Jag kan inte sova. Jag vill inte göra nånting. Deppig, deppig, deppig. Jag köpte godis i måndags. Lösgodis! Jag äter nästan aldrig lösgodis. Nu handlade jag massor av olika varianter , som jag normalt aldrig tar, för 30kr! Klockan halv fem i morse gick jag upp och åt upp de sista godisarna. Under veckan som gått har jag självmedicinerat, tröstätit. Jag är glad att regnet piskar ner här hemma. Det passar mitt humör. Varför denna melankoli? Vad sjutton är jag deppig för? Glädje känner jag när roliga saker händer. Som när jag tränar hundarna, eller leker med barnen eller när Marcelo kittlar mej med sitt skägg. Men däremellan känner jag ångest, oro, ledsamhet. Det har gått så långt under veckan att jag börjat undra om det är nåt allvarligt fel på mej.I morse färgades toalettpappret mörkrött. Mensen var här. Tänk att nåt så "vanligt" kan glömmas bort! Mensen har jag levt med i många år. Brottats med. Men sen åtta år sedan har jag inte haft en regelbunden mens överhuvudtaget. Delvis pga graviditer och amning, men lika mycket för att mina hormoner löper amok i min kropp. Senaste två åren har jag kanske haft mensliknande blödningar fem gånger. Om jag tar i. Så nu har hormonerna slagit till med full kraft. Även om blödningen inte är stor så är personlighetsförändringen det. Det är ju sinnessjukt att nåt som en kvinna ska genomlida varje månad (även om så inte är fallet med mej) ska göra så ont och förändra ens humör till det negativa. Vad är vitsen med det moder natur? Hur tänkte du nu?
Visst är det skönt med en bekräftelse på att jag inte är sinnesjuk och deppressiv. Men att leva med mej just nu är inte roligt. Och då tänker jag inte på omgivningen, bara på mej själv. Att vara jag är inte kul. Inte just nu .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar