Kvälls göra

Nybakade glutenfria frallor

Jag vet inte vart jag fick energin ifrån, men framåt åtta i kväll så började jag baka bröd. Det är välbehövligt, jag har bara en brödbit kvar i frysen, men ändå! Och när väl degen jäste nattade jag barn och sen tog jag itu med akvariumet. Pyrit min 23 åriga sköldpadda har ju fått algbekymmer. Vattnet slammar igen på en vecka och jag städar och städar. Nu har jag hittat ett algmedel som gör saken lite bättre men fortfarande får jag en grön sörja av alger efter ganska kort tid. Låter jag det vara så är det lokalt i akvariumet, och nu har jag latat mej närmare två månader eller så. Men det är ju inte roligt att titta på det. För två veckor sedan bestämde jag mej för att rengöra, men fick inte tid. Sen veckan efter hade jag två dagar då jag lovade mej själv att ta mej tid. Men misslyckades. Och förra veckan då somnade jag när tiden var inne... Men i dag så fick jag bara nog och tömde eländet. Vid tio på kvällen. Vid tio brukar mina ögon gå i kors! Nu tar det ett tag innan vattnet blir fint. Det grumlar alltid igen lite när jag öser på färskt vatten men jag har inga sjok av alger längs delar av glaset längre, och Pyrit fick ett ommöblerat hem!

Pyrit har häng med mej längst och simmar
ensam runt i sitt hem

Spikmatta underbart för ryggen!

Och för min egen skull lade jag mej en stund på spikmattan! Och det njöt min aj, aj rygg av, kan jag lova. Även om jag fortfarande är kyckling nog att ha en tunn tröja på mej när jag ligger.
 Nu ska jag sätta mej med transkriberingen en stund. I morgon blir det inte så mycket pluggtid, och det får jag ta igen nu under natten istället. För i morgon ska jag busa med en som är lika tokig som jag, och det är inte lätt att hitta!

Pluto tränar överlämningar

Kasta apporten och Pluto griper den

Återvända med apporten

Allting är ganska nytt för Pluto. Och trots att jag haft honom nu i tre månader får vi fortsätta att gå långsamt framåt. En av de saker vi dock tränar på daglig basis är apportering. Pluto älskar själva gripande- delen av momentet. Men eftersom jag hatar att springa runt och jaga hund för att kunna kasta igen så tränar vi överlämningar inomhus. Precis på samma sätt som jag gjorde med Bobbo när det begav sej. Idag fick Stora N för första gången testa på att träna sin hund. Han var överlycklig! Pluto däremot undrade varför jag försvann ut i köket. Men när han väl fattade att Stora N hade dummy och var villig att kasta så jobbade han på. Dock stannade han till lite för långt bort ett par  gånger för att få tugga på föremålet, men jag måste ändå säga att det var ett lyckat träningspass. Belöningen fick vi sen när vi sparkade boll i vardagsrummet. Stora N försökte finta bort Pluto, men duktiga vovven tog bollen och sprang raka vägen till mej! Förut sprang han runt med trofén, men nu raka vägen till mej och lämnade den i knät! Om en månad eller två kanske vi har riktigt fina överlämningar! 

Ibland blev det ett litet bit-stopp på vägen.

Baby besök

Bästa kompisar!

Kommer ni ihåg den där lilla vovven som stal mitt hjärta? Baby. Som ser ut som en grå liten dammtuss och är försiktig och alldeles underbar?Tiken som rymde flera gånger och som tycker att Bobbo är den bästa kompisen i världen och gärna skulle vilja bo här? Jag hade inte haft nåt emot att ta henne. Men då var det liksom inte aktuellt att en hund till. Och då försökte jag ju se om vi kunde para Baby och Bobbo men de kände att de kunde för lite om hundar för att ta en kull 
( bra hunägarskap!) Så jag blev utan en Bobbo-valp och utan en Baby. I dag har jag ju en Pluto istället. Men idag kom hon igen. Min lilla gråa dam. Bobbo vrålade här inne, så jag förstod att det var Baby på rymmen igen. Efter en lektur på gräsmattan lockade jag med henne in och hon fick hälsa på Pluto. Han uppskattades så länge han var kopplad. Bobbo har aldrig varit så kär som han är i denna tjej och de två lekte och lekte och lekte. Vilket är rätt kul eftersom husse säger att hon inte leker annars. Jag satte upp en lapp på dörren att hon var här och efter en halvtimme ringde det på dörren. En uppriven husse såg väldigt lättad ut. Men Baby, hon vill inte följa med. Hon vände om och gick in i huset igen. Bobbo är hennes kille! Pluto valde då att kasta sej över i henne i ivrig valplek. Baby skrek till och gick sen med på att gå till husse. TOKVALP! 

Pluto gick bra så länge han var kopplad.

Jag hoppas hon fortsätter med att rymma hit. Så att vi vet var vi kan hitta henne, istället för att bli överkörd eller nåt annat galet. Om nu inte Pluto skrämde henne.Besöket blev kort och kärt. Bobbo var förtvivlad när hon lämnade oss. Pluto tyckte att han var ju en lika bra lekkamrat. Till slut satte Bobbo honom på plats och Pluto gick och lade sej. Baby är speciell, tycker både Bobbo och jag.

Dagens Pluto

Efter att det varit ganska lugnt på den här fronten var det dags igen.... Pluto skred till verket när jag var och lämnade barnen. Hans nya trick är att gå i diskhon på jakt efter mat. Idag låg också en påse med bröd på bänken. Då blir det som det blir.  Disaster in the kitchen.Han har i allafall slutat med att bita sönder plastmuggarna som han får ner. Ett framsteg om något... Osökt kommer jag att tänka på låten " valpen min tycker om att ha skoj. Tålamod får man ha oj, oj, oj..." Ska göra nytt försök idag att beställa tid för kastrering. Fast då kommer väl detta problem att att eskalera. Kastrater blir ofta matvrak.... precis som han inte var det innan.

Så var det dags igen!

Nu gör jag ett ryck med veckans försök till en lite starkare och snyggare kropp. Jag har gett upp, vågen är och förblir trasig, så vikten kan jag inte mäta.Stegräknaren vill inte riktigt komma igång igen efter batteribyte, så nästa gång jag kommer ihåg att gå på stan ska jag gå tillbaka och se om butiken kan hjälpa mej. Men tills dess får jag helt enkelt mäta i annat. Egentligen struntar jag i om vågen står på 45kg eller 95kg när jag är nöjd med hur jag känner mej. Och stegräknaren räknar ju inte antalet repetioner på armhävningar så därför kommer jag numera räkna cm och träningsdos. Valet blir Träning, Promenad, Styrka och antalet cm som min mage väljer att krympa med. Kan vara lite osäkert eftersom jag svullnar upp och ner ibland, men väljer ändå denna kroppsdel eftersom jag sååååååå gärna vill att den ska minska väldigt mycket! Jag kommer stämma av söndag/måndag och ni kan hänga på och heja eller götta er i uteblivet/blivet resultat. Den här veckan utgår vi från talet 0.


CM: 0
Träning: 0
Promenad: 0
Styrka: 0


Förhoppningsvis står det -1,5 cm nästa måndag och minst 3 på träning och 6 på promenad och 2 på styrka... Det är målet denna vecka iallafall. Jag vet att den iväg-åkta träningen inte kommer vara så kraftig denna vecka då min bil skeppades iväg igår till verkstaden, och han som mekar heter Marcelo och att jag då inte kommer ha nån som tar barnen. Men det stoppar inte mej. För nu börjar jag så mycket. Jag längtar efter de kommande veckorna. Jag längtar efter mej.

Söndag igen.

Konstigt hur fort veckorna passerar. Nu har jag inte många veckor på mej att bli klar med uppsatsen. Och den här veckan har jag inte hunnit städa som jag ska heller. Konstigt nog lyckas jag inte få till en dag att göra allt på. Utan lite blir gjort under flera dagar..... Jag fyller år snart och det krockar med andra födelsedagar, advent och jobb. Så har jag inte upplevt det förut. Konstigt. I dag frågade pappa hur vi skulle göra i jul. Jul, jag är ju bara inne på att få till min födelsedag. Jag är inne på att få klart transkriberingarna! Vadå jul? Men vi fixade alla frågetecken och det känns som det kommer bli bra, i år igen! I morgon är det måndag och innan jag vet ordet av kommer jag sitta här hemma på söndag eftermiddag och undra vart den veckan tog vägen. Men jag laddar för en vecka med nattjobb. Jag laddar för en vecka med träning och att börja sätta vägen mot mina personliga mål. I dag är sista söndagen för det här kapitlet i mitt liv. Det ser jag fram emot. Många gånger har jag undrat hur man kommer till den där punkten " nog är nog". Jag har försökt skynda på att komma dit, många gånger i mitt liv. Jag tror jag är där nu. Nog är nog! Nu räcker det. På riktigt! Jag hoppas det. Sista söndagen. En söndag igen. Allt lika, men förhoppningsvis så olika. Håll tummarna för mej. Jag behöver det.

Frostvit

Idag var det fantastiskt att vakna upp tycker jag. Jag älskar när frosten färgar hela världen vit. Nu är ju jag en höstälskare men de närmaste veckorna kan vara tragiska. Färgerna försvinner, det blir bara kallt och mörkt och blött.Solen kan ha svårt att titta fram bland molnen. Men det var då jag insåg att det är mornar som den här som vi har framför oss. Frostvit, klar, vacker och med en glad, ljus sol som lyser upp. Jag undrar om det är hösten jag kommer sakna mest när vi flyttar utomlands. Jo, jag har äntligen fått Marcelo tänd på idéen på riktigt. Nu ska vi ju inte flytta inom en snar framtid, det ligger några år in i framtiden, men vi behöver några år på oss att bestämma var vi kan tänka oss att trivas också. Och var det finns möjlighet att få jobb. Även om vi bestämmer oss för ett land så finns det många städer och byar att välja mellan. Det finns så många liv att välja bland. Ska vi vara lantollor eller storstadsbor? Ska vi vara fria och fara runt eller leva 9-5 varianten? Såklart när det är Marcelo som är inblandad så är det sol och värme som hägrar, men betyder det Vietnam? Spanien? Nigeria? Nya Zeeland? Och ska vi borta hela året eller bara delar av det? Men en dag så vinkar vi nog adjö av det här landet, under en viss tid i allafall. Eftersom jag inte avgudar värme, och inte sonen heller, så hoppas jag valet faller på ett land som ändå har sommar och lite höst. För hösten är min absoluta favorit av alla.

Prat, prat, prat

Det var rätt kallt i skogen idag. Tur att vi hade varm kantarellsoppa att värma oss med. Japp, idag klev vi ut hela familjen, minus husfadern, tillsammans med Violetta och Leo och letade kottar till kommande julpyssel. Morgonen började med att steka pannkakor till ett helt kompani och koka soppa. Inte så svårt eftersom det var soppa på påse.... Sen ut i skogen med ryggsäck, kamera sittunderlag, hundleksaker och väl påpälsade. Lilla N började klaga typ tre meter från ytterdörren och slutade tre minuter innan hon somnade som var ungefär 2 timmar efter att vi kom hem... Men för mej är målet inte att ha en "perfekt" dag. Det är att vi har tillräckligt kul och är tillräckligt aktiverade i familjen så att hundar och majoriteten av barn är nöjda. Leo och Stora N har så himla roligt ihop. Senast de lekte var i mars!!!!! Ändå är det som om de träffades varje dag. Ögonen lyser på min son när hans kompis äntligen kommer. Den glansen kan jag dö för! Mittimellan N tror jag blev lite små kär i storebrossans snygga kompis, för hon ville bara vara där Leo var, så brukar det inte låta i skällan annars kan jag säga. Jag och Violetta fick chansen att prata lite med varandra. Båda har vi folk i vår närhet som just nu beter sej mindre lyckat. Och vi ventilerade saken med varandra en liten stund. Men mest handlade våra ämnen om jobb, lycka, hus och hennes kommande bäbis. Jag är säker på en tjej, och Leo hittade på ett alldeles eget namn som jag aldrig hört förut. Ett jättefint namn, så jag hoppas de väljer det om det blir en tösabit. Rätt kul är att jag hittade på Mittimellan N;s namn uppe på BB när hon var nyfödd. Jag hade aldrig hört det förut. När jag senare kollade upp det så fanns namnet sen tidigare, men det är bara 27st som har det namnet, och bara en handfull som har det som tilltalsnamn. Violetta och jag blev hastigt och lustigt gravida båda två för sex år sedan nästan samtidigt. Leo är bara nån månad äldre än Stora N, och vi fick grabbar båda två, som liknar varandra till sättet. Så vi får väl se vad hon får nu.

Grabbarna gömde sej i skogen och hundarna fick leta rätt på dem. Men det var kallt. Riktigt kallt så vi vände hemåt efter nån timme. Vi vuxna ockuperade soffan och pepparkaksburken öppnades. Sen fortsatte vi prata och mysa. Det var riktigt, riktigt trevligt. Även om inte mina barn förstår glädjen i att "bara sitta" och prata, såsom vi vuxna leker, så uppskattar jag mer och mer att få umgås med vuxna jag verkligen gillar, och prata om sånt som berör. Det goda samtalet är alldeles för underskattat. Prat, prat, prat = underbar sysselsättning.

Vad ska vi äta?

Varje dag ska det lagas mat. Och jag har oftast inget emot det. Men periodvis är denna fråga mardrömslik. För vad sjutton ska vi äta? Det är tråkigt att laga mat och allt blir som det alltid blir. Vi varvar väldigt sällan här hemma med hämtmat, så då är det jag som slavar i köket. Igen. Dessutom begränsas vår kost av att jag är glutenallergiker - visserligen inget stort problem, och att Lilla N inte ska få i sej mjölk - vilket blir ett litet problem eftersom hennes mjölkprodukter innehåller gluten.... Utöver det så begränsar vi intaget av rött kött. Vilt kan jag inte laga.... Så då blir det same same hela tiden. Nu kände jag den där matpaniken idag igen. Vad sjutton ska vi äta? Vad ska vi hitta på med de ingredienser som vi har hemma. Provar man nya recept måste man alltsom oftast åka och handla. Bilen ska få stå idag! Men så fick jag en tanke och gick ut på recept.nu och då hittade jag detta mysiga alternativ. Lite pinsamt är det kanske att det är Paolo Roberto som hittat på det, men vad sjutton? Så idag ska vi äta kyckling, fast utan denna peperoncino, för vad är det för nåt? Inget jag har i skafferiet i allafall.

Kyckling med potatis och babyspenat

1.Koka potatisklyftorna i lättsaltat vatten i 5–7 minuter.

2. Häll av vattnet och ånga av potatisen.

3. Värm olivolja (2 msk) i en stekpanna.

4. Lägg ner potatisen, strö över rosmarin och stek tills den är lite brynt och har mjuknat.

5. Hetta upp olivolja (2 msk) i en stekpanna under tiden som potatisen tillreds.

6. Lägg i rödlök och peperoncino och låt dem fräsa ca 2 minuter, utan att de tar färg.

7. Tillsätt kycklingskivorna och stek dem tills de är lite brynta och blanda sedan ner vitlök och timjan.

8. Låt allt puttra på låg värme, i ca 15 minuter.

9. Ta upp peperoncinon som kastas.

10. Blanda ner spenaten, rör om och smaka av med salt och peppar.

Jag har vunnit!

Jag har vunnit högsta priset i kärlek. Marcelo är min drömprins och vår kärlek är fantastisk och annorlunda. Det gillar jag. Jag hoppas vi får många år tillsammans som är lika bra som de som varit. Och jag har vunnit mirakelpriset genom att ha fått mina tre ungar. Inte nog med att de är roliga, trevliga att umgås med, vilda, härliga och söta. De får mej att växa som människa och utvecklas. Men utöver det så är det inte mycket jag vinner här i livet. Alla tävlingar jag kommer sist eller tvåa eller så. Lotteridragningar, triss, eller spel; NITLOTT. Jag vinner verkligen aldrig någonting. Med två eller tre undantag de senaste 19 åren. Men nu!!!!!


Jag visste inte ens om att jag var med i ett lotteri. Förra veckan när jag handlade på ICA MAXI så hände nåt surealistisk. Ni vet sånna här amerikanska filmer där en person står i kassan och en lampa börjar blinka och sirenerna tjuta? Först tror alla att det är nåt fel, sen har kunden vunnit någonting. Oftast för att det är den miljonte kunden eller så. Det hände mej! En lampa började blinka och det lät som tjuvlarmet gick. Där stod jag och tittade fånigt på lampan ovanför mitt huvud där det lyste VINST med stora bokstäver. Barnen lade sej på golvet och tittade på lampan och skrattade. Kunderna glodde på mej och jag undrade vad som skulle hända nu. Snabbt ögnade jag igenom mitt kvitto som var dubbelt så långt som förut. .... gå in i butiken.......hitta vara.....vunnit bil eller resa.....kontakta....... Jag fattade ingenting. Skulle jag med full kundvagn rusa runt i butiken och leta efter en vara så kunde jag vinna en bil eller vadå? En i personalen kom fram med ett leende. - Du har vunnit. Grattis!
Vad jag hade vunnit?  Jo, ett paket korv. Som jag kunde hämta när jag ville.
Idag skedde samma sak i en annan butik. Fast utan lampor och sirener. Killen i kassan ropade - Du har vunnit!
I mitt stilla sinne hoppades jag på en resa eller bil. Men det var diskmedel.

Så på en vecka har jag vunnit korv och diskmedel. Tjohhooo!

När första chocken lagt sej var jag både glad och förfäran över vinsten. Vad betyder det här? Ska Marcelo göra slut nu eller vad? Jag har tur i kärlek, inte spel. Men samtidigt så blev jag glad över min lilla vinst som jag ska hämta ut idag. Jag förstår att det är ett sätt för ICA att hålla sina kunder på glatt humör. Att det är ett pr trick. Men jag faller för det och dessutom ger det pengar till FUB - handikappade i Sverige. Så tack för vinsten och att jag fick en positiv överraskning mitt i vardagen.

Städat eller?

Städat enl. barnen. Mamma håller inte med.

Lite bättre ordning, och  rummet ärredo att
ta emot nya, vilda upptåg

Som de flesta förstått så tillhör städning inte min favorit sysselsättning. Men jag funderar på hur jag ska få barnen att vara lite mer ordningsamma än vad jag är. Det måste väl vara en del av uppfostran, hur väl man håller i ordning på sitt rum? Vad jag grunnar det på är alla dessa mammor som är välorganiserade och när man hälsar på hos dem är alltid barnrummen lika städade och ordningsamma. Jag vill också vara så duktig, utan tillsynes den djupa ansträngningen som jag tycker att det är. Häromdagen sa jag åt barnen att det var dags att städa rummet. När de var klara var inte jag lika tillfreds med resultatet som de var. Jo de hade varit jätte duktiga men saker hör inte hemma på golvet, tycker inte jag. Efter lite mutter tog de bort de sista sakerna och sen var det bara jag som hade resten av huset kvar. Mest katastrof är som vanligt tvättstugan. Jag vet inte vad som

Kaos i tvättstugan. man ser knappt golvet. Hatar det här!

Efter en kvart var det mer ordning
 och reda. Tills nästa gång... 

händer därinne. Nu är det inte bara en tvättstuga, utan även återvinningscentral och förråd. Men ändå...... När jag såg kaoset ville jag bara stänga dörren och låtsas som det regnar. Men är jag på barnen måste jag väl vara på mej själv också. Efter 15 minuters sorterande så var faktiskt tvättstugan presentabel igen. Men jag längtar efter att övervåningen ska bli klar (eller börjas med i allafall???) så att förråds prylarna försvinner och jag kan organisera rummet som jag vill ha den. Då kommer detta kaos vara ett minne blot *host, host*. Vårt hus är egentligen inte så svår städat, och det är en av de sakerna som jag uppskattar fruktansvärt mycket. I bland kan jag bli nostalgisk och sakna torpkänslan i vårt gamla hus, men bara jag tänker på städningen så försvinner den känslan ganska fort. Alla springor och glappande lister och annat jox gör att jag kunde skrubba i tre dagar utan att få lika rent som jag får här efter två timmar. Nytt hus är skönt hus. Jag hoppas barnen också kommer få växa upp som mer ordningsamma och inte tänka på städningen som jag gör när de blir stora. Att det bara blir naturligt liksom. För det här är riktigt jobbigt i perioder. Hur mycket jag än plockar undan så väller saker fram. Min dröm är att de bakar hemmalagad pizza till hela familjen och skrattar tillsammans i köket till medan de tillsammans stoppar in disken i diskmaskinen och torkar bänken. Det är inte en utopi. Det händer hos andra. Jag har sett det. Vet bara inte hur jag når det städmålet...

Fröet är sått.

Jag har en person som jag gillar som börjar tassa in lite försiktigt i mitt liv. Jag gläds jätte mycket åt det och ser framemot den kommande vägen. Du är välkommen min vän. Du är saknad.

Efter att ha gått i nån sorts vakum av amning och graviditets bubbla börjar jag nu lyfta blicken igen. Helt plötsligt känns det som att andra får plats igen. Jag har platsen i min sfär. Visserligen sitter jag rätt ensam nu när jag forskar och många av de bekanta jag har runt mej kommer att lämna mitt liv om ett par år när våra gemensamma nämnare försvinner. Men nu skrattar vi. Nu myser vi, och jag kan till och med tänka mej att fördjupa vänskapen med en eller två. Det känns ganska befriande. Som om ljuset i tunneln börjar närma sej. Jag är inte där. Jag har inte gått i mål. Jag grubblar fortfarande. Rannsakar försöker vara lyhörd. Det är häftigt den där känslan när färgerna kommer tillbaka, när pirret i magen svagt, svagt börjar surra. Just nu ser jag framemot nästa vecka när banden ska knytas med små lätta knutar. När leendena ska spräcka våra läppar och luften ska vara lite lättare att andas igen. Nästa vecka börjar jag igen. Jag börjar med att träffa min vän, jag börjar min resa mot mina kroppsliga mål och jag börjar resan mot slutet av det här kapitlet i mitt liv. Nya mejl har öppnat nya portar. De magiska dörrarna som är livsnerven i mitt liv. Jag är på väg och det kan jag faktiskt tacka min kusin för. Min älskade kusin som satte myror i huvudet på mej förra veckan. Jag hoppas att hon också kan hitta sina dörrar.

Livet kan vara rätt skönt. När den här krisen bara går över. Hoppas jag!

Rädda en apa

Jag brinner för så mycket här i livet. Men i huvudsak är det två saker som får mina pulsar att kicka igång ordentligt; det är barn och ungdomar och min första kärlek djuren. Jag har en dröm att få åka ut i världen och rädda djur från oss människor. Vissa djur vurmar jag mer för än andra; geoparder, elefanter, hundar/vargar, delfiner och orangutanger. Speciellt orangutangerna finns med i mina drömmar i min framtid. Men de har de svårt. Snälla titta till och var med och hjälp till!

Orangutangen är den enda människoapan i Asien och de finns nu bara i små isolerade områden på öarna Sumatra och Borneo. 

Orangutanger kan göra enkla verktyg för att klia sig och de använder lövfyllda grenar för att skydda sig mot både sol och regn. Man har även sett att orangutangerna använder grenar för att fånga insekter, samla honung och sträcka sig efter frukt som de inte riktigt når. 

• Jakten och husdjurshandeln fortsätter trots försök att stoppa dem. Trots att det är olagligt dödas orangutanger för sitt kött sk bushmeat. De är dessutom lätta måltavlor då de rör sig sakta. Det sker också en handel med kroppsdelar, speciellt skallar. Mellan 1995-1999 importerade Taiwan 1000 orangutanger, som bl a används som husdjur, på samma sätt som vi har hundar och katter. Det anses ge en hög status. Av sex infångade orangutanger tror man att fem dör i samband med fångst och transport.

• Skövling av skogsområden i Malaysias och Indonesiens ursprungliga skogar har gjort att skogen nästan försvunnit helt Huvudorsakerna är den kommersiella avverkningen, beredning för jordbruk, och omvandling till plantager . Avverkningen av skogen är dessutom ofta olaglig och öppnar upp nya vägar som ger tjuvskyttars tillgänglighet in i tidigare orörda områden.

• Bränder som härjar okontrollerat för att rensa mark till oljepalmplantager och jordbruk är också ett stort problem. På ett år (1997) förstördes miljontals hektar skog och många orangutanger brändes ihjäl. WWF Indonesien uppskattar att kanske så mycket som 10 miljoner hektar skog brann ner.
   

Tack vare WWF har en ny nationalpark inrättats  i Sebangau på södra Borneo, där finns en mycket stor mängd vilda orangutanger. Trots skyddet så behövs mer stöd till parken. Bland annat har illegal skogsavverkning skett och nationalparksvakterna behöver bättre stöd från myndigheterna. 

Vill du vara med och stödja så kan du gå in på världsnaturfondens sida och se vilket djur du brinner för att rädda http://www.wwf.se/insamlingsportal/

Pluto i träning

I dag har verkligen inget speciellt hänt. Det mest upphetsande var att lunchen blev försenad. Jag fick inte mat i mej förens jag kom hem från intervjuerna vid halvtvå. Sedan ut med dogsen i skogen. Pluto har börjat fatta det här med apportering. Vilket glädjer mej massor!!!!!! Han börjar fatta markeringar och näsan börjar kopplas på. Jag undrade bara för en vecka sedan hur sjutton jag skulle lära honom. Jag stod som ett levande frågetecken för det är såååå viktigt att inte pressa honom. Han tycker press är att vänta på att dummyn ska ramla... Nu vågar han komma upp och sätta sej bredvid mej i fotposition. Han stannar på kommando och jag kan gå ifrån med ryggen mot honom . Jag kan titta på honom, kasta och börja återvända. Sen drar han oftast, men snart sitter han kvar tills jag kommer tillbaka, det lovar jag. Han kan gå ut i markerna, söka med blicken, koppla på näsan och faktiskt jobba en stund innan han hittar dummyn! För en vecka sedan sprang han ut, tittade, nahä här var den inte och återvände sedan till mej och undrade vad vi skulle göra nu. Nu kommer han tillbaka till mej med grejen i munnen och skuttar som en rodeohäst. Vi har inte kommit så långt att han överlämnar saken i händerna än men han släpper den en bit ifrån mej och jag kan utan problem ta den. Så det är stora framsteg i Plutos värld. Ett annat kommando som han tycker är tufft är ligg. Men mer och mer kommer det. Han lägger sej ner men vill gärna studsa upp igen. Så vi jobbar på stadgan. Han är riktigt rolig att träna för helt plötsligt så gör han det som vi tränade på veckan innan. Och då har jag gått ett para dagar och slitit hår och undrat hur jag ska lösa så att han vågar och förstår. För det räcker med att jag säger åt honom en gång, i korrigerings syfte att han inte får äta sönder barnens leksaker eller att inte stjäla mat eller blöja från Lilla N, så blir han osäker i flera dagar. Förtroendet byggs långsamt upp så att han litar fullt på mej. Vi är inte där än men jag märker stor skillnad. Speciellt när jag ser hur ha reagerar på när Marcelo eller främmande kommenderar eller säger åt honom. Så länge det är lek och det inte spelar någon roll går det bra med de flesta. Sitt kan han i alla lekar. Men det är när man vill att han ska sitta om det kommer en bil eller om man ska kasta en dummy, visa upp för andra eller om det kommer människor, då blir det lite jobbigt tycker han. Så mycket av träningen går åt att bara hitta glädjen i att träna. Att skapa positiva bilder av träning. Om folk bara fattade hur enkla hundar staffarna är så skulle flera skaffa dem. Jag läste nånstans kritik över att vi håller på att avla bort deras aggressivitet och skärpa här i Sverige. Personligen kan jag tycka det är positivt. För de andra kvalitéerna som hunden har, enligt min erfarenhet, slår golden, schäfern, och alla småhundar med hästlängder. Jag tänkte häromdagen att så lätt som det är att ha Pluto så behöver jag inte skaffa någon annan hundras. De skitar ner väldigt minimalt här hemma. De är lugna soffpotatisar som är på och gillar att jobba när det bjuds upp till det. De är lätta att bada och göra rena, de lyder väldigt lätt. Jag har inte haft koppel på Pluto många gånger sen jag fick honom. Han följer mej ändå. Han är inte som Bobbo  som utforskar världen ganska långt bort från mej på promenaderna. Han håller ett bra avstånd och aktar sej för katter. Än så länge har jag inte sett någon jaktlust och han är underbar med barnen. Staffen används inte som skyddshund, eller som boskapshund. Det är inte många poliser, om det finns någon eller väktare som använder dem i bevakning. Så varför ska skärpan avlas vidare på. Varför vill man ha en hund som orsakar mycket skada när det väl smäller? Personligen har jag inget emot om staffarna skulle få bättre rykte. Att de skulle bli upptäckta för att vara bra hundar till familjer och sällskap till de som skaffar alldeles för tuffa hundar som kräver mer än vad de klarar av att ge. Idag är vi inte riktigt där kanske. Idag gäller det att veta vad man får i snöret. För skärpan finns och man måste ha kunskap så att man inte triggar igång det som den har så dåligt rykte för. Jag är exeptionellt nöjd med vårt val. Än så länge. Och jag hoppas jag skriver samma sak om tolv år, när Pluto börjar bli grå om nosen.

Orediga tankar på kvällskvisten

Ont i ryggen, ont i nacken. Jag hatar att transkribera! Vad det är? Jo man sitter och skriver ner varje stavelse, varje hmm... varje paus vi har i mina forskningintervjuer. Jag har suttit på den här stolen hur länge som helst. Den är inte skön. Jag får önska mej en ny i julklapp. eller födelsedagspresent. Fast då vill jag ha en kolsyremaskin. Jag vill göra bubbelvatten. Min dotter vill ha bublig hår. Gulligt va? Så i natt ska jag sitta och skriva och lyssna och skriva och lyssna. och lyssna igen. Människan jag transkriberade förut hade för sjutton talfel. Inget man lade märke till speciellt när han pratade, men när man skrev!!!!!! Var och vartannat ord upprepade han två till tre gånger och meningarna saknade både verb, predikat och akusativobjekt emellanåt. Tur nog förstod jag vad han menade, men läser man hans ord fattar jag nada! Nu lyssnar jag på en som pratar i rasande tempo. På tre sekunder har hon rabblat på fem till sju meningar! Då är det svårt att hänga med att skriva! Jag är iallafall inte så snabb. Nu behöver jag en paus. Frågan är bara om jag somnar då. Huvudet började sätta stopp och den brännande känslan i ryggen är obehaglig. Kanske en kopp varm choklad kan få upp blodsockret och alerten? Eller ett bra tvprogram? Huvudet mot soffkudden när jag sträcker ut ryggen.... Nej det få jag inte göra. Igår somnade jag i soffan och när jag vaknade tappade jag min ena lins. Med trasiga glasögon som får mej att vara schizofren kan ni tänka er vilken kombo det var i morse. En lins, trasiga glasögon och jag frenetiskt letande efter mobilen jag inte hittade men hörde, en linsburk med ev några gamla linser och mina foppatofflor som jag inte kan gå utan för mina sköna (läs vidriga) hälsporrars skull. Till slut fann jag ett par begagnade blå linser och livet kunde återgå till det lite mer normala.

Hmmm, kanske jag ska bli författare? Eller varför inte etolog? Hur ja nu kom att tänka på det. En trött hjärna tar vida, lustiga språng. Nej nu får det bli massagestolen en kvart.

Julkänsla

Jag kan inte förneka det längre. Fingrarna rör vid julskivorna och jag muttrar tyst för mej själv, jag får inte, jag får inte. Men det är såå nära. Jag har drabbats av julstämning redan nu. I vanliga fall så vägrar jag göra någonting före 1:a advent. men nu måste jag erkänna, jag har handlat julklappar. Flera stycken. Och nu på eftermiddagen har jag pysslat med fyra nya... Jag kan inte låta bli. Det enda jag är riktigt rädd för är att när väl jul nalkas så kommer jag vara dödstrött på den. Personligen tycker jag att jul är den viktigaste högtiden. Jag älskar myset, pysslet, maten, presenterna, gemenskapen, mörkret. Ja jag ÄLSKAR jul. Egentligen borde jag väl rusta för den kommande födelsedagen, men istället rustar jag för den kommande julen.... Prioriteringar!

 Hoppas på snö till jul, men kanske inte riktigt i samma mängder som förra vintern.... Jag har beställt snö från och med den 22nov och snösmältning 1 mars. Vi får väl se om det är min gång att bestämma.

Höstsöndag

Idag hade vi en date i parken. Det var Plutos första gång att få vara med när barnen stojar runt bland gungor, klätterställningar och sandlådor. Det gick ganska bra. Han går ju inte att platsa på en plats än och han blev lite rastlös mellan varven men jag tyckte han skötte sej finfint. En kvinna kommenterade surt att det är ju väldig onödvändigt att ha en ful pitbull bland alla barnen jag låtsades inte höra. En annan kvinna kom fram och bjussade på beröm för mina väluppfostrade hundar. Tillskillnad från några av småhundarna som stod på bakbenen och ylade så var mina hundar väldigt disiplinerade... Nåja

lek i karusellen i parken

Stora N och Lilla N var nöjda med sällskapet av dagiskompisen E och hans lillasyster Moll. De lekte och skrattade och mamman och jag hann tillochmed byta några ord med varandra. Jag diggar henne. Jätte mycket. Vi festade på smörgås och plättar, varm choklad och lättdryck. Efter parken fick jag en fikastund med Malin när jag hämtade Mittimellan N hos sin kompis. Så när jag kom hem och skulle städa och laga mat somnade jag istället i soffan. Det är uttröttande att vara social....he he. Men jag känner mej nöjd i kroppen. Stressen är nere på en låg nivå, det är bara magen som skriker efter mat. Köttbullarna puttrar på stekpannan och idag ska jag festa till och ha matlagningsgrädde i brunsåsen. I dag känns demonerna långt borta. Min storm häromdagen har bedarrat men poppandet i bröstet har fortfarande uteblivit. Känslan är viktig i mitt liv. Det är den jag lever efter och många sanningar om mej själv börjar kristallisera sej. Intressant.

Kärlek

Ni vet den där pulsen jag eftersöker, nerven. Nu har jag känt den igen. Det var liv i huset. Grabbarna lagade mat, tjejerna lekte och jag fick tid att lyssna, känna och vara med. Då kände jag igen hur själen skrattade av lycka.

Nytt jobb

Oj vad länge sen det var som jag sökte jobb! Men idag har jag gjort det. Alla kurser jag fnyst lite åt hur man skriver CV osv kanske skulle ha varit lämpliga att ha i ryggen idag, för man blir ringrostig på sånt kan jag lova. En gång i tiden satte jag i hop de mest konstigaste ansökningarna och fick alltid jobben, men nu....Jag visste knappt hur jag skulle sätt ihop ett personligt brev! Så i nästan 1½timme har jag knåpat ihop ett cv och brev och fyllt i alla formulär. Så får vi se om de antar utmaningen att låta mej komma på intervju. Som främsta merit skrev jag att jag är mamma.

Jobbet är som gymnasielärare, men jag har ett antal praktikveckor som saknas för att jag ska få den behörigheten. Jag har ämnena men inte praktiken. Fånigt va! Men jag försökte gå runt det ämnet så vi får väl se vad de säger. Förutom det jobbet fanns det bara förskoletjänster. INGET FÖR MEJ!

Jag tror inte jag får jobbet, men om två månader gott folk så kastar CSN ut mej i kylan. Då står jag på egna ben och ska klara försörjningen själv. Håll tummarna för att jag klarar det!

Klapp på egen axel

I dag är det en ny morgon. Nya krafter och nya sätt att angripa känslorna på. Jag har funderat mycket under natten. Jag och min kusin hade ett intressant samtal via fb om vänskap, sårade känslor och förhållningssätt. Eftersom jag är lite långsam och behöver vända och vrida på argument en lång tid kommer jag nog bära med mej samtalet ett tag innan jag kan säga vad det gjort för min personliga utveckling. Men i alla boxarslag jag utdelat till mej själv de senaste dygnen så börjar nu en upprorisk Åza,( jo jag är två personer som diskuterar för- och emot mej själv) tänka på alla positiva kommentarer jag får. Jag funderar på hur omvärlden reagerar när jag kommer. Och ja, det finns de som inte gillar mej. De finns de som missförstår och helt enkelt inte tycker om det jag är. Men alltsom oftast, faktiskt, så ler folk. Jag får ofta höra hur kompetent jag är på mitt arbete ( men gudarna ska veta att jag ibland misslyckas, som den gången jag lekte regissör och var dödligt sjuk samtidigt... eller när jag hoppade på ett säljarjobb, jag säger bara oj oj oj!) Många tycker jag är rolig och samtidigt är bra på att lyssna. Flera gånger varje år påpekar människor att de är så vana att jag gör saker på ett bra sätt att det är svårt att ta när jag är mänsklig och felar. Förvåningen blir så stor att de reagerar negativ på mina sårbara och mindre bra sidor. Många som i början räds mitt sätt kommer senare tillbaka och säger att det bara är jag som vågar ta fajten. Att det var jag som sa som det var och var ärlig nog att i kamratskaplig anda säga de svåra sakerna. Här tänker jag framför allt på saker som hänt på universitetet men även i jobbrelationer. Men det händer även i mina närmaste vänskapsrelationer också. Jag är inte född som moder Teresa. Då måste man stå ut med att inte vara älskad av alla. MEN, det gäller även att ta till sej kritiken. Att försöka vara lyhörd för hur andra känner och uppfattar en. Just nu är jag inne i sån period. Jag lyssnar, funderar på vad som är mitt fel. Vad jag kan göra annorlunda. Det är inte alltid roligt att radda upp bevisen för vilken usel människa man är på ett bord och syna dem i kanterna. Men om man inte gör det då och då så tror jag inte man heller kan vara helt lycklig däremellan.

Jag fick frågan i morse varför jag ska ändra på mej, varför jag bryr mej. Svaret är enkelt för mej. Därför att jag vill bättre. Och jag tror alla ibland sätter sej och funderar kring sina relationer och varför mönster dyker upp som man inte gillar. Min senaste omgång var när jag bodde i Stockholm och kastade ut alla som ville ha mej bara för att använda mej som bollplank/psykolog/hjälp/att stjäla energi ifrån utan att vilja ha en tvåvägs relation. Under många år nu när jag kämpat med mitt tillfrisknande har jag stängt dörrarna för nya relationer för jag har helt enkelt inte hunnit med fler än de jag har om jag ska hinna med vardagen också. Men nu börjar jag öppna mina fönster och då hör jag också klagotjuten.

Jag har en lång väg av grubblerier framför mej. Jag har en hel del självransakan och många tårar till som ska falla. Men jag vet att jag kan komma ut på andra sidan starkare, lite äldre, klokare och full av självförtroende. Men jag tycker inte det är roligt innan jag kommer dit.....

Ledsen

I dag är jag ledsen. Jag liksom bär en sorg i bröstet. Jag försöker leta och leta vad det är som gör mej så nedstämd men alla argument jag har för min ledsamhet kan jag rationellt förklara bort. Jag behöver inte vara så här sorgsen. Det finns ingen anledning. Ändå kan jag inte trolla bort känslan. Jag kan inte få den att flytta ut från min kropp. Jag känner mej som en slagpåse, hängig, trött och utsliten, oönskad. Mitt i sången, när jag nattade barnen kom tårarna. Kunde och ville inte längre hålla dem tillbaka. Jag smet ut och kröp upp i en oförstående Marcelos famn. På sitt sätt försökte han trösta. Han höll om mej, berättade hur fantastisk jag är och vilken tur att jag har som har så många fina människor omkring mej. Men idag hjälper inte det. Fast det var skönt att få gråta. Det var skönt att ha en kärleksfull famn att krypa upp i. Och även om han inte förstår min ledsamhet så vill han mej väl och tystnade och lät mej få prata ut. Han lät gråten stillna, han fick mej att skratta och tillsammans tittade vi på youtubeklippen med amstaffen som hoppar runt i träd, på väggar, brevlådor och annat. Det kändes fint. Men ändå känner jag mej lika ledsen. Lika sorgsen. Jag vet inte varför men jag känner mej bortprioriterad. Jag känner mej utbytt. Eller det är fel ord. Jag vet inte vad som är rätt.

Utåt sett träffar jag människor, umgås gör massor av saker. Men ur min synvinkel är det dött. Händelselöst. Jag saknar vibrationerna, nerven, livet, rörelsen. Jag saknar en syster att ringa och beklaga mej till, jag saknar en bror som kan klappa mej på huvudet och skaka på huvudet åt virriga mej. Jag saknar att umgås med mina vänner som jag älskar och jag saknar att inte veta svar varför vissa i min familj inte vill ha mej, som min mamma, min kusin.....I den stora bullriga släkt som tillhör Marcelo så saknar jag att tillhöra en egen familj som bullrar runt mej och mina barn.

I bland undrar jag vad som skulle hända om jag dog. Hur lång tid skulle det ta för folk att inse att jag inte ringde, eller svarade i telefon? Hur många skulle sörja och vem skulle komma på min begravning? Jag inser tillfullo att det jag går igenom just nu är en släng av melakoni och självömkan. Jag inser väldigt väl att jag suktar efter beröm och bekräftelse. Men sanningen är att jag just nu är en smula skör. Jag ifrågasätter allt i min värld och jag söker svar på frågor som jag inte ställt högt. Luften har gått ur ballongen, jag behöver nån som kan boosta upp mej igen. Eller nån...innerst inne önskar jag att en hel bataljon av människor ska sluta upp vid min sida, stötta mina armar och hjälpa mej att se klarare. Jag vill ha en kör som sjunger lovsånger till min ära och...eller bara sluta känna mej så sorgsen och ensam mitt bland alla människor. Jag vill vara stark igen. Full av självförtroende och känna den där sprittande lusten ända ut i fingertopparna. Jag vill bli hög på livet.  Känna nerven....

Egentligen är det inte synd om mej. Egentligen behöver jag ingen kör eller nån egoboost. Rationellt vet jag mitt värde, jag vet vilken tur jag har. Men mina monster i garderoben tittar ut i bland. Och nu är de här. Känslan i bröstet är den samma. Sorgsen, ensam, halt och lytt. Ful.

