Jag har inte bestämt mej

Jag hade bestämt mej. Var jätte säker på min sak. Väldigt säker. Alla argument jag kunde tänkas emot mitt beslut kunde inte stå stadigt utan raserades. Då raddade jag upp dem igen och de raserades. Mitt inte, min kärna berättade för mej vad jag ville. Min inre syn, såg det som komma skall. Jag såg det så tydligt att jag blev förvånad när verkligheten inte var sån, än. Så kom dråpslaget. Mitt beslut spelade ingen roll, familjen sa ifrån och jag blev mer besviken än vad jag först tänkt. på nåt sätt levde jag med att gudarna, andarna eller nåt större skulle visa den rätta vägen. Det var meningen att jag inte skulle behöva gissa hur framtiden skulle bli. Någon annan skulle ta beslutet och jag skulle flyta med.

Men så idag står återigen beslutet i mina händer. Fast nu kommer tvivlen, är det verkligen det här jag vill ha i mitt liv? Är det så här jag vill leva? Är det mitt hjärtats önskning eller är det bara mitt gamla vimsiga huvud som får mej att reagera som jag alltid har gjort? Pallar jag trycket? Har jag pengarna? Har jag orken? För om sanningen ska fram så vet jag inte om lusten är större än det verkliga tålamodet. Vad vill jag EGENTLIGEN? Fördelar, nackdelar. Det är så mycket jag önska åt mitt liv det närmaste halvåret, men vill jag verkligen göra arbetet för det jag önskar? Vill jag träna sju timmar i veckan? Vill jag svettas, få ont, plugga nätter, sköta hem, barn, göra ett bra jobb och samtidigt ha harmoni? Hur ska den ekvationen gå ihop?

Jag vet inte längre vare sej ut eller in.

Jag sitter i ett dilemma......

Vill jag verkligen ha det jag önskar mej?