att hämta då. Och nu de senaste veckan är det som om kroppen inte svarar när det är dags att gå upp. Det finns ingen ork, ingen energi kvar. Igår försökte jag kickstarta mej, tog till och med en Ipren för att bara få kroppen att svara på kommandona att gå ut i badrummet. Men det gick inte. Så jag ställde in ridningen och gick och lade mej. Sen sov jag nästan hela dagen. Ändå hade jag svårt att vakna till. Solen strålade, det är massor av snö och lusten att gå ut och ta till vara på dagen var enorm. Men kroppen.... svarade inte. Jag fick tvinga mej upp och på ren viljestyrka åkte jag ut till stallet. Tjejerna följde med.
Klara med rosa öron och Emma som gömmer sej. |
lilla Shouni.
Pepino väntar på mej, tjejerna lockar på Shouni. |
Lilla, söta, tuffa Shouni |
Longering på fältet i skymningen |
Jag ser framemot när vi kan börja rida ut ordentligt han och jag. Nu har jag inte testat sen i höstas, då vände han och det blev lockning och en del övertalningsförsök för att få honom att gå från stallet. Närmare någon kilometer gick bra, men sen ville han helst hem igen. Nu när han är lite säkrare på hästkompisarna och mej kanske det går bättre. Men vägen är isgata så vi kommer ingenstans.
Idag är vädret lika strålande. Jag försöker kicka igång kroppen för att ta en promenad med Bobbo. Igår var det bäcksvart när vi äntligen kom ut och njuta av solen var inte det vi gjorde direkt. Så jag ska försöka göra det idag, samt ta tillvara på ljuset när jag åker till stallet. Njuta av en härlig vinterdag helt enkelt. Jag ska bara kunna resa mej upp först....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar