Pluggat klart denna termin

Inga skolböcker på hela sommaren!

Nu har jag pluggat klart för den här gången. Jag var på min sista examinering i måndags och då sa hon att jag var godkänd i den med. Sedan tidigare hade jag klarat alla andra delmoment, så nu har jag tagit yttligare några pinnhål på min universitetsstege. Den känns grymt hög den där stegen. Den tar liksom aldrig slut. Men om jag inte kollar uppåt utan bara tar ett steg i taget finns det kanske en möjlighet att jag inte får dåndimpen. Det var faktiskt rätt skönt att känna häromdagen att nej, jag behöver inte plugga mer just nu. Jag behöver inte läsa en bok, jag kan somna till en serie i Ipaden. Och det gjorde jag. Ganska förnöjt faktiskt. Galet är att jag har sjukt mycket poäng hela 337.5hp på en utbildning som är på 4,5år och ger 270hp. Jag har alltså läst ganska mycket mer än vad jag behöver, ändå är det inte nog. Jag får inte jobb på mina poäng. Jag måste helt krasst plugga mer för att få behålla mitt jobb. En del skakar på huvudet och undrar om jag någonsin ska bli klar. Kanske blir jag inte det. Kanske är jag en sån som alltid kommer att plugga någonting. Men jag ska villigt erkänna att det skulle vara skönt att göra uppehåll ett år och bara kunna ägna mej åt ett jobb. Men så är inte läget just nu. De kan gapa om lärarbrist hur mycket de vill, men att hitta ett jobb är inte helt enkelt eftersom man på högstadiet måste ha de rätta kombinationen av ämnen. För mej är det oftast spanska/engelska de söker eller spanska/svenska dom nu senast. Jag älskar mina ämnen och vill verkligen jobba med den 
ämneskombinationen. Någon dag kanske jag får det. Dock inte nu. Och jag har inte minsta lust att plugga något mer ämne, men skulle jag göra det så är inte ett språk till det jag skulle satsa på. Isåfall skulle det vara hemkunskap eller biologi eller nåt sånt. Men jag vill ha min SO och jag vill ha min spanska. Nåja, nu är det som det är. Pluggandet fortsätter till hösten, och var jag jobbar då är det fortfarande ingen som vet, ingen som vet.

Peppande ord

I dag var jag på Dog & People. Jag var i de krokarna på en anställningsintervju och jag visste på en gång att jag ville in och prata en stund. Efter första chocken i måndags har jag intagit en försvars position där jag egentligen tycker att det är löjligt att jag är ledsen. Herregud, han får ju fortsätta leva och och jag kan ju träna litegrann. Största oron ligger nu mest i att han inte ska få en dräglig vardag, tänk om...

Men så var jag och hälsade på Eva, Frida och Lina. Vi pratade nästan en hel timme. Och det var så skönt. Adelia har kommit med hejarop och tröstande ord på facebook och det tillsammans med samtalet idag gör att det känns bättre. Jag har mer hopp nu än tidigare. Det går att leva vidare. Det går att hitta en normalitet i det som inte är friskt.

Så tänker jag att jag kan vara en resurs nu. Eftersom jag själv inte kan tävla så mycket kan jag ju funktionära mycket mer, jag kan anordna den där freestyle tävlingen jag har funderat på sen i höstas. Jag funderar på att erbjuda mej att bli allmänlydnadsinstruktör, agilityn gör för ont att instruera i ännu, men visst kan jag hålla kurser. För en dag kommer jag att komma tillbaka. Med en ny hund, med nya mål och väldigt mycket mer erfaren. Då ska jag börja från början, med valp och jobba grunder från start. Tills dess ska jag bli rikare på erfarenhet med den underbara hund jag har.

Jan Lundh en människovän

 I dag fick vi det sorgliga beskedet att en fin, fin människa inte längre finns ibland oss. Våran Janne, pappa, son, vän, tränare, medmänniska har valt att släcka lågan på sitt ljus. Och vi som står bredvid är chockade, arga, ledsna och undrar om det funnits något vi hade kunnat göra annorlunda.

Janne är i huvudsak mina barns Janne. Han var deras judotränare under lång tid och även om vi inte tränat för honom den senaste tiden så har han en särskild plats i våran hjärtan. För mej var han allra främst en humanist, en människovän, barnens beskyddare och en fantastisk medmänniska. Hans hjärta var stort och med sina skånska, skorrande RRRR hade han alltid ett skämt på lager, ett vänligt ord och han hade alltid tid för barnen och modet att säga ifrån när han tyckte att vi vuxna var orättvisa mot våra småttingar.

Det vi föräldrar slogs av var hans enorma kärlek till sin son. Janne hade så mycket kärlek i sitt hjärta och varje gång hans blick nådde sin sons gestalt så strömmade kärleken och lyckan över att få vara pappa till A ut som blixtrar. Mina tankar, våra tankar, går till A idag. Vilket kval, vilken sorg han måste känna. Vi som kände Janne och A genom judon och inte så mycket på det helprivata planet hoppas att A aldrig kommer tvivla på sin fars kärlek och att han aldrig kommer känna skuld eller undra vad han hade kunnat göra annorlunda. För enligt Janne så fanns det inget bättre barn än just hans son.

Därför kan jag vara arg på honom, för att han lämnat sin son som är i en så känslig ålder ensam med alla frågor och känslor. Hur kunde han göra det när han är en så känslosam och älskande individ? Man gör inte så mot sitt barn. Och det smärtar så djupt att han trots sin enorma kärlek och beundran över sitt barn, valde, trots att han visste hur ont det skulle smärta i A, så kunde han inte se en utväg, så han valde att ta sitt eget liv. Vad var det som gjorde så ont? Jag känner så mycket sympati och sorg för hans smärta. Det måste ha varit så hemskt för honom, annars hade han inte valt att göra så här. Han hade inte valt den utvägen. Jag kan fortfarande inte förstå. Det är en vecka sedan det hände. Men det var idag vi fick veta.

När jag berättade för barnen blev det helt tyst. Hur förklarar man ett självmord för så små barn? Mittimellan N började gråta, Stora N satt helt stum och stirrade framför sej. I sitt inre fick de hemska bilder om knivar, blod och trasiga hjärtan. Jannes hjärta måste ha varit trasigare än vi trodde, men inte så som barnen började se framför sej. Så vi pratade om hur det kan ha gått till. Sanningen är att jag vet inte. Lilla N tittade på sin systers tårar, det såg ut som om hon inte visste om hon skulle skratta eller börja gråta. Men tillslut sken hon upp och så sa hon;
- Då är ju Janne uppe hos tía Chela. Då kan ju de hälsa på varandra. Och båda är ju snälla så då kan de lära känna varandra och vara snälla mot varandra!
Sedan följde en diskussion om hur stjärnor pratar med varandra där uppe på himlen. Tårarna avstannade och istället för en ledsam stund så blev det en glad minnesstund över en oerhört fin människa. Barnen har fått konfronterat döden mycket nu de senaste månaderna. Och det sätt de gör det på, genom sorg och glädje är fantastiskt att få ta del av. Men hur sorgligt vi än tycker att det är, hur mycket vi än kommer sakna honom så har Janne en familj, sin son, sin fd fru, vänner och släktingar som lider oerhört mycket mer än vad vi gör. Det är de jag tänker på. Deras tårar jag känner i mitt sinne, deras förlamning och jag hoppas de kan hitta ur sitt svarta hål en dag om en snar framtid. Janne är en person att sakna. 

Vi saknar dej.

Pluto hos veterinären

Jag trodde när jag åkte till ortopeden idag att han skulle säga:
-Jaaa du, det är nåt som inte är som det ska här. Jag tror vi behöver gå in och korrigera. Det blir konvalescens på det här hela sommaren. Jag är ledsen, men bara han läker bra så blir det bra sen. Kanske att du kan komma igång lite smått till hösten....

I väntan på veterinären

Det var inte vad han sa. Han sa saker jag aldrig räknat med. Det han faktiskt sa fanns inte med på världskartan. Det var det jag skrev nyss som gällde, eller typ cancer så vi skulle få ta bort honom, det var mina tankar innan besöket. I verkligheten hände:
 I början var allt ganska positivt. Jag trodde nog att det var ett korsband som var på väg att gå av. Men Arne lät så optimistisk när han sa att nej, leden är helt stabil. Men så knastrade det lite konstigt. Och han klämde och kände och kunde konstatera att visst var det förändringar i benet. Nåt var inte bra där inne. Jag var glad för om man hittade "nåt" så kan man fixa det. Svårare när de hittar "inget".

Efter röntgen i väntan på svar

Så vi röntgade. Om och om igen. Pluto halvsov. Han ryckte till vid alla ljud och vid lätt beröring. Men han sov. Sen kom dundersmällen. Det jag inte var beredd på. Detta "nåt" var inte "nåt" som i singular. Det var i plural. Det var livsförändrande!

Vissa människor har hund som sällskap. Vissa har hund som redskap. Vissa har det som intresse och med ett mål. Jag är nånstans däremellan. Jag har hund som en familjemedlem men framförallt har jag det som mitt intresse. För några veckor sedan sa jag att jag egentligen inte är intresserad av att ha hund som familjehund och vara utan träning och tävling. Jag har hund för att jag tycker det är kul, precis 
som vissa tycker det är kul med styrketräning eller simning eller fotboll. Jag har hund som intresse. Nu orkar och kan inte Bobbo axla mitt intresse längre. Han har pensionerats efter lång och trogen tjänst, nu är det min tur att serva honom. Pluto skulle nu ta över hans roll. Pluto är en kul hund att träna och tävla. Han är duktig, villig och mån om att vara tillags. Sommaren 2013 var tanken att Pluto skulle få blomma ut. Han är 3år. Sin starka, nyfikna och uppåtgående tid. Vi skulle starta i flera klasser i agility, vi skulle upp i högsta klassen i freestyle och tanken var nog att klara klass3 i lydnad mot slutet av året. Jag ville så mycket och jag kände verkligen att om jag bara fokuserade på Pluto så kanske jag skulle kunna nå mina högt flygande planer. Och skulle jag inte det så hade jag nästa år på mej. Ha detta i din tanke när jag sedan berättar vad ortoped Arne sen sa.

