Betyg

.....förresten fick jag högsta betyg på min kurs i spanska på universitetet. Så skönt att det bar frukt efter allt slit och allt flängande mellan univeristetet och jobb. Nästa termin blir ännu tuffare då ska jag plugga halvtid och jobba. Men jag hoppas jag ska hitta bättre rutiner runt jobb och plugg då. Nu ska jag bara var glad och nöjd att jag löste den här kursen.

Sista arbetsdagen

I morgon är min sista arbetsdag. Faktiskt är jag lite nervös.Fast jag förstår inte varför.Jag är  istort sett klar med allt. Lite smått som jag hinner med i morgon. Sedan ska jag  ta farväl, lämna in nycklarna och åka. Det är lite samma känsla som när jag lämnade min förra arbetsplats när sommarlovet tog vid. Jag ska inte träffa mina kollegor mer, inte undervisa mina dyrgripar- eleverna. Avslut är alltid lite sorgliga. De lämnar ett slags hål efter sej. Ändå tror jag att det här blir bra, så jag har inget att vara nervös över. I morgon är det min avslutning. Min avskedssång och jag ska hitta nya platser att arbeta på. Men framför allt ska det bli kul att gå på sommarlov och umgås med barnen!

Det verkar som tuffa beslut måste tas. Hjärtat gråter, ögonen svämmar över. Jag vill inte, jag vill inte. Får suga på karamellen ett tag till. Låta besluten mogna, låta själ och hjärta hinna med.

En dålig mamma

Många har säkert en åsikt om mitt föräldrarskap
men jag försöker att älska och respektera mina barn.

I bland säger jag lite halvt på skämt och med visst allvar att jag är en dålig mamma. Men vad är egentligen att vara en dålig mamma? Det jag menar de gånger jag säger det, är att jag inte skött situationen efter min bästa förmåga. Det kan vara att jag varit irriterad under ett par dagar och tryter i tålamod. Att jag behandlar barnen orättvist, dvs säger nej fast jag inte vet varför eller för att jag inte "orkar" det som ett ja innebär, att jag inte tar reda på fakta och deras känslor innan jag fattar ett beslut.  Det betyder inte att jag alltid fattar rätt beslut eller gör rätt saker de gånger som jag anser att jag gör mitt bästa. Men då gör jag ändå mitt bästa och mer kan man inte begär tycker jag. Sedan får jag hoppas på att det räcker för att mina barn ska få en trygg uppväxt.

Vad är då en dålig mamma? Jag har funderat lite runt det där. Och det jag kommit fram till är min egen definition och mina egna åsikter. Andra kanske inte håller med. Men eftersom jag funderar väldigt mycket runt mitt eget föräldrarskap och faktiskt inte har några förebilder ( pappa drog på sjön när jag var 4år och en mamma som var....ja hon var) för hur en förälder ska vara så måste jag hitta en väg för mej och min familj.

Mitt tycke är att en dålig förälder är:

• ...när en förälder inte bryr sej om att ta reda på hur sitt barn mår och vad som är  viktigt för sitt henom.
• ...när man låter bli att ta reda på fakta/ skaffa kunskap som  gör att man kan hjälpa sitt barn på mest möjliga sätt.
• ...när man överför sina egna nojjer och tillkortakommanden med vilje på sitt barn. ( ex dålig självkänsla)
• ...när man skapar ett otryggt hem för sitt barn.
• ...när man inte tar ansvar utan låter barnet vara den vuxna som fattar besluten och den vuxne är som  ett mähä och låter barnet köra över.
• ...när man väljer att ens egna skadliga beteende är viktigare än barnet ( ex droganvändning)
• ...när den vuxna inte reagerar och gör sitt bästa för att se sitt barn.

Mina egna tre barn är väldigt lika till sitt sätt att vara. Men de har väldigt olika sätt att uttrycka det på. Vilket betyder att jag kan inte reagera på samma sätt när de gör någonting, för att de ska uppfatta att jag ser och hör dem. Mina två äldsta har jag haft lättast för att hitta rätt sätt att reagera på så de förstår och mår bra. Men för min minsta har jag kämpat, gjort fel, gjort om, gjort mer fel, gjort annorlunda osv. I bland har det blivit rätt men ibland har det blivit väldigt, väldigt fel. Och då mår jag dåligt. Jag kämpar nu för att hitta ett sätt som fungerar, där hon kommer till tals, där hon inte får köra över andra och där hon får reagera men inte domdera. Det är så svårt! Och när det blir fel blir det så väldigt fel! Nu försöker jag kompensera mina brister, laga de skador jag orsakat och bygga upp henne så att hon får sin självklara roll. För så som jag ser det är det nu jag lägger grunden för hur barnen ska vara som tonåringar, som unga vuxna och vilken relation vi kommer att få som vuxna. Mycket kan hända på vägen, men börjar jag inte nu har jag svårt att se hur jag ska få det att fungera när de är större. 

På vägen plockar jag med mej vad folk i min omgivning gjort rätt med sina barn. Jag ser på min kusin som alltid pratat med sin dotter, alltså på riktigt pratat. Hon har plockat med henne ut på äventyr och lyssnat och respekterat hennes åsikter. Sen hände det som hände, men då gjorde min kusin allt det som hon kunde. Hon tog reda på mer, kämpade mer och ville mer. Om allt blev rätt vet jag inte, men där ser jag en förebild till mitt egna föräldrarskap. Mina svärföräldrar har också gjort många fel, men de har uppfostrat sina barn till att vara artiga, hålla ihop familjen, alltid ställa upp och att ta ansvar. Så vill jag med att mina barn ska vara mot varandra när de blir stora. Jag ser på Helén som alltid funnits vid sidan av sin dotter och hon har alltid respekterat sitt barn och gett henne möjligheter som gör att hon idag har världen framför sina fötter. Jag har pappa som en förebild också. Han har uppfostrat mej att alltid visa respekt men inte låta mej bli överkörd. Respekt för honom handlar inte om rädsla utan om förtroende. Förtroende är viktigt men inte begränsande. Sedan har jag lärt mej en hel del på lärarutbildningen, det går inte att komma ifrån. Utan de kurser som jag gått hade jag aldrig förstått vikten av ord som " jag ser dej". Jag hade inte förstått vilken kompetens och hur duktiga barn är, redan från lite, liten ålder, på att uttrycka sina känslor och behov.

Mina dåliga mammasidor är:

När jag är stressad sätter jag orimliga krav på mina barn, (att de ska skynda, fatta snabbare beslut, vara snabbare osv). När jag inte mår bra orkar jag inte göra de vardagliga sakerna med dem som att pyssla, läsa, leka brottare osv, och de förstår inte riktigt varför. Då blir de oroliga och bär den oron inuti. När jag är trött eller pressad höjer jag för lätt rösten åt dem och slutar att lyssna på deras behov.

Min styrka som mamma är, tror jag, att jag är oerhört lyhörd för mina barns behov. Jag lyssnar på vad de säger och jag ser dem på riktigt så gott som varje dag. Jag tror jag är bra på att lära dem att verbalisera sina behov och jag försöker att lyssna på dem när de vill få någonting sagt. Jag dömer väldigt sällan och jag är ganska konsekvent och bra på att förklara varför de får de konsekvenser, dåliga eller bra, som de får. Jag tror jag är tydlig i min mammaroll och jag överöser dem med kärlek och respekterar deras åsikter.

Vad den summan blir får jag kanske reda på när barnen fyllt 30år och kan analysera om de haft en bra uppväxt eller inte. Tills dess jobbar jag på att förverkliga mej själv så att jag blir en bra förebild och en mamma som stressar mindre och har mer ork. Försöker i allafall

Bra i stunden

Det känns så himla bra just nu! Solen skiner, barnen leker, jag har sålt vårt matbord (så nu måste vi köpa ett nytt, större) jag har bestämt vad jag ska ha för säng till ungarna, tapeterna är klara, träningen går bra med Pluto, Bobbo verkar må bra i kroppen, jag är piggare och har fått kommit i väg och tittat på nya jobb. Idag har jag i stort sett städat bort mina sista saker på skolan.Lite pennor och de sista filerna på datorn är det som återstår som är mitt. Resten är till för nya läraren. Jag har sagt nej till kvällsaktiviteterna på jobbet. Ingen middag, inget tårtkalas och ingen superkväll med upptåg på fredag. I stället ska jag vara hemma med mina barn, mina hundar, min Marcelo och min Patte - den mest underbara i mina öron! Som jag har saknat min familj! Just nu känns det riktigt, riktigt bra för stunden!

Jag hatar att springa!

Jag hatar att springa. På riktigt. Jag kan springa lite på en fotbollsplan eller så men att ta ett spår och springa det är helt obegripligt för mej. Sen har jag Jenny som vän. Hon som springer maraton. Uhhhh. I hemlighet är jag avundssjuk på att någon, någon, orkar springa så länge! Men jag förstår inte vad springandet är till för?


Men så har jag en son. En son som drömmer om att bli bättre på än det ena, en det andra. Och för det krävs det lite ork och löpstyrka. Och någonstans har jag en dröm som jag vill förverkliga. Och i den ingår väldigt mycket löpning! Så idag ska jag, mina tre barn och två hundar ut i skogen och 

Att ta i är kul, men springa, vad
är det för nöje?

springa 3,5km spåret. Hur sjuttsingen kunde jag komma på en så tråkig idé? Jag är lite nervös för mina planer. Magen kommer skumpa, brösten guppa, benhinnorna värka, knäna gå sönder - vad tänker jag med? Hur kan jag ens överväga det  här?


Nånstans inom mej hoppas jag att jag inte kommer tycka det är så farligt. Innerst inne finns hoppet att jag att jag idag ska hitta någon glädje i att springa. Och jag hoppas att jag ska hitta en träningsform som jag kan dela med mina barn samtidigt som vi når våra individuella mål. 


OBSERVERA; alla dessa förhoppningar har jag innan jag ens tagit på mej träningskläderna. Vi får väl se hur jag resonerar när jag kommer hem efter löpningen.......

På väg tillbaka

Fredag. Min sista fredag på jobbet. Idag åkte jag dit med lätt hjärta, idag åkte jag dit som Åza. I dag åkte jag dit som jag. Något var förändrat. Jag har älskat mitt jobb. Jag är jätteglad för det här året. Det påminde mej om saker som jag glömt hos mej själv. Skolan är bra på alla sätt och vis. Men självständiga jag försvann i kollektivet och jag blev inte jag. Nu har jag fem arbetsdagar kvar sedan har jag sommarlov och får vila upp mej och planera hösten. Ganska snart ska jag och titta på några andra jobb. Skulle det vara så att jag får något av dem kanske jag offrar några sommardagar för att kunna planera upp mitt blivande arbete. Men det bekymrar mej inte nu, för idag åkte jag till affären och handlade 

Jag o mina tjejer!

ostbågar, glass och tacosås. Så nu står jag med mina underbara tjejer, skrattar och ler och kan umgås med dem på ett positivt sätt som jag ahft svårt för ett par veckor, orken har inte funnits. Jag tröstar Lilla N när hon skär sej och rör om i köttfärsen, pussar på Marcelo och planerar en träff med min bästa vän i morgon. Jag som inte umgåtts med någon på flera veckor! Det känns skönt att börja hitta tillbaka. Så ha en skön fredag, nu ska jag umgås med de mina!

Det uppskjutna samtalet

Jag har fått haft samtalet med Stora N nu. Samtalet jag försökt skjuta upp i över ett år. Varför hans gudmor inte hälsar på, varför hon inte säger grattis på födelsedagen och varför vi inte åker dit längre. Jag har gett tveksamma svar i hopp om att det ska bli en förändring. Jag har öppnat dörren på glänt, ringt men varit avvaktande. Jag hävdar fortfarande att vänskap bara kan byggas på ömsesidig respekt. Om jag är tillräckligt viktigt så ringer telefonen. Men den har varit tyst. Om Stora N är tillräckligt viktig kommer ett kort, ett sms, nånting, oavsett vår relation. Men det har varit tyst. När han frågat varför hans gudmor inte längre träffar honom har jag svarat undanflyende, inte velat komma med besked. Hoppet finns. 


Men så häromdagen, i bilen, kom han med förslaget att han skulle åka till henne och fråga rakt ut varför hon inte bryr sej om honom längre.
- Då kanske hon kommer ihåg att jag är en bra kille!
Aj, aj, aj vad det värkte i mammahjärtat. Men där och då valde jag att berätta sanningen för honom. Att hans gudmor och jag blivit osams om en pytteliten sak, som förvärrades när hon inte grattade honom på hans födelsedag förra året. Sedan blev det inte bra mellan oss. Jag ville att hon skulle ringa och visa att vår vänskap och att han betydde något, och att hon fortfarande inte har ringt. Jag försökte säga att hon inte var arg på honom utan att det blivit tokigt mellan oss, att det var en vuxensak och att han blev lidande. Han frågade vems fel det var. Jag försökte förklara att det inte var någons fel, det är sånt som händer i livet. Människor ser olika på saker och ting och ibland blir det fel. Han funderade länge. Var tyst.
- Men mamma om vi ger henne en kram kanske hon vill vara med oss igen!
Han är så klok min son. Jag sa varligt att om hon velat haft en kram så hade hon ringt, skrivit ett brev eller på nåt sätt visat att hon ville det. Då sken han upp och så sa han:
-Vilken tur att jag har två stycken gudmödrar, för nu har jag fortfarande en som vill vara med mej!

Stora N fiskar med sin gudfar, Timmy och lillasyster.
Många finns runt oss och det är jag glad för.

Och så är det. Han har många som bryr sej om honom och som visar det ofta. Vilket han kommenterar ofta. Han tog samtalet bra. Vi har vidrört vid ett par tillfällen efter det men han har inte gråtit, inte varit arg. Bara sagt att vi får se om hans gudmor en dag kommer och då får vi veta vad hon vill säga. Det kändes så skönt och jag är så glad att han är så klok och förnuftig. Jag är stolt som en tupp hur han hanterade sina känslor och jag är glad att han är en sån förlåtande själ. Mer än någonsin är jag övertygad om att världens bästa unge bor under mitt tak. Min Miraklebäbis har blivit stor. Stor, förståndig med ett stort hjärta!

Lesbisk

Det här med att vara lesbisk..... Jag har levt med den övertygelsen i många år att man föds homosexuell. Inte att man blir homosexuell. Alltså är det inte ett aktivt val man gör, som vissa präster tycks tro många gånger. Men de senaste åren har jag stött på flera fall där kvinnan inte vetat om att hon är homosexuell utan har "upptäckt" det långt senare i livet. Och det där förbryllar mej. 


Jag förstår de bisexuella, eller de hetrosexuella som en dag upptäcker att de är förälskade i en person och just då råkar det vara av samma kön. Vem har inte upplevt en stark vänskap som nästintill liknar en förälskelse, bortsett från den sexuella attraktionen? Steget till att bli kär i en sån situation är ju inte vansinnigt långt, även om de flesta av oss inte tar det steget. Jag har varit med om hetro-tjejer som tillfälligt blir blixtkära i en annan kvinna, inleder ett långt förhållande, det tar slut och de återgår till att dejta killar. Jag anser inte det som udda. Men just de här kvinnorna som en dag "upptäcker" att de är gay?????? De ställer liksom alla mina förväntningar och mina föreställningar på spets. Jag kan inte riktigt greppa det. Hur blir man plötsligt en dag homosexuell?


I min värld måste man ha levt i förnekelse, förvägrat att hitta sitt sanna jag, levt upp till andras förväntningar, ja man måste ha varit i väldig obalans. Och det synsättet visar ju mina egna fördomar, mina tillkortakommanden! Just den här typen av grubblerier får mej att inse hur lite jag egentligen vet om andra människor, vilka tillkortakommanden jag har och det får mej att bli mer ödmjuk. Jag känner att jag vill buga och visa respekt för alla människor som jag inte förstår, alla som jag dömer på fel grunder och som jag mäter efter min egen måttstock. Ibland har jag så fel. Det finns så mycket kvar att lära här i livet!

Tisdagen klar!

Japp, jag fixade den här dagen med! Golvet är bestämt, sätts nästa vecka, fotbollsträning för de två stora hann vi med efter att ha inhandlat linsvätska ( varit utan i två dagar). Jag tränade lite trix och minifreestyle med Bobbo, hann babbla med lite föräldrar på träningen, lagat mat, ett nytt recept, diskat, bloggat, sökt ännu fler jobb och fått barnen i säng. Dessutom har jag jobbat ( 9 dagar kvar) 

Marcelo jobbar o sliter.
 Smutsig blir han oxå!

Nu ska jag slänga mej i soffan en stund och vänta på att darlingen kommer hem. Jag är så trött. Nästan läskigt trött. Varje kväll är det som om någon släcker lyset. Jag är relativt pigg, jag känner inte ens att tröttheten kommer, märker inte att ögonen klipper utan helt plötsligt är allt bara svart, jag sover. Men jag är lite gladare. Har lite mer tålamod. Känner mej lite, lite lättare. 
Liksom ser ljuset av skönhet därframme. Måtte sommaren bli bra med soligt väder och varma, sköna dagar vid vattnet!



I morgon har jag kurs med Pluto. Då sjuttsingen ska vi lära oss att gå fot!

Arbetslös

I går fick jag beskedet att jag snart kommer bli arbetslös igen. Jag hade det på känn. Hade tillochmed börjat packa mina saker från jobbet, rensat undan stenciler. Ett år var jag på min arbetsplats. Det är jag glad för. Miljöerna har varit fantastiska, eleverna har haft mindre bekymmer än på många andra skolor, kollegorna har varit trevliga och ledningen haft en tydlig vision med vad de vill med skolan. 


Men jag har inte riktigt, riktigt passat in.


Jag kan inte sätt fingret på vad det är. Till viss del har jag pratat med några kollegor om det. Jag var även tveksam om jag skulle tacka ja om jag fick erbjudandet att stanna kvar. Men jag hade inga argument varför. Allt var ju liksom bra.  Så rämnade mycket annat i livet, huset, hundarna, barnen, energin, lusten, glädjen, pengarna. Så jag beslutade att om jag får stabilitet med en stadig inkomst tar jag den tills jag får ordning på allt annat. Sen får vi se.



För det var just det. Varför är jag uttömd ? Varför tycker jag inte allt är lika kul som förut? Vem snodde min energi, vem snodde lusten? Jag tror ärligt talat att det var bra att jag inte får förlängt. Jag tror inte jag skulle bli lycklig där. Nu tror jag inte att jobbet är hela förklaringen till att jag halvt om halvt gått in i väggen. Det är inte deras fel att jag fått trycka på pausknappen. Men något där stjäl. Ger inte harmoni. Och jag är oerhört känslig för den typen av saker. Jag tror att det handlar om förtroende, att våga vara och att acceptera. Min själ trivs inte med att tipptåa. Magen berättade redan vecka två att vara försiktig. Mina farhågor besannades inte, så allt borde vara bra - men samtidigt blev det inte bra. Jag kan fortfarande inte säga varför. Har ännu inga argument.


Min arbetsplats är en suverän plats för eleverna. Skolan har en tydlig linje och bra pedagogik. Mina barn är satta i kö till skolan och jag kan varmt rekommendera den.


För mej fortsätter dock äventyret någon annastans. Jag ska leta rätt på en ny arbetsplats, träffa nya elever och få nya rutiner. Jag kommer fortsätta plugga nästa termin. Och jag hoppas att jag får en arbetsplats som jag kommer att rivas på i en kommun som ligger nära. Jag vet vilken skola jag vill till, frågan är om de någonsin söker folk, och då i synnerhet SO-lärare som det finns för många av! Men jag tror det finns hopp om det. Det brukar lösa sej. Just nu finns det inget flyt i mitt liv och jag kanske får det lite tuffare än jag brukar. Då får jag rusta mej för det. Nu väntar några dagars arbete till, sen ett långt sommarlov och då ska jag tanka och hitta tillbaka till mitt ursprungsläge igen.

Det jag kommer sakna mest från min nuvarande arbetsplats är Magda. Hon är en otrolig kollega som jag skulle vilja ha bredvid mej hela tiden, jämt. Hon puschar mej i min yrkesroll, hon lugnar mej och hon är alltid nyfiken, framåt och på. Magda är det mest fantastiska på mitt jobb och jag kommer sakna henne oerhört mycket! Så tack Magda för ett fantastiskt år med dej!

Bästaste Magdalena! Bilden från FB

Idag....

...drömmer jag om en egen crosstrainer och en viktminskning med -4kg i veckan tills jag är nöjd.

En lördag

• Har haft en kompis till barnen här idag. Mamman och jag bondade, hon är jätte trevlig. I mer än 5 timmar pratade vi, åt melon och drack te och kaffe.
• Pratade med en av mina vänner, för första gången på två veckor. Har hållt mej borta. Tankar energi fortfarande. Ska bli pigg snart igen. 
• Positivt, kan fortfarande lösa konflikter mellan barnen med tålamod. 
• Har städat upp centrala delar av huset så nu går vi inte in i en garderob när vi kliver innanför ytterdörren, jag hittade en diskbänk i köket, vi ser TVn från soffan barnen har fått lite övertäckt golv och fått plats att leka i sitt rum och vi kan gå i vardagsrummet igen! Åhh vad jag längtar tills de är klara med huset!
•  Positivt är också att jag hade en jätte bra arbetsdag igår som jag fortfarande lever på!
• Funderar på att köpa en tillfällig våningssäng till ungarna.
• Jag skulle ha tävlat, men bilen brakade när jag funderade på att åka igår kväll. Tog det som ett tecken och har vilat, vilat.
• Hundarna har haft det tråkigt. I morgon blir det skogen och lydnadsträning!

Utseende

I bland när jag tittar på mina tre barn tappar jag andan över hur fina de är. Alla tre har fått ett utseende som bländar mej. Jag är så stolt att de kommit från mej och Marcelo!

Nada internet uppkoppling gör att jag har svårt att blogga just nu. Ni får ge er till tåls. Dessutom har jag inget positivt att säga nu, mycket är lite tufft så inläggen skulle ändå inte vara kul. Håll er till tåls.....

Helgen

Hand i hand gick de två grabbarna hela dagen

Stora N hade en kompis här i lördags. Han kom vid halv tio och åkte vid sextiden. Så är det här ute på landet. De umgås i väldans många timmar medan mamma och pappa passar på att fixa med hus och trädgård. Isak och Stora N kommer väldigt bra överens och gillar samma saker. Det är skönt för då slipper jag reda i massa konflikter. I stället kunde jag ägna dagen åt att vila, göra lunch, vila, fixa mellanmål, vila....ja ni fattar poängen. I efterhand undrade jag hur jag kunde somna fyra gånger på en dag med fyra ungar i huset. Men kanske beror det på att syndafloden har flyttat till mitt sköte och vågen av blod som lämnar kroppen är ofantligt stor så jag borde lida av både blod- och järnbrist. Trött var jag hur som helst.

Att fika vid sjön var skön avkoppling!

Pluto har gräs i munnen - som en ko.

Tillsammans med ungarna tog vi med oss fika ner till vårens fösta sjöträff. Vi gör en varje år innan badvädret är ett faktum. Sjöträff innebär att ungarna dopapr tårna och leker i sanden, men aldrig riktigt badar. Som vanligt lyssnade inte Mittimellan N på det örat utan gick ut i vattnet och blev blöt om hela rumpan.....Lillasyster härmade. Solen sken, Pluto betade gräs och fast att det blåste rätt rejält så kunde jag inte göra annat än att njuta.Vår sjö är fantastisk! Återigen slår det mej vilken otrolig kraft man kan hämta därnere. Nu längtar vi tills vattnet når lite mer badvänligare temperaturer än de 11grader som Therese sa att det var när vi var där och fikade idag. Uhhh.. kallt.

Kyla hindrade inte tjejerna från att gå längre och längre ut i vattnet....

Idag har det dock varit varmare och flera timmar tillbringade vi på grannens altan och beklagade oss över våra egensinniga minstingar. Jag tror vi var rätt nöjda båda två efteråt att få släppt lite ånga så vi båda orkar med de små vilddjuren ett par veckor till. Jag och tjejerna tog sedan hundarna och åkte och tränade agility. 
Båda doggsen ligger helt utslagna nu. Bobbo rörde sej litegrann men visar stor stelhet i hela bakvagnen. Jag måste få fundera lite kring det där. Han mår bra av att få träna lite - mentalt sätt. Men sen får han ont och blir stel. Beroende på hur ont han får, kan det faktiskt vara värt det. Jag får också ont ett tag men det går över och jag mår bra. Jag tror att Bobbo är en gladare hund om han fortsätter att användas, om än i små korta doser, än att kroppen håller i flera år och han håller på att bli galen för att han är så uttråkad. Men allt beror såklart på hur ont han får och hur länge. Han uppfattas fortfarande som en pigg och busig kille. Och han är värd all kärlek och uppmärksamhet som han vill ha. Så han bestämmer. Det är hans liv och han får vara precis så aktiv som han själv vill.




 Att få kicka av sej skorna och doppa dem i sanden....helt magiskt! Fler borde få chansen!

Lite vardagsmys

Ungarna och jag låg i soffan i myste. Våra fötter slingrade om varandra och händerna busade, lekte tafatt och kramades. Vi hade det riktigt mysigt där vi låg i soffan. Kameran var i närheten, men jag orkade inte komponera något. Jag höll kameran lite på måfå och försökte fånga känslan av närhet medan vi höll på och myste. Jag tycker dessa stunder är obeskrivligt underbara. De är fyllda av så mycket kärlek och ömhet. Jag och mina barn. Villkorslöst.

Lilla N:s hand i min hand

Vi leker tafatt och fånga myran

Stora N tvinnar sina fingrar

Mittimellan N och mina fötter 30år i skillnad.

Barnskratt från studsmattan, micron värmer rester från i går, varmt ute. Det kunde vara värre!

Tapeter och tvättstuga

Duschad, klar för dagen. Redo att göra något. Frukost behövs, lite kläder. Sedan en repa i tvättstugan. Dags att göra nåt åt kaoset där inne. Städa sovrummet. träna hundar. Bobbo ska få gå sitt första pass idag. Baka lite. Stora N har kompis här. Tänkte ta en sväng till sjön och utkiksplatsen med dem. Kanske fika lite där. I dag ska jag vara hemma. Ta det lugnt. Fnula lite. Fortsätta ladda batterier. Fundera på tapeter till barnens vägg. Vi var och tittade igår på golv och tapeter till alla skadade rum. Extremt oense. Väldigt överens, ungefär som vårt förhållande. Två yttligheter som till synes inte verkar kunna sammanföras, och 

Betonggolv, oordning och trasiga väggar,, en byggplats bor vi i!

resultatet att vi båda är nöjda. Men barnens tapet blev DYR! Så vi får fundera lite till på den....Barnen oerhört olika smak.... På måndag kommer de och spacklar väggar och i veckan blir det väl tapetsering. Nästa vecka golv. Golv ett stort bekymmer. Vi vill ha en sak. Frågan är om det går. Vi har en backup plan. Vi valde två golv. Är lite nervös för slutresultatet. Nej, nu frukost, borsta håret, Öpnna dörrarna ut till världen, släppa in lite solsken. Vi behöver det, barnen och jag.

Sova tidigt

I dag besökte jag min underbara Jonna-vän. Där spenderade jag tre timmar innan det blev lite handling och hemfärd. Som ni förstått är jag i stort behov av återhämtning och tänkte på alla måsten med matlagning osv när jag kom hem. Men jag hade tur. Min andra sambo, Patte, stod och lagade mat när jag klev innanför dörren. UNDERBART! Han diskade också. Det här med att ha två karlar i hushållet är inte alltid helt fel. Barnvakteri, matlagning, hjälp till att koppla saker och bära tungt.... jo, det har sina fördelar att vara flera vuxna! Så efter maten slängde jag mej i bingen. Trots att klockan bara var strax efter sju. Jag tänkte somna till lite svtplay. program som jag missat. Sedan kom Lilla N och lade sej hos mej. Sedan kom Mittimellan N och lade sej bakom mej. Minsta somnade gott. Jag gäspade, tårarna rann men somnade de gjorde jag inte. Stora N kom in. Och som han babblade. Det gick inte att få tyst på honom mer än ett par sekunder när han hämtade andan. Tillslut fick han med sej sin syster  och de började träna på att stå i 90grader, precis som i Mästarnas mästare, som vi tittade på. Och jag, ja jag kunde än mindre vila eller somna. Så nu sitter jag upp, klockan är halv tio och jag är inte utvilad, inte tillräckligt trött för att sova och flera timmar har passaret då ajg uppnåt absolut ingenting. Ingen promenad med hundarna, ingen träning med Pluto. Inget lek med barnen, mys med Marcelo ingen städning eller tvätt av kläder inte ens återhämtning. Hur meningslöst är inte det! 


Nu är jag för trött för att hitta på någonting. Jag fortsätter gäspa, ögonen rinner men jag kan inte sova och jag är uttråkad och utmattad. SUCK!