My boyz

Det är jag och mina grabbar. Älskar er så gränslöst mycket. Älskar att vara tillsammans med er! Mina pojkar. Dagar, år, timmar tillsammans. Så här ska vi ha det! Spikrakt framåt!

Kortinfo

Hejs svejs du läsare!
Har jag sagt att jag egentligen inte är sån dysterkvist som det framstår här på de senaste inläggen? Har jag nämnt att problemen som avhandlar några futtiga poäng på högskolan egentligen är totalt irrelevanta och inte är mer viktiga än en fis i rymden? Har jag sjungit tydligt nog att mina problem i världen inte är större än så här just nu och jämfört med de tusentals döda och smittade ebolapatienterna i Västafrika, Spanien och Nordamerika så är min bekymmer rätt begränsade. Viktiga, men begränsade. Idag kunde mina fina tjejer nästan, nästan gå ner i spagat! Som de kämpat i två år och nu är de så nära! Min underbara son följde med och tränade Pluto i den stora parken inne i grannstaden, Pluto är helt slut nu och jag hade det underbaraste sällskapet ever i hällregnet! Hur kan man tycka att det är jobbigt med barn? Jag fixade uppgiften igår. Jag har dock inte fått den rättad så om jag klarade uppgiften eller inte kvarstå att se. Fyra arbetsdagar kvar till höstlov och åtta timmars ostört pluggande varje dag som väntar. Usch vad hemskt men välbehövligt! Nu ser jag mest framemot helgen. Det ska bli så spännande! Jag lovar att uppdatera er när allt är klart. Men ni vet redan vad det är; jag ska på äventyr med Pepino! Vad jag ska göra nu är inte så svårt att lista ut. PLUGGA!
Tjingeling!

Idag ville jag ge upp

Idag skulle jag åka till stallet och mocka ur lösdriften Jag skulle rida igen. Jag skulle läsa kommentarerna de andra skickat på min text och jag skulle förbättra den och skicka in den till min lärare. Ännu en uppgift skulle checkas av. Av det här blev det bara kaos, tårar  och massa ohörbart svammel. Det började med att ryggen bråkade så mycket med mej under natten att jag vaknade varje halvtimme. klockan ett var det omöjligt att somna om. Jag låg vaken till sex på morgonen, väcktes av mannen klockan sju för att Bobbo kissat inne. Första gången. Jag förbannade mej själv att jag inte tvingat ut honom vid fyra tiden när jag varit uppe sista gången. Det var bara att gå upp och torka. Men jag var så komatrött att jag slocknade ganska snabbt, med Lilla N:s knän i ryggen. Vaknade inte förens halv elva på förmiddagen. Hade fått sms om att mockningen var uppskjuten. Tänkte då börja plugga lite innan jag åkte till stallet. Då hade datorn fått fnatt, det gick inte att logga in. Jag kom inte åt något av mina dokument. Men jag tänkte att det reder sej, dokumenten finns ju på högskolans inlämningsmapp. Men ack så fel jag hade. Den var borttagen! Jag fick ett hysteriskt anfall. Tjöt som en gris. Jag hatar verkligen när allt går emot mej när det gäller pluggandet. Barnen blev oroliga och jag försökte skärpa till mej men det gick inte. Jag var helt otröstlig. 
Tillslut gick jag ut en sväng med hundarna för att tänka på annat. Det var varmt och skönt ute och även om jag oroligt kontrollerar Bobbo hela tiden så fick jag iallafall ordning på min sinnesstämning. Jag fick helt enkelt sätta mej ner och göra om allt en gång till. Det här betyder att jag inte kommer bli godkänd - har väldigt svårt att tro att jag skulle lyckas med det. Men jag har ändå lämnat in och jag har något att utgå ifrån när jag ska bättra på min rapport. Underbara grannen kom in och lyckades få tillbaka det dokument som jag skrivit förut och tillsammans med den gamla skrivelsen och den nya fick jag ändå till något som var ganska ok.

Idag kände jag verkligen för att ge upp. Pappa sa åt mej igår att göra det, Marcelo skällde lite varsamt häromdagen att jag tar på mej för mycket och borde tagga ner. Idag hade det varit så enkelt att lyssna på dem. Idag var jag den mest misslyckade människan i världen. Kanske borde jag lyssna på dem. kanske borde jag ge upp. Men sanningen är att jag VILL INTE ge upp. All denna ångest, frustration som jag hitintills har känt skulle då vara förgäves. Jag har två månader lite drygt kvar. Jag har klarat nästan  halva kursen. Jag vill bli helt klar. Jag vill inte ha det här 
hängande över mej, vill inte behöva göra om detta om ett år. Sanningen är att jag vill inte vara en som ger upp. Jag har gett upp allt i hela mitt liv. Har aldrig slutfört någonting, förutom min lärarutbildning. Jag tänkte att jag nu vänt trenden, inte längre följer mönstren från den uppväxt som jag haft. Men det skulle vara så enkelt att efter en vecka som jag haft säga att tyvärr jag pallade inte. Frågan är bara om jag skulle orka leva med mej själv då? Den där gnagande känslan av att svika mej själv. Skulle jag stå ut med den eller skulle jag börja förakta mej själv. När allt tagits ifrån mej är det bara min självkänsla som finns kvar. Jag förmår mej inte gnaga på den. Så jag kämpar lite till. Jag gråter en skvätt till och jag beslutar att jag kan ge upp en annan dag, men den dagen är inte idag.

Nervig häst

Idag är jag glad över att jag inte satt kvar på Pepino. Idag lekte han överenergiskt fullblod och redan efter en kvart på hästryggen kände jag att det bara var att ge upp. Allt skrämde honom, fåglar, gräs och vajande grenar. 
Så jag satte av och han fick jobba utan ryttare på ryggen. Han var spänd som en fiolsträng och ni ser ju på bilderna hur han bockar och har sej. Det positiva med dagens urladdning är att han fick jobba mycket hårdare än om jag suttit på. Han var genomsvett när vi var klara och det är ju ett positivt tecken! Pepino har svårt för att lämna gården, även när jag ridit ut med hästkompisar så istället för att skritta runt på gräsbanan tog jag med honom på promenad. Trots att han arbetat sej blöt var han lika nervig på promenaden. Här hemma pendlar han mellan två yttligheter nervig- slö. Det ska bli skönt när jag får lite 
hjälp att hitta mellanläget. Fast jag har inte bråttom. Vi tar det här halvåret till att lära känna varandra och hitta styrkor och svagheter. När jag red häromdagen gick det så otroligt mycket bättre så det lever jag på än. Även inne i boxen var han jumpig och kastade sej när något lät på andra sidan väggen. Väl ute i hagen jagade han bort Salle från hölåren och stod tjurigt och åt för sej själv. Kanske hade han haft en jobbig natt?

Hjärtat spökar

Bobbo idag, väntan på vetrinären

Det är hjärtat som spökar. Pumpen, roten till livet. Bobbo är sjuk. Han är faktiskt riktigt sjuk. Andningen är ansträngd och det gurglar och skrovlar. Idag röntgades hela buken. Lungorna har mycket vatten i sej och hjärtat har blivit runt. Men jag har svårt att förstå vem de talar om. 

Bobbo i mars i år. Stor förändring på
7månader!

Bobbo är fortfarande ganska pigg. Följer gärna med och rusar i skogen, ber att jag ska kasta en boll och nosar spår på promenader upp till en timme. Längre vill han helst inte gå. Jag kan inte riktigt förstå att det är Bobbos hjärta som håller på att gå sönder. I början av november ska han in på ultraljud av hjärtat. Någon specialist kommer då till djusjukhuset. Han kan svara på om problemet består i 1) gammalt hjärta med trötta klaffar, 2) tumörer i hjärtat. Vid scenario 1 kan han leva länge på medicin. På scenario 2 är det inget bra. 

Jag hade liksom kommit över att han ska dö. Jag har bearbetat det klart, nu finns det inte kvar. Nu ska han ju leva och må bra länge till. Jag har faktiskt hört talas om tollare som blivit 14. Jag har det, jag lovar! Inte ens nu när jag skriver det här känns det som att han är allvarligt sjuk. 

