Simulerat sjuk

Jag vaknade väldigt tidigt på lördag morgon och visste på en gång att det skulle straffa sej. Och medan jag låg och halvslumrade framåt förmiddagen beslutade jag mej för att simulera att jag var sjuk. Jag hade ingen feber. Ingen rinnande näsa. Ingen hosta. Inte ont i kroppen. Men i dag skulle jag låtsas att jag var febrig. Så jag låg kvar och slumrade. Jag tittade på TV hela dagen. Inte en enda gång gick jag utanför dörren. Det mest mödosamma jag gjorde var att laga mat. Barnen lekte snällt hela dagen. Jag och Marcelo sov i varandras famn, satt i knät på varandra och riktigt njöt av att vara simulerat sjuka. Min kropp var så färdig, så slut. Jag resonerade som så att varför ska jag behöva bli sjuk på riktigt och vara dålig i två veckor för att förtjäna vila? Nej bättre att vara "sjuk" en dag så kanske jag slipper det andra? Och oh ja, vad jag sov gott på natten sen!

Vad gör jag uppe en tidig lördagmorgon? Vaknade kvart över fem.
Varför? 
Varför, undrar jag!

Bensinstopp

Tung dag. Tungt att andas. Sovit lite. Sovit dåligt. Kroppen trött. Kroppen matt. Modet lågt. Sova. En natt god sömn kommer förhoppningsvis råda bot på det här. Har inte gått promenad. Har dåligt samvete. Har inte tränat. Två hundar uttråkade idag. Men jag orkar verkligen inte. Jag har ingen energi. Tur att barnen bara vill kramas idag! Kram, kram. Snart ska de i säng. Jag slänga mej i soffan. Ska inte göra många knop till nu. Snart vila. När jag tar slut så tar jag så tvärt slut. Har varit så sen jag blev sjuk. Finns ingen kraft kvar. Inga reserver. Bensinstopp. Behöver tanka.

V7 back to 0

Jag, trind och såå jag sent en tisdag.

En vecka med godis, lite träning och faktiskt en hel del sömn. Resultatat på vågen vill sej inte riktigt. Min viktökning fortsatte under förra veckan ett par dagar. Men när jag fyllde på kvoten med lite choklad och glass så hände grejer! Då började jag helt plötsligt tappa tiondelar igen! Så även om veckans minskning inte är så stor sen förra veckan är det ändå mer än ett halvt kilo mindre än i torsdags.... och det får väl vara ett stort steg för mej? Det mest positiva under veckan är annars att fettprocenten fortsätter att sjunka och muskelmassan har ökat lite. Nu är jag nästan tillbaka på ruta ett med vikten. Jag väger nästan samma nu som v 3. Hur jag ska fortsätta ahr jag ingen aning om. Men lite glass verkar ju funka.....

Resultat v 7
Vikt: - 0.4
Fett: -0.1%
Nöjdhetsindex: 7 - godis i all ära, det är gott ,men inte sjutton mår man bra av det! Och jag vill nog ha mer träning egentligen. Lite styrketräning, promenader och lite judo har varit programmet för veckan. Mindre portioner har skapat panikhunger varannan timme, men jag vänjer mej nog snart!
Må-bra-index:6 Det har varit en omtumlande vecka på ett personligt plan. Modet har gått i vågor och godiset har en dålig inverkan på mitt välbefinnande, även om suget fortfarande är stort.

Neggo

Jag har varit lite neggo här på bloggen ett tag känner jag. Jag vet faktiskt inte riktigt varför, för i mitt vardagliga liv är jag ganska glad. Min omgivning har alltid beskrivit mej som en positiv människa som alltid ser möjligheter och att jag alltsom oftast är glad. Och det är jag. Men jag tror inte att man kan leva ett liv som mitt utan att bli lite mörk i själen. Bloggen här är ett sätt för mej att ventilera ut lite av det mörka. Samtidigt är det en balansgång mellan att inte lämna ut sej själv för mycket och ändå vara ärlig. Jag blir fortfarande förvånad över när jag träffar folk ute i den riktiga världen som faktiskt läser min blogg. Det kan vara människor som jag känner väl, främlingar och bekanta. Jag blir oerhört glad och stolt samtidigt som det påminner mej om att det finns människor därute som jag inte anser har rätten till mina tankar som också kan komma åt min grubblerier. När jag startade bloggen gjorde jag ett val att aldrig lämna ut bilder på mina barn så att de kan identifieras. Jag har valt att inte berätta vilken stad jag bor i och jag väljer att inte berätta var jag arbetar. På min blogg har jag fått både ris och ros och jag låter i stort sett alla kommentarer stå. Det är när mina barns namn nämns eller när det går att identifiera var jag bor som jag läser men inte publicerar det som ni läsare skriver. I mej finns ett ett ganska stort mörker. Det är ingenting jag går omkring och tänker på. Inget jag mår dåligt av i min vardag. Men jag funderar mycket på de stora frågorna om livet, universum, verklighet, energier, spöken, karma och ekorrehjulet vi människor gärna hannar i och har så svårt för att bryta. Jag fick en kommentar från en arbetskamrat för några veckor sedan som ringer i mina öron om och om igen. Jag vet inte om det var menat som en komplimang eller bara en betraktelse. Men jag har varit glad åt den ända sedan jag hörde den. Jag tyckte om hur hennes ord visade på hur hon såg på mej. Jag gillade bilden av mej genom hennes ögon. En annan manlig kollega gav mej också beröm, omedvetet, förra veckan. Det var inte så mycket orden han sa utan blicken han hade i sina ögon när han tittade på mej när han sa det som fick mej att bli glad. De var så ärliga att det inte gick att värja sej eller slå bort hans ord utan att vara rent ut sagt oförskämd. När jag tänker på den stunden blir jag också varm i hjärtat. Den bilden som de förmedlar om mej är den person som jag vill vara. Jag är inne i en period i livet när jag ifrågasätter mej själv väldigt mycket. Gör jag rätt? Ska jag stå på mej? Vem är jag? Var är min självsäkerhet? Jag vet hur gott jag vill men har samtidigt svårt med den sociala balansen mellan att lägga mej i och hjälpa till. Min roll på jobbet har varit avvaktande. Är det fortfarande. Jag betraktar och kan samtidigt bli lite avundsjuk på alla de som oförhappandes kastar sej in i personalgruppen och smälter in bland elever och kollegor som om de vore de mest älskade i hela världen. Jag beundrar dem och undrar varför jag inte har den förmågan. Hur kan de vara så himla säkra på allting? Jag vill med vara det. Sakta har jag börjat släppa på garden. Släppa på avståndet. Och det var faktiskt i dag jag kom på, att jag alltid varit så här. En som länge står lite utanför, tittar in, bedömer läget, kollar av isen om den håller. Ett första intryck brukar vara att jag glatt kommer in och tar plats. Och det gör jag. Men jag öppnar inte dörren. Jag står kvar nära flyktvägen och betraktar andra. Åh vad jag känner igen det hos mina barn! Jag är med andra ord precis som jag brukar vara. Det är en del av min personlighet som är jag. Min bästa vän brukar säga att om jag bara stannar länge nog så vinner jag. Kanske är problemet att jag inte alltid stannar länge nog?


Jag funderar mycket kring de förluster jag lidit under förra året. Vänner som försvunnit. Varför blev det så? Klart att det finns många förklaringar, och vi har nog alla en varsin. Men en av mina teorier är att jag under vänskapen gav mej hän. Jag var där. Jag lyftes av att hjälpa, av att skratta av att få lite av deras glans. Men kanske började jag dra mej undan när känslan av att jag, Åza, inte var nog. När jag inte var viktig nog. Kanske gav jag dem inte chansen att se vem jag är där inne, för att vi var så upptagna av allt runt om. När det runt om blev för mycket eller försvann då fanns det inte så mycket mer kvar att hålla i hop kittet? Jag stod nära utgången. Hoppades på att de skulle se mej medan jag drog mej sakta bort. Men de såg inte. Och jag gick. Under många år nu har jag inte velat skaffa nya vänner, nya bekanta. Jag har haft några år nu när jag satsat på att mej och min familj, istället för alla andras. Min tid att lägga på andra människor har varit begränsad och jag har valt att lägga den på de som finns runt mej för att inte rensas ut på energi. Nu känner jag inte så längre. Nu börjar människor att få komma in här igen. Min kusin och jag hade ett samtal för ett tag sedan då jag lyfte mina rädslor för att jag inte längre vet hur man gör när man träffar andra människor. Hennes lugna stämma simmar runt i mitt huvud ibland. - Du kan, du har ju redan gjort det. Och hon har så rätt. Jag kan, jag har träffat nya människor som nöter ut min soffa. Ny människor som jag kan prata med som Åza. Inte som en räddare i nöden eller en kär bekant. Utan som jag. Jag tror att jag är på en upptäcksresa. En resa för att hitta vem jag är, tio år efter att hela mitt liv förändrades när kroppen svek mej. När jag svek kroppen. Jag har klättrat länge nu. Kämpat mej tillbaka till ett liv. Skaffat mej en framtid, ett annat liv. Vem har jag blivit på vägen?

Var går gränsen?

När man har hund händer det i bland olyckor. De stukar sej, äter upp fel saker osv. I bland blir det slagsmål, ibland säger de bara ifrån. Men var går gränsen? Med en hund som Bobbo, lurvig, söt, liten med relativt små tänder, har man ganska stor förståelse för om det blir bråk. Han gör fel men det är ingen som skriker avlivning direkt. Pluto är en annan femma. Till och med jag undrar var min gräns går. Hur mycket får han ställa till med innan jag beslutar att inte kunna ha honom kvar? I Plutos fall är det inte avlivning som känns som det första alternativet. Men jag funderar kring frågan ibland när han och Bobbo har rykt ihop. Bobbo har några år kvar i vårt hem. Under den tiden kommer han att trackla av, bli äldre. Pluto däremot kommer att uppnå sina glansdagar, styrka, snabbhet och vitalitet. I dag sa Pluto ifrån till en annan hund. En valp, som storleksmässigt var större än honom själv. Det är första gången han säger ifrån till någon, förutom Bobbo. Vad betyder det här? Vad innebär det? hade Pluto varit en pappillon ( nästa hund...) eller en spaniel ( ett alternativ, de har fina ögon!) hade aldrig tankarna snurrat i huvudet. Nu gör de det.
 I vår familj kommer Bobbo före alla. Han var här först. Barnen får anpassa sej, visa respekt och bara hålla på med honom om de först frågar. Pluto måste visa samma respekt. Han är sist i ordningen i denna familj. Och han trivs nog rätt bra med sin roll, än så länge. Han har lekkompisar i barnen, en förebild i Bobbo och en tydlig ledare i mej.

För ett tag sedan fick några kompisar en ordentlig tankeställare när deras lilla hund markerade i ansiktet på deras barn. Allt gick bra, även om det låter dramatiskt. Men hur skulle det gå om samma skedde med Bobbo? Eller med Pluto? Plutos tänder är STORA och oerhört vassa. De orsakar skada även när han är superförsiktig. En annan vän fick avliva sin hund efter att tiken i familjen bitit den lilla unghunden på felställe. Hunden blev skadad för livet. Grannens hund frustade som en best och kastade sej mot bilarna och släpade sin husse flera meter när jag gick förbi med Bobbo. Den hunden är idag väktarhund och blev godkänd bara några dagar efter att en sån incident hänt. Grannen har idag flyttat. En bekants hund har bitit barnbarnen flera gånger, och aldrig i ett provocerat läge utan när barnen är i närheten. Med andra ord en oerhört osäker hund som ingen bryr sej om att hjälpa. Nu är det en liten hund, men om det vore Pluto?
En av mina kompisar hade två hundar, som rök i hop i tid och otid med många och dyra vetrinärbehandlingar som följd, men de förblev tillsammans så länge tills den äldre hunden gick bort.
En nära vän till familjen har en hund som bitit ihjäl några harar och en och annan katt.... Listan på olyckor kan göras lång. Listan med raser också. Det är både små och stora hundar som gjort det här. Men ingen har samma respekt och stämpel på sej som min Pluto. Idag står jag inte inför valet om jag ska behålla honom eller inte. Han är här och tanken är att han ska fortsätta bo här de kommande 13 åren som jag uppskattar att han har kvar på sitt liv. Men det är inte utan att jag funderar tanken varje gång det händer en incident. Varje gång måste jag fundera ett varv till, hur långt är jag beredd att gå för att behålla honom hos mej? Gick han över gränsen den här gången? Vad var det som egentligen hände, och varför? En sak är säker, det blir en ordentlig funderare när det är dags att skaffa nästa hund. Den dag det är dags att byta ut Pluto kommer jag vara runt 47 år. Ett långt liv med min lymmel till jycke!

OBS: Alla hundarna på bilderna ovanför är inte de som nämns, jag lade bara ut bilder på några av de hundar som finns i vår närhet som en illustration

Vem är jag?

I dag var jag på ett möte. Mötet gjorde mej ledsen. Och hur jag än försöker kan jag inte skaka av mej känslan. Den sitter kvar där som ett klibbigt tuggummi. Egentligen vet jag inte vad det är som gav mej känslan. Kan inte sätta fingret på det. Kanske var det allting? Det känns ibland som denna värld inte är gjord för mej. Jag är för känslig. Önskar att jag vore lite tuffare. Lite säkrare. Eller..... jag vet inte. Katten har nio liv, men nångång tar de nio slut. Vad händer då? Jag blandas i en enda stor mix av känslor där jag ska stå på mej, vara sann mot mej själv, tro på det jag tro mej veta är bra och känslorna som motstridigt resonerar att du har inte alla svaren, du har fel, du är för mycket av ditt och för lite av datt, anpassa dej, ändra dej. Jag önskar att jag inte var så känslig för min förmåga att se saker från flera håll. Det ger mej hela tiden argument mot alla argument jag har. Vilket gör att jag blir förvirrad. Förvirrad även inför mej själv. För vad vill jag? Vad tror jag på? Hur är min känsla? Och det finns inga råd att ta, för jag vet ju inte var jag står. Hårt mot hårt eller blödig och soft? Vem är jag?


Av att bara skriva detta har jag iallafall tagit ett beslut. Sen om jag vågar stå för det hela vägen, det får vi se om ett para dagar.

V 6 - vad f---n då?

Jag vet inte vad jag ska säga. Veckan har varit flitig. Jag har ätit bättre, tränat flitigare, sovit bättre, ja helt enkelt skött mej. Resultat; viktökning. Och stort. Det positiva i kråksången är att jag minskat i fett och musklerna står still, så det mesta är vätska. Men jag vill ändå ha en nedgång istället för att öka vad jag under närmare tre veckor förlorat. Jag funderar mycket kring att jag förr gått ner mer om jag äter glass varje dag än om jag är supernyttig. Men när jag äter glass eller annat onyttigt föder jag sockermonstret i mej och jag vill automatiskt öka dosen, så det är ett dåligt alternativ. Något jag börjar tröttna på är mensen. Har inte haft mens på flera månader och nu har flodstormen tagit över. Förutom fyra dagars uppehåll så har den varat i nästan 5 veckor. Hallå???? I rest my case. Inga fler ursäkter, Det är som det är, skit!

Resultat v6
Vikt: +1,3kg
Fett: -0,2%
Nöjdhetsindex: 8, det har varit en bra vecka, men resultatet skit.....
Må-bra-index: 8 jag har haft en bra, bra vecka!

Saker

Saker som jag planerade att göra idag men inte gjort:

1. Tagit hand om tvätten
2. tränat hundarna
3. tittat på film
4. städat ur sovrummet
5. bakat
6. åkt pulka med barnen

Saker som jag inte planerade men råkat göra ändå:

1. Tränat Wii - dance
2. Gått 40min mer med hundarna än tänkt från början
3. städat ventilerna
4. tvättat
5. tittat på nya program jag inte hört talas om på TV
6. duschat - rakat benen (!)
7. bloggat

Nonsens inlägg

Jag har verkligen inget vettigt att säga. Inspirationen att skriva här på bloggen börjar ta slut. Vad finns mer att säga liksom? Jag är varken en särskilt intelligent person, en virtuos med ord eller särskilt originell. Jag är så dödtrist vanlig, och nu är mitt liv så typiskt vardaglig att inget överspännande händer. Jag tränar hundar, går på möten, arbetar på mitt jobb, funderar över min framtid, leker med barnen, pussas med min sambo och svär åt mörkret och huttrar i en kall bil varje morgon och eftermiddag. Just nu är det mycket i livet som kretsar runt vikten. Jag vill så gärna tappa de första tio kilona. Jag vill så gärna ha lite mera ljus så jag kan gå ut på promenad med hundarna  och se någonting. Jag vill ha en grön gräsmatta så jag kan träna mera ute utan att förfrysa fingrarna. 


Jag har börjat läsa en del bloggar. Andra bloggar ha jag lämnat. Det finns bloggar jag saknar, men som jag inte vågar läsa. Jag är för blödig, för rädd att läsa saker om mej som jag inte vill läsa, alltså låter jag bli helt. De bloggar jag nu läser, en del i smyg, en del helt öppet, är bloggar som är naknare än min, ärligare, en del är roligare, några är riktigt smarta och underhållande. Jag är inte sån. Jag är en grubblare, en som tänker funderar och känner. Men nu ett tag har jag känt att mina tankar liksom stannat upp. Mest handlat om praktiska saker och jag kan inte riktigt skriva något intressant om tankar som bara rör mitt vardagliga liv. Det betyder inte att jag är missnöjd med mitt liv. Jag har rätt kul, men vet inte vad jag ska skriva om. Så här trist är jag nu. Bättre att jag går och spelar lite Wii.....

Vikten v5

Bara för att toppa det förgående inlägget så är det nu dags för mej att informera hur min viktnedgång gå. Viktmässigt går det LÅNGSAAAAAMT. Inte går jag ner några 16kg på en vecka inte. Fast jag tränar faktiskt inte för det heller, så det kanske är rätt åt mej..... Den här veckan har varit katastrof. Nästan ingen träning, i stort sett inga långpromenader utan mer kortisar. Jag har ätit godis, stressat och varit sliten. Men jag har gett mej faan på att inte falla i gamla fotspår och börja kriga med kroppen. Inte tvinga den att göra saker som man "borde" göra. NYA VANOR!!!! Konflikt för jag föll i gamla vanor att inte ta itu med saken, samtidigt som det är relativt nytt att inte stressa kroppen med övningar jag egentligen inte orkar men "borde" göra. Med andra ord var det med stor vånda jag ställde mej på vågen! Nej jag hade inte direkt rasat i vikt. Det gör inte jag om jag inte nyss fått barn. Men däremot har min muskelmassa ökat från 45% till 51,8%. Varför? Hur hände det? Så jag får nog vara rätt nöjd över prestationen även om jag inte känner att jag varit så bra.....

Resultat v5

SER JAG VERKLIGEN UT SÅDÄR???

Vikt; -0,5kg
Fett; -6,4%* Jag fattar ingenting!
Nöjdhetsindex; 5, det har varit en slitig vecka. Jag har känt mej utömd men ändå ganska glad.
Må-bra-index;  7 Trots att jag varit sliten har jag mått bra, varit glad och haft kul. Sånt gör mej glad!


* Jag är inget matte geni. Sedan skolan kommer jag ihåg att det var skillnad mellan procent och procent eneheter. Men jag kommer inte ihåg hur man räknade vad. Jag räknar % jag var på ett tal och siffermässigt är det 6,4 siffror lägre nu. Hur som helst är jag jätteglad för det!

Vikten viktig.

Det slår mej att vikten i dagens samhälle är så himla viktig. Hur kommer det sej? Lite övervikt ses som om man vore lat och har slapp personlighet. Jag är själv sårbar när det gäller den här biten. Jag är en del av den här karusellen. Det vet ni läsare som följer mina futtiga framsteg på -0.1 kg i veckan. Varför gör jag det, jo för att sätta press på mej själv så klart, att inte falla igenom när motivationen tryter. Jag vill gå ner i vikt för att bli hälsosammare och för att bli snyggare. Skulle ljuga om jag sa något annat. Jag vill sola mej i glansen när andra människor beundrar mitt nya smala jag. Jag vill skratta när jag ställer mej i provhytten med en storlek 36 i byxor, skratta för att jag äntligen kommer i så små byxor. 

Mina armar, muskulösa och
omhulldade av mjukt fett

Jag vill njuta när jag känner på min mjuka, fasta mage, som inte väller ut och njuta av synen av mina muskulösa armar, som idag har ett rikt omfång av hull runt sej. Det är vad jag vill uppnå. Och jag vill nå dit för att jag kan. För att jag har gjort det. 

Jag, osmickrande bred vid spisen. Så ser jag ut med
dubbelhaka, plufsig mage och stora armar.

Runt mej bantar massor av människor. Ännu fler kämpar med sin vikt, sina kroppar, sina drömmar. För vems skull? Jag jobbar med barn som kallar varandra för tjockisar, där muskler och smidighet är status. Det får mej att tänka ännu mer. Jag känner några som gjort en magsäcksoperation och förlorat upp till otroliga 70kg. Nu är det fler som står på tur. Jag får höra om positiva men även negativa effekter av operationen. Och jag börjar fråga mej hur viktigt det är för MEJ att gå ner i vikt. Skulle jag vara redo att gör ett ingrepp för att uppnå det där som jag skrev om. Än så länge är svaret nej. Nej, jag är inte redo för det. Samtidigt kan jag vara avundsjuk på de som gör operationen. De tar liksom en genväg till drömmen. Det är inte fusk. Och jag beundrar att de vågar. Jag är jätte glad för varje överflödigt kilo de förlorar. Deras viktminskning/ökning har ju ingenting med min egen vikt att göra. Men varför denna hets? Varför är jag med på den?  Kan inte jag, med min hängmage, rultiga lår och dubbelhaka vara energisk, fullt aktiv och stark trots min övervikt? Svaret är jo. Men svaret nöjer jag mej inte med. Jag vill mer. Jag vill förlora 45kg. Eller kanske inte så mycket, men om jag nu får drömma, kan jag få drömma. ( hemlig dröm är kanske egentligen 55kg, men med min kroppskonstruktion är det inte en realistisk dröm) Rent krasst är kanske 40kg det som jag borde gå ner. Och låt det stanna där då. Men 40kg med min ämnesomsättning och mitt liv känns som helt otroligt just nu.

Jag är jätte glad för alla er som lyckas kliva närmare er dröm. Alla ni som med ren viljestyrka, operationer, slit och lust lyckas med era mål. Så ta inte texten här ovanför som kritik till er. Jag beundrar er alla, och jag glädjs för er skull. Men text är mer frågande varför JAG är med på karusellen av att inte vara nöjd med mej själv. För jag tror inte jag kommer att nå mina hemliga mål och drömmar. Är jag en sämre person för det?

Hundträning

Yvonne illustrerar med vanten som hund

I dag tog jag med mej jyckarna till Yvonne. Jag behöver inspiration och en spark i rumpan för att utvecklas som hundförare. Jag behöver tips och idéer på hur jag ska lära hundarna trixs som jag är sugen på men inte vet vilken ände jag ska börja med. Yvonne som bor i Linköping är just kvinnan för jobbet. Det var askallt. När jag mot slutet skulle försöka fota lite så var fingrarna å kalla att det inte hände någonting när jag tryckte på avtryckaren..... Det var KALLT! Vi tränade dock inomhus - utan värme. Jag var nyfiken på hur jag skulle lära Pluto att sluta tugga på apportbocken. Hur jag skulle lära honom att hålla den och släppa på kommando. Jag lärde mej tre nya knep och en belöningsform med sluten och öppen hand jag kan komma att använda i alla grenar vi tävlar i. Coolt! Pluto kom springande till mej med apportbocken utan att tugga eller flippra med den! Han blev säkrare att lämna den i handen och jag kan konstatera att det nog inte blir någon lydnads start före augusti! Vi tränade även ingångar på ett nytt sätt. En dag kanske han och jag fattar hur vi ska göra, tills dess övar vi och ser om det sker mirakel. Yvonne visade hur jag skulle lära Bobbo att 

Bobbo var överförtjust i sina nya trix

buga, och tillslut började han fatta lite. Så om jag bara är ihärdig fattar han nog det snart! Vad hon proppsade på var BURKEN. Så nu ska jag hitta en burk och lär mina hundar att snurra på en burk och då ska fotgående och alla positioner gå jätte enkelt (????) Jag har lärt mej att inget är 

Kenzie kan redan
det mesta

enkelt när man är en halvbra förare. Åza var med och tränade sin lilla Kenzie som blivit stora damen. Redan nu vid 7 månader kan hon mer trix än Pluto och svårare trix än Bobbo. Japp, så där blir man knäppt på näsan....... och inspirerad.

Tinne är med i landslaget

Underbart söta Vera

Efter träningen släppte Yvonne ut sina sötnosar Vera och Doris. Bedårande hundar från Holland, bordercollies. Tinne var också med. Det är hon som är med i landslaget med matte Yvonne. Söta som godis och riktigt trevliga 
hundar. En sista förmaning innan vi åkte och löfte om att vi ska ses  om 6-7veckor för en uppdatering av våra metoder. Tävlingssäsongen är nära och det skulle vara kul ha blivit lite bättre då!

Vera och Doris, blivande landslagshundar?

En tur med kameran

Medan klubbkompisarna roade sej med att starta årets första tävlingar tog jag med mej abrnen ut i skogen för en stärkande promenad i kylan. Jag tog med mej kameran för att fota lite och hade med mitt 75-300objektiv. Jag är egentligen inte en digitalfotare. Jag älskar min analoga kamera och tycker bilderna från de gamla kamerorna känns lite bättre. Men det är väldans mycket billigare att fota med en digital, och rik är jag inte..... 
Jag har ju äntligen min Canon som jag köpte på Tradera och jag är lycklig över det. Men jag fotar på tok för lite för att komma underfund med den. Eftersom det är batterigrepp på den är den lite tyngre än vanliga kameror och det gör att jag inte kan hålla den lika still som jag en gång i tiden kunde göra med min gamla. Vilket resulterar i suddiga bilder alldeles för ofta, eftersom jag har en förkärlek att fota på långa slutar tider. Att mina händer inte är som de ska bidrar säkert sitt till. Så jag är nog tvungen att inse att jag behöver inhandla minst två stativ till kameran. Mitt gamla har gått sönder. Jag har även 

 problem med att jag får massor av skräpfiler när jag lägger in bilderna på datorn. Så det ska jag försöka redan i morgon att trolla bort. Vad jag försöker göra är att ursäkta att alldeles för många bilder blir riktigt, riktigt dåliga. Och pinsamt många blir oskarpa. Det förtar dock inte min glädje att fota. Och jag vet att när jag väl kommit upp till 2000 tagna bilder så är jag himla mycket bättre igen. Nu tar jag inte riktigt tiden att ta bilderna ordentligt. Jag fuskar lite med autofokus och till och med ibland med att ha hel automatik på. Aj, aj, pinsamt, 



   pinsamt! Men jag påstår inte att jag är nåt proffs. Och jag vet att jag var väldigt mycket bättre förr på att fota, så det finns nånstans därinne. Ska försöka hitta tiden att plocka fram det igen. En annan dag. I dag 

var jag dock ute med hundar och barn i skogen och försökte fånga lite pixlar i den dova skogen. Motiven blev såklart det jag hade. Och eftersom jag inte har vett att skämmas lägger jag ut några bilder. Jag kände mej lite mer levande igen! Fotografering är underbart!

Mera plugga

Jag kom in på de kurser jag sökte till. Jag är behörig, fick plats och på väg att få yttligare ett ämne till min behörighet. Lite nervös har jag varit för att klara av att plugga 125% och jobba 90%. Men jag är ju en sån som fixar det mesta i slutänden, kände jag...... så läste jag schemat! Det finns inte en chans på trilijonen att jag fixar det! Jag stirrade på schemat, fick tryck över bröstet, svårt att andas och kände hur allt blod lämnade mitt ansikte. Sedan pratade jag med de engelskalärare som jobbar på skolan som gått kursen. De bleknade och berättade att året med engelska, med de kurser jag tänkt gå, hade varit de värsta i deras liv. De hade inte hunnit med någonting! Knappt sova, äta eller leva. Det hade varit engelska 24timmar om dygnet. Rent spontant känner jag att det inte är det jag vill ha! Redan efter vecka 2 var det examinerande seminarium på TRE böcker. Med jobb, barn och hushåll skulle jag inte ens hinna läsa böckerna på 1½vecka. Jag har gått och sugit på karamellen. Alla säger åt mej att låta bli att läsa. Jag vill ju egentligen inte ens ha engelska. Nästa vecka börjar kursen. Nästa vecka kommer mina chefer tillbaka jag ska ta ett snack med dem. Se vad de tänker om mej i framtiden. Det finns flera alternativ, Stefan tar mer engelska, jag mer SO. Lina tar mer engelska, jag får mer spanska. Då kommer jag upp i heltid, har mina ämnen och de får sina. Alla är glada? Jag slipper läsa engelska och kan börja fundera på biologi igen. Har ju alltid drömt om att få ha lite biologi också.... Eller så kanske jag äntligen har tiden att gå kurserna om vår stora rovdjur i Sverige, också ett ämne jag länge velat läsa. Sedan har ju hundens beteendeetologi 3 kommit, och den är väl klart att jag vill gå, jag har ju del 1och 2! Spanskan vill jag fortsätta läsa. Jag behöver fortsätta utvecklas. Bli bättre, bli säkrare. Bli mer avancerad. Inte för jobbets skull, men för min egen skull. Åhhh, hur ska jag göra? Det är så mycket som står på spel nu med legitimation osv. Behöver liksom speeda upp tempot lite!

Jag vill skydda, vakta, gråta.

Att vara mamma till barn som inte följer normen är både en gåva och en känslomässig resa. Mina barn är sensitiva och har ett enormt känsloregister. Positiva egenskaper jag absolut inte vill skrapa bort. Men det utsätter dem även för mycket lidande. Som mamma vill jag sudda, vaka, vakta, rädda, skydda. Men allt jag egentligen kan göra är att ge dem verktyg att ta hand om och skydda sina starka sidor som kan göra så ont så ont. Men hur gör jag det när jag inte är på samma sätt? Jag förstår ju inte! Eller finns det en del av mej i dem? Hur var jag i den åldern? Kanske borde jag förstå bättre? I dag hade jag samtal med ett av mina barn. Vi pratade och pratade. Det gör så ont att höra. Allt jag kan vara är en förebild, en trygg famn, en stöttepelare. Jag kan inte vara deras bästa vän, hela deras vuxenvärld eller kontrollera världen runt dem som de lever i. Min uppgift är att lyfta deras styrkor, lära dem leva med sina svagheter och få dem att fatta beslut som är bra för dem.


I dag kan jag stolt säga att jag har tre barn som gör vad de vill göra och inte gör vad andra säger åt dem att göra. I dag kan jag säga att jag har tre barn som tycker om sej själva. Jag vill gärna behålla det.I bland hoppas jag att orosmomentet ska försvinna bara jag säger det.. Men det gör ju inte det. Som mamma känner jag mej ensam, för ingen annan pratar om problemet. Det känns som jag är väldigt ensam med att ha barn utanför normen. Men jag behöver bara gå till min arbetsplats för att inse att så inte är fallet. Hur har de lyckats? För de barnen, de känsliga, snälla, godtrogna har det jättebra, är accepterade och trivs med livet. Hur har de lyckats? Jag vill med lyckas! Som ni förstår pratar jag om min son, och om min dotter och om min dotter. Alla ligger utanför normen mer eller mindre. Det är inte alltid ett "problem", och deras gåvor gör mej stolt också. Allt jag vill är att de inte ska må dåligt på vägen. Jag vill att de ska vara så speciella och vackra och bli uppskattade för det. Hur gör man när det inte alltid är fallet?

Efterlysning

Vi efterlyser vettiga barnfamiljer. Gärna med  två eller tre barn i åldern 4-7 år. Ha gärna minst två barn i dessa åldrar. Ni ska inte vara för petiga eller störa er på småsaker. Med fördel har ni gärna någon hund ( läs tik) som används för träning och tävling. Intresse av bilar, motorcyklar, tv-spel och musik tas emot med öppna armar av männen i byn. Om du finns därute någonstans så skulle du trivas utmärkt i vår by. Just nu finns en del objekt i vår by till salu. 


Tre hus på gatan är/har varit till salu. Ett hus är ute på försäljning på granngatan och ett antal tomter med sommarstugor finns till förfogande. Vad vi söker är bra lekkamrater till våra barn och trevliga grannar att umgås med. Hör gärna av er om intresse finnes!

Vår by

Sjön, badplats, lekplats, en oas, rena himmelriket.

 Jag bor i en liten by utan affär,ingen gatubelysning, ingen mack inte ens en fotbollsplan. Vår by gränsar till en annan by som inte heller är så stor. Och våra två byar hör liksom i hop med ett litet samhälle - en stor by där det i allafall  finns en skola. Men ingen affär, ingen mack men de har en fin fotbollsanläggning. I min by har vi många grannar men vi bor inte på varandra. Vi har alla nära till en badplats och väldigt nära till skogen. Vår by ligger på ett berg och backarna runt oss gör träningskort överflödiga. Vi är en del permanenta hus men på sommaren livas stämningen upp av våra efterlängtade sommargäster. Det bjuds på tipspromenader varannan vecka, midsommarfirande, auktioner, fester och gemensamma jobbdagar. I vår by kan man bo anonymt eller vara social, allt efter eget behag. Naturen runt oss bjuder på fält, åkrar, skog,

Klättra, vandra, motionera,
inga problem i vår by!

Åkrar, ängar, vägar och skog, var
man än går möts man av nya vyer.

strand, berg och skog. Men mest är sjön en dragningskraft eftersom den bjuder på små badplatser dit främmande folk sällan hittar. Inga överbefolkade stränder här inte. I vår by är det otroligt tyst. Tystnaden är så hög att du kan höra den. Visst hörs slagen av hammaren och en och annan gräsklippare. Några fåglar tjattrar ibland och nån motorbåt kan störa friden då och då. Men oftast är det tyst. Det gör att själen får vila. Vår by ligger precis på gränsen för för långt ifrån stan. Det tar 10 minuter till Norrköping och några minuter mer till Söderköping. I vår by bor vettiga människor, ganska mycket katter och några hundar. Ibland får vi

Skogen är nära med
många stråk att gå.

Jag älskar våra hundpromenader,
stressfritt och tyst i vår lilla by.

påhälsning av älgen och hennes kalvar, hararna förökar sej men förstör inte, rådjuren strövar över trädgårdarna ock kiden trycker i skogskanterna. Jag älskar vår lilla by där det inte är nån som tävlar om landets finaste trädgård. Där folk uppmuntrar vid ombyggnation, och intresserar sej om man orkat plantera en ny planta. Men har du inte orkat klippa gräsmattan på två veckor är det ingen som surar. Här kan man ströva i flera timmar om man vill, cykla längs med leden eller bara lapa sol vid vattnet.

Vårt ofärdiga, älskade hem!

 Jag är så glad att jag åkte och tittade på det lilla, röda, fula huset. Jag är så glad att jag såg potentialen och övertalade Marcelo att köpa huset och tomten som inte var mycket för världen, mest var det ett myggfarm. Nu, fem år senare, bor vi i ett ofärdigt hus, på en halvrenoverad tomt och lapar sol, lyssnar på tystnaden. Vårt hem är vår lyx!

Vikt v4

Jag tycker inte veckorna springer i väg så fort. Jag tycker att det är oändligt långt mellan söndag och söndag. Ändå kan jag häpna över att att jag nu hållt på i fyra veckor med att tänka på rörelse och mat. Fyra veckor! Som tyst mål satte jag att försöka gå ner 1kg i månaden. Det är lågt satt. De flesta går ner 1kg på en halv vecka. Men min kropp funkar ju inte som andras och mitt viktigaste är att äta, äta, äta. Problemet är att jag inte vet var balansen är mellan träning, äta och vila. Så jag gör gärna något va det lite för mycket. Här hemma har vi börjat äta på mindre tallrikar. Det är en metod som brukar vara effektiv. Men jag är för hungrig, så en portion räcker inte, så då tar jag lite till. Den måltiden besvarar mot ca en vanlig måltid på våra större tallrikar, so whats the point? Men jag inbillar mej att det kommer göra skillnad, så småningom. Eller så blir det tvärtom. Min träningsdos ökar lite i taget just nu. Judonträningen började igår. På fredag blir det 40min i gymmet medan ungarna tränar judo. Promenaderna har blivit lite längre än förut. Nu ligger de flesta på över en timme, oftast runt två och lite till. Så successivt rör jag mer på mej. Nu tycker jag nästan att de två dagar jag tog det lugnt förra veckan gör att veckan gått dåligt. Men det är stressen över att hinna allt som förvärrar mitt tillstånd (tror jag).  Så om jag inte hinner någon dag hit eller dit måste jag lära mej att se den sammantagna rörelsen som ett mål. Jag vill kunna njuta på vägen. Den här senaste veckan har varit skönt att vara jag. Sammantaget har jag haft ett skönt mentalt flow som gjort dagarna njutningsfulla. Ska försöka behålla den känslan hela denna termin - som jag förväntar mej vara en fasansfull tid.


Det som är viktigt för mej själv är att jag börjar titta hur jag ser ut. Att jag faktiskt ser mej själv. Just nu blundar jag glatt och förskönar verkligheten. ( Jo det är möjligt) Så här är jag i januari 2012. Usch så jobbigt att se! Men förhoppningsvis är det nya bilder i december - 12 kg senare!

Resultat v 4
Vikt; - 0.5
Fett: - 0.5%
Träning: Promenader, Wii, judo
Nöjdhets index: 6 - jag är rätt nöjd med veckan. Kan göra      mer, men lyssnar även på kroppen. Skönt!
Må-bra-index: 7 Några mentala dippar då och då händerna och fötterna bråkar, men överlag mår jag riktigt bra.

Min lilla kämpe

Barn kan vara hemska mot varandra. Jag väljer att tro att de i flesta fall inte inser vad de gör. Min kamp här hemma handlar ofta om att min son ofta är utsatt för andras barns oförstånd. Vad du ska läsa nu är att han för ofta blir utsatt av andra barns elakheter. Jag funderar och funderar på vad det är i honom som triggar andra barn. I dag när jag kom och hämtade min son uppdagades en ny hemsk situation som hänt på skolgården. Barnen hade omringat min son, knuffat, svurit och hotat min son. Stora N hade tillslut fysiskt försvarat sej genom att hårt knuffa undan tre äldre grabbar och gått ifrån. De hade kommit efter. När en kompis påkallat en lärares uppmärksamhet ställer sej läraren på de andras sida!!!!! Här gör han mej jätte stolt genom att tjafsa emot läraren, argumentera och vägrat släppa på sina principer. (ungarna ville ha hans boll, läraren sa åt honom att lämna ifrån sej bollen, han vägrade). Av någon anledningen lämnar läraren platsen och barnen går på min son igen. Han är rädd, men visar det inte. Ger sej inte.Till slut vågar han inte mer, då sköt han iväg bollen sa åt dem att hämta den själva, sen gick han. Det här är min son som alltid förut gett vika. Min son som tappar humöret och börjar gråta och tandlöst ber barn att sluta. Min son som alltid förlorar då andra börjar skratta åt honom. I dag stod han upp för sej själv, han argumenterade och trots att han var jätte rädd visade han inte sin rädsla utan försvarade sej själv både mot vuxna och mot barn.


Jag som mamma ville såklart reda ut allt på en gång. Efter flera telefonsamtal fick jag tag på en pappa. Hur ledsen jag än är för min sons skull så går det inte att komma ifrån att jag tycker det är rätt jobbig att ringa hem till andra och säga åt dem att deras gullungar inte alltid är änglar. Vad jag är jätte tacksam för är att vi har så många bra föräldrar här ute i våra byar. Pappan reagerade precis å som jag själv hoppas att jag reagerar om jag någon gång får ett liknande samtal. Han blev arg, var samlad, pratade med sin son. Sonen var rakryggad nog att berätta vad som hänt och bekräftar då Stora N,s berättelse. Sedan ringde pappan upp och garanterade att det aldrig mer skulle hända, sonen fick be om ursäkt till min son. No hard feelings. För det är han värd en eloge! De andras föräldrar får jag ta i morgon. Läraren ska få förklara sej ordentligt. Just nu står hon högst upp på min sons hatlista. Själv måste jag väl förbli neutral tills jag hör hennes sida. 


När jag åkte till judoträningen efter allt redande så kände jag hur kroppen blev matt. Jag ville gråta. Jag var rätt slut faktiskt. Det är så mycket känslor som stormar när nåt sånt här händer ens älskade barn. Mina tankar gick då till min kusin och allt hennes redande i o med pedofilen som bestämde sej för att flytta in i deras liv. Vilken styrka måste det inte ha krävt? Jag beundrar henne. Har alltid gjort, men ännu mer när det gäller sånna här saker. Jag älskar min son så mycket. Jag förstår inte vad det är som gör att Stora N får så många smällar. Är det för att han tar åt sej. Att han har ett främmande språk, inte svär, inte säger elaka saker?  Nu ska jag försöka bara njuta av att han hade styrkan att försvara sej själv. Kampen kommer fortsätta, men idag vanns en liten seger. Segern om att stå upp för sej själv.