Skön morgon vid sjön

När livet känns som mest pressande och jag känner att jag inte kommer undan så finns alltid en viloplats för själen 100 m bort. Där kan jag tanka batterierna. Hitta tillbaka till stillheten. Tillbaka till den jag vill vara. I morse gav jag mej den gåvan. Jag gick ner till vår sjö för att hitta friden. Hundarna lekte i vattenbrynet. Pluto till och med simmade lite idag! Bobbo simmade ut om och om igen. Det var soligt, lite disigt men varmt, varmt, varmt. Det slutade med att jag också klev ner i vattnet med fötterna. 




Jag älskar att vara barfota. Mina fötter är fula, men jag blir lycklig över att vara bar och svart om mina sulor. Tyvärr har jag inte kunnat vara det sista året eftersom mina hälsporrar inte försvinner. I stället går jag dygnet runt med skor. Helst foppatofflor som minskar inflammationen. I dag i sanden och med det svalkande vattnet runt mina känsliga fötter var jag totalt lycklig. En stund. 


 Bobbo och Pluto skuttade av vild glädje och det var så skönt att börja en dag på det här sättet. Jag har varit lugn hela dagen. Nu som först kommer ångesten, magvärken och olusten tillbaka. Jag ahr en del att göra, så att säga. Även denna natt lär bli lång.....

La reseña

Jag har en spanska uppgift kvar. Det känns som en repris i favorit. Jag kämpar mej nätterna igenom för att lösa det. Men det är liksom tröstlöst. Känns som om jag aldrig kommer fixa det här. Det går så seeeeegt.  Dessutom har jag blivit varnad om att det inte gick så bra på en av uppgifterna. Så den måste jag rätta. Nu har jga trots allt lyckats komma upp i 600ord. 400 kvar, innan jag kan lägga recensionen åt sidan. Det hade inte varit lika svårt om jag bara vetat vad jag skulle skriva! Men det är bara blankt. Och jag kämpar med grammatiken. Tycker det är vedervärdigt just nu. Det är som om man klampar i klibbigt tuggummi som står en upp till knäna. Jag längtar efter lite lugn och ro i livet nu! Vara klar med allt till universitetet. Ha ett bra jobb som väntar till hösten. Lite mer pengar i kassan och förmågan att kunna banta.... Det är väl inga omöjliga mål? Nu är klockan snart halv tre på natten. Om jag överhuvudtaget ska palla med morgondagen måste jag gå och sova nu. Oavsett om jag är klar eller inte med spanska uppgiften! Bläääää!

Jobbansökan

Istället för att göra det jag borde göra. Det jag måste göra. En livsnödvändighet.... så har jag letat efter nya jobb. Tyvärr finns det inte så många att söka och jag gissar att det kommer finnas 40 sökande till varje plats. Men jag kan ju bli den lyckliga som får det jobbet jag verkligen vill ha. Undra om det är nån som är intresserad av att ge mej tjänst som so/sp lärare..... Tillskillnad från för ett par veckor sedan fanns det nu två jobb jag hade behörighet och lust att söka. Sen ska jag göra en fuling och ringa runt och erbjuda mina tjänster. Kanske vinner jag nån gunst den vägen? Platsbanken är ganska bra. Man klickar sej fram till lite jobb, slänger iväg ett mejl och vips har man sökt nytt arbete. Håll nu tummarna för mej. Det är speciellt ett jobb som jag skulle vilja ha. Det andra är ett vikariat....Och jag vill ha en tillsvidare anställning. Men ett termins vikariat funkar ju också. Lön på kontot är rätt skönt.

2011-05-26	Klockaretorpsskolan söker speciallärare/specialpedagog 100%	Norrköpings kommun	Norrköping
	2011-05-26	Förskollärare till Hyllan	Norrköpings kommun	Norrköping
	2011-05-26	Förskollärare till Hultstugans förskola i Kolmården	Norrköpings kommun	Norrköping
	2011-05-25	Behörig lärare i Svenska och So!	KUNSKAPSSKOLAN NORRKÖPING	Norrköping
	2011-05-25	Yrkeslärare storkök	JB Education AB - Norrköping	Norrköping
	2011-05-25	Gymnasielärare	JB Education AB - Norrköping	Norrköping
	2011-05-25	Gymnasielärare	JB Education AB - Norrköping	Norrköping
	2011-05-25	3 Förskollärare till Solstenens förskola	Norrköpings kommun	Norrköping
	2011-05-25	Norrköpings bästa lärare i Religion och Franska	Teoretiska	Norrköping
	2011-05-25	Hemkunskapslärare till Mosstorpskolan

Säsongs debut

I dag gjorde vi tävlingsdebut.Bobbo och jag. Årets första agilityprov. Vi var ute i Kulefall och vädret ömsom tappade vatten, blåste och värmde oss med strålande sol.

