Nelis bilder från igår

 Kära kusinen fotade och filmade med sin kamera igår när vi tävlade. Jag lägger även upp filmen där Pluto kör hoppklassen. Det ser bättre ut än vad jag tänkt mej. Felen uppstår efter halva banan. Han drar in i tunneln vid slalomen och sedan är han på väg ut mot belöningen. Men när han fokuserar igen så är det faktiskt inte så illa! Jippi!

Varning bara; sänk ljudet när ni tittar. Det brusar rätt duktigt.


Tack snälla Neli för att jag fick framförallt filmen på Mittimellan N:s debut! Den kan vi ju inte göra om.

Stora N;s hoppklass

Stora N fick också tävla en klass med Bobbo igår. Bilderna är från ett tidigare tillfälle eftersom jag inte hade nån kamera igår.Stora N har ju tävlat ett tag nu och har faktiskt startat i svåra banor tidigare. Nu känns det som han hade lite mer kött på benen och bättre självförtroende. Jag försöker hamra in i barnen att det viktigaste är att ha roligt, eftersom det är så oerhört lätt att diska sej i agility. Och jag tror de fattar vad jag försöker få fram.

Stora N ville själv köra hopp-loppet och då skulle han såklart få göra det! Tillsammans gick vi igenom banan. Vi diskuterade olika alternativ att ta, vilken sida han skulle vara på osv. Sedan fick han gå själv ett par gånger. När det väl var dags att köra var Bobbo oerhört uppmärksam. Trots att det blev några småmissar från Stora N:s håll så lyckades de som ekipage lösa alla hinder. Det flöt på och jag tror jag höll andan för jag kom på mej själv att kippa efter luft. Sedan, för en kort sekund, ser jag hur Stora N glömmer bort banan. Han vet att det ska vara en tunnel, blir osäker vilken tunnel eftersom det var två som låg relativt nära varandra. Han ställer sej ivägen för rätt tunnel så Bobbo tvekar men lyssnar på kommandot och sticker in i den andra tunnel. Disken var ett faktum. Men Stora N kämpar vidare. Han får igenom Bobbo i rätt tunnel och klarar av resten av banan utan besvär.


När vi rastade hundarna kunde han inte sluta babbla. Om och om igen jublade han över hur roligt det varit på banan. Han var så stolt över sej själv, vilket han sa säkert femtielva gånger. Då kände jag en stor inre lycka över att mina barn har just den där förmågan att vara stolt över sej själv. Jag klappade om Bobbo lite extra för att han är så barnvänlig och snäll. Och jag kramade om Stora N och berättade hur underbar han är.


Jag måste bara säga att jag tycker det är helt fantastiskt att få dela mitt intresse med barnen. Att vi som familj kan sticka iväg och göra roliga hund-grejer tillsammans och att det slutar med så mycket glädje, även om slutresultatet inte är det bästa. I går fick vi dela det med ännu en medlem i familj. Min kusin Neli var med och hejade på. Som vanligt fick hon vara med och hålla ordning på lite hundar och barn. Jag blir så himla glad när andra vill komma och vara med när vi ska försöka prestera. Och Neli gör sitt bästa att alltid glädja mej genom att vara med. Så en extra eloge till henne!

Mittimellan N debuterar!

I går var det dags för min fina mellan dotter att för första gången starta Bobbo i en agilitytävling. Stora N gjorde sin debut på samma plats, med samma hund när han var fem år, och nu var det dags för lillasyster. När vi tränar är hon lite disträ, vill köra några gånger och sedan leka. Det skulle bli första gången hon sprang igenom en hel bana och jag var lite nervös innan om hon skulle fixa det. Nu visade det sej att banan var väldigt enkel, och då lätt för Bobbo att förstå vart han skulle. Så skulle hon glömma skulle han kunna fortsätta framåt av sej själv. Då slappnade jag av lite. Mittimellan N själv var lugn som en filbunke. Hon gjorde som hon alltid gör. Bara går in och gör sitt bästa. Och som hon gjorde det!


Det är nåt visst när man ser så små barn gå in på en tävlingsplats. Hjärtat liksom snörper ihop sej och man blir lite gråtfärdig ( eller är det bara jag?). Med sina brunbrända ben och sitt långa hår och den stora hunden vid sin sida..... ja det känns i hjärtetrakten kan jag säga! 

Bild från träning.

Hon satte Bobbo ner, kämpade lite med halsbandet, sa stanna och gick iväg. På hennes signal startade han och sen sprang de! Som hon sprang! gjorde  framförbyte, gjorde bakombyte som om hon aldrig gjort något annat i sitt liv. Det gick som på räls. In i mål kom de med NOLL fel i hennes första lopp! Noll fel! Inte ens jag hade gjort det. Hon slog mej. Vilket var hennes mål för dagen. I sammandraget hamnade hon på en fjärdeplats och vann bajspåsar. Hon var så stolt och så lycklig! Vilken fantastisk tjej jag har. Vad modig hon är. Och vilken underbar hund jag har som stannar, lyssnar och lyder sin lillasyster. Bobbo är verkligen helt obeskrivligt fantastisk. Jag är så stolt över mina ekipage!

