Lilla N blir fem

Idag är det lite sorg i huset. Jag har sorg i allafall. Min minsta, mitt yngsta och mitt sista barn fyller fem år idag. Nu är jag inte småbarnsförälder. Mina bäbisar är numera barn. Även om det är jätteskönt finns det också en stänk av sorg i det. Aldrig mer liten. Min minsta lilla illbatting, som skänkt mej så mycket oro och tårar börjar bli stor på många sätt. Jag har börjat hitta hennes knappar och hon har börjat förstå vad vi menar och anamma de nya strategierna. Jag är så förälskad i min dotter. Hon är den jag allra mest bara vill " hänga" med. Alltid massor av roliga uttryck, galna upptåg och alltid med en stor glimt av humor. När hon för fem år sedan kom ur min mage visste vi inte vilket jobb det skulle bli med vår lilla tös. Men inte att jag skulle vilja vara utan det för en sekund. Varje svettdroppe och varje lyckligt andetag är hon värd. 

Plusplus stod på önskelistan

Klockan fyra i morse vaknade hon och låg i en timme och otåligt väntade på att klockan skulle ringa så att vi skulle fira henne. När det väl var dags fick vi ruska henne ordentligt för att hon skulle vakna. Min lilla fialotta. Så lycklig över att det är hennes dag. Som hon har väntat. Hon kunde knappt tro sin lycka över att fylla en hel hand. 
- Aldrig mer fyra, jublande hon. 
Nej aldrig mer fyra år.Varje dag med Lilla N är ett äventyr. Men från och med nu kommer äventyren ändras lite. Från små till stora. Och min roll som mamma ändras. Mina fantastiska ungar växer och det är jag glad över, även om det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att bäbisåldern är förbi och framför mej väntar nya utmaningar.