ETT VÄLDIGT BRA ÅR ÖNSKAR JAG TILL ALLA SOM FÖRTJÄNAR DET! 


TACK TILL ALLA SOM LÄSER BLOGGEN!
HOPPAS 2012 BLIR SOM VI FÖRVÄNTAR OSS!

Bobbos födelsedag

Bobbo idag 9år.

I dag fyller min underbara Bobbo 9år. ( Rent tekniskt var det igår eftersom klockan passerat tolv på natten)Till sin födelsedag har han fått några vita strån runt ögonen, blivit lite vitare runt näsan och numera får han åldras med den värdighet han själv önskar. Från och med nu lever han livet på sina villkor. I nio år har han funnits i mitt liv. Han var 12 timmar första gången jag höll honom i mina händer och han är en av de mest fantastiska varelser jag har fått tillbringa min tid med. Aldrig någonsin har jag haft en hund i nio år förut. Dolly, Bamsie, Frasse, Axton, Bobbo, Pluto. Hundarna jag har haft under min levnadsbana. De sista tre har jag skaffat, de andra var mina föräldrars hundar. Bobbos födelsedag gick i hans tecken. 


Vi var ute på bruxan och tränade lite agility. Vi körde apportering och föremålssök. Aktiviteter som Bobbo tycker är bland de bästa i världen. I år fick han ingen tårta. Istället fick han det han älskar mest av allt - Doggys blötfoder! Han slickade skålen en kvart efter att sista smulan var uppäten! Jag och barnen tog honom även på en promenad från mitt Vrinneviskogen till Hageby, där jag lämnade tjejerna och sedan gick jag och grabbarna tillbaka. Tyvärr smälldes det en del skott i Hageby, vilket resulterade i en otroligt orolig Bobbo. Men jag släppte honom igen när vi kom över bron och sedan gick det skapligt tillbaka. Nu har han husarrest i två veckor. Det behöver hans nerver! Vi har sjungit för min fina kille, fikat ihop och myst länge, länge. Jag tror han är nöjd med sin dag. Jag är nöjd med vår dag! Jag är även oerhört tacksam över att han fortfarande håller taktpinnen högt. Att han har samma lust och arbetsglädje som när han var ung. Han orkar inte lika länge. Klarar inte av att göra lika avancerade saker. Men han imponerar fortfarande. Men Bobbos största styrka är inte hans prestationer. Hans storhet ligger i hans underbara personlighet, sin kamratanda, tuffheten och mjukheten. Det är en ära att vara mamma till Bobbo!

En hård käftsmäll eller små slag?

Jag har sett en film.  Den handlade om lycka som inte varar. Den handlade om svårigheter i livet och att ta till vara det goda i livet. Klockan är sent. Jag funderar alltid mycket sent på kvällen. Just nu virrar alla mina tankar runt, runt om smärta. Värdesätter jag allt det som är bra i mitt liv? Uppskattar jag min lycka. Inser jag ens hur bra jag har det? När kommer nästa käftsmäll? 

 Jag blir mer och mer kär i mina hundar. Bobbo, min fina, fina Bobbo. Min underbara Pluto. Jag har så mycket kvar att uppleva med dem. Så många nya minnen att skapa. Så mycket roligt och spännande att se framemot. Jag avgudar mina hundar. Just nu är de inne i en period där de leker och har roligt och tar stöd av varandra. De längtar efter den andre när jag separera dem. Och tillsammans med mej och barnen skapar de nya påhitt och upptåg varje dag. Små saker som knappt kan benämnas med ord. Så små men så otroligt stora. Jag är så himmelens glad över mina älskade, älskade hundar!


Mina barn. I dag satt jag och tittade på Lilla N. så söt hon är! Och vad lillgammal och klok hon börjar bli. Jag imponeras över vilka strategier hon börjar använda för att ändra sitt eget beteende. Så liten och så otroligt klok redan! Hon är en gåva! Stora N är inne i en period där vi varje dag imponeras över honom. Han börjar bli stor. Lite tonåring. Han har alltid varit så kompetent, men nu..... det bara rasslar iväg. Vilken resa han bjuder oss på och vad härligt det är att se att han själv uppskattar resan!Min lilla fjäril, Mittimellan N, hur kunde jag få en så vacker och underbar dotter? Hur kan hon ha mina gener i sej? Hon är en fröjd, en ängel det perfekta lilla i det stora. Snart fyller hon 5år. Fem. Hon går ifrån lilla barnåldern. Jag är snart inte en småbarns mamma längre. Jag börjar bli en mamma till barn. Och nu ska vi leva tillsammans i en familj, inte bara vi vuxna som ska serva de små. Vi ska uppleva och göra tillsammans. Bli bättre människor ihop. Jag ser framemot att få umgås med mina barn varje dag. Få andas på deras underbara hud, borsta deras fina hår och känna deras tillitsfulla kramar varje, varje dag.


Marcelo. Han är som en mur. Man kan skrika, klottra, sparka, hata, älska honom. Och han förblir där, lika stadig, lika trygg och lika stark oavsett vad som händer runt om. Han har sina fel. Men han hymlar inte, gör sej inte till och han sviker inte. Hans kärlek får mej att blomma. Hans ljus i hans ögon är det bästa. I går såg jag en brölloppsfilm där huvudrolls innehavaren säger att hon älskar att titta på brudgummen när bruden kliver in i kyrkan. Hon älskar att se blicken han ger sin blivande fru. Så full av kärlek och lycka. Som om ingenting annat fanns. Tio månader av tolv har Marcelo den blicken när han kliver innanför dörren och får syn på mej. Hur många har den lyckan efter 20 år? Han är Guds gåva till mej. Och aldrig har jag älskat en människa så som jag älskar honom!


Så när kommer käftsmällen? Vart ska slaget slå till? Kan man få vara så här lycklig hur länge som helst? Det onda i mitt liv är det att jag är fet? Att jag dras med sjukdomar? Att jag har ont? Är det att jag inte har en mor som älskar mej och vänner som överger? Eller att jag inte har pengar som räcker till mina djupaste drömmar? Det kan jag ta! Men efter filmer som den jag såg nyss undrar jag om inte det onda kommer göra ännu ondare? Eller målar jag bara faan på väggen?

