Hack i skivan

Varför hakar en onykter hjärna upp sej? Varför måste den tjata och tjata om samma sak som en dålig melodi som aldrig tar slut? Alla reagerar vi olika när vi bli onyktra. Marcelo blir som en kärlekskrank femtonåring som fastnat på -Jag älskar dej. Du är världens bästa. Du är världens bästa fru, kan du inte säga att du är min fru? Jag älskar dej, Kan jag få en puss till? Du är världens bästa. Du är världens bästa fru, kan du inte säga att du är min fru? Jag är inte så full. Jag älskar dej. Kan jag få en puss. Jag älskar ju dej. Du är världens bästa fru.....

Ja, ni förstår säkert. Jätte gulligt. I fem minuter. En halvtimme senare inte så roligt.

Till saken är också att han INTE vill gifta sej med mej. Vilket han starkt argumenterat för i 17 år. Det är det sista året när jag sagt att jag inte vet om jag vill gifta mej längre som han har börjat att försöka få mej att säga att jag vill igen. Jag antar att det är för att han känner sej trygg då. För han vill verkligen inte bli lämnad.

Nåväl, just detta hack i skiva syndromet får mej att bli stel och arg. Jag får reaktioner som jag har jätte svårt att tygla. Och just kärleksförklaringar på fyllan får mej att bli.....nästan äcklad. I natt kom han hem efter en firma fest med just detta hack i skivan. Jag rflekterade inte så mycket då först förens jag höjde rösten och bad honom att vara tyst i fem minuter eftersom han var som Mittimellan N som aldrig riktigt kunde sluta prata. Han blev sårad. Han blev tyst. Jag satt och tittade på en dokumentär om Obama som var ganska intressant, och jag missade en hel del eftersom han ville att jag skulle säga att jag var hans fru, och jag vägrade, eftersom jag inte är det. Tillslut somnade han, sedan körde jag honom i säng. Jag sov på soffan. Inte för att jag var arg, utan för att alkohollukten ger mej huvudvärk och för att barnen kommer dit jag är, och jag ville inte att de skulle sova i dito stank. Så i natt har jag delat på soffan med mina tjejer. Men nu på morgonen har jag funderat på mitt beteende.

Det behövs inte ens en amatörpsykolog för att inse att denna känsla av obehag är ett resultat av den uppväxt jag har. Från att ha gått från att vara ett älskat barn, jag visste att jag var älskad, till att bli ett onödigt ont, för att jag stod i vägen för festerna och drogerna, så var vägen väldigt kort. Det gick på nåt år. Kärleksbetygelserna kom på fyllan, i rätt rus. Och de upprepades och upprepades och upprepades, som en vinylskiva med hack i. Några timmar senare fick jag fly eller gå emellan vuxna karlar och min mor för att de inte skulle slå henne sönder och samman. När nykterheten kom tillbaka försvann de magiska orden. Det har satt sina spår. Jag klarar inte riktigt av det där. Förr reagerade jag med att brusa upp, bli oresonlig och det kunde resultera i bråk mellan mej och min älskling. Men sen jag kom på mej själv kunde jag sätta ord på det och han fick förståelse för mina reaktioner och jag har lärt mej att dämpa dem. Men igår påmindes jag igen.

Jag förundras över att kroppsminnet är så starkt. Att en rationell människa inte kan hejda den flodvåg av känslor som vissa situationer väcker. Jag blir inte arg på mej själv, närmast förundrad. Jag känner ömhet för barnet som fortfarande lever i mej. Den lilla flickan som blev så orättvist behandlad. Jag klappar henne på huvudet i bland och viskar att allt kommer att bli bra. För det blir det. Jag väljer själv vilket liv jag vill ha. Och det är med vördnad och med stolthet jag ser på mej själv och inser att jag klarade det. Jag är kanske inte lika charmig som jag en gång var, inte lika sprallig, inte ens lika snygg( har jag någonsin varit det?). Jag är inte lika tokig, inte lika tongivande, inte lika självsäker. Men vet ni vad? Jag lever. Jag mår bra. Då får jag ta att jag ibland får reaktioner jag inte styr över. Jag har många år kvar att jobba på dem. Alla har sina ryggsäckar, och min är inte i dagsläget värre än någon annans. Kanske, kanske de är en styrka i vissa fall när det gäller att uppfostra mina egna barn.

Svar till kommentar.

Jag har fått en kommentar som jag känner att jag måste besvara.

Till Anonym: Du har helt rätt att man aldrig kan veta vem som blir pedofil. Fast man kan som vuxen uppfostra ett barn till att bli pedofil. De flesta pedofiler har själva blivit utsatta som barn plus att det har blivit kränkta och förnedrade på många olika sätt. Nu vet jag inte om just denna Johan har det, och det påstår jag inte. För det finns ju de pedofiler som har fel på den balans av vätskor, hormoner och annat som skickar signaler till och från hjärnan, detta kan resultera i att hjärnan "hakar" upp sej på tex sextankar, har man dessutom blivit präglad fel så kan man få avvikande sexuella läggningar, i alla fall om jag får tro en framstående professor vid Linköpings universitet. Men oavsett vilket så har mamman och pappan uppfostrat detta barn. De har närt honom, sagt ajja baja, visat vad de tycker är rätt och fel. De har inmurat en grundläggande människosyn, de har tröstat honom när han slagit sej, burit honom när han var sjuk. De har uppfostrat honom. Där med INTE sagt att de uppfostrat honom att BLI pedofil.

Som mamma kan jag själv titta på mina barn och undra hur jag skulle reagera om min son en dag skulle vara skyldig till ett sådant brott. Jag har uppfostrat honom. Vilken sorg. Vilken förtvivlan! Skulle jag stå vid hans sida? Eller skulle jag gömma mej i skammen?

Nu verkar det dock som om just denna familj inte riktigt har förstått då de bombar min kusins mejl med anklagelser om att det är hennes fel. De skickar grova kränkningar som får socialen att rodna. Antingen lever de i totalförnekelse för vad deras lilla guldgosse har blivit, eller så har de ett finger med i spelet. Oavsett vilket måste det vara en tragedi för de berörda.

Och kommentaren Det värsta har redan hänt, nu kan det bara bli bättre, kom från min kusin som snart fyller 36år, och inte från hennes 12-åriga dotter, så visst är det en mogen kommentar, det får vi verkligen hoppas.

Tack för ditt inlägg. Det väcker en tanke hur andra uppfattar mina texter, att de inte alltid låter som jag hör dem. Jag gillar att få både ris och ros, så länge det är konstruktivt!

Ni som vill läsa inlägget får gå ner till En pedofil borta och klicka på 1kommentar som står direkt under.

