Var går gränsen?

När man har hund händer det i bland olyckor. De stukar sej, äter upp fel saker osv. I bland blir det slagsmål, ibland säger de bara ifrån. Men var går gränsen? Med en hund som Bobbo, lurvig, söt, liten med relativt små tänder, har man ganska stor förståelse för om det blir bråk. Han gör fel men det är ingen som skriker avlivning direkt. Pluto är en annan femma. Till och med jag undrar var min gräns går. Hur mycket får han ställa till med innan jag beslutar att inte kunna ha honom kvar? I Plutos fall är det inte avlivning som känns som det första alternativet. Men jag funderar kring frågan ibland när han och Bobbo har rykt ihop. Bobbo har några år kvar i vårt hem. Under den tiden kommer han att trackla av, bli äldre. Pluto däremot kommer att uppnå sina glansdagar, styrka, snabbhet och vitalitet. I dag sa Pluto ifrån till en annan hund. En valp, som storleksmässigt var större än honom själv. Det är första gången han säger ifrån till någon, förutom Bobbo. Vad betyder det här? Vad innebär det? hade Pluto varit en pappillon ( nästa hund...) eller en spaniel ( ett alternativ, de har fina ögon!) hade aldrig tankarna snurrat i huvudet. Nu gör de det.
 I vår familj kommer Bobbo före alla. Han var här först. Barnen får anpassa sej, visa respekt och bara hålla på med honom om de först frågar. Pluto måste visa samma respekt. Han är sist i ordningen i denna familj. Och han trivs nog rätt bra med sin roll, än så länge. Han har lekkompisar i barnen, en förebild i Bobbo och en tydlig ledare i mej.

För ett tag sedan fick några kompisar en ordentlig tankeställare när deras lilla hund markerade i ansiktet på deras barn. Allt gick bra, även om det låter dramatiskt. Men hur skulle det gå om samma skedde med Bobbo? Eller med Pluto? Plutos tänder är STORA och oerhört vassa. De orsakar skada även när han är superförsiktig. En annan vän fick avliva sin hund efter att tiken i familjen bitit den lilla unghunden på felställe. Hunden blev skadad för livet. Grannens hund frustade som en best och kastade sej mot bilarna och släpade sin husse flera meter när jag gick förbi med Bobbo. Den hunden är idag väktarhund och blev godkänd bara några dagar efter att en sån incident hänt. Grannen har idag flyttat. En bekants hund har bitit barnbarnen flera gånger, och aldrig i ett provocerat läge utan när barnen är i närheten. Med andra ord en oerhört osäker hund som ingen bryr sej om att hjälpa. Nu är det en liten hund, men om det vore Pluto?
En av mina kompisar hade två hundar, som rök i hop i tid och otid med många och dyra vetrinärbehandlingar som följd, men de förblev tillsammans så länge tills den äldre hunden gick bort.
En nära vän till familjen har en hund som bitit ihjäl några harar och en och annan katt.... Listan på olyckor kan göras lång. Listan med raser också. Det är både små och stora hundar som gjort det här. Men ingen har samma respekt och stämpel på sej som min Pluto. Idag står jag inte inför valet om jag ska behålla honom eller inte. Han är här och tanken är att han ska fortsätta bo här de kommande 13 åren som jag uppskattar att han har kvar på sitt liv. Men det är inte utan att jag funderar tanken varje gång det händer en incident. Varje gång måste jag fundera ett varv till, hur långt är jag beredd att gå för att behålla honom hos mej? Gick han över gränsen den här gången? Vad var det som egentligen hände, och varför? En sak är säker, det blir en ordentlig funderare när det är dags att skaffa nästa hund. Den dag det är dags att byta ut Pluto kommer jag vara runt 47 år. Ett långt liv med min lymmel till jycke!

OBS: Alla hundarna på bilderna ovanför är inte de som nämns, jag lade bara ut bilder på några av de hundar som finns i vår närhet som en illustration