Stress

Jag är inte stressad, jag är inte stressad, jag ÄR STRESSAD!!!! Kroppen berättar för mej att stressnivån ligger lite farligt högt, men jösses vad svårt det är att "fixa" det på en gång.  I går lördag sov jag halva dagen. Det är ju ett tecken på att allt inte är som det ska. Det rasar hud från hårbotten och huden i ansiktet peelas av under natten. Jag vaknar med stora röda märken där yttersta hudlagren bara försvunnit. Jag ser tecknen och jag försöker med allt vad tygen håller att ändra. Men det funkar inte. Så är jag inne i ekorrehjulet igen, alla lösningar innebär FLER saker att göra, men det är ju inte det jag behöver. Jag behöver harmoni. Så blir jag frustrerad över att jag inte har samma sköna avslappnade inställning jag har haft. Det handlar om attityd. Men varför hittar jag inte rätt attityd? Lusten till allt har börjat försvinna. jag har inte lust att gå ut med hundarna, men när jag gör det är det superskönt. jag har inte lust att träna, men när jag gör det är jag mycket gladare. Jag har inte ork att hänga med kompisarna, och det gör jag inte heller. Men nu är det en strålande söndagsmorgon, sista dagen som 36-åring. Nu ska jag faktiskt ta tag i kragen, äta frukost och gå en runda med hundarna. Sedan ska jag sätta mej och plugga. Jag tror den största stressen ligger där. Fick meddelandet häromdagen. En tenta klarad, en tenta missad, en tenta om två veckor och en tenta... ja när är den? Måste kolla upp det nu. Oj vad stressen gick i taket på en gång. GAHHHHH!!!!

Morgonrutin

Morgonpromenad med dogsen. Mysigt värre!

Besten är lös!

Jag har släppt ut odjuret! Jisses! Jag pratar om Pluto. Två träningspass har det blivit. Häromdagen körde jag platsliggning med stora störningar ( jag tränade och belönade Bobbo med att kasta boll), lite inkallning och lite ingångar. Pluto har blivit som tokig sen vi satte igång. Han är som en exploderande bomb. Alltså hela tiden, inte bara när vi tränar, utan så fort vi rör oss! I dag kastade han sej ut i sjön!!! I becksvart mörker, iskallt. Nej ite tänka,  ut skulle han, sen for han ut på bryggan och höll på att halka i vattnet tre gånger. Till slut fick jag ryta i på skarpen, mina händer var fullt upptagna att hålla båten stadig medan Stora N öste ut allt regnvatten. Vi vill inte behöva kasta oss i plurret igen och rädda drunknad båt. Det är kallt i vattnet nu! Tjejerna var på stranden med Pluto. 
Efter ett tag släppte de honom lös och han var helt galen! När vi ska gå ut på promenader studsar han upp och ner som en tecknad seriefigur med samma namn. Jag tror ni förstår hur det ser ut då. Upp och ner, upp och ner. Han kastar sej in genom dörren, kastar sej ut, trängs med Bobbo, jag får hjärtat i halsgropen varje gång, för jag vet att dörrar är en farozon för bråk. Men Pluto är mest bara glad, glad och upphetsad. Jag ser framemot att träna i dagsljus, lite rutan, lite dirrigeringar. Vi har kommit igång, lite smått, några övningar va tredje dag eller så. Mer än inget. Kul att ha hund igen. Kul att träffa mej igen. Hej, hej!

Min Bobbo

I lördags cyklade jag med min hund. Han blev helt vild när han insåg att jag plockade fram tvåhjulingen. Jag tror nog han älskar våra cykelturer lika mycket som jag! Det blev inte så långt, men jag såg till att bli trött och få både flåsintervaller och några muskelintervaller under de dryga 6 km som vi var ute. Bobbo kan ju inte springa fullt ös hela tiden, därför blir det en hel del planerande runt de cykelturer han är med i. Om drygt en månad fyller han 11år. Still going strong. Och det är jag så glad för. Han har passerat medelåldern för en tollare och än är han vaken, alert, stark i kroppen, ser bra, hör bra.... han är en skön pensionär helt enkelt. Visst ser jag lite kräppor ibland, och varje gång han ligger för stilla på golvet snörper hjärtat till. Hans dagar är räknade, men hur många de är vet vi inte. Kanske löper vi runt i spåret även om två år, kanske simmar jag med honom sista gången i sommar. Men hur som helst så fortsätter vi att njuta av varandra, vi fortsätter vara aktiva och varje upptåg med min äldsta son skapar fina minnen jag kan bevara livet ut. Som jag älskar den hunden!

Bobbo i januari i år

Pluto tränar lydnad igen

Pluto fick sitt första lydnadspass igår sen i våras när han skadade sej. Jag fick ett infall i fredags när jag såg hur pass bra han gick på sina ben. När man ser Pluto bakifrån så ser man att det opererade benet är nästan dubbelt så stort som det vänstra. Musklerna har ökat i benet, men han snedbalastar fortfarande, och ser man på hans ben tycks han ju använda det opererade benet för att avhjälpa det andra benet, som också är skadat. Just nu känns avlivning inte alls som ett alternativ. Han är pigg, glad och har massor av livsglädje. Sakta men säkert tycks han ju bli bättre. Kanske kan han användas framemot sommaren? Så jag beslutade mej för att börja träna lite, lite. I går var första passet. Vi körde positionsarbete samt apporteringen. 
Hans svaga sida har alltid varit positionen i fotgående. Små korta steg förflyttningar, hitta in med rumpan, hitta var han ska vara. Belöning. Jippiii! Belöning. Han blev helt vild av glädje, totalt euforisk. Vi körde tre apporteringar. Då blev det svårt med ingången igen. Men han höll i apporten så bra. Tuggade en gång, men annars helt stadig i munnen. Han minns och han var så glad över att bli använd igen. Vi avslutade allting med att gå in och köra dogtornadon. Han börjar tröttna på den, men godis är godis och lite med huvudbry. Trots knappt en kvarts träning så somnade han gott igår. Lite nöjdare, lite gladare. Min lilla Pluto. Och halta, det gjorde han som vanligt nu på morgonen. Varken mer eller mindre. Oren gång, samt några haltande steg när han legat en stund. Jag kände mej som hundägare igen. Jag kände igen känslan, jag kände lyckan. Bita mej i läppen att inte köra för mycket, inte köra fel. Men vi kör igen. Jihaaa!

Tentorna avklarade

Nu har jag haft två tentor på tre dagar. För första gången i hela mitt liv har jag kuggat på en tenta. Idag pratade jag med en studiekamrat som sa samma sak. Jag vet inte varför det känns som ett så stort misslyckande. Jag har klarat en hel utbildning utan en kuggad tenta. Jag har fått en titel ( jo det är klart nu men återkommer i ämnet en annan gång.) och nästan alla man pratar med har misslyckats på ett prov. Men inte jag. Eller, jo, jag med, nu. Nu läser jag visserligen till ämnen till min utbildning, och jag funderar på att skriva en uppsats på spanska - hur galen får  man bli om man inte är en språkperson?- men det är liksom själva grejen att jag inte lyckades. Det svider. Dagens tenta skulle jag bli förvånad över om jag inte klarade. Men det finns ju alltid det där lilla som kanske inte satt så bra. Jag vet inte. Idag känner jag mej ur som helst helt slut. Lilla N är sjuk, jag och Marcelo åker skytteltrafik för att slippa vabba, jag fixar med barnvakter eftersom han jobbar kväll, jag åker till Linköping, jag har idag jobbat på två skolor - det har gått i ett. I morgon ska jag ta itu med tentan som är i december. Behöver verkligen befästa mina kunskaper - om jag inte ska kugga den också. Jag kände  på lektionen idag att jag faktiskt tagit mina kunskaper till en ny nivå. Det var en rätt häftig känsla. Jag börjar fatta grejen att berika språket. Sen är jag inte där i praktiken än, men jag börjar förstå hur jag ska göra. Får se när jag kommer dit rent verbalt. Att plugga är både ashäftigt och urjobbigt. Måtte jag bara klara omtentan om tre veckor!

Familjestund borta från plugg

Stora N skickade Pluto på godissök bland ormbunkarna

Det var skönt att komma ut en stund med familjen. Luften är så klar nu på hösten och jag gillar när färgerna blir bruna och murriga. Pluto dansade fram i kopplet och han höll på att krypa ur skinnet när Bobbo fick gå sina första sökslag efter barnen. Och fast han tycker att godis är gott blev han djupt besviken när han "bara" fick söka godis. Han ville springa, sträcka ut och söka på stora avstånd. Men han tuggade i sej godbitarna och sökte frenetiskt när den första besvikelsen lagt sej. När vi gick ut var det fortfarande ljust, men vi blev borta ett tag. Bobbo fick göra ett tiotal sökslag och Plutos  två godissök tog ganska lång tid, så det var helt mörkt när vi kom ur skogen. 

Bobbo ligger och väntar på nästa sökslag. Alltid på hugget!

Det går verkligen fort nu! Lilla N:s retliga humör är som helt bortblåst och jag är lite gladare. Men nu blir det pluggstund igen så den där kalla handen klättra upp för benet just nu för att krama om bröstet i ett kallt grepp. Men tänk ändå vad lite natur kan göra för sinnet! Nej, nu blir det back-to-the-books. Mina snälla barn kollar på film och kommer vara snälla och tysta ett par timmar nu innan det är dags för oss att mysa tillsammans. Dans-stopp är beställt, så det blir party här ikväll. Synd bara att det är alkoholfritt, det hade varit så gott med en liten Amarulla. Kanske det är det jag ska testa när jag pluggar, pimpla Amarulla innan så ångesten förbytts till lite raj-raj......? Ibland kan jag tycka att mitt alkoholförbud när barnen är med är lite schitsligt. Men alkohol och mamma-barn-tid klickar inte i min värld. Alltså dricker jag inte. Jag är ju alltid med barnen.

Pluggångest

Jag mår illa. Får svårt att andas igen. Jag vill kasta saker, Får jag skrika? Tentaångesten är över mej med full kraft. Sitter ute på altan för att underlätta andningen. Spridda skurar med regn slår mot taket, tevattnet kallnar lite fortare än vanligt. Jag läser och läser och läser. Men det fastnar inte! Och hela tiden tänker jag; tänk om jag pluggar på fel saker. Tänk om det kommer pyttelite om det här och massor av nåt jag struntar i? Det här är den kursen jag fasat mest för av alla kurser jag läst. Jag har dragit på den här för jag vet att jag suger! Men nu läser jag den. Nu har jag två tentor om bara ett par dagar, ändå får tentaångesten mej att inte plugga tillräckligt. Jag sitter en stund sen måste jag släppa böckerna. Varför är jag så rädd? Jisses Christ, jag fyller 37år om ett par dagar, varför i hela världens frid är jag så rädd? Det spelar heller ingen roll hur mycket jag resonerar med mej själv. Det går inte över! Jag vill kasta böckerna, gräva ner mej. Sluta andas, ligga stilla. Om jag inte rör mej kanske ingen ser mej och då blir väl allt bra?  Jag har aldrig misslyckats på en tenta. Jag vet inte om rädslan för att kugga driver på mitt inre skenande tåg. Jag har aldrig misslyckats!  Om jag gör det nu...... så gör jag om tentan i december. What´s the deal? Problemet är nog mitt dåliga självförtroende. Om jag misslyckas nu får jag ett kvittto på att jag är så dålig som jag tror, och då kommer det vara lika svårt i december. Kuggar jag då har jag en chans till sen måste jag gå om kursen. JAG VILL INTE GÅ OM! Varför gör jag så här mot mej själ? Jag är ingen språkperson. Jag gillar inte ens språk! Jag vill dra ett täcke över mej!

Jättekul text att plugga...-inte

Det är märkligt hur känslor, irrationella känslor kan få så stor effekt på kroppen. För jag skämtar inte när jag skriver att jag får svårt att andas. Det är som ett tungt tryck över hela kroppen, magen åker hiss upp och ner och jag får den där känslan av att jag gjort något katastrofalt fel som inte kan återställas. Det liksom tickar till i mej. Kroppsliga reaktioner som stör mitt pluggande och som försätter mej i "panic-mode". Inlärning i gränsen av panikattack främjar ju inte direkt att det jag läser stannar kvar. Och även när jag kan redogöra för att avdelningar är ex avledningsmorfem som -is och funktionsmorfem som -lig, eller att spanskans betoningar är rörlig men ska avstavas på penúltima när orden slutar på vokal, n eller s, annars ligger betoningen på sista stavelsen om det inte finns ett accenttecken, som förövrigt heter tilde på spanska. Svenskans betoning däremot är mycket rörligare...... men jag vet inte reglerna för det. Jag vet bara att den är rörligare. HUR SKA JAG DÅ KUNNA JÄMGFÖRA? Dessutom ska allt redogöras på spanska. Även om jag kan det just nu, så om två timmar börjar jag röra ihop det med att bomba är oclusivo och sacaba är fricativo i bokstaven B. N;et i nada uttalas latralt medans N i antes är dential.  

Nej nu blir det lunch, sen ut med dogsen. Pluto måste aktiveras, han går och spänner på Bobbo. Någon typ av huvudträning måste han få i ösregnet som dundrar över oss nu. Annars börjar de väl bråka i kväll eller i morgon. Lilla N vill ut i skogen, så någon form av sök övning får jag göra med hundarna. Men promenaden får inte vara för lång för Plutos ben, och övningen får inte vara för svår så Pluto måste använda benet. Kanske godis sök i blåbärs riset så får Bobbo köra människosök? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta plugga sen, att jag måste face-up mot mina demoner och lära mej även vilka tonlösa fonem i spanskan som skiljer sej från de tonlösa och tonade fonemen i svenskan. SUCK! Tre dagar kvar till första tentan!

Och jag betar av...

Jag kom ut med hundar och barn på promenad idag. Jag cyklade snabbare än vad jag någonsin gjort de 7.5 km runt vår by och grannbyn. Den kalla luften bränner i lungorna och jag känner mej fortfarande skönt påverkad. Jag har lagat mat och umgåtts med min bästa vän. Jag har lämnat in allt arbete på SOL-uppgiften som ingår i mitt arbete. När jag tryckte på knappen "skicka" och fick iväg den andra delen var det som om jag fick lättare att andas igen.  En sten föll verkligen av! Gahhh vad skönt. Nu ska jag laga middag och sedan blir det spanska-tenta-plugg. Jisses vad nervös jag är för den. När han sa vad vi skulle kunna förstod jag knappt ett ord av vad han sa. Det är en fonem tenta. Vi ska kunna skriva i fonemskrift, tyda fonemskrift samt kunna förklara ord som fonem, morfem och en helsikes massa andra ord jag aldrig hört talas om. Tror jag missat läsa något kompendium! Jag förstår dem på svenska, men de spanska motsvarigheterna har jag inte. Och hittar dem inte. Så nu blir det att plöja igenom de ca 1000 sidor med kurslitteratur tills jag hittar rätt. Marcelo är ju inte till hjälp när det gäller sånt här. Men jag har fem dagar att lära mej. Och jag börjar efter maten. I dag blir det kyckling förresten.

Till salu just nu. Är så grymt sugen på häst... tror jag....

2-årig tinker hingst i Danmark

5-årig nordsvensk flicka i Umeå

Nordsvensk valack på 20 år

Ett avelssto till salu - nordsvensk

Tinker valack 18år

Och alla inom min budget.... och med det lynne och behov som jag söker. SUCK!

Baksidan av min energi

Några av mina fina, bästa vänner, här på bröllopet.

Jag har världens bästa vänner. Just nu har jag inte så mycket kontakt med dem, jag orkar helt enkelt inte. Energinivåerna är på RED-ALERT, och jag måste mäkta med att existera bara. Men häromdagen ringde en av mina bästa vänner. Hon är så klok, så icke-dömande. Hon får mej alltid att landa i mjuk bomull. Istället för att dra valsen om att jag har för mycket omkring mej, att jag måste dra ner på saker och berätta för mej att jag är galen så sa hon istället,

  -Men Åza, det är det här som är baksidan av att vilja ha mycket omkring sej. Du mår inte bra av att ha för lite att göra, men då kommer bakslagen ibland, och det måste man acceptera.

Hon har så grymt rätt. Jag mår pissdåligt av att ha för lite omkring mej 8 månader om året. Men så någon månad på hösten och  någon månad eller två på våren faller jag igenom och blir trött. När jag blir trött blir jag ledsen. Men det var som vi konstaterade, min normala lycko-nivå ligger nog väldigt högt jämfört med många andras. Jag är grymt nöjd och glad över mitt liv. Men ibland kommer bakslagen. Nu är jag i ett. Och det måste man väl acceptera.....

För att inte dra ut på tröttheten och för att försöka få bort den där kalla, gastkramande handen som håller ett benhårt tag om mitt hjärta försöker jag lyda mina råd. Sova. Plugga. Äta. Motionera. I dag sov jag fyra timmar på dagen. Vi satte på Croodarna och jag fick sova på soffan omringad av mina mätta barn som sedan stötte lite på mej så jag kunde streama filmen Röjar-Ralf innan jag sov vidare. Mina barn är helt underbara att vara hemma med! Efter filmen lagade jag mat, spelade spel med barnen och sedan satte jag mej och pluggade. Tyvärr inte till tentan. Istället gjorde jag den SOL-uppgift jag skulle ha lämnat in i början på förra veckan. Del ett klar, i morgon gör jag del två. När jag satte mej här vid datorn kände jag plötsligt att lungorna slutade fungera. Det var som om de drog ihop sej. Inte så att jag fick andnöd, mer som en hjärtattack var på intågande. Jag inser såklart att det bara är smygångest som försöker äta mej. Men fenomenet var rätt intressant att studera på sej själv. Visst var det lockande att inte skriva klart texten och återgå till det sköna stadiet av att vila. Men jag vet att det skulle bara vara en temporär lösning. För att komma ur den här gyttjepölen behöver jag vila OCH beta av min uppgifter. Så jag svalde och andades tungt och började beta. Efter ett tag glömde jag bort känslan, men den finns kvar där när jag stannar upp. I morgon ska jag tenta-plugga och göra klart del 2 i SOL-uppgiften. Jag motionerade duktigt i fyra timmar i söndags, så det är väl hög tid att ta en tur i morgon igen. Två vilodagar max, annars blir jag lat och orkeslös. Just nu känns en vecka alldeles för kort tid att hinna vila upp sej på. Baksidan av att gilla för många saker. Återhämtningen blir så viktig! Jag har bokat upp en helg nu, när jag ska fira min födelsedag. Men annars ska kalendern clearas. Jag ska fortsätta vila, sova och plugga tills jag är mej själv igen.

Energi på Blocket

På Blocket tycks man kunna köpa det mesta, men när jag slog på ork och energi fick jag upp det här. Inte riktigt vad jag tänkt mej....

Idag 12:48

Kaffepaket Nespresso + kapslar och låda OBS

1 400:-

Husgeråd & Vitvaror, Stockholm

Idag 12:47

HaloSaver ECO - ersätter glödlampor

19:-

FMöbler & Heminredning, Stockholm

Idag 12:34

Fönster13/15

1 500:-

Bygg & Trädgård, Gävleborg

Idag 12:25

Elinchrom RX300 blixt & paraplypaket +Xtillbh

10 000:-

Ljud & Bild, Stockholm

Frustrerad

I dag börjar mitt lov. Höstlov! I dag börjar arbetet. Mitt lov kommer bestå i arbete, arbete, arbete. Först är det ett arbete jag måste göra för en kurs vi går på jobbet - SOL- om språk i skolan. Det skulle ha varit klart förra veckan. Jag måste göra det nu. Sedan har jag två tentor nästa vecka som jag måste hårdplugga till. Utöver det har jag en hel del rättningsjobb att göra. Prov och läxor som eleverna bör få tillbaka snarast. De närmaste fem dagarna lär jag vara väldigt busy! Men för att jag ska må bra ska jag försöka ta tillvara på dagsljuset. Kanske sitta i sofforna på altanen och plugga lite? Jag ska ut och cykla och jag ska ut i skogen med Bobbo. Jag känner att jag behöver hitta mej själv igen. Jag är borttappad. Allt jag brinner för känns som en varm glöd. Jag har varit så ledsen, men nu har det gått över till uppgivenhet. Jag tror det beror på att Pluto inte blev bra efter operationen. Men jag kan inte säga att det är därför jag känner mej så...... ointresserad av allt. I går när jag knarkade Hastnet.com så frågade jag mej själv om jag verkligen, verkligen skulle orka med att ha häst... Komma hem i mörker, ut och rida i mörker, kallt, halt... mat som måste lagas, läxor som ska göras... Jag började också ifrågasätta det nya jag har börjat planera. Skulle jag verkligen vilja lägga till saker på min arbetsbörda? Ha mer att ta hand om? Varje dag, om jag så har feber eller inte, om jag så behöver sova eller vila pga tröttheten som titt som tätt väller över över mej. Ändå måste jag. Vill jag det? Det skulle innebära att jag drar ner på mitt lärarjobb. Det som jag kämpat i så många år att nå. Och nu när jag jobbar 100% så trivs jag så bra med det! Vad vill jag egentligen. Vad är det jag söker? Varför söker jag alltid? Ibland tycks jag stå så mycket närmare min far än vad det ser ut i första anblicken. Det här ständiga letandet efter nåt annat. Längtan efter något mer. Rädslan att stagnera. Suktan efter äventyret. Våran längtan och våra äventyr ser olika ut, men det är samma ekorrehjul vi fastnar i.

När jag är klar med kurserna på universitetet om ca 1- 1½år så ska jag inte plugga en enda kurs till. I allafall inte på ett bra tag! Jag måste hitta mindre arbetsbörda. Måste förändra att jag hamnar i de här situationerna när jag känner mej orkeslös, tröstlös och värdelös. Nu när jag känner efter så är det kanske kämpandet för hälsa som tar så mycket kraft ifrån mej. Jag vaknar med enorma smärtor som oftast går över efter en kvart när jag rör på mej. Jag kämpar med maten, men det visar ingenting, jag tränar även om jag är trött och ständigt förhåller jag mej till hur mycket jag behöver bygga upp och hur mycket det är som bryter ner. Det är ryggen och fötterna som är värst. Magen svullnar och irriterar varje dag, så jag måste alltid vara ett steg före, vad ska jag balanser upp och varför, varför blir jag inte bra? Att säga att jag inte gör framsteg är en lögn. Men jag skulle så gärna vilja förlora kilon, jag tror min kropp skulle må bra av det. Allt skulle inte vara en kamp hela tiden! Om jag inte går ner allt så 20-30kg skulle vara kanoners! Men det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, viktmässigt är det 1-2kg som är  skillnaden på vågen, ibland upp, ibland ner. Så ryggen fortsätter att bli dålig, fötterna fortsätter att värka och armarna fortsätter att domna och magen fortsätter att svullna och jag blir trött. Nu beror väl inte allt det där på min vikt, men jag tror det förvärras över att jag väger så mycket. Det sliter på kroppen!

Alla lösningar jag har innebär mer jobb. Tro nu inte att jag förväntar mej att allt ska ske gratis. Jag vet mer än väl att det är jobb som ger resultat. Men lösningen för att jag ska vara gladare är mer motion, mer promenader, mer träningar, mer djur, mer jobb. För att gå ner i vikt innebär det mer träning, mer motion, hårdare pass, mer jobb. För att jag ska klara universitetskurserna så krävs det mer plugg, mer koncentration, hårdare jobb. För att vara en bättre mamma kräver det mer närvaro, mer samvaro, flera mamma-barn aktiviteter, men jobb. Mer jobb, mer jobb, mer jobb. Ändå VET jag att det är inte mer jobb jag behöver i mitt liv. Jag behöver mer harmoni, mer vila, mer slötid.  Det går inte ihop! Samtidigt undrar jag vad är skillnaden? Skillnaden mellan nu och när jag känner total lycka och harmoni. Jag gör samma jobb, samma övningar och möter samma personer. Skillnaden ligger i hur jag tacklar och bemöter min vardag. Skillnaden ligger i hur jag hanterar mina önskningar och övningar. Varför kan jag inte hantera dagens nu så som jag gjorde för ett tag sedan. Det var mycket roligare då!

