Mor och son 10år

Jag har varit mamma i 10år.
Kommer fortfarande ihåg den där känslan när han låg i min famn det första dygnet. 
Jag var häpen.

Jag var hänförd.

Idag är Stora N min son. En mammagris som är på pricken lik sin far. Jag är så stolt över att få vara mamma till honom. I ett decennium har han funnits i mitt liv. Det har gått så fort, men ändå känns det som livet började när han kom. Hur var det innan? Jag firar att jag varit mamma i 10 år lika mycket som vi firar hans födelsedag. Min son, mitt mirakel, mitt första barn. Älskad ända från de svarta, smutsiga tånaglarna till det kortklippta vax-friserade hårspetsarna. Större fötter än mej. Större huvud än mej. Bättre på matte än mej, snart lika lång som jag. Han är här nu. Sovandes några meter från datorn. 10år. Undra om han sover några meter ifrån mej om 10år till? Min underbara unge. Han är magisk.

Pepino och jag

Min dator segar ihop så dant att jag drar mej för att ens starta den. Jag tror att jag kommer köpa en ny till mej själv i födelsedagspresent i år. Det hinner hända mycket mellan varven jag skriver. Det är synd för orden blir liksom stumma när jag senare ska återberätta dem. Mest av allt händer det ju saker i stallet. Jag älskar att vara där ute och Pepino är en häst som är attraherande och utmanande på så många sätt. Förra helgen kom vi ut på vår allra första uteritt här 
hemma. Han vägrade ju rida mer än någon kilometer bort från stallet förra hösten när han kom. Sedan har det varit isigt och tider har inte passat och så vidare. Men förra helgen fick vi med Zerra, Raket, Salle och Aron på en dryg timmes ritt i delvis sagolik miljö och dels utmanande miljö. Pepino slog lite med huvudet, blev rädd en gång men annars gick det helt suveränt. Han försökte inte vända en enda gång. Det var en magnifik känsla att rida ut tillsammans, vi skrattade, pratade och njöt av det fina vädret. Pepino har en sån underbar trav att sitta i så det skulle jag kunna göra hur länge som helst. Men vi skrittade mest. Idag när jag åkte ut var jag inte alls på humör. Jag frös, kände mej ledsen, nästan sjuk. Så jag gick ut i hagen och valde att ha en stund med den svarte på den öppna, fria marken. Och när vi stod där och jag fick klia honom överallt och vi 
pussades och han lade sitt svarta stora huvud i min famn och jag fick pilla i han skadade öra så slog det mej hur långt vi har kommit i vår relation. Han kommer alltid fram till mej i hagen, fast han kan vara 1½km bort. Bara han hör min röst ropa och han ser mej så kommer han antigen sakta gående eller springande i galopp. Oftare och oftare går jag med honom löst bakom mej, utan grimma eller grimskaft till och från hagen. Vi  har en relation som bygger på förtroende och ömsesidig önskan att få vara med varandra. Jag vill kalla det kärlek, jag vet inte om han skulle göra det.

Om två veckor ska vi på en endags-clinic i WE. Jag känner enorm nervositet att köra hästtransport själv med häst i. Tänk om jag måste backa? Jag känner även viss nervositet att lasta honom. Han är inte direkt lättlastad, men inte omöjlig. Men göra det själv???? Jag hoppas jag får med mej någon som moraliskt stöd. Dessutom ska jag testa något som jag aldrig direkt hållt på med. Men det känns bara spännande. Påminner lite om cowboyrace, vilket är något jag skulle vilja testa också. Jag hittade en kort snutt på Youtube på speedtestet i WE. Kolla och bli imponerad! Så fort kommer det aldrig gå för oss, men vi tänker ha roligt under hela lärprocessen!

Adjö min älskade

På sista tiden är det så många runt mej som mist sina hundar. Hundar som jag har en relation till. Speciellt runt december-januari. Det var som om döden strök förbi här i greveskapet. Med sin kalla, knotiga hand hämtade han hem våra bästa vänner. Som en dyster våg gick han förbi våra ögon utan att vi förstod vad det skulle innebära. Fina Nike lämnade jorden, den underbara schäfern som med sin utstrålning och speciella personlighet alltid stod ut på tävlingsbanorna. Fina Nike var en del av bilden på  mina och Bobbos  första stapplande steg i lydnadskarriären. Det var som om hon hade energi och underbara tokigheter för fem hundar i sin gul, svarta schäferkropp. Hon lämnade ingen oberörd. Aldrig någonsin. Senare blev hon även en kär vän, liksom hennes matte Ingela. 
Shanza fick ge upp i januari. Shanza, Heléns fantastiska vän och partner i en hel evighet. Den snällaste hunden man kan hitta. Hon blev gammal, men det hjälper inte, saknaden blir så mycket större. Vissa hundar får lite större betydelse än andra....
Grannen fick ta bort sin flat Björne för några veckor sedan. Björne som rymde, Björne som med full energi men vänlig uppenbarelse flöt över vägarna här hemma i byn. Och som med sin svarta skepnad alltid fick oss att stanna upp och ta en kort paus i livet. Påminde om något annat, det vi inte alltid tänker på.
  Bianca, den tok/roligaste rottweilern jag någonsin känt. Adelias läromästare i alldeles för få år. Som hon jobbade med den hunden. Och de lyckades, både på och utanför lydnadsplanen. Så bara en dag stod det på en facebook-uppdatering att hon inte fanns mer. Bara borta. 
Jag kommer ihåg första gången jag träffade Rhiva. Den charmigaste goldenvalpen ever! Hon kom som en stormvind, tuggade på mina händer, glad och så otroligt fylld av energi. Hon charmade in sej i mitt hjärta medan matte Sandra torkade svetten ur pannan. Den hunden var ett strå vassare än många andra. Hon hade fått flyttat in hos mej när som helst. Men i sanningens namn bodde hon redan i det bästa hemmet hon kunde ha. Sin tävlingskarriär rivstartade hon lysande, såklart. Men så för en månad sedan..... borta.
Trixie har också lämnat jorden. Trixie var nästan som min, fast hon var inte min. Jag visste att hon var dålig. Och jag förstod att hon inte skulle leva i en evighet. Men en sträng av saknad spelar i mitt bröst. När jag tänker på Trixie kan jag däremot inte göra annat än att le. En mer härligt, galen hund får man leta efter. Underbara Trixie! Det finns inte ord som beskriver henne tillräckligt bra. Underbara, fina.
Igår fick Ebba somna in efter närmare 16år ihop med sin matte Catharina. Ebba var en hund som jag så starkt förknippar ihop med alla timmar på agilityplan som jag och Bobbo nött ihop. Ebba var liten, kvick, villig och alltid sinnesbilden för ett bra partnerskap ihop med sin Catharina.
En förlust som tagit mej väldigt hårt är Asti. Den vänliga jätten som var som en ponny men ändå.... smidig skulle jag inte kalla honom, men han var aldrig i vägen. Han var som den trygga farbrorn som kanske inte gör så mycket väsen ifrån sej, men är den som skapar en trygg  och kärleksfull plats omkring sej. Asti var mer speciell än andra och sinnebilden av äkta kärlek. Asti fattas. Han fattas i världen.
Sen har vi såklart min älskade Pluto, här blir orden tysta. Mina händer stannar upp. Tangentbordet slutar att knastra. Pluto. Han är borta. Det gör ont. Mest ont.

Vi är många som mist våra vänner. På de evigt gröna ängarna springer de kanske tillsammans nu och har det bra i vinden. Utan att ha ont. Det är vad de förtjänar iallafall. Det gör ont att förlora den individ som man lagt så mycket kärlek och omsorg på, oavsett om det gav resultat i rosetter eller inte. Och jag tror de flesta känner att man är lite ensam i sin sorg. Jag gör det. Fast jag har en hel familj som sörjer Pluto. Hade de varit våra barn får man en annan förståelse, men de är ju "bara" hundar. Men för mej och många andra är de inte "bara" hundar. Sorgen går inte över på ett par veckor. Man lever med den. Länge. Den kommer i attacker, den är som en ryggsäck man bär men som inte syns. Samtidigt har det varit fantastiskt att bli älskad av dessa individer. De har gett allt de kunnat, på både bra och dåliga sätt. De satsade allt. Just därför är de lite mer speciella. Lite mer älskade, lite mer.... av allt.

Träna häst

Pepino är en häst med väldigt mycket personlighet. Så fort han hör min röst kommer han snabbt fram till mej i hagen. Han buffar på mej med sitt stora huvud och hans läppar smakar överallt på mej, håret, händerna, kragen, fickan, kinden, ryggen, axeln. Ena dagen är han cool som en filbunke, andra dagen som ett nervöst fullblod. 

Delar av flocken med Salle-ledaren, längs till vänster sedan 1åringen Bambina
med mamam Bella brevid sej. På berget står Pepino med lilla Shouni brevid sej
och man kan skymta Arons hals ovanför Salle.

Eller jag tror inte han är som ett nervöst fullblod. Jag tror helt enkelt att han gillar att busa och vissa dagar  tar han alla tillfällen i akt. Men jag har märkt att han tar det lite lugnare när barnen är med och tar hand om honom. Det är som om han förstår att de varken är så kunniga eller uppmärksamma på hans stora kropp. Eller stor och stor. Han är inte så stor längre. Jag tycker han krymper hela tiden. Det är inte någon som reagerar på att han är en stor häst längre. Så visst har det försvunnit kilon på honom. Fast han äter hela dagarna. 

Jag har beslutat mej för att jag skulle vilja köra in honom. Fråga mej inte varför, jag tycker det är himla osäkert att sitta i en vagn bakom hästen, men jag tror att det skulle passa både honom och mej faktiskt. 

Mittimellan N ger det stöd han behöver för att tänka framåt.

Så nu har jag börjat tömköra. Och min bästa medhjälpare är Mittimellan N! Så tillsammans arbetar vi för att han ska kunna svänga i mjuka bågar och lyssna efter röstkommandon 

Ibörjan var det svårt att fatta vad vi ville
men så länge dottern är med löser vi allt!

på ett bättre sätt. Det går faktiskt riktigt bra. Han behöver fortfarande stödet med Mittimellan N, helst vill han annars gå runt och komma fram till mej som går bakom. Men så länge hon är med går han framåt utan problem. Vi jobbar ofta i skymningen men snart kommer ljuset och då har vi lite mer tid på kvällarna. Det blir väl till att köpa brösta och vagn i sommar någon gång! 

Idag kom vi ut till stallet och valde att ta en promenad med Mårten och Pepino. Alla barnen var med och vi fick en riktig trevlig stund tillsammans. Pepino lunkade på bakom mej och blev inte skrämd av bilen som kom bakifrån. 

Barnen får ju inte vara med så
bilden Stora N tog på mej och Svarte P får
demonstrera vår fina promenad!

Mårten skötte sej exemplariskt med Mittimellan N. Det var skönt i stallet idag. Så där himla harmoniskt och bara ....skönt. Vi begav oss ut ganska snabbt för att hinna tillbaka innan mörkret föll. Mobilkameran kräver mer ljus än skymning ger så bilden ger intrycket att det var himla mörkt, men det var det inte. Jag kan inte med ord beskriva hur underbart jag tycker det är att jobba med Pepino. Även så här små promenader är träningstillfällen som jag försöker att använda. Och Pepino tycker om att jobba. Han älskar när vi kör tricks och frihetsdressyr. Själv är jag inte så duktig men i juni kommer det en instruktör på tvådagars clinic och den ska vi självklart vara med på! Att börja med hästar igen är det bästa jag gjort för mej själv på länge! Träning både för kropp och hjärta.

I skogen igen!

Tillbaka i vår älskade skog.

Idag gick jag ut i skogen för första gången igen sedan Pluto gick bort. Vi tillbringade våra sista timmar i skogen. Vår skog som vi brukade använda nästan varje dag. Nu är det tre månader sedan Bobbo fick njuta av barrdoften, kullarna, stenarna och mossan. Jag tog med en leksak och vi körde en hel del sökslag efter den. Lätta sökslag. Men han älskade att få komma ut i sitt rätta element igen. Min lilla skogsmaskin. Regnet porlade ner från himlen och det var ett sånt där herrejösse- underbart promenadväder. Det är skillnad att bara ha en hund kvar. Ändå är känslan väldigt bekant. Bobbo och jag huserade ju ihop i åtta år utan Pluto. 

Mamma - ska vi inte fortsätta jobba nu?

Jag ser framemot att få en sommar till med honom. Så som han är nu klarar han sej flera år till. Han är pigg, framåt och arbetssugen. Idag funderade jag till och med på att åka ner till bruksan senare i vår för att testa att köra lite agility igen. För Bobbo blir det small-nivå. Men jag tror han skulle älska det! Benen är inte så starka så det får vara några hinder i mjuk båge på otroligt låg höjd, men livsglädje är det som hållit igång oss alla 12 åren och det ska vi fortsätta ha! Att arbeta tillsammans är det som fört oss så otroligt nära varandra. Och det ska vi inte sluta med även om kraven sakta försvinner.

Som jag älskar denna hund! Min första son. Min dunderkompis!

Jag skriver inte ofta men du finns där varje dag.

Bröderna Pluto och Jigga mars 2014

För nästan exakt ett år sedan fick Pluto träffa sin bror Jigga. Det var sista gången som han hejdlöst fick leka med en kompis i rasande tempo. Pluto skulle ha fyllt fem för någon vecka sedan. Vi har varit utan honom i tre månader nu. Vi har anpassat oss. Barnen har slutat gråta efter Pluto, istället pratar de gärna om alla underbara saker han gjorde medan han levde. Senast idag pratade jag och Lilla N om en tokig situation där Pluto varit inblandad. Jag vet att vi tog rätt beslut. Och om sanningen ska fram så har den värsta sorgen lagt sej. Nu är det mer en dov längtan. Men så ser jag en bild, eller flyttar på hans matskål när jag ska 
dammsuga...... då slår det till, hårt i magen. Jag vet att jag inte riktig ger mej tid att sörja. Inte bra. Men jag har fokuserat på alla positiva minnen och känslor jag fick under Plutos 4½år med oss. Det har känts bra att göra så. Men jösses Pluto vad jag saknar dej! Jag saknar så enkla saker som när du låg på sidan och andades. Eller din barnsliga glädje då du studsade upp och ner. Eller ditt förvirrande snurrande på huvudet när du tappade bollen och den rullade under dej och du inte kunde hitta den. 

Jag saknar att cykla med dej.

Jag vet ärligt talat inte om jag vill ha någon mer hund.....

Spruta

Det var länge sedan som jag sprutade hästar. Men jag kommer mycket väl ihåg det. Jag kommer till och med ihåg att jag tänkte att det här är nåt jag aldrig kommer vara nervös över igen. Nu har jag gjort det så många gånger så det sitter i kroppen. Så fel jag hade då. För idag var jag nervös. Jag sätter alltid kanylen först, sen sprutan i. Och det är själva momentet med kanylen in i halsen som jag tycker är otäck. Jag skrapade naglarna ut med halsen översida och undersida och bogbladet, allt för att verkligen markera ut triangeln för att vara säker på att sätta nålen på rätt ställe. Så tänkte jag - Lägg av nu. Du kan det här. Det sitter i kroppen. Och så tryckte jag in kanylen. Kolla efter blod. In med själva sprutan och så in med den vita vätskan. Klart. Gick ju hur bra som helst! Det satt i kroppen. Hästen reagerade inte alls. Men blev glad för moroten. Det kändes skönt!

Gatuhundar i Turkiet

När vi var i Turkiet så stötte vi på en hel del hemlösa hundar och katter. Jag har alltid svårt för att se hur djuren lider. Och det gjorde de i Turkiet med. Jag tror inte många gatuhundar blir 10år där nere! Hundarna var halta och lytta och man såg hur en del led av krämpor i rygg och leder. Men det som slog mej var hur vänliga alla människor var mot dessa hundar! Jag såg faktiskt inte någon som var totalt avmagrad. De var i ganska bra kondition och de var så otroligt vänliga och harmoniska. De låg mitt på 

Denna unghund låg och sov mitt i
snösblåsten utanför en liten shop i bergen.

trottoarerna utan att oroa sej för att bli undan jagade. Människor klappade på dem, gav dem mat och i en park hade de till och med automatiska matautomater! Inte någon gång hörde jag den inhemska befolkningen gapa åt hundarna eller sparka åt dem. 

Stilla och lugnt sökte den mat och kärlek hos turisterna.

Däremot var den en turist som gormade lite. När de väl fick mat så hoppade de inte utan lugnt och vänligt gick de fram till folk för att få lite värme, kärlek och en matbit. Jag tänkte flera gånger på hur det skulle vara om vi lät våra hundar gå lös mer - utan koppel men med sin ägare. Det skulle vara kalabalik. Hundslagsmål, hundar som hoppar och attackerar folk, mattjuvar..... men i Turkiet var det nästan ingenting av den varan. Någon tog in vaktschäfrar på ett område med gatuhundar. Då blev det en del skall och lite springande, men vi såg inga slagsmål. Men det är klart att när jag är hemma i gamla Svedala så gör jag vad jag kan för att hjälpa till. Gör det du med vetttja!

Vill du hjälpa gatuhundar? Det finns flera organisationer som skriker efter medel för att kunna hjälpa våra fyrbenta vänner. Här är några av dem:
Animal protection - tidigare WSPA. Vill göra världen bättre för djur. Hjälper alla.
Care of animals - Adopterar gatuhundar, mest från Spanien, till Sverige och hjälper hundcentran runt om. Ber om både jourhem/hem och pengar som hjälper till i Spanien.
Hundstallet - Hjälper att placera om hundar som fart illa/blivit övergivna i Svergie. Behöver både pengar och folk som kan tänka sej ta en hund. Just nu många vanvårdare småhundar samt en del slädhundar.

Så for vi till Turkiet

Dagarna innan resan kunde jag knappt tro att det var sant. Skulle verkligen jag och Marcelo åka iväg i åtta dagar och lämna barnen hemma? Den tanken var så oerhört främmande! Vi är föräldrar som inte lämnar våra barn på det där sättet. Mest såklart eftersom de inte reagerar positivt på vår frånvaro. Det brukar vara veckor av mardrömmar, dåligt sovande och ledsna barn, om de sovit en natt hos barnvakt- vilket alltsom oftast är folk de älskar och känner som mormor och farmor eller gudmördar. Men den här gången skulle de vara på frita och hemma i huset där Marcelos föräldrar väntade på dem när de kom hem. Men som väntat var det kalabalik de sista dagarna innan resan, många tårar och mycket förhandlande. Men på lördags eftermiddagen satte vi oss i bilen och styrde mot Arlanda.

Resan vi gjorde mitt i februari var ingen sol-och badsemester. Vi skulle kuska runt i landet i en turistbuss tillsammans med andra för oss okända människor och se och uppleva landet Turkiet. Inte bara ligga på en strand. Jag är ju SO-lärare och såg just denna  geografi- och historiadel som det mest intressanta. Sen är det ju inte fy skam att få några dagar med min man på tu man hand!

Medan vi i Sverige fortfarande åt med händerna eftersom varken skeden eller gaffeln kommit till oss, så hade
sultanen i Istanbul detta kök med 300 av landets förnämsta kockar. Skorstenarna är från varje eldhärd. Snacka om
att de låg före oss i teknologi!

Hotellen vi bodde på höll alla hög standard. Det var riktigt fina hotell. Speciellt de i början. En natt, efter vi lyckats ta oss över bergen, spenderade vi på ett typiskt turist- all inclusive- hotell. Det var det värsta. Därifrån åkte jag förbannad och helt slut ifrån. Aldrig all inclusive om det är så där! Men förutom det hotellet så var det faktiskt lite lyxigt att få komma in och de storslagna rummen! Det är ju inte något som vi i vanliga fall unnar oss!

Delfinerna som simmade med oss i viken mellan Asien och Europa

Spicemarket

Resan var för mej  precis det jag var ute efter. Vi fick uppleva spicemarket i Istanbul, åka båt mellan Asien och Europa med delfiner vid vår sida. Vi fick historien 

Blå moskén i Istanbul

levandegjord för oss i moskéer och på gamla gladiatorarenor. I Ankara tog vi en promenad upp till kejsar Augustus ruiner och vi färdades på den gamla historiska Sidenvägen. 

Denna viloplats längs Sidenvägen
har fungerat sedan urminnes tider!

Precis som man gjort i tusentals år. Vi besökte även de gamla värdshusen som bevarats fram till idag. Då var det karavaner - idag lastbilar på vägarna! Otroligt häftigt var det med alla tempel och vi gick in i grottor i 

Som äkta turister fotade vi oss i typiska turistposeringar!

Kappadokien med kristna målningar från 400-talet- Fatta 400-talet. Och vi gick in där. Stod där och tittade på vad de skapat för 1500 år sedan! Vi såg sot i taket på grottorna från maten de lagat, de utkarvade borden de ätit vid och vi gick på samma "gårdar" mellan grottorna som barnen lekt på och kvinnorna hängt tvätt på. Jag blir så ödmjuk inför historien när jag får uppleva sådant! Vi blev 

Till och med djuren sökte skydd i grottorna.

inbjudna på ett café/hem som var inhyserad i en grotta. Så där satt vi - en busslast med svenska turister, mitt i en grotta med turkiska mattor och kläder som hängde på väggarna och en kamin i ena rummet och drack äppelté. Helt surrealistiskt! När vi senare åt på restaurang så var toaletterna inhysta i en läckande grotta. Så ett par av oss fick några regndroppar på oss när vi gjorde våra behov. Vi fick även besöka en by med 

De märkliga klippformationerna i Kappadokien. Här fanns
tusentals grottor!

helt vanliga ruckliga små hus men som också bestod av enorma grottor man inte såg utifrån. Ett av husen hade de gjort till museum och där gick vi in. De hade allt därinne i grottorna, vattenkällare, sovrum, matförvaring, kök, matrum, allrum..... Nu var inte denna grotta möblerad, men några gångar var igentäppta - eftersom de ledde till grannarnas grottor som fortfarande används! Utanför satt kvinnor och ropade i kör - One euro, one euro, one euro. I händerna höll de dockor som de tillverkat. Kören var obeskrivlig. Där någonstans svetsades vår turistbuss ihop och vi började umgås på riktigt med varandra allihopa. Nu har vi en facebookgrupp som heter just One Euro! Jag köpte en docka till min docktokiga Lilla N. Tror jag fick den fulaste av dem alla. Men vad spelar det för roll? Fattigdomen var påtaglig däruppe i byn i Kappadokien och tio kronor kan jag allt tänka mej att skänka, det är ju inte en förmögenhet direkt!

I HayaSofia i Istanbul samsas Koranens symboler med Mohammed och Allah tillsammans med Jungfru Maria och Jesus.
Här har vi beviset att religioner kan leva tillsammans och faktiskt dela heliga byggnader, såsom denna moské/kyrka! En
riktig fröjd för en religionslärare som mej!

