På vår vandringen stötte vi på min mor. Henne har inte jag sett på 18 månader och det var första gången hon såg mina barn. För sju år sedan hade vi senast kontakt, dock har vi setts ett par gånger under årens lopp och vi pratar med varandra när vi ses, om hon är nykter och drogfri vill säga. Det var hon nu.På frågan om hon var nöjd med sitt liv svarade hon att det enda hon saknade var att starta ett hundpensionat. Våra vägar skildes med mina ord vi ses nästa gång vi ses.
Min mamma. En mor. Jag har legat i hennes mage. Hon har snutit min näsa, hållt i min panna. Hon har borstat mitt hår, bytt mina blöjor. Hon har hållt min hand på vägen till skolan, hon har lagat min mat.
Jag är en dotter. En liten tjej. Jag har legat i hennes mage. Jag har snutuit hennes näsa, hållt i hennes panna. Jag har borstat hennes hår, bytt hennes nerkissade byxor. Jag har hållt hennes hand på vägen till arbetet, jag har lagat hennes mat.
Borde det inte kännas mer? Borde det inte göra ont? Borde jag inte bli sorgsen, eller arg, eller någonting?
Det var kul att se henne. Det var kul att gå därifrån.
Min mor och jag när jag var liten. Den enda bild jag har av oss tillsammans
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar