Inte välkommen gäst

Vi har fått en ovälkommen gäst i huset. Herr Magsjuka. Själv mår jag lite illa. Den som är dålig är Stora N som glatt satte sig på skolbussen i morse och tio minuter senara anlände till skolan illamående. Fröknarna peppade på honom att jobba på i klassen och det gjorde han tills kaskaden med stor K färgade golv, väggar, kläder, dörrar och fröknar med kräks. Toaletten var upptagen och han hann inte till en annan. Stackarn. Så det blev en tur till skolan istället för till dagis. Nu är vi hemma hela familjen. Slambilen är här och tömmer vår brunn och kylskåpet är laddat med kräkvänlig mat. Kanske betyder det här att jag  kan blogga i kapp nu?

Tradera 4

Nu har jag shoppat nog för i dag på Tradera. 


En kamera och lite kläder till Stora N. Det blev skörden. Jag är fortfarande lite skakis över kameran. Tycker det är läskigt att ge bort pengar utan att ha varan... för det är rätt mycket pengar. Men jag tycker jag är värd det. Så då lägger jag de pengarna på mej. Klockan är snart midnatt. Jag har några budningar till som jag hoppas ska gå in. Men de avslutas om ett par dagar. Nu tar jag natt och kryper ner hos min bamsing till björn.


   

Tradera 3

Oh herre jösses! Jag har köpt en kamera! Har suttit på nålar sista halvtimmen men den blev min tillslut!!!!! Eller, nåja Marcelo ser skeptiskt på mej och konstaterar att kameran inte är här hemma än. - Vi får väl se muttrar han.... Ja vi får se. Men nu efter alla år har jag äntligen en Canon igen. En som passar min plånbok och som fått massor av bra kritik av experter runt om i landet. Nu får vi se när den dyker upp. Äntligen kan jag börja fota igen.

Eller vi får väl se..... som Marcelo säger.

Tradera 2

Jag vann inte stativet.......... kanske lika bra. Den var vit, och jag gillar svart!

Tradera 1

Ursäkta hur smart är det att lägga bud på ett stativ för kameror utan att ha vunnit kameran först?
Jo, jag har gjort det på tradera. 3 min kvar så får vi se om jag vinner......

Funderingar?

Det känns inte riktigt bra. Inte som förr. Inte lika mycket. Det har liksom......slocknat lite. Förändringar. Inte till det bättre. Dåliga? Hmmm.... Jag funderar mycket kring det. Kan man göra mer? Göra bättre? Vad? Eller är det inte där felet ligger? Är det jag som är inne i en fas i livet där mer inte är mycket nog? Jag vet inte. Kanske en kris till på G? Jag funderar vidare

När vi var och tävlade i Sundbyberg kom en bekant fram till oss och frågade om vi kunde ställa upp på en enkät fråga. Absolut. Hon tog ett kort och idag fick jag ett meddelande via fb att jag och Bobbo var med i tidningen Hundsport. Jag måste erkänna att jag tycker det är lite kul. Bobbo är värd allt beröm han kan få! Bobbo är bäst! Vill ni se och läsa så kan ni gå in via Maries hemsida (hon tävlar taxar i agility och freestyle!) där tidningen finns.Klicka på länken nedanför så sen ni oss. Visst är han fin min Bobbo!

20 år av saknad

För 20 år sedan försvann ni mina vänner. En efter en lämnade ni ett tomrum i världen och saknad i mitt bröst. För 20 år sedan sänktes era kroppar ner i den mörka myllan och i dag står endast en sten rest för ert minne. 
Oki
Zello
Camilla 
Mommi

 Trots att åren går och trots att jag inte är så duktig på att besöka era gravar finns ni i mina tankar varje vecka, ibland varje dag. Ni lämnade avtryck. Ni lämnade spår. 



Zello tog sitt liv, Camilla fick sitt liv taget. För tidigt. För fort. I dag skulle Camilla vara 42 år och Zello 37. Ni skulle ha varit vuxna. 

Mormor och morfar hade sitt liv bakom sej. De hade sin historia och jag och mina släktingar är deras framtid. Men sorgen är inte alltid mindre för det. Det gör ont, ont, ont. Mina barn har sina mellannamn efter min mormors mellannamn. Ett sätt att hedra en kvinna som gjorde skillnad. En kvinna som betydde något här i världen. Jag bär min morfars efternamn, mina barn bär hans namn. Det svallande estniska blodet, det sega virket, envisheten. Mannen som vågade stå på sej. Mannen som vägrade döda när han insåg vad dödandet betydde. Mannen som fick gräva sin egen grav innan han flydde från sitt hemland, sedan missade han båten i Göteborg med destination Canada pga av en fylla, och då slog sej till ro och bildade familj med min mommi. Två flickor fick de, som sedan fått tre flickor och vi i vår tur har fått tre flickor och en pojke. Mommi och oki, två människor, av min familj som varit en del i världshistorian. Varit en del av det vi läser om och som lämnat avtryck i vår lilla familj. Deras tid på jorden var slut. De fick sina år. Men jag minns dem med saknad. Hade velat behållit dem tio år till. Men nu blev det inte så.
 Ingen av mina vänner fick skriva ett kapitel till.  Deras låga har slocknat, men ljuset de strålade har lämnats kvar i mej. Jag minns er. Jag kommer ihåg era misstag. Jag kommer ihåg era vinster. Jag har lärt av dem. Jag saknar er! Jag berättar om er.

Helg i huset

  

En gång i tiden betydde sjuka barn att jag var tvungen att stänga in mej, låsa alla dörrar, täta alla fönster och elda järnet. Nu kan jag göra lite mer som andra föräldrar med sjuka barn. Bylsa på dem lite och ta ut dem en stund. Helt otroligt! 
Så trots att Lilla N har varit febrig har Jonna kommit på besök och vi satt upp till nästan midnatt och pratade i mitt kök medan en efter en i hushållet somnade. Under lördagen vågade jag ta på ungarna lite varmare kläder och bege oss ner till sjön i den strålande solen. Hundarna får ju inte promenader som de bör när ungarna är sjuka. 
Så vi tog med oss frukosten ner dit så att hundarna fick nåt annat att nosa på. Sedan klättrade vi uppför berget till utsikten. De två stora sprang runt som galningar och Bobbo njöt av att få springa upp och ner för det branta berget. Vi avslutade med en liten promenad Lilla varvet runt. Sedan var vi inlåsta resten av dagen och Lilla N ser faktiskt kryare ut. Huvudvärken försvann och tempen hade på kvällen blivit normal.

Lilla N klättrar uppför berget

Ungarna på Utsikten

Även hundarna älskar berget ovanför vår badplats.

Jag i provhytt....NEEJ!

Idag skulle Stora N åka hem för första gången till en av sina nya klasskompisar. J. Hänförd av deras hus blev jag och tjejerna också kvar en stund. J;s lillasyster H och Mittimellan N hittade varandra och lekte suveränt bra ihop. På vägen därifrån förkunnade Mittimellan N att den nyvunna kompisen och Linn var de roligaste att leka med i hela världen. Mina döttrar och H har lekt förut under fotbollsträningar och matcher och de är lika gamla, så kanske blir de kompisar en dag? 
Sedan åkte vi och införskaffade nya pluppar till garderobshyllorna som rasat och jag passade på att smita in och prova lite kläder........ Det är verkligen INTE kul i provhyttar!

Lite blomster vid familjegraven

Sedan åkte jag och tjejerna till gravarna i Eneby. Vi planterade lite blommor, viskade kärleksord, skänkte de döda en kyss. De har legat där nere under jorden länge nu. Själarna som gått bort. Som inte finns här mer. Vi lämnade kyrkogården för att samla ihop familjen igen, åka hem, vila lite framför TV;n, träna lite hund på gräsmattan och för att måla. Kanske borde jag ha åkt till tävlingen på bruxan idag. Men jag vågade inte med Lilla N. Det är skillnad på att vara ute i tre kvart och att vara utomhus i tre timmar. När hon dessutom inte är 100bra så blir hon extremt mammig så hon håller i mina kläder hela tiden. Jag känner att jag prioriterat bort mina barn för hundarna nu de senaste veckorna. Dags att ägna dem lite tid också. Jag räcker inte till hela tiden. Och denna helg blev det så här. Det har varit en bra helg. Med mycket film-tittande, lite spanande efter himlafenomen (och vi såg en del oxå!) en del spelande, mycket kramar, lite sol och frisk luft och framför allt mycket vilande. Speciellt Lilla N och jag har sovit middag tätt tätt sammanslingrande. Vi har skrattat och även skrikit åt varandra här i huset. Vi har sjungit, målat och läst tillsammans. En riktigt mysig helg med andra ord. Inte smärtfri, men ändå härlig!

Grattis Ella!

I dag fyller fina, fina Ella 9år. Ella som är en av de mysigaste bordercolliesen jag träffat. Ella med sitt blåa och sitt bruna öga. Ella som alltid haft massor av fart, ork och energi i kroppen. I dag blir hon 9år. I dag är hon märkt av sjukdom. Hon är fortfarande glad, men också arg när smärtan tar överhanden. Hon går på dagliga mediciner men tycker fortfarande att livet är roligt att leva. I går lekte hon med mina barn, åt upp godiset på vardagsrumsbordet, låg på mitt hårda köksgolv och såg ut som den busiga lilla valp jag en gång mötte ute på vägen på väg hem från stallet. Då träffades Bobbo och Ella för första gången. Hon var söt som en pralin, och Bobbo var två månader yngre än en av de gulligaste valpar jag sett. Att de flera år senare skulle bli vänner kunde vi inte veta då. Men det blev de. Och tillsammans har vi tränat, vandrat och busat ihop. Om två månader fyller Bobbo 9år. Och i dag är Ellas dag. Jag är säker på att hon får nåt smaskigt ben att mumsa på, och en lagom lång promenad. Grattis Ell!

Snäll mot mej...

Jag håller på att stressa ner. Det är svårt. abstinensen kommer krypande. Vill göra nåt och göra nåt nu. Men kroppen är så trött så trött och ryter i; nu får det vara nog. Jag behöver vila! Jag lyssnar. Jag hör och jag försöker. Jag har även under de senaste mardrömsliknande veckorna misskött min kost å det grövsta. Genast kommer gamla monster upp. Otålighet, rastlöshet, dåligt humör, huvudvärk, orkeslösheten, ledsamheten. Och jag vet att det ändrar sej när jag börjar fixa med maten igen. När jag sköter kosten. Men hur otroligt svårt är det inte att bara lägga av och gå tillbaka! Jag blir så otroligt trött på mej själv. Och orken att verkligen ta i tu med det har jag inte! Men nu håller jag på att stressa ner. Det är första steget. Sedan kommer maten. Att det ska vara så svårt att vara snäll mot sej själv! SUCK!

Levnadsord av död man

“Your time is limited, so don’t waste it living someone else’s

 life. Don’t be trapped by dogma — which is living with the

 results of other people’s thinking. Don’t let the noise of 

others’ opinions drown out your own inner voice. And most 

important, have the courage to follow your heart and 

intuition. They somehow already know what you truly want to

 become. Everything else is secondary.” - Steve Jobs, RIP.

Så lätt att hålla med. Så skönt att leva efter, så himla svårt att efterleva!

Oavsett vad man tycker om Jobs, en pionjär och en visionär var han. 

Men jag kan ändå undra om hans familj var glad åt att han arbetade så in i det sista. Eller var det det som höll honom uppe? Oavsett vilket har han ändrat alla våra liv för alltid.

