Min bästa vän är sjuk!

Det var ett slag i ansiktet när han sa det. Jag kunde liksom inte riktigt tro att det var sant. Kan han fel ändå? Även om jag blivit lite förberedd på att han skulle säga det så hade jag lyckats övertala mej själv att det inte fanns en möjlighet. Men nu är det ett faktum. På bara två veckor har min fullt friska hund blivit allvarligt sjuk


Jag har sett hur en rödaktig knöl växt ur rumpan på Bobbo. Det ser liksom ut som en del av tarmen poppat ut. På bara några dagar växte den till sej och jag bestämde mej för att ringa veterinären. Samtidigt så har Bobbo börjat andas konstigt när han sover. Man skulle ju kunna kalla det snarkningar, men det låter... väldigt annorlunda. Det började en natt när han sov för ungefär två veckor sedan. Svagt, knappt tydbart. Det eskalerade på bara någon vecka. Jag insåg att detta inte var normalt för min Bobbo, samtidigt som jag tänkte att han börjar bli gammal och har kanske någon svullnad i halsen. Jag vet inte vad jag hade förväntat mej att få för svar av veterinären. Men hjärtfel var inte det jag trott! Någonstans där började hjärnan rusa, kalkyleringar, beräkningar forsade i huvudet så knölen i rumpan.... jag hängde faktiskt inte med vad det var för något. Men veterinären trodde inte att den skulle försvinna. Däremot blödde den vid tryck och den är infekterad, så jag fick penicillin. Bobbo kan leva med den, men jag får återkomma om han får besvär. Men hjärtfelet var fortfarande det som var den stora grejen i mitt huvud. 



Jag har funderat många gånger på HUR Bobbo kommer att dö. Den dagen kommer ju närmare och närmare. Förut var det något jag tänkte på väldigt ofta, nu tänker jag på det ibland. Just nu känns det som han kommer finnas både ett och två eller varför inte tre år till..... Han blir 12år i vinter, sannolikheten är väl inte så stor att han blir 15år, men jag har hört talas om tollare som blivit 14. De flesta jag känner har dock blivit runt 11½, precis som Bobo är nu. Jag har bett att Bobbo inte ska behöva få cancer. Jag vill inte att han ska dö i cancer. Jag är rädd för cancer. Så när jag åkte hem från farbror doktorn med min vitnosade följeslagare bak i bilen bestämde jag mej för att hjärtfel är bättre. Jag hoppas han får en snabb men vilsam död den dagen det kommer. Kanske simma lite i sjön sedan lägga sej i solen på altanen och få somna in. Jag kommer inte må bra hur det än sker men hjärtfel känns, i min fantasi, som väldigt mycket bättre än plågsamma cancerknölar.

Bobbos hjärtfel är av mildare slaget. Kamrarna har blivit slappa och hjärtat är antagligen lite förstorat. Han har inte börjat samla på sej vatten, vilket betyder att han inte lider så mycket av det än. Jag har fått restriktioner i hans motionerande. Som veterinären sa - Du behöver kanske inte cykla 5½km med honom, det räcker med 3km. Jag kan tycka att han inte behöver cykla mer. Men han får följa med på promenader och han är fortfarande pigg och ibland mer spänstig än 4-åriga Pluto. Han leker med valpar och ber om att få arbeta. Klart han får arbeta! Bobbo är utan tvekan min bästa vän och den som jag håller närmast hjärtat. Han är inte utbytbar och även om hans snabbt uppkomna dövhet driver mej till vansinne på promenaderna är han värd det allra bästa. I så många år har han gett mej allt och han är värd att få allt nu. Jag förväntar mej att få lång tid till med honom. Samtidigt inser jag att han börjar bli riktigt gammal, krämporna kommer, men kroppen håller och han är en glad hund som mår rätt bra. Ett litet hjärfel kan inte stoppa oss. Så nu tar jag mina fina farbror och går en timme här hemma i vår fina omgivning.

Nya husdjur på ingång

Någon av dessa godingar kommer att flytta hem till oss i veckan. Jag har alltid gillat ankor och nu ska jag äntligen köpa två stycken. Tanken är att de ska hjälpa till att hålla rent från mördarsniglar som svämmar över här hemma, men också att de ska få vara våra sällskapsdjur som vi kanske kan köra lite klickertäning på och som kan gå runt på tomten och kvacka lite hemtrevligt. 
Jag säger bara det, läs inläggen från förr, där jag önskar mer närhet till naturen. Att jämka ett äktenskap där två viljor inte alls är kompatibla är inte lätt. Men jag har en man som vill mitt bästa så vi kompromissar och jag blir lycklig så jag gör honom lycklig.....

Vill inte dö från dem

Ibland kan jag översvämmas av rädsla. I kväll var en sån stund. Jag får svårt att andas och en iskyla kramar mitt hjärta till nästan stillastående. Vad händer med mina barn om jag dör? Jag vet att det skulle förändra deras liv för alltid. Min kärlek till dem är så fanatiskt, fantastiskt, underbart stor. Den får mej att tappa andan. Mina ungar betyder så gränslöst mycket, jag kan inte ens själv inse hur viktiga de är för mej. Hur kan man sätta ord på sin föräldrarkärlek? Alla tre, lika värdefulla, lika unika. Jag vill ibland skrika ut till världen att se mina ungar, ta emot dem och inse att de är de mest fantastiska varelserna i världen! Jag uppskattar varje dag jag får vara med dem och det är väldigt sällan jag vill vara utan dem. Visst vill jag ha tid att göra saker som jag vill göra. Det passar sej inte alltid att ha med sej barnen, men det händer nästan aldrig att jag önskar tid utan dem. Jag vill vara med mina barn. Vem skulle jag vara utan dem? Vi är så synkade, så väloljade. Jag har så svårt att förstå när jag får kommentarer från andra som antyder att jag skulle tycka det vore jobbigt att vara förälder. Aldrig, aldrig någonsin har jag tyckt att det varit jobbig att vara mamma. Det finns stunder jag tycker är jobbiga, som när barnen blivit utsatta av sina kamrater, eller varit sjuka, men att bli förälder är det absolut bästa jag som hänt i mitt liv. De utvecklar mej, de ger mej så mycket livslust, glädje och skratt. Jag känner mej inte ensam längre. Jag känner mej viktig. Och jag är viktig i deras liv. Därför vill jag återgärda alla känslor de ger mej. Jag vill aldrig svika dem, aldrig förråda dem och jag vill aldrig lämna dem. Jag vill inte dö från dem. Det är viktigt för mej. Att jag finns där som stöd och kärlek så länge de behöver mej. Tillsammans bygger vi våra liv. Sommarlovet är en välsignelse för då får vi vara med varandra hela tiden, utan stress, alla timmar, hela tiden. Återhämtning tillsammans. Min stolthet, mitt liv, min stora, stora kärlek, mina tre fantastiska barn.

AR- uppvisning

Ameli drog med mej och Mittimellan N på en uppvisning i Akademisk Ridkonst. När jag lärde mej häst var det sunt bondförnuft som gällde och en del psykologi. Att som 12 åring få chansen att bli hästskötare till två stycken fullblodsaraber som dessutom var de hingstar var extremt lärosamt. Vad jag lärde mej under åren med araber var att vinn respekt men var smart. En arabhäst överlistar dej nämligen om du inte tänker tre steg före, våld kommer man ingenstans med. Så jag lärde mej att få hästen att följa mej utan grimskaft, jag marktränade hästarna timvis dag efter dag. När jag red var det i naturlig form, i varierat tempo.  

Med min kusin Neli blev jag introducerad i westernridningens värld. Även om jag aldrig provade på det själv på allvar var jag med i några clinics och i många, många diskussioner. Sedan dess har jag velat prova westernridningen, men aldrig haft en häst att göra det med. Istället hamnade jag i travhästvärlden och i travträning. Sedan kom uppehållet. Jag red något år på ridskolan, sedan uppehåll, sedan lite skogsmulleridning något år och så uppehåll igen, tills nu. Men nu har allt fått ett namn. 
AR, NH, frihetsdressyr och allt vad det nu heter. Och när jag försöker reda i alla namn tycker jag det låter som - vanligt bondförnuft. Men hel koll har jag inte så när Ameli frågade om jag ville haka på så gjorde jag det med glädje.

Vi kom fram, Pluto var med oss och ömsom regn och ömsom sol fick vi se tio stycken olika hästar genomföra ett antal olika uppvisningar i olika svårighetsgrad. Annorlunda sadel, långsammare tempo och ingen tävling, det var väl vad jag kunde se som skiljde Akademisk Ridkonst med vanlig dressyr. I allafall dressyr på min nivå. 
Det jag blev mest upphetsad över var deras markarbete. Det är nåt jag skulle vilja utveckla mycket mer. Testa och se om jag kan få resultat. NH-arbetet blev jag lite mer nyfiken på, det kändes som det var det jag pysslat med, men att det finns helt andra nivåer än jag någonsin kommit till- och det blir jag ju nyfiken på! Frihetsdressyren kändes som ett freestylepass med Pluto. Inte helt ovant med andra ord. Det finns så mycket jag inte provat på och så mycket jag kan testa! Nu är det bara en häst att göra allt detta med som jag saknar. Hon finns där ute, det är jag säker på. 

Tillåtelse att förverkliga en dröm

Oj vad jag har sovit idag. Mer än jag törs erkänna. Men jag har gjort en sak till och det är tankarna kring det som detta inlägg kommer handla om. Jag har mejlat på en häst.



Jag har tagit en första kontakt på en häst jag är intresserad av. Faktiskt en av de första hästarna jag var intresserad av när jag började leta häst för ett halvår sedan. Jag är livrädd och uppspelt på samma gång. Jag har alltid velat ha häst. Jag har haft häst i olika konstellationer sen jag var 9 år, men aldrig en som jag köpt och som varit min riktigt. Min dröm sen barnsben. Och nu är jag på väg att förverkliga den drömmen. Men det svåra är just att det har varit en dröm så länge. Jag letar nu inte efter en häst. Jag letar efter drömhästen. Finns den? Jag letar efter en vacker häst med rätta egenskaperna. Jag hittar vackra hästar men med fel egenskaper, jag hittar mindre fina hästar med rätt egenskaper och jag vet att utseendet inte spelar någon roll i den vanliga skötseln, men jag letar efter drömhästen. Så fel av mej. Jag har inte ens varit medveten om det förens jag skickade mejlet idag. Något annat som slog mej var reflektionen om jag verkligen har tid för häst. Idag är en dag som jag sovit mej igenom. Vissa dagar har jag inte haft tid att andas. Hur blir det med häst? Jag vet ju vilket jobb det är! Hur kan jag ens vilja ge mej in på det? Är jag helt tokig? En sak till att ta hand om! 
Marcelo har flera gånger sagt att jag verkar mycket gladare när jag varit i stallet. Och jag hoppas och tror att jag omprioriterar min tid när en totto står och väntar på mej i hagen. För i slutänden, efter allt jagande är det just häst och hund som jag velat ha hela mitt liv. Varför ska jag fortsätta förvägra mej det när jag har möjligheten?  Jag närmar mej 40. Det är ju nu jag ska tillåta mej själv. Men för att klara av det måste jag ha hjälp. Hästen jag mejlade om verkar vara perfekt i alla hänseenden förutom en. Och det felet är kanske för stort för att jag ska kunna ta honom. Men på min favoritlista finns flera hästar som jag kan ringa om, flera hästar jag kan åka och provrida. Jag har inte bråttom, men jag ger mej själv tillåtelse att förverkliga en dröm.

Första sommarlovsdagen

Idag börjar mitt sommarlov. Nu har jag äntligen semester! På ett plan har livet verkligen gått min väg det senaste året. På jobb fronten har det varit kanon, pluggmässigt har det varit katastrof. Familjemässigt har det varit kärleksfullt och harmoniskt men utanför-skiten, som kommer fast man inte vill, har varit vedervärdig. Min hjärna tog semester för några veckor sedan vilket har gjort att jag vandrat omkring som en förvirrad gumma och känt att jag inte fattat någonting. Som jag har längtat till denna dag, denna första sommarlovsdagen. Som jag har planerat att sova! Och nu är jag här. Första dagen på den stora återhämtningen. Jag sov länge i morse och nu har vi ätit frukost och gjort oss i ordning, nu är jag uttråkad! Nu vill jag att det ska hända något! Det regnar ute så cykeltur får vänta, vi har precis ätit så obligatoriska glassfesten i stan är inte lockande just nu, vad ska vi göra då? Jag kände direkt att nu måste jag börja göra en plan för sommaren, saker vi vill göra och kan göra, sen får vi ta dagen som den kommer. För är det något jag INTE vill idag, så är det alla måste-sakerna. Uppsatsen jag lämnat in men hade en del språkliga fel måste rättas, jag behöver verkligen städa, klippa gräsmattan, storhandla, men vem vill göra det första dagen? Inte jag iallafall. Så istället sitter jag stelt och passivt och undrar när jag kan börja göra alla roliga sakerna.....

Stjärnsmällarna

Lägg till bildtext

Jag är så trött. Jag behöver sova så mycket mera. Allt jag överhuvudtaget kan skjuta upp, det skjuter jag upp. Jag skapar min egna sfär runt mej. Snart får jag återhämta mej, snart får jag ligga och läsa en tidning, ta sovmorgon, ladda batterierna. Tre arbetsdagar kvar, sen sommarlov. Jag har lovat att jag ska läsa en bok i sommar. Men framförallt behöver jag återhämtning. Vila, sova. Helt galet skulle jag vilja kalla det senaste året. Jag har knappt sett mina vänner sen vi gifte oss i augusti. Pressen på mej har varit enorm. Marcelo säger att den kommer från mej, det kanske han har rätt i. pappa gnäller att jag blir för uppslukad i det jag gör. Har han ens rätt att yttra sej? Han som varit frånvarande i allt som har med familj att göra och är totalt uppslukad av arbete? Kanske det är hans fel att jag är som jag är???? Jag håller inte med, jag är inte för uppslukad. Jag bara försöker fullfölja de åtaganden som jag tagit på mej..... som mamma, lärare, fru, människa och politiker. Men visst behöver jag hitta en bättre tidsstruktur, så jag hinner med utan att bli pressad. Därför funderar jag på att schemalägga allt pluggande och då också alla barnens aktiviteter och mitt eget tränande. Min kondis har blivit för jäklig sista månaderna. Allt stillasittande pluggande har inte alls varit bra för muskelmassa, kondis och välbefinnande. Nu kommer det bli mer träning i höst. Sommaren ska jag bara återhämta mej. Det finns stunder där jag blir rädd för karusellen jag sitter i. Samtidigt är det just här jag vill vara. För det var verkligt länge sedan jag var så tillfreds med livet som jag varit de sista åren. Ödet har kastat katastrofer över oss, men vi har knipit ihop ögonen i stormarna och fortsatt framåt. Vi har rett ut alla, en efter en och den senaste stjärnsmällen är äntligen över. Den har påverkat oss alla men samtidigt har vi fått kvitto på att vi gör rätt. Kanske är det den som knockat mej så mycket det här året? Kanske är det den som påverkat mej och mina tankar och känslor så till den milda grad att jag är helt utmattad? För den har varit närvarande varje dag, varje minut ända sedan januari.
 Handen, all smärta och bakslaget har också spelat stor roll för allmäntillståndet. Plutos skada har varit en ren punktering för mej. Så egentligen är det nog inte mina åtaganden som gjort mej så trött som jag är. Utan det är allting sammantaget. 

Två av dessa kommer snart hem till oss!

Kommer ni ihåg hur jag för ett tags sedan ville få mer balans med mer djur i min värld? Nu håller jag på att skapa den världen för mej, kycklingar är på väg hem till mej, ankorna väntar på att få klara sej utan mamma så två kan komma hit, jag letar häst men hittar inte den jag vill ha, men den kommer. Hästarna finns dock i mitt liv och hamstrarna har faktiskt varit ett lyft. Jag försöker fylla livet med glädje, så det dåliga inte riktigt får plats. Och nu har vi gemensamt puttat ut en dålig sak i vårt liv. Jag bara hoppas att det inte kommer en ny stjärnsmäll på ett par år....

Del i ett sammanhang- så himla skönt!

Jag sitter med lättsvedda axlar efter en heldag på fotbollscup med sonen. Hela familjen förutom Bobbo var med. Vilket härligt gäng vi är, vi fotbollsföräldrar och alla våra barn. Jag älskar att tillhöra den här gemenskapen och den dag den är över kommer jag sakna det. Jag tycker om att tillhöra gemenskapen, vara del i ett gäng, socialisera med andra trevliga människor och aktivera oss samtidigt. Nu rör vi ju kanske inte så mycket på oss, men vi tjoar och vrålar från sidlinjen, vankar fram och tillbaka och hejar med aldrig outsinnad entusiasm. Även om det borde vara en självklarhet slås jag även hur lätt det är att ha med oss våra barn på såna här evenemang. De sköter sej exemplariskt, busar, men skötsamma. Även Pluto är helt fantastisk. 

Med skadad fot satt sonen tillslut mitt i vår hejarklack.
Vårt sammanhang.

Stora N skadade sej och både jag och Marcelo sprang över till andra sidan plan och lämnade Pluto liggandes på sin filt mitt bland barn, bara någon meter från sidlinjen där de andra fortsatte spela fotboll. Han lyfte inte ens på öronen. Jag tycker om att se hur väluppfostrade både våra barn och hundar är. Då känns det som att vi gör något rätt  iallafall. Jag träffade gamla arbetskamrater och det slog mej hur många fina människor det finns här i världen! Ibland glömmer man bort det, speciellt nu när det är så många grymheter som sker i världen. Men runt oss finns det människor som faktiskt gör sitt bästa. Sonen var stundtals magisk på plan idag. Trots sin grova fysik och sina många kilon orkade han springa alla fyra matcherna, fram och tillbaka. Han offrade sej för laget, kämpade och gav aldrig upp. I dag var jag stolt över honom på riktigt. Idag spelade han så bra som han är. Och när jag sa det till honom, några timmar senare i soffan log han. När jag sa att jag var ännu stoltare över vilken fin människa han är, strålade han. Prestationer kommer och går, men oavsett om han presterar eller inte ska han och alla andra veta att det viktigaste är att de är bra människor. Att de är uppskattade för vem de är inte vad de gör. Men som Stora N sa, det är ganska skönt att göra en bra prestation också, och då få höra det.

Inskickad till slut.

Nu är det gjort. Nu får det bära eller brista. Uppsatsen är inskickad. Två sidor för kort, men jag kan inte göra det bättre just nu. I´m fed up! Färdig, listo, no más! Nu hoppas jag att hon kan titta på det och bedöma att det är bra nog för ett G. Jag har för sjuttsingen slitit mitt hår! Nu är allting gjort i kurserna. Nu ligger det i bedömarnas händer. Jag har gjort vad jag kunnat. Det är väl ungefär det jag kan begära av mej själv. Men jag känner ingen glädje, ingen lättnad, bara ett gnagande tvivel. Usch. Nu hoppas jag på svar snabbt så våndan kan gå över. Två veckor får jag nog räkna med. Men ena tentan har ju tagit evigheter att få svar på. Kanske ska jag mejla honom och fråga hur det går.....? Jösses vad jag längtar efter att pluggandet ska ta slut nu.

Första riktiga oppet

Idag tog jag mitt första dopp. Efter att ha svettats runt på jobbet i strålande sol dryga milen med eleverna luktade jag mumma och kroppen var lagom kladdig och varm. Jag skrev under alla betygskataloger, drog ut omdömen och tiggde efter mer SO i höst innan jag satte mej i en outhärdlig varm bil. Där beslutade jag mej, idag skulle jag bada! När jag äntligen kom hem bytte jag om, tog med mej barn och hundar och gick ner till min älskade sjö. Att få hoppa i det kalla vattnet är som en reningsprocess, jag kan inte förklara vad som händer. Det är som att bli döpt. Man går i som en person och kommer upp som en annan. Det viktiga i ritualen är att hela kroppen ska komma i, låren, magen, axlarna, ansiktet, hjässan. Först simmar jag på mage och sedan på rygg. En stund måste jag stå i vattnet och överösas av känslan. Friskhet! Det är så underbart skönt. Sedan en stund på stranden där jag blickar ut över vattnet, hör barnen samtala och känner hur själen kommer till ro. Det är obetalbart att ha den här fördelen. 

Politik.

Förra helgen var jag på min första partikongress. Jag sitter i kommunfullmäktige i min stad och börjar ta mer och mer aktiva steg in i politiken, men ännu känner jag mej ganska ny och grön. Kongressen var ett spektakel som styrkte mej i min övertygelse att jag 
1 valt rätt parti
2 att politik är just så kul som jag tänkt mej
3 att det går att förändra

Lill-Marie och jag i kongressalen.

Vi var faktiskt tre noviser från min kommun som åkte ner till Göteborg och blev inlåsta på Svenska mässan i tre dagar för att prata lösningar och framtidstro. Allt slutade med en pridefestival i Göteborgsinnerstad.

Att bli politiker var ett val som jag länge gick och grunnade på. Dels pga mitt yrke men också för att jag var lite partipolitiskt tvivlande. Jag har alltid röstat på mitt parti men i i början tyckte jag inte om "hela paketet" men med åren har paketet blivit mer innehållsrikt och mer nyskapande och nyanserat. För fyra år sedan hade beslutet mognat och nu är jag med och jag har något att säga till om. Än är jag en liten blyg viol, men jag börjar ta för mej, börjar ha en större kraft och vet vad jag vill säga. Jag får inte betalt, jag gör det på min fritid och från att ha varit en person med åsikter måste  jag nu försvara en hel uppsjö av beslut och åsikter som mitt parti har. Oftast mot personer utan parti som bara behöver stå för sina egna åsikter. Det är inte alltid lätt, jag har inte alla svar och ibland blir jag lite sårad över kommentarer och förakt jag får.

Mona Sahlin var en av talarna på seminarium om
emigreringspolitik.

 Men samtidigt är jag stolt över att jag försöker göra något. Jag försöker vara med att påverka. Jag sitter inte bara och tycker något i en fråga, jag engagerar mej och gör mitt bästa för att skapa en lite bättre plats för oss och nästkommande generation. Ibland får jag tårar i ögonen av stolthet över vilket förtroende jag och mina partikamrater har fått från alla väljare. Jag ser att jag är eran ödmjuka tjänare med en tydlig agenda. Och kongressen var ett fantastiskt steg att göra ett ännu bättre jobb!

Vy från hotellet över Liseberg.

Lycka

Vi har det allt bra!

I hagen, vid stallet med hästarna och med barnen!

I lugnet på altanen

Tillsammans nere vid sjön

Barnens påhitt ihop som en familj.
Har jag inte världens bästa man!

Gladiatorer

Härom veckan fylldes stan med människor som ville springa i The Superior Race Med det så intog gladiatorerna staden. Jag och tjejerna tog oss ner och hejade på Andreas, barnens kusin. Pluto fick följa med och det var verkligen en folkfest därute på fältet. Jag fick göra bekantskap med gladiatorn Torro som både var riktigt ögongodis och trevlig. Han klappade en stund på Pluto och lekte lite med tjejerna. På TV ser han väl bra ut, men i verkligheten var han en riktig hottie! Inte helt fel! Tänk den dagen när jag också blir en hottie! ( I wish!) 
Andreas tog sej runt banan men var märkbart trött efteråt. Tjejerna var helt lyriska efteråt, dels att få heja på sin kusin och se honom geggig, men också för att de fick medaljen han vann i racet. Flera kända ansikten sprang förbi, klasskamrater, arbetskollegor och gamla kompisar. Själv var jag högst nöjd med att stå ledigt i solen och bara betrakta spektaklet!

Hästlös med häst

Det har blivit otroligt lite häst senaste veckorna. Plugg och ond hand har gjort det nästan omöjligt för mej att göra något vettigt. Under dessa veckor så har Geisha försvunnit från stallet. Hon har fortsatt kasta av folk och hon går nu på rehab som sällskapshäst på en gården i närheten. Helt plötsligt blev jag utan häst. Det har gjort 
att jag ännu mer börjat leta efter en egen. Men visst åker vi ut fortfarande. Barnen får rida och jag passar på att socialisera med fölen. Så småningom ska jag kanske rida på Salle eller nån av de andra, men det är många som vill rida dem, så motion saknar de inte. Jag hoppas att jag kan börja rida på ridskolan snart igen. Ska dit på lördag när det är lite tävlingar för att hälsa på gruppen så får vi se. En bättr motionsform och mer kärlek än vad stallet kan erbjuda är svårt att få!

Bad nere i sjön

Det har knappt blivit så varmt att det går att bada i sjön, men tillräckligt varmt tycker både hundar och barn som kastar sej i med ohejdad förtjusning. Jag har sagt det förr och säger det igen, jag bor verkligen i ett litet paradis!