Julen är här!

 

 

 Idag vaknade jag lite så där med jul-baksmälla. Värkande rygg, trött i ögonen, tung. Otroligt tung. Jag vaknade av att min man kom och pussade mej i nacken och upplyste att klockan passerat in till förmiddag och att de saknade mej. Juldagen är här. Alla presenter är öppnade. Kylskåpet är fullt med rester från julafton. Lite senare kommer de tillbaka, vår härliga familj. Men än råder lugnet. Vi, Marcelo, barnen och jag, åt en lätt frukost ihop, i vardagsrummet där bordet fortfarande står uppställt för att alla ska få plats.
Tomten kom igår. Med en klapp till de stora och två till de minsta. Traditionerna börjar ändras. När jag var liten trodde jag att det alltid skulle vara på samma sätt. Men så dog mormor och morfar. Sedan slutade jag fira jul med mammas sida. Vi som alltid varit tillsammans. Den chilenska julen firades alltid hos Tía Chela och Juan-Carlos. Så dog hon och helt plötsligt var allting annorlunda. För andra året i rad firar vi nu jul hemma hos oss. I vårt  lilla hus i byn, långt ifrån staden. Men de kommer allihopa. Pappa, Grace mina svärföräldrar, Juan-Carlos och Marcos familj. Vi blir många.
 I år började vi med en tradition; julklappsspel. Varken mina svärföräldrar eller Marcelo har någonsin spelat det. Men det blev nästan slagsmål om ett par handdukar, en spade och ljus. Jag plockade åt mej saker jag ville ha, men som de andra glömde bort i jakten på handdukarna. Tillslut, i de sista skälvande sekunderna fick jag handdukarna.

Vår klappvinst i spelet. Böcker, strumpor,
spade, handukar, rengöring,
 lukat gott och mycket mer

Marcelo och jag tillsammans kammade hem flest klappar. Tre personer blev helt utan. En riktig hit i julklappsfirandet. Men till barnens förtret fick de inte vara med.

Men nu är det juldagen. Min man och jag har dansat tryckare i köket, sett på film och kysst varandra, på det där innerligt, ömmande sätt som man kommer ihåg långt efter att våra läppar säras. Det där sättet som betyder kärlek. Jag känner mej älskad. Sonen och jag har städat undan det värsta julstöket från igår. Jag känner frid. Min kropp vill gå en lätt promenad.
Men jag kan inte gå. Bobbo finns inte här och jag förmår mej inte gå våra gamla vägar än. Det gör för ont. Istället tömmer jag telefonen på bilder. Jag fick en ny i julklapp och jag ska säga farväl till en ägodel jag älskat i över fem år. Det råder julefrid i huset. God fortsättning till er alla!