Vi har nåt...

Jag sitter på hans rygg för han är min lilla häst,
är min lillaaa häst. Vad du är söt min kära lilla.....häst.

Jag rider på Pepino. Jag sitter på hans rygg och känner mej lycklig. Jag känner hur han spänner sin rygg, jag känner hans muskler arbeta. Det finns något mellan oss som jag inte kan beskriva. Flera gånger får jag problem på ridbanan. Han svänger inte där jag vill, han svänger redan när jag tänker på att jag ska svänga där framme. Något kommunikativt via tankevägen. Det händer hela tiden.  Hans svarta hals framför mej, hans subtila sätt att berätta att sadeln har börjat glida, han är helt underbar! När han kom till stallet gick det inte att spänna sadelgjorden, den var alldeles för kort. Hööks hade inga längre sadelgjordar så en förlängare inhandlades. När jag red igår började sadeln glida så fort vi kom i minsta obalans och när jag efter ridpasset tog bort förlängaren kunde jag spänna gjorden på det första hålet! Han har minskat i vikt den lilla gurkan! Vi rider fortfarande ganska korta pass.
 Igår blev det 40 minuter. Jag behöver en instruktör för att komma vidare. Snart ska jag åka på en två dagars clinic med honom och eventuellt kommer en instruktör i akademisk ridkonst komma ut någon gång i månaden till stallet, då tänkte jag hänga på det tåget. Jag är så glad att ha honom därute i stallet, väntandes på mej. Han ger mej andhål, stresslösande och ren skär lycka.