Nedgång?

Jag har återigen bestämt mej. För femtielfte gången. Jag ska göra ett seriöst försök att gå ner i vikt. Nu ska jag göra som andra gör. För första gången är kroppen i det skicket att jag faktiskt kan träna. För första gången är barnen så stora att de kan vara med på mina träningar. För första gången är Marcelo hemma så mycket att han kan ta barnen så jag kan få egentid eller underlätta vardagen med ex matlagning. Förutsättningarna är med andra ord lite bättre nu än de varit de senaste nio åren. Så jag ska göra ett försök. Jag har min nya våg som mäter både fett, vatten, muskelmassa och vikt. Jag har gjort ett nerslag idag och tänker att ni får följa mej en vecka i taget.


I dag kommer min träning att bestå av städning och Wii-fitness. Som vanligt kommer jag inte skriva min vikt. Den är lika hemlig som Eldorado. Vilket betyder att jag skäms så mycket för kg-antalet så jag knappt törs vidröra vid siffran. Fett procenten är också löjligt hög. Muskelmassan ligger dock på 45% och det lär vara ganska högt efter vad jag kommer i håg.... 

Jag idag, fet o halvtränad.

Så glada tillrop och uppmuntrande ord uppskattas på vägen. Jag har ju en viss tendens att falla på motivation efter ett par veckor. Motivation tar en bara en bit på vägen, resten av tiden handlar om nya vanor och bestämdhet. Så häng med på viktresan á la  2012!








Vikt: 00.00kg ( I wish!!!)  Här skriver jag + och minus under veckan.
Muskler: 45%
Fett:
Träning:
Nöjdhets index: Skala 1-10 hur nöjd jag är med min vecka.
Må bra index: skala 1-10 hur bra jag mått under veckan.

En hundpromenad

Bobbo vid min sida på promenad.

Redan innan jag gick ut på min promenad igår visste jag att den skulle bli lång. Klockan var ett när jag lämnade vår stuga och jag hade redan bestämt mej att gå rundan över andra byn. Tyvärr medför det att man går en lång och ganska tråkig sträcka två gånger. I går tänkte jag undvika det genom att hitta den nya vägen längs med sjön som byalaget så ihärdigt jobbat på. Jag hade fått indikationer på var den låg så jag styrde kosan ditåt. När det var dags att lämna vanliga vägen skvallrade Pluto direkt att det var hundar på vägen. Och mycket riktigt såg jag Freja och en rottis - Benson? Hur lydig och bra Bobbo än är så har jag bar med mej ett koppel på promenaderna - för att kunna koppla Bobbo. Det säger en del hur långt jag kommit med Pluto. Så Bobbo fick snöret på sej och Pluto gick lös. Freja kom farande och Pluto vände visserligen på sej och ville svara på hennes lekinviter men han var kvar hos mej. Min duktiga Pluto! 

Pluto, min mogna kille som funkar
 med alla!

Benson är en rottis som jag fasar lite för. Han låter som ett monster ( men det gör ju även Pluto), de har inte staket runt tomten, (det har ju inte vi heller) och han kommer alltid farande efter Bobbo, ut på vägen och ska verkligen fram ( det gör inte mina hundar). Vilket betyder att det har varit några nervösa möten mellan de jämnåriga hannarna. Bensons ägare säger att Benson är hur snäll som helst och vill bara leka. Bobbo vill inte "bara" leka. Men nu frågade han om inte Pluto och han kunde få leka. Lite nervös var jag. Hanhundsrädslan sitter i mej pga Bobbo och Axton. Men jag bet mej i läppen och släppte Pluto lös med den stora svarta hanhunden. Pluto funkar ju med alla hundar. Men han har också sagt ifrån till Bobbo när han blir för dominant. Men Pluto behöver träffa flera hundar, få göra flera möten så han fortsätter vara denna trevliga hund han är. Och det gick jätte bra! Hundarna startade en brottningsmatch som varade i 20 minuter innan vi gick vidare. Bobbo stod och gnydde i kopplet och ville också springa lös. Det var jätte skönt att se Pluto ihop med denna stora klump till hund som red på honom, tryckte ner honom och faktiskt gjorde en hel del för att provocera. Plutos reaktion var att brottas tillbaka eller att lägga sej på rygg. Duktig vovve! Vi hittade den nya stigen längs med sjön och den var faktiskt jätte mysig! Vi fortsatte in i grannbyn och det som händer varje år hände redan nu.... En ung j..el smällde av en smällare. 
Det tog ungefär 15 min att få igång Bobbo efter den händelsen. Först att fånga in honom, Sedan att koppla, sedan att övertyga honom om att vi skulle fortsätta åt det hållet och inte hemåt. När vi gått vidare en bit började jag kasta boll med honom, sedan koppla loss, fortsätta kasta boll. Vi gick framåt och tillslut kunde han göra skapliga överlämningar och vi kunde fortsätta. Men han var berörd resten av dagen. På vår väg träffade vi en 15-årig powder puff. Han sköt rygg, hade blivit av med ett revben och såg allmänt eländig men pigg och lycklig ut. Mina hundar reagerade inte alls. Och det är när jag får beröm från andra som jag inser hur långt jag kommit med Pluto. För jag kan vara så förvånad över att han inte kan mer. 
Vad har jag gjort under det år jag haft honom egentligen? Men då och då påminns jag när andra ger mej glada tillrop. Och det är en skön känsla. Att Bobbo är bra, det vet jag ju redan!

Bobbo en pigg och alert tollare.

På vägen hem träffade vi Mitzi. Kanske för en av de sista gångerna. Hon är en tollare som grannen har. Mitzie varken hör, ser eller känner doft. Hon är smått förvirrad. Hon är 11½år. De flesta tollare jag känner blir runt 11år. Sista tiden har hon blivit gammal. Hon ser verkligen gammal ut. Gammal men pigg. Jag våndas med Mitzis mamma! Vi kom hem när mörkret sänkte sej över vår by. Jag och hundarna fick en ordentlig långpromenad. Vi var ute i ca 3timmar. Och det var skönt efter all passivitet de senaste dagarna. Och Bobbo som ju fyller nio snart är fortfarande både seende, hörande, doftande, rörlig, pigg och alert. Den som var mest lytt efter promenaden var jag som hade ont överallt när jag stillasittande stelnat till......

Julen-den bästa högtiden!

Skål alla nära och kära. Alkoholfritt men glatt!

Julafton är den bästa högtiden tycker jag. Aldrig någonsin har jag förstått mej på de som klagar över julen. De flesta jag känner är dessutom som jag, de gillar stöket, böket närheten, ljusen och klapparna. Min far hatar jul. Han får rysningar och mår illa. Varför, dumma karl? Nu för tiden är det väl en aningens bättre, Julen firas nämligen hemma hos oss, så han slipper stöket och böket. 

Bobbo är galen i
sina och andras klappar!

Numera finns det barn som förgyller högtiden, även om det är Bobbo som är julens höjdpunkt enligt honom. Men han måste ju handla julklappar, ve och fasa!!!!

Konstigaste klappen? Barnen
fick grönsaker av sin farbror.

I år hade jag noll fantasi. Hade inte lika mycket ork och var inte lika pysslig som vanligt. Alltså lade jag julen på den nivå jag låg på. Julklapparna bestod mestadels av kort på barnen, kalendrar med barnen och fotobok med barnen. Triss-lotter var också en del av mitt byte och jag följde Tittis råd från Rix-fm nämligen hudkrämer. Det blev fotvård för flera personer. Parfym var också en klapp jag slog in till några personer. Jag kom nog inte på en enda vettig, rolig julklapp till någon av de 18 personer jag handlade till. ( Min son brukar vara mästare att handla julklappar, i år ville han ge böcker till alla som inte läser, skruvmejsel och choklad....... vi var lite osams med klapparna som han skulle bestämma över men till slut jämkade vi oss.) Men vad spelar det för roll? Vi åt gott, pratade, umgicks och hade jätte trevligt! Vi har skrattat, sovit och varit med varandra hela helgen. Jag har fått avrit med min far, som var riktigt trevlig efter två veckor på kanarieöarna. Vi blev ompysslade av Marcelos släkt under två dagar och barnen har knappt bråkat sen vi blev lediga. Istället har vi sovit tätt tillsammans, tittat på film, pysslat och busat ihop. 

Min guddotter, min bästa vän Åsa och smågrabbarna kom
och åt frukost på julafton.

Vi har fått besök av många trevliga familjer och det är väl kanske det julen handlar om, är det inte det? Att få umgås med människor som man tycker om? Jag firar inte jul med min släkt. Bara med pappa och hans fru. Min mormor är död, min mamma är borta från våra liv och mina kusiner.... ja det är som det är. På pappas sida har vi aldrig firat tillsammans. Kanske vi skulle börja? Uhhh, pappa skulle få stora skälvan! Ännu fler att köpa paket till! ( Det är just den delen han avskyr mest). I stället firar jag jul med människor jag gillar. Åsa och hennes barn var här på julafton och åt frukost. Kristin och hennes familj var här dagarna efter jul, Frida ett par dagar innan jul. Jag har valt att se julen som en chans till umgänge med människor som betyder, just för att slippa morbror Svens dåliga vitsar och faster Agdas ohängda ungar. Viktigast för mej är att ha barnen vid min sida, Marcelo ett steg efter och människor som värnar om oss runtomkring. Vissa är kan jag prestera bra och komma på bra klappar, vissa år kommer fantasin att tryta. I bland bränns maten vid och ibland tar pappa om två gånger (OBSERVERA; oerhört sällsynt!!!) 
Men i slutänden är det inte varje detalj i sej som gör julen. Det är helheten. Kärleken. Och hur kan man inte älska det?

Till mina läsare

Jag har tagit julledigt. Knappt svarat i telefonen, inte startat datorn, lämnat mobilen hemma och sovit till halv elva i morse. Det har varit jätteskönt! Så till alla er som jag inte svarat på SMS ifrån. TACK FÖR ALLA SNÄLLA HÄLSNINGAR OCH TREVLIGA ORD. GOD FORTSÄTTNING TILL ER ALLA! Jag har tappat räkningen på vilka jag besvarade och vilka jag har missat.... sorry. Lagom till julafton blev jag sjuk. Lagom sjuk så att jag orkade med alltihopa. I dag är jag lagom frisk, så jag har orkat plockat undan det värsta, gått en lång promenad haft lite besök men inte orkat storstäda, tvätta eller laga mat. Man måste ju prioritera!


Trots mitt frånvälle hoppas jag alla haft en riktigt bra jul. Och jag har tänkt på er även om jag inte hört av mej. TOMTE PUSS TILL ALLA LÄSARE!

Ho ho ho

JAG HAR JULLOV!

Ett år som lärare

För drygt ett år sedan satt jag på universitet och våndades över att jag inte gick upp med min uppsats. Jag sökte febrilt efter jobb och undrade hur min framtid skulle se ut. Att söka arbete som högstadielärare är inte det lättaste  just nu. Det finns jobb, men framförallt inom matte och NO. Jag har inte de ämnena. Idag sa jag farväl till mina elever. Jag har nu arbetat två terminer. Ett år som lärare. Turligt nog har jag hamnat på två skolor där eleverna inte är för komplicerade, där fokuset ligger på lärandet och inte på sociala katastrofer. Men jag har varit på två väldigt olika skolor. 


Innan jobben var det en hård jakt på jobb! Med rysning minns jag den muslimska friskolan jag var på intervju hos. Inte en skola, inte en tanke rätt, inte ens möbler som passar en skola. Jag hade sett framemot den intervjun så mycket. Jag hade så stort hopp att få arbete där. När jag lämnade lokalerna rös jag och tänkte att jag ALDRIG någonsin, under några omständigheter skulle ta ett arbete där. Problemet var att det inte fanns så många andra jobb att söka. Alla som känner mej ser på mej som en person som löser det mesta. Det fixar sej. Och det gör det oftast. Men det kommer inte gratis. Och nu satt jag på en plats i livet när jag faktiskt inte visste om det skulle lösa sej. När jag fick två intervjuer till jublade jag. Men kände genast att det ena arbetet inte var min grej, gymnasiet...... nej tack. 

