Cirkus

En gång i tiden var jag cirkusartist! Jag var akrobat och fick åka på turné. I manegen var det jag och ett tiotal andra som tillsammans hjulade, stod på händer, byggde pyramider och gick ner i svanen. Jag har alltid varit väldigt vig och jag älskade att träna varje vecka. Men där i manegen kände jag mej vilsen. Jag vantrivdes oerhört och några år senare slutade jag.

Att gå upp på händer är inte helt lätt, men
all gjorde ett tappert försök.

I söndags var det dags för mina tjejer att ha sin första cirkusuppvisning. Blott 6 och 4 år gamla tog de på sej fina blå små sammetsdräkter och gjorde kullerbyttor in i cirkusmanegen. Det var inte en tältturné den här gången utan vi var i träningslokalen. De stod på huvudet, försökte stå på händer, de hjulade och hoppade på en 

Andra barn visade vägen hur det kan
komma se ut om ett tag...

trapets och byggde pyramid. Mina små barn. Mina cirkusungar. Vilka fantastiska barn! Och de älskade det! Applåderna dånade och pappa Marcelo filmade. Nu har de blivit erbjudna att vara med när det är på "riktigt". I cikustältet. Med alla atteraljer. Tjejerna är överförjusta. Kan vi så ska vi försöka vara med. I sommar. Vilken cirkus!

Byte av förskola

Min minsta dotter har velat byta förskola ända sedan grannbyn fick sitt dagis.  Varför? Ja, säg det. Förskolan tjejerna går på är bra. Jag är nöjd.Tjejerna trivs. Men det är klart, en ny byggnad, ny gård, nya leksaker. Det är klart att det lockar. Jag är den mamma som jag är, klart ungen ska få en chans att byta om hon verkligen vill! För två veckor sedan åkte jag in och knackade på. Jag ville beställa en tid att få komma och hälsa på. Gården var liten. Gården var tråkig. Inga gungor. Inne var det ljust och nybyggt. Luftigt men...... jag vet inte.... kände mej lite skeptisk. Personalen var vänliga men jag var inte imponerad. Men dottern ville verkligen byta så jag tänkte att jag verkligen skulle ge dem en chans. Jag försökte se allt som var positivt.

I dag var dagen inne när Lilla N skulle få besöka sitt kanske nya dagis. Marcelo väntade på oss på parkeringen. Vi gick in. Träffade våra grannpojkar, men sen....

Kvinnan som skulle ta emot oss var inte där. Ett glas hade gått sönder under mellis och nu upplevde personalen att det var kaos. Därför kunde de inte ta emot oss.   ???????  Hon skyllde på att hon inte vetat om att jag skulle komma. Då svarade jag att det blivit uppskrivet i blocket tillsammans med mitt nummer. Hon ryckte på axlarna och sa att ja det stod där men ingen hade sagt åt henne att vi skulle komma.... De bad såklart om ursäkt och undrade om vi kunde komma en annan dag.   ??????? Varför skulle det vara annorlunda då? Sedan var hon tvungen att gå för det  " är kaos och vi har 22 barn som står och väntar på mej".  Jag kunde räkna till tre personal.  Förtroende kapitalet var totalt bortblåst. Jag blev ilsken som ett bi. Varför jo:

En förskola ska klara att ett glas går sönder.
Det ska inte vara kaos med 22 barn och tre personal.
Blocket är det som får frita och förskolor att gå runt. Där tittar man i flera gånger varje dag. Tydligen inte här.

Lilla N försökte förhandla till sej att jag skulle lämna henne där i morgon. Jag mutade med Busfabriken och att hon ska få gå förskolegrupp nästa termin. Så tillslut gick hon med på att gå kvar på förskolan hon går på. Det blir inget byte. Båda jag och Marcelo fick en dålig känsla när vi var där. Trots att vi pratat med många föräldrar häromkring som är jätte nöjda. Och jag undrar vad det är för fel på personalen på förskolorna häromkring. Samma bemötande fick vi nämligen när vi besökte förskolan som ligger vid skolan för 4 år sedan.....

Jag bara måste få...

... lägga ut bilder på Pluto som jag hittade i datorn. Så här såg han ut när han kom... Tänk att jag glömt det redan. Och det är bara lite drygt två år sedan. Då var han inte kartig inte. Och så liten han var!!!!

Och så här såg han ut i somras, två år senare....

Tung Tisdag

Tisdagar är inte min favorit dag längre. Sista lektionen på jobbet är alltid ett stort kaos. Det betyder att jag går hem helt slut i huvudet och hämtar barn, åker iväg på aktivitet, kommer hem lagar mat och behöver aktivera hundar på det. Det är inte så att jag är ledsen efter ett par timmar, mer slutkörd, uppe i varv och lite smått förvirrad samtidigt. Weird!

I dag kom Bobo och hjälpte mej med datorn som fått spelet och kuckiluckar på de mest enerverande sätten. Han var snäll och satte plåster och körde hot metoden på datorn. Efter flera timmar så sa han att han att min dator behövde komma på överlevnadsläger hemma hos honom. Så nu får kukickandet sina fiskar varma! Jag skockar förnöjt och är oerhört tacksam att det finns människor, fina människor, runt mej som kan fixa med sånt som jag är riktigt, riktigt usel på! Tack snälla Bobo! Min favorit är ju min stationära. Jag gillar stationärt även om jag lärt mej leva med bärbara. Nu ska jag surfa runt lite innan sängdags. I morgon väntar plugg, för jag har väl nämnt att jag ska börja ha fysiklektioner? Det var länge sedan jag läste fysik. Behöver bättra på kunskapen lite innan jag lär ut till mina elever på måndag!

Tjillivippen!

Vinterdag

Alltså helt ärligt; hur underbar har inte denna helg varit? Idag när vi vaknade så var inte minusgraderna lika bistra och vi bestämde oss för att åka skridskor nere på skolan. Pluto fick stanna hemma idag. Hans tassar på glansis, två hundar bland massor av barn och samtidig ska jag försöka vara en rolig och aktiv mamma.... nej, jag får inte ihop den ekvationen. Stora N har ju snott mina skridsko så jag har inga numera och Marcelo valde att inte snöra på sej sina men kul hade vi! Flera bekanta ansikten dök upp jag lämnade över Bobbo till en tjejkompis till Stora N så hon gömde bandybollar i snön, kastade och aktiverade Bobbo i de 2½ timmarna som vi var kvar på isen. Flera ungar blev involverade i bandymatchen som Marcelo och Stora N påbörjat och när andra lämnade isen kom nya till. Jag drog tjejerna runt på isen, vi passade bandybollar till varandra och lekte tafatt. 

Bobbo och Leia 5månader gammal.

En av Stora N:s bästa kompisar som bor i vår by har skaffat en liten fralla - franskbulldog. Och hon var helt bedårande. Bobbo tyckte mest hennes rumpa var intressant men lite lek fick de till. Jag fick många sköna samtal med mammorna och Marcelo tycktes njuta han med. Ungarna tycker det mesta är kul och Bobbo fick en dag där han bara fick vara med och göra det han tycker är kul, leka lite, jobba lite och gå med bollen i munnen. Just nu kräver han inte så mycket mer. 

Marcelo, alltid redo!

Hela den här helgen har varit riktigt vinterkul. Vi har varit ute i den kalla, sköna luften. Solen har skinit och vi har aktiverat oss ute flera timmar varje dag. Återigen är jag glad över att jag kan njuta av varje årstid, hitta saker som gör mej glad oavsett om det är varmt eller kallt. Jag fick batterierna lite laddade och familjen fick umgås tillsammans. Klart att lite känds det när jag läste fb-statusar om lyckade tävlingar, fantastiska tävlingsträningar med hundarna. Men jag ska fortsätta balansera livet där allt får plats och där alla få känna sej sedda. Även jag. Helger som den här bär jag med mej som riktmärken för just den balans jag vill uppnå hela tiden. Jag har haft en riktigt bra helg!

En vappis kanske????

OM jag skulle skaffa en tredje hund..... jag säger bara OM...... jag är inte sugen på att ha tre hundar. Även om det är fruktansvärt gulligt med valpar. Och jag skulle faktiskt vilja göra om resan som jag haft med Bobbo, där jag får vara med från början. Men en hund till där Pluto finns... njae... känns inte helt positivt. Men jag säger bara att om jag skulle ta en valp nu i vår...... så skulle det vara en tik. Och skulle jag få hem en vappis om sisådär ett halvår eller så.....så finns det ett kriterium som måste uppfyllas.... och det är att Bobbo är pappa. Och  jag har inget emot blandrasvalpar. Och Molly ligger mej ju varmt om hjärtat. Jag gillar ju henne......

Bobbo tyckte Molly lukta gott!

Jonna  och jag tänkte inte alls på att Molly löpte när jag lördagkväll rymde huset tillsammans med Bobbo för en fikastund i soffan i det lilla huset med underbara Edith och snyggingarna Ella och Molly. Men Bobbo upplyste oss ganska omgående att Molly var väldans godluktande. Nu har ju aldrig han varit så svår att ha runt löptikar. Och Molly har ju visat med all tydlighet att visst kan hon flirta men att bli parad, det tänker hon inte, när hennes förra ägare försökt para henne med fem andra hanar. Men de var ju också borders och Bobbo är ju en snygg tollare! Jag vet inte om både jag och Jonna fick lite valpsug när vi insåg att vi släppt ut Bobbo och Molly ensamma i trädgården i närmare 20minuter............ Nu tror vi inte något hände. De kom in så glatt och Molly visade tydligt genom att sätta sej på rumpan att nåt skott i råttan var hon inte sugen på även om hon flirtade hej vilt! Jag och 

Jonna och Edith.

Jonna hade det hur som helst himla trevligt ända till halv två på natten när jag tillslut åkte hemåt.

Fota i pulkabacken

Att vakna till 20 minusgrader en strålande vintermorgon är inte helt fel. Barnen ville åka skridskor, jag satsade på pulka. Att ha en Bobbo är sällan ett bekymmer. Han är bara med och man behöver inte tänka så mycket, men hur skulle jag göra med Pluto? Han har kort, tunn päls som inte ger så mycket värme men också tassar som lätt ger köldkramp. Jag funderade länge och väl hur jag skulle göra. Tillslut satte jag på honom täcket och han fick följa med ner till sjön där vår lilla men intensiva pulkabacke ger kittel i magen. 

Finare kille är svår att hitta!

Hundarna fick apportera och söka i snön efter leksaker medan barnen åkte. Jag hade med mej kameran och tog 300objektivet. Jag älskar att fota med min Canon! Speciellt med 300objektivet! Solen strålade hundarna arbetade ungarna åkte pulka och jag fick ägna mej åt min stora 
passion, fotandet. Det  är inte ofta längre som jag försöker ta bilder på riktigt. Ofta är det med mobilen eller nån av de små kamerorna. Jag blir nämligen så ledsen när jag inte har tiden eller möjligheten att ägna mej åt hantverket fotandet. Att knäppa bilder är okey men att fota är kärlek! Hundarna var glada över att få sträcka ut och jobba lite hårdare efter två dagars stilla promenerande. 

Pluto är också fin! Och han klarar kylan riktigt bra!

Hundarna sprang med när jag åkte ner, ystra av glädje!

När jag väl lade ifrån mej kameran och själv började åka så blev det full glädjeyra när hundarna sprang som galningar upp och ner för backen allteftersom jag åkte ner i svindlande fart. I 
närmare två timmar kunde vi vara ute och njuta av det underbara vintervädret innan kylan gjorde att Plutos baktass och Mittimellan N;s högerfot blev för kalla. Han pallar mer än vad man kan tro lilla Pluto. En riktig familjeaktivitet som är så lätt att göra och som blir så kul för alla. Hundar, barn och vuxna!

En drake?

Vad är detta?????


Jag såg eldsprutandet från det att jag åkte från jobbet och ända tills jag kom hem. Märkligt. Inte är det ett flygplan. Kanske ett UFO? Jag gissar på en rymdraket!

Saknar fredagsfys!

Alltså våra fredagar..... jag saknar judon. Inte är vi hemma före åtta på kvällen ändå. Helt sinnesjukt!

Vinter

Hur kan man göra annat än att älska riktig vinter? Det är helt otroligt att få äran att gå ut i fantastiskt vinterlandskap med hundarna tidigt på morgonen. Världen blir ljus, ljuden dämpade och naturen vacker. Jag har otroligt svårt att förstå de som som hellre vill ha plusgrader, slask som fryser till glansis, smälter och läcker in som vatten i skor och kläder. Kanske de egentligen önskar sej sommar, men i Sverige är inte det ett alternativ i januari och februari.  Nej tack vet jag riktig vinter med massor av snö och härlig utevistelse ända tills våren kommer på riktigt!

Ommöblering

Jag möblerade om lite i arbetsrummet på jobbet förra veckan. När jag började på skolan  i augusti fick jag ett skrivbord mitt i rummet som stod jätteilla. Visserligen kunde jag välja ett annat skrivbord med fönstersikt men då skulle jag ha alla i bakom mej  och jag HATAR att ha människor i nacken när jag jobbar. Redan första dagen tog jag mod till mej och gjorde om litegrann. Jag kastade jag ut ett skrivbord som var överflödigt och stod klumpigt mittemot den plats jag fick och ändrade läge på det skrivbord som jag tog över efter Cissi, min företrädare. Jag satt fortfarande kvar mitt i rummet men med bokhyllor bakom mej, och då också fönstrena bakom bokhyllorna. Jag hade kollegor på mina sidor och jag hade uppsikt över alla som kom in i rummet. Förra veckan började jag snegla på fönsterplatsen igen. Jag behöver mer dagsljus för att må bra. Jag behöver fönster. Dessutom är jag den som alltid vill ha öppet fönster medan alla andra vill ha stängt så rent krasst borde jag sitta vid fönstret så jag kan vädra mej själv med små springor.... typ. Mitt i min planeringstid fick jag en snilleblixt och vände på 

Mitt nya lilla hörn vid fönstret

skrivbordet. Helt  stick i stäv med de andra skrivborden längs fönstret.  Först var jag nervös. Visst har jag bra kollegor men jag är inte helt säker än. Tänk om de skulle tycka att jag var helt överjävlig som verkligen gjorde om i rummet? Men jag oroade mej i onödan. Det blev liv i luckan men mer av det entusiastiska slaget. Helt plötsligt var halva arbetslaget involverad i min ommöblering.  Jonas bytte sitt bord mot mitt gamla skrivbord, Carina fick en hylla till och Gunilla var lyrisk över sitt nya databord..... 
Det blev luftigare i rummet och jag fick ett eget litet "rum" i rummet. Vi behöver göra ett ryck till för att få ordning, mer städat i vårt arbetsrum. Men det blev en klar förbättring så här. Och jag sitter numera med en vacker innergård som utiskt i min lilla hörna där ingen springer bakom mej och jag har fortfarande uppsikt över rummet. Perfekt! Bäst av allt, fönstret vid mej är öppningsbart och det utnyttjar jag väl!

Vill mycket

Jag vill, jag vill, jag vill så mycket. Jag vill så mycket att jag blir stressad av allt som jag säger ifrån om som jag ändå vill göra. Jag vill göra, men vet ni vad.... jag orkar inte. Det är inte så att jag känner mej trött som jag gjorde förra året. det är mer att jag känner av den negativa stressen. Jag far runt och inget händer och känner mej hela tiden jagad. Eller, så känner jag ju inte nu, eftersom jag säger nej till så mycket. Men nu känner jag mej lite smått stressad av det. Att jag säger nej. Eller ska sanningen fram så säger jag inte ens nej, för jag blir inte riktigt tillfrågad längre. Men jag får höra om saker jag vill göra, men som jag avskriver, för att jag inte ska bli stressad. Och så blir jag stressad över att jag inte kan.... Helt sjukt? Ja.

Idag var jag och sonen på den nya träningstiden i judo. Samma tid som jag senare kommer ha lydnadsträning på. Hur ska jag få ihop det? Sedan stressade jag hem och lämnade sonen för att åka ner och träna själv. Mitt första grupp pass i år. Det var så jobbigt och samtidigt jätteskönt att träna musklerna och kondisen. Jag kunde konstatera två saker. Jag är bättre på löpning! Vi sprang många varv runt salen och jag blev inte ens trött. Löpträningen i somras har gett utdelning! Jag kunde även konstatera att att min magmuskler är icke befintliga! Jag behöver verkligen det här! Jag behöver verkligen träna!

MEN.... de har tävlingsträning i ridhus på måndagar i lydnad. OCH det är agilityträning i ridhus på måndagar. Jag vill gå på allt! Mest lockar agilityn om jag ska vara ärlig. Men jag behöver verkligen träna. Men agility är så kul och det blev så lite förra året. Det drar i agilitytarmen. Men tänk om jag kunde få lite tips i lydnaden nu..... men jag behöver verkligen träna min egen kropp. Men det behöver hundarna också. I agility tränas ju både människa och hund........ men jag behöver verkligen träna lite tuffare....   jag så där håller det på i mitt huvud.

Egentligen rusar jag runt så mycket i så många olika konstellationer att jag egentligen inte är närvarande någonstans. Jag gästspelar överallt. Tittar förbi, morsar lite och känner mej utanför överallt. Nu får jag se hur det blir nästa vecka. Skulle vara kul att faktiskt få till ett agilitypass. Veckan efter börjar jag skolan igen. Så då blir det inget med inget. Jag saknar att vara en del av agilitygänget. Vill också vara inkluderad. Jag vet att det 
ligger på mej. Men som sagt. Jag gästspelar lite överallt och är inte riktigt med någonstans. Men jag hinner rätt mycket och får massor av roliga stunder i livet. Och min bas, mina barn, mina hundar och Marcelo de finns här hos mej, nära, nära hela tiden. De delar mina gästspel och i den bemärkelsen är jag aldrig ensam. Att skaffa familj är det bästa jag gjort. Mitt yttersta mål är att göra det jag tycker är kul, att inte tappa orken och lära mej att hantera stressen.

Nu ska jag duscha efter det jobbiga passet och sedan hoppa i bingen, för sömn är ett av det viktigaste.