Efteråt var Mittimellan N oerhört nöjd över sin prestation och strålade som en sol. Vad vi än gav för beröm så kan det aldrig slå den där lyckan hon känner när hon är nöjd över sej själv. Den liksom lyser innifrån. Vilka barn jag har! Vilka hundar jag har!

Plutos debut

Pluto debuterade i aglity i går. Det var en inofficiell tävling på Catahrinas agilitycenter. Det jag gillar är att det finns en blåbärsklass, alltså en enkel klass för nybörjarförare eller nybörjarhundar För ett år sedan smygdebuterade jag och Pluto i en sån klass. Då kunde han inte alla hinder och hade inte tagit mer än fyra hinder utan belöning. Nu är han ju lite mer erfaren. Men fortfarande väldig grön. I går debuterade han i alla tre klasserna; Blåbär- hopp- och agilityklass.




Blåbärsklass:
 Det var en enkel och rolig bana som gick nästan helt runt i cirkel. Lite 3 formad kanske. Pluto laddade på startlinjen, tjuvstartade inte och var hel tänd! Han har ju som bekant haft lite trubbel med däcket. Det har släppt, men däcket på den här tävlingen såg helt annorlunda ut och han såg det inte ens utan hoppade genom kedjorna. Jag fick vara oerhört övertydlig och sätta fingret på vart han skulle hoppa. Så då fattade han, men 5 fel hade vi skaffat oss. Sedan kom en tunnel och ett hinder. Där gick det lite fort. Och så strulade det lite på slutet. 10fel. Men jag är ändå nöjd! Han hade hindersug, sökte hinder och var oerhört lycklig! Vi kom på en 6:e plats, slagna av Mittimellan N och Bobbo. Men vad gör det? Jag var jätte nöjd över honom. Lite irriterad på mej för att jag inte har listat ut hur jag ska handla honom på bästa sätt än. Men det kommer!



 Tack snälla Linnea för att du filmade!!!!


Hoppklass:
Jag kommer inte ihåg så mycket faktiskt. Jag försökte hjälpa Stora N så mycket med banan att jag inte riktigt visste var jag hade mej själv. Det blev 5 fel någonstans och sedan diskade vi oss. Slalomen strulade lite, han ville inte gå klart den men då hade vi redan diskat oss så jag tog inte om utan räddade från där vi var hela tiden. Långa vida svängar är hans största bekymmer. Men han går snabbt och får vi bara träna lite så kommer det ge resultat!


Agilityklass:
Det kände så bra, så bra. Han hade lärt sej däcket nu och jag behövde inte vara tydlig. Jag kände tydligt att han hade sug mot hindret och jag litade på honom och han fixade det! I slalom tog han det mycket lugnare och försökte inte slarva. Det var som om han visste att han inte skulle vinna på det. Han hade hindersug och sökte hinder genom hela banan. Tyvärr så pass mycket att när jag kom lite fel och ropade tunnel letade han upp en annan tunnel och stack nosen i den. Diskade. Men vi fortsatte. Han var snabb och han var med. Det var jätte kul. Sedan kom upploppet. Då hade han lärt sej att belöningen låg därborta. Så han passerade ena hindret utan att ta den. Visserligen kom han tillbaka direkt när jag kallade. Men just flera hinder i följd är väl det jag tragglat mest med honom och så funkade det inte nu. SUCK!

Bild från en träning

Men överlag kändes tävlingen bra. Han fick erfarenhet, förstod lite vad det handlade om. Det positiva är hans sug på hinder och att han faktiskt söker. Förut kunde han springa över ett hinder utan att märka det om han fick för sej att en belöning var på väg. Nu letade han och ville göra rätt. Och visst blev det en hel del fel. Men felen ligger i oerfarenheten och hans enorma, enorma vida svängar. Om ett år tror jag han kan vara med och konkurrera med 0 felarna, om vi bara tränar tillräckligt. Positivt var även att han var stensäker på kontaktfälten. För honom funkar ju att stanna, Bobbo kör runnings. Jag måste såklart nöta mer, men han var riktigt säker idag och det glädjer mej.  Så även om facit är 10 fel och 2 diskade lopp för kvällens tävlingar så finns det mycket positivt att plocka med sej hem. Nu ska jag glo på lite agilityfilmer och börja grundträna handling på riktigt!

Sista sommaren

När är det slut? När är det över? Jag våndas, jag vänder och vrider på mina tankar. Jag vill så väl och jag vet inte vad som är rätt eller fel. Men jag tror beslutet har mognat fram nu. Jag tror jag har bestämt mej. Detta blir Bobbos sista tävlingssäsong. Den senaste veckan har vi tränat inför fresstyletävlingen som komma skall. Han sätter inte nya numret. Vanliga saker strular, han går antingen upp i stress eller tycks inte förstå vad jag vill. Så 

häromdagen på bruxan testade jag att köra delar av det gamla numret. Då var det inga problem! Så jag har beslutat mej, efter många turer och träningspass, att vi kör vårt gamla nummer den här sommaren och hösten. Dagen före min födelsedag blir hans sista tävling. Vår sista tävling tillsammans. Bobbo mår lika bra att bara få träna, utan tävlingar så varför då kräva prestationer av honom? Han är inte jätte gammal. Men strax efter vår sista tävling kommer han att fylla 10år. Då har man rätt att bli pensionerad. Men det finns så mycket liv kvar i honom. Han är fräschare i kroppen än han varit det senaste året. Men vissa saker funkar inte lika bra här hemma längre. Kan han vara på väg att bli senil? Så för att släppa pressen har jag tagit beslutet 
att inte tävla mer med honom efter den här sommaren. Två freestyle tävlingar kvar, en officiell agility och en inofficiell agility där Mittimellan N ska debutera på tävlingsplan idag. Jag ska inte tävla Bobbo alls. Stora N ska köra hoppklass, Mittimellan N ska köra blåbärsklassen. Jag ska bara tävla Pluto. 


Min Bobbo. Min fina, fina Bobbo!


Ingela förlorade igår sin älskade Luzzan. Hon kröp upp i 
soffan och dog 9½år. Vilken chock, vilken sorg! Det fick fick mej att fundera kring Bobbo. Kanske var det då beslutet mognade. Vad betyder tävlingar egentligen? Så länge han får apportera i sjön, springa i skogen, köra ett slagsök eller två 
varje vecka och utmanas i olika trix i vardagen så mår han bra. Inte behöver han ha mej att kräva saker av honom. Inte behöver han vinna fler titlar eller klasser för att han ska vara världens bästa hund! Vi kan njuta och ha kul ändå. Pressen att prestera kan Pluto ta över. Nu ska vi glädjas åt vår sista säsong. Kanske kommer jag gråta en skvätt eller två. Men jag har honom hos mej. Jag har inte förlorat honom. Han lever och han mår bra. Det ska jag vara tacksam över!

Galen pizzaaffär

 Gårinpåpizzerian. Jättelångkö, irriteradekunder. Jagbeställer, får upprepabeställningen, glutenfrioch tvåvesuvio, ficktaomdetengångtill. Långväntan. Väntalitemer. Hungrig.väntalitetill. Pizzorklaraviåkertillbruxahungrigasomvargar. Öppnarförstakartongen ??????????Öppnarandrakartongen??????? Inserattvifåttfelpizzor. Ringerpizzeriandeförstårinteattallatrepizzornaäravfelsort. Delovarnyaviskahämtadem20.20.

20.15 Jagkliverinpåpizzerian. Dåbörjardebakavårapizzor!!!!! Väntan, väntalitetillväntaännumer. Färdig. Som plus ska de ha för att de var riktigt trevliga.

Fick tre pizzasallader som kompensation...... ehhh what? Och god var den heller inte. Men nån mer chans ska de få. Allt kan bli fel ibland utan att det är hela världen.Men nästa gång kollar jag innehållet innan jag åker!

Hund till vardags

Att ha hundarna till vardags är så mycket mer än bara promenader, hundträningar och hundaktiviteter. Att ha hundar i vardagen innebär så mycket ordlös glädje, värme och även irritation såklart. Precis som barnen. Nästan alla aktiviteter vi gör, som inte innebär affärer och handling, är hundarna med på. Att öppna bakluckan för att låta hundarna hoppa in när jag ska hämta ungarna är lika självklart som att ta med körkortet. Att stoppa på sej en bajspåse eller två när vi ska träna fotboll är lika viktigt som fotbollsskorna och vattenflaskan.  Som idag när vi började dagen med lite Wii spel med altandörren öppen så att hundarna har full frihet att röra sej som de vill på vår stora tomt. I sjön blev det mycket apportering och Bobbo lät Lilla N åka bakom honom när han simmade in från bryggan mot stranden, på samma sätt som han alltid tagit med mina barn på en åktur. Bobbo och jag tog en simtur tillsammans i vågorna. Bara han och jag. När vi simmat klart åkte vi till Söderköping för att avnjuta lite glass och då är det självklart att hundarna ska med. Tillsammans strosade vi runt i den lilla medeltida stadskärnan. Vi parerade från galna små hundar (för dagen bara dvärgpincher) som morrade och skällde och hejdlöst kastade sej i sina koppel, vi fick stå ut med 15 turistande ryssar som tyckte det var självklart att klappa våra hundar. Hur säger man nej till några som inte fattar språket? Men både Pluto och Bobbo tar det mesta med ro. Även detta.  Sedan valde vi att gå förbi en 

Väntar på pizza.....

pizzeria för att köpa pizza ( det i sej är ett helt eget galet inlägg). Fler förbipasserande klappar från okända människor. Men framförallt så många glada, vackra leenden man får från människor som annars aldrig skulle ha lagt märke till oss. Så många komplimanger jag får varje gång vi är ute. Hade jag inte haft mina fina killar hade jag inte fått ta emot så många snälla ord. Sedan en stund på klubben. Föräldrar, barn och hundar tillsammans. Jobbar mot samma mål. Barnens lycka när svåra passager mellan hindren fungerar. När de känner att hundarna lyssnar. Vi tillsammans. En vanlig dag. Sedan tillsammans i vardagsrummet. En hundfis får oss att fly rummet. En liten ledsen flicka som känner sej utanför lägger sej på golvet tillsammans med en av hundarna, panna mot panna med tassarna över hennes lilla kropp. Några minuters tröst för henne, lite daglig uppmärksamhet för honom. Ett hundskall som berättar att grannen är på väg in på tomten. Bobbos tunga huvud i mitt knä. Det är det här som man så sällan talar om hundägare emellan. Kanske behöver vi inte det. För det är så naturligt. Det bara är så att ha hund. Det är liksom därför vi skaffar hund. Alla tävlingar och medaljer är bara grädde på mose, ett sätt för oss att umgås och uppfylla vår fyrbenta väns behov av stimulans. Mina hundar är inte bara ett sätt att leva. de är en del av min familj. De är vår vardag. Våra rutiner roterar kring barnen, hundarna och en och annan cirkel kring mej och Marcelo. Jag är så tacksam för alla stunder jag har med hundarna. Även när jag blir galen på att de skäller på vissa människorsom går förbi oss, även om skällandet är ett big no-no, eller när Bobbo envisas med att tikar just för tillfället är till för att ridas på. Men jag blir galen på mej själv med när jag förlägger min plånbok eller letar 20minuter efter mina nycklar. Jag älskar mina hundar. Jag älskar deras olikheter och allt de som de ger mej i mitt liv.

Hjälp Bella!

Det här är Bella. Mysigaste puffen på den här sidan av Sverige. Bellas matte dog förra veckan och nu har hon ingen matte. Så hon skulle behöva en ny. Hon är 3 år, lydig och alldeles bedårande. Hon skulle få kunna bo här om det inte varit för att vi redan har två hundar. Japp jag blev lika kär i henne som i Elvis som också är en puff. Det är nog nästa hundras för mej! Bella gillar att trixa men inte att storma fram till andra människor. Hon är dock inte skygg som många puffar kan vara. Helt underbar. Just nu bor hon tillfälligt hos Helén som kom och hälsade på mej helt oförväntat trevligt idag. Och det var då jag fick chansen 

att gosa med Bella. Tydligen har hon haft en tuff start i livet men placerades om till den matte som sorgligt och hastigt lämnade vår värld efter en kort tids sjukdom. Vet du någon som kan tänkas vilja ha Bella hör gärna av er till mej eller sök upp Helen Friis bland mina vänner på Facebook. Jag kan inte nog prisa henne! Hon är helt bedårande!

Wii ---iihhhh

 Idag blev det en tur på Wii-spelet. Ryggen bråkar som sjutton med mej och det bästa för mej är 

just att köra en halvtimme eller så per dag på balansbrädan. Igår kopplade vi ju in spelet så hela eftermiddagen har vi kör Wii fitness och dansspel. Det är 
faktiskt riktigt roligt. Och ett kul sätt att umgås på. Svettig blev jag också, så en dusch står härnäst på dagordningen. En stund varje dag nu så kanske ryggen klarar sej till augusti när jag har tid hos napprapaten igen.



 Roligast var att jag gått ner 4.5 kg sedan jag senast använde den. Och det är ju alltid kul att höra!

Sladd trassel

Sakta men säkert håller vi på att fixar i ordning vårt hem. I går lockade jag Marcelo till sängen och i närmare 45minuter låg vi tätt, tätt tillsammans och slumrade på eftermiddagen när han kommit hem från jobbet. Det gjorde att han fick lite mera ork och rätt som det var satte han igång och började koppla högtalare och annat bakom TV:n. Sedan renoveringen 

har vi bara satt in det mest nödvändiga men nu så..... Men vilket trasselsudd det blir av alla sladdar! Det är helt sinnesjukt! Och vi har inte lite sladdar där bakom! Det är TV;n, dekodern, playstation, mediaspelaren, Wii-
spel,förstärkaren, cd;n och alla dessa långa trådar till sex högtalare! Vi blev sittande ett tag där bakom kan man ju säga! Men nu är det klart. En sak till att pricka av "att-göra-listan". Och ljudet blev ju klart mycket bättre. Jag har dock inte paxat för att dammsuga bakom TV:n de närmaste åren.....

Lilla N fotar!

En superglad liten tös fick tag i min lilla, rosa kamera. Som en galning for hon runt och tog ca 50bilder i snabb följd innan någon skulle säga åt henne att lämna tillbaka kameran. När jag gick igenom och kastade 45 av bilderna var många förvånansvärt bra. Alltså inte bra, bra. Men bra för 
en 4-åring som aldrig hållt i en kamera. De flesta råkade jag radera av bara farten. Men några valde jag att spara som minne. Jag gillar ju "konst" bilder där färg och form är bilden, inte 

nödvändigtvis ett klart motiv. Nu är ju dessa lite även lite ur fokus, men vad gör det? Fotografering handlar om att ha roligt. Och DET hade hon, min Lilla N!

Lockarna faller

Precis som sin far så byter min son frisyr titt som tätt. Nu har han under några månader sparat till långt hår. Hans bruna kalufs är tjock och härlig men håret blir också lite oregligt. Så nu var det dags att klippa honom. Han väljer då att bli korthårig. Så igår, inne i badrummet föll det långa håret. Jag ville att han skulle raka sej kort och göra figurer i håret, som han är jätte, mega fin i. Men han själv ville ha nån halvkort variant. Han börjar bli så stor att han får välja själva. Nu ser man hans fina ansikte ordentligt och båda ögonen kan betrakta världen. 
Hans långa snedlugg täckte allt som oftast det ena ögat förut. Marcelo är frisören i familjen och snyggade till vår sjuåriga son. Helt otroligt att han är sju år! När hände det? Han har blivit så lång. Han har 
så stora fötter. I bland när han ligger och sover ser han ut som en tonåring. Lite mer musklad har han blivit den här sommaren, en aning smalare. Han har bytt storlek på kläder och nu blivit korthårig. Visserligen är han fortfarande väldigt lekfull men hans mognad märks på den mentala biten också. Min förstfödda son. Mitt härliga, härliga barn.


PS: Efter klippningen så drog han ut Mittimellan N:s första tand. Ljubelvrålet från min dotter när hon fick tanden i sin hand gjorde att både Marcelo och jag kände lyckans blomma spira  i bröstet. Hon var så glad och lycklig. Totalt upphetsad. Första tanden borta. Fem år gammal. Hon hade ca fem lösa tänder, så vi får väl se hur hon kommer se ut om några månader i munnen. Tidigt, tidigt i morse kröp hon intill mej i sängen och viskade lyckligt. - Titta mamma vad jag har fått! I handen glänste en guldig tia.

Blogg-reklam

Fler och fler, har jag sett, trycker upp t-shirts med bloggens namn. Lite avis har jag varit på dem. Men jag har liksom inte tyckt att min blogg är nått att promota. Den handlar ju bara om mina tankar och är ett sätt för mej att kommunicera ut allt det som bubblar över inom mej. För varje läsare är jag oerhört tacksam. Jag tjänar inga pengar på bloggen. Jag vet inte ens hur man gör för att tjäna pengar på den. Det är en liten blogg med några hundra unika besökare per vecka. Men samtidigt är jag stolt över min blogg. Jag älskar den faktiskt. Varje gång någon kommenterar blir jag oerhört glad men jag skriver även om någon inte säger någonting om mina inlägg. Bloggen är en ventil och där kommer mina stökiga tankar ut. Ibland gör den folk ledsna, ibland gör den folk glada. Och i vissa fall missuppfattas det jag skriver. Men jag skriver inte för att skada andra människor. Jag kan skriva i ilska, jag kan skriva för att få ur mej saker så att de försvinner, jag skriver för att dela min glädje och jag skriver för att jag alltid har skrivit. Jag är en skrivande människa. Men inte något inlägg har varit skrivit i syfte att att vara elak. Inte ens inläggen om pedofilen. Idag gick jag ut på en hemsida och gjorde två 

Nyckelringen som jag beställt

oerhört enkla t-shirts med bloggens namn och med den beställningen gjorde jag även nyckelringar och en dekal att ha på bilen. För mindre än 400kr har jag gjort det jag ett tag suktat efter från andra. Och jag känner hur det pirrar lite av glädje och förväntan. Eftersom jag är lite snål så tog jag den billigaste frakten och det betyder 21 dagars väntetid. Så om en månad får jag grejerna. Det ser jag fram emot!

Så är det....

Dagen har gått. Rut har åkt hem. Marco stannade och åt med oss. Marcelo sover. Vi åt pastasås här förut. Klockan är sen natt. Camilla och Raffa har precis lagt sej. Barnen sussar sött.  Sommardagarna passerar förbi. Jag är lika ledig en regnig dag som en solig dag. Lite träning av hund varje dag. Njuter av soltimmarna, fixar "måsten" när det regnar. Behagligt. Banden knyts. Kärlek. Älskar!

Idag

Jag njuter av att se mitt hem just nu. Det är ständigt undanplockat, visst kan golven vara sandiga efter våra turer ner till sjön. Men hemmet upplevs inte stökigt. Jag trivs med vårt nya golv, är nöjd med tapeterna. Disken är i diskmaskinen, leksakerna i barnens hyllor. Hundarna är inte i vägen, solen skiner.  Jag har gått den första promenaden. Det känns som en härlig dag!

Hundbråk

Jag måste säga att pulsarna steg otagliga slag och adrenalinet fick mej att dra fingrarna i håret så jag imiterade en igelkott. Rut och Pluto rök ihop. Jag var först på väg att sära dem, men valde att vänta ut dem. Mina instinkter sa mej att Rut är både större, tyngre och tik, så Pluto borde ge sej. De lät som två jättelika monster. Marcelo kom upp naken med täcket virat runt kroppen och håret på ända i full kareta.
-Bråkar dem? Mina golv, akta mina nya golv!
Ja, prioriteringarna är ju olika.....
Rut har ju en historia att sätta andra hundar på plats. Pluto försvarar sej i ren rädsla, vis av erfarenheterna av Bobbo. Men visst hade jag rätt. Bråket var över på 10sekunder. Han låg på rygg med svansen mellan benen, inte så stilla som Bobbo vill, men tillräckligt för att Rut skulle ge sej. Hon lämnade honom och han for upp på benen. Jag sa åt dem att gå och lägga sej. Jag var helt skakig i kroppen. Att passivt stå och titta på, att hindra instinkten att kasta sej över hundarna och avbryta tar en hel del på krafterna det också. Vad gör jag nu? Hur sa jag reagera? Tänk om jag bara visste det. Pluto rör knappt på sej. Jag vet inte om han är skadad. Han är stel och vågar knappt resa sej eftersom Rut rör på sej när jag lockar på honom. Jag har känt igenom honom och hittar inga bitskador, och under bråket kändes det mest som att hon tryckte till honom med sin tyngd och storlek. Han har bitit henne i örat så hon har ett skrapsår. Annars verkar de oskadda. Och golvet då? Jo två rivmärken kunde jag se nu i mörkret. Nu ska jag lugna ner mej och sen gå och lägga mej. Barnen vaknade inte av tumultet. Vad som var den utlösande faktorn har jag ingen aning om, eller vem det var som startade bråket. Allt skedde bakom min rygg när jag skulle gå och öppna dörren till Bobbo som var ute på tomten. Just nu är jag mest glad över att det inte var grabbarna som rök ihop.

Passiv i Kolmårdens djurpark

Vi tittade på björnarna som lekte med en boll i vattnet

 Planeringen blev ändrad igår så vi drog till Kolmårdens djurpark på eftermiddagen. Eftersom det inte blev så många timmar i parken fick barnen välja vad de ville i parken. Det betydde långa 

Lilla N fick efter lång väntan äntligen rida på sin kamel!

köer. Först till trampolinhoppet och sedan till kamelridningen och tillslut till bilåkandet. Jag, jag fick mest sitta och glo. Vilket fick mej att reflektera över det här med semesteraktiviteter för vuxna. Betyder barnfödandet att vi vuxna förpassas till iaktagande aktörer till barnens liv? Visst kan vi delta i barnens lekglädje, men om sanningen ska fram så deltar inte särskilt många av oss. Lite pulkaåkning kanske, ett och annat dopp i vattnet, något bygge i sandlådan och en och annan fotbollsmatch med ungarna. Jag vet inte hur det med er andra men jag rider inte på kamelen för att barnen gör det, eller springer i lekställningarna mer än kanske en kvart. Jag hoppar inte studsmatta varje dag med ungarna eller gungar i kapp och ser vem som kan hoppa längst. Eftersom jag inte är så förtjust i karuseller är jag väl ovanligt tråkig eftersom jag inte åker mer än nödvändigt med barnen. Alltså har jag blivit 

Lite matning av getter hann vi med.

en iakttagare. Jag kollar så att de inte drunknar de leker i vågorna, jag sitter tålmodigt och glor när de står i kö för att rida kamel eller köra bil. Jag klappar händerna förjust när de lyckas med saker och står med kameran beredd för att föreviga ögonblicket. Själv gör jag inte så mycket. Mest servar med mat och servetter. Drar ett grässtrå runt deras mjuka linjer i ansiktet, sparkar en boll då och då. Jag berättar historier medan vi förflyttar oss mellan de olika stationerna, men ärligt talat, så aktiv är jag inte. Ändå trivs jag med min passiva roll samtidigt som jag funderar på varför JAG inte vill deltaga mer i livet som passerar. Varför är jag bara en passiv åskådare?

( Det kan ju bero på att kamelen skulle få diskbråck om jag satte mej på den eller att trampolinen inte håller för tungahantering som mej. Att jag inte badar för mycket beror ju delvis på att barnen inte är på samma ställe och att jag vill ha ordentlig uppsikt över alla så inget händer, vilket är lätt att glömma när man själv plaskar runt med ett eller två barn. Gungorna skär in i höfterna och det är ju inte så skönt och när, jag bara undrar när ska de uppfinna karuseller som inte är fyra meter upp i luften eller som snurrar runt som små pingpong bollar i ett flipperspel?)

Men jag beslutade nånstans där i köerna att nästa gång vi åker till djurparken så är det jag som bestämmer vad vi ska göra. Då blir det shower med delfiner, sälar, rovfåglar, jag ska stirra på de nya pandorna, kela lite med grisarna och kolla på aporna när de får mat. Jag ska äntligen gå på skelettmuseumet och jag ska till min stora förvåning åka linbana över safariparken. Då är jag den aktiva och får ha lite skoj och barnen får samtidigt ha lika kul som jag. Perfekt!

Fått jobb

När telefonsamtalet kom att de ville träffa mej för en intervju var min första reaktion att ringa mina svärföräldrar för att be dem vara barnvakt. Men jag hejdade mej. Marcelos pappa har varit riktigt dålig ett tag och att ta hand om tre små barn är inte riktigt vad han behöver. Så efter mycket övervägande ringde jag Petra. Underbara Petra. Hon okeyade det hela. Så jag lämnade dem där. Hon hade precis gått av sitt nattpass och hade inte sovit en blund, men hon ställde upp ändå. Precis som hon gjorde för ett år sedan. Då var det en annan intervju, på en annan skola och jag fick jobbet. Det fick jag nu med. Jobbet.


 Skolan hade en riktig "skolmiljö" och jag tror att det är bra för mej. Det kändes väldigt fint när jag var där. Arbetsrummet var så där stökigt trång, korridorer med tegel. Skolan ligger en bit ifrån där jag bor. Jag får en chans att lyssna på radio i ensamhet på vägen till jobbet, vilket jag faktiskt längtat efter. Samtidigt är det tråkigt att behöva få dyr soppa räkning. Men känslan på skolan var bra. Det kändes bra. Så nu är jag anställd för ett år framöver. Jag börjar den 13:de augusti. Samtidigt ska jag plugga. Det blir hektiskt, men jag gillar ju att ha många bollar i luften. Framförallt är jag själaglad över att ha ett arbete klart. Jag är glad att de ska bli "mina" elever. Att jag får vara med och långsiktigt planera för deras utbildning. Jag är glad att det blev klart innan sommarlovet var över. 


Det har känts rätt tröstlöst ett tag. Det här arbetssökandet menar jag. Jag har säkert skickat in ett 15-tal ansökningar. Tre avslag har jag fått, eftersom jag inte haft rätt ämnen och i det ena fallet för att det var i en annan stad och de trodde inte jag skulle bli så långvarig. Resten har jag inte fått nåt svar än. Ett par intervjuer har jag varit på. Men den stora frustrationen ligger i att det egentligen inte finns några jobb att söka. Jag trodde inte att det skulle vara så här tomt på lärarplatser. Mycket jobb inom förskolan finns det, men inte mycket för en SO-lärare. Hela tiden har jag trott att det kommer att lösa sej i slutänden. Men jag ville så gärna att det skulle lösa sej på en gång. Och nu äntligen, en månad före skolstart blev det klart. Jag har ett jobb. Jag kommer att få undervisa i ämnet som jag älskar så mycket, spanska, på en skola som verkar bra. Nu ska jag riktigt njuta av de sista  veckornas ledighet. Sedan ska jag till min nya arbetsplats och träffa mina nya kollegor. De jag ska kampera ihop med det kommande året. Jag ska lägga upp planen för det kommande året, få reda på vilka böcker de använder, få min nya arbetsplats, nytt skrivbord, annorlunda hyllor. Ja, det här ser jag framemot!

Glass varje dag?

Det här med vikten igen. Jag tror jag smäller av. Nu är jag så duktig så duktig. Och vad händer? Ja inte sjutton går jag ner. Istället har jag ökat ett halvt kilo. Varför? Jag tror jag får gå tillbaka till mitt gamla trick; att äta glass varje dag. Då brukar det hända grejer. Ett tag iallafall. Nu när jag är så duktig och springer, power walkar, tränar på gymmet och äter nyttigt, eller förresten i går åt jag korvstroganoff. Kan det vara det? Och jag åt lite dåligt igår, inte lika mycket och regelbundet som jag behöver. Sablar, där sprack min förhoppning om glass varje dag för resten av sommaren.....

Rut

I går kom hon hem till oss. Stora Rut. En hund. En rottweilwer. Lite skraltig i bakvagnen men med massor av energi. Att simma är inte hennes grej, men hon älskade att vara i vattnet och hoppade runt som tokig! 


I går fick hon testa på agility på låga höjder. Det gick förvånansvärt snabbt för henne att fatta.Lite frolic var allt som behövdes för att motivera henne. Oj vad motiverad hon var! Som en liten valp gjorde hon allt i sin makt för en liten mini frolic. Hon fixade balansen och däcket var inga som helst problem! För några år sedan, när Rut gästspelade hos oss, lärde jag henne att ta tre hinder i rad. Och det verkar som hon hade lätt för att ta fram den kunskapen. Men som den tunga rottis hon är så orkade hon inte så länge. När vi väl om hem vid halv tio tiden så gick vi en promenad och hon flöt fram med svansen högt mot skyn. Hon dansade fram och såg så lycklig ut. Min lilla flock. Pluto visar stor undergivelse, Lilla N styrde den stora svarta Rut med kopplet. Bobbo, artig som alltid frågade om han fick gå om Rut eftersom han var lös och inte hon. Det gick hon nådigt med på. 


Tidigare, vid sjön kom Otto lös. Otto är en stor, och då menar jag gigantisk, flat hane, Bobbo var som väl hemma, och med en rasande Rut i koppel försökte jag bara få Pluto bort ur Ottos synfält. Otto var vild av glädje och ville leka, men Rut ställde sej mellan Pluto och Otto. Varje försök från Ottos sida att forcera framåt ledde till att Rut antingen stötte på typiskt rottis vis eller att hon lade sitt tunga huvud över hans manke och morrade och vid två tillfällen nöp hon till honom när han inte gav sej. Så Rut är en madamme som man inte sätter sej på i första taget. Så Bobbo ber artigt, Rut lät honom nådigt passera och så var det med den saken. Mmmm, finemang! Ordning och reda i flocken.


För er som följer bloggen vet att Rut sover hos oss när lillmatte tävlar. Och nu är hon iväg på ungdoms SM. Jag har inte skaffat en tredje hund av den stora modisorten. Rut ska få komma hem till sin matte på söndag. Innan dess ska hon få prova på lite freestyle i morgon. Sedan blir det massor av annat hundskoj. Kanske ett sökslag eller två. En tur i skogen några powerwalks.... Jag satsar på att hon ska sova i två dygn när hon kommer hem.

Siesta

I morse hoppade jag upp, pigg som tuppen. Jag började dagen med en powerwalk med hundarna, tömde diskmaskinen, gjorde frukost, plockade undan i huset, kollade om det kommit in några 
nya lediga jobb. När solen strålade som mest gick vi ner till sjön en sväng,alltid lika uppskattat! Sedan när vi kom hem fixade jag med födelsedagspresenter till min snart-väldigt-gamla sambo. Sedan blev det lunch och lite vuxen-fix. Nu är tanken 
att jag skulle träna hundarna. Men energin är slut. Jag sitter och glor på datorn och önskar att jag kunde få sova en stund. Men då får jag dåligt samvete för allt som jag borde göra. Så istället gör jag...ingenting.


Jag har märkt att jag behöver lite siesta en timme eller två på dagen. Jag som alltid kört på tills alla göromål är klara och sen tagit en paus. Nu har jag  märkt att jag måste ta ett andningsbreake mitt i. Gör jag det orkar jag en sväng till sen och är på glatt humör.Men då blir det sent på kvällen..... Trots att jag VET att det funkar, så är jag jätte skraj varje gång jag ger mej själv lov att vila, rädd för att jag inte ska få mer gjort på hela dagen... Så fånig jag är! Men nu ska jag ta en liten paus. Regnet har kommit hit, Stora N spelar Playstation och flickorna leker hund. Sedan när jag piggnar till ska jag laga mat och träna hundar. Mina hundar. Och jag ska ta en längre kvällspromenad. Och är jag riktigt pigg ska jag träna till Wii när alla har somnat!

Galen?

Är jag tokig som klockan 20.20 drar ut ungarna i skogen med hundarna och tränar apportering och föremålssök för att sedan inta kvällsmaten bland blåbärssnår och mossklädda berg? Klockan 22.00 var vi hemma igen. Vi har ju sommarlov!!!!  Och det är ljust, och vi träffade några grannar. Jag tycker det är precis som det ska vara. Ungarna var ju jätteglada, och hundarna blev förnöjsamt trötta. Bästa kvällsmaten på länge tyckte sonen. Bättre än Öland.... så rätt lyckat i vår familj.

Träning

I går blev det inte som jag planerat. Jag kom visserligen ut på en längre promenad med hundarna efter att vi ätit frukost vid elva. Och det gick bra. Hundarna skötte 
sej, magen ballade ur två gånger så jag fick sätta mej och vänta ut anfallen. Men hundarna väntade så tålmodigt på mej så det gjorde ingenting. Men jag kom av mej i tempot. Tanken var sedan att jag skulle hinna att träna. Men promenaden och glassätandet inne i Söderköping med familjen tog  längre tid än beräknat, passet började sex och vi lämnade Söderköping tio i. Så istället beslutade jag mej för att ta barn och hundar till spåret hemma i byggden och testa det. Mittimellan N stannade hemma men vi andra drog iväg. Att springa med mina barn och hundar är....... jag skulle inte sträcka mej så långt som att säga roligt......men lite skönt kanske. Lilla N hade mer energi än mej och jag tror jag var tröttast i familjen när vi väl kom fram efter att ha tröskat oss igenom 2.5km. Vi sprang i intervaller, men jag tycker ändå att det är imponerande för en 4-åring!

Efteråt drog vi till agilityplan och tränade. Bobbo gick som en klocka. Han flög fram, var smidig och blev inte påverkad överhuvudtaget. Det är så underbart att se att kroppen hans är så mycket bättre. 
Pluto fick sej också en ordentlig genomkörare. Bakombytena funkade inte nåt vidare i vissa kombinationer men jätte bra i andra. Vi tränade staket, ett av de moment han hade väldigt svårt för under Aller kursen. Men nu tycktes han ha greppat konceptet. Han hade heller inga problem med däcket. Nu är det mest träning, repetitioner han behöver för att bli säkrare. I september är det tänkt att han ska starta sin första officiella tävling. Målet är att ha roligt tillsammans. Med Bobbo är det som vanligt att vi satsar på att gå runt felfria. Men vi får se. Han går ju ur slalomen då och då. Jag ahr fått för mej att det beror på ryggen, så jag låter bli att träna slalom. Bobbo får tävla för att han älskar 
sin agiliy. Pluto älskar också agilityn. Vilken tur jag har som två så fina hundar som älskar att hålla på med samma saker som jag gör!


PS: för att få några bilder (med lilla ostabila kameran som tar suddiga bilder så fort något rör sej suck) på hundarna och hindren fick Lilla N köra Pluto på slutet. Jisses vad hon är duktig! Och Pluto lyssnade och lydde perfekt. Vad månne det bli av henne så småningom?

Så även om det inte blev en powerwalk i går morse. Det blev inget pass på gymmet eller lydnad eller freestyle,men väl en tur i löpspåret, en längre promenad på 90minuter och en bra genomkörare på agilityplan. Så även om det inte blev som jag tänkt mej så blev det en del träning för mej ändå. Och  jag mår riktigt bra i det!

Tävlingar

Att sitta uppe sent på kvällarna är inte alltid så bra. Härom natten budade jag på Tradera och kammade hem en hel del kläder till Stora N. I natt anmälde jag mej på pinkiv till olika tävlingar.

• Det blev tre stycken lydnadstävlingar klass 2 med Pluto.
• En agility- och en hoppklass i Söderköping med både Pluto och Bobbo.
• Tre stycken Freestyle tävlingar klass 2 för Pluto varav två stycken ska även Bobbo vara med i.

Summa: 12 starter i höst.

Så den som är sugen att komma och heja på, ta fram almanackan och stora piskan. Jag kan behöva allt stöd och all pushning ni kan ge mej för att jag ska bli klar för starterna, för ni tror väl ändå inte att jag är förberedd nu? Nej, det skulle inte vara jag. Men i morgon börjar jag träna. Det är ju lite det som tävlingarna är till för. Att jag ska få ur tummen ur arslet och faktiskt träna på riktigt!







Gulp, nu blev jag nervös igen!