Bobbo är nu 12år.

Bobbo 12 år

Om ett par timmar är det 12 år sedan jag fick samtalet att Bobbo var född. Sedan den stunden har han varit min följeslagare. I vått och torrt. Han var bara en lite orange korv när jag såg honom ca 12 timmar gammal och när jag hämtade honom hade jag lila hår. I går kväll låg han utslagen på golvet och sov. Han reagerade inte när jag lade mat i hans skål. För en kort, kort sekund for tanken - tänk om han är död?- genom mitt huvud. Han är inte död. Men där och då tänkte jag återigen att jag verkligen hoppas att det är så jag hittar min hund en dag. Nöjd, belåten med ett halvtuggat ben bredvid sej, lagom trött i kroppen mitt i familjen, avsomnad och smärtlöst övergången till andra sidan i sömnen. Han är en sån kompis, en så kär familjemedlem.

Nere på vår sjö. Han älskar när vi åker skridskor.
Det och pulkaåkning är liksom vår grej!

 Idag var vi ute en sväng tillsammans. På eftermiddagen gick vi ner till sjön och åkte skridskor. En aktivitet som Bobbo alltid gillat att vara med i. Han får alltid någon att kasta bollen åt honom och han får kryssa mellan benen på barnen och de vuxna på isen. Han får vara med där det händer. Han får vara delaktig  med familjen. Och det är just det han njuter av mest just ju. Kylan bekommer honom inte nämnvärt. För att vara 12 år tycker jag att han fortfarande är ganska pigg. Han springer och skuttar. Han lägger sej vägen i köket. Men såklart märks det att han inte orkar lika mycket längre. Och när han används flera dagar i rad får han trötta ringar runt ögonen. Att Pluto inte finns med oss längre märks på Bobbo, men jag vet inte om det är saknad eller nåt annat. Men Pluto fattas oss allesammans i familjen.

Jag har alltid trott att Bobbo skulle få fylla 12 år. När jag skaffade honom stod det överallt man läste att medelåldern på en tollare var 10. Jag siktade mot 12. Nu är han det. Nu är han det som ändå kan betraktas som en aktningsvärd ålder. Jag har aldrig hållet mej till en och samma hundras, men jag när jag fick Bobbo blev jag helt såld på tollaren. Det är en av världens bästa hundraser. Men ingen kan mäta sej med Bobbo. Han är så svårslagen så jag undrar om jag någonsin kommer ha en tollare igen. Det team som han jag har blivit genom alla åren.... Jag älskar honom så mycket.  Han är värd det bästa i livet. Och just nu tror jag han får nästan det bästa iallafall. Han får vara med familjen, han jobbas lagom mycket och han får vila precis så mycket som han behöver. Kropp och knopp blir aktiverade men inga krav. Jag hoppas jag kan med gott samvete skriva om hans trettonde födelsedag om ett år. Att inte sommaren blir för jobbig för honom utan att det närmaste året blir perfekt. Och kommer han inte fira sin trettonde födelsedag så hoppas jag att månaderna vi har framför oss blir precis så som han vill ha dem. Det är han värd min gråa, älskade gubbe!