Vab

Hösten är verkligen här nu, med fina färger och VAB

Jag får vara hemma idag. Lilla N har feber och har ont i huvudet. Ömsom superpigg och ömsom en liten ynklig bäbis. Barnen har varit  förskonade från sjukdom det senaste halvåret. Jag är gärna hemma med mina tjejer. Det var länge sedan vi fick heldagar tillsammans i lugn och ro. Dessutom kommer ju Stora N hem efter skolan och kan vara med och mysa. Jag har tagit med mej massor av prov som ska rättas under dagen. Så visst kan jag beta av lite arbete hemma också. Men vi får se vad dagen har att erbjuda.

Lite hundträning? Det är ju bara några dagar kvar tills nästa tävling. Lite tvättning och städning? Huset behöver piffas upp en aning.Om man uttrycker sej lite milt. Kanske sova ikapp lite av nattens förlorade sömn...... en superhet, skrikande liten tjej är inte bästa sömnpillret om man säger så. Hmmmm...jag undrar om dygnets timmar räcker till allt det där?

Magisk tisdag

Frisk skulle inte så tokigt att bli.

Tisdag! Magiskt. Som jag har längtat efter denna dag! Tisdag. Ni hör väl själva vilken underbar dag en tisdag måste vara. I dag ska jag äntligen, äntligen till napprapaten! Kanske kommer min kropp sluta vara som en smärtande vandrande onthet. Jag vet att jag gnällt förut. Ganska mycket på senaste tiden. Både här på bloggen och i verkliga livet. Men alla som går runt med konstant smärta under en längre tid vet vad det gör för humöret. Varje dag de senaste tre veckorna har jag haft så ont att jag vill kräkas. På riktigt. Illamåendet och smärtrycken har fått mej flera gånger att i panik titta var närmaste plats att spy på finns. Och ingen vila har jag fått. Det gör ont att sitta, ligga, stå och att gå. Det gör ont att träna, att vila och göra saker i maklig takt. Smärtan har liksom varit överhängande över allt jag har gjort, och det skapar viss frustration. Men jag beställde tid för länge sedan. Trodde inte det skulle vara så farligt att vänta. Och nu är jag äntligen här. Äntligen. För mej är napprapaten en man med heliga händer som rättar till det mesta som står fel i min kropp. En undergörare, en helbärgare. Han förvandlar ont till gott. Och nu behöver jag lite lättnad i min tillvaro. Klockan är halv fem på morgonen när jag skriver det här. Ännu en natt jag inte får sova ordentligt eftersom jag har för ont. 


Ja, jag vet, andra har det värre än mej. Och vad är väl ett par veckor jämfört med....... osv osv. Men jag är trött på att ha ont. Jag är trött på att ha ont och ändå försöka leva ett sånt normalt liv som möjligt. Senaste dagarna har jag funderat på om man kan gå till en läkare och få starka smärtstillande tabletter utskrivna, så att vardagen ska funka. Jag har funderat på om jag kan åka in till akuten lägga mej på en brits och tjurigt vägra röra på mej tills de hittar vad det är som bråkar i min kropp. Jag skulle så gärna vilja att de fixar allt på en gång. Min vrister som viker sej och som smärtar på alla ojämna underlag. Min inflammerade fötter. Min bråkande rygg. Min oerhörda huvudvärk. Låsningarna i nacken och skuldrorna. Muskelinflammationerna i ryggmuskler och rumpan. Mina domnande händer. Min bråkande mage. Min låga ämnesomsättning och den högst irriterande menstruationen som återkommer varannan vecka, eller uteblir helt. Jag skulle vilja kunna äta allt igen och jag skulle vilja minska sisådär en 50 kg i vikt eller så. Ja, eller kanske inte riktigt så mycket. Men nästan. Tror ni de skulle kunna fixa allt det här på mej?........nej inte jag heller. Men jag har stora förhoppningar om att nacken, skuldrorna, rumpan, huvudvärken och svanken kommer må bra om bara några veckor. Jag tror jag kommer må väldigt mycket bättre redan i morgon. Kanske redan idag(?). Vikten får jag nog leva med och glutenintoleransen likaså. Men drömma kan man ju!

Avslutning

Slalom

I dag var det avslutning på agilitykursen. Vi hade en lätt hoppbana som hundarna fick prova. Alla kom inte. Men det var ganska skönt. Det gick fort då. Hundarna och förarna var kanonduktiga. Jag blir alltid lika förvånad över hur mycket de lär sej på en nybörjarkurs á 7-8 gånger. Klart bäst var en portugisisk vatten hund som alla instruktörer förälskat sej i. Hon är pigg, lättsam, söt (fäller inte) och otroligt samarbetsvillig. Jag hoppas de och alla andra tar chansen att gå fortsättningskursen i vår. Vore kul att se dem på tävlingsbanorna i sommar. 

Framåtdriv

Under kursens gång har vi tränat slalom, kontaktfält, tunnlar, långhopp och balanshinder. Deltagarna har varit mestadels large hundar och det är ganska ovanligt. Vi har haft otroligt snabba hundar, och hundar som tar det i lite makligare tempo. På utvärderingslapparna fick vi idel ros, förutom av ett par. Men de har typ klagat på allt sen de började. Tyvärr drog deras attityd ner glädjen att hålla kurs.

Kontaktfält

 De var så tongivande i gruppen. De ville ändra tider, flytta dagar,stryka vissa av hundarna som skulle gå på kursen,  gå fram lite för fort, lyssnade inte på vad vi sa osv osv. När vi inte tillgodosåg deras behov var det suck, stön och mycket pussel. Jag är glad att Ann, världens bästa Ann var med och hjälpte mej under kursens gång. Just nu känns det inte som om jag vill hålla kurs igen. Klart den känslan kan gå över. Men jag vill alltid att alla deltagare ska känna sej nöjda efteråt. Alltså känns det lite som ett misslyckande med deras negativa attityd. Men så har jag ont och är sjuk. Med andra ord lite överkänslig just nu. Och det tänker jag vara tills det går över. Så det så!

Agility med glädje o fart!

De andra deltagarna har varit underbara, fantastiska och magnifika. Det är de som jag får ta med mej, när jag mår bättre. Det är kul att ha kurs. Men det är också väldigt skönt när det är över. Dagar frigörs och schemat blir lite mindre späckat. Nu ska jag ägna lite mer tid till mina egna voffsingar. Och kanske fika med en vän eller två!

Att vakna en söndag

Vår baksida i höstdiset

Jag i nyvaket
tillstånd

Det är inte riktigt roligt att vara Åza just nu. Jag har så väldans, jävla ont i kroppen. Det drar ner på sömntimmarna, på orken och på lusten. I morse vaknade jag vis sju tiden. En söndag. Diset ligger över vår del av byn. I bara en t-shirt gick jag ut på altanen och andades den fuktiga luften. Den kalla, klara luften. Den som jag längtat efter. Hösten är en magnefik årstid. Kort, intensiv, sprakande. Hur kan man göra annat än älska hösten? Hundarna gjorde mej sällskap i tystnaden. Ute hos oss hör man varken suset från bilar eller från några fabriker. Det är väldigt tyst. Jag satte mej på det kalla trät. Huden knottrade sej. Jag kunde andas. Sakta vaknade kroppen till liv. 

Hundarna med mej överallt

Hundarna nosade av gräsmattan, följde ett harspår, Pluto visade stort intresse över ett par färska rådjurs pluttar. Sedan lade de sej på mina fötter. Nära. Tillsammans. 

Tomten i tidigt morgon- höstskrud

Kallt. Tyst. Friskt. För att inte bli sjukare reste jag på mej, försökte sträcka ut mina ömmande muskler. Jag kände hur lusten sakta kom tillbaka. Nu är jag redo för dagen.

Hundkärlek

Jag har två fantastiska hundar. Jag tittar på dem och uppslukas av kärlek. Mina hundar är så inobenta gulliga och underbara.