Onsdagswalk

Onsdagar är den dag jag utan tvekan har som mest att göra. Jag har ingen rast, ingen ro. Onsdagen är den dag som Pluto tycker är absolut roligast. Då åker vi nämligen in till stan och promenerar längs med ån och kanalen. De tidigare veckorna har jag kunnat njuta av den vackra miljön, men jag upptäckte i onsdags att det var helt mörkt. Vad fort det har gått!  Onsdagar är den dag då Pluto får gå lös i ett par minuter på promenaden innan han kopplas. 
Det är nog därför han älskar den promenaden allra mest. Jag kanske resonerar galet, men han har haft koppeltvång så länge, och får inte gå så lång tid, han tränas väldigt lite, han har alltså inte det roligaste livet just nu, och så har det varit sen han blev skadad för ett halvår sedan. Veterinären bedömde ju att han skulle vara återställd till oktober, han är på steg två i rehabiliteringen.... för att orka med så måste han och jag få ett litet anderum! Och det får vi under några minuter på onsdagarna. Han älskar att springa runt och nosa på alla dofterna, kissmarkera var han vill och göra en rusch eller två. 

Bobbo dyker ner till vattnet längs med kanalen

Bobbo får gå lös hela tiden, och även han älskar vår lilla sväng. Han går ner till vattnet och dricker, tittar en stund på ankorna som misstänksamt flyttar sej lite när han kommer farande, han nosar upp spår på en och annan hare men mest följer han spåren efter andra hundar som går före eller bakspårar hundar som har som passerar oss. Vår lilla gemensamma sväng inne i stan erbjuder lite gatulysen och det är en välkomnande skillnad mot det totala beckmörker som är i vår by. Jag tror inte människor som bor i stan inser hur svart svart är.  När jag går med hundarna här hemma och månen inte lyser så kan jag ana Plutos rygg som går vid min sida, men jag kan inte se hela honom. Så gatulysena i stan på onsdagarna är en skön ljusglimt i våra liv.

Cykelentusiaster

Det finns de som är värre än mej. Cykling i becksvart mörker utan gatulysen längs kanalen. Det var säkert över 30stycken entusiaster som kom farande. Att vara så engagerad har jag en bit till...

Cyklister med pannlampa i full fart på andra sidan kanalen.

En blöt dag.

Vi har temavecka på mitt ena jobb och där är det FN, fair trade och barnarbete som vi arbetar i huvudsak med. I dag i strilande hällregn har jag haft minröjning på schemat. Eleverna har fått försöka ta sej över minfält, röjt minor och hjälpa varandra. Eleverna blev helt blöta men det är bara en som högljudd protesterade att det var tråkigt för att det var kallt om fötterna, och en som tyst visade sitt missnöje. Övriga har faktiskt tyckt att det varit rätt skoj, trots vätan. Jag älskar ju utomhuspedagogik, och efter dagens utmaning känner jag ännu mer att jag skulle vilja pyssla mer med utomhuspedagogiken. I de klasser jag haft under dagen har jag haft elever som fungerar mindre bra i vanlig klassrumsmiljö, men i dag har det gått fläckfritt. Och det är så häftigt att vara med om. Då känner jag att jag har gjort något bra, så ikväll kan jag klappa mej på axeln och ge mej beröm. Som lärare måste man det. Vi får ganska mycket skäll från föräldrar och även kollegor för alla våra kortatillkommanden,  skulle vi inte berömma varandra och oss själva när det går bra är det himla lätt att tappa självförtroendet och snabbt gå in i väggen. Efter jobbet idag ska jag ut och cykla. Både min och sonens cykel hänger bakpå bilen. Jag kan ju inte påstå att jag är super inspirerad..... men klart jag ska cykla när jag har möjlighet. Marcelo har lite att göra idag, så jag tror knappast han går någon promenad med hundarna, vilket betyder att en promenad i regnet med dogsen i mörker är det som väntar när jag kommer hem. Gissa vem som ska ta en dusch i kväll!!!! Jag gillar regn, men med åren har jag blivit lite bekväm och som idag när jag inte har rätt kläder för regn, för det regnade inte när jag var ute med  hundarna i morse, så blir man ju lite extra känslig. Jag mår däremot väldigt bra av att var ute i friska luften , speciellt på hösten, och det har cyklingen och alla utomhuslektioner jag haft verkligen bidragit till att göra att jag känner mej bättre. Så det borde vara medicinering till alla deprimerade. Börja cykla en timme om dagen när det är ljust ute. Vilken skillnad det är för väbefinnandet!

Drömmer om startsignalen

Jag drömmer om en frisk hund. Jag drömmer om att stå på startlinjen, höra visselpipan blåsa och känna tävlingsnervositeten i det bultande hjärtat. Jag drömmer om att snegla bakåt på en ryckande ljusbrun kropp som bara väntar på att få signalen på att starta. Jag drömmer om att bli flåsig, känna andfåddheten raspa i lungorna när jag störtar framåt i banan totalt fokuserad på att få med mej den starka muskulösa kroppen bredvid mej åt det håll jag vill. 
Jag drömmer om lyckan vi känner när vi tillsammans gått i mål, nöjda över vår prestation. Jag drömmer om en tredje pinne så vi går upp en klass. Jag drömmer om en nöjd hund som somnar i sin Biabädd på kvällen, trött i både knopp och kropp.

Pluto 2år och fortfarande hel.

Känner mej stolt över vår resa. Känner mej glad över att vår familj erbjöd ett nytt hem till Pluto. Jag är stolt över att jag lyckats, med de få kunskaper jag har, att få två starka hanhundar gå från att slåss ett par gånger i veckan till att tjafsa nångång varannan månad. Jag är stolt över att jag trots tre barn, jobb och studier lyckats få upp Pluto i lydnadsklass 3, tävlat bra i nästhögsta klassen i freestyle och startat honom i agility- och hoppklass med bara något nerslag, samtidigt som jag satsade på Bobbos tävlingskarriär. Men stoltast är jag att jag kan ha honom lös överallt, att han finner sej i alla situationer även om han nervöst lagd och är väldigt lättskrämd. Jag är mest stolt över att jag har en stark hund som inte drar i kopplet och som lugnt ligger och sover på stökiga platser fulla med ljud. Jag är stolt över att han är en så trevlig hund som alla kan hålla på med, som inte hoppar när vi får besök och som blivit klok nog att skilja på hundvana och icke-hundvana människor. Han är idag en hund som går lös på tomten utan staket, som skäller när han vill komma in och på en och annan förbipasserande, men oftast är han tyst. Pluto är en allround hund som tycker det är lika kul att hänga i garaget som att söka föremål i skogen. Jag sörjer att han inte får leva ett fullvärdigt hundliv just nu. Jag sörjer varje gång han flyger upp när han tror att nåt nytt ska hända. Tyvärr min vän, du har koppeltvång och får gå max 25 minuter i maklig takt. Jag sörjer varje träningstillfälle som uteblir och jag sörjer alla sköna stunder av "han-och-jag" som uteblir eftersom vi inte kan träna tillsammans. Samtidigt får hans flaxande mungipor mej att le varje gång. Hans kropp som spritter av glädje så fort han får vara med.... det är fantastiskt.  Min underbara Pluto, så mycket glädje, så mycket sorg.

Big Ben

Big Ben

Det var nästan en religiös upplevelse att se Big Ben för första gången. Jag vet inte hur en ett torn med en klocka på kan orsaka så mycket känslor i kroppen. London har många pampiga och vackra byggnader, mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mej faktiskt. Big Ben stod där lysande i sin prakt i ett kvarter med ganska tråkiga och lite färglösa byggnader. Med skimrande guld och en men ändå lite anspråkslös. Stora N hade egentligen aldrig hört talas om Big Ben. Jag har pekat ut klockan i några filmer och sagt att vi ska se den när vi kommer till London. Men när han fick syn på klockan i horisonten hoppade han upp och ner och skrek i extas. 

Vackra Ben

Vad skönt det är med barn som lever ut sina känslor. Jag hade velat göra samma sak, men som den vuxna individ jag är så höll jag mina känsloyttringar i schack. I den stunden, just där, mitt på övergångsstället så tappade jag faktiskt andan för en stund. Det var nästan så att jag fick tårar i ögonen. Big Ben, så fin!

Jag hade förmånen att se tornet från många olika håll. Vi åkte upp i London eye och fick se Ben uppifrån. Lika vacker ur alla synvinklar, nerifrån, från sidan, uppifrån, jag blev smått kär. Det var inte bara jag som kände så, det var så skönt att ordlöst dela den upplevelsen med någon annan, min son, som gärna hade stannat en stund till. Många bilder blev det 

London eye vid Themsen. Jupp då jag var däruppe!

på vår nyfunna kärlek, inte ett enda av dem gör rättvisa för hur vi upplevde tornet. Nu kanske vi är lite tokigare än de flesta andra, men jag kan inte göra annat än att säga: Åk till London och upplev Ben för er själva, de tär magiskt

London

Jag är ganska svår imponerad. Milano, inte imponerad. Visst hade vi kul, men nej, jag har efter den resan konstaterat att Italien inte är min grej. Fårup Sommarland: mycket imponerad! Halmstad, Göteborg, Gotland: kul resor men inte så imponerad direkt. Där var det mer sällskapet som var kul. Öland; inte alls min grej, även om borgen i Borgholm var ett suveränt lyckokast där vi blev djupt imponerade. Som jag skrivit förut, jag är egentligen inte så värst mycket för att göra saker som jag kan göra hemma. Och vad kan man göra i London? Resan till England handlade från början om att jag aldrig varit där. Ganska pinsamt att passerat 30 och aldrig varit i en av Europas viktigaste städer. Visst har man läst om det, sett bilder, men aldrig varit där och känt på pulsen. Jag ville dit, för att checka av listan liksom, precis som jag vill till Venedig, Barcelona, NY, Hawaii, Rom, Auswitch.  Jag, sonen och mormor åkte dit på fredags morgonen.  För första gången fick jag testa Ryan Air. Jag hade blivit varnad, hotad och fullkomligt livrädd för detta flygblag, men mormor ville verkligen åka med dem, så det gjorde vi. Förutom att det var fel färg på övre delen av stolen samt skåpen så var det helt okey. Lite högt ljud bara. Stora N var i början väldigt exalterad och tyckte att det var super coolt. Mot slutet grät han av smärta, att stiga ner med planet orsakade öronvärk av guds nåde! Stackarn! 

Något jag märkte redan första dagen är att åka buss i London passar inte en person som mej, så jag insisterade direkt att vi skulle ta tunnelbanan överallt. Min plan var inte helt genomförbar, men I LOVE  THE SUBWAY! Vi bodde i en förort längst norrut i London man kan komma, hemma hos mormors syster. 

Stora N gick helt in för sin fotografering!

Första dagen såg vi alla turistattraktioner, åt vedervärdig mat, åt fantastisk mat, gick på bio och levde London. En helt magnefik dag! Jag blev kär i stan. Dagen efter kände jag mej hemma i stan och tog bussen själv med Stora N till tunnelbanan, tog tunnelbanan in till stan, bussen till Madame Tussaud. Upptäckte att kön var tre timma, gick till Hamleys, tog tunnelbanan till Picadelly och strosade på den plats vi förälskat oss mest i. Jag kände mej hemma och samtidigt helt tagen över all vänlighet engelsmännen visade oss. Kontrasten mot Pressbyrån hemma i Sverige var helt enorm när vi kom tillbaka. Det var som att få en örfil! London imponerade på mej. Jag är glad att jag fick uppleva det med min son, jag är glad över att det var honom jag åkte dit med och inte någon av tjejerna. London passade oss. På samma sätt som Göteborg passade Lilla N och mej. I fyra dagar spenderade vi all vår tid i Englands huvudstad och det var lagom. Hemresan var lättare än dit resan. Och jag känner bara lycka i bröstet när jag tänker tillbaka på vår lilla tripp. Min första london resa, men absolut inte min sista!

Resor

Packad, nästan klar. En hund ivägskickad. Har bara Pluto kvar här hemma. Han är lite konfyst över att Bobbo är borta, men jag tror han trivs med att vara ensam hund. Barnen är nattade. Stora N kan inte somna. Jag har precis avslutat pannkaksstekningen. Det är mörkt och det är tyst i huset. Jag älskar den här tystnaden. Mitt rätta element. Altandörren står på glänt, regnet strilar sakta ner, ute blåser höstlöven omkring. Stilla. Frid.

Alltid när Marcelo ska resa bort kan jag inte byta sängkläder. Jag måste vänta med det tills han kan komma hem och sätta sin lukt på vår säng. I grund och botten ligger rädslan över att han inte ska komma hem, och då vill jag inte ligga på lakan där han inte varit. Nu är det jag som ska resa. Han som ska vara hemma. Undra hur han tänker? Har han några nojjor som vi inte direkt pratar om? Vi har varit tillsammans så länge, ändå upptäcker vi så många nya saker hos varandra hela tiden. Nya saker. Nya passioner, nya vanor. Det känns inte som om han och jag tillbringat 22år tillsammans. Allt känns fortfarande nytt och spännande men samtidigt så otroligt stabilt och hemtamt. Jag är nöjd över att marken inte rockar under mej när jag går, men att det väntar nåt nytt i horisonten. Jag vill ha trygghet. Jag vill ha stabilitet. Han ger mej det. Och passion. På nåt sätt ställs allt på sin spets när någon ska resa iväg. Tänk om???? Tänk om???? Nu ska jag resa bort från mina hundar, från mina barn. Det känns lika märkligt varje gång. Samtidigt är jag stolt över att jag gör det. Jag tar mej tid med varje barn, ensamtid med sin mamma. Viktigt, i min värld. Men oj så svårt avskedet är. Och saknaden när jag är borta är så stor.

I år när jag har rest en del upptäcker jag att jag blivit kräsen på resor. Jag är för snål för att åka bort och inte bli hänförd. Varför ska jag resa bort och få samma sak som jag får här hemma? Kanske är jag bortskämd med vår boplats. Äta god frukost gör jag hemma alltsom oftast. Hotellfrukost är god i tanken men i praktiken???? Nja.... slottsfrukosten i Göteborg där jag var med Jonna och våra tjejer, den blev jag hänförd över, men annars.... nej, jag äter lika gott hemma, om inte godare. Bada..... alltid kul men det gör jag varje dag på sommaren. Då ska det vara i havet på fin sandstrand, det har jag inte hemma! Nu ska jag till en storstad, där har de saker som jag inte har här hemma. Jag åker inte dit för maten, eller för badandet, jag åker dit för alla turistställen! Saker man sett på TV men aldrig på "riktigt". Så på min resa med min son förväntar jag mej att bli hänförd. Och jag förväntar mej komma hem med nya spännande äventyr i bagaget, lustiga möten och lite vackrare i själen. Då får Marcelo nya sidor att upptäcka hos mej, och så håller vi kärleken stekhet ett tag till.