Att ha med Pluto.

Pluto var ju med på vår semester. Att jag valde honom och inte Bobbo har flera förklaringar. Pluto har inte fått den tid och uppmärksamhet som han förtjänar. Han har varit hund nummer två och har fått hänga på när jag gjort Bobbo-aktiviteter. Sedan har jag tränat honom "lite på skoj". Han får alltid gå åt sidan för Bobbos skull och Bobbo tillåter inte honom komma nära mej så att vi kan bonda på riktigt, riktigt. De gånger vi har försökt har det slutat med slagsmål så jag tillåter heller inte båda hundarna hos mej samtidigt. Och eftersom Bobbo är hos mej som en klistrad papperslapp är det inte helt enkelt för Pluto att slå sej in. Jag har märkt att han reagerar i vissa lägen på ett sätt som jag inte uppskattar, och det beror helt på mej. Han litar inte helt på människor och när jag blir arg vågar han inte komma fram. Det är inte som förr, men den där stenhårda tilliten som Bobbo har till mej, den saknar Pluto. Bobbo vet att han inte åker på stryk. Han vet att jag gormar och låter arg men inget ont händer, förutom att jag tar tag i honom och läser lusen av honom. Det vet inte Pluto. Och även om vi tränar även på den biten, hur ska han bli säker om vi inte får full tid med positiva upplevelser? Jag ville att vi genom den här semestern skulle skapa närhet till varandra. En annan anledning är att Pluto är lätare att ha med än Bobbo. Bobbo tror nämligen att det är ett straff att gå i koppel ( vilket jag också använder när han inte sköter sej, så det är ju riktigt) Och att då ha Bobbo kopplad i flera dagar är mer en pina för honom än glädje. Pluto däremot är glad bara han får vara med. Dessutom är han oerhört enkel att ha med överallt. Och det blev det verkligen en demonstration under den här semestern!

Mitt bland alla människor under
Pippi förställningen, då vilar han.

När folk frågar vilken ras Pluto är tvekar jag alltid att säga att han är en amstaff. Jag håller stenhårt på de 25% rottweiler som det sägs att han är och säger till folk att han är en blandras. Under den senaste veckan bestämde jag mej för att han är ett utmärkt exempel för folk att se att amstaffens sk kamphunds mentalitet är att vara så cool som Pluto är. En gång under hela semestern fick jag en ogillande blick från någon. Om det berodde på att vi trängdes med massor av folk och hon var hundrädd eller för att han är en staffe, vet jag inte, men annars har alla reaktioner varit enormt positiva. I djurparken kom det fram en kvinna med sina två barn och frågade om hon fick klappa Pluto. Hon hade blivit attackerad av en amstaff/doggo argentino och var jätte rädd för just den typen av hund som Pluto är. Hennes högsta önskan var att komma över rädslan och Pluto var hennes första steg. Sedan lät hon barnen komma fram för att lära även dem att dessa hundar inte behöver vara farliga. Mitt i den värsta trängseln har han lagt sej ner för att sova och struntat i när barn klivit över honom eller runt honom. Han har lugnt och stilla låtit mer än 50 barn klappat honom 

När barnen gick i Riddarskola somnade Pluto på jackorna. Det var riktigt
tråkigt tyckte han, men var ändå med på noterna.

under dessa dagar och inte ens när en liten kille på drygt året överumplade honom medan han sov på slottet och föräldrarna förfärat bad om ursäkt lyfte Pluto knappt mer än på huvudet och suckade. Ett litet för stor intresse för djuren i parken visade han genom att spänna kroppen, men blir det för mycket för honom vänder han bort huvudet och väljer att inte konfronteras för att han känner att han inte vet hur han ska reagera. 


Första natten i tältet var han ganska orolig, vågade inte gå in när tältduken slog i vinden och hoppade upp så fort någon reste sej. Andra natten var han cool lugn och jag kunde lämna honom i tältet utan att han brydde sej. Lilla N har gått med honom mest under dessa dagar. Mest har hon hållt kopplet i handen och fått många förtjusta tillrop när den lilla, söta flickan gått med den stora, lydiga hunden. Andra hundar ha rmorrat och gjort utfall, han har inte bevärdigat dem med en blick.


 Ett riktigt bra träningspass fick vi till under dessa dagar. Mest har vi kramats, promenerat och lekt tillsammans. Oj som vi har lekt. Mest på stranden, han och jag. Vi har bondat och haft riktigt roligt tillsammans. Vi har varit nära, nära, kelat och skapat förtroende. Stora N och Pluto har kastat boll tillsammans, 
gjort av med lite energi och även Mittimellan N har visat ett visst intresse för Pluto. De har sovit tillsammans, hans tass i hennes hand, hans huvud på hennes lår, hon med armen runt hans kropp.


Att ha med Pluto har varit väldigt enkelt. Inte många minuter har vi varit ifrån varandra. Det var när vi duschade och när jag diskade. Annars var vi tillsammans hela tiden. Om målet med att han ska känna en större trygghet hos mej är nått vet jag inte än. Här hemma har Bobbo tagit sin självklara plats med huvudet i mitt knä och Pluto har lagt sej i sin säng. På promenaderna går Bobbo långt där framme och Pluto går nära mej. Men jag har blivit mer uppmärksam på att Pluto behöver mej. Han blir orolig om han inte ser mej. Bara han vet att jag är i närheten så är det okey. Men han vill ha mej där. Han är otroligt uppmärksam på mej. Läser av mina signaler hela tiden och väntar på att få 


kommandon och dirregeringar. Han är en sån underbar hund att ha att göra med, att träna med och ha som familjemedlem. Han är ett föredöme för sin ras.En ambassadör som inger lugn till sin omgivning. Alla som ser honom ger uppskattande kommentarer, kommer fram och vill hälsa, kommenterar honom i positiva ordalag och känner sej trygga med honom. Jag hoppas verkligen bråken mellan grababrna lugnar sej så att jag kan behålla Pluto här hemma. Då kommer han att få följa med på fler semestrar och fler äventyr. En lättare hund får man leta efter!

Minisemester

Jag kom på idéen en regnig fotbollsturnering när vi satt och huttrade i tävlingstältet jag haft med mej för att tjejerna inte skulle gnälla ihjäl mej medan Stora N spelade match hela dagen. Tanken växte med tiden och när det blev klart att Marcelo inte fick sin semester bestämde jag mej för att satsa. Så jag åkte och köpte stormkök, fixade sovsäckar och beslöt att åka och tälta i ett tävlingstält med picknickfiltar som golv och luftmadrasser som sängar. När Annelie berättade att de skulle till Astrid Lindgrens värld passade vi på att boka in oss på samma resa och fortsätta mot Öland när de reste hemmåt. För fyra år sedan var vi i Astrid Lindgrens värld. Stora N har några vaga minnen, Lilla N var nyfödd och Mittimellan N har inte en susning att hon varit 

Pluto i Mattisborgen

Lilla N stökar runt i Mattisborgen.

där förut. Tillsammans med Annelie fick vi en fantastisk dag som var så otroligt stressfri att jag själv blev förvånad. Vi strosade runt och började i Mattisborgen. Vilken fantastisk miljö! Det är nåt som verkligen tilltalar mej! Föreställningen var lite kort, men jisses vilket brak det blev när den delade sej! Pluto tittade upp och vickade lite nervöst med öronen, men sen brydde han sej inte. Då var jag verkligen glad att Bobbo inte var med! Efteråt lekte rövarna med ungarna, och våra fick stå i centrum i hitta en lagom stor sten, pricka stora stenen  och spotta-långt tävlingarna. Vi spatserade sedan vidare, det var varmt och då och då kom ett mindre duggregn, men det var inte farligt alls. Vi köpte lite godis, sjöng med Prussiluskan och blev 

Barnen leker med Pippi.

kvar väldigt länge vid Pippis hus. Lilla N:s lycka var gjord när hon slutligen fick en kram av Pippi! Jag är djupt imponerad av parken, inte bara för de fina miljöerna utan även för maten. Vilka valmöjigheter och vilken service. Jag lyfter på hatten! På kvällen tog vi farväl av vårt sällskap och vi rullade vidare mot Öland. Ungarna somnade innan vi lämnat parkeringen och turligt nog vaknade Stora N lagom till att vi åkte över bron. Så han var lagom vaken när det var dags att sätta upp tältet. 

Vår frukost vid tältet nära havet.

Vilken pärs det var! Att försöka resa tält i dunderstorm! Med hjälp gick det tillslut bra och vi 

Så här sov vi. Jag och Lilla n till vä
och de andra till höger. Pluto i mitten.

packade in oss i tältet. Där inne var det förvånandsvärt varmt, lugnt och stilla så första natten gick bra. Tidigt på morgonen fick Stora N ont i magen så värst många timmars sömn fick jag inte. Men vi vaknade tillslut inte förens halv nio. 





  I två dagar spenderade vi vår tid på Djur- och nöjesparken. Lite regn kom det på förmiddagen och då åkte ungarna karuseller. Sedan blev det strålande sol och då blev det badlandet. Pluto tyckte att djuren var mest intressanta, 

Mina två stora är riktiga blötdjur!

men också lite otäcka. En för närgången get nöp han i mulen. Jag blev arg, men geten tittade bara på den tokiga hunden. Inte en min rörde han. Pluto däremot valde att inte närma sej staketet mer.








 På vår fjärde dag åkte vi till Borgholmslott. Jag blev förtrollad! 

Vilket paradis! Gissa om jag var i mitt ässe där jag upphetsat försökte få barnen att förstå att människor dött där på trapporna, barn hade fötts här, folk hade bott och älskat och varit rädda och dansat här i flera hundra år. Just där vi gick. Helt otroligt! Stora N var den som delade min entusiasm. Han var dock mest intresserad av Valdemar och hans bror, kungen Birger. Det var häftigt att se kanonkulor sitta kvar i muren, se fängelshålorna och få en guidning till allt det vi såg men visste så lite om. 

Stora N får lära sej att slåss som en
riddare.

Sedan blev det riddarsskola för barnen. De fick hitta på egna riddarnamn, lära sej slåss och blev sedan dubbade till riktiga riddare. Stora N var så rörd att hans röst stockades. Han tar sitt uppdrag på största allvar och tror numera att han faktiskt är en riddare. Vilket fick honom att fundera om man faktiskt kan dö i strid, för han ville inte dö - inte som barn iallafall.... Vad svarar man på det? Jag bara älskar hans inlevelseförmåga och fantasi! Mittimellan N glänste som 

Mittimellan n blir dubbad till
Riddare Drakblod av Borgholm

vanligt på bågskytte och mina tre riddare; Riddare Lejonhuvud, Drakblod och Diamant fick måla en varsin vapensköld som nu pryder deras rum här hemma.


Att få komma hem till Marcelo var underbart. Jag låg i nästan tio minuter i min säng och stönade av välbehag att få sträcka ut och vila utan kläder, nyduschad i mitt hem. Borta bra men hemma är ta mej sjutton bäst!

Semester i bilder

Vi hade det kul, mysigt och omväxlande på semestern. Här är lite bilder....



I Astrid lindgrens värld träffade vi Pippi, Ronja, Emil och många andra. Vilken fantastisk park det faktiskt är!

          

Mattis rövarna o Ronja lekte med
barnen. Mittimellan N i flätor.

Pluto i Pippis miniatyr stad

Piraterna tillfånga tog Pippis pappa

Vi bilade ner till Öland för att sova i tält och gå på Ölands djur- och nöjespark.

På Öland bodde vi nära havet o besökte djur och nöjesparken

 

Vattenlandet var en stor hit!

Det blev mycket bad i poolerna båda dagarna vi var i parken.

     

  

Vi fick ett infall att åka till Borgholm innan hemfärd. Och det var ett av det bästa vi gjort. Jag har aldrig gett bort 600kr med sån stor glädje som jag gjorde där. Det var värt varenda krona! Riddarskola, sköldvapen målning, pilbågeskjutning, guidning, museumet, slottet, allt var fantastiskt!

Borgholm slott, en fantastisk miljö som vi alla älskade!

I Riddarskolan fick de lära sej att slåss mot riddare...

Jag tror han blev förvånad över de hårda slagen och de vilda attackerna från mina barn.
Det märks att de tränar kampsport!

Lilla N blir dubbad till Riddare Diamant av Borgholm slott

.....och semesterns baksidor

När man läser om andra människors glorifierade liv på nätet är det många som får ångest och många saknar just den lite mindre "fina" sidan av livet. Här kommer vår baksida.

Vi har verkligen haft en fantastisk semester. Jag är jätteglad att vi kom iväg. Jag är till och med stolt över att jag faktiskt gjorde det. Fast det inte är nån större grej att dra iväg ensam med tre barn, en hund, ett anti-tält och en kylväska i en trasig bil. Men det här är mitt första steg mot modigare äventyr med barnen.

