Börjar om hund o slutar med sårade känslor

Vi ska ha en uppvisning i freestyle i Norrköping den 5;e januari på Dog & People Vi fick förfrågan för någon vecka sedan och eftersom jag inte får barnvakt till barnen kan jag inte åka till Göteborg som planerat. Jag tackade ja. Pluto har varit lite skör i ett bakben sen han halkade för några veckor sedan. Varje gång vi tränat lite hårdare har han haltat lite, så jag bestämde att Bobbo skulle få göra uppvisningen. Till honom har jag ett bra program och det skulle bara vara att köra igenom ett par gånger så skulle det vara klart. I går var en märklig dag då Bobbo blev riktigt skadad. Både i nacken och i bakbenet. Bakbenet är värst. Han kan inte gå. I dag är han svullen men försöker stödja på benet. Veterinären tyckte att vi skulle avvakta till imorgon eftersom han ändå försöker stödja på benet. Stackars, stackars Bobbo! Helt klart är att det inte blir någon uppvisning för honom. Istället ser jag flera veckor med rehabilitering. Koppelvila som veterinären sa.

Istället får Pluto göra ett försök. Men vi har inget program! Inget jag är nöjd med  iallafall, inget program som liksom är "jag". Så nu är planen att modifiera Bobbos mim-program. Jag ska alltså försöka sätta ett program på bara några få träningstillfällen. Utan att ha en träningsplats. Det är is överallt! Jag ska dock göra ett försök. Jag hoppas att Pluto inte blir halt han med nu. Han har ju fått vila i sex dagar så kanske, kanske är sträckningen läkt ordentligt. Vi gjorde lite trick träning här hemma nu på morgonen  för att se om han kunde prestera enkla saker som åttan, slalom och step men testade även  om han kunde rulla. Rulla är ett kommando som han varit livrädd för att göra. Egentligen har vi inte tränat det eftersom det skapat nån blockering hos honom. Men under trickkursen har blockeringen släppt och han kan nu rulla med stora hjälper. Jag hoppas han kan släppa sin tveksamhet helt nu under de närmaste timmarna. 

Det här är så jag. Att alltid vara ute i sista minuten, göra allt lite halvdant. Träna tills det sitter sådär. Göra allt sisådär. Nästan färdigt, bra men inte waow-bra. Varför är jag sån? Handlar det om dåligt självförtroende? Jag har alltid levt i skuggan av andra. Först var det i skuggan av min fantastiskt begåvade kusin Tessan. Sedan var det i skuggan av mina vänner, sedan i skuggan av bättre kollegor och sådär har det fortsatt. Vad jag än gör har jag alltid blivit jämförd och kommit tillkorta för andra i min närhet. Jag har längtat och suktat efter att bara få höra att jag är bra. Att det jag gjort är bra nog utan det där lilla, men XX är ju helt makalöst mycket bättre. Jag missunnar inte någon annan deras framgång. Men kanske, kanske jag kunde sluta bli jämförd med de som är bättre. För de kommer alltid finnas, de som är bättre.

-Jo visst skriver du bra, men den humor och den träffsäkerhet som Tessan har, den saknar du.
- Vilka fina bilder du tar, men den där som Hanna har tagit den är några snäppet bättre.
- Du har sådan lydnad på dina hundar. Vad duktiga dom är, men allvarligt Åza du är ju inte i klass med Jonna direkt.
-Du har så vackra ögon, det riktigt lyser om dem......... Men Kristin, jag vet inte, det är något speciellt med henne. Hela hon är fantastisk.
Så har det låtit hela mitt liv. Kanske har det blivit en överlevnads strategi att inte göra saker ordentligt, för då kan inte folk se min fulla kapacitet och då kan jag alltid skylla på att jag tränat för lite, att tiden var för knapp och tusen andra saker. Kanske är det en sorg i mej att jag aldrig blev bekräftad som liten, jag blev inte bekräftad som tonåring och som vuxen är det liksom fult att säga att man vill ha beröm. Jag vill ha beröm, men jag har svårt att höra berömmet idag. Även om det inte sägs någon "men" så hör jag det. Mitt mål är inte att glänsa över någon annan, men jag vill bara vara tillräckligt bra.  Jag förstår, nu när jag skriver det här, att det faktiskt är ett jättesår i mej. I många år har jag dolt besvikelsen, har inte velat framstå som avundssjuk. För det är inte avundssjuka. Jag unnar alla deras framgång och positiva drag. Jag bara undrar varför så få ser mej för mej. Ser mina positiva drag utan att sätta dem i jämförelse med andras. Det gör ont, känner jag. Kanske kan jag inte sätta ord på vad det riktigt problemet är. Kanske ni inte förstår vad jag menar. Kanske låter jag arrogant och uppblåst. Men för egen del känner jag att jag satte tummen på en öm punkt. Jag är sårbar. Mitt pansarskal har jag skaffat för att inte bli dödligt sårad. Jag måste överleva. Men skadad kan jag bli och bakom pansaret har jag tydligen sår jag inte ens ser själv.