Still going strong

När jag tränade och tävlade hund fanns det så mycket att berätta om. Nu är livet med hund väldigt annorlunda. De finns där hela tiden. Vi lever tillsammans. Gör våra saker ihop men det blir ingen utveckling, Inga mål som uppnås. Vi är bara. Tillsammans. Vi går våra promenader, tränar lite, busar lite. Med Bobbo går det lite upp och lite ner. Han är gammal. Kroppen håller inte längre, men det är inte så kul att berätta om. Istället glädjs jag åt när vi kan gå ut i 

Lite sök i skogen igår. Älskade bollen gömde
sej långt borta, men Bobbo hittar allt!

skogen ihop, köra lite föremålssök eller apportering. Bobbo är lika på hugget som han var förr. Ögonen lyser, hjärnan gillar att jobba och kroppen fortfarande snabb och smidig. Som ett skott sätter han iväg, mellan snåren, över stockarna. Näsan sviker honom lite och tillbakavägen brukar det ta lite längre tid. Men vi håller ihop. Han står på mina fötter när jag lagar mat, han stirrar på hamstrarna när jag ger dem mat eller gosar med dem. Han håller mej sällskap när jag pluggar och han hör inte när jag ropar på honom när han går lös. Han vill inte gå lika långt som förut. Det blir inga timmar vi är ute men vi är tillsammans. 

Snälla en gång till- blicken. Han är redo att kasta
sej iväg ut i buschen ugen. Gärna direkt.

Han är den bästa hund jag haft. Min Bobbo. Han är den trognaste vännen och är killen jag alltid kunnat lita på. Vi har haft så kul tillsammans och vi har utvecklats ihop. Jag vet att vi leker på lite lånad tid, men som jag njuter över att ha honom med mej än. Gammelmannen och jag. Jag är så oerhört stolt över honom. Min tollare, min bäbis, min son, mitt hjärta, min Bobbo.

Olydig häst

Jag älskar att komma ut till stallet, mocka lite,
sopa stallgång och pussa på hästarna. Här får
jag sinnesro och energi på samma gång.

Jag har inte riktigt varit ute ordentligt i stallet i veckan. Faktiskt har jag varit en rätt dålig i två veckor. Barn som är sjuka och vidrigt mycket med pluggandet har gjort att stallet kommit lite i kläm. När jag red förra veckan gick det sådär. Han började styra litegranna och jag kände direkt att jag satt i fel sadel, att en rädsla som är ny för mej plötsligt blommade upp och tillslut hoppade jag av och bytte häst. Jag var så otroligt frustrerad över mina reaktioner så att jag tjöt. Pepino var sej själv. Idag när jag kom ut var han explosiv. Fortfarande sej själv men lite huvudskygg och explosiv. Först tänkte jag att det var för att han inte tränats ordentligt på ett tag. Men han var inte riktigt sej själv. Det såg ut som han hade gått ner sej i ett lerhål. Benen upp till haserna och hela undersidan av magen såg badade ut i lera. Jag tvättade, borstade och gosade. Vi stod länge och kliade och kramades. 

Tillsammans. Vi här ihop på ett sätt som inte går att beskriva.
Utmanade och stimulerande men framförallt kärleksfulla vänner.

Han var lite svullen, som om han fått en spark, men jag var mer fokuserad på att prata med Pepino och försöka förstå vad det var han ville förmedla. Jag förstod inte. Sedan ringde stallägaren. Pepino hade inte alls skött sej idag. Han hade varit en olydig pojke. När två av stona hade släppts in i hagen hade han jagat dem och vägrat gett sej. Stona är små ponniesar, men jösses vad de hade sparkat honom när han jagat runt dem i leran. Det förklarade varför han var så explosiv. Varför han var så på tårna. I natt får han stå inne. Torka upp, vänta på hovslagaren och lugna sej lite. Jag hade det ändå mysigt med den svarta hästen. Vi kramades en del och han ville prata idag, fast han var inte egentligen så intresserad av samtal, mest att få vräka ur sej massor. Men det var klart han fick.  Ska bli skönt när det blir ljusare igen och jag har mindre stökigt schema så att jag kan börja rida för lite instruktörer och komma framåt. Jag tror han också längtar!

Om inte onda, vadå?

Vad är det som definierar oss till goda och dåliga människor? Vad är det i oss människor som får oss att peka ut varandra och att ogilla eller rent ut sagt hata andra? Jag har så svårt att förstå! Speciellt när människor inte är skyldiga till hemska saker. Häromdagen lekte min dotter med en äldre tjej på skolan. Jag blev så förvånad när hon berättade, för så många gånger har just samma dotter gråtit över att den äldre tjejen varit så elak och sagt taskiga saker. Ett tag var jag nästan på väg att ringa föräldrarna och försöka reda ut varför det skedde. Men jag lät bli och jobbade med mitt barn istället. Och gråten försvann. Jag frågade häromdagen hur det kom sej att de två hade lekt eftersom den andra varit så elak bara veckor tidigare.
-Men mamma det var ju för länge sedan, nu är hon ju snäll!
Tänk om vi vuxna vore lika förlåtande. Snack om att barn verkligen gör skillnad på person och handling.
Vad är det som satt igång mina tankar? Jo att SD nu lagt en motion om att registrera människor med utländsk bakgrund, inklusive om en förälder inte har svensketnisk bakgrund.
Det betyder jag
min man
mina barn
flera av mina vänner
och massor av mina elever.
Många av oss har finskt påbrå. Andra europeiskt eller amerikanskt. Jag blir så in i norden ledsen att det är det som ska räknas. Inte våra handlingar. Jag är rädd för onda människor. Jag är rädd för sjuka människor som skadar. Jag har varit skadad. Men aldrig av någon med en icke ariskt påbrå. Bara av svenskar. Av de jag känner som blivit våldtagna, misshandlade och mobbade så har alla blivit det av svenskar. Ska jag då dra slutsatsen att svenskar är onda? Vill vi försöka med det som engelsmännen en gång gjorde; skicka sina farligaste brottslingar till en ö långt härifrån? Nu är ju deras ättlingar ganska trevliga och fredliga måste jag säga!

Jag försöker göra mitt bästa att sprida mer kärlek i världen. Jag försöker att ha tolerans och förståelse för människors tillkortakommande. Själv är jag en elefant i en porslinsaffär, men en ganska snäll elefant. Mitt problem är att jag blir så fruktansvärt arg när jag blir arg. Och jag blir så enormt sårad när kalla handen sätts upp och kärleken möts av förakt. Då är det inte lätt att stå på sej. Och när jag inte förstår vet jag inte hur jag ska bemöta. Hur ska jag bemöta denna människo...förstörelse? Jag tror inte de är onda. Inte alla, men vad är de då?

Sista rycket nu!

Attacker mot Telia har lämnat oss nästan helt utan internet, vilket skapat stor oreda i mina studier. Jag är nu inne på sluttampen. Tyvärr tror jag inte att jag kommer klara av det. Det är alldeles för många uppgifter jag inte hunnit göra, för många analyser som är lite för slarviga, för att jag försökt hinna med allt. Jag hinner inte allt. Idag, alldeles strax ska jag börja på den hemtenta som tar en vecka att göra..... den ska vara klar i morgon. Livet kommer före, sjuka barn, jobb och det nya ansvaret inom kommunen. Skolan blev nerprioriterad. Men jag gör det jag ska. Kämpar mej igenom, lämnar in sent på en del och rättar det som behövs. För mej slutar egentligen skolan i morgon. Då skulle allt vara klart. Men jag kommer gneta på en vecka till. Göra det sista, slita och gråta en sista gång. Jag biter ihop och vägrar att ge mej. Medelmåttan som jag är. Jag lyckas inte jämt och det är bara att böja på nacken och erkänna sina förluster.  I dag sitter mina vänner och skålar. De träffas, umgås och gör allt det där som man egentligen ska. När det här är över, ska jag skicka ett stort förlåt till mina vänner. Ni är värda mer. Men först ska jag göra det som jag gjort den senaste tiden, gneta på, riva mitt hår, bli duktigare, säkrare och samla på mina högskolepoäng! Håll tummarna för mej!

Slutar inte vara mänsklig pga politik

Nu var det ett tag sedan jag var här på bloggen. Ordet blev inte skrivet. Tanken inte sagd. Jag har inte berättat det här än, men de i min omgivning är ju väldigt medvetna om det, valet i september betydde en seger vilket betyder att jag nu kommer ägna de närmaste fyra åren till intensivt politikerarbete i min kommun. Jag är stolt, jag är glad och jag tycker det är kul. Men jag har också blivit varnad. Den här bloggen kan bli min värsta fiende. Jag kan inte vara annat än mej själv. Jag har inte förmågan att förställa mej. Men allt jag skriver här kan komma att användas mot mej, mot min man och mot mina barn. Jag har behövt suga på den karamellen. Marcelo får sina blåtiror pga mej och pga att andra prackar på honom åsikter som han inte har för att jag är en del av politiken. Men rent krass, han är invandrare och mörkhårig, han utsätts varje vecka hela sitt liv för rasistiska påhopp och subtila hintningar om hur värdelös han är för att han inte är född i Sverige. Han kan nog ta ett slag här och där för att hans fru har " fel åsikter". Men jag är inte villig att barnen ska slå skott för det. Så jag har funderat och tänkt på saken. Vad ska hända nu? Ska jag sluta ventilera på den här relativt lilla bloggen bara för att några ska få skocka över hur olämplig jag är för att jag är mänsklig? Och jag har kommit fram till att nej det vill jag inte. Istället ska jag lära mina barn att vara stolta över att de har en mamma som försöker, även om andra tycker att jag har fel. Och jag har aldrig gömt mej bakom mina misstag. Jag skäms och går vidare, en erfarenhet rikare. Om omvärlden tycker det är fel att ha mänskliga politiker som ibland dricker ett glas vin eller snäser när man är sur....... då kommer vi inte ha några politiker som är villiga att engagera sej. Alla misstag jag gjort i det förflutna kan jag inte göra om. Jag kan bara säga att jag försökte överleva på mitt sätt. Och alla bollarna i luften lyckades jag inte fånga, det gör jag inte i dag heller. En del ramlar ner, men det gör inte att jag slutar försöka rätta till det när jag provar igen. Men visst kommer det bli mer censur. Och visst kommer jag fundera lite, lite mer på inläggen jag skriver. Men som jag sagt förr - jag mår bra att skriva av mej, få respons och öppna upp för tankar och diskussioner. Bara för att jag nu kommer bli politiskt aktiv på ett mer handgripligt sätt kommer inte den här bloggen översvämmas av politik. Den kommer fortsätta att vara som den alltid varit- en del av mina funderingar, mina tankar, min vardag.

Livet upp och ner

Min dator har gått sönder.
 Min Ipad är försvunnen.
Jag ligger efter i skolan.
Jag har varit sjuk i ett par veckor.
Vår värmepump strular.
Lilla N har problem med maten - alltså även humöret.
Jag har lite för lite fritid.
Vi fattar inte hur vi ska koppla in fiberslangen i huset.
Pluto är halt. Han är är farligt halt. Korsbandet. 
Hans skada ligger som en blöt filt över familjen. Svårt att andas.

Bobbo mår faktiskt bra.
Jag får uppleva massor av nya saker - intensivt just nu.
Min man får inte nog av mej.
Mina barn vill hänga med sin ocoola morsa.
Jag bor på i en magnifik liten by, precis där jag vill vara.
Jag är älskad.
Jag älskar.
Jag har ett suveränt jobb.
Jag har en intressant bisyssla.
Jag har fantastisk fritid när den väl uppstår.

Livet är rätt bra ändå!

Lite dåligt hästsamvete

Nu för tiden har hästarna blivit en del av vardagen. Fast jag har mindre tid än någonsin lyckas jag åka ut runt fem dagar i veckan för att borsta, kramas och träna lite. För ett år sedan satt jag frustrerad och arg och undrade hur jag någonsin skulle kunna börja med häst igen. Det var inte någon plan att hamna där jag är idag, som alltid när det gäller mej har jag en önskan och så händer det bara. Utan att jag riktigt planerar det. Jag fattade beslutet att det var bäst för mej att ha häst i livet, både fysiskt och psykiskt. Då trodde jag stenhårt på det och så blev det min verklighet. Nu när den mörka hösten sätter käppar i hjulen för ordentlig träning, det är mörkt och extremt halt på ridbanan så känner jag att jag inte riktig presterar på den nivå jag skulle vilja. Men jag får leva med det. Hästarna får ha sin viloperiod nu och så kör vi på destå mer i sommar! 

Alltsom oftast får jag in något som mest liknar en grå häst på kvällarna. Jösses vad han älskar att rulla sej i lera! Nu när jag inte mått bra i två veckor har jag inte riktigt orkat träna ordentligt och det gör att jag har ett enormt dåligt samvete. Då försöker jag tänka att jag ska bli frisk och sedan kan allt bli som vanligt igen. För huvudvärken, yrseln och illmåendet gör mej så arg, så Pepino och jag kommunicerar inte heller lika bra. Förlåt, jag kommunicerar inte lika bra. Då blir träningen heller inte lika rolig som för två veckor sedan. Även om han fortfarande ger mej så mycket glädje och lättnad är jag fortfarande irriterad när jag åker från stallet. Men när han kommer fram till mej i hagen med sina stora läppar och snälla ögon, då smälter jag som rinnande honung. Trots att leran hänger i i stora sjåk över hela honom. Vi har det bra, han och jag. Han älskar lösdriften, han har hästkompisar och vi får testa nya saker. 

Jag rider på ridskolan, här hoppar jag med Zack

Jag rider fortfarande på ridskola. Inte varje vecka, för det hinner jag inte. Jag älskar att ridskolan jag är på nu. Allt är så naturligt där och trevliga människor. Dessutom stannar jag inte upp i ridningen nu när det är svårt att rida på banan hemma i stallet. Jag får tips och idéer på hur jag kan jobba med Pepino och hur jag kan instruera ungarna när de rider. Dyrt men absolut värt pengarna säger jag! Den här terminen har varit riktigt jobbig med allt plugg. Även när jag inte sitter med näsan i böckerna hänger det över mej hela tiden.Nu längtar jag till att all stress runt mej ska minska. Jag längtar tillbaka till livet och när jag aktivt kan planera min tid igen. Då ska jag gå kurs igen. Jag har tiden att njuta av de bra sakerna runt mej och jag kan bli jag igen. 

Min födelsedag

Jag har fyllt år. Jag har börjat mitt 38-åriga liv med att inte alls må bra. Illamående, yrsel och ett allmänt tillstånd av bläää, skulle jag vilja beskriva det. Födelsedagen innehöll dock alla de små moment i vardagen som jag faktiskt älskar. Familj, jobb, politik och stallet. Jag fick en del fina presenter men den som jag blev mest förvånad och gladast över var sonens. Han skrev en låt till mej. Han har knappt lärt sej spela gitarr men han satte sej ner och knåpade ihop en melodi för att försöka beskriva hur viktig jag är för honom. Några ord hade han inte hunnit få till än men vad gör väl det? Kunde inte låta bli att lägga ut den här på bloggen. Stoltaste mamman i världen, det är jag det!

Inte rädd för mörker

Att vara lycklig är ett val. Tycker jag. Jag som har privilegiet att själv kunna välja. Nu tror ju jag att de allra flesta har samma lycka att de kan välja. I allafall här i Sverige. Men det finns de som inte har den valmöjligheten. Ibland tänker jag på dem. Hur är det att inte vara lycklig? Att inte ha makt att ändra sin situation? Jag har varit på helvetets botten. Det var hemskt. Men jag hade fötter under marken och visste att nu kunde det inte bli värre. Det fanns en trygghet där. Och en valmöjlighet. Jag valde att börja klättra ur helvetesbrunnen. Det var nästan jobbigare. Ingen fast mark där under fötterna, och inget ljus ovanför huvudet som skvallrade om alternativet. I dag, många, många år senare kommer jag inte ihåg hur gammal jag var, vilken situation jag befann mej i när jag beslutade att jag skulle välja livet och lyckan. Att nog fick vara nog. Jag kommer däremot ihåg tillbakavägen. Den var oändlig. Flera år lång. Och när jag trodde att jag var framme så hade jag fel. Idag kommer jag inte ens ihåg den där känslan ordentligt. För jag förlät och gick vidare. Hemligheten med förlåtelse är att det inte är den som gjort något illa som tjänar på det. Det är bara en själv. När jag förlät blev jag fri. När jag blev fri hade jag ett val. När jag hade val fick jag tillbaka min makt. Med makt kunde jag forma mitt liv. Jag var gammal när jag fick tillbaka mitt liv. Sex år av mörker tog minst tolv år att sudda ut. Ärren smärtar inte längre. 

Nu min sista dag som 37-åring inser jag att prövningarna jag fick vara med om som ung är ingenting mot de som kan drabba mej som äldre. Jag insåg nyss att makten börjar glida ur mina händer och med dem också möjligheten att välja. Jag hör djävulen ropa på mej från brunnen. Långt därborta. Så mycket ont kan hända utan att jag kan välja bort det. För nu är inte min lycka bara min ensak. Nu är min lycka tätt, tätt förknippad med mina barn, min man och mina djur. Ibland glömmer jag bort hur liten jag är utan dem. För jag känner mej stor och stark. Jag är stor och stark. Jag är kapabel. Men det krävs inte mycket för att slå undan fötterna för mej. Ett hjärtskärande gråt, ett misstag en felbedömning. Jag kommer inte ihåg hur det är att vara i helvetesbrunnen, men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för att aldrig vilja trilla i igen. Därför väljer jag lyckan, därför väljer jag att inte blunda när jag hör det svaga ekot. Jag vet att när valmöjligheterna är begränsade är varje val så oändligt mycket viktigare. Jag fyller 38 år i morgon. Jag har gjort val för att ösa in på lyckokontot. Men det gör inte att jag tvekar inför det mörka. Den starkaste vågar gråta och visa sej svag. I min förtvivlan över mina tillkortakommanden är jag stolt över kvinnan jag blivit.

Vi gör det här

Jag var fem timmar i stallet idag. Hjälpte till att bärga lite hö, longerade en bråkande Pepino, smörjde sadlar och träns. Kom inte hem på glatt humör. Istället kom jag hem med en en vansinnig lust att få vara själv. Ville inte umgås med någon. Ville låsa in mej i min kokong och stänga ute alla ljud.  Hela veckan har jag varit yrslig, haft migränhuvudvärk och en diffus känsla i kroppen. . Jag ville inte laga mat, jag ville inte ta ansvar. Så barnen fick städa sitt rum så de kunde titta på TV sen. Och  så smög jag in i mitt rum och lade mej på sängen. I mörkret. Ensam. Jag njöt. Samtidigt visste jag att det bara var en liten stund, för sedan väntade matlagning, nattläggning, disk, hundar och plugg. När jag låg där i sängen beslutade jag nästan att skita i dagens universitets uppgift. Vad spelar det för roll, det funkar ju iallafall inte! Jag blev arg. Uppgiften är gjord. Behövde justeras lite men jag ville inte. Vägrar. Marcelo kom hem. Barnen ordnade spa. Jag vägrade delta. Jag låg i min säng. Sedan lagade jag mat. Barnen ville ha lite mammatid och de fick det. Marcelo fick mej att börja le igen. Han sa kloka ord och somnade. Jag gav hundarna lite rastning och nattade barnen. Och till slut justerade jag skoluppgiften och skickade iväg den. Men de där två timmarna i sängen, helt själv de var så välbehövliga. Under några minuter tänkte jag att problemet med en stor familj är att man aldrig kan vara riktigt ensam. Jag har ju så stort behov av det. Nu tänker jag istället, det bästa med en stor familj är att det alltid finns någon som knuffar upp dej ur dina mentala svackor. Att kramas och skratta med min familj var precis vad jag behövde idag. De kom in i min ensamhet med värme, kärlek och ljus. de påminde mej om att jag inte behöver bära allt själv utan vi gör det här tillsammans.

En riktig skitgris!

Alltså han var så lerig när jag tog in honom. Han hade rullat sej i leran i omgångar. Det var ett av det värsta jag sett! Inte ens bilden härintill gör leran rättvisa! Leran hängde i stora koker. Han var grå, inte svart! Över hela kroppen! Egentligen ville jag ta en slang och bada honom, men med tanke på att han ska gå ute i natt och det är november så kändes inte det som en speciellt bra idé. Det blev att slita istället. Jag blev faktiskt svettig! Träningspass i överkropp! Han blev tillslut inte 100% ren, en del av leran var lite för blöt och den i manen ville jag inte bråka för mycket med, jag vill ju försöka få längre man på honom. Men han blev återigen svart tillslut! Sedan gick vi ut på stallplan och tränade lite. Han var så lyhörd och duktig, jag blir så glad åt honom. 

Han blev riktigt glad att komma ut i hagen igen, höet var serverat så han sprang i mörkret. Jag funderade rätt länge på hur sjuttsingen han kunde se i det becksvarta mörkret, men annars skulle han väl inte springa? Jag tycker det ser ut som han trivs med livet på lösdrift. Visserligen kommer han alltid fram när jag ska hämta honom, men han är alltid lika glad åt att komma ut igen. Nu hoppas jag att jag möter en renare häst i morgon.....

Bågskytte och hästar

Pepino, jag och min nya båge!

För ett tag sedan köpte jag båge och pilar, men jag har inte hunnit pröva dem. Bara att lära sej spänna bågen är ju en hel vetenskap. I helgen gjorde jag och barnen ett försök att skjuta lite båge ute i stallet. Tanken är att så småningom skjuta från hästryggen. Jag fick instruktioner och mycket tålamod från mina lärare. Barnen var snabbare på att fatta än jag. De höll också på längre, jag passade på att rida min häst ute på skyttebanan samtidigt som en tjej lärde sej skjuta från hästryggen. 
Till en början gick det bra, sedan tyckte inte Pepino att det var så bra. Han började först backa och efter ett tag stegra. Jag vet inte vad det berodde på för han var varken rädd för ljudet eller grejerna runt omkring. Kanske blev det för många intryck och för lite fokus på vad han skulle göra. Jag hoppade av och gick runt lite innan jag tog ut honom på ridbanan och longerade honom. Det var första gången jag kunde göra det med lina. Han är så stark med sitt stora huvud och min brutna hand har inte orkat hålla emot, men nu klarade jag det. Samspelet vi hade, som vi saknat de sista minuterna på hästryggen, var så exceptionellt fint. Vi pratade med varandra. han blev trött, jag begärde lite mer, förklarade varför, han accepterade och till slut sa han till att det räckte, då skrittade jag av honom i båda varven. Det är i dessa lägen som jag svävar på små moln. Det är så himla coolt det här ordlösa samspelet. Samtalet utan ljud och utan större gester. Den tysta kommunikationen. Jag älskar att umgås mer med djuren än med människor. Jag gillar människor med, men djuren kan uppfylla saker i mitt bröst som få människor kan. Det är så mycket brus bland folk. Så många onödiga ord och så lite kärlek. Jag vill uppfylla hela världen med kärlek. Kärleksfulla människor begår inte onda gärningar. De som uppfylls av kärlek blir också lyckligare. Det tror jag på. 

Pepino och jag

Pepino fyller mej med både utmaningar och kärlek och det gör att jag mitt i den storm jag lever i alltid får tid att andas och hitta harmonin. Att få in Pepino i mitt liv just nu var helt rätt. Jag tänker allt oftare på den där december kvällen för snart ett år sedan när jag beslutade mej för att börja med hästar igen. Hur rätt var inte det beslutet! Så mycket jag vunnit efter det! Alla skakade på huvudet, varnade mej, kallade mej galen..... men jag är ju van. De gör de flesta. Men jag gör som jag gör. Oftast för att det ska bli bättre, även om inte andra förstår mej. Marcelo förstår och det är det viktigaste. Hans suport och kärlek är allt jag behöver för att jag ska kunna vara en lyckligare variant av mej själv. Och trots hans aversion mot hästar stöttar han mej fullständigt. Vilken lyckost jag är!

Bobbos sjuka resa

Min fina prins

Min stora kärlek, Bobbo.
Det har varit tyst runt honom ett tag.
Jag har behövt smälta.
Behövt läka.
Då blir jag tyst.
Nu har jag varit tyst.

Det har väl inte undgått någon att Bobbo är som min son? Att beskriva känslorna för honom är lika omöjligt som att beskriva känslorna för mina barn. De är så totalt överväldigande. Så blev han sjuk. Oro förbyttes mot totalt lamslaghet. Jag fick höra att min kille var döende och när det kom ut började en del personer att nästan rakt ut kalla mej för djurplågare för att jag inte avlivade honom på studs. Men varken jag eller Bobbo var redo. Då fick jag höra att att han aldrig skulle säga till mej att han inte ville mer. Jag blir förvånad över hur djurälskare så snabbt vill dra slutsatsen att det var över bara för att det blivit ett par veckors bakslag på en gammal hund. Att avliva är att älska var devisen jag fick höra flera gånger. Ganska lite sympati fick jag faktiskt. 

Bobbo inne på röntgen en av hans värsta dagar.

Men veterinärerna stod villrådiga, den ena sa en sak, gjorde en diagnos som den andra strök och gjorde en egen som den tredje skrattade åt. Det var inte helt lätt att hänga med måste jag säga. Bobbo gick från att ha en godartad tumör i rumpan och ett litet blåsljud på hjärtat till att ha helt vätskefyllda lungor och svårt hjärtfel till att ha kollapsad lunga och tumörer i halsen till att ha bra, starkt hjärta och med litet trötta klaffar och perfekta lungor och någon typ av infektion i övre luftvägarna. Så från att ha varit dödssjuk och nära avlivning gick han till nästan helt frisk. Nu behöver han varken vätskedrivande, hjärtmedicin eller avlivas. Han blev frisk på kortisontabletter. Nu är han som ny. Pigg, glad, busig och fylld med ork. Andningen är normal och nu pågår nertrappning av kortisonet. Målet är att han ska äta en tablett varannan dag.

Känslorna hann inte med denna tågresa. Jag stod helt stum och arg i flera dagar. Jag var arg på att människor runt mej  fått mej att tvivla på min egen förmåga att fatta beslut, jag var arg på veterinärerna som kommit med så många olika besked som fick mej att förlora fotfästet. Jag var arg för att jag höll på att förlora Bobbo. Nu några dagar senare är jag bara evinnerligt tacksam. Även mot veterinärerna som gjort sitt bästa under de akuta timmarna den där fredagen när det var som värst. Han var i riktigt dåligt skick den dagen, tacksam för att de vågade vara ärliga i sina bedömningar men framförallt är jag tacksam för att Bobbo mår bättre och att vi får fortsätta leva tillsammans. Nu känns det som han skulle kunna leva ett år till eller två. Kanske han blir dålig igen om några månader eller veckor men just nu är han bra.

Bobbo och Pluto möter upp sina syskon när
de kommer hem med skolbussen.

 Den levnadsbana han får nu är mer positiv och det tackar jag alla högre makter för. Han är värd det bästa, så  lojal och underbar som han är!

Nu är det Pluto som börjat strula istället. Jag har återigen en trebent hund. Om det beror på kyla eller för lite arbete de sista två veckorna vet jag inte. Men jag får rehaba honom ett tag nu och se om det blir bättre igen. Återigen påminns jag om hur skört livet är.

Attityd förändring

Jag tog helgen off. Jag har inte lyft en enda bok, inte skrivit en rad, knappt ens tänkt på pluggandet. Istället ägnade jag helgen åt vanliga saker som att rida, träffa folk, rengöra hönshuset och titta på TV. Nu när det är måndag och jag måste götta ner mej i skolan igen läste jag igenom de förra inläggen och känner inte alls igen mej. Så farligt är det väl inte att plugga???? Det är ju till och med lite roligt! Jag kommer sitta halva natten nu för att ta igen förlorad tid, men det känns inte så farligt. Tänk vad lite normalt liv kan förändra attityden! Kanske känns det så för de senaste uppgifterna har blivit godkända och slutet närmar sej? Hur som helst är det så underbart att vara glad och plugga!

Ser ni bocken där till höger? Det betyder att uppgiften är godkänd. Jag har några sådanna här nu
och det är jag så glad över. Men jag har några kryss också och de måste jag göra om. Men jag är glad över de uppgifter jag lyckats med!

Idag blev jag ilsken

Jag är så arg. Idag är jag riktigt arg! Det hände på vägen hem. Ilskan liksom bara rann över mej. Den kom först i en liten stril och sedan som en flod. Jag blev förbannad, men det finns ingen att ta ut ilskan på. På jobbet var jag glad, sedan blev jag trött. Sedan supertrött och så kom ilskan. Det är så mycket jag inte hinner, sånt som är viktigt att hinna, men jag har det inte i huvudet. Det bara är borta. Sen kommer påminnelser och arga mejl. Jag har glömt, inte hunnit, inte gjort. FAN! Det enda som hela tiden existerar är denna vidriga stress att få ordning på nästa uppgift, hinna jaga nästa inlämning. Är det meningen att det ska vara så här?Flera timmar försvinner på skolan när jag egentligen kunde gått ut med hundarna, varit i stallet eller vilat upp mej. Nu jaga, jaga, jaga. Och tyvärr har jag ingen att agera ut mot. Stackars barnen ska ju inte lida så där kan jag inte ta ut det och det är ju inte Marcelos fel.... men vem kan jag då skälla på? Ingen, så därför blir jag tyst. Ensamvarg. Låt mej vara! Fy vale, när jag är klar med den här terminen ska jag ta ett långt uppehåll. Klarar jag detta blir det flera års upphåll. Snälla GUD ge mej flera år. Nu tillbaka till böckerna.

Jag är här men inte här ändå.

Jag har egentligen ingenting att säga. Förutom att 2014 har varit ett vidrigt år på det personliga planet och ganska bra karriärmässigt. Nu sitter jag hemma med en kropp som värker sönder, med en hund som vi räknar timmar på för att se om kortisonet kan rädda hans vackra liv ett par veckor till. Jag vill ha en sista jul med honom. Jag vill fira hans 12-års dag. Jag vill gå några promenader till, köra en apportering eller två. Jag vill ha honom vid mina fötter när jag sitter vid datorn och jag vill ha hans vackra huvud i mitt knä när jag sitter i soffan. Men han har varit dålig de sista dagarna, riktigt dålig och vi fick akut åka upp i fredags till veterinären. Men han har svarat bra på kortisonet. Han behöver inte kämpa lika mycket för att blåsa in och ut luft. Så kanske jag kan få mina veckor, eller några månader med min älskade Bobbo. Vi har återigen haft samtal. Att han inte ska vänta på tills jag är klar. För jag är redan klar. Nu handlar det bara om honom och när han inte vill längre. Men han var inte riktigt med på noterna. Han tvekade. Han var tyst. Häromdagen hade vi så mysigt. Han fick komma upp i sängen och jag klappade på honom i två timmar. Vi gosade och njöt av att bara vara han och jag. Där i den stunden önskade jag nästan att hans hjärta skulle ge upp. Han låg så skönt i min famn, dåsade lite lätt, han var lycklig. Det hade varit en bra insomning för honom och han är värd det. Jag önskar honom inte en spruta på okänd plats, på ett hårt golv där han inte trivs.

 Hur ska jag kunna leva utan honom? Hur gör man då? Han förtjänar så mycket mer än vad han får av mej. Han förtjänar så mycket och jag är så tacksam att jag får låna honom. Jag fungerar men ändå inte. Jag vaknar, går upp, gör sysslor men jag känner mej som ett skal. Barnen gråter och frågar var jag är, maken likadant. Jag är här, men jag är inte här. Ingen förstår, men de försöker. Hur kan de förstå? Han är min grabb, min kille, mitt hjärta, min kärlek. Lilla N klappade mej på armen igår och sa - Mamma vi får vara glada nu, när vi har Bobbo här. Nu får vi vara glada, sen när han dör, då kan vi vara ledsna. Hon har rätt i det. Men jag är så orolig att någon annan ska fatta beslutet när inte jag och Bobbo är redo för det. Framförallt när inte Bobbo är redo för det. Jag vet att det kan ske när som helst. Och det får ske, bara det gör det på våra villkor. När Bobbo inte vill mer.

Hästar

Stallet när det är som bäst. Höst, vackert, kärlek och lugn. Hur kan man inte älska hästar? Här kan jag andas igen.

Sex veckor kvar!

Min glädje

Hur kan man leva i paradiset och ändå inte vara lycklig? Det är något jag har frågat mej många gånger. Men jag börjar ana det nu. Det var så skönt att nu på morgonen åka ut i stallet med intentionen att rida. Men lyckan i bröstet, glädjen fanns inte där. Så jag gjorde om planerna. Följde känslan och vi gick ut på en promenad istället. En promenad utan mål i den höstklara luften. Vi tränade en del, satte nya mål och det dystra lättade en hel del. Inte förrns efteråt borstade jag av honom och så släppte jag ut honom i hagen igen. Då återkom det mörka molnet. Jag har svårt för att andas. Måste ventilera ur min stress någonstans och det blir här. Här i bloggen. Marcelo kallade mej monstermamma igår. Han frågade när jag skulle komma tillbaka. Jag är ingen monstermamma, men jag är inte den mamman jag är. Inte den frun som jag är. Han sa att han såg att jag försökte, men att det inte gills när jag försöker. Det måste komma inifrån. Mina ansträngningar gills inte. Hans sätt att säga saker är  inte alltid det bästa men om man stannar upp och lyssnar på det han  menar så har han ofta rätt. Han bad mej ge upp. Han vet att han inte kan kräva det av mej. Han vet att han inte kan påverka mej till ett sånt beslut. Och därför älskar han mej. Han älskar mej för min envishet och för att jag går min egen väg. Han avgudar mej för samma egenskaper som gör honom galen. 

Min blöta filt

Och även om han inte kan få mej att ge upp så är han det bästa jag har, han får mej att fundera ut nya lösningar, se problemen ur nya synvinklar. Alla borde ha en man som Marcelo. En människa som alltid försöker se till ens eget bästa. Bara man lyssnar. Men han kräver aldrig. Jag lever i paradiset, men jag är inte glad. En blöt filt ligger över mej. Jag har svårt att andas och jag är oändligt trött. Ger jag upp nu är det förgäves och det kommer komma tillbaka. Gör jag mitt bästa men misslyckas har jag iallafall försökt. Lyckas jag är det över. Sex veckor kvar. Sex veckor kvar.

Jag hatar långsiktiga mål!

Vet ni vad. Jag vill inte längre! Jag är så dödstrött på den urjobbiga känsla av halvpanik och småångest hela tiden. Jag är fed-up!Jag är hemma på höstlovet, lejat ut mina barn för att få tid och energi till att plugga ordentligt. Det enda jag känner för att göra är att krypa upp i soffan och äta ostbågar. Jag kan inte ens njuta av det fina höstvädret! Jag känner att jag är grinig och mest vill jag bara gråta hela tiden! Njutningen att pricka av uppgift för uppgift har lite försvunnit. Visst var det skönt att lämna in i tid igår. Men jag känner en så stor motvilja att sätta mej på seminariet idag. Jag vill inte ens öppna böckerna. Och jag vet, det är bara att stå ut...bla bla bla....men jag brukar våld på mot min person när jag gör saker som inte är lustfyllda. Det går emot min natur! Jag kan inte förklara det. Det bara är så vidrigt att fortsätta traska när hela mitt sinne säger stopp. Och jag hittar ingen som förstår mej. Ingen som kan säga att de delar bördan eller förstår vad jag går igenom.  Samtidigt är det en sån fånig grej. Det är ju inte direkt ett trauma att plugga.... men just nu är det ett trauma. Inte själva pluggandet utan att tvinga sej själv att gå hela milen. Jag hatar mål! Jag hatar långsiktiga mål! Jag hatar att må så här. Usch... nu måste jag fortsätta. BLÄ!

Kurs med häst

Okey jag ska vara helt ärlig. Mina ben funkar inte riktigt lika bra som de gjorde innan mina ryggskador. De har blivit bättre, men jag har svårt att parera, gå på ojämna underlag och hålla balansen. Det märks också i ridningen. Jag har märkt att jag inte får de resultat jag egentligen vill ha när jag rider och jag har efterlyst att få någon som piskar på mej och dirigerar mej i rätt riktning. Så kom då tillfället med Wannabe-weekend och jag anmälde mej och Pepino, utan att egentligen förstå vad det innebar. Nu vet jag. En hisklig massa träningsvärk, inflammationer i muskelfästen och en seg trötthet. Men förutom det...... så himla massa matnyttigt! Jag har varit på kurs!

Pepino testar omgivningen lite nu, även mej. Resultaten väntar på sej och hur jag ska fixa det var en fråga jag funderade mycket på. Några steg har jag tagit på vägen men under helgen på Gårdeby Stuteri fick jag lära mej så mycket. Pepino fungerar alldeles utmärkt med att inte ha kontakt mellan handen och munnen. Långa tyglar och snabba ben var helt hans melodi! Övningarna vi gjorde gick ut på att panga med vattenpistoler, 
rida med röda faner vajandes efter oss, springa med skvimpande vatten, gå över vippbroar, genom hinder hinder av diverse slag som biltvätt och vattenmatta samt att sparka fotboll. Snacka om förtroende övningar! Men vi fixade nästan alla! Eva, instruktören, konstaterade snabbt att hans vänstra sida var hans svaga sida och så mycket beröm som Pepino fick, det var underbart att höra. Känslig, ambitiös, toppenhäst, cool, ja det var både det ena och det andra hon sa om honom. 

Skjuter på ballonger i snabbtrav med vattenpistol.
Yihaa!

Framförallt gav hon mej verktyg att arbeta med och det var precis det jag behövde. Vad hon uppmärksamamde mej på är att jag inte kontrollerar mina ben. När hon insåg att jag inte själv märkte vad jag gjorde med dem gav hon mej tips på hur jag skulle se på honom vad jag gör. Hon lyckades med andra kringgå problematiken. Nu är det bara att träna och träna på tipsen jag fått. Eventuellt blir det en ny kurs i vår. Tills dess ska jag nog hantera krigsleksakerna lite bättre och kunna stänga grinden efter att jag öppnat och gått igenom via hästryggen!

Check!

Jag vill bara säga det; JAG KLARADE DET! Med två minuters marginal fick jag in texten på boken som varit omöjlig att få tag på. Men jag fixade det. Vid sjutiden i kväll tänkte jag; Nä jag skiter i det. Jag struntar i att ens försöka. Finns inte en chans att jag klarar uppgiften. Men jag hann klart. Morgondagens seminarium är dock en HELT annan fråga. Nu ska jag bara stolt lägga mej i sängen och sedan får jag vänta på rättningen. Antagligen får jag lite bakläxa. Men för varje uppgift jag faktiskt GÖR så har jag tagit ett litet steg på vägen. En bok kvar, en resumé, två seminarium, tio forum att kommentera och en reflektion kvar i just denna kursen. Sen är det bara hemtentan och komplettering av uppgifterna som jag inte klarar innan jag är helt, helt, helt klar med 

Bobbo vid mina fötter

kursen. Det känns som en lättnad! Den andra kursen är lite värre, men kanske också lite bättre. Jag vet inte. Där är det en hel del kvar, men än så länge har jag klarat allt där. Jag är så grymt stolt att jag hann idag! Jag ler. Jag har inte lett på flera dagar. Nu ska jag ägna grabbarna lite tid. Kisspaus, mat, gos, medicinering och lite kärlek. Ingen delar mitt pluggande så som Bobbo gör. Han är med mej hela tiden, vid mina fötter, nära och närvarande

Len som sammet, oöm och vänlig

Min stora bjässe till vän. Mitt andningshål, min ventil, min dröm, min fina, fina gurka. Svart som natten, tjock om magen. Stark som en oxe, len som sammet. Stora läppar, försiktiga och mjuka. En kille med kraft och vilja, smart och intelligent som ett riktigt fullblod. Oöm, vänlig, lite bufflig och alldeles underbart härlig. 
Kelsjuk, kramgo, lite klumpig men så snäll. Jag är med dej. Du kommer löpandes mot mej. Vi ska nog hitta varandra, i vått och torrt. Glädje och lycka, kärlek och ömhet. Pepino i mitt hjärta.

Suddiga bilder av mobilen i mörka stallet men du min vän är fin ändå!

My boyz

Det är jag och mina grabbar. Älskar er så gränslöst mycket. Älskar att vara tillsammans med er! Mina pojkar. Dagar, år, timmar tillsammans. Så här ska vi ha det! Spikrakt framåt!

Kortinfo

Hejs svejs du läsare!
Har jag sagt att jag egentligen inte är sån dysterkvist som det framstår här på de senaste inläggen? Har jag nämnt att problemen som avhandlar några futtiga poäng på högskolan egentligen är totalt irrelevanta och inte är mer viktiga än en fis i rymden? Har jag sjungit tydligt nog att mina problem i världen inte är större än så här just nu och jämfört med de tusentals döda och smittade ebolapatienterna i Västafrika, Spanien och Nordamerika så är min bekymmer rätt begränsade. Viktiga, men begränsade. Idag kunde mina fina tjejer nästan, nästan gå ner i spagat! Som de kämpat i två år och nu är de så nära! Min underbara son följde med och tränade Pluto i den stora parken inne i grannstaden, Pluto är helt slut nu och jag hade det underbaraste sällskapet ever i hällregnet! Hur kan man tycka att det är jobbigt med barn? Jag fixade uppgiften igår. Jag har dock inte fått den rättad så om jag klarade uppgiften eller inte kvarstå att se. Fyra arbetsdagar kvar till höstlov och åtta timmars ostört pluggande varje dag som väntar. Usch vad hemskt men välbehövligt! Nu ser jag mest framemot helgen. Det ska bli så spännande! Jag lovar att uppdatera er när allt är klart. Men ni vet redan vad det är; jag ska på äventyr med Pepino! Vad jag ska göra nu är inte så svårt att lista ut. PLUGGA!
Tjingeling!

Idag ville jag ge upp

Idag skulle jag åka till stallet och mocka ur lösdriften Jag skulle rida igen. Jag skulle läsa kommentarerna de andra skickat på min text och jag skulle förbättra den och skicka in den till min lärare. Ännu en uppgift skulle checkas av. Av det här blev det bara kaos, tårar  och massa ohörbart svammel. Det började med att ryggen bråkade så mycket med mej under natten att jag vaknade varje halvtimme. klockan ett var det omöjligt att somna om. Jag låg vaken till sex på morgonen, väcktes av mannen klockan sju för att Bobbo kissat inne. Första gången. Jag förbannade mej själv att jag inte tvingat ut honom vid fyra tiden när jag varit uppe sista gången. Det var bara att gå upp och torka. Men jag var så komatrött att jag slocknade ganska snabbt, med Lilla N:s knän i ryggen. Vaknade inte förens halv elva på förmiddagen. Hade fått sms om att mockningen var uppskjuten. Tänkte då börja plugga lite innan jag åkte till stallet. Då hade datorn fått fnatt, det gick inte att logga in. Jag kom inte åt något av mina dokument. Men jag tänkte att det reder sej, dokumenten finns ju på högskolans inlämningsmapp. Men ack så fel jag hade. Den var borttagen! Jag fick ett hysteriskt anfall. Tjöt som en gris. Jag hatar verkligen när allt går emot mej när det gäller pluggandet. Barnen blev oroliga och jag försökte skärpa till mej men det gick inte. Jag var helt otröstlig. 
Tillslut gick jag ut en sväng med hundarna för att tänka på annat. Det var varmt och skönt ute och även om jag oroligt kontrollerar Bobbo hela tiden så fick jag iallafall ordning på min sinnesstämning. Jag fick helt enkelt sätta mej ner och göra om allt en gång till. Det här betyder att jag inte kommer bli godkänd - har väldigt svårt att tro att jag skulle lyckas med det. Men jag har ändå lämnat in och jag har något att utgå ifrån när jag ska bättra på min rapport. Underbara grannen kom in och lyckades få tillbaka det dokument som jag skrivit förut och tillsammans med den gamla skrivelsen och den nya fick jag ändå till något som var ganska ok.

Idag kände jag verkligen för att ge upp. Pappa sa åt mej igår att göra det, Marcelo skällde lite varsamt häromdagen att jag tar på mej för mycket och borde tagga ner. Idag hade det varit så enkelt att lyssna på dem. Idag var jag den mest misslyckade människan i världen. Kanske borde jag lyssna på dem. kanske borde jag ge upp. Men sanningen är att jag VILL INTE ge upp. All denna ångest, frustration som jag hitintills har känt skulle då vara förgäves. Jag har två månader lite drygt kvar. Jag har klarat nästan  halva kursen. Jag vill bli helt klar. Jag vill inte ha det här 
hängande över mej, vill inte behöva göra om detta om ett år. Sanningen är att jag vill inte vara en som ger upp. Jag har gett upp allt i hela mitt liv. Har aldrig slutfört någonting, förutom min lärarutbildning. Jag tänkte att jag nu vänt trenden, inte längre följer mönstren från den uppväxt som jag haft. Men det skulle vara så enkelt att efter en vecka som jag haft säga att tyvärr jag pallade inte. Frågan är bara om jag skulle orka leva med mej själv då? Den där gnagande känslan av att svika mej själv. Skulle jag stå ut med den eller skulle jag börja förakta mej själv. När allt tagits ifrån mej är det bara min självkänsla som finns kvar. Jag förmår mej inte gnaga på den. Så jag kämpar lite till. Jag gråter en skvätt till och jag beslutar att jag kan ge upp en annan dag, men den dagen är inte idag.

Nervig häst

Idag är jag glad över att jag inte satt kvar på Pepino. Idag lekte han överenergiskt fullblod och redan efter en kvart på hästryggen kände jag att det bara var att ge upp. Allt skrämde honom, fåglar, gräs och vajande grenar. 
Så jag satte av och han fick jobba utan ryttare på ryggen. Han var spänd som en fiolsträng och ni ser ju på bilderna hur han bockar och har sej. Det positiva med dagens urladdning är att han fick jobba mycket hårdare än om jag suttit på. Han var genomsvett när vi var klara och det är ju ett positivt tecken! Pepino har svårt för att lämna gården, även när jag ridit ut med hästkompisar så istället för att skritta runt på gräsbanan tog jag med honom på promenad. Trots att han arbetat sej blöt var han lika nervig på promenaden. Här hemma pendlar han mellan två yttligheter nervig- slö. Det ska bli skönt när jag får lite 
hjälp att hitta mellanläget. Fast jag har inte bråttom. Vi tar det här halvåret till att lära känna varandra och hitta styrkor och svagheter. När jag red häromdagen gick det så otroligt mycket bättre så det lever jag på än. Även inne i boxen var han jumpig och kastade sej när något lät på andra sidan väggen. Väl ute i hagen jagade han bort Salle från hölåren och stod tjurigt och åt för sej själv. Kanske hade han haft en jobbig natt?

Hjärtat spökar

Bobbo idag, väntan på vetrinären

Det är hjärtat som spökar. Pumpen, roten till livet. Bobbo är sjuk. Han är faktiskt riktigt sjuk. Andningen är ansträngd och det gurglar och skrovlar. Idag röntgades hela buken. Lungorna har mycket vatten i sej och hjärtat har blivit runt. Men jag har svårt att förstå vem de talar om. 

Bobbo i mars i år. Stor förändring på
7månader!

Bobbo är fortfarande ganska pigg. Följer gärna med och rusar i skogen, ber att jag ska kasta en boll och nosar spår på promenader upp till en timme. Längre vill han helst inte gå. Jag kan inte riktigt förstå att det är Bobbos hjärta som håller på att gå sönder. I början av november ska han in på ultraljud av hjärtat. Någon specialist kommer då till djusjukhuset. Han kan svara på om problemet består i 1) gammalt hjärta med trötta klaffar, 2) tumörer i hjärtat. Vid scenario 1 kan han leva länge på medicin. På scenario 2 är det inget bra. 

Jag hade liksom kommit över att han ska dö. Jag har bearbetat det klart, nu finns det inte kvar. Nu ska han ju leva och må bra länge till. Jag har faktiskt hört talas om tollare som blivit 14. Jag har det, jag lovar! Inte ens nu när jag skriver det här känns det som att han är allvarligt sjuk. 

Bobbo som valp 2003

Han har varit min följeslagare i snart 12 år. Han kom före barnen, han fanns här när jag var ensam och sjuk och vi har haft fantastiska, fantastiska år tillsammans. Och visst har han fått olater som störande. Han står alltid i vägen, flyttar sej inte, han slickar i sej varje lite tillstymmelse till mat, oavsett om den är i din hand eller om en smörgås legat på bordet. Men han kommer med sitt vackra huvud och lägger det i mitt knä och ser på mej med sin glansartade blick och vill bara bli kliad en stund. Han skuttar fortfarande framför mej och ger lekinviter och han kan fortfarande tänka sej att busa en stund med en valp eller två. Han är min son. Inget mindre. Han är mitt barn. Jag älskar honom så intill döden mycket. 

Tröttare ben efter en längre promenad. Min gammelman
jag älskar dej så!

Jag är tacksam för varje sekund jag har haft honom hos mej och för varje sekund jag kommer att få. Bobbo är mitt hjärta, min kärlek, min bästa vän. Nej nu kan jag inte skiva mer. Tårarna kommer....

Närvarande mamma

Det finns ingen värre känsla än när man känner att man inte räcker till som mamma. Jag ser på barnen att vi inte är den familj som vi brukar vara. Jag märker att jag ibland viftar bort dem med blicken naglad vid Ipaden. Jag blåser kortare tid på deras knän och pratar oftare om hur vi måste hjälpas åt med hushållssysslorna. Jag dövar det dåliga samvetet med att det bara är en övergående period. Allt blir bättre efter jul. Blir det det? Kan jag lova mej själv det? Kan jag lova barnen det? Jag tar mej tid att sätta mej i soffan och mysa tillsammans med familjen och godispåsen. Jag lurar in det ena barnet in i sovrummet där vi ligger och kramas och pratar om livet, om vännerna och om framtiden. Men det räcker inte. Jag är inte närvarande som jag brukade vara. Allt oftare ligger tjejerna nerkurade med paddan mellan sej och tittar på Frost eller någon annan film. Sonen har passiviserats med TV;n som den ständiga följeslagaren. Hur blev det så här? Jag har tillåtet det ske såklart. För när jag i mitt vuxenliv gör vuxensaker så måste barnen roa sej själva en stund. En stund blir två, tre, fem, tjugo, trettio stunder. -Jag vill inte att du ska plugga mer, sa Lilla N åt mej idag. Ändå har jag inte rört böckerna på tre dagar. Jag har låtit berget av plugg växa för att jag skulle jobba lite på att vara en närvarande mamma. En mamma som lyssnar och tar mej tid. Jag var så bra på det förut. Nu ser jag de sårade blickarna, ensamhetens droppe i blicken. Jag hatar varje sekund av det. Då kan jag ge upp allt. Vill kasta allt i sjön, skita i det. Men det går inte. Jag varken kan eller vill det. Jag är så nöjd när jag stryker allt fler av uppgifterna på schemat. Jag är så nöjd varje gång jag ser ett godkänt betyg. För jag vet att när jag har lyckats så blir jag klar och blir jag klar så blir jag fri. Då kan jag vara den närvarande mamman igen. Jag bara hoppas jag inte tappar bort henne på vägen.

Kvällssvammel för att få rensad hjärna

Det börjar finnas rätt så mycket som ligger och dammar. Sånt jag skjuter upp, sånt jag kan göra en annan dag. Som att läsa veckobrevet från dotternsklass, eller klippa gräset en sista gång. Jag borde verkligen rensa inne i tvättstugan, eller tvätta kläder men framförallt borde jag åka och handla kläder. Men vet du vad, jag orkar inte. När man ha häcken full med saker hela tiden så måste man bortprioritera saker. Det jobbiga kommer när de bortprioriterade dammtussarna kommer och hugger en i hälarna. Och nu kommer de. Jag försöker sparka bort dem, men jag vet att jag inte kan blunda länge till. Jag måste ta hand om dem. Men inte idag. Nu ska jag skriva en text till universitetet. Ännu en. Så jag kan bocka av ångestlistan. En sak i taget. Ett steg varje dag. Babysteps. Se inte framåt, bakåt eller åt sidorna, bara här och nu. Idag tog jag hand om disken. I morgon ska jag ta en sak till. Sedan har jag seminarium. Jag hade tänkt att försöka fixa den med. Allt småbrus, extra  jobb, lägger vi i dammhögen. I morgon ska jag ha möte med chefen. Medarbetar samtal. Vi ska planera min fortsatta utveckling och analysera året som gått. Jag kan verkligen inte komma på nåt vettigt att säga. Halsen värker, näsan snörvlar. Jag är lite småsjuk. Lagom mycket för att inte orka men inte tillräckligt för att stanna hemma. Men samtidigt vill jag visa mej på tårna, på hugget, visa vilken tillgång jag är. Jag kommer sitta och suga på en halstablett och tappa bort mej mitt i en mening. Sedan ska jag berätta hur bra det går på högskolan och universitetet. För jag är inskriven på båda. Ska försöka klara båda. Och be om ledigt en dag i veckan..... tror ni det kommer gå bra?

Skulle du kunna ändra alla dina beslut?

Just nu är det mest häst och plugg i bloggen. Inte så mycket tankar längre. Tankarna har liksom tagit slut. Hela min existens går ut på att hinna med, att fixa, att klara, att planera. Jag behöver planera in vilostunder för att jag ska orka med allting. Jag måste planera in sovstunder för att inte däcka. Att tänka..... att reflektera...... det är inte så mycket av den varan. Men så ibland stannar jag upp, analyserar nuet. Idag var en sådan dag. Jag stannade upp. Men jag insåg ganska snart att jag är fast i det som nu är mitt liv. Inte fast så att jag inte kan ta mej ur, utan fast för att jag vill vara här. Det enda som tynger mej som 100000kg är pluggandet. Måtte jag bli klar till jul! Jag behöver poängen för mitt jobb skull. När de ändrade utbildningen och jag inte längre fick tillgodoräkna mej det jag läst förstod jag inte vad det skulle innebära. Nu förstår jag det till fullo. Så kan jag få ta bort den pressen så kommer livet bli lättare. 

Jag vet att många skakade på huvudet åt mej när jag började med hästarna igen. Snart är det ett år sedan. En hel del har hänt under mitt hästår men det är ett av de bästa besluten jag tagit sedan jag skaffade barn. Jag var så vilsen ett tag och nu känns det så hemma. Just det här att ta beslut som är bra för en själv, jag undrar om det inte är det som många gör tokigt? Jag har fått för mej att många fattar beslut som rör deras liv på felaktiga grunder. Man kanske gör det för att vara en bra vän, eller partner. Eller för att tidningarna säger att det är bra att träna, eller för att man borde. Hur ofta stannar människor upp och ifrågasätter de val de gjort? Hur ofta stannar du upp och är till fullo beredd att bryta alla dina aktiviteter, alla dina val? Jag gör det kanske varje månad. För jag vet att den dagen jag svarar ja på den frågan så är jag beredd på de konsekvenserna. Men jag vill inte sluta leva det liv jag lever. Även om jag svär över plugget så tycker jag det är kul, men framförallt är jag inte villig att skjuta upp det och ha den pressen på mej att jag måste fixa det sen. Jag vill vara klar nu. Jag vill bli klar så fort som möjligt. Två gånger har jag tagit beslutet att skita i att plugga. Jag avbröt kurserna, tyckte inte att de gav något, så jag vet att jag kan. 

Det är ju bra att jag känner mej själv. Det är väl bra att jag reflekterar och tänker igenom. Men för den skull fattar jag inte alltid de klokaste besluten för mej själv. Men jag är beredd att ändra dem när jag känner att de blir fel. Jag har ingen prestige i att visa att jag hade rätt från början. Jag måste ju ta hand om mej och då måste jag vara ärlig mot mej! 

Just nu är jag världssämsta matten i världen till mina hundar. Jag funderar ofta på om jag verkligen ska ha hund, så lite som jag gör med dem just nu. Jag vet att det kan vara sista hösten med Bobbo, vill jag komma ihåg mej själv så här dålig hans sista höst? Så tänker jag hela tiden. Men nu förmår jag inte mycket mer. Och det lilla de får, promenader och lite sökövningar är mer än om jag går sönder helt. Alltså får jag stå ut. Fram till jul, fram till jul-är mantrat. Det här är teorier som inte är vetenskapliga. Teorier som inte är godkända och väldigt beprövade, men det är så här jag lever och jag är faktiskt, överlag, väldigt nöjd med mitt liv. Nu har jag planerat att sova! Mat och sovklockan ringer. Innan midnatt ska huvudet vara på kudden. Jag hann med inlämningsuppgiften med 40minuter tillgodo den här söndagen med. Då håller jag planeringen ganska okey. I morgon jobb. I morgon kommer roliga nyheter. Men de får vi tala om i mörrn! Godnatt!

Vi har nåt...

Jag sitter på hans rygg för han är min lilla häst,
är min lillaaa häst. Vad du är söt min kära lilla.....häst.

Jag rider på Pepino. Jag sitter på hans rygg och känner mej lycklig. Jag känner hur han spänner sin rygg, jag känner hans muskler arbeta. Det finns något mellan oss som jag inte kan beskriva. Flera gånger får jag problem på ridbanan. Han svänger inte där jag vill, han svänger redan när jag tänker på att jag ska svänga där framme. Något kommunikativt via tankevägen. Det händer hela tiden.  Hans svarta hals framför mej, hans subtila sätt att berätta att sadeln har börjat glida, han är helt underbar! När han kom till stallet gick det inte att spänna sadelgjorden, den var alldeles för kort. Hööks hade inga längre sadelgjordar så en förlängare inhandlades. När jag red igår började sadeln glida så fort vi kom i minsta obalans och när jag efter ridpasset tog bort förlängaren kunde jag spänna gjorden på det första hålet! Han har minskat i vikt den lilla gurkan! Vi rider fortfarande ganska korta pass.
 Igår blev det 40 minuter. Jag behöver en instruktör för att komma vidare. Snart ska jag åka på en två dagars clinic med honom och eventuellt kommer en instruktör i akademisk ridkonst komma ut någon gång i månaden till stallet, då tänkte jag hänga på det tåget. Jag är så glad att ha honom därute i stallet, väntandes på mej. Han ger mej andhål, stresslösande och ren skär lycka.