En riktigt bra dag



Fantastisk ridtur idag.
Jag och Herr P.

Vad är en riktigt bra dag egentligen? Jag känner hur det spritter i min själ, det bubblar liksom glädje ut ur hela mej och jag kan inte hejda det. Jag är så in i böveln nöjd, och glad, och lycklig, och tillfreds och NÖJD! Då har det väl ändå varit en bra dag? Eller var det bara delar som var bra? Kanske är det vädret som får mej på så bra humör?


Egentligen borde man väl säga att det är familjen som gör en bra dag. Eller att man varit ute på äventyr och upplevt saker som får mej att vara uppspelt. Och visst älskar jag äventyr, jag älskar att uppleva saker som jag normalt inte gör men jag är så himmelens nöjd med min vardag. Min vardag rockar fett! Nu har jag visserligen lov. Jag går hemma med barnen. Sover mycket. Städar lite, får laga mat flera gånger om dagen men framförallt är jag ganska många timmar i stallet. Att ha häst är så sjukt glädjespridande. Pepino är min ultimata utmaning. Han är en av det mest tryggaste hästarna att hålla på med i boxen. Klumpig som han är kan han trampa på nån fot när han flyttar på sej men värre än så blir det inte. Han ger så mycket kärlek och han rullar sej i så mycket lera att jag varje dag får lång träning i att borsta honom. Armarna värker, axlarna värker av träningsvärk. Sedan ska det ridas och benen får jobba som en galning, balansen likaså.

Mittimellan N skrittar Pepino på banan.

I dag fick Mittimellan N skritta fram Pepino. Och hon lyckades! Det har aldrig hänt förut. Han vill inte gå framåt, stannar eller är livrädd och dansar runt. Men idag fick hon jobba hårt och de tog sej framåt.  Varv efter varv. Sedan hoppade jag upp och vi tränade övergångar i skritt, trav och till och med galopp idag när banan inte var så lerig. Han var fantastisk. Jag är så lycklig. SÅ LYCKLIG! En bra dag i stallet gör en bra dag. Så är det.

Vi löshoppade Shouni efteråt. Det var också rena euforin. Både jag och Mittimellan N var trötta som nyvakna kissungar när vi åkte ut men efter en kort stund var vi pigga och efteråt är det som om energin inte tar slut. Att fylla sin vardag med sånt som gör en lycklig. Det tror jag är konceptet till ett lyckligt liv. Det är en bra dag idag. En riktig bra dag!

Vad som behövs

Jag hälsade på Molly häromdagen. Hon hade smala ben, tunn pannlugg och kraftig, stark kropp. Hon gosade med mulen och var uttrycksfull med sina öron. Hon var brun.
Ögonen lite avvaktande. Ibland såg hon nöjd ut när barnen kramade hennes mjuka hals och ibland vände hon avvaktande bort huvudet. Men en liten morot kunde bota hennes skepsis. Jag ställde den magiska frågan och då tittade hon på mej och lade sedan mulen på min axel och invid min hals. Hanna red henne tills svetten rann. Pigga ben, samlad galopp. En fin liten häst att träffa.


Sedan åkte jag hem till min Pepino. Vi red på banan. Jag på Pepino och tjejerna på Shouni. De skötte sej själva. För mej gick det halvbra. Först helt ok. Sedan när alla små  ponnysarna kom tillbaka efter uteritten satte dampmonstret i honom  fart. Men jag jobbade på små volter, fortsatte kräva arbete. Han kastade sej, reste sej en aning, sparkade och hoppade upp och ner. Men jag fick tillbaka honom. Han kunde börja jobba koncentrerat igen. Han gick ner på tygeln och arbetade i form på ett sätt han inte gjort med mej förut. Han var fortfarande lite explosionsartad och varje gång vi red i trav på volten så kastade han sej, men på fyrkanstspåret gick det bra. Det som slog mej var att jag satt bättre kvar i sadeln nu än vad jag gjorde för ett år sedan. Alla timmarna i sadeln börjar bygga min balans, bygger mina viktiga småmuskler och skapar aktivitet i nervtrådarna ner till benen igen. Jag behöver inte aktivt tänka vilken muskel jag ska röra först i ena benet och sedan i andra benet längre. Kroppen fungerar bättre. Jag satt kvar i sadeln utan några större bekymmer. Jag blev inte rädd. Kanske en aningens irriterad men mest stolt över att jag lyckades med det jag bestämt mej för att göra. Vi tog oss igenom utbrottet som varade kanske tio minuter utan att jag behövde höja rösten, bli arg eller rädd. Det är precis vad Pepino behöver. En ryttare som hjälper honom igenom hans svårigheter när de uppstår och visar vägen till ett harmoniserat förhållande till ridning och omvärlden. Jag är så himla stolt över oss båda!

  

Inga bilder togs när vi red på banan, men när tjejerna tog ut hästarna till hagen passade jag på att
fota duktiga Pepino och älskade Shouni.

Högljutt sovande

Jösses vad denna mun kan snarka! Jag älskar honom över allt annat och han är mannen som gör mej lycklig ( och ibland galen). Men att sitta och titta på TV eller film med honom på kvällen när han är trött och börjar sova.... när han snarkar så väcker han hela byn! Jag kan sova bredvid honom så länge han inte snarkar så mycket just i insomnings ögonblicket men ibland väljer jag att smyga ut till soffan. Nu har jag suttit och arbetat vid datorn ett par timmar, Marcelo har somnat till landskampen i fotboll i sin svarta fåtölj. Jag kan inte höra mina egna tankar!!!!!

Glad Påsk

Jag föraktar Halloween. Jag brukade gilla påsken men för varje år firar vi den mindre och mindre. Lite pliktskyldigt målar vi lite ägg. Jag påminner ungarna om att de ska gå påskkärring och nån familjemiddag brukar vi få till. Men inga gula gardiner och i år blev det inte en ett påskris med glada färger, ingen fasta och ingen äta-fisk-dag. Det jag älskar med påsken är att vi är lediga och kan vara tillsammans. I år ska jag sova och vara i stallet hela lovet. Samla mina krafter. Ta det lugnt och varva ner. Jag har helt kommit ur balans sista två veckorna från ayurvedan. Så nu blir det att hitta tillbaka till det jag mår bra av. Hitta nya recept jag kan inspireras av och framförallt umgås med mina fantastiska ungar och snygga make!

Så jag gillar fortfarande påsken, vi har haft vår middag med pappa och Grace, jag gömde påskägg på tomten så barnen fick leta i evigheter innan de hittade dem, döttrarna har gått sitt varv med påskkort i grannskapet och vi målade kokta ägg i allskönens färger. Men jag tror att om påsken ska funka här hemma måste vi hitta nya rutiner och nya traditioner. Påsken förr innebar alltid hundtävlingar och sedan det slutade har jag blivit lite vilsen. Kanske det ska bli en högtid att meditera i? Äsch jag har inte en aning. Idag ska jag i alla fall träffa en fantastisk vän och jag ska städa,, blogga, baka,  och vara hemma hela dagen. Kanske jag mediterar också. Påsklovet har börjat. Jesus är uppstånden igen och det är väl bra. Men påsken för mej måste vara något annat. Vad firar du påsk för?

Ett rum av hopp

Jag var på en träff på Linköpingsslott. Med Landshövdingen och Stjernqvist, Herr Doll och en massa andra viktiga och fantastiska människor. Vi fick information och vi fick tänka till och vi fick en massa att ta med oss hem. Här är den värld jag saknat, som handlar om att agera och inte sitta passiv och läsa nyheterna och oja sej. Här handlar det om att göra skillnad. Att rädda människor, att rädda vårt land. Oj nu blev jag kanske dramatisk. Men det Sverige jag var så stolt över börjar gå sönder, slitas i tu för att det finns de som gillar att skrämmas och rädsla är den mest effektiva känslan att spela på för att splittra människor. Människorna där i rummet sprider något helt annat. Hopp, lust och fantastiska möjligheter. Det var coolt att var en del av det.

Lerig morgonfodring!

Lilla N hjälpte till med morgonfodringen av hästarna......

Jag älskar djur

Jag älskar djur. Det har jag alltid gjort. Ute i stallet har vi alla olika sorters djur så jag kan mysa med mer än vad jag själv orkar att ta hand om. Det är jag tacksam över! 

Pepino- en svart, fyrfotad Åza

Jag rider på hans rygg. Svär över att han bråkar med mej, bockar ibland, han slår med huvudet och skriker. Än så länge har jag inte ramlat av. Han gör det ändå snällt. Men jag är rädd för att åka av. Jag är rädd för att bli rädd. Men under tiden så tränar vi på att trava i slalom, ringa i klockor, övergångar mellan halt, skritt och trav. Vi rider ut, fast det är då han bråkar som mest. Vi longerar och vi tränar på lätta dressyrprogram.

Sakta men säkert kommer vi längre med våra tricks och numera går han lös efter mej allt oftare, än med ett grimskaft runt halsen som en extra försäkring men ändå, ett stort framsteg! Och vi går framåt. Han blir smalare, får mer muskler, mer ork och han börjar bli bekväm i våra övningar. Jag älskar våra mysstunder, när vi busar i hagen och samspelet när ridningen fungerar och vi båda är nöjda.

Nu börjar jag längta efter riktig långa långritter. Han hänger med ut på långa varvet, men jag är inte helt säker om vi skulle välja andra vägar. Kanske skulle han försöka vända, vägra gå? Eller skulle det gå bra nu? Snart ska vi testa. Jag brukar säga att jag har en köpt en häst som är som jag. Känslig, snäll, envis och som har väldigt svårt att lyda när jag blir tillsagd. Men Pepino är killen som håller mej uppe. Han gör mej lycklig. Han utmanar mej. Han gör mej till en reflekterande människa.



Barnen med Shouni och Pepino

Summering av 2015

År 2015 har passerat. Året då kroppen till slut inte orkade mer. Nu har kroppen gett upp, resignerat och sitter med händerna hängande vid sidorna  och säger att jag fixar inte det här längre. Jag hade fler skov än vad jag haft på länge. Kroppen gör ont. Men trots det har jag gjort så mycket som jag velat så länge.



Turkiet i februari

2015 var året då jag och Marcelo började resa igen. Bara han och jag tillsammans på äventyr. Vi var i Turkiet och vi var på Gotland. På våra resor lärde vi känna ett gäng härliga människor från Sveriges olika hörn och vi fortsätter hålla kontakten. Vad härligt det är att hitta människor man trivs med! Tillsammans med familjen var vi i Legoland. När jag var liten drömde jag om att få åka till Legoland. Men det var för dyrt. Nu var jag där med mina barn och det var en fantastisk dag i parken. Vi var i vårt älskade Danmark. Dit återvänder vi ofta. Som vanligt så fick vi en fantastisk semester där innan vi åkte vidare mot västkusten i Sverige. Nu sparar vi för vår livs resa som ska ske i år. Oavsett var vi åker i framtiden tror jag inte någon resa kommer vara så känslosam och viktig som den vi ska göra i år.

2015 började med att jag hade förlorat en hund. Pluto.


Lilla Gul levde några veckor bara.

2015 slutade med att jag förlorat två ankor, två höns, en kyckling och min äldsta son Bobbo. När Lilla Gul - kyckling dog mittframför ögonen på barnen pga elaka kråkor tyckte jag det var så hemskt. När jag kom hem fanns inte hens lilla kropp kvar. Allt var borta.

Kakan

Och när jag hittade fjäderhögen av Kakan...... tre djur på fyra dagar som bara försvunnit, allt som fanns kvar var en stor fjäderhög......  vi var så otroligt ledsna att vi knappt kunde prata om det. Och lite så känner jag med Bobbo med. Jag städar undan hans saker, pratar fåordigt om honom.


Bobbo fick jag ha i 13 fantastiska år.

