Vuxentid?

I kväll ska jag då date. Då ska jag sminka mej och göra mej iordning i håret. Det blir ingen alkohol, men väl en förhoppningsvis god middag samt bio. Till bords har jag två karlar. Inte illa va?

Sedan Stora N föddes har jag haft date på tu man hand med min älskade sambo två gånger. En gång var vi hemma, bara han och jag och Bobbo såklart, men första gången var vi på bio och åt middag på resturang. Det är fyra år sedanvår son föddes.

Vi har under dessa år, med tre graviditer varit på två jätte fina bröllop. Och sedemera har jag då bevittnat två möhippor. Under dessa tillställningar har jag varit 1: gravid och 2: gravid och ammande. Utöver dessa festligheter har jag varit på en födelsedagsfest utan barn och som sagt två dater med min sambo. Ingen har inkluderat alkohol. Thats it. Inget mer. Nu är jag varken gravid eller sen två månader tillbaka, ammande. På nåt sätt känns det konstigt att få tillbaka min kropp.

Häromdagen när jag hade en förskräcklig huvudvärk kunde jag ta en huvudvärkstablett! Det kändes befriande. Dessutom en Treo! Revolution! Jag är ovan med min nya, egna kropp. Fortfarande förvånas jag över att jag kan ta promenader utan smärtsamma, hemska foglossningar. Jag kan gå! Jag kan andas! Inget tungt foster som trycker på mina lungor, inga nattliga besök på toaletten. Så här fri har jag inte varit på fyra år! Mina bröst är normalstora, utan värkande mjölkstockningar, utan dyngsura tröjor, utan illaluktande badlakan i sängen som tar emot mina sprutande bröst. Nu har jag heller inga såriga, infekterade kejsarsnittsår, mina magmuskler har vuxit ihop och jag kan sätta mej upp utan problem. Det är befriande.

Tro nu inte att jag under graviditeterna tyckt att det varit så jobbigt, för det har det inte. Jag bars på ett lyckorus över att vara gravid. Jag njöt av de mjuka puffarna från barnens sparkar, kittlandet när de hickade. Jag till och med skrattade när jag vid min första graviditet hasade mej runt min vanliga morgonpromenad på mer än dubbla tiden pga av foglossningarna. Inte ens under min havandeskaps förgiftning som resulterade i akut kejsarsnitt tappade jag modet eller lyckan. Under den andra graviditeten var foglossningarna hundra gånger värre. Jag kunde inte gå, inte motionera, hasade mej runt på kryckor, var stor, otymplig och orörlig, men så lycklig över att få mitt andra barn så snabbt efter mitt första. Vid tredje graviditeten var jag mer rörlig men shit vad trött jag var på att inte kunna röra mej ordentligt. När jag kom in i sjunde månaden tyckte jag att nu kunde väl bäbisen komma. De sista månaderna var oändliga! Det var väl där någonstans jag anskaffade mitt minne om hur jobbigt en graviditet är. Bara tre och en halv månad efter att jag slutat amma var det dags att börja igen. Det var faktiskt inte så jätte kul.... Efter varje graviditet har dessutom komplikationer av olika slag tillstött. Efter Stora N:s födelse blev jag en mjölkcentral. Inte kossa, en central. Jag hade en massiv mjölkstockning i sex månader och det sipprade tilloch med mjölk ur mina porer på sidan av brösten. Jag hade binder i bh;n för att stoppa lite av alla de liter jag kastade varje dag. Ja, liter. För vid varje amning satte jag tekoppar under brösten och mätte upp att ca 2 liter varje dag i spillmjölk. Ibland sprutade mjölken igenom bh, inlägg samt tröja och stod som en liten stråle som träffade de människor som stod mittemot mej. Det var helt galet!

Andra gången blev det också kejsarsnitt då min lilla(?) tös inte ville komma ut. Men jag mådde prima tills jag fick ett diskbråck. Helvetet på jorden. Sex månader senare var jag gravid igen. De komplikationer som tillstött de senaste året önskar jag ingen mamma, med bedövning som slutade verka mitt under pågående snitt, stygn som sprack inne i magen, bruten svanskota, infektion i operationssåret, mjölkstockning samt ett väldigt sjukt barn. Är det underligt att jag njuter nu?

Under resans gång har jag varit glad, hysteriskt glad för att kunna få mina barn. Jag har alltid velat ha tre barn i tätt följ och nu har jag fått det. Stora N hann fylla tre år och två veckor innan min minsta Lilla N föddes, men tre barn på tre år är underbart! Men nu vill jag aldrig mer bli gravid igen! Nu vill jag ge av mina hormoner till min sambo. För av förstårliga skäl har vi inte haft allt för mycket kvalitet tid för oss själva. Och det är ok, men man behöver ju inte fortsätta den resan i all oändlighet. Nu har vi börjat vårt liv som föräldrar och som par. För mej tar det ungefär ett år innan karln blir intressant igen. Nu är han väldigt intressant. Så för första gången på tre år ska bara han och jag (och hans kusin) ta lite vuxen tid för varandra.

Jag hoppas det blir fantastiskt!