Funderar på en vän.

Det är natt. Då funderar jag. Nu funderar jag på en vän. Hon försvann. Så lätt. Poff. Borta. Väck. Jag funderar på vad det var vi hade. Vad var verkligt och vad fanns i mitt huvud? Ska inte vänskap vara mer? En liten knuff och telefonen tystnar. Ingen som kämpar. Ingen som  försöker. Förundrat lägger jag mitt huvud på sne. Förstår inte. Jag vill pilla lite i såret. Röra om lite. Hur ont ska det göra? Självklart kan hon göra samma sak på sitt håll. Undra samma sak om mej. Varje mynt har två sidor. 


Jag blev arg. På riktigt arg. Det är inte ofta. Visst kan jag bli upprörd, frustrerad eller fara ut, och bli irriterad. Men det är oerhört sällan jag blir riktigt arg. Nu blev jag det. Jag står för det. Jag ville inte lyssna just då.. Inte prata. För när jag blir så arg blir jag också oerhört elak. Bättre att vara tyst än att säga saker jag egentligen inte menar. Saker jag säger för att jag kan, har förmågan och för att jag är just...arg. Sedan dess har det varit nästan tyst. Hon ville att jag skulle ringa. Jag anser inte att jag gjort fel. Kanske sårat, men det fanns också en anledning till att jag blev arg. Så att oskyldigt är hon inte. Det värsta av allt var att jag var arg ett par dagar. Sen gick det över. Sen kunde jag prata. Kunde vara rationell. Kunde lyssna på kritiken. 
Men den kom aldrig. I stället kom ett sms. Om varför hon ignorerat mej när vi nästan krockade med varandra. Sen kom ett meddelande på fb om att det inte kändes ok för henne att det var som det var, även om jag verkade nöjd med det. Jag hade utan tvekan kunnat prata igenom det som hände. Lämnat det där och gått vidare. Vänskap ska prövas. Det ska vara känslor. Hallå, alla kan vi göra fel. Hon gjorde bara ett väldigt konstigt fel. Egoistiskt fel. Inget fel som man behöver bry sej om i långa loppet, om jag får säga vad jag tycker. Klart jag förlåter, går vidare. Vi var väl ändå vänner.


Men...


Men så gjorde hon en dundertabbe. Ett generalfel. Kanske i oförstånd. Hon har liksom aldrig sett mej arg på henne förut. Kanske inte lätt att handskas med mina känslor. Inte lätt att veta hur man ska vara då. Men det hjälper inte. Det finns inga ursäkter. Inga. Hon gick på min son. Hon sårade honom. Hon bröt ett förtroende ristat i blod. Nu är det jag som svarar på hans frågor. Om varför hon gör som hon gör. Hon dissar mitt barn. Och för det krävs väldigt bra ursäkter. Problemet är att hon inte ger någon förklaring.


Inte ett telefonsamtal. Inte ett förlåt. Inte en undran om hur det går att fixa. Ingenting. Bara ett ilsket meddelande om att hon också är sårad. sen dumpar hon ansvaret på mej. Vilket får mej att tänka, rätt eller fel; Hur kommer det sej att de människor jag ställer upp som mest på blir arga när jag visar känslor tillbaka? De reagerar alltid med att dumpa mej i det läget. Konstigt. Mina tankar går då, såklart till, att så länge jag ger är jag bra att ha. När jag reagerar då hittar de nån annan.


Det är inte hela sanningen med den här vännen. Såklart inte hela sanningen med någon. Världen är mer komplex än så. Men det får mej att fundera. I just det här fallet känner jag att hon inte tyckte att jag var värd ett telefonsamtal. Eller ett samtal. Jag var inte värd att säga förlåt till. Vad ska jag med en sån "vän" till? Ändå kan jag inte låta bli att fundera. Varför? Vad hände? Hur tänkte du nu?


Såklart kommer det sluta med att jag ringer i slutändan. Ett samtal jag inte riktigt vill ta. Att avsluta ett förhållande som varit( i min värld) varmt, långt, brokigt och kärleksfullt är inte roligt. Men jag beslutade, långt innan jag lärde känna henne, att jag aldrig mer ska ha människor i mitt liv bara för att ha dem. Jag kräver mer av livet än så. Jag vill ha människor i mitt liv som ger mej någonting. Lär mej någonting och som vill mej väl. Människor jag kan stångas med, kramas med och känna med. Och de finns därute. Flera stycken. Det värsta är att jag trodde hon var en av dem.