Min första skola, min första arbetsplats.

Mitt första skrivbord,
 Jag var så glad!

Den andra intervjun var nervös. Jag sökte jobb som spanskalärare. Jag som som egentligen är expert inom SO. På vägen hem stannade jag i backen innan vårt hus och pratade med grannen. Telefonen ringde. Jag blev erbjuden arbetet. Jag hade ett jobb! Mitt första arbete lärde mej massor. Jag träffade kollegor jag önskar att jag aldrig skulle behöva släppa. Och det var en underbar läroplats! Det tog kort tid att komma in i arbetet. Jag kände mej ganska snabbt som en riktig lärare. Och jag trivdes men kom aldrig riktigt in. Jag bodde åt fel håll, det var lång väg hem, till dagis och sena kvällar blev svåra att få ihop med barnvakt. Att lämna eleverna och vissa kollegor var svårt, men jag hade bestämt mej att söka ett arbete närmare hemmet och när sommaren kom tackade jag och tog farväl. Turligt nog kunde jag redan i början av sommarlovet  skriva kontrakt med ett nytt arbete på en skola som är för bra för att vara sann. Kollegorna är pigga, alerta, snygga och glada. Men jag kan sakna mina murmeldjur på min gamla skola. De trygga som jag kunde luta mej mot. De med visdom och kunskap bortom all förnuft. 
På min nya arbetsplats har jag känt mej mer vilsen. Inte lika självsäker. Inte lika säker. Kanske är det ett tecken på att jag blivit visare, lite klokare, lite mer erfaren? Med visdom kommer också kunskapen om hur lite man kan! Jag tvekar inte att undervisa i mina ämnen. Jag har redan gjort det en gång. Jag vet vilka knep man kan ta till sej. Jag vet smarta sätt att förklara. Min arbetsplats är 100 gånger bättre än min förra. Vi har en ledning som är engagerad, vi har chefer som vet hur man är som chef. Jag har kollegor som inte lämpar över arbete på andra, alla drar sitt strå till stacken. Och jag hoppas jag blir kvar här. Kontraktet går ut i februari. sen får vi hålla tummarna. Terminen har varit tuff. Vi är rätt slutkörda allihopa. Vi längtar efter att få sova. Men jag tror också att vi alla längtar efter att den nya terminen ska börja. Nya tag, nya utmaningar och nya planeringar.


Jag har överlevt mitt första år som lärare. Jag har fått arbeta med de åldrar jag helst vill jobba med och jag har haft turen att få ett drömjobb. Men betyg på min uppsats, det har jag inte fått än......

Första snön!

Nej se det snöar, nej se det snöar......Jippi!Äntligen! Hurra!

Söndagen vi nu spenderar i hop har än så länge varit underbar! Vi har hunnit med så mycket och umgåtts så mycket i hop att barnen nu ratar mej för att få bygga lego ifred! Det nybakade brödet står i ugnen, första snögubben är byggd, hundarna har tränats och en promenad har avverkats. Jag har tvättat flera maskiner, tagit hand om den torkade tvätten och min själ mår fantastiskt bra! Klockan är bara 13.15 så dagen har fortfarande mycket kvar att erbjuda. Närmast på schemat står att åka och inhandla pyssel och att baka pepparkakor och lussebullar. Att en stund ute i snön kan ha sån inverkan! Jag mår toppen!

Ute på promenaden kunde jag inte låta bli att ta en bild på vår älskade sjö!

Julshow

Marcelo och jag!

Årets fest på Marcelos jobb gick av stapeln igår kväll. Vi ringde in vår ständiga barnvakt, Marcelos mamma och pappa, kläde upp oss en del och begav oss iväg. Vi spenderade kvällen på Grand och deras julshow som gjorde att vi skrattade ner oss flera gånger. Marcelo var dock måttligt road, han har svårt för sånna spektakel, men jag tyckte det var kul! Och de andra med. Vi var ovanligt få den här gången, men å andra sidan hann man prata mycket mer med personer jag i vanliga fall mest hejar på. Jag hade riktigt trevligt! Tack snälla för den goda cidern, de härliga drinkarna, det av maten jag kunde äta och för en fantastisk julshow!

Ps: När man ser ett svenskt julbord, får man inte lust att bli vegetarian då? Usch så illa det luktar!

En stressig vanlig dag

Inte nöjd idag

I dag har varit en jobbig dag. Jag försov mej. Jag kom försent till jobbet. Jag åt ingen frukost förens 30min innan lunchen. Jag stressade runt på alla raster och gjorde muntliga kompletteringar med de elever som inte klarat sej. Jag rättade sista minuten-proven som gjordes av elever som varit sjuka. Jag tappade bort mej. Jag drog några minuter för tidigt från jobbet för att hinna till luciafirandet halv sex. Då satte jag mej i en bil utan bensin. Åkte ner till macken. Kortet var tomt på pengar och jag hade inga kontanter. Jag bad en tyst bön att soppan skulle räcka hem. Och gärna tillbaka till stan igen! Hämtade tjejerna. Bestämde tyst att vi skulle skita i lucia och åka till McDonalds istället, efter att jag varit hemma och hämtat pengar. Tjejerna jublade. Åkte i racerfart och hämtade sonen. Dundrade in på frita tre minuter i halv sex. Fick veta att föreställningen börjat klockan fem. Vi var nu ålagda att gå 18.45 istället. Drog mitt förslag om McDonalds för sonen. Ungarna runt oss som hörde protesterade och upplyste sonen om att han MÅSTE gå. Enda gången man fick dispans var om man var sjuk. Jag ville slå den lilla blonda tjejen som var mest ettrig och upprepade att vi måste gå tusen gånger utan att andas. Men jag lät såklart bli. Sonen ville absolut gå. Fick tillslut in alla barn i bilen och funderade i panik vad vi skulle äta i kväll. Fick svårt att andas. Jag vill inte, jag vill inte! Åkte hem. Överförde pengar till rätt konto. Hittade en halv honungsmelon i kylskåpet. Sen var det tomt. Satte mej i bilen. Bad om att bensinen skulle räcka in till stan. Stoppade in hundarna i bilen, startade och åkte tillbaka mot stan. Hostade in på macken. Tankade, köpte frukt till ungarna eftersom Lilla N fått hysterianfall när hon inte fick ett päron hemma. Åkte ner till affären. Pyttipanna är också mat! Köpte även frukt, bröd och mjölk. Sterssmagen, hysterin och vansinnesutbrottet var på väg att ta över mitt till synes lugna yttre. Eller vem lurade jag? Jag ville inte, jag ville inte fira lucia. Försökte på McDonalds förslaget igen. Fick kalla handen. Klev ur affären, träffade några jag kände. I självbevarelsedrift stannade jag och andades ett par minuter. Åkte sen till kyrkan. Kom 5 minuter försent. Kom inte in för att luciatåget väntade på sin entré. Fick vänta i en evighet innan vi kom in. Inte en enda ledig plats att sitta på. Klockan kvart över åtta var vi hemma. Laga mat. Vet du hur lång tid det tar att steka ägg och pyttipanna? Lilla N hade sönder ännu en bok. Nu finns inget kul på TV;n. Snart ska jag tillbaka till jobbet igen.

Förutom detta bestod även dagen av ett fantastiskt möte mellan mej och en elev. Det värmde hela mitt hjärta. Hela dagen har jag använt händerna och kreativiteten under det julpyssel jag haft ihop med femmorna. Jag har fått chans att jobba ihop med en bra kollega, Kristin som jag önskar jag kunde träffa lite mer. På dagis väntade två samarbetsvilliga tjejer som utan knot kramades och klädde på sej. På frita väntade en kort men intensiv stund av rå kärlek medan sonen satt i min famn och andades på min hud. Vi var så närvarande, trots tjatet runt oss om att vi var tvungna att gå till kyrkan. Det var han och jag i vår hemliga värld. Jag fick ett paus utanför affären. En chans att andas när jag träffade Bobo (nej inte min hund hund, utan Nelis älskade sambo) en kort stund. En man med ett lugn. Jag andades. Andades och lyssnade. Sen fick jag en stor kärlekskram av min bedårande kusin. Massor av kärlek i den kalla luften i det stenbelagda centrumet. Ett möte några människor emellan, kort men så betydelsefullt. Och väl i kyrkan fick vi ett julspel som var det bästa och finaste jag sett på många, många år. Trots att vi fick stå var det varmt och jätte kul! Väl hemma ville barnen sitta tillsammans vid matbordet och vi samtalade om saker som små barn tycker är viktiga, som är viktiga även för mej. Vi tände ljus och njöt av Icas pyttipanna. MUMS. Sedan kramarna ifrån sängen. De små armarna runt min hals. Tre minuter senare, tre sovande barn. Inget bråk, inget tjafs.

Att kramas med barnen
är balsam för själen!

När jag om två veckor tittar tillbaka på den här dagen så kommer jag att minnas det sista stycket. Jag minns värmen, kärleken och de fina stunderna. Väldigt sällan kommer jag ihåg stressen, tröttheten och det dåliga. Däremot lever känslan kvar. Och jag undrar varför jag är så trött och inte så uppåt som jag brukar vara. Jag kan inte hitta orsaken, eftersom jag glömt den. Så funkar jag. Men just min dag i dag är nog ganska typiskt för hur mitt liv ser ut. Det finns en del tråkiga saker, men varje dag har så många levande, fina stunder så attd et är svårt att inte gill livet och den "trista" grå vardagen.

Lussefirande

Mina tjejer, kakan och tärnan.

...Med ljus och lussekattt kommer Luciaaaa....... Min lilla dotter sjöng! Hon sjöng faktiskt! Hon tittade på mej och stod kvar, och så sjöng hon! Jag var helt förstummad. Min blyga, tuffa lilla tjej. Inte minst längre utan faktiskt ett av mellanbarnen på dagis. Hon stod där bredvid sin syster och sjöng. Jag hörde henne. Och hon var så stolt över sej själv! Det var underbart att se! Det blev ett fint luciatåg i år. Barnen sjöng, det var två lucior, Mittimellan N var ensam tärna, Lilla N var pepparkaka ihop med ca tre barn till och sedan var det en hel hög med tomtar. De sjöng ordentligt under alla sångerna, barnen och fröknarna. Sadde kom och hälsade på med lilla Noah. Noah som får bära korsett men ser godmodig ut och är hur söt som helst. Vi saknar Sadde. Vi mammor. Fikat var jättefint och i år blev det ingen scen med gråtande personal och utskälld förskolechef. En bedrift med den föräldrarskara som avdelningen har i oss. Vi är nog en plåga! Men jag tror också att vi pushar pedagogerna och förskolan till att bli bättre. Hoppas jag. Mina tjejer var helt fantastiska (trots ostruken klänning) och jag kan inte låta bli att slås av hur underbart söta mina flickor är. Jag hoppas de får fortsätta vara det. I dag var jag en stolt mamma.

Ostruket

Ja, jag erkänner; jag hatar att stryka. Jag erkänner; jag gör det jag tycker är kul med julen - jag har inte bakat lussekatter eller pepparkakor. Det roliga var att Lilla N igår förjust utropade, -Mamma om det är Lucia i morgon så ska ju du baka pepparkakor! Hmm...jaaaa.... Hur sjutton kommer hon i håg det? Hon var 2 år förra året! Jo jag brukar baka ihop med barnen lagom till Lucia, men bara om jag har orken och lusten. Julen får inte bli en massa måsten. Och i år..... har jag inte haft orken eller tiden. Alltså har jag inte bakat med barnen. Det är väl inte hela världen? Jag tycker inte det.

Skrynkliga kläder, men
finast ändå!

 Det som kanske är ännu värre är...... jag orkade heller stryka Mittimellan N:s tärna-nattlinne........ JAG VET! Nu darrar mustacherna hos alla upprörda damer i stugorna. Min dotter får vara skrynklig under Lucia. Och vet ni vad? Jag struntar i det! Bäst av allt är att jag inte meddelar min dotter att ostruket inte anses vara fint........ När hon är gammal nog att upptäcka det, kan hon stryka själv! Och jag slipper! Hi hi. Jag tror nog Lucia blir bra ändå!

Bäbishäng

Alma Filippa 3 veckor gammal

Min älskade vän Frida fick ju sin efterlängtade Alma för ca tre veckor sedan. Vi har inte varit där eftersom barnen varit hostiga och snoriga. Men så åkte vi dit häromdagen. Åhh vad hon var underbar!


Sedan Lilla N föddes har jag haft svårt att känna glädje över andras graviditeter och små bäbisar. Min egna analys har varit att jag själv kände mej så färdig, så klar över att jag inte vill ha flera barn och att de svåra graviditeterna jag haft slutligen kom i kapp mej. Nu är Lilla N 3½år. Mina känslor har börjat lagt sej lite och jag har börjat glädjas över andras bäbislycka. 

Så underbart att ha bäbis på bröstet igen!
 Här var jag lycklig!

När Frida blev gravid med Alma var det första gången jag utan undantag kunde känna ren bäbislycka igen. Utan förbehåll. Jag var jätteglad för deras skull. På riktigt. Som jag hoppades att Alma skulle komma på min födelsedag.... men hon valde dagen efter istället. Och jag har riktigt längtat efter att få se henne. Frida och Jaime är en bra kombination. De får alltid vackra barn. Och Alma är helt bedårande! 
Det mörka håret, de små fingrarna, de underbara fötterna! Hon hade den dåliga smaken att sova under hela vårt besök, men jag fick ändå ha henne nära och komma ihåg den där underbara känslan när en liten nyfödd ligger tätt, tätt som en liten groda mot bröstet och helt tryggt sover nära. För första gången drog det lite i bäbistarmen. Alma fick lyckan att vakna till liv i bröstet igen. Lite hoppades jag på att Frida skulle säga att jag kunde få låna Alma en vecka eller två. Men som den goda mamman hon är så gjorde hon inte det..... förargligt. Alma luktade gott, inte sur mjölk, utan så som små barn ska lukta. Jag längtar redan  efter att få träffa henne igen. Alma den underbara lilla ungen- och om man ska se till hennes tre syskon så borde även hon få en stark vilja och kraftfullt humör. Precis som barn ska vara..... när man slipper tampas med dem själv hela tiden, he he.

Stolt  Emma med
lillasyster Alma

 Eller jag ska inte säga nåt, jag har mina egna egensinniga tjejer här hemma. Och även om Marcelo hade kunnat övertala mej att skaffa en liten till just när jag kom hem är jag nöjd över vår familj. Tre är lagom för mej. Det är vad jag mäktar med. Jag är inte lika stark som Frida. Men det ska bli underbart att få följa med på Almas resa under uppväxten och att få stjäla till mej några gosestunder då och då med henne som bäbis!

Jag är egentligen en tönt

 Jag hade riktigt roligt i går på jobbets julfest.Men i kontexten, alkohol, avslappnad och personligt med dessa underbara människor blir jag malplacerad och inte jag. Av någon anledning kan jag inte slappna av och vara den person som jag är egentligen är. Jag känner mej liten. Liten och ful. Men jag har kul ändå. Jag trivs med mina kollegor. Men jag passar inte in. Jag gör verkligen inte det. Människorna på jobbet är så mycket mer hippa än vad jag är. De är snyggare, mer vältränade och mer party än vad jag är. Bredvid dem blir jag en ganska trist och grå person. De är modemedvetna, och så mycket annat än vad jag är. På jobbet är det inte lika märkbart. Där är vi kollegor som jobbar för samma mål, elevernas bästa. På personlfesterna blir det väldigt uppenbart. Jag är inte som de. Och missförstå mej rätt, det är inget fel på att vara som jag är. 


Jag har verkligen hamnat i en fantastisk konstellation av arbetskamrater som alla är positiva, starka och underbara. Jag älskar mitt jobb. Och jag har djup respekt och beundran för mina chefer. Jag hyser en största ödmjukhet inför mina kollegor. Jag bara inte riktigt passar in.... utanför skolsalen. Jag kan se kollegor som började samtidigt eller senare än mej, flyta in, ta plats och passa in. Jag stod igår på vår julfest och tittade på alla människor. Jag gladdes över att se spelet, skålarna, dansen och det sociala samspelet. Det är coolt att se hur självklart vissa människor bara passar in. Ser jag på mitt eget agerande utifrån  under kvällen så såg det nog också ut som jag passade in. Jag buggade, skålade, skrattade osv. Men jag satte också skrattet i halsen, drog mej undan och insåg ett och annat. För mej är det så viktigt att vara sann till min egen känsla. Kanske är det just detta drag av melakoni som gör att jag förstår min son så bra när han kan säga att han känner sej utanför trots att han alltid har någon att vara med. I hemlighet önskar jag nog att jag vore lika hipp och snygg som mina kollegor. Jag satt i bilen hem och sa till mej själv att jag är inte född i den formen och det är bara att acceptera det. Och innerst inne så längtade jag efter min håriga, lite små tjocka karl. Jag saknade mina vilda, fantastiska barn. Framförallt saknade jag en vild galen tjejkväll delad med Anna, Frida, Krisse och de andra tjejerna. Jag tänkte på gångerna Åsa och jag dansade på scenen kväll efter kväll på danska nattklubbar. När Anna, Jenny och jag dansade samba med heta latinos och fransmän på Fashing i Stockholm. Med nostalgi tänker jag på raveklubbarna i Tyskland, trots att jag egentligen inte gillar rave. Närheten och kärleken jag kände med teatersällskapen och filminspelningsteamens intima cider och vin samvaro. Jag drömmer mej bort till vilda tequilanätter med Nettan och jag kan till och med sakna filmkvällarna med kollektivet i Norrköping som många gånger slutade på en av stadens uteställen. I de sällskapen känner jag mej mer hemma, där kan jag vara jag. Där kan jag dansa på borden, bjuda på show hitta på galna upptåg och slippa kontrollera all den energi och kraft som jag dagligen försöker tygla i mitt inre.

 Missförstå mej inte. Det var trevligt sällskap igår, bra musik, ok mat och många härliga skratt. Det jag funderar över är mitt egna beteende. Min egen känsla. Varför ska jag vara så här? Varför kan jag inte bara.......vara jag? Konstigt hur jag kan förändras så mycket beroende på hur säker jag känner mej. Nåväl, nästa vecka är det dags igen för personalfest. Denna gång med Marcelos jobb. Då hoppas jag mina kompanjoner kommer. Mina favvotjejer där jag kan känna mej trygg och vanlig och inte så malplacerad. Sen har jag ju världens bästa där vid min sida - Marcelo.

Fredagsmys!

Nu är det dags för fredagsmys!!!!!! Vi skippade sista judoträningen. Vi firar hemma tillsammans, barnen och jag med mat, fredagsmys och mycket närhet. Vi behöver det. Jag behöver det. Snart ska jag börja med middagen. Sedan ska vi kolla på Tv och frossa hela kvällen. I morgon ska vi sova lite längre och hitta på tokiga saker. Jag vet inte hur andra fredagsmyser men här plockas stora fruktfatet fram och vi rör vid varandra hela tiden. Sedan brukar barnen somna i mitt knä, en av de bästa stunderna under veckan. Att slappa med kidsen. Ha en skön fredag!

Ensamvarg

Jippi jag är mol allena!

Huset är tyst. Doften av bröd som är i ugnen fyller huset. Att leva i en familj när man är en ensamvarg som jag är inte alltid det lättaste. Jag behöver tystnaden, ensamheten, stillheten för att må riktigt bra. Kanske då ett osmart drag att skaffa tre barn och två hundar...... men det funkar! Barnen har just somnat och Marcelo har haft det goda omdömet att överge skeppet ett par dagar. Det betyder att jag får rå om mej själv ett par dagar och det är nåt jag verkligen behöver. Förr i tiden kunde jag låsa in mej i veckor med TV;n, filten och avstängd telefon. Jag gick knappt utanför dörren och jag vilade och vilade och vilade. Marcelo kom visserligen på besök, men jag fick så många, långa, ensamma timmar för mej själv att det blev skönt att känna lite kärlek från en snygg karl emellanåt. Jag behöver få vara själv. Sedan jag blev mamma har jag upptäckt att jag inte vill att barnen ska vara borta, men jag vill njuta av tystnaden när de sover. Så periodvis är jag vaken många timmar in på natten bara för att...... vara ensam i tystnaden. Nu har jag några dagar när kraven inte är högre än vad jag själv lägger dem. Vi ska mysa i morgon hela kvällen. Vi struntar i judon och bara är med varandra, jag och barnen. På kvällen kommer de och somna och jag kan göra vad jag vill. Det är min tid i mörkret. När Marcelo sen kommer hem kommer han ha saknat oss. Och nog för att det är bra mellan oss. Väldigt kärleksfullt till och med, men att få sakna varandra är en viktig del i att hålla liv i vår relation. Vi påminns om hur starkt vi känner för varandra, samtidigt som vi har fått varit oss själva, utan krav ett tag. Då kan ensamvargen i mej stilla sin frustration ett par månader. Jag kan vara social, mamma, flickvän, vän, pedagog och allt annat som jag är i livet. Alla rollerna har sin plats, men ibland undrar jag hur en som söker sin egenvalda ensamhet, som jag, kan välja att ha så många människor och möten omkring mej hela tiden. Jag kan gott konstatera att kontrasterna i min vardag är det som gör att jag älskar mitt liv........

Försvunnen

Min son, 6 år och borta!

I går försvann min son. Han var helt borta. Ingen visste var han var. Jag rev upp himmel och jord för att hitta honom, samtidigt som tårarna aldrig slutade rinna nedför mina kinder. Marcelo åkte kilometer efter kilometer och letade längs med vägarna. Ingen Stora N.


Det hela började med att min chef bad mej jobba över. Jag ringde till frita och meddelade ändringen, vilket innebar att Stora N skulle följa med den senare bussen till mitt jobb istället för att ta den tidigare bussen hem. Allt var frid och fröjd tills jag stod i kylan, med för lite kläder och väntade på att bussen i kylan. Bussen kom. Men ingen son klev av. Jag frågade busschauffören. Jo han hade gått på, men han fanns inte kvar på bussen. Med viss oro gick jag igenom hela bussen. Kanske hade han somnat ( jo det har hänt 1 gång) längre bak? Men ingen snarkande son mötte min blick. Tyst svor jag inombords. Han måste ha gått av hemma. Jag klev av och fick upp mobilen i samma stund. Runt hemmet var Marcelo, och jag visste att han skulle bli arg, men jag ringde och sa åt honom att skynda ner till hållplatsen. Stackars Stora N hade stått i kyla i nästan en halvtimme och väntat. Han måste vara jätte rädd, tänkte jag. Men det tog en evighet innan Marcelo ringde och jag kunde inte vänta. Jag ringde honom igen. Signal efter signal gick fram utan att han svarade. Men till slut hörde jag hans röst. Han kom precis fram till hållplatsen. Sedan sa han orden:
- Han är inte här!
I samma ögonblick dog jag. Min mage blev ett tomt svart hål. Hjärtat krympte och jag blev helt paralyserad. Synen försvann. Jag blev nästintill blind......... Allt mörknade, jag dog men jag satt fortfarande vid mitt skrivbord på jobbet och kände mej totalt utsläkt. Jag hörde Marcelo ropa efter vår son i telefonen. Sedan kom han tillbaka och upprepade att han inte var där. 