Vår tomt

Här inne bor trollen. Och snigeln vaktar dörren
så att vi inte går in utan trollens tillåtelse...

Döda trädet står upp fortfarande. Inte snyggt
men ett hem till fåglar och skalbaggar o annat kryp.

Veden  ligger och väntar på kaminen.

  Gräsmattan vi sådde vid midsommar har
tagit sej och hundarna roar sej gärna här.

Strömmen till byn går längs med vår tomtgräns.

Vår tomt är det inte ens hälften tillfärdigställt.Men vi jobbar på och faktum är att det finns en del fina platser redan nu. Om inte annat fyller de sin funktion som lekplats eller fikaställe. I morse tog jag tillfället i akt och fotograferade under en liten stund.Fotandet gör mej på bra humör, och även om jag inte hittat tillbaka till mina gamla takter är det själva arbetsprocessen som är det viktiga för mej.Det är den som ger mej energi och lust. Jag känner mej levande med en kamera i handen och när jag har tid att fotografera. Bra bilder kommer sen när jag fått hålla på en stund igen. 

En frusen liten sak.

Fel på mej?

Jag blir så ledsen på vissa människor som finns runt omkring mej som ena sekunden ska var mej nära och i nästa spottar mej i ansiktet. Ja försöker att inta ta åt mej av deras hugg och sura miner, men jag vill samtidigt inte bli förhärdad så att jag inte bryr mej. Så då blir jag ledsen. Klumpen i magen växer. Det tycks som om vissa människor tycker att det är helt ok att bli sur på mej, sura i veckor för nåt som jag inte riktigt förstår, men när de själva beter sej plumpt så ska andra förstå (läs jag) förlåta och gå vidare. I min enfald tror jag inte att människor är elaka för att vara elaka. Jag tror det bara blir så. Att de själva inte mår så bra att det som kommer ut gör det av dåligt mående. Men när jag förstår och inte blir förstådd så känns det så sårande. Så illa gör jag inte. Jag har dåliga vanor som att komma 5-10 min försent. Jag gör det för att jag är dålig på att uppskatta hur lång tid det tar att åka, gå eller att parkera. Inte för att jag skiter i det. Men det ska vara ok att andra ställer in två minuter innan utsatt tid eller att de glömmer bort att man ska träffas överhuvudtaget. Jag ska respektera andras scheman, tider och dessutom komma ihåg dem. Men jag gör inte det. Jag kommer ihåg vad jag själv ska göra under dagen, inte mycket mer. Så om jag glömmer bort att du haft din läkartid idag eller att du slutar sent på torsdagar så är det för att jag inte lägger andras schema i mitt minne. Jag minns att du ska till läkaren men kanske inte vilken dag. Jag vet att du slutar sent ibland men inte när. Varför ska detta orsaka missnöje hos mottagar personen? Jag förväntar mej inte att du ska veta mitt schema! Jag meddelar gärna om du vill. Det gör mej ingenting. Jag kan upprepa det också. En annan dålig sida jag har är att jag tar åt mej av saker som egentligen inte handlar om mej. Men jag gör det med människor jag tycker om. Det brukar inte vara ett problem, men nu har det blivit det. Jag står i valet och kvalet att välja bort en människa som jag älskar och som jag vill ha i mitt liv. Men jag respekterar mej själv så pass mycket att jag inte vill gå omkring och må dåligt för dennes missnöje över mej. När allt är bra så är det så bra. Men när det är dåligt.....Jag funderar på om kärleken är ömsesidig eller om jag bara är ett jobbigt surr.

Men så funderar jag på varför jag har människor som jag väljer bort. Är det så fel på mej? Är jag så elak, egoistisk och trångsynt som vissa får mej att framstå? Jag tycker faktiskt inte det själv. Jag gör inte det. Men vem är jag att bedöma det? Egentligen är det mina vänner som ska säga om så är fallet. Och jag har frågat flera stycken av dem. Kristin sa idag att om man känner mej och vet om att jag är inte är smidigheten själv så älskar man mej för den jag är. För vi har alla dåliga sidor och de kommer med de bra. Med andra ord resonerar hon som jag. Flera andra har också blivit frågade och alla svarar att jag är bra som jag är, med mina dåliga sidor. Själv tycker jag att jag är lite plump, osmidig och tidsoptimist. Jag är lite för ärlig ibland och har lite lätt att ta åt mej. Men är det så himla farligt? Jag vill vara omringad av kärlek. Ni får gärna kritisera men gör det ur ett ärligt och snällt uppsåt. Då tar jag åt mej och lyssnar.

Barn på universitet

Min grupp som hade tenta samtidigt. Macarena höll i diktafonen
sen analyseras vårt uttal och felsägningar...

Måla o äta russin var aktiviteten
universitetet för barnen.

Idag hade jag en muntlig tenta i spanska. Dagen till ära hade jag ingen barnvakt så de fick helt enkelt följa med. Våra röster i gruppen spelades in av Macarena från Spanien. Lilla N fick sitta i mitt knä och smaska russin de andra två fick rita i andra änden av klassrummet. Mina barn skötte sej exemplariskt och jag tror tentan gick bra. Det är i de här lägena jag inser att min uppfostran ger resultat, fläckvis iallafall! Jag är en superstolt mamma idag. Nog att de fått följa med alla tre sen de var bara någon vecka gammal, men idag har de lite mer spring i benen....

-Vad fin din skola är, tyckte Stora N
medan de lekte bland konstverken
innan lektionen.

I morgon gäller det!

I full mundering, skor, mössa overall. Nu är det seriöst!

I morgon ska han tidskvala. För första gången sen kraschen 2001 i 180 km/h och en resa till plåsterhuset med söndriga ben i hela kroppen och en svullen hjärna, så ska han nu tidsträna till tävling. Min kära sambo i racingdräkt, taggad till tänderna och en hel del heder att försvara. Då var det två hjul, nu har fordonet fyra. Då gick det i 200 nu kanske 70....... för i morgon ska de bestämmas i vilken serie som han och grabbarna på jobbet ska köra gokart i! Nya hobbyn för familjefäder som passerat 35 år och har för mycket att riskera för att flänga runt som 19åringar på racingbanorna. Jag ska hålla tummarna för honom. Själv ska jag till Ullared!