På´t igen bara!

I måndags var han till salu. Jag funderade till och med på att sluta med hästar. Han har varit så hispig och dum sen jag ramlade av. Och jag känner mej osäker på hur jag ska lösa problemet.


Dagen efter avkastningen ramlade jag igen. Inte av Pepino men av pallen när jag skulle kliva upp. Då slog jag mej rejält och har fortfarande ont. I benet.

Att vila en stund med getterna
 i solen var skönt!

Så i morse hade vi morgonfodringen och jag övertalade sonen att följa med som ledare- ifall det skulle behövas. Mat portionerades ut, stallhästarna släpptes ut, ankor och höns fick mat och vatten, hö, grismat... ja allt som behövdes gjordes.Både getter och grisar ville bli kliade och när morgonbestyren var klara hade kroppen lagt av, så vi lade oss i gethagen, Lilla N, Stora N och jag och vilade i 40minuter innan vi tog in hästarna.


Jag bestämde mej för att vi skulle försöka lämna tryggheten på banan- där jag än så länge kunnat hantera Herr P, mot att ännu en gång testa backträningen. För att känna mej ännu mera säker satte jag på inspänningstyglarna på yttersta hålet. Jag vet att det inte är något man ska rida med, men han får inte samma styrka i att kasta upp huvudet bakåt och bråka. Han är LITE lugnare med dem på. Så för min skull satte jag på dem. Solen strålade och luften var vårvarm. Och idag var han min kille. Idag var han den Pepino som jag känner igen. Det var lite schvung i steget, utan nervositet. Han stannade, behövde tänka och gick sen vidare. Vi travade några steg, han segade ihop- precis som han alltid gör i början. Stora N fick hjälpa honom vid tre tillfällen, bara påminna honom om att gå framåt, men resten klarade vi själva. Vi red öppna och sluta, skänkelvikningar till både höger och vänster. Han arbetade på tygeln, reste ryggen och ryggade i när vi gick i nedförsbacke. Han var alldeles underbar!

Lilla N testade också alla dessa övningar för första gången i sitt liv, utan att få nån större hjälp av mej. Vi hade en genomgång innan vi hoppade upp, sen red hon helt själv. Och lyckades!

Dagar som den här är en lisa för själen och självförtroendet!

Dock skrek kroppen NEJ NEJ NEEEJ. Så det blev starka värktabletter och sömn när vi kom hem efter fem timmar ute i stallet. Men nu vill jag abrarida och rida och rida. Hoppas han fortsätter vara som den kille han varit innan vi drog iväg. Och att vi fortsätter utvecklas från det!