Jag känner min son. Jag vet hur han fungerar. Jag kan räkna ut vad han ska göra. Vi har gått igenom det här så många gånger. Han kan mitt telefonnummer som rinnande vatten. Han vet vem han ska vända sej till om det sker någonting. Jag vet vilka hem han besöker, jag vet hur han tänker. Även om det blir en nödsituation har jag drillat honom vilka åtgärder som ska göras. Han vet. Och jag vet vad han gör. Sen kan det alltid hända saker som gör att planen inte går lika smidigt. Men jag var så säker på att han skulle vara där vid hållplatsen. Ensam. frusen. Ledsen. Det fanns liksom inga alternativ. Om inte...... han verkligen hade somnat i bussen, och jag hade missat att se honom kanske på golvet längst bak? Det var enda alternativet. Jag lämnade min blottade plats mitt i personalrummet för att ringa till nummerupplysningen. Jag var tvungen att få tag på chauffören! När eniro kopplade mitt samtal svämmade ögonen över. Jag kunde inte längre hejda tårarna. Stora N var inte i bussen. Det var jag säker på. Och efter att ha kopplats mellan olika personer hör jag hur han som körde bussen säger att han ska stanna. Jag hör hur han andas när han går genom bussen. Två gånger upprepar han att Stora N inte är där. Han var inte där. Var var han?


Trots att jag var helt förtvivlad blev jag helt kyligt inställd på att hitta rätt på min son. Jag ringde och ringde, i en vild frenesi för att ta reda på om han överhuvudtaget gått på just den bussen. Och framför allt ta reda på var han hade gått av! Marcelo skrek i luren att jag var tvungen att släppa allt och sätta mej i bilen och leta. Men jag kunde inte. Jag var tvungen att veta var jag skulle leta! Fritapersonalen frågade var de skulle åka för att kolla. Grannar erbjöd sej åka runt.Men var? Jag hade inga svar. Jag visste ju inte var han var!


För mej var det stora monstret som åt upp min själ under de här timmarna, att jag visste att han skulle hitta ett sätt att ringa mej. Varför ringde han inte? Det måste betyda att han inte kunde. Och varför kunde han inte? Även om jag förstod att föräldrar till min sons klasskamrater skulle ringa om han dök upp där kunde jag inte låta bli att ringa de som var troligast att han kunde vara hos. Människor han skulle söka upp för att få hjälp ifrån. Stora N är en förnuftig kille. En kille som kan ta hand om sej själv och som vet att han måste höra av sej. Men han är också känslig och ganska lättskrämd. Hela tiden dunkade oron för hur rädd han måste vara. Hur rädd han måste vara. Hur rädd han måste vara. Hur rädd han måste vara..... eller var han vid medvetande?


Mitt i ett samtal ringde telefonen. Ett mobilnummer. Frita eller nån som har hittat min son tänkte jag när jag svarade. Jag hörde ingenting. Jag lade på och ringde upp numret. En mörk mansröst svarade. Jag drog efter andan. Vem var det? 
-Jag har en ledsen liten kille här.......
-Tack gode Gud, var min första kommentar. Helt ur det blå. Jag hade inte ens bett än! Sedan krävde jag att få prata med min son som knappt fick fram ett ord för all gråt. Jag lyckades lokalisera honom och ringde Marcelo från skolans telefon. Han var i närheten och mindre än 40 sekunder senare var far och son förenade. Jag hörde Marcelo krama om vårt gemensamma barn. Jag hörde min son gråta, sedan bröts båda linjerna. Jag satt stum och stirrade framför mej. Tårarna rann och rann. Jag fick ingen hejd på dem. Tyst grät jag medan jag stirrade stelt framför mej. Mina ben var som spagetti. Armarna darrade. Sedan började samtalen flöd in över mej. Alla som jag hade ringt ville veta om han var hittad. Och det var han. Han var tillbaka. Han var tillbaka. Först en timme senare kunde jag resa mej ur stolen. Tårarna fortsatte rinna ända tills jag svängde in på parkeringen vid vårt hus. Tårarna rann medan jag hämtade tjejerna på dagis, tårarna rann när jag lämnade mitt arbete, medan jag körde. Att få krama om min son var det bästa jag kunde göra.

Hemma i min säng, där han ska vara!

Pärsen jag gick igenom igår påverkar mej fortfarande. Jag är helt stum. Tårar kommer fortfarande. Mina ben är svaga, ryggen värker och jag är helt, helt slut. Men min son är hemma med mej. Han fick stanna hemma från skolan ihop med sin far idag. Jag lämnade jobbet tidigare och hela kvällen har vi varit tillsammans. Min son sov i min säng natten till idag. Bredvid mej, där han hör hemma.

Hallå har ni märkt, det snöar! Det snöar!

Snö fotat från bilen till mötet vid 18.00

Första utvecklingssamtalet.

En av två salar där sonen går med sin klass

Jag har varit på det första utvecklingssamtalet med min son i skolan. Det var lite udda. Sonen fnittrade som en liten skolflicka och hade han inte haft öron tror jag leendet skulle dela hans huvud. Han var så överlycklig att både mamma och pappa kom och såg hans fantastiska fröken. Han älskar verkligen henne och vill bjuda hem henne...... hmmm..... Jag är visserligen väldigt nöjd att han älskar sin fröken så mycket, men att börja hänga med henne här hemma ställer jag mej lite tveksam till..... Hon gick igenom testerna som de gjort med vår underbara son. Han hade missat ett poäng eftersom han inte sagt att Fröken P bar en päls på en bild. Annars hade han full pott på rimord, att klura ut bokstäver, begrepp och allt annat de kollat. Vi vet att han är bra på allt som har med läsning, räkning och motorik att göra. Så det var ingen nyhet för oss. Det jag var mest nyfiken på var hur det sociala uppfattades. Han vågade inte själv berätta om incidenterna som fått honom att gråta här hemma, men jag gjorde det. Och fröken tog det på allvar och verkar vilja hitta en lösning. så det kändes ju skönt! Men över lag verkar vår son trivas med skolan. Han har alltid kamrater att vara med, och han blir ofta tillfrågad om de ska leka på helgerna. Så med tiden tror jag att det kommer bli bättre och bättre.

Tjejerna lekte överförtjust i "lägenheten"

Pappa fick hjälpa till att städa efteråt

Tjejerna blev helt vilda i rummet som är inrett som lägenhet som låg mellan skolsalen och samlingshallen, de två rum som förskoleklassen och ettan delar. De fick härja fritt därinne medan vi samtalade i den lilla skolsalen. När vi var klara en timme senare hade vi fullt sjå med att få med dem hem. Jag vet två tjejer som längtar efter att få börja skolan......