Bobbo som valp 2003

Han har varit min följeslagare i snart 12 år. Han kom före barnen, han fanns här när jag var ensam och sjuk och vi har haft fantastiska, fantastiska år tillsammans. Och visst har han fått olater som störande. Han står alltid i vägen, flyttar sej inte, han slickar i sej varje lite tillstymmelse till mat, oavsett om den är i din hand eller om en smörgås legat på bordet. Men han kommer med sitt vackra huvud och lägger det i mitt knä och ser på mej med sin glansartade blick och vill bara bli kliad en stund. Han skuttar fortfarande framför mej och ger lekinviter och han kan fortfarande tänka sej att busa en stund med en valp eller två. Han är min son. Inget mindre. Han är mitt barn. Jag älskar honom så intill döden mycket. 

Tröttare ben efter en längre promenad. Min gammelman
jag älskar dej så!

Jag är tacksam för varje sekund jag har haft honom hos mej och för varje sekund jag kommer att få. Bobbo är mitt hjärta, min kärlek, min bästa vän. Nej nu kan jag inte skiva mer. Tårarna kommer....

Närvarande mamma

Det finns ingen värre känsla än när man känner att man inte räcker till som mamma. Jag ser på barnen att vi inte är den familj som vi brukar vara. Jag märker att jag ibland viftar bort dem med blicken naglad vid Ipaden. Jag blåser kortare tid på deras knän och pratar oftare om hur vi måste hjälpas åt med hushållssysslorna. Jag dövar det dåliga samvetet med att det bara är en övergående period. Allt blir bättre efter jul. Blir det det? Kan jag lova mej själv det? Kan jag lova barnen det? Jag tar mej tid att sätta mej i soffan och mysa tillsammans med familjen och godispåsen. Jag lurar in det ena barnet in i sovrummet där vi ligger och kramas och pratar om livet, om vännerna och om framtiden. Men det räcker inte. Jag är inte närvarande som jag brukade vara. Allt oftare ligger tjejerna nerkurade med paddan mellan sej och tittar på Frost eller någon annan film. Sonen har passiviserats med TV;n som den ständiga följeslagaren. Hur blev det så här? Jag har tillåtet det ske såklart. För när jag i mitt vuxenliv gör vuxensaker så måste barnen roa sej själva en stund. En stund blir två, tre, fem, tjugo, trettio stunder. -Jag vill inte att du ska plugga mer, sa Lilla N åt mej idag. Ändå har jag inte rört böckerna på tre dagar. Jag har låtit berget av plugg växa för att jag skulle jobba lite på att vara en närvarande mamma. En mamma som lyssnar och tar mej tid. Jag var så bra på det förut. Nu ser jag de sårade blickarna, ensamhetens droppe i blicken. Jag hatar varje sekund av det. Då kan jag ge upp allt. Vill kasta allt i sjön, skita i det. Men det går inte. Jag varken kan eller vill det. Jag är så nöjd när jag stryker allt fler av uppgifterna på schemat. Jag är så nöjd varje gång jag ser ett godkänt betyg. För jag vet att när jag har lyckats så blir jag klar och blir jag klar så blir jag fri. Då kan jag vara den närvarande mamman igen. Jag bara hoppas jag inte tappar bort henne på vägen.

Kvällssvammel för att få rensad hjärna

Det börjar finnas rätt så mycket som ligger och dammar. Sånt jag skjuter upp, sånt jag kan göra en annan dag. Som att läsa veckobrevet från dotternsklass, eller klippa gräset en sista gång. Jag borde verkligen rensa inne i tvättstugan, eller tvätta kläder men framförallt borde jag åka och handla kläder. Men vet du vad, jag orkar inte. När man ha häcken full med saker hela tiden så måste man bortprioritera saker. Det jobbiga kommer när de bortprioriterade dammtussarna kommer och hugger en i hälarna. Och nu kommer de. Jag försöker sparka bort dem, men jag vet att jag inte kan blunda länge till. Jag måste ta hand om dem. Men inte idag. Nu ska jag skriva en text till universitetet. Ännu en. Så jag kan bocka av ångestlistan. En sak i taget. Ett steg varje dag. Babysteps. Se inte framåt, bakåt eller åt sidorna, bara här och nu. Idag tog jag hand om disken. I morgon ska jag ta en sak till. Sedan har jag seminarium. Jag hade tänkt att försöka fixa den med. Allt småbrus, extra  jobb, lägger vi i dammhögen. I morgon ska jag ha möte med chefen. Medarbetar samtal. Vi ska planera min fortsatta utveckling och analysera året som gått. Jag kan verkligen inte komma på nåt vettigt att säga. Halsen värker, näsan snörvlar. Jag är lite småsjuk. Lagom mycket för att inte orka men inte tillräckligt för att stanna hemma. Men samtidigt vill jag visa mej på tårna, på hugget, visa vilken tillgång jag är. Jag kommer sitta och suga på en halstablett och tappa bort mej mitt i en mening. Sedan ska jag berätta hur bra det går på högskolan och universitetet. För jag är inskriven på båda. Ska försöka klara båda. Och be om ledigt en dag i veckan..... tror ni det kommer gå bra?