En oförglömlig fest i en grotta med magdans, fest, musik och skådespel samt ett turkiskt bad där vi alla klädde av oss nakna inför varandra är andra saker som jag ler åt nu när jag tänker tillbaka. Skumindränkta kroppar, en bastu med för lite och sedan för mycket värme, te, te och åter te. Trots att vårt schema var så späckat, från klockan sex på morgonen till sena kvällen hann vi faktiskt att uppleva en hel del utanför programmet. Vi hamnade i århundradets snöstorm och det var osäkert om vi skulle kunna lämna dalen och ta oss över bergen. Guiden, Seref, piskade på oss under de stopp vi gjorde för att gå på toa och handla godis.  Han förstod mer än oss hur bråttom det var. Visst var det mycket snö. men jag hade mer hemma på tomten än vad som fanns där i Turkiet just då. Vi klarade oss över de 

Nere i den varma våren i Antalya -dagen efter vi
slaskat runt i snöstorm!

mjuka bergstopparna och kom ner till den varma våren i Antalya. Dagen efter stängde de ner vägen för att det var för farligt att åka i snön. Efter det kalla klimatet var det skönt att komma ner till värmen, till det blåhavet och till en storstad med restauranger och en annan puls. Vi gick i gamla stan, shoppade  och njöt som katter i solen. Sista dagen stal vi oss ett litet eget besök på en lokal restaurang tillsammans med Hasse och Mia, Det var skönt att vara lite busiga och göra något eget innan bussen gick till flyget. Men vi fick nästan springa till hotellet för att hinna med bussen som stod och väntade på oss.

Nu var vi här vid havet i värmen- dagen innan i bergen vi ser i bakgrunden, fyllda med snö. Denna dag stängde de vägen
pga av snöstormen. Vi var glada att vi hann över!

Åtta dagar i Turkiet där Krösus, Kung Midas, kejsarna av Romariket, konflikterna med Grekland, Cypernfrågan och kurdproblematiken avhandlades tillsammans med dags aktuell vardagsproblematik som kvinnofrågor, staus och framtidsutveckling avhandlades och diskuterades. Sheref - vår guide fick tårar i ögonen när jag berättade för honom att vi i Sverige inte lär ut att muslimer är onda och att Turkiet som land är roten till alla konflikter - vilket tycktes vara hans erfarenhet att många länder gör. Turkiet är ett storslaget land. Ett av de stora imperierna som gott från blomstrande världsherravälde till bespottade kusinen från landet-status. Men nu kämpar de för att få kontroll över ekonomin, de bygger helt galet mycket. Kvinnorna som satt och knöt turkiska mattor framför våra ögo, som kämpar i två år för att få en matta klar hade arbetsviljor som liknar våra egna. Max 30 min arbete sedan 30 min vila - för att koncentrationen inte skulle brista och inga knutar skulle bli fel. På de stora företagen var man tvungen att prata minst tre olika språk för att få jobb eftersom det kom turister från  världens alla hörn. Ryska, tyska, spanska, svenska, finska, engelska, franska... ja alla språk flödade på visssa ställen. Resan var just det jag eftersökte. Jag fick höra och se historien och samhällsutvecklingen från deras perspektiv, inte från vårt svenska synsätt. Jag fick uppleva stora delar av landet och uppleva saker jag inte skulle ha fått om vi
kuskat runt på egen hand. Billigt var det också. Sen var det ju en superbonus att få ha mitt livskärlek med mej i hela åtta dagar utan avbrott.  (Trots att han snarkade sej igenom halva resan. Fem minuter i bussen, sn sov han ..gullpojken!)

Jag behöver hjälp.

Jag är i stort behov av återhämtning. Kroppen är sjuk, hostar och är trött. Jag är liksom aldrig riktigt pigg. Känns som jag ligger ett steg efter hela tiden. Jag hinner inte med det jag behöver och vill; hem, jobb, djur, barn och man. Men ibland kan jag sätta mej tillbaka och undra när ska alla hinna med mej? Jag kan bli arg på att jag ska hinna med saker när sakerna inte hinner med mej. Huset städas, men nog sjutton gror det igen någonstans, på övervåningen, i tvättstugan, ute på tomten..... Jag behöver semester. Lägga mej på sofflocket och ta dagen som den kommer. Bara vila upp kroppen.
Nej egentligen är det inte det jag behöver..... jag behöver hitta en läkare som kan rädda mej. Jag löser inte den här problematiken själv. Men jag försöker. Jag är arg på att det inte finns läkare som är intresserade nog. Arg på att jag i så många år får gå obehandlad. Arg på att de tittar på mina fel och rycker på axlarna och säger att de inte vet vad de ska göra. Hur kan det få vara så?

Under tiden lever jag mitt liv. Under tiden försöker jag så gott jag kan. Bränner mej ibland. Men jag ger inte upp. Får bara svackor ibland. Det som irriterar mej är att jag inte är toppen på det som är jag. Jag är bara 60% av mej. Jag kan så mycket mer, men det funkar inte. Det går inte. Jag förmår inte att prestera, vara jag. Fredagkväll. Jag vill bara hem och sova. Dra täcket över huvudet, sätta på en halvbra film och somna innan förtexterna är slut.  Jag längtar efter mörkret, tystnaden, ensamheten. Jag skulle vilja se framemot att ta in Pepino och gno rent hans kropp, hälsa på den nyfödda killingen, laga god mat med min man och skratta och mysa med barnen i soffan. Det är ju sånt jag tycker om. Men jag längtar inte efter det. Jag längtar efter mörker och tystnad. Sova. Sova lite till. Vila. Vila tills jag är trött på att vila. Men jag kan inte vila länge nog. Jag får aldrig nog. Så jag behöver hjälp. Hjälp att bli mej igen. Personen som vilar och blir pigg. Personen som med full kraft går in och slutför saker. Personen som längtar efter att gå ut i skogen med sin hund och inte gå på slät asfalt för det är minst jobbigt. Det här jag är nu är så inte jag!