Fotträning

Igår hade jag sånt träningssug. Helst ville jag träna agility, men det är ju lite svårt helt själv utan inomhusträning. Vad jag verkligen behöver få till är fotgåendet ( förbenta Ingela, hon har fört in ett nytt tankesätt och nu är jag inte längre nöjd över att hundarna bara går fot. Nu börjar jag tänka att träningen ska leda till höga poäng. Helt underbart, men besvärligt för en lat hundägare som mej). Pluto går i dubbla spår, dvs att bakbenen inte går rakt bakom frambenen. De går liksom i ett ytterspår jämfört med fram. I lydnaden kanske man kommer undan med det lite grann men i HTM blir det icke godkänt direkt. Så det finns två anledningar till att jag vill få bukt på hans fram- och bakben. Problemet är att jag inte riktigt ser själv när han går bra och när han inte gör det. Jag hamnar liksom i den där onda träningscirkeln som jag var i för ett år sedan, jag kommer inte vidare, Kan inte tänka utanför ramarna. Ändå har jag sprängt de gamla. Men jag fastnar ändå. Jag skyller på kylan, på isen, på snön på belöningsplaceringen och allt annat. Vad det än beror på ( mej såklart) så kommer jag inte riktigt vidare. I går tog jag sonen och lämnade sjuklingarna ( tjejerna och trött pappa) hemma för en lång promenad med hundarna. I början var Pluto jättekartig och gick med svansen högt i skyn. Inne i vår grannby stannade vi vid fotbollsplanen och tränade dirrigeringar med Bobbo och fotplaceringar med Pluto. I slutet bad jag Stora N att filma oss så att jag kan se hur han går. Jag ser ju inte Pluto med stora tjocka jackan. Grymt irriterande. Vad som är roligt är dock att Pluto försöker och försöker. Han ger inte upp, och det gör inte jag heller. Nog ska vi väl fixa att starta trean till augusti! Det är 8 månader kvar. Då borde Ingela fått ordning på oss! 

Vad jag vill att Pluto ska göra är att gå med huvudet vid min höft. Jag vill att han ska titta upp på mej och gå rak i kroppen bakåt. Det betyder att benen går i ett spår efter varandra. Redan när han sitter så ser man att han är som en banan i "överkroppen". Han är fortfarande lite för långt ifrån mej för att jag ska tycka att det är optimalt, men steg för steg har jag jobbat in honom närmare min sida. Han tycker det är lite otäckt och jag måste respektera och övervinna hans rädslor. Inte kräva lydnad. Samtidigt älskar han att träna och är otröttlig. Så här såg det ut i går efter ca 20 minuters traggling.

När vi gick hemåt var inte Pluto lika kartig. Jag tror han började frysa, men han fick ingen köldkramp och han skakade inte. Hundarna fick en rejäl promenad och vi var ute i 2½timmar. Det är lugnare mellan grabbarna igen. de har krockat flera gånger och hamnat i situationer som de förr har blivit spända och rykt ihop om. Men sista dagarna har det varit lugnt och efter gårdagens promenad har de sökt lite tröst i varandra. Bobbo är lite harig och rädd här hemma sen snön rasade nerfrån taken. Jag är är mer avslappnad och har börjat kunna njuta av Pluto litegrann igen. 

Kalas

Det här med kalas........ vi har firat Mittimellan N;s 6års dag, och då blir det att man fundera mycket och länge på hur man ska få till logistiken. Vad ska hända, vad ska det bjudas på och måste det vara så sensationellt hela tiden? Vi firar ju minst tre gånger för varje barn. Vi får inte till det annars. Först ut var det med Marcelos familj i tisdags när hon faktiskt fyllde år. Sedan i lördags med vännerna gånger tre. Och jag tycker om kalas. Jag gör det. Jag tycker det är kul att fixa men det får liksom inte bli för präktigt, för då tappar jag orken. 

Klättring och bus i skogen var vad Mittimellan N ville ha på sitt kalas.

Redan klockan 11 

kom dagiskompisarna för första omgången. Två föräldrar stannade kvar så det blev 11 ungar och 4 vuxna som tog sej ut i skogen för lite bus, åka kana från berget och lite korvätning. Jag tror Marcelo var lyckligast av alla. Han skulle aldrig erkänna det, men just utomhuskalas är hans favorit. Då får han äta och dricka och barnen låter inte så mycket eftersom det finns plats för alla att röra sej fritt. Vi hängde upp godispåsar i träden och sen 

Är det en Spindelman i träden? Nej det är kalas!!!

fick ungarna leta. Efter dryga timmen återvände vi till huset för att äta tårta, leka och dansa. Jag satt och babblade med föräldrarna och ungarna skötte sej själva. Och här kommer själva grejen. Vi hade inte stolar så det räckte till alla. Vi åt på papptallrikar med spiderman och prinsessor på. Tårtan var glutenfri och platt. I skogen blev det kokt korv ur termos med lite ketchup och senap. Vi gör det lite enkelt för oss. Har inga prestationer. Inget "fancy". Det blir vad det blir. Och mitt i allat tänker jag flera gånger, oj blev det inte mer, räcker det här? Jag vill liksom inte vara en del i "födelsedags-hysterin" där man försöker bräcka varandra i häftigast eller mest annorlunda kalaset. Jag vill vara jag. Och jag är lite grann men inte hela vägen. Jag orkar liksom inte hela vägen. Jag vill att det ska vara kul men inte jobbigt. Och då blir det lite som det blir. Är det så tokigt tänkt? Jag tror ungarna hade kul. Min dotter var nöjd.

 Pappa och hans fru kom sen med en cykel till Mittimellan N som är livrädd för den stora cykeln men samtidigt överlycklig och kan inte låta bli att sitta på den här hemma i vardagsrummet. 

Hemmagjorda... eller så... glasstårtor .

Vid fem på eftermiddagen kom nästa gäng. De som är min egentliga familj, mina vänner och deras barn. Två av mina gudbarn var på plats och vi åt kyckling och pomme och hemmagjord glassbomb och nån lättare variant av glasstårta. Mycket ljud och mycket kärlek. Tillslut stod nästan alla barn och en delar av de vuxna och dansade tillsammans till Wii junior dance. Då var jag riktigt lycklig. Lycklig på riktigt. Alla de jag älskar på 

Wii dance junior. Vilka vänner jag har som bjuder på sej själva!

plats och har roligt tillsammans. Förr i tiden, innan barn, träffades alla vi och gjorde något tillsammans varje månad. Kanske vi skulle ta upp det igen, fast göra nåt tillsammans med barnen. Kanske spela bowling, ha en tre-kamp, åka pulka, eller nånting. Aktivera tillsammans! Aktivitet där alla är med är det som gör mej rent, skär lycklig från insidan ut. 

Så visst kan det vara lite jobbigt med kalas och allt som ska fixas innan. Men när det blir bra så blir det så väldigt bra, tycker jag. Barnen är glada, de vuxna är glada. Men kalas kan också bli väldigt jobbigt. Speciellt när man känner att man måste prestera. Och visst är det lätt att säga att man inte ska känna så. Men jag har lätt att hamna där ändå, fast jag intalar mej att det inte behövs vara så pretentiöst. Nåväl, nu är det tre månader till nästa barnkalas. Och då brukar vi också kunna vara ute!

Vittrings träning

Jag har börjat träna vittringen med Pluto. Antagligen kommer jag få bannor av Ingela när hon börjar traggla med oss när våra lydnadsträningar börjar igen. Men jag kan inte låta bli. Jag kör Yvonne-style. Pluto är som alltid lika positiv och det är verkligen kul att träna med honom. Annorlunda mot Bobbo, men enormt rolig ändå. Stora N fick filma lite med mobilen när i tränade. Det är kul att ha och jämföra med när momenten verkligen sitter. Innan idag har jag bara testat att köra vittringen en gång, och då med bara en vittringspinne. Idag testade jag med tre pinnar. Vid ett tillfälle tar han en annan pinne i munnen och spottar, men annars är det klockrent 100% rätt när han återvänder till mej. Jag är så stolt över honom!Tanken med den metod jag använder är att han ska koppla på näsan och inte bara apportera. Därför lägger jag ut godis runt pinnarna som han först tar innan han väljer att apportera den pinne som jag hållt i. Det gör att han går in i övningen med näsan först. Och just nu tycks det funka.

Svart natt

Ont i magen. En fadd känsla i munnen. Mår illa. Vilken början på detta år. Det gör så ont, så ont, så ont. Hatar sånt här. Det finns inget positivt i dessa trasiga känslor. Bara smärta. Vill gråta. Varför kommer inga tårar? Jag vill skrika, men är stum. Jag vill kräla, men jag rör mej inte. Hela mitt inre stormar. Ändå är mitt yttre så lugnt.  Är detta att vara vuxen? Skulle jag kunna spy nu skulle det vara svarta skalbaggar. Bobbo vet att nåt är fel. Han går in och tröstar. Inte mej. Behöver gå och sova, men undrar hur jag ska kunna somna. Ångest. Ont i magen. Ont i hjärtat. Det gör så ont. Jag är så stormande. Jag är så kall. Det går inte. Jag kan inte existera så här! Aj aj aj, det gör ont! Det tar liksom inte slut. Jag kan inte få ro. Har panik. Jag vet att det kommer bli bra. Jag vet det. Det går att fixa. Natten måste bara gå. den svarta natten. Sen tårar. Måste överleva natten. Men det kommer bli en farlig natt. En dålig tystnad. Svart natt. Dåligt. Aj aj aj.....

Höstens schema

Jag håller på att titta över schemat för hösten. Det verkar som det kommer gå... käpprätt till stressverkstaden. Hur sjutton ska jag överleva? Men jag ska försöka göra ett slaviskt schema och sedan följa det. Allt för att hålla stressen på rätt sida av stressometern. Det är judoträningar, fotbollsträningar och kör för ungarna. Det är lydnadsträning, agility och freestyle för Pluto. Aktivering och tricks för Bobbo. Själv har jag arbete, heltidsstudier, egen träning, matlagnning och städning plus att jag är huvudansvarig för resten av familjens träningar. Men jag känner mej optimistisk och stark så jag hoppas att det går vägen även denna termin. Innerst inne trivs jag med att ha mycket att göra och den här terminen blir det ju ljusare och ljusare, alltså roligare att göra saker och fler timmar att använda på dygnet. Man få se livet på den ljusa sidan, allt vi gör är ju kul!

Sex år

För sex år sedan låg jag förlamad från midjan och neråt med min lilla tösabit i armarna. Lycklig. Förundrad. Hon var här. Ett barn för tidigt. Jag hade hoppats på en pojke till och sedan en dotter. Men nu kom hon som nummer två, inte tre. Under de kommande veckorna var det många förbjudna känslor som rasade i kroppen. Sånt som man inte får erkänna som mamma. Jag älskade sonen mer än min nyfödda dotter. Jag kände mej stressad, frusen och jag kunde inte riktigt acceptera att hon var en tjej. Och inte så söt dessutom. 
Men mitt i allt det där så fanns en villkorslös kärlek. En enorm lycka. Jag kunde tappa andan när jag tittade på henne. Hjärtat jublade. Många saker runt oss var allt annat än optimala. Men hon var helt enastående. Bara sex timmar gammal började hon le mot människor. Inga magknipsleenden, äkta leenden med ögonkontakt. När Mittimellan N växte upp blev hon en otroligt söt liten flicka med ett så stort hjärta att hon lätt kan bli sårad och med äkta empati och självklarhet som fortfarande förbluffar mej. 
Min dotter fyller sex år idag. I dag är hon inget annat än bara  lycka för sin familj. För sex år sedan, mitt i ett uppsats- opponerande skar läkaren upp min mage och plockade ut henne från min livmoder. På fel sida nyåret, över två veckor efter beräknad födelsedag. De klippte navelsträngen, men bandet hon och jag har är starkare än någonsin. Hennes liv går in i ett nytt skede. Hon ska börja skolan i höst, få nya vänner. Men min dotter är tuff och mjuk samtidigt. Hon är allt bra som finns i mej och min familj kombinerat med allt bra som finns i Marcelos familj. Jag är stolt som en tupp över min dotter. Och jag älskar henne så fantastiskt mega mycket!

Hur bäbisar blir till..... på bal.

Att gå ut och gå med min minsta dotter är alltid en upplevelse. Och nu kommer så mycket roligt från henne. I dag gick vi ut i det becksvarta mörkret, utan ficklampa, och gick med hundarna. Båda fick ha koppel för vi såg knappt 2 meter framför oss. Lilla N tog Bobbo och jag tog Pluto. Där gick vi hand i hand med varsin hund och filosoferade om livet strax efter åtta på kvällen. Så fick hon ur sej en sån där härlig harrang som jag inte kan låta bli att dela med mej:

-Mamma jag vet hur man får bäbisar!
- Vet du?
- Ja, först äter man ett ägg....... sen gör man sej fin och går på fest. Och där träffar man en pappa. Sen...... är man på bal och kysser varandra och då kommer spermierna ner till mamman. Sen får man vänta ett litet tag. Och sen kommer det ut en bäbis. Och det kan vara en pojke eller en flicka. Så blir bäbisar till!

Fika i det lilla huset

Jonna och Edith med Molly där bak.

Jag blir förvånad själv över vilka fantastiska människor jag har runt omkring mej! Vi har inte alltid tid att ses, men shit vad förälskad jag är i dem. För länge sedan valde jag att ignorera de som inte är bra för mej och samla på dem som jag verkligen, verkligen tycker om. Bekantskapskretsen har minskat kraftigt men de som är kvar är verkligen helt otroligt bra för mej och mitt välbefinnande!
I dag var barnen ute på egna äventyr och jag passade på att träffa Jonna och Edith. Det blev en fika i det lilla huset, med de ljusa möblerna och te i sil. Vi åt vattenmelon och lekte tittut med bäbis som liknar prinsessan Estelle. Men framförallt så pratade vi. Och pratade och pratade. Vi planerade lydnadstävlingar i sommar  vi ska ta upp våra sökträningar, vi pratde hund, 
karlar, bäbisar, dagis, jobb och trivsel. Jag älskar att sitta i Jonnas hem. Alltid så hemtrevligt. Alltid lika vilsamt. Hon och jag och de svartvita hundarna. Gamla Ella och fina Molly. Favorit hundkompisarna. Vi planerade hundpromenad nästa vecka och jag bara myser. Jag är så stolt att få vara vän med Jonna. Hon har någonting som ingen annan har. Om jag kunnat skulle jag gärna adopterat hela hennes familj! Alla är lika härliga. Vilka kvinnor! Vilken vän jag har!  Nu är jag redo att jobba i morgon. Nu har jag tankat med kärlek. Först från Åsa och Anna och nu från Jonna. Och såklart från min egen familj. Nu är jag redo för 2013!

Edith liknar Estelle

Hur mår Bobbo?

Bobbo har efter det där mystiska dygnet med konstiga lukter och märkliga skador faktiskt repat sej riktigt ordentligt. Han är fortfarande väldigt svullen, men han haltar inte och visar ingen smärta. Koppelvila går ju lite sisådär. Han är trots allt tollare. Tollare är unga i sinnet tills de dör, och han leker med leksaker här hemma och busar det lilla han kan nu när jag är på honom hela tiden. Han får fortsätta ta det lugnt ett tag men han äter inte längre smärtstillande tabletter. Han är sitt vanliga underbar jag igen. Tack gode gud. Ett tag trodde jag hela höftkulan stuckit ur led och en stund var jag säker på att korsband och senor gått av. Vila lite, sen är han som ny igen. Får vi hoppas!

Dog & People

Frida. Lina och Eva, de som driver Dog & People

Eva Münter skötte överlämnandet av Pluto till mej när  han som en mager liten valp flyttade från hundcentret till vår lilla by. I dag hade hon och hennes två döttrar invigning på sitt nya företag i Åby i Norrköping. Ett lite annorlunda koncept där både hund och förare står i centrum. I huvudsak är det ett hunddagis men de har även inomhuslokal att hyra och ha kurser i. Förutom vanliga valpkurser och trickkurser och annat så har de även friskis & svettis pass för hund med förare. Det ska jag helt klart prova! Klart jag ska köra afro med hundarna! De ska även ha nån balansbana och träffar för de med omplaceringshundar. Företaget har även massage och beamer behandlingar för hundar. Jag tror att det här är ett företag att hålla ögonen på i framtiden!

Uppvisning

Säg det som inte gick åt skogen när det gällde förberedelsen till uppvisningen i dag på Dog & People!
 Först då byte av hund. Snabb träning i två dagar på att sätta ett program någerlunda. Sedan; sonen slarvar bort skivan med musiken. Bränner en ny. Går ej att spela i cd! Inga fler skivor. Grannarna; inga brännbara skivor. En timme kvar till uppvisning! Jag fick lite panik, drog fram en annan låt och stegade ett program utan hund här hemma i vardagsrummet innan vi kastade in allt i bilen och åkte. Nästan torrt i tanken, sladdar in på macken...... och tanklocket är totalt fastfrusen! Chansar och åker ut till Åby. Når ända fram och har bara ett par minuter till godo. Planen är...... väldigt liten. Väldigt, väldigt liten. Jag är så nervös så jag vill kräkas, jag är knappt pratbar.

Vännerna var där!

 Men vet ni vad..... Ingela är där och Brita. Och Bibbi, och Lorna. Carro kom, Annelie kom.... det var ett helt litet gäng som tillslut var där för att stötta. Det snörde ihop sej i bröstet. Jag blev jätteglad. Men var på tok för nervös för att uttrycka mej eller göra något annat än att stå i ett hörn och bara må dåligt. När det var dags för oss var Pluto med ganska bra ändå. Han 
gjorde det han skulle, men gjorde det inte perfekt. Men vad kan man kräva med de förberedelserna vi haft? Om han varit en suverän freestyle hund och vi haft ett klart program så hade det varit annorlunda, men jag kan inte vara annat än nöjd med honom. Han gör så gott han kan med en virrig förare som mej. Två gånger gjorde vi programmet. Underbara Annelie och hennes barn stannade kvar och höll mej sällskap hela tiden. Fantastiska människa! 

Våra barn fick hjälpa till!

Våra barn fick dessutom vara försöksobjekt när de visade terapihundar, så lite nytta gjorde även de. Lyckligtvis tog vi oss till macken utan att få soppatorsk på vägen hem. Under dagen hade låset tinat upp så jag kunde tanka. Vår första uppvisning är klar. Nu tränar vi vidare mot nya mål, nya nummer och ett nytt program. Jag tänkte mej spela kort till Lady Gagas Pokerface.... men vi får se hur långt vi hinner.

Börjar om hund o slutar med sårade känslor

Vi ska ha en uppvisning i freestyle i Norrköping den 5;e januari på Dog & People Vi fick förfrågan för någon vecka sedan och eftersom jag inte får barnvakt till barnen kan jag inte åka till Göteborg som planerat. Jag tackade ja. Pluto har varit lite skör i ett bakben sen han halkade för några veckor sedan. Varje gång vi tränat lite hårdare har han haltat lite, så jag bestämde att Bobbo skulle få göra uppvisningen. Till honom har jag ett bra program och det skulle bara vara att köra igenom ett par gånger så skulle det vara klart. I går var en märklig dag då Bobbo blev riktigt skadad. Både i nacken och i bakbenet. Bakbenet är värst. Han kan inte gå. I dag är han svullen men försöker stödja på benet. Veterinären tyckte att vi skulle avvakta till imorgon eftersom han ändå försöker stödja på benet. Stackars, stackars Bobbo! Helt klart är att det inte blir någon uppvisning för honom. Istället ser jag flera veckor med rehabilitering. Koppelvila som veterinären sa.

Istället får Pluto göra ett försök. Men vi har inget program! Inget jag är nöjd med  iallafall, inget program som liksom är "jag". Så nu är planen att modifiera Bobbos mim-program. Jag ska alltså försöka sätta ett program på bara några få träningstillfällen. Utan att ha en träningsplats. Det är is överallt! Jag ska dock göra ett försök. Jag hoppas att Pluto inte blir halt han med nu. Han har ju fått vila i sex dagar så kanske, kanske är sträckningen läkt ordentligt. Vi gjorde lite trick träning här hemma nu på morgonen  för att se om han kunde prestera enkla saker som åttan, slalom och step men testade även  om han kunde rulla. Rulla är ett kommando som han varit livrädd för att göra. Egentligen har vi inte tränat det eftersom det skapat nån blockering hos honom. Men under trickkursen har blockeringen släppt och han kan nu rulla med stora hjälper. Jag hoppas han kan släppa sin tveksamhet helt nu under de närmaste timmarna. 

Det här är så jag. Att alltid vara ute i sista minuten, göra allt lite halvdant. Träna tills det sitter sådär. Göra allt sisådär. Nästan färdigt, bra men inte waow-bra. Varför är jag sån? Handlar det om dåligt självförtroende? Jag har alltid levt i skuggan av andra. Först var det i skuggan av min fantastiskt begåvade kusin Tessan. Sedan var det i skuggan av mina vänner, sedan i skuggan av bättre kollegor och sådär har det fortsatt. Vad jag än gör har jag alltid blivit jämförd och kommit tillkorta för andra i min närhet. Jag har längtat och suktat efter att bara få höra att jag är bra. Att det jag gjort är bra nog utan det där lilla, men XX är ju helt makalöst mycket bättre. Jag missunnar inte någon annan deras framgång. Men kanske, kanske jag kunde sluta bli jämförd med de som är bättre. För de kommer alltid finnas, de som är bättre.

-Jo visst skriver du bra, men den humor och den träffsäkerhet som Tessan har, den saknar du.
- Vilka fina bilder du tar, men den där som Hanna har tagit den är några snäppet bättre.
- Du har sådan lydnad på dina hundar. Vad duktiga dom är, men allvarligt Åza du är ju inte i klass med Jonna direkt.
-Du har så vackra ögon, det riktigt lyser om dem......... Men Kristin, jag vet inte, det är något speciellt med henne. Hela hon är fantastisk.
Så har det låtit hela mitt liv. Kanske har det blivit en överlevnads strategi att inte göra saker ordentligt, för då kan inte folk se min fulla kapacitet och då kan jag alltid skylla på att jag tränat för lite, att tiden var för knapp och tusen andra saker. Kanske är det en sorg i mej att jag aldrig blev bekräftad som liten, jag blev inte bekräftad som tonåring och som vuxen är det liksom fult att säga att man vill ha beröm. Jag vill ha beröm, men jag har svårt att höra berömmet idag. Även om det inte sägs någon "men" så hör jag det. Mitt mål är inte att glänsa över någon annan, men jag vill bara vara tillräckligt bra.  Jag förstår, nu när jag skriver det här, att det faktiskt är ett jättesår i mej. I många år har jag dolt besvikelsen, har inte velat framstå som avundssjuk. För det är inte avundssjuka. Jag unnar alla deras framgång och positiva drag. Jag bara undrar varför så få ser mej för mej. Ser mina positiva drag utan att sätta dem i jämförelse med andras. Det gör ont, känner jag. Kanske kan jag inte sätta ord på vad det riktigt problemet är. Kanske ni inte förstår vad jag menar. Kanske låter jag arrogant och uppblåst. Men för egen del känner jag att jag satte tummen på en öm punkt. Jag är sårbar. Mitt pansarskal har jag skaffat för att inte bli dödligt sårad. Jag måste överleva. Men skadad kan jag bli och bakom pansaret har jag tydligen sår jag inte ens ser själv. 

En tjejdag!

Tjejerna och jag!