En dag i Astrid Lindgrens värld med underbart sällskap är inte så mycket att orda om. Allt gick bra. Visst blev det lite gnäll några gånger, men absolut inget jag kommer att komma ihåg om tre veckor. Pluto klarade till och med av smällen när Mattisborgen gick i tu. Då tackade jag mej själv för att jag inte valt att ha med Bobbo - som är skotträdd. Han hade inte repat sej på hela semestern!

Eländet började när vi väl kom till Talluddens camping på Öland. Klockan var vid nio på kvällen och det blåste full storm. Stora N var vaken och försökte hjälpa mej att sätta upp tältet. Vi var chanslösa! Allt blåste bort. Tältpinnar, duken...... Stora N kämpade hårt för att hålla i sina delar, men tältet blåste upp och ner. Jag vände på tältet. Det blåste in i bilen. Tältet blev snett, gick inte att få upp och det slutade med att jag satt och asgarvade på marken med ett tält som fladdrade i vinden. För jag sa väl att jag inte äger ett vanligt tält? Nej, jag satsade på att det skulle gå bra i vårt tävlingstält. Alltså ett högt tält, utan innertält som jag använder när jag är ute och tävlar med hundarna. Tillslut kom det två starka karlar och deras tre lite större barn och förbarmade sej över oss. Med gemensamma krafter lyckades vi få tältet på plats, tio meter från stranden, ute på en udde, där vinden piskade över oss hela semestern. För stormen bedarrade dagen efter, men det märktes inte ute på vår lilla tält-udde. Där var vinden så kraftig hela tiden att vi var nästan tvugna att skrika för att göra oss hörda. Bara 200 meter bort var det inte alls så, men där var det tältförbud- där var det husvagnarnas plats. Vinden tvingade in oss i tältet när vi skulle äta middagarna, det fick oss att laga mat inne i tältet och det fick oss att tveka att gå upp på morgonen. Den där sabla vinden fick mej att tveka att åka hemmåt på kvällarna. Jag hatade tillslut den där blåsten och var nära att packa ihop och åka till en annan camping. Det som fick mej att tveka var att jag var tvungen att packa in allt i bilen och sedan packa upp allting igen.

När vi väl hade ätit eller när vi väl hade kommit upp gick det faktiskt ganska bra. Ungarna lekte på lekplatsen, vi busade runt på stranden, i jackor, men ändock. Vi överlevde blåsten även om den inte var vår bästa vän.....

Nästa enorma bakslag var maten. Fy bövelen vilken dålig mat de har på Ölands djurpark! Dyr som smaragder och smaklös som jag vet inte vad. Barnen som älskar pomme, vägrade äta pomme inne i parken. Till och med glassen var riktig onödig äcklig. Vilket är mitt betyg på all den mat vi åt på Öland, onödigt äcklig. Räddningen var den egenhända maten vi lagade på stormköket inne i vårt tält på kvällarna. Riktig mat med goda grönsaker! MUMS! Och dyrt var det på alla matställen. En lunch för oss fyra gick på en bra bit över 300kr samtidigt som det var så lite mat att vi inte blev mätta. Dålig service, och omöjliga, strikta regler som gjorde att det inte gick att byta ut delar som vi inte kunde äta gör att djurparksäventyret faktiskt fick ett minus i kanten. Jag förstår att de flesta tog med egen mat!

Att ha med Lilla N är också alltid en chansning. Hon är duktig på att bryta alla regler, reta upp sina syskon, vara påfrestande och ständigt tjafsa emot. Under våra dagar tillsammans var det inget undantag. Det är inte alltid lätt att ha tålamod med min yngsta madamme, men jag hade bestämt mej för att det skulle funka. Och det gjorde det! Några tålmodsprövningar blev det, en del hot och ett par utbrott. Men hon växte under den här semestern, blev lite klokare och framförallt var det bra mycket mindre sammandrabbningar under dessa dagar tillsammans än det brukar vara under en hel dag med Lilla N här hemma.

Vi hade ingen sån där Hollywood-semester, där man skrattar hela tiden och som man kommer att minnas som den bästa semestern någonsin. Ni vet där solen strålar i kapp med glada barn, kramar, lek och där bra stämningsmusik ligger som en kuliss bakom upplevelsen. Men vi hade verkligen en riktigt bra semester, trots att det var i vår verklighet, utan musik, med lite regn, mycket blåst, dålig mat men med hög mysfaktor.

Antagen

Jag har fått beskedet nu. Jag är antagen på den ena utbildningen men bara 6:e reserv på den andra. Jag vet inte om jag önskar att det vore tvärt om. Nu känner jag hur det pirrar till i kroppen, nervositet. Shit ska jag verkligen plugga mer! Jag hade sökt två distansutbildningar i spanska, den ena på helfart och den andra på halvfart. Jag brottas hela tiden mellan om jag ska plugga halvtid under ett år eller heltid under en termin. Tanken är ju att jag ska jobba samtidigt. Och ska sanningen fram så längtar jag efter att få "bara" jobba. Samtidigt vill jag ha poängen så att jag blir fullständigt behörig att undervisa i spanska. Det jag kom in på är heltidsstudierna. Hur ska jag hinna jobba heltid samtidigt som jag pluggar heltid? För säkerhets skull har jag tackat ja till båda, så har jag några veckor till på mej att fundera, om jag skulle bli antagen till den andra också.


Så på förhand säger jag: Tack alla mina vänner för tiden som varit, tack alla underbara hundmänniskor, alla superfina träningskompisar för den här tiden. Vi syns om ett år eller så. Jag vill även på förhand be om ursäkt till alla föräldrar i min sons klass, till mina flickors förskola för att jag inte kommer ställa upp på aktivitetsdagar och andra jippon. Jag vill även be om ursäkt till alla ledare och fröknar för att jag kommer missa tider till olika möten som utvecklingsamtal, föräldrarmöten och annat. Mitt fokus den kommande tiden kommer ligga på att sköta mitt jobb, klara skolan, vara en bra och halvt närvarande mamma. Så mycket ledig tid kommer gå till återhämtning.  
Sayonaraaaaaa!

Saknar...

.... Marcelo, mitt själs älskande.  Och Bobbo. Ni fattas oss här nere. Speciellt du min älskling, du ska ju vara med oss. Vi ska vara tillsammans. Saknar din doft, din hud ditt lugn, ditt leende. Jag vet att Bobbo har det bättre med att inte vara med oss. Även om det inte är idealiskt att vara hemma heller. Men att ha med sej en hund och inte den andra gör ju att jag saknar Bobbo mer än vad jag skulle har gjort om båda hundarna var hemma. Puss på er. Vi syns om några dagar!

Nu drar vi på semester

Hela bilen är knökfull. Det är tält, sovsäckar, stolar, luftmadrasser, mat, leksaker, kläder, filter.....you name it. Jag har tagit med mej Pluto och barnen och vi ska på en liten minisemester tillsammans. Hemma blir grabbarna.... och grannen. I tidig ottan stack vi för att möta Annelie och 
tjejerna i Astrid Lindgrens värld. Det förväntas regna hela dagen men jag hoppas att vädergudarna håller bort blötan just där vi är. Lite nervöst känns det att spendera så mycket tid i ett tält med barnen, utan TV, utan Marcelo. Jag hoppas verkligen vi får några fantastiska dagar tillsammans. Jag hoppas vi får chans att bada i havet och skratta flera timmar tillsammans. Kanske det är just det jag är mest nervös över, att få för dålig sömn så att vi är dödströtta och griniga. Innerst inne önskar jag vara en äventyrslysten mamma som hittar på galna upptåg som barnen minns hela livet. I sanningens namn är jag inte så galen. Men att dra iväg själv och tälta med ungarna och se lite av Sverige är nog ungefär så tråkig jag är i min äventyrslusta. I allafall med tre så små barn. Och jag tror barnen tycker att det ska bli super spännande. De har längtat i flera dagar nu och har surat till för att vi inte åkt NU! Men nu är vi äntligen på väg. Med en temugg i handen, gps:en på mobilen påslagen, radion som skvalar, barnen som vaknar till. Vi är snart framme. Då ska vi äta frukost tillsammans. Ladda för dagen. Träffa Pippi, Prussiluskan, Emil och kanske Ronja. Hand i hand ska vi gå. Äta ihop, sova ihop. Nu är vi äntligen på vår semester tripp!

Bäbisfrossa

Flera av mina vänner har ju fått barn, Alma, Milou och nu har vi även fått träffat bäbis Edith. Tre flickor i skaran. Edith är så liten och så söt. Molly är inte jätteförjust i den tvåbenta bäbisen men Ella är glad över tillskottet. Mamma Jonna är lyckligast i hela världen. Och det förstår man när man håller lilla superbäbisen. De har det så mysigt där ute i sitt lilla hus nära sjön.

Nu har vi fått en figurant till, inte bara mina tre som kan gömma sej i skogen när viska träna sök...he he. Välkommen till världen Edith!


Milou har jag heller inte presenterat. Milou är född som barn nummer tre och har de supercoola brossorna Linus och Liam, som mina barn älskar att leka med. Milou är så mjuk och lugn 
och när man håller i henne påminns man om hur underbart det är att ha en liten igen. Kristin är en superstolt 

mamma och härligt lycklig över att ha fått en liten tjej tillslut. Tyvärr har de flyttat från oss så vi träffas inte lika enkelt som förut men vi har riktigt kul när vi väl träffas.




 Och så har vi bästigaste Alma såklart. Min guddotter. En super härlig unge med massor av energi. Hon kommer verkligen att ta för sej av livet. Nu har hon blivit stora damen och kan krypa. Alma betyder själ på spanska. Ett sånt vackert namn. Jag var lite sugen på det namnet till nån av 
tjejerna, men så blev det ju inte. Men nu har jag fått min Alma iallafall.






Nu när mina egna blivit lite större är det kul att ha andras bäbisar att låna ett tag. Att få snusa dem i nacken, pussa dem på hjässan och leka lite titt-ut, visst är det underbart. Bäbisfrossa kan man inte få för mycket av!

Lilla Lina

Magiska trollunge. Härliga lilla Anderssonskan! Sötare för varje månad. Familjens lilla minsting och älskad som få. Nu två år gammal. Vi var där. Solen sken. Hon fick kläder, leksaker och en bärbuske av oss. Damen ifråga tyckte det var lite jobbigt med all uppmärksamhet. Hon vägrade öppna sina presenter, däremot 
gick det väldigt bra att leka med dem.... Egen vilja, snäll och duktig på att uttrycka sej; det är en riktig Andersson det! Hon är precis som man ska vara!

Uppdatering

Raffa?

Raffa?

Alyssa kom. Och Raffa. Och Patte bor ju här sen länge. Isabella kom med. Vi spenderade flera dagar tillsammans. Bland annat var vi i Tropikariet. 
Klappade på apor, letade ormar och som vanligt stod vi vuxna länge och glodde på hajarna medan barnen klappade rockor. 
Sköldpaddorna fick mej att sakna Pyrit. Även om han var 

 mindre än de på Tropikariumet. Appråpå det blev det hallaballej häromdagen när de hittade en sköldpappa i Söderköping. Hur stora är oddsen att flera paddor rymmer? Så telefonen gick varm av glada hejjarop om att Pyrit var funnen. Men det var inte han. Så Pyrit är fortfarande borta, förhoppningsvis lever han loppan.








 Vi var ner vid sjön, som var Pyrits flyktväg, och badade. Vattnet hade behagliga 20grader och till och med jag har badat lite. Vi grillade korv och burgare och på måndagsmorgonen när snickarna kom passade 

Alyssa och Mittimellan N badar i vår sjö

Halmstadsgänget på att smita hemåt igen. Visst är det lite trist att de försvann så fort, men Patte är ju kvar och Raffa kommer snart tillbaka och i ska ju ner en tripp till dem snart, så då får vi träffa hela gänget. Familjen. Härligt!

Bloggfritt

Dagarna har gått. Tid har passerat. Vi har haft roligt, lite goda nyheter, lite ont i magen. Jag har äntligen fått träffat Edith! Vi drar på semester snart. Jag har haft godisfrossa och gjort en ny räd i att söka en himla massa jobb. Jobb som jag faktiskt vill ha den här gången. Solen har lyst. Vi får vara med varandra.

Jag ska försöka börja blogga i kapp lite under de närmaste dagarna, samtidigt ska jag förbereda min semester med barnen, packa, tvätta, inhandla diverse viktiga saker. Och jag ska hålla tummarna för att jag får ett av de braiga jobben....