Fast han inte sa det som jag säger så sa han det när han bevarade mina frågor; Pluto ska aldrig mer tävla. Pluto får aldrig mer träna agility. Pluto får inte göra trix som innebär rörelser som snurra eller tvära kast. Han får simma. Han får gå i skogen. Han ska opereras och framtidsutsikterna är att hans kropp kommer att slitas ut väldigt fort. Det kan ta 3 år, det kan ta 7 år. Men hans kropp kommer inte hålla.

Den akuta skadan är en trasig menisk i höger knä. Den ska de operera när svullnaden lagt sej. En mindre skada är hans vänstra knä som dessutom har pålagringar och en menisk som inte är optimal. Det i sej är tråkigt och förhindrande men tillsammans med att hans höftledskulor har kraftiga förändringar, delvis dysplasi men även andra förändringar som kroppen skapat i sina försök att kompensera, gör att han är en trasig hund. En mycket trasig hund. Jag frågade om jag fick köra lite lydnad. Först sa han nej, men så 

Lydnadstävling förra sommaren. kanske vi kan starta
nångång igen. Eller kanske inte.

ändrade han sej lite på den punkten. Undvik hoppen och tvära kast så klart att han måste få träna huvudet med. Jag tolkar det som att jag kan inte hårdsatsa på att få en lydnadshund, men jag kan sakta, sakta träna in momenten med många vilodagar och ändå få tävla litegrann. Och om jag förstod det rätt ska han springa mycket i skogen så kanske kan jag få lura in mej på nåt inofficiellt jaktprov eller så får jag väl börja med viltspår som alla andra, jag gillar ju inte spår..... Om jag förstod Arne rätt så är det viktigt att Pluto håller sej musklad, men inte för musklad. Hundar som Pluto, muskelösa bjässar, med för mycket muskler orsakar för tunga partier som sliter på kroppen.

Så snygg blir man inte
 när man gråter i bilen.

Jag har gråtit. Jag har tyckt synd om mej själv. Eftermiddagen har gått åt att sörja mina krossade drömmar, vältra mej i självömkan. Jag valde ganska snabbt att tillåta mej själv att känna alla känslor. Min son tröstade mej i bilen. Barnen förstod men förstod inte. I början var allt nattsvart. För mej. Pluto var mest groggy. Men nu framåt kvällskvisten bekymrar jag mej mer för hur han kommer må. Hur ont kommer han ha. Inte nu och inte runt operationen. Det gör ont, men det går över. Jag menar för resten av hans liv. Jag tänker på Ingela och med sin Guldhund, de har klarat det. Slitit tillsammans men klarat det. Men hon har också andra hundar att köra. Jag kommer ha....ingen. Jag tänker på grannen som valde bort livet när det onda gjorde att ett normalt hundliv inte längre var möjligt. Var går min gräns? Var går Plutos gräns? Kommer människor förstå varför jag behåller honom, kämpar för att han ska få ett drägligt liv? Kommer folk förstå om jag beslutar en dag att det är nog för honom? Jag funderar också kring mina känslor. Hur kommer jag vara om jag inte får utöva mitt intresse? Hur kommer jag vara som matte, kamrat, familjemedlem mot mina hundar när jag har ingen? 

Det är så lätt för andra att säga att det kommer funka. De festa har fler hundar, eller möjligheten att skaffa en hund till som de kan träna. Jag har inte det. Törs jag verkligen släppa in en hund i huset så länge jag har Pluto? När Bobbo en dag inte finns kvar kommer jag sakna ihjäl mej, men en sak kommer jag tycka är skön och det är att slippa vakta mot hundslagsmål. Konflikterna kommer vara över. Och jag kommer inte behöva fundera, vara på spänn, jag kan bara vara. Att föra in en ny hund i ekvationen....... jag vet inte. Dessutom har slagsmålen fått Marcelo att säga total nej till två hundar samtidigt för all framtid.

Pluto gillar att var med. Vara en i familjen.

Funkar det med lydnaden och apporteringsträning och kanske viltspår är alla dessa farhågor onödiga. Men kommer det slita på hans kropp så det inte går att träna... ja då står jag där med alla mina rädslor och all min ledsamhet. I slutändan vill jag att Pluto ska ha ett bra liv. Ett innehållsrikt liv. Han är ingen Bobbo, Pluto kan vara en familjehund och må psykiskt bra av det så länge han får vara med. Frågan är bara om han kan vara det utan för mycket smärta?

Tankar kring nytt jobb

Jag har börjat söka lite jobb. Ska på intervju och det glädjer mej oerhört mycket eftersom jag inte ens har slutat på det gamla jobbet än. Visst är det spännande att få chansen och jag tycker det är roligt, så länge som jag har ett jobb i slutänden. Ovissheten finns ju där, tänk om.....

Jag är en person som brukar komma överens med de flesta som jag arbetar med. Mitt mål är alltid att ha en lugn framtoning eftersom jag är ny, jag behöver inte strida, bara go-with-the-flow. I mitt arbete med eleverna är jag dock alltid lika konsekvent. När jag kommer till nya jobb är det alltid så många osagda regler man ska förstå, rutiner som skiljer sej att det tar ett tag att komma in i organisationen. Jag undrar hur det kommer bli för mej till hösten? Jag känner starkt att det finns vissa jobb jag så hemskans mycket skulle vilja ha. Och det finns några jag kan tänka mej att ta bara för att jag vill ha ett jobb. Så har det varit för mej förr i tiden också. Problemet har varit att de jobb jag suktat efter, där har jag inte velat stanna medans de jag tagit ändå har varit riktigt bra, så vad önskar jag för mej själv inför hösten? Ja det är ju det som är frågan. Lika bra att ödet får bestämma, det är bäst så. Kanske kommer pirret tillbaka, förväntansfullheten när jag går på intervjuerna? Just nu känns det bara lite tomt. Jag har börjat sortera på jobbet. Börjat göra ordning för en flytt. Packa kommer jag nog inte göra förrns om en vecka eller två. Innan dess är det hundratals papper att gå igenom. Det är mycket man samlar på sej under ett år! Det finns saker på mitt jobb som jag är glad över att få lämna, men det finns saker jag kommer att sakna. Och jag är rätt säker på att var jag än hamnar kommer det finnas saker jag önskar att jag slapp, och saker som jag kommer att älska. Jag hoppas verkligen att jag kommer att trivas på mitt nya jobb. Jag mår bra när jag trivs. Jag gör ett bra jobb när jag trivs.

Sjuka i familjen

Sedan början av november har vi varit sjuka hela tiden. Halsfluss, scharlakansfeber, maginfluenser, förkylningar,

you name it.... Jag trodde att vi skulle klara en hel vecka utan sjukdom efter  Lilla N;s födelsedag, men icke. Så vi fortsätter vår trend. Turligt nog har det inte blivit så många frånvarodagar från jobbet, med tanke på antalet sjukdagar. Jag tror det ligger på lite drygt 14 dagar allt som allt. Marcelo och jag har lyckats tajma våra scheman på ett bra sätt när det gäller vab och våra egna sjukdagar. Förutom den biten, det dåliga samvetet när det gäller jobbet, så är det ju fruktansvärt tråkigt när vi aldrig kan göra något eftersom någon alltid är sjuk. Nu är dessutom Bobbo dålig. 
Tre nätter i rad har han bajsat inne. Han har diarée och jag har fått varit uppe och skurat golv. Jag fattar inte att han fortfarande har något att bajsa! Det är ju inte så att han fått nåt att äta, vilket i sej gör att han är helt rabiat när vi andra äter. Han är dålig om dagarna med och några olyckor har hänt när vi inte varit hemma. Stackars Bobbo, Annars är det förkylning och feber som är veckans sjukdom. Bådar ju illa inför helgens trip!

Balsam för själen

En stund vid sjön. Tystnad. Barn och hund. Glädje. Harmoni. Det jag känner när jag är här, i nuet, i denna stund, med naturen så nära, tillsammans med de viktiga, det önskar jag att jag kunde dela med er alla andra. Önskar ni kunde få känna känslan jag har. Jag vill dela med mej. Få alla att känna denna stund av total stillhet och ro, lycka. 
Lycka på riktigt. Helt plötsligt är inte pengar viktigt, inte jakten, inte sjukdomarna. Här är det bara just nu som är viktigt. Luften så klar, tystnaden så tyst. 



Vattnet som bryts, dropparna som slår, andetag, vindens friska smekningar. Om livet alltid vore såhär skulle inga krig finnas. Inga orättvisor. Det känns som man får kontakt med urtidsmänniskan där det allt som är pålagt oss i vårt samhälle slutar att existera. Känslan är ordlös, obeskrivbar. 

Jag tackar min lyckliga stjärna att det är här jag bor så att jag får uppleva detta till vardags.

Tankar om balans och lite fotboll

Helg i huset. Är fortfarande arg och besviken över att resultaten inte visar sej så snabbt. Jag vill börja må bättre nu. Eller kanske borde jag inte vara så frustrerad? Jag har ju fått mer lust till träning, och jag har tränat mer nu än vad jag gjort på flera månader. Min lust att läsa har åter ökat och nu tar jag tillvara på de stunder jag kan med att ta upp boken som intresserar mej. Jag har också ökat lusten till att träna hundarna och längtan efter att få umgås har ökat. Projektet med min bok som verkligen kom igång men somsedan helt avstannade har börjat böka i huvudet igen. Så lusten har ökat. Och jag mår ju bättre i kroppen, är mer medveten, har börjat sätta upp mål som är lustfyllda, så någonting händer. Men jag har svårt att vara nöjd med det när de stora delarna fortfarande inte blir bättre. 

Stolt far kramar Stora N

I lördags fick Stora N glänsa på fotbollsplanen. Hans lag hade sammandrag och min son fick dela kaptensbindeln med Emil. Det var också bara de två som gjorde mål i de tre matcherna. 

Delar av suporterskaran

Hela familjen var på plats och Marcelo märkte till sin förvåning att han trivdes med de fotbollsföräldrar som var och hejade på vårt lag. Det är oftast svårt för min kära sambo att trivas. Men det gick bra. Som vanligt var det han och jag som vrålade mest vid sidan av plan, men de andra tog snart efter och tillslut var vi en hel del som tjoade och skrek. 

Leia

Söta Leia var där, och Enzo och Johans labbe och Max´jack russelvalp och såklart Pluto och Bobbo. Det var de enda hundarna jag såg. Vi från byn var de som hade med sej våra fyrbenta vänner. Lantisarna...... det är vi det. Men kul hade vi. Sedan somnade vi sött till Eurovison finalen. Det är jobbigt att vara på fotboll!

Husse med Pluto och Bobbo,

Kroppen är sej lik

Jag blir så trött och förbannad på den jävla kropp. Allt känns verkligen bra. Jag äter som jag mår bra av, jag är jämnare i humöret, jag rör på mej på ett sätt som känns bra nu, blandningen men vila och aktivitet är jämt fördelad. Ändå.... ändå...... denna förbaskade yrsel, händerna som ger upp, magen som svullnar och vikten som står still. Jag blir så frustrerad. Precis som alla andra vill jag också ha snabba resultat. Snabba, stora resultat. på en gång. Tålamod är en dygd jag inte alltid besitter. Just här och nu hatar jag den här fållan jag är instängd in. Jag vill slå mej fri. Kasta bojorna och göra som de flesta andra, bara se resultat av sin förändring. Men inte jag. Självklart inte... I mitt liv finns så mycket som är bra, men också mycket som är frustrerande!

En ensam promenad ihop

Att ha en son som är på disco fem meter från spåret är ju inte helt fel. Bobbo och jag tog nästa samma runda som igår, fast idag i mycket mer maktligt gå-tempo. Shit vad härligt det är att komma ut efter en heldag på jobbet! Den vackra blå himmel gjorde mej nästan religiös. Jag älskar att titta upp. Upp mot trädtopparna, upp mot himlen. Vi gör det för sällan, tror jag. Vi tittar bort, mot horisonten, men lite för lite upp. Titta upp och känn förändringen i kroppen!

Bobbo gick helst själv i spåret.

För Bobbos del hade jag lika gärna kunnat stanna kvar vid bygdegården och han hade kunnat löpa själv i spåret. Han var totalt ointresserad av att gå tillsammans. Så jag gick själv och han gick själv. I 2.5km var vi lite ensamma tillsammans. Lite på nåder väntade han in mej ibland. Märklig känsla det där. Det brukar ju vara han och jag, men inte idag. När vi kom tillbaka så var det en hel skock med tjejer som struntade i 

Bobbo mitt bland skocken av barnen, alla väldigt nöjda.

discot och hellre kastade med en plånbok som Bobbo fick apportera. En del hundrädda vågade också på att leka med honom. Så han var omåttligt populär. Min vackra fina Bobbo.

Vårens första löprunda

Som en del vet har jag nu en ny filosofi som går ut på balans och att känna efter.

Jag ute i spåret, varm, röd och svettig

Idag sa kroppen att den ville ut och springa..... Märklig kropp jag har. Men jag lydde och sprang. Stora N tränar fotboll i närheten av ett spår så jag och Bobbo tog varvet runt under träningen. Jag skulle inte vilja kalla det skönt. Det är inte skönt att springa. Men kroppen sa till när den inte ville springa längre och då saktade jag ner och gick. Och det var skönt, att gå. 

Bobbo höll mej sällskap.

Ungefär 1½km sprang jag och 1 km gick jag. Inte ett bra resultat om jag lyssnar på hur andra springer, men jag är faktiskt ändå ganska nöjd. Vårens första löprunda är avklarad, jag har redan träningsvärk och känner mej glad och lycklig. Alltså lyckades  jag uppnå balans med det idag. Och det känns om möjligt ännu skönare.  Just nu vill jag pracka på ayurveda på alla människor, men jag ska försöka låta bli. Men är ni nyfikna så är det underbart!

Pluto är sämre

Plutos ben har blivit mycket sämre. Det är ju inte bra, men samtidigt kanske det gör att veterinären har lättare att märka vad som är fel? Jag har valt att boka tid hos en ortoped den här gången. Lite mer skicklighet, lite mer kunskap? Pluto haltar ganska rejält och hoppar stor del av dagen på tre ben. Det negativa är att ortopeden inte har tid förrns om 1½vecka. Vilket gör att vi måste vänta ännu längre..... Pluto själv håller humöret uppe och vill vara med där det händer. Men han får ta det lugnt och just nu går jag knappt promenader med honom. Tomten är stor och då kan han vila när han är trött. Rent träning och tävlingsmässigt har jag avpolleterat hela den här säsongen. Jag räknar med att vi kanske är tillbaka nästa år. Däremot hoppas jag att vi kan börja träna lite senare i sommar eller höst. Min lilla Pluto-plutt..... Inte trodde jag att det skulle bli så här, men å andra sidan är jag inte van vid skadade hundar. Mina hundar har alltid hållt, sällan gått sönder och alltid haft ganska hög belastning. Nu drömmer jag ju om att få ha med Pluto på min cykelträning. Men allt har sin tid. Viktigast av allt är att han mår bra och kommer bli frisk.

Lilla N blir fem

Idag är det lite sorg i huset. Jag har sorg i allafall. Min minsta, mitt yngsta och mitt sista barn fyller fem år idag. Nu är jag inte småbarnsförälder. Mina bäbisar är numera barn. Även om det är jätteskönt finns det också en stänk av sorg i det. Aldrig mer liten. Min minsta lilla illbatting, som skänkt mej så mycket oro och tårar börjar bli stor på många sätt. Jag har börjat hitta hennes knappar och hon har börjat förstå vad vi menar och anamma de nya strategierna. Jag är så förälskad i min dotter. Hon är den jag allra mest bara vill " hänga" med. Alltid massor av roliga uttryck, galna upptåg och alltid med en stor glimt av humor. När hon för fem år sedan kom ur min mage visste vi inte vilket jobb det skulle bli med vår lilla tös. Men inte att jag skulle vilja vara utan det för en sekund. Varje svettdroppe och varje lyckligt andetag är hon värd. 

Plusplus stod på önskelistan

Klockan fyra i morse vaknade hon och låg i en timme och otåligt väntade på att klockan skulle ringa så att vi skulle fira henne. När det väl var dags fick vi ruska henne ordentligt för att hon skulle vakna. Min lilla fialotta. Så lycklig över att det är hennes dag. Som hon har väntat. Hon kunde knappt tro sin lycka över att fylla en hel hand. 
- Aldrig mer fyra, jublande hon. 
Nej aldrig mer fyra år.Varje dag med Lilla N är ett äventyr. Men från och med nu kommer äventyren ändras lite. Från små till stora. Och min roll som mamma ändras. Mina fantastiska ungar växer och det är jag glad över, även om det är med lite sorg i hjärtat som jag inser att bäbisåldern är förbi och framför mej väntar nya utmaningar.

Hon är hemma!

Jippi hon är hemma nu! Jag som trodde att hon fått åkt till 

Min rosa fina cykel

himlen. Spårlöst borta i sex år men nu återfunnen i ett förråd och nu har hon fått komma hem till mej. Med bakluckan full av bildäck och med en tröja som surrningsredskap skumpade vi hem till vår lilla by. Full med spindelnät och med 

Surrad med en tröja funkar.

trasiga däck står hon nu här och väntar på att jag ska få pengar så en service kan utföras. Sen så! Sen så ska vi ut på äventyr igen. Hon och jag! Min älskade cykel. Min rosa, finfula, gamla cykel!

Mitt dagliga bröd kommer bli dyrt....

Jag har blivit arbetslös.

Inte än, men snart. Vilket var väntat. Anställningskontraktet var skrivet till den 19juni och det är den dag som jag kommer sluta. Nu har även chefen bekräftat att det inte blir någon fortsättning. Fast hon har öppnat för en ny anställning i augusti, så jag vet inte. Vi har för många elever som försvinner och för få elever som kommer till hösten. Nån måste bort, och det blir jag. Så på mina 2½år som yrkesverksam lärare så kommer jag återigen byta jobb. Efter ett skönt sommarlov såklart. Tre skolor har jag varit på och det är först nu jag börjar känna att jag skulle vilja stanna kvar längre än ett år på en skola. Alltså att jag verkligen vill vara med tre år och utveckla mina elever. Det vore fantastiskt att se vad långsiktighet skulle innebära för språkkunskaperna. Men det får jag inte veta än. Kanske nästa jobb? För redan nu har jag sökt en del jobb. 

Egentligen gillar jag att söka jobb. Det är liksom som att bli förälskad om och om igen. Pirret i magen, nervositet, kasten mellan hopp och förtvivlan... allt det där som andra får uppleva när de förälskar sej på nytt i någon ny. Jag är  visserligen hejdundrande kär i Marcelo, men det där nya nervositeten får jag inte uppleva, osäkerheten, och det vill jag heller inte. Jag föredrar pirret i magen men med säkerhet när det kommer till kärlek. Men det är lite häftigt att få uppleva det när man söker jobb. Däremot börjar nu den känslan att delas med en önskan att få vara kvar på ett och samma ställe. Svärdet är tveeggat. Vad som har varit lite jobbigt i ansökningarna tidigare är just det faktum att jag inte varit riktigt klar med min utbildning. Men nu, efter 2år, äntligen har det blivit infört, betyget på uppsatsen, och jag väntar på att få själva diplomet på min lärarexamen. Jag är helt klar, när det gäller den biten. Däremot har jag några kurser kvar när det gäller spanskan. Så mitt pluggande för att få legitimation i spanskan fortgår ju. Men skillnaden när jag söker jobb nu är att jag faktiskt är helt klar, klar. KLAR! Och det gör att en tillsvidare tjänst ligger lite närmare.

Att vänta på att få svar på ansökningarna är det värre med. Mitt tålamod är noll när det gäller den biten. Vill veta NU! Men de första svaren börjar nog trilla in i slutet av nästa vecka. Jag kommer gå som på nålar. Och såklart hoppas jag mer på vissa av tjänsterna än andra. Det vore toppen att få jobb där! Håller nu tummarna och tårna och önskar hett och tyst att det ska gå vägen.

En cykellördag

Idag var vi så pass friska så att jag vågade ut en längre sträcka. Så Bobbo jag och barnen rustade oss för en promenad och cykleltur runt byn. Pluto får stanna hemma, som vanligt. Men det är ju för hans eget bästa. 

Vi klappade lite på Lille Skutt på vägen

Solen strålade och vi hade det riktigt mysigt. Försmak av sommaren. Men där under promenaden började jag 

fundera. Det skulle vara kul att..... Vågar jag? Varför inte. Så där och då bestämde jag mej.  Huga...

När vi väl var  hemma igen kom äntligen Marcelo hem efter tre dagars frånvaro. Han gör som karlar gör, fixar. Så han höjde sadeln på Stora N;s cykel, fyllde på luft i alla fyra barncyklarna, sänkte sadeln på Mittimellan N;s nya cykel och lagade kedjan på den lilla rosa. Medan Stora N cyklade bort till en klasskamrat ( för första gången han får cykla själv, gissa om det var lite nervöst, men såklart gick det galant!) 

Lilla N är så glad att cykla utan stödhjul!

så fick Lilla N lära sej att cykla utan stödhjul. Stort steg för min snart femåriga dotter. Nu cyklar hon fram och tillbaka på garagevägen här hemma för att bli riktigt säker. Super stolt över sej själv. Gullungen! Mittimellan N cyklade på sin nya stora cykel för första gången. Äntligen kan jag planera för lite lite längre cykeläventyr. Jag ska bara skaffa cykel så kan vi komma iväg tillsammans!

Jag frågade Marcelo om han ville var med på min plan. Och han sa ja. Nu får vi se om vi kan genomföra den. Det vore så himla roligt. Tanken är att vi tillsammans ska starta ett cyklellopp nästa år. Han och jag. Jag och han. Vi för alltid.

Första doppet

I dag gjorde vi det.Trots magsjuka på alla tvåbenta i familjen.Alla mådde bättre framemot kvällen och dagen var ju varm, så vi gjorde det.

Tog första doppet i sjön.



Jag doppade bara tårna, Stora N gick ut till knäna och 
tjejerna..... ja vad ska jag säga om dem? De doppade sej till midjan. Hundarna fick simma. Tänkte att det kanske är bra för Plutos skada. Framförallt är det bra för båda hundarna att få göra nåt. Bobbo går ju inte i om inte jag är i vattnet, eller om han får apportera. Pluto, han som varit så rädd för att simma gick direkt ut en bit och ställde sej. Båda hundarna tyckte det var total lycka när de äntligen fick apportera på vatten. Snart är sommarlovet här. Då är vi lediga. Snart så. Då ligger vi i sjön allihopa. Tills dess får vi njuta av varma kvällar som idag. Vårt andningshål. Balsam för själen. 

Rent hus

Jag trivs när mitt hus är städat. Jag trivs när det inte ligger grejer överallt, när ögonen får ro. Vårt hus är ganska kalt på saker. Just för att jag tycker om ro för ögonen. Och ro för öronen. Trots magsjuka gjorde jag ett ryck igår. Fick undan det mesta, för vi 
ska ju vara hemma i många dagar. Ska dessutom hela familjen vara inlåsta pga av kräkningar och diaréer så kommer vi vara ännu mer hemma. Så vi städade av det värsta, jag till och med tog ett 
snabbtag med fönstren. Och golven blev fina, och äntligen fick jag bort tvätten från sovrummet. Disken försvann, toaletten skurades ett antal gånger av förståeliga skäl.  Idag fixade vi lite på tomten. 
Lekplatsen, planterade en blomma, sådde frön, grävde fram trappan till berget, drog upp sten ur marken vid garaget. Så skönt när det händer lite. Blir lite gjort hela tiden.Nu trivs jag hemma. Mitt hem. Vårt hem. Min borg.

Att vara sjuk när ingen ser.

Jag fick i mej gluten.
Inte bra.

Mitt blodtryck åker jojo.
Yrseln gör mej galen.

Händernas domningar gör att jag inte kan utföra vardagssysslor.

Hormonrubbningarna har gjort att min mens varat i tre månader med bara två veckors uppehåll.

Men jag försöker att inte visa det utåt. Försöker leva på som vanligt. Men att vara sjuk när ingen ser ger heller ingen förståelse.


Det är många som vet om mina svårigheter, men jag tror inte att det är så många som ser dem. Det är inte många som egentligen tar hänsyn eller kollar hur det egentligen är med mej. Och varför ska det göra det? Mina sjukdomar syns inte och jag lever inte som ett offer för dem. Faktiskt kan jag jag själv bli förvånad när de bråkar särskilt mycket med mej, till och med jag glömmer bort att de ligger där och stör.

Just nu stör de. Och jag irriterar mej oerhört mycket på mina tillkortakommande. Mitt glada jag är mer irriterad. Hela tiden får jag hitta strategier för att kunna genomföra mitt jobb, laga mat, ta hand om mina barn, promenera med mina hundar och köra bil. Att köra bil är ett gissel. Kan inte hålla händerna på ratten många sekunder innan händerna är helt förlamade. Yrseln jag har just nu stör inte bilkörningen, men det stör min gång, Jag måste koncentrera mej på hur jag sätter fötterna, hur snabbt jag vänder mej om osv. Blundar jag ramlar jag omkull, även om jag sitter. Efter att jag fick gluten i mej har jag ökat i vikt lite drygt 5 kg. Och det gör ont. Den värsta smärtan har faktiskt lagt sej nu, men det gör fortfarande ont.

Oftast säger jag ingenting om mina svårigheter när jag har dem. Men ibland behöver jag få kräkas ur min besvikelse över att livet blev så här. Jag vill inte vara sjuk. Jag vill kunna gå ner i vikt som alla andra människor. Jag vill kunna röra mej som andra, använda mina händer och koncentrera mej på det viktiga i livet. Jag avundas vanliga människor när de existerar. Att vara sjuk när ingen ser är som att bära en tung hemlighet.

Samtidigt är jag nöjd över mitt liv. Vill inte byta ut det yttre, Marcelo, barnen, hundarna, kärleken, vännerna, lusten, glädjen.... Och det finns de som har det hundra gånger värre. Jag har haft det värre. Ryggen är bättre och det är så himla skönt. Men fötterna värker. Och visst är det en tröst, att jag blivit bättre. Men jag vill bli jag utan alla sjukdomar igen. Ha kroppen jag hade innan allt brakade. Kunna fungera normalt. Utan smärta. Önsketänkande

Glömma sitt barn i bilen?

I går glömde en man sin son i bilen. Han körde direkt till jobbet och gick in, utan att komma ihåg att sonen satt i baksätet. Sonen dog. Antagligen av värmeslag. I maj. I Sverige. Jag vet inte hur reaktionerna i Sverige har varit, jag känner så stor sorg med den här mannen. Det var hans fru som brukade lämna barnet på dagis och just igår skulle han göra det. Men glömde bort att han hade sitt barn i baksätet och åkte raka vägen till jobbet. Vilken skam. Vilken ånger. Vilken smärta!

Jag har aldrig glömt mina barn. Men det är också jag som haft huvudansvaret för barnen sen den sekund de blev till i min mage. Men visst händer det mej att jag sitter i bilen och tar fel väg för att mina tankar är framåt. Vid två tillfällen har jag glömt att svänga in till dagiset på väg till jobbet, samtidigt som jag suttit och pratat med barnen. Några gånger har jag glömt att svänga av till dagis när jag är på väg hem, för att jag suttit i andra tankar, när jag ska hämta dem. När jag åkt förbi infarten har jag blivit förvånad över att jag inte svänger. Det har aldrig handlat om att jag glömt bort mina barn, utan att jag är upptagen med annat när det är dags att svänga, så jag har inte lagt mej i rätt fil. Men det värsta jag gjort, som liknar den här händelsen är att jag har glömt hundarna en gång i bilen. Vi kom hem. Barnen hade somnat i bilen, vi hade varit iväg och hade mycket packning. Jag hade fullt sjå med att bära in sovande barn, packning och komma igång med matlagning, för magarna skrek av hunger. Massor av bestyr men så fick jag en lugn minut och satte mej i soffan med 
Marcelo. Men det var nåt som saknades. Altandörrarna var öppna, men det var nåt som inte stämde.
- Var är hundarna? frågade jag Marcelo.
-Jag vet inte, svarade han.
Och det var då jag insåg min fulla skam. Jag hade glömt öppna bakluckan och släppa ut dem.  I tio minuter fick de sitta efter att vi kommit hem. Det var inte stekhet och de stod i skuggan, så det var aldrig någon fara. Men jag skämdes. Som jag skämdes. Hur kunde jag?

Hur kan man glömma sina älskade hundar i bilen? 

Hurvida det är ett brott att glömma sitt barn eller inte vet jag inte. Jag vet inte om något straff egentligen är tillräckligt hårt för någon som råkat döda sitt barn. Den smärtan räcker nog. Men tänk om någon, någon gång i framtiden väljer att döda sitt barn på detta olyckliga sätt för att den vet att det inte blir något straff. Det är en aspekt jag funderar kring. Nu menar jag inte att vi ska straffa den här pappan för ev förövare i framtiden. Det är bara en aspekt att ta hänsyn till. Pappan kommer för alltid leva med sin skam och smärta. Kanske är det ett tecken för alla oss andra att fundera kring våra liv och hur vi egentligen prioriterar. Har vi balans, och harmoni eller jagar vi ständigt? Själv brottas jag med detta hela tiden. Gasar, bromsar, gasar, bromsar.

Låt den utan skuld kasta första stenen....... inga stenar blir nog då kastade......

Tvååring hittades livlös i bil – dog

Pojkens pappa misstänkt för grovt vållande till annans död

Den tvåårige pojken satt instängd i bilen i minst sex timmar.

I går eftermiddag hittades han livlös i fordonet i Eslöv.

– Det var stekhett ute i går, säger Stephan Söderholm, inre befäl vid polisen i Lund, till TT.