Skulle du kunna ändra alla dina beslut?

Just nu är det mest häst och plugg i bloggen. Inte så mycket tankar längre. Tankarna har liksom tagit slut. Hela min existens går ut på att hinna med, att fixa, att klara, att planera. Jag behöver planera in vilostunder för att jag ska orka med allting. Jag måste planera in sovstunder för att inte däcka. Att tänka..... att reflektera...... det är inte så mycket av den varan. Men så ibland stannar jag upp, analyserar nuet. Idag var en sådan dag. Jag stannade upp. Men jag insåg ganska snart att jag är fast i det som nu är mitt liv. Inte fast så att jag inte kan ta mej ur, utan fast för att jag vill vara här. Det enda som tynger mej som 100000kg är pluggandet. Måtte jag bli klar till jul! Jag behöver poängen för mitt jobb skull. När de ändrade utbildningen och jag inte längre fick tillgodoräkna mej det jag läst förstod jag inte vad det skulle innebära. Nu förstår jag det till fullo. Så kan jag få ta bort den pressen så kommer livet bli lättare. 

Jag vet att många skakade på huvudet åt mej när jag började med hästarna igen. Snart är det ett år sedan. En hel del har hänt under mitt hästår men det är ett av de bästa besluten jag tagit sedan jag skaffade barn. Jag var så vilsen ett tag och nu känns det så hemma. Just det här att ta beslut som är bra för en själv, jag undrar om det inte är det som många gör tokigt? Jag har fått för mej att många fattar beslut som rör deras liv på felaktiga grunder. Man kanske gör det för att vara en bra vän, eller partner. Eller för att tidningarna säger att det är bra att träna, eller för att man borde. Hur ofta stannar människor upp och ifrågasätter de val de gjort? Hur ofta stannar du upp och är till fullo beredd att bryta alla dina aktiviteter, alla dina val? Jag gör det kanske varje månad. För jag vet att den dagen jag svarar ja på den frågan så är jag beredd på de konsekvenserna. Men jag vill inte sluta leva det liv jag lever. Även om jag svär över plugget så tycker jag det är kul, men framförallt är jag inte villig att skjuta upp det och ha den pressen på mej att jag måste fixa det sen. Jag vill vara klar nu. Jag vill bli klar så fort som möjligt. Två gånger har jag tagit beslutet att skita i att plugga. Jag avbröt kurserna, tyckte inte att de gav något, så jag vet att jag kan. 

Det är ju bra att jag känner mej själv. Det är väl bra att jag reflekterar och tänker igenom. Men för den skull fattar jag inte alltid de klokaste besluten för mej själv. Men jag är beredd att ändra dem när jag känner att de blir fel. Jag har ingen prestige i att visa att jag hade rätt från början. Jag måste ju ta hand om mej och då måste jag vara ärlig mot mej! 

Just nu är jag världssämsta matten i världen till mina hundar. Jag funderar ofta på om jag verkligen ska ha hund, så lite som jag gör med dem just nu. Jag vet att det kan vara sista hösten med Bobbo, vill jag komma ihåg mej själv så här dålig hans sista höst? Så tänker jag hela tiden. Men nu förmår jag inte mycket mer. Och det lilla de får, promenader och lite sökövningar är mer än om jag går sönder helt. Alltså får jag stå ut. Fram till jul, fram till jul-är mantrat. Det här är teorier som inte är vetenskapliga. Teorier som inte är godkända och väldigt beprövade, men det är så här jag lever och jag är faktiskt, överlag, väldigt nöjd med mitt liv. Nu har jag planerat att sova! Mat och sovklockan ringer. Innan midnatt ska huvudet vara på kudden. Jag hann med inlämningsuppgiften med 40minuter tillgodo den här söndagen med. Då håller jag planeringen ganska okey. I morgon jobb. I morgon kommer roliga nyheter. Men de får vi tala om i mörrn! Godnatt!

Vi har nåt...

Jag sitter på hans rygg för han är min lilla häst,
är min lillaaa häst. Vad du är söt min kära lilla.....häst.

Jag rider på Pepino. Jag sitter på hans rygg och känner mej lycklig. Jag känner hur han spänner sin rygg, jag känner hans muskler arbeta. Det finns något mellan oss som jag inte kan beskriva. Flera gånger får jag problem på ridbanan. Han svänger inte där jag vill, han svänger redan när jag tänker på att jag ska svänga där framme. Något kommunikativt via tankevägen. Det händer hela tiden.  Hans svarta hals framför mej, hans subtila sätt att berätta att sadeln har börjat glida, han är helt underbar! När han kom till stallet gick det inte att spänna sadelgjorden, den var alldeles för kort. Hööks hade inga längre sadelgjordar så en förlängare inhandlades. När jag red igår började sadeln glida så fort vi kom i minsta obalans och när jag efter ridpasset tog bort förlängaren kunde jag spänna gjorden på det första hålet! Han har minskat i vikt den lilla gurkan! Vi rider fortfarande ganska korta pass.
 Igår blev det 40 minuter. Jag behöver en instruktör för att komma vidare. Snart ska jag åka på en två dagars clinic med honom och eventuellt kommer en instruktör i akademisk ridkonst komma ut någon gång i månaden till stallet, då tänkte jag hänga på det tåget. Jag är så glad att ha honom därute i stallet, väntandes på mej. Han ger mej andhål, stresslösande och ren skär lycka.

Lättnad!

Jo du sörrö hörrö, jag fixade även denna uppgift i tid. Jag vet ju inte om jag är godkänd, men innan klockan var 12 så fanns dokumentet på plats och nu under kvällen har jag lyckats göra instuderingsfrågorna. De tror jag kommer behövas under onsdagens prov. I morgon är det examinerande seminarium. Steg för steg tuggar jag mej igenom kurserna. Nedräkning pågår. Fem moduls uppgifter kvar i ena kursen 4½ kvar i den andra, varav en är en hemtenta. Sedan har jag salstentan i den tredje kursen och den sista rättningen på inlämningsuppgiften i den fjärde kursen. Varje vecka ska jag igenom ett eldprov och jag ska klara alla uppgifter och hinna läsa all litteratur. I natt höll jag på till halv fem. Gissa om jag var mör på jobbet. Men eftersom jag har världens bästa elever och jobbar på världens bästa jobb så gick det kanoners ändå idag. Men så pratglad var jag inte. Däremot var jag snurrig i huvudet. Superspinn. Steffi varnade för den berömda väggen, jag misstänker blodtrycket. Förhoppningsvis är det bättre i morgon när jag har fått sovit en natt. Jag har en ganska slapp dag på tisdagar, mycket planeringstid, och det är på både gott och ont. När jag kom hem idag däckade jag som en klubbad säl. Jorden snurrade runt, runt och jag var tvungen att lägga mej ner. Marcelo kom hem med chinamat och jag kunde sätta mej till dukat bord. Stora och Lilla N gick ut med Pluto och det enda som återstod för mej var att sätta mej och plugga igen. Sitta stilla i en stol funkar hyggligt bra. Nu är jag klar med uppgifterna för den här veckan. Kommer ni ihåg miniångesten jag fick igår? Idag känns det mycket bättre, det känns som en seger att jag lyckades. Den stora drömmen är ju att jag fixar allt. Det är som en vacker blomma som slår till ibröstet när jag tänker på att möjligheten finns att när tomten kommer så är jag klar. Klar som på riktigt klar. Min tid. Bobbos tid, Plutos tid. Pepinos tid, Barnens tid. Då blir jag jag igen på riktigt. Ska bara sova ett halvår först! Och det ska jag göra nu med. Hamna isäng före halv elva på kvällen, har det någonsin hänt tidigare?

Jag drunknar!

Just nu har jag en lätt ångestattack. Det susar i öronen och jag tycker inte att luften jag andas innehåller tillräckligt med syre. Jag är varm om öronen och har huvudvärk. Det är pluggandet som skapar känslan. Jag har suttit och läst sida efter sida, både på spanska och svenska och jag FATTAR INTE! Det är så mycket att jag undrar vad är det jag egentligen ska förstå? Det kan inte vara rimligt att trycka in så här mycket på så kort tid och sedan faktiskt LÄRA SEJ det dessutom! Jag känner mej som ensam mumsbit guppandes på ett ändlöst hav och jag vet att det finns hajar därute. Jag är inte uppäten än och jag har inte drunknat, men jag vet att det är på väg. Samtidigt så vet jag att så länge det finns liv finns det hopp. Fixar jag inte skolan den här terminen så dör jag jag faktiskt. Jag har satsat allt på den här terminen, hela min själ, allt mitt hopp och hela min existens och välbefinnande. Jag orkar på fullaste allvar inte mer. Nu satt jag och läste kurslitteraturen och undrade hur jag ska kunna reflektera på två A4 sidor om något som i sej är svårt att reflektera över, det är ju förskjutsingen grammatik vi pratar om, något som jag inte alls förstår. Något jag själv inte praktiserar i mitt tal, och nu är det 15 sidor med undantag som jag ska kunna utantill och ha en åsikt om. Plus alla regler. Det är tre kapitel i en bok, ett kapitel ur en annan bok och två kapitel ur en tredje bok som jag ska ha läst. och kunna. Hur?????? Natten lär bli lång. Innan 07.30 i morgonbitti måste jag skicka in mitt bidrag och jag har inte läst klart än. Herregud jag har precis börjat fatta vad de vill att jag ska kunna i den andra delen jag pluggar. 

Jag var tvungen att ta en paus. Var tvungen att leta rätt på mina olika scheman från de olika kurserna och börja stryka det jag klarat av. Måste börja se det som är fixat och inte bara alla långa veckor kvar innan det är slut. Tre månader kvar, tre månader kvar, tre månader kvar. Så lååång tid, så myyyycket att göra och så kort tid att hinna det på! För att distrahera hjärnan och få den på banan måste jag ta pauser. Jag valde att ta min paus här på bloggen den här gången. Nu är planen att börja reflektera över infinitiv +por, infinitiv+a, infinitiv+de, infinitiv+......... jag måste ha början till en text. Sedan får jag läsa vidare och reflektera klart. Tack för att jag fick panikattacka här en stund. Nu känns det lite, lite, lite bättre och jag ska försöka överleva natten..

Ren kärlek

Pepino och jag

Han kom för en månad sedan. Pepino. Det var en stor omställning för honom och han har gjort sitt bästa för att ställa om. Han är bånglig, glad, så otroligt kärleksfull, lugn men med massor av power. Han är allt det jag sökt i en häst och även om vägen dit jag vill inte är spikrak så går den precis med rätt typ av utmaning för mej. Precis som med Pluto tränar jag väldigt mycket artighet. Man frågar först och gör sedan. Vill man klia med sitt stora huvud mot en människa som måste man fråga och vill man gå ut ur boxen frågar man först. Jag har gått från att ha kedja på honom till att kasta ett grimskaft runt halsen när jag ska leda honom. Alla dagar fungerar det inte, men i början gick han knappt en meter utan att köra ner huvudet för att beta gräs, så jag ser stora framsteg. Jag rider honom på gräsbanan och jag löstränar honom utan att behöva trilskas lika mycket som i början om vi ska jobba eller äta. Han älskar att löshoppa och vi tränar en hel del förtroendeövningar. Sakta börjar vi 
hitta varandra och jag kan idag säga att det ser ut som att Pepino är lycklig igen. Han går i en enorm hage med hästkompisar som tycker om honom och han tränas tre till fyra dagar i veckan. Inte för mycket, men med lite mer belastning från vecka till vecka. Jag älskar hans stora läppar och den sametslena pälsen. Manen har börjat växa och blir längre och längre och magen börjar bli mindre. Jag kan stå hur länge som helst med ansiktet mot hans stora kropp och armarna runt hans hals eller mage. Han tycker om att bli kliad på mulen och han älskar godiset jag köpt i form av pellets som smakar äpple och kanel. Han älskar helt enkelt att äta. Ibland får jag känslan av att han tänker på sitt gamla hem och jag har frågat honom om han längtar tillbaka. Numera säger han nej, men han tänker ändå ibland på de som fanns i hans liv förut.