En del som skett

Hej på er!
 Det har hänt lite sen sist. En tripp till Turkiet, dottern har tillfälligt hoppat upp en årskurs, en kär arbetskollega slutar på jobbet och influensan har invaderat mej. Eftersom jag fortfarande inte är frisk är det nog mest mina täppta näshålor och bihålor, febern och den ömmande kroppen som det är mest fokus på just nu i mitt liv. Orken är inte den bästa, men jag försöker att jobba och jag försöker att hinna med hemmet och djuren. tack och lov har barnen hjälpt till att gå ut med Bobbo och stackars Pepino har fått lite trickträning och blivit lite borstad de här dagarna. Jag hoppas kunna ta en sväng på hästryggen nu till helgen. Isen har ju börjat försvinna lite lätt. Så kanske det går... 

Att bli lite småsjuk och att bli sjuk så att kroppen värmer upp ett helt rum är två helt skilda saker. Jösses vad dålig jag blev med närmare 40graders feber och svimfärdig. Det är inte ofta. Men det är många som varit sjuka och influensan har gått hårt här i Östergötland om man får tro tidningarna. Jag tycker alltid att det är vidrigt att vara sjuk när jag blir det, men ibalnd när man är frisk kan man nästa längta efter att få  bli lite sjuk så man får krypa ner i soffan och strunta i omvärlden, glo på lite dålig film, somna och inte ha ansvar. Jag beslutade för några år sedan att tillåta mej själv sånna "sjukdagar" ibland. Självklart när man ändå är ledig. Men just bara strunta i att laga mat, städa eller göra några måsten. Trodde jag hade förhandlat bort sjukdom på så sätt. Man jag hade tydligen fel. Nu måste jag snyta mej.

Produktion

Jag är så glad för vårt småfolk har börjat lägga ägg. Eller närmare bestämt är det Kakan som lägger ägg. Vi får runt två per dag. Eftersom vi inte har en hane trodde jag aldrig att ankorna skulle lämna några ägg till oss.
 Istället hade vi siktat in på små hönsägg framemot våren. Men redan nu har vi stooora ankägg. Jippiiii!

Pepino är lös

Jag måste nog säga att all min egna fritid faktisk går till stallet just nu. Även om det inte blir mycket träning i form av ridning så tar det ändå sin tid. Jag försöker att trickutmana honom rätt mycket och träna på vardagssaker, som att inte gå ur boxen fast den är öppen och jag går därifrån.  Pepino är ju skrämmande rädd för getterna på gården. Han håller på att krypa ur skinnet när de bräker. De är okey att titta på men att lyssna på dem... det är livsfarligt!

Pepino hälsar på Klara.

 Nu har ju de fantastiska kultingarna flyttat in i stallet och jag vill inte ha en häst som flyger i luften så fort de grymtar. Därför har vi börjat med introduktion av grisar! Och det har gått bra. Det är just grymtandet som först fick honom att reagera men när han fick se de små grisarna och höra att det var de som lät så lugnade han ner sej. Han älskar hundar och jag tror han tyckte Klara och Emma var som små hundar.

Pepino går lös efter mej numera.

Under några månader har jag nu börjat träna att han ska kunna gå lös med mej, utan grimma eller snöre. Tanken är att köra lite frihetsdressyr i slutänden. Häromdagen lyckades jag för första gången en hel sträcka - från stallet till hagen. Jag har provat förut men då har han släppt mej efter ett tag och riktat uppmärksamheten åt annat. Nu gick det hur bra som helst! Min lite suriga min på bilden handlade mer om att inte halka på isen samtidigt som jag försökte fota oss båda. Gick ju sisådär. Men jag är stolt över Pepino och hans framsteg.

NU testar vi ny kurs!

Att vara pensiönär är sådär...

Bobbo har fått börja gå kurs igen. Egentligen var det ju Pluto som var anmäld. Älskade Pluto. Han är så saknad här hemma. Lilla N räknar fortfarande in honom när vi pratar om vad vi ska göra. Ingen rättar henne. Hon brukar komma på sej själv efter ett tag. Då blir hon tyst. Jag anmälde honom till K9 Nosework för att hitta en vettig sysselsättning där han inte behövde mangla fram så mycket på sina bakben. Men han hann ju säga farväl till oss innan det var dags. Bobbo höll på att tjata ihjäl sej här hemma. Han har totalt tröttnat på pensionärslivet. Vilket innefattar övningar han redan kan och inte så mycket nya moment. Nu var han redo att göra något nytt och jag lyder,

För mej var det intressant att börja i  någonting som jag inte hade en susning om vad det var för någonting. Att läsa sej till vad noseworken innebar var inte heller helt lätt. Hunden ska lära sej specialsök, typ narkotikahund, fast ofarliga ämnen. Att börja lära ut till sin hund något man inte riktigt förstår är också rätt intressant. Eftersom jag inte har målet klart framför mej vet jag heller inte riktigt hur jag ska gå tillväga. Men Eva på Dog and People försöker täcka in hur vi ska träna våra vitt skilda hundar, alltifrån halvsenila Bobbo, bruksdobbermannen till totalt otränade nybörjar hundar. Helt klart gör vi på olika sätt men det är väldigt kul att se hur vi löser uppgifterna på olika sätt.

Vi har börjat med doften björk. Vi börjar i små behållare som egentligen ska sitta fast i en golvbana så att hunden inte kan röra på burkarna. Som ni kommer märka på filmen, så har inte jag tränat med det, jag har haft burkarna lösa vilket vållade lite bekymmer i början. Vi har gått vidare med att gömma doften i föremål och senast så gömde vi doften på två ställen i ett litet rum. Bobbo har  bra dagar och han har sämre dagar. Ibland går han upp i hög stress och ibland vill han inte alls jobba, blir lite förvirrad och känner sej olycklig. Men mestadels är han på. Mestadels blir han superglad när burkarna åker fram och han jobbar med svansen glatt viftande. 

