Bobbos sjuka resa

Min fina prins

Min stora kärlek, Bobbo.
Det har varit tyst runt honom ett tag.
Jag har behövt smälta.
Behövt läka.
Då blir jag tyst.
Nu har jag varit tyst.

Det har väl inte undgått någon att Bobbo är som min son? Att beskriva känslorna för honom är lika omöjligt som att beskriva känslorna för mina barn. De är så totalt överväldigande. Så blev han sjuk. Oro förbyttes mot totalt lamslaghet. Jag fick höra att min kille var döende och när det kom ut började en del personer att nästan rakt ut kalla mej för djurplågare för att jag inte avlivade honom på studs. Men varken jag eller Bobbo var redo. Då fick jag höra att att han aldrig skulle säga till mej att han inte ville mer. Jag blir förvånad över hur djurälskare så snabbt vill dra slutsatsen att det var över bara för att det blivit ett par veckors bakslag på en gammal hund. Att avliva är att älska var devisen jag fick höra flera gånger. Ganska lite sympati fick jag faktiskt. 

Bobbo inne på röntgen en av hans värsta dagar.

Men veterinärerna stod villrådiga, den ena sa en sak, gjorde en diagnos som den andra strök och gjorde en egen som den tredje skrattade åt. Det var inte helt lätt att hänga med måste jag säga. Bobbo gick från att ha en godartad tumör i rumpan och ett litet blåsljud på hjärtat till att ha helt vätskefyllda lungor och svårt hjärtfel till att ha kollapsad lunga och tumörer i halsen till att ha bra, starkt hjärta och med litet trötta klaffar och perfekta lungor och någon typ av infektion i övre luftvägarna. Så från att ha varit dödssjuk och nära avlivning gick han till nästan helt frisk. Nu behöver han varken vätskedrivande, hjärtmedicin eller avlivas. Han blev frisk på kortisontabletter. Nu är han som ny. Pigg, glad, busig och fylld med ork. Andningen är normal och nu pågår nertrappning av kortisonet. Målet är att han ska äta en tablett varannan dag.

Känslorna hann inte med denna tågresa. Jag stod helt stum och arg i flera dagar. Jag var arg på att människor runt mej  fått mej att tvivla på min egen förmåga att fatta beslut, jag var arg på veterinärerna som kommit med så många olika besked som fick mej att förlora fotfästet. Jag var arg för att jag höll på att förlora Bobbo. Nu några dagar senare är jag bara evinnerligt tacksam. Även mot veterinärerna som gjort sitt bästa under de akuta timmarna den där fredagen när det var som värst. Han var i riktigt dåligt skick den dagen, tacksam för att de vågade vara ärliga i sina bedömningar men framförallt är jag tacksam för att Bobbo mår bättre och att vi får fortsätta leva tillsammans. Nu känns det som han skulle kunna leva ett år till eller två. Kanske han blir dålig igen om några månader eller veckor men just nu är han bra.

Bobbo och Pluto möter upp sina syskon när
de kommer hem med skolbussen.

 Den levnadsbana han får nu är mer positiv och det tackar jag alla högre makter för. Han är värd det bästa, så  lojal och underbar som han är!

Nu är det Pluto som börjat strula istället. Jag har återigen en trebent hund. Om det beror på kyla eller för lite arbete de sista två veckorna vet jag inte. Men jag får rehaba honom ett tag nu och se om det blir bättre igen. Återigen påminns jag om hur skört livet är.