Jag var långhårig när vi åkte och fikade. Tjejerna och jag tog en riktigt GIRL-DAY. Vi fönstershoppade, shoppade, fikade och lekte medan Stora N fick gå på bio med sin farbror . Sedan åkte vi och klippte oss. Mittimellan N tog topparna, ca fem centimeter, medan Lilla N klippte samma frisyr som Trassel som korthårig. Det var mer än 2 dm hår som försvann på henne! Jag gjorde samma sak. Jag klippte mej kort, kort. Samma runda frisyr som förra gången. Jag vet att jag passar bättre i kort och får jag bara fixa till frisyren själv sen så kommer jag vara jättenöjd. Vi fortsatte firandet hemma hos bästa 
vännen Åsa, och även underbara Anna kom dit så alla barnen lekte rövare och hade superkul medan vi satt och mös med varandra. Att bara umgås och få vara med varandra är det bästa jag vet! Jag åkte långhårig och kom hem korthårig.



 Föresten kom jag in på universitetet. Så nu ska jag börja plugga heltid om några veckor. Ett år räknar jag med. Kanske längre om det inte funkar med jobbet. Jag är så glad!

Tankar om 2013

Nytt år, nya mål. Jag har vissa förväntningar av det nya året. Vissa förväntningar som jag ska uppfylla. Saker jag vill ska ske och som jag vill förverkliga.

Med mej:

Jag vill öka muskelmassan i kroppen. Jag önskar förlora i vikt men som vanligt kan jag inte sätta det som mål eftersom min kropp är som den är. Men starkare vill jag bli. Smidigare, såklart, och mot slutet av året skulle jag önska kunna träna kampsport igen. Jag vill bli klar med mina studier under året och jag hoppas kunna få en fast tjänst någonstans så att jag kan långsiktigt planera mitt arbete med eleverna. Jag vill börja meditera och jag ska vara riktigt duktig att sköta ryggen. Stressen ska jag bekämpa och när året är slut vill jag vara mer harmonisk, mer kärleksfull och ha tydligare struktur på det som jag fortfarande är så dålig på. Jag vill bli klar med det praktiska provet till tävlingsledarutbildningen i freestyle och jag vill anordna en tävling på klubben. 

Med familjen:

Jag vill att barnen ska få komma till nya länder. Upptäcka något nytt. Jag vill ha en ordentlig semester. Jag hoppas barnen kan börja tävla i judo och börja få lite bra resultat. Jag vill att vi ska ha roligt tillsammans och få några underbara upplevelser. Mitt andra barn ska börja skolan och jag vill att det ska bli smidigt för henne. Jag önskar av hela mitt hjärta att ungarna får riktigt bra kompisar som de kan umgås mycket med.

Med hundarna:

Jag vill klara klass 3 i lydnad med Pluto, klass 2 i freestyle, klass1 i htm samt få två pinnar i agility och hopp. 

Målet är att bråken ska upphöra under året och att Bobbo får känna lycka och tillfredställelse i de aktiviteter som vi kommer företa oss. Jag skulle vilja åka norrut och vandra med Bobbo och jag skulle vilja åka på en minisemester med Pluto. Mest av allt hoppas jag att förtroendet mellan Pluto, Bobbo och mej byggs upp och stärks. För känslan nu är inte helt rolig.

Jag ska faktiskt sätt mej ner och göra en plan för hur jag ska försöka lyckas med mina mål. Varje dag är en ny dag. Varje dag är ett nytt försök att bli den jag vill vara.

2012

Dags att knyta ihop säcken för 2012. vad var jag med om? Vad var bra? Vad var mindre bra? Många händelser faller ju i glömska men jag ska försöka spalta upp året som jag minns det!


Händelser under året:

• Stora N blev korthårig igen
• Vi köpte två fruktträd
• Tälta på Öland med barnen och Pluto
• Blev politiker på riktigt
• Avslutat Bobbos tävlingskarriär
• Jag blev 36. Helt ofattbart!
• Jag bytte jobb
• Jag var i fjällen för första gången i livet - i Romme, en långhelg.
• Trappan kom på plats och golv på övervåningen

Negativt under året

• Igge och Tina dog
• Jag blev biten av Pluto
• Hundslagsmål för många gånger
• Vattenskada
• Allt gick sönder här hemma - stora kostnader
• Pengarna räckte inte till det vi planerat
• Sjukdom i familjen som vänt upp och ner på allt
• Lilla N;s mystiska sjukdom som gör oss alla galna
• Höll på att gå in i väggen

Positivt under året

• Blivit upp över öronen förälskad i Marcelo igen
• Huset blev renoverat
• Violettas bröllop
• Jag blev enormt stolt gudmor till två fantastiskt fina ungar, Alma och Milou
• Edith kom äntligen till världen. Som vi längtat!
• Stora N har hittat ro bland sina kamrater
• Pluto klarade två klasser i lydnad
• Barnen tävlat Bobbo
• Hittat ett härligt lydnadsgäng att träna med varje vecka
• Debuterat i klass 2 i freestyle
• Debuterat med Pluto i agility

2012 var ett mellanår. Inget speciellt hände. Men känslan är ändå att det varit mycket kamp. Vi har fått slagits mycket om detaljer. Det har varit jobbigt. Men inte katastrof. Jag har inte varit glad, men heller inte deppig. Det har varit bra, det har varit dåligt.

Nyårsafton

Nyårsafton är över. God mat, älg och svampsås, pannacotta och trevligt sällskap. Barnen lekte, vi vuxna pratade. Marcelo höll låda hela kvällen och jag kunde inte annat än all le åt honom hela natten. Vi avfyrade raketer vid tolvslaget. Jag är nog en av de få med en skottberörd hund som gillar raketer. Jag gillar raketer. På nyårsafton. Klockan tolv. För första gången på flera år hade vi inte firandet här hemma. Och det var rätt skönt att åka dit, bli serverad, slippa städa och sen få åka hem. Jag var såklart chaffis. När vi åkte till festen var det glansis på alla våra vägar. När vi åkte hem vid tre i morse var det barmark. Myskokänsla! Marcelo somnade med kläderna på i sängen. Jag kröp upp i soffan och tittade på Sons of anarchy. Vi sov första natten på 2013 i varsitt rum. Snarkningarna i sovrummet var helt omöjliga. Jag tror nog det nya året ändå kan bli mycket bättre än 2012. Jag hoppas det blir det. Jag gillar talet 13. Tretton är kärlek. Jag tror det blir ett år av kärlek. Jag vill att det blir ett år av kärlek. Årets första dag ska vi spendera med vår underbara chilenska familj. Kärlek.