Nu är sommaren slut!

Så var sommarens sista dag förbi. I morgon är det hösten som gör sitt inträde. Det är den bästa årstiden enligt mej. Jag älskar de friska vindarna, jag älskar energin, färgerna, de mustiga dofterna. Jag gillar att mörkret sänker sej över oss vid åtta tiden på kvällen, en del tycker jag är bäng en del tycker precis som jag. Men en dag som denna brukar jag titta över sommaren. Blev den som jag tänkt mej? Det kan jag väl inte säga om årets sommar. Men jag gillar den här sommaren. Vi har trots vattenkoppar och andra sjukdommar fått bada en hel del. Vi har fått gyllene, solbränd hy, lagom med sol. Vi har tränat och tävlat. Jag har fått några magiska dagar med mina barn och trots att tomten varit tråkig har vi överlevt kaoset utan stress. Det tror jag dock inte Marcelo håller med om. Vi har haft besök halva sommaren och vi har grillat, gjort utflykter och hittat på bus. Framför allt är det första gången som Lilla N har fått varit frisk, och den värsta oron har faktiskt lagt sej. Jag tror hon kommer att överleva. Jag tror hon kommer bli bra. Nog tror jag att hösten och vintern kommer att bli tuffa med många bakslag, men oj vilken tuff liten tjej jag har fött fram. Jag tror hon fixar det här och jag kommer att heja hela vägen. Det är svårt att beskriva känslorna detta lockar fram i mej. Ett tag ville jag bara gråta. Jag hade svårt att ta in allt det hemska. Jag ville spränga sjukhuset, ruska tag i doktorn och skrika åt honom. Men i kaos blir jag väldigt lugn och avvaktande. Tänker att det spelar ingen roll om jag hetsar upp mej, vi vet ingenting. Fast det är klart jag har känslor jag inte riktigt kan visa, för jag vågar inte riktigt känna dem. Det kommer efteråt i stället. Kanske är det därför jag är så trött? I dag tittar jag på en sprallig tjej, mett sjujävla humör, som vet vad hon vill, uttrycker vad hon känner och tar för sej. Hon manglar ner allt i sin väg för att nå dit hon vill. Hon skrattar, hon njuter och idag 1 år och 3½månad gammal ställde hon sej upp för första gången själv! Gissa om vi applåderade där i sandlådan. Sakta tar hon i kapp allt det hon missat. Hon är så liten, väger runt nio kilo, med små, jätte finlemmade händer och smala, tunna fötter. På benen finns inga härliga babyveck, de är tunna som fågelben, men hon har färg på sina kinder, liv i blicken och magen har äntlige börjat puta. Nu är det inte bara revben och bröstben som står ut på den magra lilla kroppen. Jag älskar dej min lilla, härliga, vilda tjej! Jag ser fram emot hösten vi kommer att ha. Jag ser framemot jul, nyår och all pulkaåkning. Jag längtar efter lussebak, luciatåg, och skridskoåkning. Jag ser framemot att få tillbringa mörka kvällar framför brasan och läsa Max-böcker, Bing-böcker och alla de andra böckerna som mina barn älskar. Jag ser framemot att få spela spel, upptäcka nya filmer, få skämma bort mina små troll. Jag längtar efter att få dela allt detta som tillhör familjeskap med mina barn och deras fantastiska pappa. Så TACK sommaren men VÄLKOMMEN hösten!

Nattens tankar, på kvällskvisten.

Den här tystnaden är så mäktig. Det är helt tyst. Inte ett ljud hörs. Går man ut på altanen kan man höra vindens sus. Kanske en fågel. Det är så mäktigt att i detta läge ta ett djupt andetag, känna luften strömma in genom lungorna och syresätta hela kroppen. Jag känner mej så stor, så viktig, så hel. Men jag är en liten, liten, liten individ i detta stora universum. Än är det inte så mörkt så att alla biljarder stjärnor däruppe ska titta ner på mej. Men här ute finns det inga lysen som stör de miljarders, miljarder solar och planeter där uppe. Då inser man hur liten man och hur betydelselös man är i det stora hela. Det kan vara rätt tröstande när man haft en tuff dag. Någonstans undrar jag var Gud sitter. Var är alla änglar? Kan allt detta bara skapats av slumpen? Men vem eller vad skapade då slumpen? Vem är Moder Natur egentligen? Det är svindlande när dessa tankar får fäste. Jag blir nästan yr. Hur kan jag förneka en gudom? Jag tror att vi människor någonstans anar det som vi inte kan svara på: om det finns nåt mer därute än atomer, mitokondrier, slumpen? Frågan är ju i sådanna fall vad detta "något mer" är. För mej är Bibeln ett skämt. Jag konstaterade härom dagen att jag faktiskt inte är kristen. Visst tror jag Jesus har funnits, men själva kärnan i religionen, att han återuppstod, det tror jag inte på. Alltså kan jag då inte vara kristen. Men vad är jag då? Tror jag på någonting? Jag har alltid haft en gnutta tro, en gnutta eget tänkande, viss spirutialism, stor andlighet och kombinerat detta till min livsåskådning. Men efter att ha läst Gardells böcker Om... Gud/Jesus så har jag väldigt svårt att tro på någonting. Men precis som han skriver, ändå är det någonting i oss människor som söker, tror, vet att det finns nåt där.

Jag tror på tystnadens makt. Jag älskar tystnad. Jag tror på ljusets kraft. Jag tror det kan hela oss och våra trasiga själar. Jag tro på mörkrets inverkan, dess slagkraft som, om man vågar möta det, är ett mäkigare vapen än de vi människor kan skapa. Jag tror på rädslan och jag tror på glädjen. Känslor vi måste vårda, ömma och ta hand om. De är viktiga för oss, fast att vi inte alltid vill ha dem. Jag tror ilskan är livsnödvändig, kreativ men också vår farligaste fiende.
Jag tror på livslång kärlek. Jag tror man kan älska ända tills man dör. Jag tror att kan man tackla allt det ovanstående så får man känna och uppleva den mäktigaste kärleken, den vi alla strävar efter. Kanske är det det som är meningen med livet?

Spaa-weekend

Har precis kommit hem efter en helg på spa. Det har varit en intressant helg. Lite omtumlande, väldigt tänkvärd och har satt spinn på mina tankar. I fredags kidnappade jag min sambo, lämnade bort våra barn och satte fart mot E4:an. Marcelo skakade på huvudet och tyckte jag var tokig. Hela eftermiddagen ringde hans telefon. Det var olika vänner och bekanta som ville ha hjälp eller ville umgås. Men han var ju inte tillgänglig, vilket skapade lite oro i leden...he he. Nåväl vid två tiden checkade vi in och vår lång helg tog fart på riktigt.

Nu har jag så mycket tankar att jag har svårt att sortera dem, så förlåt mej om jag blir rörig. Det som har varit bäst under helgen är inte behandlingarna, den goda maten, Marcelos sällskap eller ens sexet. Det som har varit bäst är att kunna helt lungt ligga i sängen, titta på film, läsa, sova och slappa. Båda två har varit på samma våglängd, haft samma ambitioner. Vi har tillbringat dagarna med att kolla på film efter film efter film. Vi har läst tidningar. Det här är en lyx jag inte unnat mej sedan Stora N var en liten, liten bäbis. Det är över fyra år sedan....
Något mer jag konstaterade är att vi nog äter hemma det som jag tycker bäst om. Frukosten såg inte speciellt annorlunda ut mot de vi äter hemma. Yougurt med russin, solroskärnor och linfrön. Enda skillnaden var kokosen. Det var smörgås med ost eller kalkon. I och för sej provade jag marmelad också men det var typ enda skillnaden. Middagen likaså, kyckling, kyckling och lax. Precis som hemma.
Vi sov på ett fint hotel, Stora hotellet i Jönköping, men vi har det faktiskt finare hemma. Inga fuktfläckar i tacket, inga gulnande vägguttag. Vi har en stor platt TV, och det kunde man inte anklaga hotell TV:n att vara. Missförstå mej inte. Det var fint, lite obekväma sängar, men fint, trevlig personal, en stor citykärna, och mysiga människor på stan. Vi hade en fin utsikt över Vättern och en (o)skön ljudkuliss av bilar och tåg. Vi fick ha mysstuder med varandra helt ostört mitt på dagen, jag kunde ligga på hans arm och titta på film. Vi har skrattat och Marcelo upphör aldrig att förvåna mej. Han gör mej glad och tillfredsställd. Jag har återupptäckt hans sexiga armar och vi har erkänt våra komplex för varandra. Men nej så mycket titta-varandra-djupt-in-i-ögonen har det inte varit. Istället har vi lite lättat konstaterat att även den andra vill tillbaka till rummet och titta på ännu en film. Vi har varit så trötta, så trötta! I hissen i morse såg jag en väldig osmickrande bild av mej själv i spegeln. Med grova linjer, stripigt hår(jag glömde borste och orkade inte köpa en ny), påsar under ögonen och en slapp hållning. Så såg jag INTE ut i fredags! Marcelo såg också ut som ett halvt vrak. Vad hände?????

I lördags konstaterade både jag och Marcelo att vi nog längtade hem. Vi saknade barnen, huset, våra liv och till och med stressen, som Marcelo sa. Dock var vi inte ledsna över att få en natt till med ostörd sömn. Vad har jag då att säga om helgen? En spa-weekend, vi aldrig förut unnat oss? Det var jätte skönt. Välbehövligt, men jag tillhör nog inte kategorin människor som går i taket för en sådan här grej. Eller så är jag helt enkelt för trött. Jag kände mej inte lyckligast i hela världen, men däremot att jag är världens lyckligaste som har en sån underbar vardag, så att sådana här helger inte blir fest, utan just vardag. Med disken och matlagningen som enda undantag. Jag äter god hotellfrukost varje morgon. Jag bor i ett fint hotellrum varje dag. Jag omger mej med trevliga människor, jag slipper allt stessande stadsbuller. Jag har tillgång till fin vattenupplevelse, jag masseras så ofta jag vill. Jag lever spa weekend varje vecka och denna helg har fått mej att inse vilken lyxig vardag jag faktiskt har. Jag är så tacksam för mitt liv. Jag är så glad att jag nått hit i livet och jag ser fram emot krisen jag tror jag snart är på väg in i. För den kommer att ta mej till nya höjder, få mej att skapa nya mål. Möjliggöra nya drömmar.

En ny spaa-weekend blir det inte på ett tag. Nu ser jag istället fram emot en fotbollsresa till Spanien. Och en grön gräsmatta.

Pengar, pengar, pengar eller brist på pengar.

Så var det dags att betala räkningar igen. Varje månad får jag magknip, kommer pengarna att räcka? Sedan vi flyttade in i nya huset har pengarna strömmat ut ur våra konton. Kanske beror det på att våra buffertar numer är ett minne blott, och att göra i ordning tomten kostar galet mycket. Sen har vi räkningar till förbannelse. Det är bilar som ska ha försäkringar och skatter, barnförsäkringar, hundförsäkring, elen är en penningslukare utan dess like, det är internet uppkoppling, tre telefon abonemang, Tv, dagis avgifter, bensin räkning listan kan göras hur lång som helst. Utöver detta kommer boende kostnad, som sophämtning, räntor, amorteringar, vägavgifter, vatten och avlopp mm. Maten har också blivit dyr tycker jag. Förut storhandlade jag för 2000 kronor och kompleterade en gång i veckan på ca 6-700 kronor/ veckan. Nuför tiden kompleterar jag för 1100kr varje vecka! Plus att jag storhandlar. Det är horribelt! Bara matkontot här är närmare 6000kronor per månad. Självklart ibland mindre, men ändå! Vi har en och enhalv lön. Inte undra på att man får ont i magen! Men vi har pengar över denna månad, så nu känns det lite bättre, än innan jag hade skickat iväg räkningarna. Jag tror vi gör oss skuldfria även denna månad. Men ibland slår det mej vilket konstigt samhälle vi lever i. Vi måste vara borta från hemmet för att tjäna pengar så att vi kan betala andra för att ta hand om våra barn och för att få tillbaka pengar om våra saker blir förstörda. Vi tjänar mer och mer och spenderar bort det mesta på saker som vi inte använder ett år senare. Nåväl inte nästa år men året efter är det dags för mej att kasta mej in i arbetsmarknaden, med studielån på en halv miljonkronor att betala tillbaka. Då kommer, om jag får jobb, vår ekonomiska situation förbättras. Egentligen ska jag inte klaga. På pappret har vi det väldigt bra, men jag skulle vilja vara skuldfri till banken......det är väl inte för mycket begärt?

Idag ska jag träna Bobbo ihop med Jonna, och det har blivit klart att vi ska hålla agilitykurser i september. Det ska bli skitkul. Nu är det ett tag sedan jag ägnade mej åt sådana aktiviteter, och jag älskar ju att lära ut. Så om du har lust att skutta runt lite hinder gå in på http://www.soderkopingsbk.com/ så kommer det snart upp en blänkare om nybörjar agility. Det är bara att anmäla sej! Nåväl jag klarade att läsa ut all litteratur till dagen lektioner. Både Strindberg och Myrdahl. Skolan var jätte rolig och jag ska se om jag inte kan lägga in några extra pass med praktik på gymnasiet, så att jag får behörighet även där. För teoretiskt har jag uppfyllt kraven när jag går ut, det är bara praktiken på en gymnasie skola som saknas. Nästa vecka ska jag också se om jag inte kan köpa träningskort, bara mina bihålor och luftrör blir lite bättre. Det om något har jag längtat efter!

Samtida bekännelser från en europeisk student

Jag jobbar med en bok av Jan Myrdahl. Man säger att läsa svåra böcker ökar ens intellekt. Visserligen förstår jag orden. Faktiskt även innehållet, men meningen? I morgon bitti ska jag, fast jag ännu inte läst ut boken, kunna diskutera innehållet och dra smarta paralleller till dagens undervisning i skolan. Men jag förstår ju inte! Samtidigt älskar jag just detta, att bli tvingad att tänka, blir tvungen att låta min fantasi flöda, dra slutsatser på ett material jag inte till fullo förstår. Det får mej att känna mej levande. Det får mej att vilja mer. Många jag känner skakar på huvudet, ler lite och kallar mej tokig, men min kropp spritter av allt jag vill lära mej, av allt jag vill uppleva, av allt jag vill känna. Varje människa är unik och alla ni kan lära mej så mycket. Varje lustig författare, varje annorlunda filmskapare kan få mej att känna och upplev saker som jag inte gjort förut. Det känns som jag nu kan börja intergrera de två världarna, den riktiga, där jag lever, andas och är i samt den tankeatmosfär som får mej att utvecklas, uppleva och vibrera. I bland kan jag sörja att denna tid inte kommer förens nu. Men jag försöker se tillbaka på mitt liv och inse att de lärdomar som jag fått förut är lika mycket värda. De har fått mej dit jag är idag. Och jag skulle inte vilja vara utan det. Men om jag ändå hade börjat den här resan lite tidigare. Då hade jag kunnat hinna med så mycket mer! Oh det är så mycket jag vill. Min resa har börjat, ett nytt kapitel har slagits upp och jag är såoerhört tacksam för det liv jag har. Jag är så oerhört tacksam för de gåvor jag fått och upplevelser som berikat- tvingat- böjt- slagit- smekt mej. I bland känner jag mej ensam med alla dessa känslor. För de är så många, så starka, så övermäktiga, då kan jag hitta en liknande själ i en författare, en romanfigur, eller filmskapare, som får mej att känna mej lite mer "hemma". För oftast är jag en främmande fågel i alla sällskap. Inte en vacker, färgspralkande fågel, utan en ganska tråkigt brun, men ändå annorlunda liten pippi. Jag är liksom månen, jag behöver en sol som lyser upp mej. Under en tid var det min kära kusin Tessan, under en annan var det min fantastiska vän Nettan. Men även om solen nu inte lyser på mej så finns jag där, vacker, uppnålig, hemlig, stark och mytomspunnen. Jag gillar att vara månen. Månen är cool.

Skakar du på huvudet än och kallar mej tokig? Kanske jag är det, men jag är som ett träsktroll, som en lök eller lasagne: jag har många lager......

Dum dum dum-burken.

Vad är det egentligen med TV och oss människor? Egentligen borde man förbjuda program efter klockan nio på kvällen. Istället skulle man ägna lite mer tid åt läsning, stickning eller vad som helst. Alla jag pratar med lider av samma syndrom som jag själv. Man är ap-trött, behöver sova, men av någon outrgrundlig anledning MÅSTE man bara se......nåt skitprogram. Vilket resulterar i för lite sömn, och så klagar man på att man är trött dagen efter. Då man gör om samma sak! Hur smart är det på en skala från 1-12? Nåväl, jag blev kvar framför TV:n i går för att glo på mitt älskade dansprogram. Fick jag se det då? Nej. För jag somnade efter första dansen och sov på soffan till klockan två i natt, då jag fick masa mej upp och ge Bobbo mat, släppa ut för sista kissen, kissa själv, ta min medicin(jo jag gör det nuför tiden), leta rätt på mobilen, ställa klockan, leta fram mina robot händer klä av mej och lägga mej i sängen. Hur trött är man då? Så i morse försov jag mej, men vi hann i tid. Men nu!!!! Jag är så trött och Myrdahls svammlande text är ett sömnpiller som fått mej att somna i stolen två dagar i rad! Den ska vara färdigläst i morgonbitti samt en bok av Strindberg, som jag ännu inte påbörjat. När blev jag så här? Varför kan jag inte lämna denna TV i fred? Mestadels av tiden sitter man ju bara och zappar iallafall, för att man inte hittar något som är bra. Idiotiskt! Det gäller att man gillar sej själv för att kunna stå ut med sådant beteende! Men ikväll ska jag säga åt mej på skarpen! Men å andra sidan är det utröstningen på SYTYCD i kväll och det vill jag ju gärna se.....

Varför jag är arg? Jo för när jag kände att jag började somna borde jag ha spelat in programmet så att jag kunnat titta på det nu istället....=0)

Marcelo och lite TV

Trodde nästan att detta skulle bli den första dagen utan inlägg, men så fick jag chansen att smita in här. Min älskling, numer 35 år, har gått med i facebook och satt framför datorn nu på kvällen. Stackarn sliter som ett djur med vårt gamla hus och han har säkert krympt fem cm sen helgen. hans steg är så tunga som om han vore ett troll och hållningen lätt lidande. Snart är det dags för SYTYCD igen. Så det får jag inte missa. Det är inte mycket TV jag följer men det här är ett program jag gillar skarpt. Dansen är så fundamental på nåt sätt. Sen har jag inte ärvt någon som helst dansbegåvning, men visst skulle jag vilja kunna flyta runt på dansgolvet och se cool ut. Igår var sista avsnittet av Prison Break. Jag blir så arg när de fegar ur. Visst kunde han dö, men vadå ge honom cancer och...blääää! VÅGA MER! Jag är för influerad av Thomas tror jag. Min härliga vän från Stockholm som föder min foto och film nerv. Han borde hålla fördrag så att fler människor ställde krav på det vi gluttar i oss från dumburken. Nåväl mina favvisar är inte alltid så bästiga, men dessa två samt mycke dokumentärer är mina favorit program. Gillar även Ceasar Millan med sina hundprogram. Hundbiten som jag är. Förresten har jag sagt att Tollaren är en av världens bästa hundraser? Nä nu ska jag slänga mej i soffan och lyckas locka Marcelo därifrån så jag får titta på det jag vill. Det låter dock inte lovande eftersom han just nu skrattar åt något han kollar på. Ivärsta fall får jag spela in avsnittet.....Teknik är ibland bra!

Måndag

Så har veckan börjat igen. Och jag kommer aldrig mer kyssa en man under 35 år. Grattis min älskling på din dag, som du firar genom att riva loss taket på det lilla röda huset. Annars har jag haft en bra dag då jag suttit och pluggat på Färjargården. Min mage kurrar och är hungrig så mest tänker jag på hur goda mina köttbullar ska bli. Sen kan jag konstatera att jag gillar att höra min röst, eftersom det kom lite folk hit och jag har hållt låda i två timmar, utan att fatta det själv, men hes är jag. Det är faktiskt ett drag jag inte gillar med mej själv. Dessutom drar jag hela tiden paralleler till mej själv.URTRIST! Nåväl även solen har sina fläckar, och det här är väl nåt jag måste jobba lite hårdare på. Förr var jag en hejare på att lyssna på folk, nu kan jag liksom inte hejda mej. Jag säger då det, barnen har gjort att jag förlorat alla mina forna talanger. Då är det tryggt att veta att jag fått nya. Gäller bara att integrera dem till en suverän, explosiv personlighet i samma kropp. Har föresten börjat skriva igen efter fem års frånvaro. Det är skit kul! Då känner jag igen vissa bitar hos mej själv igen. Sakta erövrar jag bit för bit, lite terräng i taget. Jag tycker det är spännande att vara med på min resa med mej själv. Vilket ioförsig är kul eftersom jag lever med mej 24 timmar om dygnet. Nu ska jag natta hjärtegrynen och i morgon är det skola. Men dagen börjar med frukost i bilen och en tur till returpunkten klockan sju på morgonen innan jag lämnar på dagis, åker hem och lämnar kärran för att sedan tuffa till universitetet. Livet är inget för latmaskar. Dessutom börjar tennisen i morgon för mina två äldsta. Vardagen kommer!!!

Hemsk, hemsk, hemsk helg

Det här har varit en av mina värsta helger på super mega länge. Nu har jag förstås ett selektivt minne, men usch, usch usch, säger jag om de tre senaste dagarna. Ändå kan jag inte sätta fingret på vad det är som varit så hemskt. Visserligen har jag och Marcelo bråkat för första gången på två år. Det var en upplevelse. En hel natt höll vi på, fast utan att höja rösten något nämnvärt och utan att använda fula ord, bara det är ju en bedrift. Men återigen konstaterar jag att det finns inget positivt i att gräla. Det kommer inget bra ut av det som ändå inte skulle ha kommit. Det resulterar bara i sårade känslor och en bitter eftersmak. Hoppas det går minst två år till innan det händer igen! Sen så har vi ju tömmt det lilla röda huset. BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!!!! Så mycket saker vi har! Alla som känner mej skulle nog inte kalla mitt hem eller mej för att vara en samlare eller för en som har massor av saker. Man det tar aldrig slut. ALDRIG! Jag håller på i timmar, fötterna värker och svullnar upp, kroppen ber om vila. Lite till, tänker jag men sen är jag så sjukligt trött att det inte är hälsosamt. Jag känner mej som en som sprungit ett maraton pass( precis som jag någonsin gjort det....). Kroppen ballar ur, lusten ballar ur, jag ballar ur. Sån tur var kom Metin och Linda och avbröt mitt rensande. Så istället fick jag sitta och vila en stund idag. Jag förstår inte hur jag ska orka med den kommande veckan, jag behöver semester!!!!!

Mitt i mitt rensande frågade jag barnen vad de ville göra med alla kläder som de inte längre kunde ha och vilka gosedjur de ville behålla, för nu skulle det mesta väck. Första budet var att ge allt till D, min guddotters lillebror. Jag tror föga Åsa skulle gilla den idén så jag började puscha för alla svältande, ledsna barn som skulle vilja ha en nalle att krama. mina älskade, bortskämda barn fattade inte vinken, så då vill de ge sakerna till bäbis N, min guddotters minsta lillebror. Fortfarande såg jag Åsas icke entusiastiska blick över att utöka sitt gosedjurs bestånd med 50 stycken till. Åter igen vurmade jag för de behövande barnen. Men mina barn såg skeptiska ut. Jag blev horrifierad över att jag missat tt berätta om alla behövande människor i min uppfostran, så jag tvingade ut dem på google för att titta på lidande, magra, misshandlade barn. Nu ska allt till behövande barn. Inte så pedagogiskt förstod jag när Stora N förklarade att han inte ville lämna sakerna för att... jag blir rädd för dem. Jag vågar inte titta på dem. Jag tycker de är skrämmande. Pedagogiskt va? Bra gjort att skrämma slag på sina barn! Här är några av bilderna de tvingades se för att mamma Åza skulle få sin vilja igenom.

Självklart blev det en diskussion om bilderna, vad de står för och att de nog behöver en nalle att krama om. Varför jag gjorde som jag gjorde? Min ursprungliga ståndpunkt är att jag tycker att barnen ska lära sej att det finns massor av människor som inte har sängar, fyrhjulingar, leksaker till förbannelse. Att det finns människor som behöver en hjälpande hand från oss som har det så bra som vi har det. Att vi ska vara glada över att vi har tak över huvudet och mat på bordet. Tanken är inte att skrämma eller ge skuldkänslor utan istället ge kraft att vilja förändra och göra skillnad. För det kan vi alla göra. Man behöver inte känna sej maktlös och passiv. Man kan göra skillnad. Och skillnad behöver inte betyda att man ens måste gå ur sin egna comfort zon. Kanske man inte har råd att ge pengar varje månad. Men överblivna kläder och skor kan skänkas till organisationer som ser till att de kommer till de som behöver. Man kan be människor skänka pengar istället för saker, be om ett bidrag. Det gjorde vi på Mittimellan N:s dop. Vi ställde fram en skål som man kunde ge en krona, en tia en hundrig eller vad man nu ville. Det inbringade 320 kronor. Kanske inte mycket, men mer än noll kronor. Många skyller brist på ork eller tid. Men har man tid och ork att blogga har man tid och ork att ägna en timme vannan månad till att ge något till nån man inte känner men som behöver något.

Om jag var lite för brutal mot mina barn visar sej om någon vecka när de smält och prosessat bilderna. Jag tror dock att de har mentaliteten som klarar detta, annars hade jag aldrig gjort det.

Kontentan av det hela är att jag är super mega trött på ett sätt som inte handlar om att sova. Och när jag är trött så här blir jag håglös och tråkig. Så därför har helgen varit bläää, för jag har tagit ut mej för mycket. Men i morgon är det måndag och Marcelo blir 35 år. Så då ska vi fira med att rensa ännu mer!

God natt på er!

Förneka inte mej!

Jag är sjukligt besatt av att få reda på hur människor uppfattar mej. För jag kan ju inte se mej utifrån. De senaste dagarna har jag gått och tänkt på ett samtal jag hade i början av sommaren. Det var med en kille som inte känner mej speciellt väl men som har haft ett ganska struligt förflutet. Under disskusionen framgick klart och tydligt att att mina åsikter och fakta inte var värt lika mycket som hans, eftersom han hade så att säga "första hands information" om hur det är att vara strulig. Vårt samtal handlade om hurvida man kan ta sej ur en dålig uppväxt och vad man själv har för ansvar och vad föräldrar har för ansvar.

Nu undrar jag hur han såg på mej, eller ser på mej om han fortfarande tänker på vårt möte. Marcelo kommer från en bra invandrar familj, men visst har han varit lite "busig" genom åren. Men det som skiljer honom och mej är att han han har alltid varit vän med "inne" folket. Han känner alla. Alla har en historia ihop med honom. När jag var tonåring visste jag vilka alla var. Men jag kretsade i utkanten, suktade lite efter att få vara med. Visst morsade folk på mej, inledde ibland något samtal men två år senare var jag bortglömd. Marcelos vänner, och till och med mina vänner vet inte vilken värld jag har levt i. Inte ens Marcelo har till fullo förstått hur det var, och han var ändå med från det att vi blev tillsammans när jag var fjorton år. Det som förundrar mej är att min röst inte görs sej hörd för att jag aldrig började ta droger. Men jag tyckte faktiskt att det var nog med sånt skit hemma. Jag satt i ett hem som kanske utåt sett fungerade, men som innanför dörrarna handlade om våld, droger och hot. Jag har sedan jag var tolv år gammal gått emellan vuxna män och kvinnor som slagits med sönderslagna flaskor, knivar, trasiga stolar, knytnävar och andra tillhyggen. Jag har lugnat främmande män som fått dilerium i mitt hem och trott att jag och alla andra är psykvårdare som ska ta in dem på mentalsjukhus. Jag har flytt från tafsande män, hårda poliser, psykotiska kvinnor. Mitt hjärta har bultat så hårt att jag trott att den ska röja vart jag gömt mej. Jag var med när den kille jag var kär i kom bärandes på min utslagna, sönderslagna mor, släppte henne i hallen, gav mej en blick och försvann, för alltid. Jag har blivit utsatt för våldtäcksförsök, misshandel, hot, skräck och förnedring. Jag har tvingat vården att tillfälligt ta hand om min mor, sökt hjälp hos socialen, lättat mitt hjärta för lärare men alla resultat har uteblivit. Jag har varit jag, i en värld som snurrat allt för fort, allt för galet. Nej jag har inte tagit droger, jag har inte begått medvetna brott. Men visst har jag varit med vi ett rån, vid inbrott och andra olagligheter. För i min galna värld började jag umgås med andra galna människor. När de sa vänta väntade man när de sa spring så sprang man. De jag drogs till men som jag sedan vände ryggen till är i dag döda eller i fängelse. På sidan av detta hade jag de vänner som fortfarande är mina vänner. De höll mej kvar i verkligheten. deras föräldrars regler blev mina regler. Förutom att jag inte alltid kunde gå hem. Då gömde jag mej i källarförådet.

Så när "struliga" människor inte låter min åsikt stå för något, undrar jag i mitt stilla sinne vad de varit med om som varit ger dem så mycket mera pondus. Nej jag har inte blivit sexuellt utnyttjad, nej jag har inte blivit torterad, ja det finns hundra tusentals som har haft det värre än mej, men tro inte att jag inte vet hur det är att kämpa för sin själ. Med dyslexi klarade jag av skolan, som sextonåring drog jag hemmifrån och svor på att aldrig återvända. När jag var tjugotvå var beslutade jag mej för att förlåta min mor för vad hon utsatt mej för, min far för att han blundat för det hemska, lärarna och socialen för att de låtit allt fortsätta fast att de visste. När jag var tjugofyra bestämde jag mej för att jag inte ska leva som en trasig vuxen. Att det hemska tillhör en barndom jag inte sitter fast i. När jag var åtta beslutade jag att min mor hade fel. När jag var tio tog jag beslutet att jag inte är hon och att jag inte behöver stå till svars för hennes handlingar. Jag tror att det var det som räddade livet på mej.

Så bakom mina leenden, mina skratt, mina råd finns det en viss kunskap. Bakom spralliga mej, eller harmoniska mej har jag också många livsdommar. Jag kan en del, men jag lär mej mer, varje dag. Min sanning är inte din sanning, men förkasta inte det jag känner till, för jag har också vandrat på vissa vägar.

Idag mår jag bra, men inte hon.

Just nu.

I dag är ingen bra dag.

Agility tävling!

Klockan är mycket och jag känner mej trött i kroppen. Har precis tävlat klart med Bobbo och burit in mina sovande juveler i sängarna. Idag hände det som händer alla mammor, men som jag varit förskonad ifrån, mina barn kom bort från mej. Det värsta var väl att jag inte märkte det ens. Jag gick för att titta på startlistorna medan mina två äldsta satt vid våra stolar. Det tog lite tid för mej och de hade börjat leka, tappat bort tid och rum och börade leta efter mej. Klockan är vid det här laget en bra bit över nio på kvällen och det är ganska mörkt. När de inte hittar mej beger de sej upp mot parkeringen och vår bil. Jag står kvar och letar efter mitt startnummer, femton meter bort från stolarna där de nyss suttit. När d inte hittar mej så är de en annan tävlande en trevlig kvinna som håller koll på att de inte springer ut bland bilarna. Till slut tar hon med sej mina ungar och går tillbaka mot tävlingsplan. Jag är på väg tillbaka till min plats och får syn på Mittimellan N som kommer i backen. När barnen får syn på mej börjar de gråta.

Nu rusar ju mina tankar till allt som hade kunnat hända när de tog sej upp på parkeringen, alla bilar som kanske skulle åka och inte sett mina små. Det får inte hända igen, och ändå vet jag att sannolikheten är ganska stor att det kommer att göra det igen någon gång. Förhoppninggsvis blir det i en lika skyddad miljö som bruksan, där det är glada miner, hjälpsamma händer och bra hundfolk som huserar. Hurra för er.

För Bobbo och mej gick det jätte bra. Vi placerade oss inte och fick ingen rosett, men jag är supernöjd med loppet i hoppklassen, där vi inte diskades och han var med mej hela vägen. Det var bara jag som glömde bort banan och skickade honom på fel hinder. Men också det redde ut sej.

Nu kom en super sur Marcelo hem. så jag får väl fjska lite för honom så han mår lite bättre, så att han gör så att jag mår lite bättre. Det är ju det som är så bra i ett förhållande, man har alltid någon som kan muntra upp en! Godnatt på er!

Bra, positivt eller negativt bra?

I dag slog det mej, när jag packade upp mina varor, att jag lever ett fantastiskt liv. Visst det vet jag annars också, men idag kom det över mej som en våg. Det var lite otippat eftersom idag annars inte är en bra dag. Jag mår sämre än på länge, varje andetag känns som en plåga och hostattackerna gör helt slut på min kropp. Även om hostan är mildare gör den ont och det värker i luftrören. Min kropp känns som om den väger 100kg och jag är så förbenat trött. I går tjafsade jag och Marcelo, han var fortfarande sur i morse, jag har gått upp ännu ett halvt kilo och alla mina kläder är fula och trasiga. Den fantastiska solen och värmen som jag längtat efter sticker i ögonen och får mej att svettas som en gris. I min nya klass idag var jag fetast av alla. Men ändå dök denna härliga känsla upp och den exploderade i bröstet. Jag älskar mitt liv och jag är så tacksam för det jag har! Jag kan röra mej, jag kan planera, jag kan läsa och mitt sinne blir utmanat. Varje år växer jag som människa och jag känner mej inte fastlåst. Det är så härligt. Jag har barn som håller mej vaken på nätterna och som får mej att skratta varje dag. Jag har en man i mitt liv som älskar mej och tycker att jag är attraktiv, snäll och fantastisk och som dessutom är han det tillbaka. Jag har en familj som vill äta min mat och vänner som vill vara i min närhet, ibland iallafall. Jag känner mej hel som människa och även om det finns massor jag vill ändra på så är det inte bråttom dit.

Ibland känns det som om människor i vårt avlånga land inte alls respekterar och är glada över det som de faktiskt har. I bland blir man sedd som en kuf, eller en lögnare om man är positiv inför sitt liv, om man väljer att se saker från den ljusa sidan. Människor tycker att man är naiv för att man inte misstror andras avsikter. Men så som jag ser det är det så lätt att klaga på det man har. Det är så lätt att hamna i en spiral av vem som har det värst. Jag försöker ändra det här hemma. Jag vill att vi ser det som är bra, belyser det positiva. För den skull sopar man inte undan det negativa. Men saker och ting blir inte lättare för att man betonar det som är jobbigt. Om jag går och tänker på och förmedlar till andra, och där med mej själv , att jag tex inte fått sovit mer än max fem timmar (de få bra nättervi haft!) de senaste fyra åren så är det klart att jag tillslut kommer få panik när jag för femtifjärde gången får gå upp med Lilla N på natten. Men jag kan ju också se fram emot de bra nattprogramen vi kan se tillsammans innan vi båda somnar om i soffan. Det är ett val hur vi väljer att reagera inför det som kanske inte bara är bra. Många håller inte med mej. Men för mej är det en sanning. Jag kan citera en kompis syster:
-Fy faan, det är ditt fel! Nu kan jag inte äta pizza heller! För vaje gång H tar hem en pizza tänker jag på vad du sagt; det är ett val man gör. Skit också. Jävla dej!
Samma kvinna förlorade välbehövligt en hel del vikt efter detta.

Ett annat exempel är min uppväxt och den icke-relation jag har med min mor. Idag mår jag inte dåligt över det som varit. Jag blir inte ledsen när hon säger att hon inte älskar mej. Men jag tänker på henne, jag undrar hur det kan bli så som det blev. Hur mycket en människa kan förlora sej själv. Men hon är inte jag. Jag väljer ett annat liv. Och bara för att det var tufft när jag var liten behöver det inte vara tufft för mej att vara stor. Jag kan ha det bra. Det bestämmer jag. Så det så!

Hemma ute på vår tomt.

Sen jag blev sjuk för snart fyra veckor sedan har jag inte varit ute på tomten någonting. All min utevistelse har varit promenader, träning och aktiviteter med barnen någon annanstans. I dag har jag klippt den gamla gräsmattan vid lekparken så att barnen kan använda sin utemiljö, jag har gungat med ungarna, tittat på när de hoppat på studsmattan och följt deras upptåg i rutschkanan. Sen har jag rensat vårt jordfält på leksaker eftersom Hasse skulle komma idag och göra iordning nästa anhalt av det som ska bli gräsmatta. Han har inte kommit än. Just nu är det ett tistelfält där ute och jag längtar efter att han ska ta sin stora skopa, rensa bort allt, släta till och lägga ut matjord så att det ska se prydligare ut på vår baksida. Det vore ju kanon att kunna så lite gräs till nu i augusti.
Tistelfält - men snart gräsmatta!!!




Vad jag ville ha sagt är att: vad skönt det var att få vara ute och hemma för en gångs skull! Vad skönt det kommer bli nästa år när vi kan utnyttja tomten ännu mer och titta ut på något fint!

Nu börjar mina barn låta som små mistlurar. Det brukar betyda att det är dags för mat. Min mage kurrar också så det är väl bäst jag går och gör lite köttfärslimpa.

Bilden visar vår nysådda gräsmatta från i år, lite finare än resten....

Ett dammfyllt förflutet.

Trots att min mor eller far planterade in en "hata-städa"gen i mej när jag blev til,l gillar jag ändå att organisera saker. Jag tycker om att göra fina fotoalbum, ställa böcker i bockhyllan på ett visst sätt, ha ett vettigt system i hyllorna i köket och jag gillar att var sak har sin plats. När jag flyttade hemifrån till en liten etta hade jag massor av skåp och dessa skåp blev fyllda med välorganiserade saker. Jag samlade på sådant som har ett värde för mej som gamla serviser från mormor, kataloger om härstämningar på arabhästarna i Sverige osv. Sedan tog jag ett djärvt grepp om mitt öde och flyttade upp till Stockholm. De flesta av mina saker packades ner i kartonger och åkte ner i källaren. Efter fem år i huvudstaden fick jag chansen att hyra min farfarfars hus i Karstorp. Efter en kort diskussion med min älskade M gjorde vi slag i saken och valde att bli sambos istället för särbos. Men detta lilla, lilla torp var väldigt, väldigt litet. Två ettor fick inte plats. Så många av de saker som jag packat ner, packades inte upp utan ställdes istället i förrådet. Så efter fem år köpte vi vårt egna hus och flyttlasset gick till nuvarande adress. Visserligen var huset lite större, men inte stort nog så många av de ouppackade kartongerna förblev ouppackade och åkte in i förrådet. Efter ett år i nya huset bestämde vi oss för att bygga ett nytt hus på samma tomt, och efter ännu ett år var det dags att flytta in. Regel nummer ett var att inget kom in i nya huset som inte genast packades upp. Nu bor vi ganska stort, men inte tillräckligt. Vi har dåligt med förvaringsutrymmen som garderober, skåp och ett skyffe att lägga in saker i. Därför blev väldigt många av våra gamla saker kvar i det gamla huset. Nu börjar det dra i hop sej och det lilla röda ska rivas. Men alla saker???? Var ska vi göra av dem? Så i dag tog jag tjuren vid hornen och gick in i det lilla rummet vi lastat in allt bråte i. Bara att bita i det sura äpplet, allt onödigt SKA kastas. Så det blev en nostaligi tripp bland gamla skolkataloger, mina vänner böcker, gamla berättelser- en var på 451 handskrivna sidor som jag skrev innan jag blev tonåring, kläder, skor, patrytält, leksaker och massor av annat bråte. Det blev en släpkärra med saker som ska kastas, inklusive den berättelsen på 451 sidor. Men det jag har svårt att göra mej av med är just sakerna som åkte ner i kartonger för ungefär 11 år sedan, som fortfarande värmer mitt hjärta men som jag inte har plats för. Det kändes när de åkte i skräphögen. Men jag kan inte ha saker som jag inte använder. Några av momors snapsglas kom in i nya huset, men jag står fortfarande med en påse av fat och koppar som jag inte kan behålla, för jag har ingen användning för dem men som jag inte har hjärta att kasta. Men vad gör man med udda, kantstött porslin som inte varit i bruk de senaste 20 åren? Klart jag sparade mina skolkataloger, men alla häften jag gjort åkte i soptunnan, det handlar om sådant som jag fortfarande är intresserad av, arbeten jag är stolt över, men vad ska jag göra med det? Massor av böcker åkte samma väg, bort, bort, bort. Men jag kommer sakna mina saker, kommer sakna den Åza som sakerna representerar men som nu inte finns kvar. För jag har förändrats, förädlats, blivit bättre och jag börjar glömma mitt gamla jag. I dag fick jag ännu en smak hur det är att vara tonåring, jag fick en liten glimt om hur jag var som barn. Om några år kommer det falla i glömska men då kommer jag ha mina barns teckningar, skolarbeten, bilder och minnen som står och samlar damm i mina förvaringsutrymmen. Kanske jag ska börja med scrap-booking och göra nåt med de minnen jag har kvar??????

Mitt mellersta barn, min gåva, mitt mirakel

Mittimellan N, universums ljus

Dagen då den lilla trollungen kom till världen var gudarna på bra humör. De kysste hennes panna och gav henne gåvor som få besitter. Inte ens vi föräldrar förstod från början vilken skatt vi fått i våra armar. Den lilla, tysta, vakna bäbisen växte upp och blev en bestämd liten tjej med massor av vilja och kärlek i sin kropp. Med ett bestämt humör och en tydlig vilja tyglade hon sin omvärld och besteg de högsta topparna hon kunde nå. Som förälder till denna fantastiska unge är det bara att sätta sej i vagnen och låta sej tjusas av denna magiska resa hon låter oss ta del av. Att få var i närheten av Mittimellan N är en ynnest. Varje individ hon berör kommer för alltid ha ett korn av hennes magi i sin själ. Hon har så mycket. Hennes lilla kropp är fylld med mer glädje, mer kärlek, mer vänlighet. Hon är så mycket mer.
Bland andra barn kan hon smälta in. Man slås inte alltid av hennes magi. Precis som vi inte förstod i början vilken skatt hon är, kan hon passera obemärkt förbi. Men om man låter sej tjusas, om man tar sej tiden att se, då ser man miraklet, man ser detta ”mer”. Har man då öppna sinnen och omfamnar hennes fantastiskhet så får man en glimt av himlen. Man får en aning om svaret på livets gåta. Hon är så stor att hennes storhet är svår att förstå.
Mitt råd är att iakttaga, deltaga och njut. För har du fått äran att få Mittimellan N i din närhet så kan du växa. Du kan se magi!

Sjuk och blir aldrig frisk

Ok jag har sträckt mej till att ringa sjukvårdsrådgivningen. Är inte det att nästan gå till doktorn?
Hostan är lite bättre, men inte värken i bröstet. Bihålsinflamationen frodar och stärks, de sa att det var bra att vila, vilket jag gör, på nätterna iallafall. Men tanta i telefonen tyckte jag skulle använda nässpray och några tabletter. Pah jag som snorttat dotterns astma medicin utan resultat, vad kan nässpray göra?

Men kanske får jag prova innan jag fortsätter att klaga?

Föresten är jag inte lika trött längre, dock lika fet.

Vardagen är här. Jipee!

Idag börjar jag skolan igen! Det pirrar i magen, jag känner mej lycklig. Med en barnslig förväntan öppnade jag paketet från Adlibris. Där låg dom, de fina, fina böckerna som jag ska läsa, sucka över, skriva av, analysra, insupa och njuta av. Alla jag pratar med berättar att de lider av ångest att få börja jobba igen. Semestern är slut och vardagen börjar. Jag känner inte så. Varför är jag så annorlunda? Jag ser framemot att sätta igång, utvecklas mer, lära mej mer. Fast å ena sidan har jag inte bara varit ledig i tre veckor. Kanske det är där skon klämmer. Förhoppningsvis kommer jag alltid att ha långa sommarlov med mina barn, eftersom lärare med 45timmars veckor får iallafall sex veckor ledigt på sommaren. Jag är spänd och glad över att få reda på vilka som ska bli mina gruppkamrater. Undra om jag känner någon? På torsdag börjar första lektionen, fram tills dess är det läsa, läsa, läsa som gäller. Och lite blogga såklart!

Tack Söndag, härliga Söndag!

Jag önskar jag kunde ge alla den där mysiga känslan jag hade igår. Det var en känsla där allt bara flöt på, allt var lätt och det var så skönt att få vara människa. Jag fick vara med min vän Åsa och hennes underbara ungar, varav en är min guddotter, på promenad. De stora barnen cyklade och våra små satt i vagn. Det började regna lite, det blåste, men det var lätt att gå. Jag fick tillfälle att fota barnen och några ankor som vi matade. Vi tog en fika, barnen lekte, vi vandrade tillbaka. Bobbo var lös, inga barn skrek, vi fick chans att umgås i fyra timmar utan tidspress och bara få vara närvarande i nuet. Jag älskar den känslan. Jag älskar att vara här NU. Inte längre bort i tanken, inte planera om två timmar utan vara här och nu. Vara närvarande på vad som händer i just denna stund, lyssna på vad som sägs just nu. Då känner jag mej harmonisk, jag länner mej lycklig. Det är i sådanna stunder jag hämtar kraft. Det är så mäktigt, så stort. På nåt sätt är allt så enkelt. Det är dit jag strävar efter varje dag. Att låta saker vara enkla, umgås med människor som ger mej någonting och låta det stora Ödet ha sin gilla gång.

Jag vill bara vara, som Lisa Ekdahl sjunger. Jag är så tacksam för en dag som den här!

Måsten eller inte?

I dag har jag bestämt mej! För att reducera ännu mera stress och "måsten" som inte alls är måste har jag beslutat att ta kontroll igen över min gå-hemma-mani. Den inträffar varje sommar, varje gång jag är föräldrarledig och varje gång jag pluggar hemma. Denna hemska känsla av alla sysslor som behövs göras, men som man inte hinner med. Den inre "måste" känslan är nästan värre än att göra sysslorna i sej. Som nu; idag skulle jag behöva: Måla huset ,
Städa-igen, Tömma andra huset, Plocka upp på tomten, Åka till returpunkten. Men istället väljer jag att ta en hel dag med ungarna, träna Bobbo och acceptera att dessa syslor inte passar in i att vara en närvarande mamma. Varje fredag från och med nästa vecka kommer jag vara hemma med barnen. Då är dagen dömd till att göra roliga saker med dem. Inget annat. Det är så lätt att "bara" göra alla dessa saker som behövs göras i ett halvfärdigt hem. När vardagen rullar på och det är tusen saker som ska göras då drabbas jag inte alls av detta "måsten". Det rullar på, vi har roligt och jag är en mamma som har massor av tid för att umgås med mina barn. Jag passar helt enkelt inte att vara hemma. Jag mår inte bra av det. Jag blir bäng i huvudet.

Så idag ska jag ta mina barn, min guddotter och hennes familj på en lång promenad/cykeltur och mata ankorna, fika lite och låta Bobbo sträcka på benen, låta lite kalorier rinna av min kropp, njuta av trevligt sällskap, ta med mej kameran och fota lite och njuta av en ledig söndag. Nu har jag köpt nya halstabletter som fungerar bättre på min hals och så ska jag hålla tummarna att den värsta blåsten mojnar lite.

För hur enkelt är det inte att se massor av saker som behövs göras, känna sej tvingad att göra dem och sen känna press. Det är väldigt få saker som är "måsten". Man måste inte handla, städa, tvätta, jobba, måla, klippa, leka, motionera, fira, laga mat. en av de få måsten man har att göra är väl att betala räkningar. Jag vill gärna handla så att jag kan äta, för jag tycker om att äta. Jag tycker om när mina barn är på bra humör, och det gör att jag vill ge dem bra mat så att blodsockerhalten håller sej på en bra nivå. Jag vill motionera, för jag mår bättre, känner mej piggare, gladare och orkar mer. Jag vill jobba, för jag tycker inte om att gå hemma, som sagt, jag blir bäng av att gå hemma. De personer jag vill fira firar jag, åt resten säger jag att jag inte kan. För det är inget måste med att vara med familjen , bekanta eller vänner. Vill/orkar jag inte så skiter jag idet. De som tycker illa om mej då är inte värda att firas eller vara med. I vårt kompisgäng kände jag ett tag plikten att köpa saker till varje födelsedag. Då var det inte kul längre att i sista stund springa runt och leta efter en present som ändå inte blev bra. Så vi införde att vi ger varandra tid istället. Utan barn och karlar träffas vi och gör nåt. hitintills har det mest varit att gå ut och käka eller traditionellt fika, men alla betalar för sej och vi får trevligt ihop. Nu är det inte alltid alla ger sej den tiden till oss heller, men det är ok. Pressen har försvunnit, tycker jag iallafall. Skulle jag vilja ge mina vänner något gör jag det oavsett vilken dag på året det är.

Mellan alla dessa aktiviteter och göromål älskar jag att komma hem och lyssna på tystnaden. För här hemma är det så tyst. Nästan inga bilar hörs, förutom när grannarna åker och kommer hem. Det är lite fågelkvitter och vindens sus. Jag älskar att mitt i veckan ringa dagis och låta barnen vara hemma, strunta i allting, stanna hemma och spela spel och pyssla. Andas mitt i vardagen. Jag älskar, som igår, när vi låg hela familjen i sängen, Marcelo klinkade på gitarren och barnen sjöng och spelade och vi bara var tillsammans. Utan prestationskrav, bara uppfyllda av kärlek. Vi kunde titta på våra fantastiska barn och känna kroppen fyllas av stolthet och lycka för att vi har varandra. I slutändan är det de stunderna som gör livet värt att leva. Det är de stunderna man kommer att komma ihåg när man ligger inför döden.

Jag har ett bra liv.

Lite mer av gnällvaran

Jag märker att det varit ganska mycket gnäll sista tiden på mej, och här kommer en fortsättning.

Jag är så trött så trött men så nöjd med dagen. Det har varit fullrulle hela dagen utan att för den skull varit stressigt. Men herre min skapare så trött jag är nu. Allt värker och jag lovade Marcelo att jag skulle uppsöka läkare om jag inte blev bättre. Lite bättre är det väl men tveklöst så har jag bihålsinflamation. Sicken tandvärk jag har som hoppar från sida till sida i munnen, skallebang så det smäller och ingen alvedon i världen hjälper. Så svininfluensan har blivit bihålsinflamation. I morgon ska jag träna agility! På måndag börjar allvaret och skolan igen. Jag vill inte byta liv med någon för jag tycker det här är så roligt. Men jag skulle vilja vara frisk.

Just nu lagar jag fusk-spagetti-och-köttfärssås. Inga morötter eller paprika i såsen, ingen grönsallad, ingen gurka. Bara spagetti, köttfärs, vatten och lite matlagninggrädde och ketchup och kryddor i. Nada mas. Orkar inte. Men jag kom att tänka på när jag flyttade hemifrån 1994 då skulle man ha SMÖR i spagettin. Kommer ni ihåg det? För att pastan inte skulle klibba ihop. BLÄÄÄÄ. Min mormor lade till och med smör i brödet när man åt korv och bröd. Lustigt! Men inte sjutton led vi av så mycket fettma på den tiden. Folk vägde ca 10kg mindre för 20 år sedan jämfört med nu. Det är ganska mycket! Nåvgä'l, nu ska jag äta min fuskspagetti och sedan glo när resten av familjen får stoppa i sej godig. Jag tar lite te. Livet är inte rättvist....

Städning, inget för en konstnärssjäl!

Det spelar ingen roll hur mycket jag kastar, gör mej av med, sorterar eller organiserar, det blir lika stökigt här hemma ändå. Tro mej när jag säger att barnen har ett lätt rum att städa. De har lådor för gubbar, en för bilar, en för babysaker och en för klossar och sånt man inte vet vart man ska lägga. De har en korg för utklädningskläder, en tunna för dockor, en låda för lego och en för koppar, glas, mat och andra kökstillbehör. De har en stor och bra bokhylla, de har en suverän hatthylla, där varje barn har sina krokar och sina fack. Det enda som saknas är skohylla.

Jag har en låda för papper, en för spel och pyssel. Jag har ett skåp för filmer och musik, att skåp till akvariesakerna. Jag har en kista för kameraprylar och en garderob till mej och en till Stora N, två till Marcelo och tjejerna delar på en. Till och med ett halvt färdigt skåp (som aldrig blir uppsatt herr Diaz....) där vi ska förvara pärmar och sådant. Men ändå, ändå blir det sååå stökigt. Det ligger kläder, tidningar, leksaker, odiskad disk (hur kommer det sej, ungarna och jag ställer allt i diskmaskinen????) Vi får in sand, jord på hela golvet, kladdiga fruktavtryck på vardagsrumsbordet. Filmer rivs ut, lösa skivor ligger och drar till sej damm. Stenar letar sej in i alla vrår, akvariumet algar igen på två veckor, vi har finger och hand avtryck på nästan allt, nya soffan har blivit ett grustag. De vita köksluckorna blir dassgrå efter ett par dagar och vilket skåp man än öppnar resulterar i ett lavinras av prylar! Skor, skor, skor ,skor överallt. Men det värsta, absolut värsta av allt är väl ändå tvätten? Hänga in skiten. TRÅKIGT; TRÅKIGT; TRÅKIGT.

Trots att jag fått ett nytt hus, trots att allt fortfarande är fräscht så har jag inte utvecklat ett städsinne. Jag har inte erhållit mer lust till dammsugning eller ett organisationssinne á la Martha Stewart. Jag tycker det är aptråkigt att städa efter bakning men jag gör det. Men kan nån snäll själ ge mej en städrobot när jag fyller 33???? Jag har tröttnat på detta evighets göra.

Men jag gillar när det är fint,
33,3 sekunder innan nån spiller ut mjölk, kastar en smörgås, kissar utanför, springer in med leriga tassar eller klipper pappaer i små, små, små smååå bitar och tappar det på golvet. Fast jag har ju ett hem. Och jag har ju saker att städa, och jag har värme. Det är inte fyskam.

Hujedamej vad skönt det var att sova! Somnade i soffan medan barnen läste böcker. Är helt mör i skallen men ska nu ta tag i städningsbiten. Kram på er!

Agilityesset

Vi tävlade ju igår. Och det var ömsom vin ömsom vatten. Första agilityklassen gick åt skogen, då han inte alls var med och lyssnade på mej så efter tio hinder så avbröt jag och klev av banan. Straffet blev att han fick ligga i buren ett tag. Inför hoppklassen körde jag freestyle med honom, och det var en ny hund som kom ut på banan. För första gången på tävling gick vi runt en hel bana utan några som helst fel! När vi kom ut skrattade Lena och sa att det gick ju bra men att det blev med massor av tidstillägg pga av mina felaktiga skor. Kanske hade hon rätt för i slutändan kom vi femma, men blev placerade. Men jag är super nöjd! Det gav mersmak så nästa torsdag åker vi dit igen. Självklart blev det så att jag var helt ensam där tillsammans med barnen. Stolta mamman kan berätta att även de tvåbenta skötte sej alldeles UTMÄRKT! Så kvällen var riktigt lyckad. Det kom lite regn, men mot det hade vi regnkläder. Jag är så glad, så glad, så glad! Nu ska jag kolla datum för den nybörjar kurs jag och Jonna, urballaren, ska hålla till hösten. Det var länge sedan jag höll en agilitykurs så det ska bli jätte kul. Det är så skoj att hjälpa fram nya ekipage, lära ut och få vara hund-Åza.

Idag har både Bobbo och jag lite träningsvärk. Till och med det är skönt! Idag var sista dagen på inskolningen så på måndag börjar allvaret för Lilla N. Men ungarna får ett bra schema, de är lediga nästan alla fredagar och går max till halv fyra och börjar vid nio. Så mellan 20-25 timmar i veckan ska jag ha dem på förskolan. Hoppas bara jag hinner plugga och träna på den tiden. Jag ska ju läsa mer än heltid denna termin. I värsta fall är det bara att utöka tiden. Det är ett privilegium när man pluggar att det går att få vara så många timmar med sina barn och kunna hitta på massor av skoj. Bobbo slipper också vara själv så mycket eftersom en hel del av pluggandet kan skötas hemifrån.

Nej nu ska jag lägga mej och vila en liten stund och kurera min förkylning lite till. Nångång ska jag väl bli frisk?

Att vara JAG och ha barn-roligt och pyssligt.

Lilla gaphalsen har blivit lämnad på dagis ihop med sina syskon och jag har fått åka hem för första gången. Idag ska hon försöka sova där, förhoppningsvis blir det inga problem, men jisses vad hon vrålar när jag går. Mina planer för dagen är att försöka vila fram till det är dags att hämta hem mina juveler, för gudarna ska veta att jag behöver det. Jag är totaltäppt i snoken och har svårt att hosta ordentligt vilket gör att jag behöver hosta hela tiden. Efter det är det dags att få hem barnen, leta rätt på Bobbos tygbur, laga mat, nånstans behöver jag bada min hund, alla klagar på att han luktar skit. Jag känner ingenting...Sedan är det bara att packa in allt i bilen och rulla till BRUXAN och så ska vi tävla!!!!!

Sån tur är kan Marcelo vara med en liten stund innan han ska till jobbet, för att tävla med barn brukar medföra dåliga resultat. Fast jag gillar att jag gör det jag vill göra, som att tävla och träna, trots att jag alltsom oftast är ensam med barnen. Min filosofi är att de får helt enkelt vänja sej, för vi är många i denna familj, och alla är lika viktiga. Så när Stora N klagar på att han inte vill gå längre på promenaderna får han höra stora föreläsningen om att Bobbo inte tycker det är så roligt när vi gör saker som ungarna gillar. När jag tävlar säger jag åt dem att jag tycker om det här och Bobbo tycker om det, så det är bara för dem att gilla läget och göra det bästa av det. Min vän Nettan skrek dock när jag åkte och tävlade agility med Lilla N, ensam, så hon fick ligga i vagnen i ensamhet medan jag var inne på banan. Men vad sjutton, skriker hon så gör hon väl det. Man springer runt alla hindren på mindre än en minut. Det får hon väl stå ut med? Banvandring och uppvärmningen har hon ju fått vara med på i sin sele på min mage. Nej det gäller att få barnen att förstå att jag är lika viktig som de, för mestadels av dagen gör vi faktiskt saker som är anpassade till ungarna.

Nu ska jag inte påstå att det alltid är så enkelt, men det gäller att försöka hitta ett sätt som gör det så smidigt som möjligt för barnen med. Vi har börjat promenera inne i stan, där Stora N kan cykla ( hemma är det ENORMA backar) och de andra två sitter i vagn och på ståbrädan. Ja, för Mittemellan N sitter på sin bräda. På så sätt kan vi vara ute upp till två timmar utan att barnen gnäller för mycket. Jag brukar dock bara vara borta i 90min. Vi tränar freestyle till musik som ungarna gillar så att även de kan dansa samtidigt. Jag tar med mej bollar och svärd till bruxan så att de kan roa sej en stund medan jag tränar Bobbo. Barnen får titta på film när jag sitter framför nätet. Jag fikar på platser där de kan röra sej, så jag får sitta en stund. Men visst blir livet väldigt anspassad efter barnen.

När Stora N var liten tränade jag mycket sök. Då ammade jag honom i mina gömställen ute i skogen, och han lekte med kottar på stigen. När han blev äldre fick han gömma sej med mej och han fick hålla rullen som hundarna skulle hämta hos oss. Sedan kom Mittemellan N. Tjena mittbena. Hon skrek och skrek och skrek och skrek. Då blev det ett uppehåll i sökträningen tills jag kunde ordna barnvakt. Lilla N har inte fått varit med pga hennes konstanta sjukdomstillstånd. Så visst är det bara att lägga ner vissa saker när de inte funkar. Än idag funkar Stora N bättre på hundplatser än vad min dotra gör, men det kommer, det kommer.

Nästa projekt är att börja ta med mina barn på fotosafari. Jag ska bara skaffa en kamera till så att de har en varsin. Stora N är fantastisk på att fota. Han får alltid till konstiga, men rätt vinklar, och anorlunda perspektiv på saker och ting. Här tog han ut sitt lego i gräst och försökte fota det, 3år gammal. Mittemellan N har inte riktigt fattat vad man gör så det börjar bli dags att lära henne nu. Hon är ju faktiskt 2,5 år! Det ska bli riktigt skoj. Är det nåt jag älskar att göra så är det att fotografera. De senaste åren har det dock bara blivit, barn, barn, barn och åter barn.

Nåt mer jag älskar att göra (tror jag) så är det att träna. Det är svårare att göra när man har barn och alltid är ensam med dem. Tyvärr är inte jag träna-hemma-typen. Jag håller igång en, två månader sedan tröttnar jag. Jag behöver komma iväg till ett gym, till en lokal. Men visst har jag använt mina barn som vikter, och visst har vi tränat Tai Chi här hemma tillsammans, men det blir inte som jag vill. Tyvärr så är det inga gym som tillåter barn. Mamma/Barn jumpa är till för barn som inte kryper, ursäkta jag har två som gör det och ett som inte gjort det, men då har vi inte varit välkomna. Förr i tiden älskade jag att träna, nu saknar jag att träna, men jag kanske har förpassats in i icke-tränings-landet så långt att jag numera tycker att det har blivit jobbigt och inte så lustfyllt. Men vi får se, i september köper jag gymkort och sätter mej i maskinerna och låter musklerna svettas igen. Förhoppningsvis kan jag träna lite gruppträning också. Jag ser framemot att boxas lite med Jonna.

Så visst kan man göra saker med barn. Det blir lite omständigare, lite mindre koncentration, iallafall när man har tre så små barn, men jag hoppas att jag lär mina barn att man är värd ett liv även när man blir vuxen. Att de har rätt att ha roligt även när de blir föräldrar, och att det inte alltid inkluderar barnpassning!

JÄVLA SKIT!

Jävla kropp, jävla vikt, jävla skiiit!!!!!! Jag är så gudomligt jävla irriterad över denna fucking skitkropp som bara ökar och ökar i vikt. Nu har jag gått upp ännu ett jävla skit kilo. Kanske hade jag det på G eftersom jag slarvat lite med maten. Men nu är vi tillbaka med knäckebröd, fisk, solroskärnor, leverpastej, frukt, mager kyckling och all annan sk bra mat. Jo jag tog en våffla igår, men jag har oxå varit ute o sprungit, vandrat, städat och gjort allt annat än att sitta stilla. Skit, jävla pissmyra! Mitt hopp står nu till när jag börjar styrketräna igen. Kanske jag får stopp på denna galopperade viktökning då. För INGEN (utom möjligen Anna Skipper) kan påstå att de alltid äter fantastiskt bra, utan att fuska till det då och då. Varför i helvete kan inte jag det. Det är ju inte så att jag äter grädde, godis och snabbmat varje dag, eller ens varje vecka, eller ens varje månad.

En jävla idiot skrev att "det är bara att träna så kan man äte vad man vill". SKITSNACK! Jag låg på mellan tre och fem svettiga träningstimmar om dagen och fortsatte fetta på mej. JAG HATAR DET HÄR!!!!! skit, skit skit skit skit skit skit skit. Nu väger jag mer än vad jag gjorde som gravid. Jag vill inte mer. Snälla jag vill inte mer.......

Och så är jag fortfarande jävla sjuk med asont i luftrören. Börjar fundera på lunginflamation.... Fast då har man väl feber. Skit kropp, skit figur skit hälsa skit idiot! Är sugen på choklad. Vill tröst äta, vill moffla i mej ostbågar, äta tusen goda mackor, ösa in god mat i strupen. Nej istället sitter jag med mina tallrikar som ska ha massor av grönsaker, en lite kyckling eller fiskbit, en liten jävla tilltugg som ris, pasta eller potatis.

Och alla förstå sej påaare. Det är klart man inte kan äta leverpastej för det är så mycket onyttiheter och fett idet. Kaviar är förbud för den innehåller socker. Ost är inte bra, för mycket mejeriprodukter och fett, kalkon går bra om du tar en liten skiva, skinka äter jag inte ens. Smör är bra men tänk på att få i dej omega oljor, men då sjunker fetthalten och riktigt smnr mår kroppen bäst av, eller ta inte det för det innehåller för mycket fett. Transfetter som emulgeringsmedel förstör din viktbalans, det är ju för faan det i allt! Frukt är heller inte så bra för det är ju så mycket fruktsocker, och det blir man ju tjock av. Drick helst vatten, men inte för mycket för då får du problem med urinläckage. Ät inte rött kött för det är inte bra för kroppen, ät inte fisk, våra hav dör och dessutom innehåller fisken miljögifter. Ät fem gånger om dagen, men hur i helvete ska jag få ihop en måltid på det som finns kvar!!!!!!! Ursäkta jag tycker om att äta god mat. jag tycker om att äta som andra vad faan ska jag se ut som en flodhäst när jag gör det men inte andra!!!!
Tack för mej!

En bra dag.

Så har ännu en dag passerat fortare än vad man är van vid. Det har bara swischat till och nu är klockan snart åtta på kvällen. Men jag tycker vi har hunnit med mycket idag. Det positiva är att jag hunnit träffat två kompisar och faktiskt haft tid att umgås med dem! Nettan och jag fick tid medan Lilla N lärde sej att vara på förskolan utan sin mamma, och efter sovdags så fick jag en fika med Anna och lilla, underbara Harry på mitt favoritställe Färjargården. På kortet ser ni dem tillsammans med vår älskade men oerhört uttråkade Bobbo.På fiket fick jag njuta av kanske sommarens sista våffla och barnen rumlade runt och roade(?) alla gästerna. Harry och Mittemellan N är lika gamla men det var nog första gången som de lekte tillsammans idag. Anna var en gång i tiden en av de roligaste jag visste att umgås med. Det var alltid party runt henne, men hon liksom vi andra har blivit en trött 30-åring. Jag längtar tills vi fyller party 35! Idag hade vi dock så där riktigt bra igen. Det var jätte skönt. Jag saknar det.

På Färjargården gjorde jag en upptäckt; fotolusten vaknat till liv lite igen. Nu har jag börjat använda min kamera i små tappra steg. Jag fotade samma blomma med olika inställningar, med och utan insekter. Ingen av dem blev speciellt bra, men det var roligt att börja leta motiv igen. Sedan jag fick barn har alla min skickligheter blivit snodda av någon retsam fé. Hon måste ha kommit in någon natt när jag sov och berövat sånt som inte var uppskattat i den vevan när Stora N var allt jag såg, hörde och brydde mej om. För jag har tappat mina sociala förmågor, min skrivskicklighet och mitt fotoöga. Men nu sakterligen börjar jag försöka lura den där féen och hitta lite kunskaper, lusten och nyfikenheten igen. Ni kommer säkert få höra mer, när jag har mer.

Nu har jag trötta barn som rycker i min ena arm så det är väl bäst jag tar dem. Hur som helst har jag haft en kanonfin dag med mycket folk omkring mej, precis som jag gillar. Det ska jag fira med te i kväll när ungarna somnat. Sedan hoppas jag på en repris av denna fantastiska dag någongång nästa vecka.

Huvudfoting

Min dotter är bara 2,5 år gammal och målar redan gubbar. Jag är så stolt att jag inte kan låta bli att visa världen hur underbar hon är. Papper efter papper målade hon gubbar med öron, ögon, hår och armar från öronen. Jag tycker det är sensationellt. Min son ritade sin första gubbe två veckor innan han fyllde fyra år! Hon är 2, 5år! Helt makalöst. Jag vet att det är olika, och kanske har du som läser barn som börjat lika tidigt eller ännu tidigare, men jag är den stoltaste mamman i världen. För mina tre underverk ärså bra på så många olika sätt och de är så begåvade inom olika områden. Tack himelen för dessa gåvor, tack alla änglar. Jag älskar mina gy´ryn så mycket!

Agility race

Superhunden Bobbo och flodhästen, blåsbälgen fröken Åza var ute på plan och tränade bana inför torsdagen. Det var bara att konstatera, jag kan INTE springa. Jag får ingen luft! Lungorna började värka och hostattackerna blev långa. Svetten rann som en dusch i pannan på mej och jag börjar undra vad jag gett mej in på. Medan Stora och Mittemellan N betedde sej så som man inte vill att barn ska göra(stod på bord och stolar och hoppade ut i gräsmattan på komandot HOPP) snodde Bobbo runt på banan som en röd stubintråd. Slalom går inte alls bra för tillfället eftersom han snabbt vill till nästa hinder och går ur slalom på nästsista pinnen så mina förhoppningar inför torsdagen är mindre än små. Men jag ska få insupa tävlingsatmosfär och prata hund i flera timmar. UNDERBART! Jag har inte tävlat sedan mina två katastofala lydnastävlingar i apil och juni, så just nu är självförtroendet stukat. Men min filosofi är att man inte behöver vara bäst, huvudsaken är man aktiverar sin hund och har roligt. Och det har vi!

Att ha hund är ömsom vin ömsom saft. Visst är det inte superkul att gå ut när det hällregnar, eller blåser vinterstorm. Men beroende på vilken hund man har så behöver man ju inte bege sej ut i flera timmar i de värsta vädren. En kiss och bajsväng räcker om man sedan tränar huvudet på sin hund istället. Man kan tex använda sej av klicker träning och lära in trix som imponerar. Det som brukar skapa sensation är om hunden "kan räkna", spela död, gå på bakbenen, svara ja och nej. en av mina tränare sa att varje reklamavbrott på TV är ett ypperligt tillfälle att träna hund på. Då tränar man inte för länge, och hunden lär sej vara uppmärksam och så blir de trötta. Perfekt. Man kan också kasta ut frukosten i högt gräs eller i snö, så får hunden nosa sej fram till sin mat. De blir de garanterat tröttare av än att gå tio minuter extra. Sådant använde jag mej av i min vardag med hund. Bobbo går lös på vår tomt utan staket, han får söka sin frukost, en gång om dagen tar vi en längre promenad och utöver det tränas han i lydnad, sök, agility, jakt och numer freestyle. Eftersom vi bor så nära sjön simmar han ett par gånger i veckan. Dessutom är han med oss i lekparker på caféer hos vänner. Att träna passivitet är också träning. Det är inte alltid så lätt att bara vara tvungen att göra ingenting. Bobbo är nu sex och etthalvt år, han vaken vill eller kan träna lika mycket som när han var ung. Idag är han nöjd med att gå lös, vart vi än ska, ta några promenader, träna lite och få lite omvårdnad. Det han saknar mest nu tror jag är mer egentid med mej samt massage och streching. Men jag har lovat att det ska bli bättre till hösten.

Jag, jag jag och mej själv.

Det är intressant att se hur jag förvandlas i olika människors närhet. Själv tycker jag mest om när jag är den självsäkra Åza, som är nyfiken på nya saker, inte fördömmande och kan stå för mina åsikter, min person och mina val. Jag tycker om när jag inte behöver hävda mej, inte behöver skryta om det jag åstakommit och jag tycker om när människor tycker att jag är lite tokrolig. Då trivs jag och då känner jag att jag är den som är närmast det som är min riktiga personlighet.

När jag kommer i pappas sällskap blir jag som förbytt. Jag blir en liten unge som är osäker, dålig på att argumentera, stå på mej och visa att jag är jag och att jag är bra. Jag blir liten, osäker, okunnig och söker hans godkännande för varje liten stavelse. Samtidigt som jag tycker han har blivit gubbig, gammal och tråkig. Missförstå mej rätt, min far är underbar, men förr var han Stålmannen. Min far är trygg, ansvarsfull, men han brukade vara spännande. Han fick mej att vilja mer. Han ville mer för mej. Jag tror han blev lite besviken på att jag inte ville lika mycket som honom. I hans ögon kommer jag nog alltid vara ett litet problembarn med dålig ekonomi, som hattar fram i livet och är lite halvbra på det jag gör, men gör ingenting på "riktigt". Den rollen tar jag också på mej när vi träffas. Varför kan jag inte vara den vuxna "riktiga" Åza med honom? Varför blir jag detta barn?

I dag på inskolningen på förskolan kom en mamma som också får mej att ändra personlighet. Hon får mej att känna mej så ung. Som om jag vore 20år och behöver bevisa någonting, ändå dras jag till henne. Jag tycker om hennes sällskap, men hon är så självsäker, "vet" så mycket. Hon prackar absolut inte på någonting, men ändå, hela hennes hållning lyser självsäkert som en fyr i mörkret. Då blir jag lite för galen, lite för sprallig, jag blir klumpig, kommer med fel skämt, skrattar åt fel saker. I mitt stilla sinne undrar jag vad sjutton jag pysslar med, men kan inte få hejd på mej. Tro mej jag har försökt i ett år med olika strategier. Inget funkar. Får prova nåt nytt denna termin...

Ett annat föräldrarpar som också skolar in sitt barn, tycker verkligen inte om mej. De är jätte trevliga, men någonstans gick jag över gränsen. Eller så är det bara så att jag har svårt för dem och att det lyser igenom. För är det nåt jag inte kan så är det att förställa mej när jag har svårt för någon. Varför dessa stackare har dragit på sej mitt ogillande kan jag inte svara på. De verkar hur vettiga som helst.

Om man nu slutar att anaysera de andra och inriktar sej på mej, vilket är den enda person som jag kan påverka och ändra på, så kan man fråga sej vad dessa mönster och beteende beror på. Varför kan jag inte bara vara jag? Mej. Jag är ju bra! Inte bäst, men bra.

En del av mej tror att vissa människor får mej att växa. De får mej att belysa sidor hos mej själv som jag kan jobba på, där jag kan bli bättre. De ger mej ny kunskap som jag måste hitta ett sätt att förhålla mej emot. Jag måste ta ställning till saker jag är osäker på. Vilket jag tror är jätte nyttigt men också skrämmande och svårt. För om jag måste vara på ett sätt som jag inte är van vid måste jag ju lära känna sidor hos mej som oftast ligger och sover.

Vissa människor passar inte mej. Kanske för att vi är för olika, kanske för att jag är på ett ställe i livet som inte är kompatibelt med deras plats. Jag har alltid valt att inte ha dessa människor i min omgivning. Gillar jag inte någon så varför ska jag umgås med dem? Varför ska jag tänka på dem mer än just den stund vi är tvugna att vara samman? Det gör också att jag inte lägger energi på att slipa bort mina kanter, mina ofina sidor, som kanske behöver slipas lite på. För jag kan vara bitsk, dräpande, kallhamrad och ibland elak. Sidor jag inte är stolt över, men som jag inte själv märker av så ofta.

Jag är en person som gillar uppmärksamhet, rättfärdigt beröm, jag gillar att vara rolig, lite tokig, busig, lugn, harmonisk och till och med hård. Jag tycker om att vara närvarande, givmild och uppmärksam. Trots det här är jag ingen spännande person. jag älskar inte överaskningar, eller upptåg som bungyjump, eller galna infall där man helt plötsligt drar i väg någonstans. Fast å andra sidan tycker jag inte om ett inrutat liv, jag gillar spontanitet och när allt inte behöver vara så besvärligt. Fast med tre barn och hund behöver man få viss tid på sej att planera. Iallafall någon dag eller ett par timmar.

Gåtan om mej själv och mitt beteende är nåt jag älskar att utforska i. Jag kan hålla på i timmar. Men det ska jag inte nu. Så jag slutar nu. Men är du likadan?

Jag mötte mamma.....

I dag tog jag min skrovliga hals, snoriga näsa, mina barn och Rut på promenad inne i stan. Efter drygt en timmes promenad var vi på väg hem och rullade ner mot sjön. Det har varit kanonskönt.

På vår vandringen stötte vi på min mor. Henne har inte jag sett på 18 månader och det var första gången hon såg mina barn. För sju år sedan hade vi senast kontakt, dock har vi setts ett par gånger under årens lopp och vi pratar med varandra när vi ses, om hon är nykter och drogfri vill säga. Det var hon nu.På frågan om hon var nöjd med sitt liv svarade hon att det enda hon saknade var att starta ett hundpensionat. Våra vägar skildes med mina ord vi ses nästa gång vi ses.

Min mamma. En mor. Jag har legat i hennes mage. Hon har snutit min näsa, hållt i min panna. Hon har borstat mitt hår, bytt mina blöjor. Hon har hållt min hand på vägen till skolan, hon har lagat min mat.

Jag är en dotter. En liten tjej. Jag har legat i hennes mage. Jag har snutuit hennes näsa, hållt i hennes panna. Jag har borstat hennes hår, bytt hennes nerkissade byxor. Jag har hållt hennes hand på vägen till arbetet, jag har lagat hennes mat.

Borde det inte kännas mer? Borde det inte göra ont? Borde jag inte bli sorgsen, eller arg, eller någonting?

Det var kul att se henne. Det var kul att gå därifrån.


Jag hoppas hennes förbannelse stannade hos henne. Jag hoppas hennes förbannelse inte gått i arv till mej. Jag vill aldrig bli hon.

Min mor och jag när jag var liten. Den enda bild jag har av oss tillsammans

Dans på hög nivå!

Som jag önskar att ni kunde se mina fantastiska ungar dansa! Jag har just legat med en febertopp, halvdäckad och tittat på ett inspelat avsnitt från So You Think You Can Dance sen i tisdags. Dansen är superb och sen skulle mina två äldsta barn dansa likadant. Är det nåt de två saknar så är det all dansbegåvning i världen. Att se dem försöka omfamna varandra, separera, kasta sej på golvet, slå ut med armarna och försöka hitta varandra igen, det var det bästa jag sett på hundra år! På stående fot lovade jag båda barnen att de ska få börja dansa när de är äldre. Vill ni se vad de försökte dansa till så kolla in länken:

http://www.youtube.com/watch?v=xT_a6wpzqOc först är det lite prat men sen är det högklassig tjuvdans!

Snart är det dags att masa sej ut till bruksan och träna agility med Bobbo och Rut. Har knappt kunnat vara ute idag eftersom det varit så varmt. Lilla N har också blivit förkyld så då ville jag inte gå ner och bada. Men är det så här imorgon går vi ner det första vi gör.

Dance on partners!

Skoldax igen!

Så äntligen har jag fått schema och litteraturförteckning för de kommande tio veckorna. jag vet att jag ska läsa en kurs som heter "Skriften och människan" men vad är det? Vad handlar det om liksom? Men nu börjar solen lysa över horisonten. Den verkar superkul. Vi ska få götta oss i texter som fått betydelse i människors liv som tex Bibeln, Darwin, Myrdahl mfl. Så nu kan jag göra upp små planer för hur mitt liv ska se ut de kommande tio veckorna. För att inte tala om att jag nu helt lagligt har fått gå in på min favorit sida adlibris.se och beställa böcker till förbannelse och ändå hamna under 1000kr. Jipeee!

Just nu är jag lite av en religons slukare. Just nu läser jag Om Jesus av Gardell. Jag har slukat böcker om buddism och kristendom, den gamla folktron samt införskaffat Koranen, även om jag inte hunnit läsa den än. Nu är det mer böcker som införskaffats som ska förklara bibeln och Darwin med sina teorier om arternas uppkomst.

Det ska bli så skönt att gå på universitetet och inte ha små, små barn. Jag kan inte tala nog om hur skönt och hur mycket jag uppsattar att slippa vara gravid eller ammande. Nu behöver jag inte känna stress över att inte lämna min sexmånaders bäbis mer än tre timmar, fast föreläsningen är fyra. Jag behöver inte sitta och amma samtidigt som jag utvecklar de samhällsekonomiska vinningarna på att använda marknadsekonomi, eller vad demokrati egentligen är och hur den tillämpas i sk demokratier som västeuropa. Nu kan jag träna på min lunch. Vara kvar i skolan tills den tar slut SAMT observera detta: Jag kan läsa och plugga den tid det tar isället för att plöja 500 sidor på sex timmar!!!!!!!!!!! Detta sista år av studier ska jag NJUTA! Sen ska jag älska att göra en D-uppsats och sen är jag klar! Färdig pedagog, färdig lärare med magisterexamen i samhällskunskap med behörighet för läsinlärning, matteinlärning, med inriktning på utomhuspedagogik och fokus på gruppprocesser och ledarskap samt några poäng i spanska. Då ska jag väl få jobb eller hur!

Nu ska jag bara bli frisk också....

Madonna feber

I morgon ska alla åka på Madonna. Jag känner ett stygn av avundsjuka. Hon är det närmaste en idol jag har kommit. Jag har aldrig haft något renodlat musikintresse, men Madonna är en av få artister jag

följt och vars skivor jag köpt. I flera år har jag planerat och brunnit för att få gå på hennes konsert. Men när hon väl kommer till Sverige får jag stanna hemma. Jag missade att köpa biljetter, och när jag fick chansen var jag LUSPANK. Jag sörjer lite, men jag är ändå förvånad över att jag inte gjort ALLT för att komma dit. Varför?

Jag tror svaret är att jag nog inte är en konsert människa. Innerst inne tycker jag nog mest att det är trångt, svettigt eller kallt, lång resa, jag blir trött, det kostar massor av pengar och jag tycker om att kunna trycka på pausknappen. Jo för jag gillar att se filmerna om konserterna. Nu ska jag inte påstå att jag varit på så många. New Kids On The Block, Carola, Robyn, Eva Dahlgren, Santana är väl de namn jag kommer på så här på rak arm. Det har varit trevligt. Underhållande och roligt, men det som varit magiskt var Dilba. En intim krogmiljö, en avslappnad artist och ett möte som böljade mellan scenen och oss som tittade på. Ingen av oss ville att det skulle sluta så hon började spela låtar som inte var färdiga. Hon pratade, tog upp folk på scenen, skickade ut mickar så att alla skulle kunna höra alla. Det var mer min grej.

Eller så är jag bara avundsjuk på att ALLA ska till Madonna. INGEN frågade om jag ville följa med, och jag ska vara hundvakt till Rut när hennes familj drar till Göteborg....

Ja ja, vad är en bal på slottet???

Bild från: http://www.solarnavigator.net/music/musicimages/madonna_dont_tell_me_cover.jpg