För sex år sedan låg jag förlamad från midjan och neråt med min lilla tösabit i armarna. Lycklig. Förundrad. Hon var här. Ett barn för tidigt. Jag hade hoppats på en pojke till och sedan en dotter. Men nu kom hon som nummer två, inte tre. Under de kommande veckorna var det många förbjudna känslor som rasade i kroppen. Sånt som man inte får erkänna som mamma. Jag älskade sonen mer än min nyfödda dotter. Jag kände mej stressad, frusen och jag kunde inte riktigt acceptera att hon var en tjej. Och inte så söt dessutom. Men mitt i allt det där så fanns en villkorslös kärlek. En enorm lycka. Jag kunde tappa andan när jag tittade på henne. Hjärtat jublade. Många saker runt oss var allt annat än optimala. Men hon var helt enastående. Bara sex timmar gammal började hon le mot människor. Inga magknipsleenden, äkta leenden med ögonkontakt. När Mittimellan N växte upp blev hon en otroligt söt liten flicka med ett så stort hjärta att hon lätt kan bli sårad och med äkta empati och självklarhet som fortfarande förbluffar mej.
Min dotter fyller sex år idag. I dag är hon inget annat än bara lycka för sin familj. För sex år sedan, mitt i ett uppsats- opponerande skar läkaren upp min mage och plockade ut henne från min livmoder. På fel sida nyåret, över två veckor efter beräknad födelsedag. De klippte navelsträngen, men bandet hon och jag har är starkare än någonsin. Hennes liv går in i ett nytt skede. Hon ska börja skolan i höst, få nya vänner. Men min dotter är tuff och mjuk samtidigt. Hon är allt bra som finns i mej och min familj kombinerat med allt bra som finns i Marcelos familj. Jag är stolt som en tupp över min dotter. Och jag älskar henne så fantastiskt mega mycket!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar