Lilla N och Marcelo förra julen, min familj, de jag älskar mer än allt annat här på jorden. |
Mina älskade barn. Hur skulle jag kunna leva utan dem? |
Funderingar om livets stora och små ting. Mycket barn, mycket häst och en del hund. Träning, vikt, sjukdomar orättvisor. Lite politik och en del jobb. Kärlek, vänskap, konflikter och lycka det är vad den här bloggen handlar om.
Lilla N och Marcelo förra julen, min familj, de jag älskar mer än allt annat här på jorden. |
Mina älskade barn. Hur skulle jag kunna leva utan dem? |
1 kommentar:
Det är hemskt när det händer, när panikångesten slår till. Tror att de flesta mammor råkat ut för det någon gång när känslorna tar över och man bara vill skrika! Förstår att det måste vara värre när man har barn som varit allvarligt sjuka eller som haft "dålig prognos". Som jag har förstått det så har ni haft en riktigt tuff resa med lilla N redan från födseln så jag kan mycket väl förstå hur sårbart och hur nära paniken ligget tillhands! Vet att jag var jättekänslig när Chrille föddes, så fort något barn blev illa behandlat på tv, i en bok eller i mataffären tjöt jag floder! När Chrille blev misshandlad vände jag upponer på världen, det bor nog en vaktande tigermamma i oss alla. Skulle önska att ingen någonsin skulle behöva leva utan sina barn...
Skicka en kommentar