Jag gråter inte riktigt. Jag klarar inte riktigt av att hantera förlusten av honom. Och just därför går det ganska bra ändå. Men det här nya året är det första året utan hund sedan många, många år tillbaka. Jag är glad att jag hann åka förbi Bobbos uppfödare i somras på semestern. Jag är glad att jag hann träffa henne och att hon fick se honom en sista gång. En sista gång.... usch jag ryser vid orden.

Pepino

2015 var första året som jag gick in i som hästägare. Det finns mörka kvällar jag önskat att det var ljusare, det finns sena kvällar jag önskat jag haft mer ork och det finns dagar jag önskat att kroppen inte gjort så ont. Men att ha häst som kräver att jag rör på mej, att ha en häst som tycker om att stå och gosa - det har gjort så mycket gott för mej. Det är inte många saker som gör mej så lycklig som stallet. Jag har under året testat beridet bågskytte, WE, bruksridning och häromdagen åkte jag snowracer bakom häst för första gången. Jag har gjort saker under året som jag inte ens drömt om att jag skulle göra och det får mej att känna mej levande. Det håller mej vid liv.


2015 var ett annorlunda år med mina älskade ungar. Barnen hade sina svårigheter och deras annars så lugna och jämna (?) humör har åkt berg-och-dalbana under hela året. Som mamma har jag slitit mitt hår och kämpat och kämpat för att ge dem verktyg, kratta manegen och låta dem lära sej av smällarna livet erbjuder. Det är inte helt lätt att vara mamma. Och hur mycket jag än njuter av föräldraskapet och tackar alla gudar över att jag fått mina tre barn så räcker inte det för att vara en bra mamma.

Mittimellan N på Carina och Lilla N på Bella.

Jag vill vara den bästa mamman. Jag vill ge barnen alla förutsättningar jag kan för att de ska växa upp och göra bra val och får vara så lyckliga de kan. Det här året har varit många vägval och jag vrider mej om nätterna och undrar om jag har gjort rätt varje gång. Samtidigt njuter jag av närheten vi har, förtroligheten - vi pratar om allt och hitintills har vi löst de flesta vägbulorna. Men det är inte förens de är vuxna som jag får svaret om jag gjorde rätt. Lång väntan. Längtar inte dit heller. Vill njuta av dem nu.

Stora N och jag vid starten på SMACK.

2015 gjorde jag mycket med barnen som jag längtat efter. Vi cyklade mycket tillsammans och allt kulminerade i ett cykellopp som jag och Stora N gjorde tillsammans. Det var magiska timmar i sadeln ihop med min 10-åriga son. Jag och barnen red också ut tillsammans. Något jag drömt om sedan de föddes. Nu gjorde vi det. Och vi åkte på cirkus turnée. Att uppleva ihop med barnen är ett av det allra bästa jag vet!

 

Raketer

Det är väl knappt man vågar erkänna det -  men jag gillar fyrverkerier vid nyår. Och eftersom vi bor på landet så anordnas inget lokalt utan man få själv stå för de uppbrända pengarna. Och det gör vi. År efter år. I år var det första gången som i inte hade en skotträdd hund hemma. Så det var med viss vemod jag gick ut för att själv få vara med om uppskjutandet. I vanliga fall står jag inne och glor i fönstret med hög musik och ett öga på Bobbo. Vårt hus är bra på det sättet. Det hörs väldigt lite in. Men inte i år. Där stod jag med min svärmor, barn, man mfl och hurrade med sorg i rösten varje raket som for upp på himlen. Varje bang hyllades med en applåd och grannarnas jubelrop. Att jag fick delta beror ju på att Bobbo dog. Han är borta. Död. Aldrig mer. Så det var inte bara en bra känsla när jag stod där på gräsmattan. Men visst var det fint. Visst var det mysigt. På sju minuter var alla raketer uppskjutna. Det blev mörkt och tyst igen. Nya året hade infunnit sej. Nu är det slut på smällandet i vår by. 

Jag hörde mej för hur de hade gått i stallet. Alla hästarna går ju ute dygnet runt. Men inte en enda av hästarna hade ens lyft huvudet från hölårarna. Vi har fått tag på väldigt fint hö. Nästan som gräs. Mums säger dem!

Bobbo 13 år

Idag skulle Bobbo bli 13 år.

Idag ligger han som förbränd aska i en låda.

Men hans födelsedag blev en bra och fin dag. Han hade velat vara med. Idag hade han velat vara med. Snö, öppna fält, frihet, kyla, springa, många människor, gemenskap. Bobbos dag. Men aldrig mera. Inga fler hundtårtor eller favoritaktiviteter. Idag blir jag varm och glad när jag tänker på honom. Grattis Bobbo!

Snowracer bakom häst.

Ameli på Salle galopperar med Lilla N och Nalle på snowracer bakom sej. Superkul!

Att tolka bakom häst är något jag alltid velat testa. Idag åkte jag snowracer bakom häst. I skritt, sen i trav och tillslut i galopp. Över fälten. Snön var hård, isig yta. Det var roligt. Men fingrarna höll inte taget hela tiden så jag voltade två gånger. Mina händer som inte fungerar. Men jag får leva med dem. Men jag typ tolkade bakom galopperande häst idag. Och Lilla N var med mej. Hon åkte också snowracer. Yihaa! Vintern är fantastisk!

Idag testade jag också loksele på Pepino. Har ju någon plan på att köra in honom. Misstänker att han någon gång haft sele på sej förr. reagerade inte alls. Elin hjälpte mej. Hon gick med kedjor och klingande.

Med vinterpäls blir man varm. Men alltid kul
att testa nya saker. Lokselen var inga bekymmer

Inga bekymmer, så hon släppte. Som vanligt var det inte "kläderna" som var det stora, utan det stora problemet är att gå ut, lämna stallet, komma för långt bort hemifrån. Men jag måste nog ge med beröm godkänt för dagens prestation. Han är fantastisk! Och han är underbar.



Lilla gänget på väg ut.      Foto Ameli.

Men dagens höjdpunkt var när vi skrittade över fälten. Lilla N red på Bella, Nalle på Grus, Marwin på Salle, Hanna på Zerra och jag på Pepino.  Som han ville galoppera min älskade svarta totte. Men jag vågade inte. Fegade ur. Han var explosiv och bockande häst vill jag inte sitta på! Men han höll i hop. Han skrittade, vädret var strålande, vi var tillsammans, dottern var med, snön låg över fälten. Att sitta där på hästryggen. Veta att jag sitter på MIN häst. Att det är jag som bestämmer, jag väljer vad vi ska göra och inte göra. Jag sätter målen, jag förverkligar drömmar, jag får uppleva på mina villkor. Att skaffa Pepino är ett av det bästa jag gjort i livet. Han ger mej så mycket. Han ger mej så otroligt mycket.... tillfredställelse. Och något att bita i.

Nalle på Grus, Lilla N på lilla Bella i mitten och bakom skäcken Zerra går Pepino med mej. Men vi syns knappt.
Foto Ameli.

Elin tog ett kort pass på banan med honom efteråt. arbetade honom på volten. Han jobbade emot, hon slet lite, han gick fint ett tag. Och så var de på det igen. På lördag ska jag rida lektion för henne. På min häst. På min svarta, fina kille.

När hästarna sedan stod och mumsade hö fikade vi tvåbeningar på pepparkakor och té. Vi pratade, skrattade. Hade gemenskap. Vårt stallgäng. Vi på Vena! 

 

 

Julen är här!

 

 

 Idag vaknade jag lite så där med jul-baksmälla. Värkande rygg, trött i ögonen, tung. Otroligt tung. Jag vaknade av att min man kom och pussade mej i nacken och upplyste att klockan passerat in till förmiddag och att de saknade mej. Juldagen är här. Alla presenter är öppnade. Kylskåpet är fullt med rester från julafton. Lite senare kommer de tillbaka, vår härliga familj. Men än råder lugnet. Vi, Marcelo, barnen och jag, åt en lätt frukost ihop, i vardagsrummet där bordet fortfarande står uppställt för att alla ska få plats.
Tomten kom igår. Med en klapp till de stora och två till de minsta. Traditionerna börjar ändras. När jag var liten trodde jag att det alltid skulle vara på samma sätt. Men så dog mormor och morfar. Sedan slutade jag fira jul med mammas sida. Vi som alltid varit tillsammans. Den chilenska julen firades alltid hos Tía Chela och Juan-Carlos. Så dog hon och helt plötsligt var allting annorlunda. För andra året i rad firar vi nu jul hemma hos oss. I vårt  lilla hus i byn, långt ifrån staden. Men de kommer allihopa. Pappa, Grace mina svärföräldrar, Juan-Carlos och Marcos familj. Vi blir många.
 I år började vi med en tradition; julklappsspel. Varken mina svärföräldrar eller Marcelo har någonsin spelat det. Men det blev nästan slagsmål om ett par handdukar, en spade och ljus. Jag plockade åt mej saker jag ville ha, men som de andra glömde bort i jakten på handdukarna. Tillslut, i de sista skälvande sekunderna fick jag handdukarna.

Vår klappvinst i spelet. Böcker, strumpor,
spade, handukar, rengöring,
 lukat gott och mycket mer

Marcelo och jag tillsammans kammade hem flest klappar. Tre personer blev helt utan. En riktig hit i julklappsfirandet. Men till barnens förtret fick de inte vara med.

Men nu är det juldagen. Min man och jag har dansat tryckare i köket, sett på film och kysst varandra, på det där innerligt, ömmande sätt som man kommer ihåg långt efter att våra läppar säras. Det där sättet som betyder kärlek. Jag känner mej älskad. Sonen och jag har städat undan det värsta julstöket från igår. Jag känner frid. Min kropp vill gå en lätt promenad.
Men jag kan inte gå. Bobbo finns inte här och jag förmår mej inte gå våra gamla vägar än. Det gör för ont. Istället tömmer jag telefonen på bilder. Jag fick en ny i julklapp och jag ska säga farväl till en ägodel jag älskat i över fem år. Det råder julefrid i huset. God fortsättning till er alla!

Julmorgon

Julaftons morgon. Samling i stallet. Hästar som frustar. Lera som borstas bort. Stora, grova hästar leds ut på stallplan, och så lilla Carina. Alla hoppar upp, jag sist. Med nya stigläder. Trivs i dem. Vi skrittar ut på vägen. Det skrattas och pratas. Tre tjejer och två killar. Tre valacker och två ston. Vi kommer ut i skogen, skutt över lerdiken. Pepino vaknar till, blir inte stor och trött längre, blir het arab. Men de andra lunkar på och deras energi håller honom i schack. Långa backen, muskler som arbetar. Skritten hem som avbryts av läskiga tunnor, skutt och galopp. Men samtalen oss emellan, naturen, den varma luften, lukten av varm häst, musklerna som rör sej under mej; allt det där är mer än en perfekt början på julafton!

Förbereder ett steg

Nu skulle jag ju sova. Men jag fastnade med paddan.  Det började egentligen med att jag har ett barn som inte riktigt, riktigt är nöjd med sina träningar. Jag har fått för mej att friidrott is da shit. Så leta klubbar, träningstider mm. Hittade orientering, som ett annat av barnen vill börja med. Kolla upp det. Sen fungerar inte riktigt judoträningarna. Många timmar och inte speciellt entusiastiska barn. Så där någonstans började jag kolla upp andra kampsportträningar. Karate var inte deras grej. Då kom de gamla Kung-fu känslorna in i kroppen på mej. Jag vill med!  Jag vill börja träna igen. Men vilka alternativ har jag när jag har så pass ont som jag har?  Och när ska jag få tiden med så mycket att göra varje vecka? Det är cirkus fyra dagar i veckan, konståkning, dans och hästar. Men jag fastnade på nätet. Träningar och tider. Så nu har jag skickat en förfrågning. Nu får vi se. Om jag får plats. Om jag klarar det med min onda rygg, brutna händer, värkande muskelinflammationer. Än sjunger the fat lady. 2016 blir början på en smärtsam tid, har jag beslutat. Hela året ska göra ont. I både kroppen och i alla gamla vanor-tarmen. Nytt, nytt, nytt. Nytt gör ont. Men som ayurvedan säger det gör ondast i andetaget mellan två steg, då du är i ett tomrum och lämnar det gamla och innan det nya blivit färdigt. Just nu står jag på mitt trygga steg, har beslutat mej för att ta ett nytt men inte påbörjat lyftet med foten än. När 2018 kommer så ska jag flyga! Banne med mej jag ska faktiskt flyga!

Advent kom i år oxå

Advent kom i år också.  Trots snöbrist, plusgrader ute och trots att varken Bobbo eller Pluto är hemma. För ett år sedan var vårt hus helt annorlunda. Så fort det kan ändras. Men nu följer vi traditionen, tar fram ljusen, tomtarna, bakar pepparkakorna. I år har vi gjort ischoklad och hängt snöstjärnan i altanfönstret. Glad advent. Till alla. Även om den är annorlunda. Puss. 

Inägget som tillslut skrevs

Inlägget som aldrig skrevs. Känslan som inte kunde beskrivas. Orden som tystnar innan de nått ut. Allt det där som händer därinne, allt som upplevs som inte syns. Ytan klar och blå, själen solkigt grå. Skrattet ekar ut som klingande glas, glädje och lek och en och annan fanfar. Jag har aldrig varit bra på att dölja det jag känner. Gråt och skratt och sång och tjim, du får det du ser, det finns inget att skämmas för. Men strängen av melankoli kan jag inte förklara. Det där jag aldrig pratar om eller klarar av att få fram. Slår igen min stängda port, låter kronbladen sluta sej tätt, tätt intill. Vårda, ömma, sköta, älska och vörda.

Ingen att snubbla över....



På promenad i under hösten, så många
promenader vi tagit du och jag!
Vad mycket vi upplevt!

Jag är så irriterad över att golven inte är grusiga.

Det kommer inte längre några hårbollar svävande i luften när någon öppnar dörren.

Jag behöver inte fylla på den halvfulla vattenskålen.

Jag stör mej på att jag kan gå direkt och lägga mej på kvällen. Ingen sista kiss, ingen mat som fylls på, behöver inte öppna den snart tomma medicinburken eller förnya något recept.

Nu kan jag åka vart jag vill, när jag vill utan att räkna timmar eller planera om det är okey att ta med sällskap.

Ingen som rör sej brevid mej när jag går från rum till rum.

Sitter jag i soffan kan jag bara rese mej och gå, utan att först undersöka var det är okey att sätta fötterna.
Ingen som rör bollen på altanen.

Sista agilitypasset i juni i år.

Jag märker att bilen åker saktare och saktare ju närmare hemmet jag kommer.
Det finns alltid en ursäkt att vara hemifrån en stund till.

Jag brottas mellan att ta bort alla saker, städa, göra rent och att inte röra någonting alls, bara lämna spåren kvar.




Bobbo busar under tidig oktober.
Fortfarande pigg och viral!

När Bobbo dog häromdagen så slutade världen att snurra. Den stod plötsligt helt still och jag visste inte vad som hände. Rutiner och vanor har nu ändrats. Och visst kan jag sakna dem så.Men det som gick bort när änglarna kom var något större ändå. Medan flickorna sjöng att; allt kan hända på livets väg men jag kan vara trygg för att Gud finns med mej överallt, så upplevde Bobbo sina sista medvetna ögonblick ensam i min bil. När vi kom ut drog han några sista andetag och dog. 
Bobbo var min vän, min kärlek, min stolthet, mitt hjärta och min son. Min första son. Min bäbis. Världen kommer aldrig bli detsamma. Ord kan inte förklara. Så jag är mest stum. Stum och ensam. Drar mej undan. Vill inte delta. Vill inte komma i kapp. Vill inte förstå att jag föresten av mitt liv ska leva utan min röd, vita hälft. Som jag älskar dej Bobbo! One of a kind!

 

 

 

 

 

Mumza has left the building

Idag kom Helen och hämtade hem Mumza.  På nästan

dagen två månader efter att vi en måndagkväll hämtade henne hit. Nu är hon hos sin mamma, sin matte, hos den hon ska vara hos. Mumza höll på att krypa ur skinnet av glädje när Helen klev innanför dörren. Det har varit två månader av valpglädje, bus, stoj och en hel del kissfläckar. Med sin svarta lakritsnos och pigga ögon har hon tagit sej an livet här i byn med spontan glädje och glatt humör. Det har varit riktigt trevligt att ha två hundar här hemma som kommer så bra överens som hon och Bobbo har gjort. Inga spänningar utan bara glädje och gemenskap. Med Mumza har jag märkt att mycket av det sk hundsinnet faktiskt sitter kvar. Hon har slutat skälla, hon har slutat gå fram till folk och hundar på promenaderna, hon kissar på kommando men att hoppa in i bilen är fortfarande läskigt. De här två månaderna har påmint oss mycket om tiden med Pluto. Ibland känns det som det var en evighet sen vi hade honom, ibland känns det som om han bara existerat i en dröm. Mittimellan N grät häromdagen i 45 minuter efter vår saknade familjemedlem. Fina Pluto. Kraften, energin, hans clowndrag, studsandet, alla strategier han skaffade sej för att han inte kunde hejda sin iver och glädje. Men jag saknar också hans lugn, den där förmågan att bara totalt slappna av, ligga och lapa sol, gäspa samtidigt som han lät som en katt, spåra samtidigt som han grymtade som en gris.....

Bobbo blev dålig häromdagen. Han mår ganska bra nu, men det var lite läskigt. Han går inte helt som vanligt. Han har ont i framvagnen. Kanske är det snart dags för honom? Men det känns inte så. Tiden med Mumza har ändå fått mej att helt bestämma mej för att inte skaffa hund nu den närmaste tiden, eller en lång tid efter att Bobbo lämnat oss. För hur charmig Mumza än är kunde jag inte öppna mitt hjärta mot henne som jag gjort åt Pluto och Bobbo. Sorgen efter Pluto är som en tung filt över mina känslor och inte kommer det bli bättre när Bobbo blir en vakande stjärna över mitt huvud. Då är det inte rätt att skaffa en ny hund. Det får istället ske när hjärtat återigen öppnar sej. Nu ska jag ägna mina bonusstunder åt den jag älskar mest, min skröpliga, men still going strong Bobbo.
Mumza är en super smidig hund som är tuff men samtidigt oerhört förarföljsam. Hon är ödmjuk men med en supertuff ådra som inte ger sej. Tack för att du livade upp Bobbo, fostrade mina barn, för sällskapet i stallet och för att du fick oss att skratta!

Lycka är....

Lycka är när jag frågar barnen hur deras arbetsdag har varit och de bubblar om dem när de berättar om allt spännande de har gjort under dagen
- Mamma vi har gjort t-shirtar och jag gjorde streck!
- Vi bakade kakor och jag gav mina till Victor.
- Matten var jättekul, men det hände en tråkig sak i dag.....
...NEJ STOPP...  Det skulle ju inte ha hänt nåt. Allt skulle ju vara bra. Klump i magen. Vem har sagt nåt... Vem har gjort nåt?
-.... Kommer du ihåg att vi skrev berättelser på datorn? Hela mitt arbete försvann så jag fick skriva om allting!
Jag vet att allt är bra när deras fokus ligger på skolarbetet. För är det något mina barns pedagoger är duktiga på så är det att mata deras kunskapstörst. Mina barn älskar att lära sej! 
Sedan var det stort bonus för sonen att en av hans vänner stod upp för honom inför de andra och fick de andra att vara sjyssta. Det var en stor dag idag.  Och nu kan jag slappna av igen. Världen är vacker!