Jag packade väskan, lämnade barnen, köpte mat på McDonalds och åkte tillbaka till sjukhuset. Där låg hon med droppställning, bandage runt hela armen och tittade på Askungen. Sin vana trogen pratade hon knappt. Utstötte bara några gnälliga stavelser. Hela natten har hon och jag sovit tätt, tätt intill varandra, precis som när hon var liten. Min kropp formades som ett skyddande skal runt hennes i den lätt obekväma sjukhussängen. Varannan timma kom de in och väckte henne. Ögonen fick hon inte upp, men hon svarade på tilltal och lydde kommandon. Klockan åtta i morse kom läkaren in och vi fick åka hem.
Som mamma var det ett svårt val, men jag lämnade henne hos farmor och tog sonen till Linköping för att titta på Disney on Ice. Sedan hämtade jag mina tuffa små döttrar och äntligen kom vi hem.
Jag luktar illa. Jag är super dunder trött. Jag är stel. Jag är lågmäld.
Min dotter är lika vild och bestämd som vanligt. Hon spelar dataspel, klär ut sej till Tingeling och av gårdagens dramatiska händelse märks ingenting.
Barnens första hjärnskakning är avklarad. Nu hoppas jag slippa att ligga på barnavdelningen någon mer gång. Nu har jag provat det vid flera tillfällen. Nu kan jag det. Behöver inte testa igen.
1 kommentar:
Usch, vad hemskt. Hoppas hon känner sig bättre nu. Kram
Skicka en kommentar