Lucia firande

I dag har det varit lucia tåg på dagis. Min äldsta dotter började dagen med att kräkas pepparkaksdeg. Jo ni läste rätt. För en vecka sedan hade vi pepparkakor för ett helt kompani. De har börjat ta slut. Min dotter ville baka, så vad ska man göra? Dock vill jag intyga alla att jag inte såg henne äta någon deg. Men sängen vittnar om halvsmält pepparkakssmörja. Men tillslut lyckades vi som sista familj kasta oss in på dagis, slita på Stora N hans stjärngosse dräkt. Lilla N sov. När hon väl vaknade ville hon inte vara med. Så kan det gå när det är fullt av förväntansfulla föräldrar och mor-farmödrar som sitter och stirrar med leenden som kan klyva mindre huvuden. Men de andra två var glada och stolta och jag tyckte såklart att min tomteprinsessa var sötast av alla, lillasyster N får förlåta mej. Men där Mittimellan N stod med tomteklänning, prinsesskrona och tärnljus och sjöng Tipp tapp så smälte hela mammasjälen. Stora N delade stjärngosse jobbet med sin kompis och bland alla tomtar och pepparkaksgubbor och gummor var han så....ren...och så...fin! Idag är jag en stolt mamma! Efter en hastig frukost, ett sönderslaget glas (gissa vem....miniterrorisen!) och utspilld mjölk så var det dags att ge personalen de tjusiga påsarna med presenter. Lottodragning, allmän förvirring för mej så var det dags att åka hem till Marcelos föräldrar där den chilenska familjen väntade på pepparkakor och luciasång. Denna gång fick även Bobbo vara med! Han var så stilig så! Sedan var det familjekalas och när vi kom hem hade jag tre sovande barn i bilen. Två av dem valde att fortsätta sova med mej i sängen, Stora N ville hellre ligga och slötitta på TV i vardagsrummet. Det var superskönt att få sova ett par timmar efter att ha varit vaken sen klockan tre i natt!

Men jag måste bara få reflektera över hur löjligt stolt man blir som mamma av att se sin son så nystruken, vit och med dumstrut på huvudet. Han tyckte själv att han var jättefin och det var så underbart att se! Han är min! HAN ÄR MIN ville jag skrika, men jag antar att alla andra mammor tyckte likadant om sina barn. Hur kan kroppen få så starka signaler när man tittar på sitt barn i traditionella kläder som man sett tusentals barn i förut? Fast jag måste tillstå att jag inte sett en tomteprinsessa förut! Herre min skapare, hur kommer jag att bli när de börjar uppträda, eller spela match eller tävlar eller vad de nu vill göra när de är lite större? Inga tårar kom men värmen i bröstet och den rena oförfalskade glädjen var fundamental. Löjligt? Nej. Jag hade ingen aning om, när jag var liten, att det var så här underbart att vara stor!

En pedofil borta.

Så var han dömd. Pedofilen som påstår att en tolvåriga flicka ringt upp honom och sagt att hon var sugen på att prova sex, och att han inte kunde motstå. Två gånger dessutom. Men att hon båda gångerna fått så ont att han hindrat sej själv för att komma in fullt ut. Ja just det. Tjena..... Men om hans familj tror på hans utsaga så förstår jag att de tycker han är ett offer. Att stackars han blivit förförd av en pre-sexuell nästan-tonåring. Det vet väl alla hur de kan vara....? Saken är bara den att hon inte är en pre-sexuell nästan-tonåring. Hon är ett litet, barn. Ovanligt begåvad och med kloka tankar, så ibland låter hon lite äldre. Men inget sexuellt våp som går omkring och förför för att få testa på sex. Vad jag har hört ville hon ha en ny bikini, det var faktiskt sommar, och han erbjöd sej att köpa en. Det blev porrtrosor och våldtäkt. Men jag har inte sett videoförhöret, jag har bara fått ta del av delar av vad de orkade berätta innan Johan blev gripen, så jag kan inte argumentera emot alla hans konstiga utsagor som står i domen. Och flickans berättelse ligger gömd i sekretess pga hennes ringa ålder. Min kusin får inte längre yppa det som sagt eftersom det också är hemligt efter rättegången men man kan väl säga att det känns ganska bra att domaren valde att döma aset till fängelse och ett halvbra skadestånd. Nu kan hon plugga på universitetet utan att få allt för höga studieskulder.

Nu ska familjen få vara i fred en liten stund. De måste få andas. Läka sej själva. Hitta fast mark. Men som min kusin sa, -Det värsta tänkbara har hänt, nu kan det bara bli bättre. Oh vad jag hoppas hon har rätt!

Alla ni som undrar hur det går för L så kan jag säga att hennes mamma gör allting rätt. Hon lyssnar, finns, hon stöttar, tvingar sej på och låter vara ifred. Hon fattar alla rätta besluten och ser till att hennes dotter får den hjälp hon kan få. Hon rustar henne för framtiden och gör henne stark och försöker få sitt barn att inse, ända in, att det aldrig kan vara hennes fel det som hände. Hennes pappa har alltid varit en bra kille. Så jag förmodar att han finns där på samma sätt, men såklart på sitt egna manliga lilla vis. Jag beundrar er två. All heder åt er. Men mest till L för detta är hennes kamp att gå igenom. Hennes demoner att besegra.

Något positivt som kommit ut av det här är att min kompetenta, duktiga och handlingskraftiga kusin startat upp en sajt där de letar upp pedofiler och samlar bevis. Dit ska alla kunna vända sej med sina farhågor, rädslor och om man har, sina kunskaper för att fånga jävlarna som utsätter våra barn för ett av det värsta tänkbara, sexuella övergrepp, våldtäkter, maktmissbruk och att försöka förinta våra själar.

Till Johan vill jag bara säga att jag hoppas att detta var ett uppvaknande. Du jävlades med fel familj. Du åkte dit och jag hoppas du får många, många, många timmar att tänka över vad du gjort och vad du ska göra när du kommer ut. För det är lätt att trilla dit igen. Det är en sjukdom som inte går över. Och föresten av dit liv kommer du vara killen som gjorde det avskyvärda. Hoppas du någon gång blir killen som gjorde skillnad till det goda också.

Till Johans familj vill jag beklaga sorgen. Det kan inte vara lätt att behöva stå till svars för att ha uppfostrat en pedofil. Jag lider med er och delar er sorg. Ingen vill ha en våldtäktsman i familjen. Just ni fick det, det enda ni kan göra är att ha honom under ständig bevakning och försöka få honom att hålla sej på mattan när han väl kommer ut. Nu vet ni vad han är kapabel till.

Till hans sk flickvän (jag är fortfarande i chock, det kan inte vara sant...) spring, göm dej. Inte nog med att han varit otrogen han valde att vara ett sexuellt odjur. Han kommer svika dej igen och igen och igen. Är du inte skrämd av det så är du nog inte riktigt ok där uppe i knoppen, och då behöver han dej inte i sitt liv. För han behöver människor som kan hjälpa honom att bli fri från sin sjukdom, inte folk som sanktionerar ett avskyvärt beteende.

Nu ska jag gå och sova och i morgon ska jag njuta av stjärngossar, tomteprinsessor och pepparkaksflickor i luciatåget på dagis.

Ett tag till kommer du att finnas i mina tankar. Ett tag till kommer du ha ett finger med i mitt liv. Men sen ska du bort. Jag ska glömma dej, men inte dina handlingar. Ditt ansikte ska jag utrota ur mitt synfält och ditt namn ska jag radera. Du ska inte ha makt över mej eller min sfär. Men dina handlingar ska för alltid få mej att kämpa mot odjur som dej. Du är en förövare. Inga ord finns till ditt försvar. Du är vek. Jag hatar veka människor. Men du är inte viktig. Jag struntar i dej. DU ÄR INTE VIKTIG JOHAN.

Jag ska skratta i två år!

Valpar, hundar och krav

Jag känner mej som en usel människa. Jag har min älskade Bobbo, och trots att han fyller 7 år nu om tre veckor, så är han inte gammal. Ändå tar ockuperas en del av mina tankar om vilken hundras jag vill ha nästa gång. Precis som om Bobbo inte räcker till. Sanningen är att jag älskar Bobbo så fantastiskt otroligt mycket att det inte går att särskilja den kärleken från den som jag känner för mina biologiska barn. Han är min adoptiv son. Min äldsta grabb, det går inte att komma undan ifrån. Samtidigt går jag med oerhört dåligt samvete just nu. Min ork är minimal. Jag pallar med det som måste orkas med, men inte mer. Det betyder att sista två veckorna har det inte blivit så många promenader. Det har inte blivit någon träning. Min motivation är på minus 200, och det är ingen bra inställning att träna hund i. Visst får han söka sin frukost på tomten varje morgon och visst har vi kastat i väg ett par apporterings bockar. Ungarna har gömt sej lite i skogen och tränat konster med honom, men det är liksom ingen mental utmaning för honom. Han blir uttråkad. Jag har inte rätt att tråka ut honom. Jag valde honom. Faktiskt redan när han var 12 timmar gammal, trots att jag försökte välja en annan hund. Men han var min. Han svarade på frågan om han var min, det gjorde inte de andra. Och faktum är att Bobbo är ingen familjehund. Han tillhör inte alla. Han tillhör mej. Han är min till 100%. Trots den tråkiga vardagen han har nu ligger han vid mina fötter hela tiden. Han söker kontakt och lyssnar på mina kommandon. Han går ute lös på tomten utan att rymma, utan att skälla. Men jag prioriterar bort honom hela tiden. För orken finns inte. Jag står inte ut!

I dag var jag på hjärnröntgen, igår på binjurebelastning. Jag måste komma till rätta med min trötthet, för min äldsta son förtjänar mer.

Och i mitt dåliga samvete så kommer tankarna, vad ska jag skaffa för hund nästa gång? Jag vill ha en liten hundras som inte kräver så mycket, men som ändå pallar med att leva i det tempo vi har i vår familj. Den ska kunna hänga med överallt, tycka att det är kul att träna och tävla i diverse grenar men ändå var nöjd att periodvis få gå och strosa på tomten och gå någon promenad om dagen. För livet lär inte härta ner sej. Jag ska börja jobba heltid, träna, barnen ska på aktiviteter och hunden måste få ha sin plats i vår vardag och må bra. Så vilka raser uppfyller dessa kvaliteer? Jag är sugen på pudel, men Marcelo säger blankt nej. Så mina tankar cirkulerar runt Papillon, Dansk-svensk gårdshund och nu nyligen fick jag Fransk bulldog i huvudet. Så kommer nästa tanke. Ska jag skaffa en hund till medan Bobbo lever eller ska jag vänta tills han inte finns mer? Det är faktiskt en tanke jag inte tänker besvara. Hur han mår om två-tre år får avgöra om jag har tid och lust för en hund till.

Dansk-svensk gårdshund

Fralla

För just nu är det inte aktuellt. Han är mitt allt, och den enda som får konkurrera med honom är hans småsyskon. Ingen annan ska få komma och ta den tid han är värd. Jag kan titta

in i hans underbara ögon, njuta av att iaktta han vackra huvud och jag gläds och njuter

av att se honom in action. HAn gör mej varm i kroppen, och jag lovar att bli en bättre matte, redan idag Bobbo För jag älskar, ÄLSKAR verkligen dej!

En kärleksförklaring

En vän ringde och var ledsen. Fd sambon är ett praktarsel. En annan vän ringde, sonen har börjat (miss)bruka droger. En bekant till familjen har kris i förhållandet, och en kompis till Marcelo har blivit lämnad. Det där med förhållanden är inte lätt. Hur ska man lyckas hålla ihop under de tuffa småbarnsåren och ändå ha någonting kvar när det börjar lätta? För ibland kan det kännas som om barnen är allt som håller ihop förhållandet. Det vet ju alla att det inte kan vara rosor och choklad varje dag, eller ens varje vecka. En del delar på en flaska vin till helgen för att salutera sin kärlek. Vi gör inget av det. Ändå har det aldrig känts som om vårt förhållande hamnat i kris. Visst har det varit lite upp och ner under de senaste åren. Båda har vi känt oss åsidosatta, inte viktiga och överarbetade. Vi har lidit av sömnbrist, skador och byggt hus samtidigt som vi fött tre små underbara barn. Men vi hade 14 år av att bygga vårt förhållande innan barn slitningarna kom. Våra kärlekshandlingar är inte längre( har det någonsin varit undrar jag nu?) presenter och gulliga meddelanden på spegeln. Vi har till och med slutat prata bäbisspråk med varandra, vilket var vårt standard språk förut. Nej, vi har slutat säga jag älskar dej i parti och minut. Nu säger vi det till varandra när vi kan lägga tyngd bakom orden. När vi har tiden och orken att lägga känslan bakom, ge orden den magiska kraft som de förtjänar. Så ibland när den ena säger det till den andra så svaras det inte tillbaka jag älskar dej med. Men varje gång de orden yttras så känns det i hela kroppen. Man ser i ögonen på den andra att den menar till 100% vad den säger. Man känner ärligheten. Det är värt jätte mycket. Tilläggas ska väl att de fantastiska orden uttalas i detta hem mellan man och kvinna nästintill varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Ibland hoppas det över någon dag, men det sägs ändå ofta.