Fantastisk morgon!

Vilken fantastisk hästmorgon vi har idag. Solen skiner, det är lagom kallt och Pepino avbryter frukosten för att möta mej i hagen. Idag tog jag inte in honom. Det var för fint väder. Vi borstade och körde lite trix. Vad mer behöver man för att få en bra start?

Häst och lite hälsa

Jag har haft det lite mindre bra nu ett tag. Hälsan är lite sisådär med. Sjuk, sjuk, dålig i händer och rygg. Jag har svårt att prestera något bättre och kondisen har minskat katastrofalt mycket. Även om jag fortfarande tycker att det mesta är roligt är jag en utslagen person när jag dimper ner rumpan klockan tio på kvällen. Det finns inte mycket kvar
att hämta då. Och nu de senaste veckan är det som om kroppen inte svarar när det är dags att gå upp. Det finns ingen ork, ingen energi kvar. Igår försökte jag kickstarta mej, tog till och med en Ipren för att bara få kroppen att svara på kommandona att gå ut i badrummet. Men det gick inte. Så jag ställde in ridningen och gick och lade mej. Sen sov jag nästan hela dagen. Ändå hade jag svårt att vakna till. Solen strålade, det är massor av snö och lusten att gå ut och ta till vara på dagen var enorm. Men kroppen.... svarade inte. Jag fick tvinga mej upp och på ren viljestyrka åkte jag ut till stallet. Tjejerna följde med. 

Klara med rosa öron och Emma som gömmer sej.

Där fick jag en sötchock. Klara och Emma har flyttat in. Jag som älskar grisar! Pepino hade märkt att jag kommit, men eftersom jag blev kvar i stallet lite för länge stod han i grindhålet och väntade på mej när jag tillslut kunde slita mej från grisarna. Tjejerna tog in
lilla Shouni.

Pepino väntar på mej, tjejerna lockar på Shouni.

Pepino har ändrats de sista veckorna. Jag tror han har saknat sitt gamla hem och sin gamla matte en hel del. Han har varit jättegosig och nyfiken, men det har varit som om han inte riktigt, riktigt släppt in oss alla- då menar jag mej och hästarna. Men nu, sista tiden är det som om det har ändrats. Han har en helt annan attityd mot de nya hästarna i hagen, han piggar på öronen och blicken blir annorlunda när han får syn på mej. Han har börjat samarbeta på ett nytt sätt. Jag har inte ridit på en månad av olika anledningar, mest pga halkan, 

Lilla, söta, tuffa Shouni

så vi har kört  många tricksutmaningar. Han älskar det! Jag får känslan av att han nu släppt lite av det gamla och accepterar det nya. Hela tiden har han mått bra av lösdriften och att stå inne i boxen i väntan på att sluta svettas är inte det bästa han vet. Och även om jag inte är Sandra, som kan alla bästa kliställena eller de hemliga kodorden så är jag nog bra nog, för vi skapar vårt eget språk.

Longering på fältet i skymningen

Igår tog jag ut honom på fältet för att longera. Det var djupsnö så han fick jobba en del. Vi tränade röstkommando i intervaller. Skritt, trav och stopp. När jag började longera honom tog det lång tid innan han reagerade, än är han lite seg att börja trava. Han är som mej, tar ett par extra skrittsteg innan han börjar springa. Latkorven är lika stor i oss båda. Men han jobbar på och gör det bra. 
Jag ser framemot när vi kan börja rida ut ordentligt han och jag. Nu har jag inte testat sen i höstas, då vände han och det blev lockning och en del övertalningsförsök för att få honom att gå från stallet. Närmare någon kilometer gick bra, men sen ville han helst hem igen. Nu när han är lite säkrare på hästkompisarna och mej kanske det går bättre. Men vägen är isgata så vi kommer ingenstans.

Idag är vädret lika strålande. Jag försöker kicka igång kroppen för att ta en promenad med Bobbo. Igår var det bäcksvart när vi äntligen kom ut och njuta av solen var inte det vi gjorde direkt. Så jag ska försöka göra det idag, samt ta tillvara på ljuset när jag åker till stallet. Njuta av en härlig vinterdag helt enkelt. Jag ska bara kunna resa mej upp först....

Trickutmaning 26

Bobbo är med i  trickutmaningen. Nu är det inte så stor utmaning för honom att hämta fem föremål så därför lade jag utmaningen i snön utomhus efter lite träning. Han var lite trött i benen men jobba det älskar min underbara son. Jag brukar inte vara med på utmaningen, sist var det när han skulle öppna en skåpsdörr, hämta en flaska, lämna över den till mej och stänga skåpet. Då var också Pluto med. Men just för att dagens utmaning låg mer rimligt till så filmade vi och lade ut på fejjan. Nu får vi se om vi vinner eller inte. Hur som helst är det kul att jobba med sin hund. Bobbo och jag har ju även börjat på kurs. Filmverktyget strular nu så jag kan inte lägga upp en film om hur arbetet fortskrider men det kommer. Då ska ni få veta om K9 nosework. Tills dess får ni njuta av någon minuts Bobboapporterar fem föremål och hålla tummarna att han vinner!

Herre över tiden

Jag tycker att tiden rinner iväg. Jag vaknar klockan sex på morgonen och oftast är jag inte klar med alla sysslor förens strax efter tio på kvällen. Och då har jag inte hunnit med allt jag borde ha hunnit. Alltid är det något jag släpar med till dagen efter, veckan efter, månader efter. Det som inte är viktigast just nu måste jag prioritera bort.Idag när jag var i stallet funderade jag kring allt detta som ska hinnas med. Själv stod jag i stallgången och sopade hästbajs, halm och hö. Saker som måste tas om hand om surrade runt i skallen tills jag blev helt yr. Jag fick fokusera på borsten,

Min fina, blöta Pepino. Vi tränade trix idag.
Både i stallgången och i boxen. Då finns inget annat.
Bara två arbetande själar i symbios.

stråna och den monotona rörelsen. Det var allt som fanns kvar, det enda jag kunde kontrollera just då. Det var en sån konstig känsla jag fick idag. Som om jag drunknade men att jag samtidigt bara var med i en roman som jag själv skrev. Det var inte verkligt. Inte livet, bara fiktion, men högst verkligt. Sopkvasten räddade kvar mej i någon form av nu. Märkligt....

Jag tycker det är skönt att skjuta upp saker. Jag njuter av att ta makten över min egen tid. Att agera på det som jag mår bra av. Jag vill ha balans. Då bestämmer jag vad jag ska satsa på att göra varje minut. Och när jag känner den där totala makten, jag gör vad jag vill och kan, det är då jag blir effektiv och snabb. Samtidigt vet jag att det jag inte hinner med kommer att rasa över mej som en hylla full med böcker. Ibland kan jag, på pinkiv låta bli att göra det som är mest viktigt, för att jag njuter av att få bestämma. Men bara ibland. Nog sjutton är det trevligare att sjunga ihop med sonens gitarrklinkande än att byta lampa på bilen. Marcelo sa i helgen att han blir galen på mitt mañana-sätt. Han undrade vem av oss som var latinamerikan egentligen. Jag tycker om när jag blir effektiv och snabb. Då njuter jag av att vara jag. Det är som om jag går ur min kropp och står och klappar och hejar medan jag slutför alla sysslor. Påhejningarna sporrar mej ännu mer och jag kommer in i en snabb, snabb cykel som jag vet inte kommer hålla, men den är underbar! Jag är inte inne i sån nu. Jag behöver vila mycket. Andas. Ladda. Läka. Men tiden tickar iväg och omgivningen vill ha mer av mej än jag kan ge just nu. Kanske uppfattas jag som förvirrad just nu? Då blottas mina tankar. Men det betyder inte att tanken är färdigtänkt eller att jag står för den. Så nu letar jag efter snabb och effektiv.

HALLÅÅÅÅ!!!!!

Jag skriker nästan så högt jag kan. Händerna formar en tratt från min mun så ljudet ska riktas åt rätt håll, men Bobbo rör inte en min. Han hör inte. Så kommer jag på... jag klappar mina händer. Genast lyfter han huvudet från fläcken han nosade på. Pigg, vaken, undrande vad jag vill.

Ibland när han sover tungt vid våra fötter på kvällen så reser jag mej, går ut i tvättstugan där hans mat står, öppnar locket, fyller måttet, går ut och låter foderkulorna smattra ner i i stålmatskålen. Inte en min rör han. Inte ett ljud hör han. Han sover gott. När  jag gick utbildning om hörselskadade barn fick jag lära mej att det första som försvinner när hörseln tryter är vissa frekvenser, som bokstaven SSsssss. Det har jag nytta av nu när Bobbo tappar mer och mer av sin hörsel. Han hör inte högfrekventa ljud. Så ibland får jag säga tre gånger "varsegod" i olika tonlägen innan han hör mej. Alltid är det på den lägsta han reagerar. Förutom en smygande dövhet är Bobbo ganska vaken av sej. Kortisonet han får var tredje dag gör underverk. Han har inga problem med varken bajseriet eller andningen. Får han vara så här lever han ett år till, utan tvekan. Men inne i mitt hjärta har jag svårt att se att han klarar hela sommaren. Trots hans pigghet. 

Bobbo söker över området efter Korren.
Ganska bra fart och idag hittade han den alla
9 sökslagen.

Idag körde vi lite sökövningar med favoritleksaken Korren. Vi använde även den till några singel-markeringar. Den har väldigt dålig doft, men Bobbo kämpar på och idag behövde han inte ge upp en enda gång, fast den föll djupt ner i snön. Han skuttade glatt runt med svansen viftande som en snabb helikopter. Jag älskar hans svans när han jobbar. Nu i veckan ska vi gå kurs. Kanske är det vår sista kurs tillsammans. Jag ska testa på någonting helt nytt, Något jag aldrig varken sett eller prövat. Vi gör det för att aktivera oss. Mest för att Bobbo vill vara mer till nytta. Han sa det, jag lyssnar. Vi får se vad han säger vid första tillfället. Ska bli kul att jobba ihop igen. Min kille och jag.

Som ett slag i magen

Allt går så bra. Allt har fart. Så plockar jag lite. Och där PANG. Där är den. Världen slutar snurra. Jag står still. Stirrar. Verkligheten kommer i kapp. Du finns inte mer. Ditt röda halsband på golvet. Ditt halsband vi hämtade dej i. Den med blommor på. Det var ett tag sedan du använde den. Ingela sa att du var macho och inte ville ha blommor på ditt halsband. Så vi bytte. Till det breda, svarta med silver på. Men där, som ett slag i magen, låg halsbandet 

Det röda med blommor på. Den vi hämtade dej i
byttes mot det breda, svarta med silver.
Nu ligger de båda i hallen. Framme så vi ser.

och påminde om hur mycket vi inte har dej. Halsbandet ingen mer kommer att bära. Jag är smärtsamt medveten om din frånvaro. Vill börja gråta. Men inga tårar kommer. Jag fingrar på halsbandet. Känner mjukheten. Drar fingrarna över blommorna, såsom jag en gång drog dem över din korta päls. Sluter ögonen. Låter saknaden välla över mej som en våg. Kan inte hejda. Jag lever i stunden. Kan inte förneka. Du fattas mej. Du fattas oss.