 Bobbo föddes fantastisk. Bobbo är både snäll, tuff, 

lyhörd, uppmärksam och egensinnig på en gång. Dessutom har en potential som jag inte kunnat plockat fram, för att jag inte har kunskapen, men som ändå har hjälpt mej att bli en bättre förare. Han är min stjärna, min första son. Min underbara, underbara kille! När han kommer och lägger huvudet i mitt knä värms mitt hjärta. Han kan som ingen annan få mej att känna ren, ren lycka. Han har berikat mitt liv i snart nio år. Nio långa, underbara år. Han är den hund jag har rått vara längst med. Axton fick jag ju ta bort i förtid. Hundarna jag hade när jag var liten lämnade mamma alltid bort i slutänden. Så Bobbo, min första egna hund från början, har jag haft turen att få nio bra år med. Och fler står på lut. Det känns bra. För han är min stora kärlek.

Pluto kom in i vårt liv med dunder och brak. Det har varit en del restriktioner runt honom. Mycket känslor att bearbeta. Rädslor,fel hundras, slagsmål  och nya träningsmetoder. Men Pluto är clownen i familjen. Han är humoristen som bjuder upp till skratt fler gånger om dagen. Han är hunden som ungarna fullt ut får busa och leka med. Han är otroligt rolig att arbeta med. Han är så lättsam och underbar. Ett riktigt klipp, om man får säga så. Han smälte in i familjen på en gång. Han accepterar vår lunk, vår vardag om den så bjuder på hårda arbetspass, avslappnade promenader i skogen eller en slappardag i huset. När jag smeker hans hängande läppar eller masserar hans kropp undrar jag i mitt stilla sinne hur jag kunnat levt så många år utan Pluto. Han är så ung och omogen. Det gör att han hittar på galna upptåg hela tiden, har en enorm arbetsglädje och gör tokiga saker som får mej att bara gapa ibland. Han vinner de flestas hjärtan. Hundrädda, hundrasister och andra, alla faller för min tokroliga clown. Han är en väldigt bra representant för sin ras. Han är en väldigt bra familjemedlem!

Hundarna kanske kräver en del. Men de ger desstå mer. Eftersom vi bor som vi gör är det en fördel när orken tryter, ungarna är sjuka eller vädret är pissigt. Att gå ut och träna lite freestyle, eller att gå ner och apportera på sjön är så enkelt här. Vi har möjlighet att träna föremåls sök både på tomten och på allmänningen vid sjön. Dessutom ligger skogen nära. Det underlättar. Hundarna kanske inte får tre timmars promenad om dagen men de får vara ute på tomten flera timmar varje dag. De tränas mer eller mindre varje dag och vi går ömsom i skogen och ömsom på vägen här hemma. Varje dag har jag hundtid. Tid som jag lägger på att få dem att må bra. Vilket betyder att jag mår bra. Mina underbara, underbara doggisar!

Pluto och Bobbo, mina härliga hundar!

Ett bra jobb

När jag gick ner trapporna från parkeringen till mitt arbete i morse så rann allt det dåliga bort. Mitt otroligt dåliga morgonhumör försvann. Värken gick bort och jag kände hur mungiporna började dra uppåt istället för neråt när jag mötte mina elever. Då vet man att man trivs på jobbet!

Till de som sa att de gillade mej men ville mej illa.

I bland undrar jag hur människor tänker runt mej. Jag får känslan av att andra tittar på mitt liv, ojjar sej lite för sakerna jag gör och kommer med domedagsprofetior men blir besvikna när inget dåligt händer. Om jag sedan får en dipp, blir trött då är de på mej som hökar och skockar på sina huvuden med  vad-var-det-jag-sa minen och säger åt mej att ändra på mitt liv. Varför får jag inte bli trött? Marcelo har i oförstånd sagt ett par gånger Välkommen till riktiga livet , det är så det är när man jobbar. Du är vuxen nu. Jag går i taket. Vad är det för liv jag har levt innan då? Ett låtsas liv? Jag har arbetat under ganska många år innan jag började plugga. Jag är väl den som i stort sett själv tagit hand om barn och hushåll. Är det att vara vuxen för att man har ett betalt jobb? Jag har inte frågat vad han menar. Låter bara kommentaren passera. Vill inte veta vad han vill få sagt. 


 Nu är jag där om min trötthet. Jag får inte bli trött. Jag har jobbat mycket sista dagarna. Och det är helt ok. Jag dammsög klockan tio häromkvällen och skurade golven för att jag inte riktigt får till tiden tidigare på dagen. Jag håller i agilitykursen, aktiviter med barnen och arbetar för att få en fungerande kropp igen dessutom är jag är sjuk. Varför kan jag inte få säga att; Jag är trött nu! utan att få en uppläxning om att jag borde ta det lugnare. Det är ett val jag gör osv. Andra får ju säga att de är trötta! Märkligt det där.


Jag har även fått utskällning för att jag är falsk för att jag inte mår sämre över min barndom. Jag har blivit anklagad för att sätta på en falsk fasad och dölja mina riktiga känslor bakom en glad mask. Samtidigt som folk nickar mot min övervikt och undrar över varför jag inte tar i tu med den. Det är väl ett tecken på nåt, eller hur? Även om jag kan avfärda mycket som kommer runt mej, så funderar jag över dessa kommentarer. De återkommer med jämna mellanrum. Jag verifierar dem, avväpnar dem och funderar ett varv till om de kan stämma. Även om jag kan verka vara en person som kastar av mej det mesta, ruskar på mej som en hund, så tar jag åt mej. Det gnager. Inte hela tiden. Mest när jag är trött. Så, ibland alltså.  Och nu är ibland.

Alla ni som önskar mej illa. Alla ni som vill se mej ledsen, som kan nicka förnöjsamt när mitt liv inte är tipp-topp nu är det dags för er att frossa. Jag känner mej, trött, trött, trött, lite ledsen, sårbar, känslig. Så njut nu. Ha kul på min bekostnad. Känn att ni har rätt. Men beräkna också att de flesta av er inte längre är kvar i mitt liv. Gott för oss båda två!

Jobb

Mitt skrivbord och hylla

Hemma igen. Efter väldigt många timmar på jobbet. Trött. Nu är jag vuxen! Nu har jag mitt jobb. Jag har ett jobb. Coolt! Det känns faktiskt lite konstigt. När jag jobbade på den andra skolan så var det mer på "riktigt". Det var en vanlig skola, med dålig luft, halvruttna lokaler, en mängd lärare, frånvarande rektor. Det var liksom lite svårt och tungt men med en hel bunt kompetenta och kunniga kollegor. Min nuvarande arbetsplats känns mer på........ inte på riktigt. Det känns mer......jag har svårt att sätta ord på det. Det är liksom lite för bra för att vara sant. Lokalerna är för fina, luften för bra, eleverna för bra för att vara sanna(!) och det är för nära till kollegerna. Vi sitter i samma rum. Ledningen arbetar med samma elever som vi gör. Vi kan lätt prata med varandra. Det känns som om det här ska tas ifrån mej. Det känns som om jag fejkar. Som om det inte är på riktigt.


I dag har vi haft föräldramöte. Arbetstiden har varit runt 13 timmar i dag. Som lärare brukar man inte behöva arbeta så många timmar, så jag är trött och sliten i ryggen. Ändå känns det så himla bra. Jag har sånt bra jobb som jag trivs med. Som en av föräldrarna uttryckte det idag; Alla är så glada, och ungarna trivs så det känns nästan som en sekt. Det kan ju låta negativt, men det är inte det. Vi har oerhört nöjda elever. Och nöjda föräldrar. Nu ska jag somna med ett leende på läpparna. I morgon ska jag till jobbet igen och en månad får jag min lön. LJUVLIGT!