Neli, Bobbo o Pluto i vårt tält

 Kusin Neli gjorde mej sällskap och barnen var hos barnvakter så uppladdningen var perfekt. Allt kändes så bra. Jag hade Bobbo med mej hela tiden. Han var inte för het eller för trött. Och vi hade så roligt tillsammans!  

Första starten var i agility. Banan var ganska enkel. Och det gick fort. Hopphinder, kontaktfält, tunnlar gick bra. Jag kände mej lugn, sansad och Bobb var med mej. Så går han ur slalomen. Trots att jag hjälper honom. Men jag såg var och rättade bara till felet innan vi fortsatte. Fem fel gick vi i mål med. Och en del borttappade sekundrar. Men jag var så nöjd.  Det kändes så bra. Ja förutom att kondisen inte är på topp och att mina 500kg var väldigt  jobbiga att dra runt på i loppet. Jag måste banta!


I hoppklassen såg jag precis vad jag skulle göra. Men visste också att jag inte skulle hinna med Bobbo. Så plan A och B skrotades och ändrades igen när jag såg att Milou smet in i tunneln från vår ursprungsplan. Likaså i det här loppet kändes det jättebra. Han var snabb, lyhörd, med mej. Det kändes inte stressat. Tills han gick ur slalomen. Två gånger. Jag rättade till och fortsatte. Fem fel igen. Många förlorade sekundrar. Vi kom på en fjärde plats och vinnaren hade 10 sekunder till godo på oss...... vi har en del att ta in med andra ord. 

Jag är så jättenöjd med både Bobbo och mej idag. Det var en bra debut. Det har skapat mer glädje och lust till att kämpa lite till. Lite mer. Kanske till och med lust att börja banta (ha ha som OM det skulle funka !!!) för att bli lättare i kroppen och snabbare i benen. Kroppen känns jättebra. Och DET är ju positivt. 

Snart är et dags igen för ännu en tävling. Och tills dess ska vi träna slalom!


Foto: Emma Neli och jag. Tack snälla för att ni fotade mej och min prins!

Agilitytävling

z

Uno kommer farande ut från tunneln...

I dag var det många ekipage som tävlade. Uno gjorde kanonfina lopp ihop med matte Ann som verkligen utvecklats otroligt det senaste året. Det är så häftigt att se. Han har så underbar stil när han hoppar och Ann gör att det ser så lätt ut när de far fram i snabbfart. Dottern Emma fick det

...och upp på balansen. Matte Ann är med hela vägen

 kämpigt i första loppet. Med ilskna tårar och med bitmärken i läppen lämnade hon banan. Men oj vilken revansch hon tog i hoppklassen! Holger var med, jobbade framåt och Emma strålade som en sol när hon gick i mål. Vilken härlig tjej hon är!

Maria strålade som en sol idag. Igår hade hon tagit en pinne, vilket jag inte visste. Och idag med gick Elvira fantastiskt i agilityn. Om det beror på kursen i tisdags eller om de är inne i ett bra "flow" vet jag inte. Men bra gick det!

Elvira flyger över balansen. Snabb som attan är hon.

Annette imponerade också jätte stort på mej idag, Med sina corgis svischade de fram på banan. Jag har inte sett henne röra sej så här lätt och ledigt någonsin. Och vilka hundar hon har. Jag blir så glad när det går bra för dem!

Soffa

Jag har vaknat. Efter ännu en natt på soffan. Jag får sluta med det här. Det är som om nån bara släcker ljuset och sen sover jag. Utan att egentligen märka innan att jag är på väg. I morse vaknade jag av att det gjorde så sabla ont i ryggen. Mina två största barn låg på mej. Kunde knappt röra mej. Tog flera minutrar att trassla mej ut virrvarret av ben, hår, armar och huvuden. Marcelo borta. Jobbar. Stackars honom. Har fått sovit ensam i sängen väldigt mycket på sista tiden. Idag tog det mej nästan en kvart innan jag kunde lägga pusslet som gjorde att vi tre, barnen och jag hamnat i soffan med kläderna på. Vi såg på Star Wars. Jag somnade någon gång mitt i. Filmen är lång. Och vi kom hem sent från min bästa vän igår. Så då får vi skylla oss själva lite grann.... I dag står det träning på bruksa och middag/fest med Marcelos jobb på programmet. I morgon är det säsongsdebut för Bobbo. Den första tävlingen. Som jag längtar!

Känsliga läsare varnas

Jag kan inte sova. Jag vill inte göra nånting. Deppig, deppig, deppig. Jag köpte godis i måndags. Lösgodis! Jag äter nästan aldrig lösgodis. Nu handlade jag massor av olika varianter , som jag normalt aldrig tar, för 30kr! Klockan halv fem i morse gick jag upp och åt upp de sista godisarna. Under veckan som gått har jag självmedicinerat, tröstätit. Jag är glad att regnet piskar ner här hemma. Det passar mitt humör. Varför denna melankoli? Vad sjutton är jag deppig för? Glädje känner jag när roliga saker händer. Som när jag tränar hundarna, eller leker med barnen eller när Marcelo kittlar mej med sitt skägg. Men däremellan känner jag ångest, oro, ledsamhet. Det har gått så långt under veckan att jag börjat undra om det är nåt allvarligt fel på mej.


I morse färgades toalettpappret mörkrött. Mensen var här. Tänk att nåt så "vanligt" kan glömmas bort! Mensen har jag levt med i många år. Brottats med. Men sen åtta år sedan har jag inte haft en regelbunden mens överhuvudtaget. Delvis pga graviditer och amning, men lika mycket för att mina hormoner löper amok i min kropp. Senaste två åren har jag kanske haft mensliknande blödningar fem gånger. Om jag tar i. Så nu har hormonerna slagit till med full kraft.  Även om blödningen inte är stor så är personlighetsförändringen det. Det är ju sinnessjukt att nåt som en kvinna ska genomlida varje månad (även om så inte är fallet med mej) ska göra så ont och förändra ens humör till det negativa. Vad är vitsen med det moder natur? Hur tänkte du nu?


Visst är det skönt med en bekräftelse på att jag inte är sinnesjuk och deppressiv. Men att leva med mej just nu är inte roligt. Och då tänker jag inte på omgivningen, bara på mej själv. Att vara jag är inte kul. Inte just nu .

Läkaren ringde

Det kom ett samtal. Från läkaren. De frågade om hon var bättre. Vår Lilla N. Vad svarar man på det? 


Hon är ilsken envis, obstinat, busig, envis, ettrig och beräknande. Är det positivt. Är det hon? Är hon så här för att det är hennes personlighet? Eller är hon så för att hon får ont?


Det sjuka i min mammaroll med henne är att när läkarna frågar om jag medicinerar henne så vill jag svara  Ja det är klart. Jag följer era direktiv och stoppar i henne medikamenten som inte är naturligt för henne. För jag är en bra mamma och gör som ni säger  Men NÄR jag ber om mediciner som ska kunna göra tillvaron bättre för min dotter vill jag säga Egentligen hatar jag mediciner, kommer avsluta med dem så fort jag ser en ljusning och är inte alls intresserad av att medicinera min dotter. Jag vill alltså inte ge henne medicinerna som läkaren rekommenderar samtidigt som jag blir arg när de inte vill ge henne någonting som gör livet lättare för henne. Konstig jag är.


Min dotter är bättre. Hon är utredd, sövd, genomkörd med kameror stucken, påklistrad allergener, genomgått svetttester, andningsprover, varit inlagd, tubad, slangad, neurotestad, ja hon har genomgått det mesta. Men ingenting kan styrkas. I dag andas hon utan problem. Hon har inte de där 8 infektionerna per år som ett barn ska ha. Hon kanske har tre eller fyra. Hon ligger inte längre och skriker att hon har ont i benen. Hon rör sej, kan äta och jag behöver inte längre sova med henne på min arm för att vakna varje gång slemmet stoppar hennes andning eller för att massera hennes onda mage och ben när hon vaknar med plågor. Ja hon är bättre. Men hon är fortfarande svullen om magen. Hon har ont med jämna mellanrum. Inhalatorn har vi kvar och använder då och då. I skåpet står mediciner med hennes namn på. Vi tar inte ner dem så ofta men det händer. Men hon är arg. Och glad. Frågan är bara om argheten kommer från att ha ont eller om det är hennes personlighet. Har hennes magvärk blivit så naturlig att hon inte ens är medveten om den längre. Att smärtan har blivit ett normaltillstånd. Det vill jag inte för min underbart härliga dotter. Jag vet hur det är att ha ont. Har varit där. Önskar inte mitt barn detsamma. Och det är min uppgift att lösa det.


Men så kom orden som förlöste många knutar i mej. Knutar jag inte ens visste fanns där längre;
- Ja vi kan utesluta cystisk fibros nu.
Orden som berättar för mej att min dotter kommer att få leva. Jag behöver inte förbereda henne på att dö. Måste inte tvinga in ett helt liv på några få kort år. Hon har rätten till sin låga precis som jag har till min eller du har till din. Den här dödsångesten är inte nåt jag pratar så ofta om. För vem tror att den där blonda, charmiga lilla tjejen  är dålig?  Varför skulle jag vara orolig? Hon är ju så vital.


Nej idag kämpar jag inte för hennes liv. Hon är inte döende. Hennes kamp har inte format våra liv. Vi har försökt att leva så vanligt som möjligt. Till den milda grad att jag blir förvånad när föräldrar till andra barn pratar om "onormala" liv när deras barn är på ständiga läkarbesök. När kallelserna flockas från landstinget varje vecka. För mej är det normalt. Bara förra veckan fick vi tre brev därifrån till Lilla N. Men kampen för henne har format en oro i mitt mammahjärta som inte fanns där förut. Jag försöker täcka över den med ironi och skratt. Men hon är mitt barn. Mitt hjärta och min kärlek. Så bagatelisera inte hur jag känner och mår för den här treåriga resan vi har bakom oss. För såret blöder än. Och jag har inte vant mej vid tanken än. Oron finns kvar. Jag kommer prata mindre och mindre om den. Till slut kommer den försvinna. Men min kamp för hennes hälsa är långt ifrån över. Det värsta slaget är vunnet. Nu ska vi lappa ihop såren, sen ska vi läka de prykologiska ärren. Men hon är min. Och vi kan fokusera på en framtid. Tillsammans!

Så här dagen efter

Lite träningsvärk har jag. Men det bästa av allt är att Bobbo slutade halta och markera redan igår. I dag är han pigg och fräsch i kroppen. Själv har jag lätt träningsvärk överallt och lite värre på vissa ställen. Men jag har utan tvekan två glada vovvisar här hemma- Det har varit vilodag för dem. Jag har jobbat klippt hela dagen. Så det har blivit en lugn dag på motionsfronten. Men i morgon ska de få följa med på judoavslutning så det blir nog bra. 

Ella och Molly två lydnadshundar med skiftande framgång

Jonna ringde förut och prisade sin ena hund och dissade sin andra. Ella har tagit sitt andra första pris ( efter 4 år!) i elitklass, så nu saknas ett innan hon blir champion! Molly däremot gick värre än vad som gick att beskriva. Vilket betyder att jag har en träningskompis på lördag! Jippe! Då blir det att träna lite kombinationer vi lärde oss från igår. Och Pluto ska få drillas lite i lydnad. Har sett ut en tävling lite senare i år som jag tänkte starta honom i.... HUGA! Fast innan dess ska han nog få debutera i freestyle. Åhh det finns så mycket kul att göra med hundarna! Tiden räcker inte till!


Men gladast är jag över att Bobbos kropp verkar okey.  Han är gladast när han får använda sin hjärna och sin kropp och då är träning och tävling den bästa formen för honom. 

Agilitykurs

I dag var det dags för kursen jag har längtat efter i flera veckor. Startskottet på vår tävlingssäsong. Jag förväntade mej en upprepning av förra gången vi gick kurs för Annica, dvs en kropp som inte lyder, som värker och en hjärna som inte riktigt fattar. Men så blev det inte. Hjärnan hängde med. Och kroppen förstod vad den skulle göra. Vilken befrielse! Dessutom så blev jag inte otydlig inför Bobbo. Han kunde lita på mej och vi körde med ganska gott självförtroende. 




Det var så härligt att ha honom vid min sida igen. Och köra så som man ska köra. Han och jag. Vi är liksom ett på så många plan.  Det går inte beskriva den samhörighet jag känner med honom. Han är så fantastisk! 

Malva, cocker

Uno, ulltuss

De andra kursdeltagarna var trevligt folk från klubben. Eftersom jag inte tränar så mycket med de andra och inte har kunnat ställa upp så mycket eftersom jag alltid har barnen så har jag inte riktigt kommit in i "gänget". Jag är liksom inte en av dem. Men jag har kul och försöker göra det jag kan med mina premisser. De som var med idag är ett sammansvetsat gäng och det märks att attityden blir mer avslappnad då. Bobbo var enda large hunden. Det vi övade på var ovala svängar. Jag har svårt att skicka Bobbo så långt ut som jag behöver göra och fickbli lite förbannad på mej själv, stressa ner, ta en tankepaus och så löste det sej! Han gick jätte bra! Nu får vi bara se om jag kommer ihåg det här på söndag..... Efter ett tag sade Bobbo ifrån. Jag vilade med honom fast hjärnan sa att jag ville träna mer. Och efter sista övningen innan fikat så fick han struttig gång och bogen såg inte helt ok ut.  

Pluto newbie

Efter fikat fick Pluto köra. Vi har innan dags dato bara tagit max fyra hinder på en rakbana. Aldrig kört riktigta svängar, vinklar eller nån som helst handling. Av någon anledning så kom det vatten från rumpan mitt på banan som gjorde att han inte ville vara i närheten av hindret. När vi väl flyttat kombinationen och sänkt hindren så gick han jätte bra! Långsamt. Osäkert, men helt suveränt med tanke på hans kunskaper! Jag var jätte nöjd med båda mina jyckar!


Väl hemma haltar både jag och Bobbo. Dags för en tur med datorn och lite behandling av Bobbo. Om jag tror rätt så blev han lite överansträngd med så många timmars träning efter det som hände förra veckan. Förhoppningsvis är han helt bra i morgon. Vi har strechat, gått promenad och när barnen har somnat ska jag massera honom. Jag är glad att han klarade av så hög påfrestning som han gjorde idag. Båda hundarna är utslagna. Inte ens Pluto orkar tugga på sina älskade ben. De sover. Och jag längtar efter att få sträcka ut min lekamen på soffan. För kroppen värker från nacke ner till de förhatliga hälsporrarna. I morgon kommer jag ha träningsvärk men förhoppningsvis må mycket bättre.

Agilitykurs i bilder

 Agilitykursen i dag var nåt vi verkligen behövde. Bobbo fick en hel del beröm. Jag fick en del bannor. Det märkter att Bobbo tyckte det var riktigt kul att köra på riktigt igen. Vi var få deltaragre så det blev mycket springa. Och många stilar!

Bobbo flyger över hindren, lyhörd och väldigt snäll.

    

Uno och Bobbo jämfördes. Båda har
gott självförtroende och är snälla. stabila
hanar.

 

Elviras matte måste hålla låg profil så inte Elvira börjar hoppa
på henne.

Inez har så himla skön hoppstil. Och hon
gick riktigt bra idag.

 Annika Aller visar hur hundens fokus ska se ut när den kommer ner från balanshindren. Hennes styrka är att hon ser varje individ och har svar på nästan allt. Hon är heller inte rädd för att vara  hård, skämtsam och sprallig. 

Malva var kursens yngsta hund (förutom Plutos inhopp)

Och hon är väldrillad av matte Lotta. Det märktes!

Jag längtar efter:

• I morgon när jag ska på kurs med Aller.
• På torsdag när vi ska på avslutningen på judon.
• På fredag när jag ska få träffa min bästa vän!
• Till lördag när jag ska få äta god mat och parta med min underbara sambo.
• På söndag när min kusin ska följa med mej och tävla agility. Premiär för i år!

Nere

Idag är egentligen ingen dålig dag. Men det är ingen bra dag heller. Jag är jätte deppig. Nere. Under isen. Jag blir alltid sådan när min energi tar slut. Det är som lågan slocknar. Det finns inget kvar. Inget att ösa ifrån. Inget att hämta mer. Det är svart. Men det borde inte vara det. Har inte gjort nåt speciellt. Sovit dåligt kanske. Vaknade med ryck halv fyra i morse helt säker på att Pluto hade diarée i köket. Naken kastade jag mej upp, vräkte upp altandörren och ropade på min sovande hund som hade legat vid min sida. Yrvaket tittade han på mej. I min färd ut till köket hade jag inte ens märkt att jag hoppat över honom. Diaréen var nog bara en fis. Illaluktande, men bara luft. Jag gick och lade mej igen. Somnade helt otroligt om. Vaknade med panik säker på att Lilla N höll på att dö. alternativt kissade ner min säng. Hon sov som en stock men gick motvilligt med på att gå och kissa så tidigt på morgonen. Vi har numera inga blöjor kvar här hemma. Och efter ett års grälande beslutade hon i förra veckan att aldrig mer använda blöja. Så vi kör på det. Än har inga nattliga olyckor hänt. Men de kommer snart. Dagtid händer de varje dag. Speciellt om hon varit på dagis. Men det förklarar inte min deppighet. I ren skär panik åkte jag till affären vid halv sju på kvällen, med barn och hundar för att köpa choklad. Jag var bara tvungen att ha. Ungarna protesterade inte. Sen hälsade vi på Marcelo som hjälpte Emnir med trapp räcken innan vi möblerade om barnens rum. Det började med städning och slutade med total ommöblering och köttbullerullande. Nu har pottsorkarna somnat. alla utom jag. Borde plugga. Men måste hämta kraft och energi. Har massor att skriva. Ska vara klar snart. Har ren skär panik. Borde jobba men det blir liksom bara skit av det. Så så måste jag göra om. Bättre att göra rätt från början. Men hur? Jag hatar att hamna här. Vill vara glad. Tacksam. 
Får vara det en annan dag.

Fixat lite

Jag har klippt gräsmattan. Jag har storhandlat. Vi har gemensamt stakat ut var sandlådan ska ligga. Plockat bajs plockat i ordning i huset är andra göromål jag sysslat med. En söndag. Sista dagen i veckan. Varmt. Skönt. Och grönt. Så sabla härligt. Barnen leker. Med vatten. Med färg, med stenar, spadar och grävskopor. Dockor, båtar och pistoler fyller deras fantasifulla världar. Tillsammans. Två och två, sen ensam en stund, sen ihop med sitt andra syskon. Inte alla tre. Men ingen är utanför. 


Hundarna morrar, skäller till då och då. Berättar för grannarna. Det är vår tomt. Att vi bor här. Inte störa. Nu ska maten trollas fram. sen en tur till sjön. Bara Bobbo. Pluto får stanna hemma. Bobbo och jag. Vi två. Vi kramades förut. På gräsmattan. Han sa att han har ont. Att han har lite tråkigt. Simning är bra. det belastar inte så mycket. Han behöver vara utan Pluto. Han och jag. Min son. Min grabb. Min kille. Några år till. Jag är rädd om honom. Önskar göra gott. Livet är himla skönt idag. Så här komemr sommaren vara för oss. Långa dagar att fylla med saker vi behöver göra och saker vi vill göra. Tillsammans utan stress. Jag uppskattar lugnet. Men jag kan också irritera mej på kaoset. Borde ha gjort så mycket den här helgen... men jag
 föredrar att göra så här. Och det är väl ok?

Tack min kropp

Jippi, den funkar så smått igen - kroppen!

Jag kan sätta mej i bilen. Jag kan köra min bil. Jag kan till och med vrida på huvudet för att se efter andra bilar när jag kör. Jag kan sitta och äta. Jag kan torka mej när jag bajsat. Jag kan bajsa.


Jag kan gå en promenad. Laga vår mat. Träna mina hundar och leka med våra barn. I dag har jag klippt gräsmattan. Tack snälla för det.


Nu kan jag krama mina barn. ha sex med min karl, sitta i soffan, sitta på en stol och vända mej om när jag sover. Mitt hår kan jag tvätta själv, mina fötter likaså. I affären kan jag dra vagnen, packa mina varor och bära ut dem utan problem. Jag kan stå på ett ben, vingligt som få, men jag kan! Hurra! Kroppen känns smidigare, det är lättare att röra på mej och vissa dagar kan jag vara utan mina skenor på händerna. Nu kan jag faktiskt köra en del av balansövningarna på Wii utan skor. Mina hälsporrar tar inte längre död på mej.


Min kropp börjar läka sej. Börjar hitta en rytm. Vissa illavarslande tecken finns där än. Och jag hoppas att de inte betyder att ett nytt hugg är på G. För bara ett par veckor sedan var sakerna jag nyss skrivit inte självklara. För en månad sedan var de omöjliga. När det gör ont längtar man efter den dag man kan göra de enklaste sysslorna. När den dagen kommer har man liksom glömt bort att det nyss inte gick. Jag vill stanna upp. Tacka min kropp för att du reparerar det som  skadar mej. Det jag skadar dej. Vi har en lång resa kvar till målet. Men vi tar oss dit. Det är jag säker på.

Tävlingar i sommar

Maggan o Trubbel. Tollare såklart Och Maggan  är en underbar
hundmänniska som lyckas med alla sina hundar

Nu när kroppen är någerlunda fungerande har jag bestämt mej för att kolla runt lite hur säsongen med hundarna ska se ut. Jag hade ju tänkt att starta Bobbo i agility och freestyle och Pluto i freestyle, lydnad och agility till hösten. Han får ju inte starta förens i september. Möjligtvis att jag kan tigga till mej nån start i en inofficiell tävling för att prova på. Men det räknar jag inte med. Hitintills har jag hittat 10 offficiella tävlingar som jag har lust att anmäla mej till. Många av dem krockar med Stora N:s fotbollsmatcher. Så jag får väl deala lite med fadern i huset samt alla gudfädrar han har. Kanske de kan ha intresse av att se min son spela fotboll några av de 8 gånger han ska spela. Visst vill jag också se på mitt barn. Men jag kommer att vara på plats många gånger. Och Bobbo är också min son. Så jag kommer prioritera det som är mest aktuellt för varje gång. 


Det ska bli så spännande att sätta igång igen. Lite har jag sneglat på alla i klubben som har högre ambitioner än vad jag har. Deras tävlingssäsong började för rätt länge sedan. Min rygg har ju satt stopp för alla planer. Men nu har jag anmält mej till tre kurser, bönat mej in på en (hoppas, hoppas, jag får plats!) och sett ut massor av tävlingar jag vill gå på. Så jag kommer inte vara sysslolös den här sommaren! Alla tävlingar kräver ju träning också! Så nu måste jag ladda ner musik till mitt nya freestyle program. Dessutom har jag lite lust att starta med båda mina hundar i klassen 6+ i Linköping i början av juli. (måste vara 6 fötter eller fler, dvs minst två hundar o en förare) Så då måste jag hitta ett program där nybörjaren Pluto passar lika bra som Bobbo.


 Åh det är så härligt att träna igen! Jag ser så mycket fram emot den här säsongen! Om det går som jag planerat kommer säsongsdebuten för Bobbo bli på söndag nästa vecka. Då med en inofficiell i Östra Ryd. Men innan dess är det kurs med Annika Aller på tisdag. Det känns som jag är jag igen!

Aller med Ess

Mini semester bokad

  
Japp, nu var det bestämt. Vi drar på semester utanför Sveriges gränser i år. Inte långt. Vi har ju liksom inte massor av tusenlappar som väntar på att bli spenderade på sköna utomlandsresor. I bland kan jag tycka det är lite skämsigt. För typ ALLA tycks ju ha råd med att spendera vad en halvbil kostar för att åka till jordens allsköna semesterparadis. Vi har inte det. Vi klarar oss. Men inte har inte nog med pengar för att dra med hela familjen på charter eller till Spanien, Italien eller Turkiet. Jag önskar vi hade. Är faktiskt lite avis på de som kan. Samtidigt som jag försöker klappa mej själv på axeln och säga att jag är modig som törs stå för vår pobra ekonomi. I vissa, fåtal fall önskar jag faktiskt att jag fick åka istället för den som glatt berättar om sin kommande resa. Men bara ibland. Oftast önskar jag bara att jag OCKSÅ kunde. Men om sanningen ska fram så är jag glad för resan vi ska göra. Det är inte så långt. Men ett litet paradis för mej och Marcelo. Det har det alltid varit. Så vi återkommer då och då. Och i år reser vi igen till Danmark. Vi ska på en mini semester. Målet för vår resa blir en del äventyrsställen och förhoppningsvis är havet tillräckligt varmt när vi åker. För stranden är vårt andningshål. Och den sträcker sej mil efter mil. Där vill vi njuta om vädret tillåter. Vi drar i början av augusti. Jag vet att vädret börjar kallna då, men det är första veckan som Marcelo kan, om vi inte ska åka nu i juni, och det ville han inte. Vi hyr stuga på en camping med uppvärmt vattenland, så även om det blir lite tråkigt väder kan barnen roa sej i vatten och vi kan slappa. Så jag är faktiskt riktigt glad.

    

Gradering

Med en farfar som är boxningschampion, en pappa som är karatekung och en mamma som är newbie i Kung-Fu så är det klart att barnen ska lära sej kampsport. Igår var det dags för deras första gradering. Både Stora och Mittimellan N klarade sina kast och fasthållningar med bravur och fick byta färg på bälte. Så istället för den helvita har de nu klarat och förtjänat sina gulvita bälten. Jag är stolt som en tupp, som min mormor brukade säga. Barnen var överlyckliga. Marcelo var med och tittade på.  En stor kväll för vår familj. Jag tycker sånt här ska premieras ordentligt. De ska veta att de presterat någonting. Att de hållt ut ett helt år, jobbat på bra. Och att bra jobb lönar sej. Alla gånger. Självklart är det inte bara prestationen som betyder någonting. deras värde är lika stort utan prestation. Men ibland kan vi väl få belöna hårt arbete också kan jag tycka. Och det gjorde vi igår.

En lördag i kaoset

Hundslagsmål. Vatten apportering  och nu ska vi träna agility. Det är kul med hund nästan hela tiden. På tisdag är det kurs. Men Bobbo har varit lite öm sen vi tränade agility i torsdags så jag undrar om jag kan köra en hel kurs med honom? Kanske Pluto får en genomkörare han med? Vi får se. Nu är det i allafall han  som ska få träna på bruxan. Bobbo får stanna hemma och vila musklerna. Han har simmat i höga vågor idag. Så lite trött borde han vara..... slagskämpen. Jag har inga bilder från idag utan jag filmade istället. Bara det att jag inte har en kabel så jag kan föra in bilderna på datorn. SKIT.

Ont

Vaderna pulserar av smärta. Huvudet dunkar. Skuldrorna känns som om de blivit överkörda. Nacken ömmar. Fötterna värker kopiöst! Höftböjaren känns som det satt två knivar på vardera sida. Helt otroligt att man kan ha så ont och ändå inte dålig på riktigt. På riktigt menar jag som jag var i ryggen för en månad sedan. Fick brev från läkaren igår. Han har konsulterat flera läkare. De är säkra på, liksom naprapaten, att jag har/ hade ett litet diskbråk. Men det verkar ju som om den håller på att läka ut nu. Så jag får vara glad för det! I dag var jag på min första fotbollsträning sedan ryggen pajade. Det var jättekul. Men jag kände att 1½timme är lite för mycket för kroppen. Sedan sprang jag ju inte som de andra på planen. Vi är ju ändå ett gäng "äldre" som tränar. Två blev skadade. Lagets yngre förmåga på 15 år skadade skulderbladet så hon kanske får åka till sjukan. Och en annan tjej dunka ihop med en tjej och skadade knät. En tredje sträckte rumpan. Fotboll är allvarliga grejer. Men oj så kul det är! Jag är så glad att komma igång med sånna här grejor. Saker som jag trodde att jag aldrig mer skulle göra bara för att jag blivit för gammal och tung. Nu drömmer jag om att kunna träna lite judo nästa termin..... Men först ska kroppen återhämta sej lite mer. Bygga upp lite styrka och sluta värka. För just nu är det inte kul. Det gör ONT!

Snabba pengar

Jag är ju ingen spelar av nåt slag. Det har jag skrivit förr. Ändå öser det in reklam i mitt liv om bingo, casino, roulette, betting och annat. Av ren princip kan det jag vägra gå in och spela bara för att reklamen gör mej så trött på det. Varför ska man spela egentligen. Hur många vinner pengar på spel egentligen? Och hur mycket vinner man? Är man dessutom spelnovis och inte har ena aning om i vilken ände man ska börja i så är det lätt att tappa sugen och hoppet. Åndå ligegr det och gnager där. Det där lilla, lilla  ordet om. Om jag spelade och vann tre miljoner....Men tre miljoner är MYCKET pengar. så tänker jag ibland tänk om jag vann ett par extra tusen. Vad skulle jag göra då? Alla de där sakerna jag skulle vilja unna mej, men som jag aldrig gör. En resa, ett frukträd, nya örhängen.....  Svenskkasinoguide.com  är en hemsida som har en hel uppsjö av online företag som erbjuder tjänster. Som unibet, mr Green och andra man kan se i reklam på tv. Men som gräddet på moset kan en sån som jag gå in och läsa regler, få bonusar och extra poäng och annat smått och gott som jag i dagsläget inte fattar någonting om. De har även min fars favorit roulette på sin sida. Om det är nån som brukar använda deras sida så lämna gärna en kommentar. Om jag skulle våga prova nångång. Lite mera gödsling på gräsmattan skulle sitta fint.....och en bärbuske eller två med....