För det här att lägga känslan bakom orden är inte lika lätt tycker jag. Man är trött, har barn som pockar på uppmärksamhet, praktiska göromål som måste göras för att få en dräglig tillvaro och dessutom är väl sömnkvaliten inte på topp i vårt hushåll. När väl barnen sover är det som om nån trycker på off-knappen för mej. Jag är helt död.

Men visst har vi våra ritualer. Vi dricker vårt te och äter vår smörgås när vi får några minuter med varandra på kvällen. Jag sitter och väntar på honom när han kommer hem från jobbet när han jobbar kväll. Jag masserar hans fötter när vi sitter i soffan. Vi har nästan alltid kroppskontakt när vi är stilla sittandes. Vi pussas ofta. Men varför kysser vi inte varandra trettio gånger om dagen som vi gjorde förr? Hmmm.... Vår kärleks handlingar är en del av vår vardag. Som häromdagen när min hetlevrade chilenare ringde och var vansinnig i telefon för att han inte hittade en pärm. Jag kan väl säga att fyra samtal senare så slängde han på telefonluren i örat på mej. För att ringa upp trettiofem sekunder senare och fortsätta gorma om ett brev han hittat. För att ringa upp en minut senare och meddela att pärmen var hittad. Fridens liljor igen. För mej, och jag tror även för honom var det en kärleksakt av mej att inte bli arg på honom. Att inte kasta anklagelser och sucka åt hans beteende. Han visste att det han gjort var tokigt och han älskar mej för att jag inte gjorde en stor av affär av hans telefonsamtal och gormande.

Jag försöker inte nu påvisa vad bra jag är utan jag försöker lägga pusslet på plats. Varför trivs jag i mitt liv, i vårt förhållande, när det till det yttre inte händer någonting? Men jag tror just att det är detta, det lilla som genomförs är handlingar av kärlek som vi kan identifiera hos varandra. På sommarpratarna var det en som sa att bara stå ut med varandra under förfärliga omständigheter (de hade förlorat sju barn) kunde vara en kärleksförklaring. Och den karamellen har jag sugit på de senaste dagarna. Han hade så rätt! Och utan att sätta ord på det så tycker jag nog att vi nu efter 18 år tillsammans har kommit dit. Vi njuter av varandra. Vi respekterar varandra och vi åtrår varandra fortfarande, men vi är inte i ständigt behov av att få det bekräftat på barnens bekostnad. Marcelo har gång på gång visat oändligt stort tålamod med mej och mina humörsvängningar. Han har stått pall att bli åsidosatt, tvingats jobba omänskligt mycket för att hålla familjen på fötter. Han orkar och orkar. Det är kärlek mina vänner. Alla pallar inte trycket, men han gör det. Och dessutom älskar och åtrår han mej trots min övervikt, slappa muskler och trötta ögon. Han visar det dagligen.

Han väntar på mej alltid med samma leende, med samma fantastiska ton i sin röst och varma ögon. Han får mej att känna mej älskad. Han ger mej styrka när orken trytnar och han uppskattar allt det jag gör för honom. Då behöver man inga rosor. Inga presenter eller en flaska vin. Kärleken genomsyrar vårt dagliga liv, vår samvaro och våra samtal. Jag älskar Marcelo mer än livet själv och varje dag med honom är en gåva, ett fyrverkeri, en fantastisk händelse! Jag är så lyckligt lottad.

Svårt att vara mamma

Att vara en bra mamma innebär så många saker. I min värld ingår förstås allt det där som ingår i de flestas föreställningar. Även om jag personligen inte anser att de är så jätte viktiga, men ni vet vilka jag menar, pussla, måla, läsa, fläta hår, blåsa såpbubblor och alla andra "mamma saker". Nu råkar ju jag tycka att det är kul med de sakerna och det är ju en bonus. Nej för mej är det helt andra saker som är viktiga, men också svåra. Hur varnar man sina barn för farliga människor samtidigt som man lär dem tillit? Hur hjälper man sitt barn att utvecklas utan att puscha för hårt? Det får ju inte bli krav. Hur ger man dem självkänsla?

Det är det viktigaste i mitt föräldrarskap. Att ge dem en självkänsla. Att lära dem att älska sej själva oavsett vad de presterar eller gör. Jag vill att de ska bli sedda och att de ska bli lyssnade på. De ska veta att de är viktiga. Vilka verktyg ger man dem för att snickra ihop det? Eller det var faktiskt en föreläsare som sa att barn vet att de är bäst när de föds. Sedan gör vi vuxna och andra barn vårt bästa för att lära dem tvärtom. Och ibland kan det gå fort.

Mina barn vet att de är bäst. Jag kan sitta med vem som helst av dem i knät och viska de magiska orden: -Jag älskar dej mesta av allt i hela världen. Du är bäst av alla, vet du det? Mitt barn nickar. De båda andra syskonen som ofta sitter inom hörhåll håller antingen med, säger inget men ler eller frågar någon gång. -Visst är jag också bäst! Självklart svara jag då. Men det värmer så i mitt hjärta att jag kan ge alla beröm utan att någon av dem blir avundsjuk eller att de också kräver omedelbar uppskattning. För de vet att de också är fantastiska.

Varje dag jag lyckas ge alla fyra barnen (Bobbo är inkluderad också) egentid känner jag mej flygfärdig. Det kan vara fem minuter av gosande och koncentration av bara Lilla N. Det kan vara tio minuters brottning eller gosande med Stora N när tjejerna är upptagna med annat. Just den där lilla tiden varje dag. Självklart får jag inte alltid till det, därför har jag en kvällsritual då varje barn får sin stund med mej där de berättar om sin dag, helt utan inlägg från sina syskon. De har mej helt för sej själva. Jag hoppas att det ska göra att de känner sej viktiga, varje dag.

För barnen är mitt livs bästa resa. Jag vill ge dem allt det som jag aldrig fick. En bra start, en kick i livet. JAg vill ge dem kärlek, tillit och självständighet.

HJÄLP MEJ!

Mejladress

Mejla din protest till komunstyrelsens ordförande samt polisen i Östergögland:

mattias.ottosson@norrkoping.se

polismyndigheten.ostergotland@polisen.se

Protestmejl nummer 2

Vad ska man skriva i veckans mejl då? Jag tänkte nog bara understyka att jag menar det jag sa förra veckan. Man kan tilloch med skicka in samma meddelande som du gjorde förra måndagen.
Personligen kommer jag formulera något liknande.

Till dej som har makten i dina händer.

Du kan vara med att påverka vårt samhälle på ett sätt vi "vanliga" inte kan. du sitter i maktens centrum. Snälla gör våra gator säkrare. Under veckan som gått är det ännu en tjej som blivit våldtagen i vår stad. Jag tycker inte det är ok. Det måste finnas något man kan göra så att vi kan vara tryggare. Samhället ska vara öppet för alla, inte bara de som terroriserar de som inte vågar eller kan göra motstånd. Jag protesterar emot att våldtäktsmän och pedofiler får gå lösa på vår stads gator utan att polisen lagför dem när de begått brott. Jag protesterar emot att män som aktivt söker upp minderåriga eller ofredar myndiga ska få verka fritt tills det ofattbara sker, utan att man har bevakning eller kontroller eller att man ignorerar de små sakerna de gör. Jag vill kunna gå lungt och jag vill kunna släppa ut mina barn på lekplatsen. snälla hjälp mej med det!
Mvh Åza Andersson Mägi

Snälla häng på denna vecka också. Sen är det bara tre gånger kvar. Kanske de lyssnar bättre när de ser att vi inte ger upp? Kanske de är villiga att titta över det hela om vi är många som som fortsätter protestera? Vågade eller hade du inte tid förra veckan, häng på nu. Var med och påverka! Det är ju oss alla det hänger på. Vi gör skillnad.

MÅNDAG IGEN

I morgon Måndag. Glöm inte att mejla!!!

En härlig söndag fullt av små barn.

Så står maten på spisen, magen är full av frukt, pepparkakor och saffransbullar. Vi har precis blivit övergivna av alla barn som varit här och "kompiserat" med våra barn. I går fick vi också vara riktigt sociala med vänner och familjen. Jag trivs med att ha folk omkring mej, samtidigt som jag älskar ensamhet. Skorpionen i ett nötskal.

I morgon är det dags för skola igen. Jag måste säga att denna kurs inte riktigt fått med sej mej. Jag ligger på latsidan, har inte koll på vad jag ska göra och vet inte vart jag ska. Det här har skapat en inre stress känner jag. Hur jag vet det? Jag känner igen tecknen på mej själv. Har svårt att vänta klart medan barnen äter upp. sitter ofta och skakar på ett ben, eller stressar när vi sitter i bilen. Det är nåt jag måste ta i tu med. Jag vet av erfarenhet att jag inte blir den mamma jag vill vara när jag känner så här. Så första prioritet blir att komma i kapp skolan. Sedan bli klar med julklappsköp och sen ska det väl vara en baggis att bli lugn igen! Eller?

Makten av en pepparkaka

Gubben kom hem. På uruselt humör. Arg som ett bi. Tvär som min gamla morfar.

Jag gav honom en hembakad pepparkaka.

Han blev snäll igen.

Det fungerar!

Årets julbak

Så var det dags. Allt mjöl, pepparkaksdeg och saffran var framplockat. Dags för årets julbak. Det är bara att gardera sej. Först var det tre sura ungar som slogs om platserna, gnällde över vem som fick hälla i socker, salt och russin. Fyra gånger fick de lämna bordet och komma tillbaka när de kände att de kunde vara trevliga, snälla och hjälpsamma. Så efter 20 minuter var det idel glada miner och hjälpsamma händer. De älskar verkligen att hjälpa till i köket! Efter den första omgången hade de mjöl från topp till tå och jag slängde in alla tre i duschen. Hade glömt att det blir lika mjöligt när det var dags att kavla ut alla lussekatter..... Så mycket städa har det blivit idag.

Till alla glutenallergiker i synnerhet:

Allt vi bakar här hemma är glutenfritt. Jag är livrädd att få vanligt mjöl bland den vanliga maten, eller att nåt ska fastna på en plåt eller så. Att köpa glutenfria pepparkakor är ingen hit. De smakar....sisådär. De som man gör hemma blir fantastiskt goda. Det bästa av allt är att det nu

för tiden finns att köpa färdiggjord pepparkaksdeg i frysdiskarna. EN DUNDER HIT i detta hushåll. För att göra saffransdegen godare har jag i

kesella. Så nu är julen räddad med fika hela lucia och framåt. I morgon ska jag ta städningen som jag dragit lite på.

Nu ska vi äta en kvällsmacka med ägg för att sedan kasta oss över årets första pepparkakor och lussekatter.

Ha en fridefull helg!

Rättegång

Nu måste vi vara ärliga men försiktiga! Pedofilens rättegång var i går. Domen kommer om en vecka. Men det hände en hel del roliga saker under rättegången. Jag fick tillexempel läxa upp åklagaren, som ska vara på vår sida. Rätt fnissigt faktiskt. Jag fick se pedofilen live och dessutom dennes flickvän!!!!!!! Inte nog med att han varit otrogen mot henne, han har dessutom våldtagit en tolvårig flicka vid flera tillfällen! Vem ???? Vem skulle vilja fortsätta ha ett förhållande med en sån störd människa? Nåväl fler familjemedlemmar var på plats för att ge sitt stöd eller bara få veta vad som hände den 24 åriga killen.

En reflektion jag hade på det var att varför är det alltid den som är skyldig som har det största sällskapet med sej? Jag har varit i rätten ett flertal gånger, alla fall av misshandel. Alltid har det varit den med störst entourage som varit skurken. Kanske kan vi strunta i rättegången och döma skyldig till den som har med sej flest stöd personer. Nåväl detta var en parentes...

Han hade i allafall ett helt gäng med människor med sej. Min kusin däremot hade engagerat en gäng på www.arbetarklass.se. Modiga killar, rätt söta också, för den delen som inte känner min kusin eller hennes dotter. De kom med plakat och flyers för att visa sitt stöd och markera att detta beteende inte är ok i vårt samhälle. De skapade en del upprörda reaktioner hos familjen. En på gatan förklarade dem som medmänniskor. Jag håller med. Tufft, coolt att vi vanliga vågar, på ett städat sätt ställa upp för medmänniskor vi inte känner. Härligt killar. Och jag ska iallafall gå in på deras nyhetssajt bra mycket oftare i framtiden. Kurage grabbar!

När vi kom in i rättsalen och den åtalade hade satt sej ner vred han på huvudet och tittade på sin familj. Han släppte dem inte med blicken. Han lade ner huvudet i sina armar på bordet och de bedjande ögonen blinkade knappt. Han erkände brottet. Han erkände två våldtäkter på en liten, liten tolvårig flicka. Advokaten sa i en paus, under videoförhöret med modiga L att han inte hade förstått att hon var så liten. -Hon ser ju nästan ut som om hon är åtta år, var hans kommentar.

Ja, det är ingen tvekan om att pervot valt en liten tjej till offer. Inte en tolvåring som ser ut som sexton. Inte en tuff, frän tolvåring, utan en naiv och godtrogen tolvåring, såsom tolvåringar ska vara. Tyvärr var rättegången bakom stängda dörrar. Tyvärr säger jag för det hade varit intressant att se om familjen fortsatt vara så hatisk mot min kusin om de fått sett videoföhöret, höra pervot erkänna och lyssnat till hans berättelse. Nu fick vi alla gå ut och spendera tre timmar i väntsalen tillsammans. Allt som sades under rättegången är det under sekretess, så därför får inget återberättas. Det enda jag kan säga är det som skedde medan jag var där inne. Efter tre timmar kallades vi alla in igen. På samma sätt som första gången fäste han blicken på sin familj och släppte dem inte med ögonen för en sekund.

Läs noga nu.....han kysste FÖRLOVNINGSRINGEN flera gånger och skickade släng kyssar till sin flickvän. Han tecknade massor av kodmedelanden till sin mamma och såg allmänt.....jag vet inte rätt ord, men....sinneslö ut. Han såg liksom inte riktigt intelligent ut. Vilket inte var mitt första intryck av honom. Nåväl, han fick fortsätta vara häktad i väntan på dom, och på domaren lät det som om det skulle bli två år. Men vi får väl se nästa vecka.

Nåväl,rättegången var över och i korridoren tar åklagaren till orda och ber min kusin att sluta blogga, och sluta hata mannen som för bara två månader sedan våldtog hennes barn. Jag såg vätskan i min kusins ögon, jag såg halsenvenen skaka av upprördhet. Att hon lyckades hålla rösten i schack är för mej ett under. Men jag kunde inte vara tyst. Jag kunde inte. Jag upplyste honom delvis om att det är en process som han absolut inte kan fammana på så här kort tid. Jag sa åt honom att bloggen är tillför att ventilera känslor, och att gamla män som han inte förstår sej på den eftersom det är nytt och främmande men det är en maktfaktor i vårt samhälle. Pedofilens gärningar har skapat reaktion i delar av hela Sverige, Norge och USA. Kanske det kan komma nåt gott av det. Sedan framför allt att om han ville ha ett resultat av sina idiotiska förmaningar så var han tvungen att framföra dem på ett annat sätt, för det sättet han gjorde igår gav bara förbannade reaktioner och känslan av att göra tvärtom. Hans kommentar var att han skulle gå i pension nästa år. Kanske lika bra det, han verkar lite för luttrad. Advokaten sa att han var en bra åklagare, och det får vi väl hoppas, för alla hans klienters skull.

Självklart måste hela pedofilens familj se detta som en katastrof. Det måste vara en familje- tragedi, om nu dom inte ägnar sej åt samma sak. Jag tänkte några gånger hur jag skulle reagera om det var min son som gjort det otänkbara. Huj, vad jag skulle skämmas, gråta och förtvivla, men det är mitt barn, antagligen hade jag också funnits med vid rättegången, utan att för den skull sanktionera det han gjort. Jag lider med familjen, men jag förstår INTE flickvännen. Verkligen inte. Nåväl han lär spendera de kommande veckorna och månader bakom lås och bom. Möjligtvis lite straffad då och då av andra interner. Sexualbrottslingar har inte så hög status. Men det bästa vore om de kunde kastrera honom så att det aldrig mer kan hända. För är det nåt vi vet så är det just att dessa brottslingar har väldigt hög återfallsfrekvens. Och han har ju inte ens kunnat låta L vara ifred sen han fick veta att han var polisanmäld. Han har ju trots detta stått utanför hemmet och skolan och väntat på henne.

Nästa vecka får vi veta vad utslaget blir. En pedofil borta 750.000 kvar.

En hyllning till normen jag aldrig kan nå!

Jag har just varit på en super dunder trevlig eftermiddagstur hos min älskade vän Frida. Helt utan barn haglade ämnena glatt från pedofiler till övertidstimmar på jobbet. Vi fikade, och hade det riktigt, riktigt trevligt. Det känns som om man börjar krypa ur skalet och börjar leva igen. Kan bara konstatera det igen, jag älskar mina vänner! Dessutom tror jag att jag lyckas få Jenny att komma hit efter jul. Det vore jätte roligt, vi har ju bara pratat om det i tre år eller nåt nu....(hon har ingen bil och tre barn, inte det lättaste).

När dagarna går tänker jag mycket men när jag sätter mej ner och funderar, stannar upp en stund stannar tankarna hela tiden runt mannen som tagit sej friheten att våldta en liten 12-årig tjej. Sen stannar de kvar där. Hur kan han? Vad tänkte han med? Hur fungerar en människa egentligen? Är han sjuk eller bara dum i huvudet? Vad har han varit med om som formar detta barbariska beteende? Eller är det bara hormonnivåer och genetik som kan förklara detta sjuka sätt? I morgon är rättegången. Jag ska vara där. Dock har jag ett möte ang mina barn innan, så jag hoppas att jag inte kommer för sent. Eller att allt kommer att vara bakom stängda dörrar. Jag är så stolt över min kusin som kämpar så hårt. Aldrig någonsin hade jag kunnat slita som hon har gjort. Hon har kunskap men framför allt huvudet på skaft så hon kan uträtta så mycket.

När jag var liten fick jag alltid höra att så intelligent som min kusin är kommer jag aldrig att bli. Det sträcktes stolt upp sej i hela familjen när hon målade och tecknade sina fantastiska tavlor eller skrev sina fantasifyllda historier. Hon blev liksom normen vi andra aldrig skull kunna leva upp till. Vad hon än befattar sej med så blir hon så fasligt kompetent. Hon går en juridik kurs, hamnar i rätten, är sitt eget ombud och vinner( vad annars?). Hon tittar på en snygg gjutjärns grej, tänker att det där kan jag göra bättre, lär sej att svetsa, gör fantastiska kreationer, startar företag och kan driva det, trots att hon är helt nybörjare. Hennes spermadonator( man kallar inte en man som honom far) var duktig på datorer. Klart att hon är född fantastisk på datorer. Hur skulle hon annars kunna hitta alla filer pedofilen försökt radera och sedan återskapat dem?Hon driver internet företag och går plus. Hon är fortfarande härligt bra på att måla och har fått illustrera en historiebok en gång i tiden. Vad hon än tar sej för gör hon det riktigt, riktigt bra. Det här är kvinnan som byggde sitt egna hus, grävde sin egna bäck och hittade en kamera. Gissa vad. Hon är jättebra på att fotografera med.

Hon är liksom normen jag aldrig kan leva upp till. Jag förstod det som riktigt, riktigt liten, så det blev liksom aldrig någon tävling. Hon är smartast, intelligentast, mest kompetent och den driftigaste människa jag stött på. Jag är super stolt över henne. Jag är stolt som en tupp, som mommi alltid sa. Jag njuter av att sitta tillbakalutad och njuta över hennes kompetens.

Hon är en mamma som drar med sin dotter på älgsafari i skogarna runt huset. De drar på semestrar och äventyr stup i kvarten. Det kan vara camping, eller sandstrand. Hon är en mamma som lyssnar på sin dotter och respekterar hennes vilja, även när det måste ha skurit i hennes mammahjärta. Hon har varit så stark när det gäller sin dotter vid så många tillfällen att jag fått tårar i ögonen. Hon har samtalat med sin dotter ända sedan hon var liten, de har sjungit Lisa Ekdahl, spelat instrument och haft en underbar relation med varandra. Och jag tror till och med att detta hemska kan föra dem ännu närmare varandra.

Det enda hon har misslyckats i är i sina relationer till män.

Det enda hon inte kunnat laga är sin trasiga själ.

Den enda hon behöver förlåta är sej själv. För hon har inte gjort fel.

Jag älskar dej! Älska dej du med.

Nattliga filosofier

Så har tisdagen passerat och nu är klockan halv två på natten. Jag har precis skickat in min text till Jörgen Larsson och hoppas att jag ska bli godkänd. Efter en riktigt lyckad tennis lektion, där faktiskt alla tre barnen haft jätte kul kom vi hem och lagade mat och bakade. Mina ungar ÄLSKAR att kladda med deg. Det kanske alla barn gör, men det är verkligen höjdpunkten på veckan när de får smula jäst, röra i salt och mjöl och så klart rulla bröden till goda smörgåsar. Konstigt att jag blivit en sån bakmamma. Vi bakade aldrig hemma när jag var liten. På sin höjd blev det pepparkakor hos dagmamman en gång om året och lite gaffelkakor hos mommi när andan föll på. Inte för att jag bakar varje vecka men nästan så... Jag gillar recept som inte innebär en massa klet och disk. Med andra ord är inte lussebak en favorit, men det görs bara en gång om året och det ska bli på fredag. Det är mjöl i hela huset efter en sådan session. Men jag har lyckliga barn och gott fika bröd i en månad så det får det väl vara värt.

Jag vet inte om det har med stigande ålder, men jag kan sakna hantverk. Vi moderna människor gör för lite med våra händer. Kanske är det därför depressionerna ökar så i vårt land? Jag märker det när jag undervisar i skolan också. Så fort eleverna får arbeta med sina händer blir det mycket mer harmoniska och glada. Knådandet av deg, färdigheten i att sy, bygga med lera, snickra, tälja, skapa någonting. Som igår när de barnen fick klistra och klippa. De kan sitta hur länge som helst helt koncentrerade tills hjärnan tillslut säger ifrån. Då skakar de på huvudet och lämnar allt att städa åt mej. För de är helt slut, och bråkar inte med varandra. Istället väljer de att leka tillsammans. Och det är ganska harmoniskt här hemma. Samma sak nä vi har bakat. Då hjälper de varandra, ger beröm och kommer med förslag på varandras idéer. Tillslut mynnar

det ut i en lek som ibland kan vara i flera timmar. Utan retsamheter, knuffar och hårda ord. Ganska fantastiskt nu när jag tänker efter. Jag vet att många kommenterar att jag just gör mycket praktiskt med mina barn. Spelar spel, bakar, pysslar, gräver, skulpterar mm. Som den människa jag är så vet jag inte om hur jag ska ta det. Menar de att jag är så "himla duktig" i negativ klang, eller att jag är duktig i positiva ordalag. Men jag tror inte det handlar om det överhuvudtaget. Jag gillar helt enkelt när barnen är snälla och omtänksamma mot varandra. Och utan att jag reflekterat över det förens nu så blir de just det när de fått skapa kottdjur, kort och annat skojsigt. Jag gillar harmoni och snälla tonlägen helt enkelt. Så jag förstår inte hur man inte orkar pyssla med sina barn, eftersom det då, enligt min nyfunna teori, skapar mer

jobb.

Nåja, min trötta hjärna är nog inte den mest rationella och samanhängande just nu. Det slår mej bara vilka underbara barn jag har. I morgon blir det nybakat till frukost!

Kompisinvasion

Mina barn vill bjuda hit sina vänner.

Det känns som det är lite ont om tid.

Eller så är det jag som känner mej dum som blir orolig för att banens vänner inte vill komma.

Men det får jag ju inte visa.

Det är svårt att hitta tid nu innan jul, med människor man inte känner.

Men som den mamma jag är så har vi gjort ett försök. Så igår tog vi fram papper, lim, glitter, blommor, stämplar, saxar och pennor. Stora N gjorde ett inbjudningskort format som en glass som han fyllde med glitter, silkespapper och stämplar till sin tenniskompis Amanda. Mittimellan N klippte ut (mamma klippte) en katt i blått papper som hon dekorerade med glitter, blommor och stämplar och så skrev jag en inbjudan till bästa kompisen Linnéa. De båda inbjudningskorten hänger nu på respektive kamrats plats för att invänta föräldrarna och deras planerings kalendrar. Vi har bjudit in kamraterna på samma dag. Då kan det bli livat, eftersom Amanda har två syskon och Linnéa en lillebror som går på samma avdelning som mina barn. Så det kan bli sex barn och tre, fyra vuxna. Lungt? Nej, men förhoppningsvis riktigt, riktigt trevligt. Då får ju även Lilla N två jämnåriga kompisar hit, eftersom deras småsyskon är lika gamla som min lilltös. Jag tror jag kommer att storm trivas! Jag älskar mitt liv. Jag älskar mina barn. Jag älskar det här!

Nu är jag ovanligt trött!

Jag har börjat kunna äta lite onyttigheter igen sedan några veckor tillbaka. Det betyder att jag kan stilla mina värsta choklad attacker. Jag har NJUTIT av att äntligen få sätta tänder i sötsaker. Så hände det igen igår. Jag åt lite chokladglass. Hela helgen har varit lite fuskig. Vi var och åt på restaurang i lördags, då tog jag efterrätt, i söndags hade vi gäster, då blev det glass till efterätt samt några chokladpraliner ur paradis asken. Sen igår kväll kunde jag inte låta bli att smutta lite glass. Straffet kom. Klockan fyra i morse kunde jag äntligen lägga ner min sargade kropp i liggläge och sluta de trötta blå ögonen. Jag har haft ONT! Men sånt är livet. Det tråkiga i kråksången är att huvudet är som mosad potatis. Det betyder att jag inte pallar att sitta på en föreläsning, eftersom det värker i rygg, mage, nacke och huvud och då känns inte stolarna i salen som ett lockand alternativ. Och jag kan inte plugga, eftersom jag tänker så segt att det jag skulle skriva, som ska lämnas in i morgon, bara skulle bli blaha och behövas skrivas om. Lite panik läge. Så planen är liggläge, förhoppningsvis någon timmes sömn, biblioteket, hämta barnen, tennis, laga mat, plocka undan, träna på att sjunga sånger med barnen till luciafirandet här hemma, natta barn och sedan sitta till klockan halv två i natt och skriva. Hoppa i säng. (sex? skulle inte tro det!) Gå upp, göra alla morgonbestyr till julmusik och tända ljus. Lämna barnen på dagis, plugga inför seminariet, skriva det sista, lämna in uppgiften jag inte fattar, gå i skolan på seminarie, ha handledning, åka och hämta barn. Vänta på sambon och sedan åka på julmys hos min bästa vän Frida. Utan barn. Utan hund. Bara jag. Jag är så lyckligt lottad!

Sedan är ju tanken att jag ska bli godkänd på både inlämningsuppgiften och på seminariet. Om jag sedan blir det är ju en annan sak......men vad sjutton jag är ju duktig ju!

Förändringen i mej.

Så har kampanjen rullat igång. Jag har inte någon koll på hur många som tänker vara med och deltaga. Jag hoppas att det är en hel del. Det kräver ju inte så mycket av oss. Och väljer man att inte göra någonting kan man heller inte klaga om man själv blir drabbad, tänker jag. Vi är ju alla en frukt av det samhälle vi lever i. Vi skapar den gemenskap som vi själva vill vara i. Det är enkelt att låta bli. Det är så enkelt att ha en åsikt men inte kämpa för den. Många knyter näven i fickan och tar ut frustrationen hemma eller på jobbet.

Personligen tror jag att det är känslan av att man inte kan påverka som förlamar oss vanliga medborgare. Det är så fel. Så fel. På trettio år har demokratin radikalt förändrats i det svenska samhället. Hur vi fattade beslut och Sveriges ståndpunkt och inriktning såg inte alls ut så här när jag föddes. Det är milsvidder ifrån. Kanske kan vi inte se förändringarna för vi lever mitt uppe i det. Men de som tar ett steg tillbaka och läser av, kan bli chockade över hur snabbt det har gått. Vem är det då som förändrar? Jo det är vi. Vi som lever, äter, bajsar, och vistas i vårt avlånga land. Inte bara politiker. Inte bara företagsledare. Det är ju det som är så häftigt. Förändringarna sker inte över en natt, men de sker. Och ett eller två år senare så har en ny lag trätt i kraft. En ny opinion har förändrat vårt synsätt. Vem kör utan bälte idag? Vem har inte bilbarns stolar till sina barn? Hur drastiskt har inte rökningen minskat? Hur många gånger har inte skolan förändrat innehåll och betygssystem under bara nittiotalet fram till nu? Samhället förändras och vi är alla skyldiga att vara med. Så länge vi vill vara en del av samhällsfunktionerna så är vi skyldiga att deltaga.

Vi ska inte jobba häcken av oss. Vi ska inte riskera våra familjer, vi ska inte försumma oss själva. Men att frivilligt sitta vid Bris och svara i telefonen eller skicka lite pengar till ett fadderbarn eller ett mejl till en kommunalpolitiker är inte att riskera allt. Det är att vara delaktig i det lilla som betyder så mycket i det stora.

Jag har personligen stävat efter att gjuta oljor på vågorna i mitt liv de sista tio åren. Jag vill inte ha några toppar, jag vill absolut inte ha några dalar. Mitt liv har varit tufft, hårt, orättvist och förbannat jävla jobbigt. Så i min strävan att hitta harmoni, glädje, lycka, inre styrka och balans har jag vägrat släppa in saker som kan få de där tuffa dalarna att framträda i mitt liv. Jag har kryssat runt dem, vägrat befatta mej. Hållt mej lugn. Alla som känner mej vet att jag inte är lugn. Marcelo har guidat mej, ryckt tag i mej när jag varit på väg utför i blindo. Han har sett till att jag följer strömmen. Han har hjälpt mej till ett värdigt liv.

Men jag är mer! Så mycket mer. Jag vill mer. Jag vill påverka, förändra. Jag vill synas, men ändå vara anonym. Jag vill hjälpa till, sticka ut hakan, men gudarna ska veta att jag vill inte få en smäll. Jag vill inte riskera min harmoni eller min balans. Men är det att leva? Jag är inte sån. Det strider mot min natur. Jag knyter inte näven i fickan. Jag tar inte ut frustrationen hemma eller på jobbet. Jag vill ta ut den där den hör hemma. Jag vill förändra det jag tycker illa om, jag vill göra skillnad, i det tysta men i det stora. Jag vill vara en kraft att räkna med. Jag vill göra världen lite bättre. För mina barn och jag ska leva där. Vi är värda en hel del. Vi är värda allt. Och faktiskt tycker jag att dina barn också är värda allt. Du med.

Så just nu står jag i en brytningspunkt. Jag håller på att kasta mej ut till det som är naturligt för mej samtidigt som jag aldrig någonsin vill riskera det jag har byggt upp. Jag vill aldrig mer ner till botten igen. Jag vill inte smutsa ner min själ eller låta jävulskaperna diktera mitt liv en gång till. Jag har varit där en gång, bränt barn skyr elden. Men den ska inte få stoppa mej att dansa. Jag måste bara hitta balansgången. Eftersom det är så skört är jag inte modig. Jag önska att jag var det. Men ett lejon är jag inte. Jag gömmer mej i sanden, och stinger till med gadden, som den skorpion jag är.

Mitt måndags mejl.

Här är mitt mejl som jag skickat. Ett exempel om du skulle behöva lite tanke hjälp. Men skriv det som du tycker är viktigt!

Hej!

Det har kommit till min kännedom om 24-åringen som blivit häktad misstänkt för våldtäkt på en tolvårig flicka.

Jag skulle bara vilja säga att jag tycker inte att det är ok att män (och kvinnor) som våldtar, sms:ar, tar kontakt via nätet till minderåriga ska få gå omkring utan bevakning i väntan på att de ska gör någonting värre. Jag skulle önska att när man vet vem förövaren är, att man lagför personen snabbare än att vänta tre månader.

Som i detta fall tog det sju veckor till ett första föhör med den drabbade flickan och hennes familj. Det är väldigt lång tid!

Vad jag skulle önska är att du/ni tittar över om det inte går att förändra bilden. Om ni kan göra omprioriteringar, eller på något sätt göra Norrköpings gator lite tryggare. Vi som bor och lever här, vi som alltid är tysta och skötsamma vill kunna fortsätta vara det och skicka ut våra barn till parken och till skolan. Vi vill kunna gå hem på kvällen utan att risken för att bli våldtagen av en okänd ska vara överhängande. Tillsammans, och speciellt du som sitter i position att förändra, kan vi kan göra vårt samhälle lite tryggare. Det är jag säker på!

Mvh Åza Andersson Mägi