Zeus diggar sin nya lekkamrat.

 Pepino och Zeus har hittat varandra. De busar, biter, jagar och kramas. 

Lilla N vid grinden med Pepino.
Hon har lett ut honom efter träning.

Mina barn älskar också att hålla på med Pepino. Även om han med sina stora hovar inte ens märker när han ställer sej på deras små fötter. Han är ingen godmodig kille, för det finns mycket vilja och det finns malla i honom och det uppskattar jag så mycket. Men ändå är han så otroligt snäll. Varje gång mina fingrar känner längs hans grova kropp förundras jag över hur skön han är att ta på. Hur mjuk manen är, hur försiktig han är med sina läppar och hur gott han luktar. Att sitta på Pepino är en upplevelse. Hans trav är så fantastiskt skön. Jag föredrar 

Han står i Geishas box när vi är inne.

att sitta i traven, för det är så bekvämt och galoppen var skön och gungande. Vi tar det fortfarande långsamt. Vi lär känna varandra. Han står i Geishas box när han är i stallet. Jag tror hon hade tyckt om Pepino. Det jag känner för honom är ren kärlek. Min tur, min lycka, den svarta Gurkan!

Har så lite att säga

Mina händer har tystnat. Mina läppar står still. Jag har inget att säga mer. Säkerligen är det över 25 inlägg jag påbörjat men jag raderade dem alla. Orkar inte berätta, vill inte berätta. Har inget att säga. Det blir tyst när jag sätter mej framför skärmen. Dagarna går på här hemma. Vi är upptagna men inte stressade. Men när jag tar mej tiden att sätta mej vid datorn stirrar jag tomt. Vad finns det att säga? Jag är jag och jag är inte så intressant.
 Jag kramar mina barn, går ut med mina hundar. Jag leker med mina ankor och höns och jag borstar på hästarna i stallet. Jag skjutsar mina barn till träningarna och jag valarbetar på torgen. Jag kysser min make och jag dammsuger vårt golv. Jag träffade Jonna och Edith en gång. De kom hit. Varje dag jobbar jag mina timmar på skolan och när jag kommer hem sitter jag med näsan i mina pluggböcker. Allt jag gör tycker jag är kul, men sjukdomen ligger och lurar. Den bråkar med mej och jag försöker ignorera den. Blundar. Vänder bort huvudet. Men den äter upp mej sakta, sakta. Framför mina ögon åldras min älskade son flera år varje dag. Vår tid är nu räknad, men jag skjuter de tankarna åt sidan. Jag ska njuta av varje sekund vi kan få. Han ligger vid mina fötter när jag pluggar. Han står vid min sida när jag lagar mat och han går ett steg bakom mej när vi promenerar. 

Bobbo med hönsen och vita Smulan och vitsvarta Kakan
hemma på gräsmattan.

Ibland gör han ett ryck och försöker fånga ankorna när de flyger. Kakan har slutat bry sej om det. Ibland kan jag tro att hon gillar när han kommer efter hennes stjärtfjädrar. Så länge de är på marken gör han ingenting. Livet är det som passerar under vardagarna. Det är läsestunden med dottern, det allvarliga samtalet med sonen, skratten med barnen och kärleken med maken. Livet i cyberrymden har minimerats. Jag tycker det är jobbigt att öppna mejlboxen. Får nästan panik på alla sms. Snart stänger jag av allt. Kopplar ner, kopplar av. Men inte än. Jag bara tystnar lite. Sparar energi. Den tryter, försvinner sakta. Rinner genom fingrarna, sakta, sakta. Men jag lever varje stund. Kramar ut lyckan ur varje droppe. Lever till fullo, vibrerande, lycklig och hela tiden.

Pepino och Stora N i hagen.

Fri i stallet

När jag svänger in till stallet så känner jag hur bröstet lättar upp. Jag känner mej en aning gladare. Och det är så varje gång. När hästarna kommer emot mej för att hälsa och klia så känner jag på fullaste allvar en frihetskänsla som jag har svårt att hitta någonannanstans. Ändå är det inte bara guldregn i stallet. Jag gjorde ett misslyckat försök att rida Pepino. Det gick inte alls. Han var mer jumpig än en arab och sadeln åkte runt magen. Jag ramlade aldrig av. Så är han väldigt snäll, men jag behöver draghjälp ut, det är att som är säkert. Att synka tiden med de andra är allt annat än enkelt. Så istället blir det timslånga promenader och en del markträning på gräsbanan. Han har blivit ca 5cm smalare på de här tre veckorna och han har bondat alldeles utmärkt med killarna i hagen. Nu har han nästan svårt att slita sej ifrån dem. Jag älskar hans stora läppar och när han kråmar sej blir han galet snygg. Jag behöver stallet. Men jag önskar att jag hade mer tid till att gå kurser och sånt med hästarna. Jag är anmäld till en kurs. Jag är också sugen på att lära mej att köra häst på riktigt. Men det får bli till nästa år. Jag beställde båge och pilar för ett tag sedan. Nu ska jag bara betala så kommer de. Jag tänkte testa beridet bågskytte, precis som de andra i stallet. Men nu händer inte så mycket. Kanske borde jag vara tacksam för allt som är på gång. Istället önskar jag att jag gjorde allt nu. Varje dag sitter jag en stund i hagen och ser hur hästarna i galopp återförenas efter att jag tagit av grimman. Jag sitter på den lilla bergknallen och ser ut över flocken och sjön. Mina händer luktar häst och är lite sträva av dammet från hästarnas mörka kroppar. Jag känner ett stygn av sorg när jag ser att Pepino inte är riktigt tillfreds med sitt nya hem. Han är inte hemma än. Även om han trivs är han inte fridfull. Jag känner sån glädje över Zeus som med sån pondus och välvilja försöker leka herre över ängarna, och blir lättåthutad av lilla, lilla gammelMårten. I vårt stall lever hästarna riktiga hästliv. De har oändliga hagar, bra bete, naturligt vatten, de lever i flock och de får utföra sina naturliga beteenden samtidigt som de ständigt är omhändertagna av oss människor. Jag drar alltid lite på att sätta mej i bilen för att åka hem. Kroppen är lagom trött. Sinnet hade velat att det varat lite länge. Jag älskar att vara i stallet, jag har blivit upp över öronen förälskad i Pepino. Önskar jag kunde ta med honom hem. I helgen ska jag ägna flera timmar i stallet. Utan stress. Längtar redan.

Vörda mej, beundra mej annars är jag skabbig

Jag skriver det här inlägget i affekt. Jag är upprörd eftersom jag är sårad. Jag är arg för att jag är ledsen. Jag är ledsen eftersom jag upplever att jag inte har den harmoni jag hela tiden eftersträvar. Med andra ord; jag och min man är inte på samma sida av staketet. Vi är inte osams, men jag tycker inte han behandlar mej med den dyrkan och vördnad som jag  förtjänar. 

Det kanske inte låter så farligt men det är i de här stunderna jag inser hur lite det krävs för att jag skulle lämna ett förhållande. Nu är jag på inget vis intresserad av att lämna Marcelo, men om jag inte träffat honom utan träffat en man som inte beundrar och respekterar min person.......... jag hade bytt män rätt ofta tror jag. Undra hur jag hade funkat i andra förhållanden? Om den jag var tillsammans med inte alls var som Marcelo är? Han har iallafall det sunda förnuftet att  var på rätt sätt majoriteten av veckans dagar.
Jag och Marcelo har varit lite aviga i två dagar. I mitt tycke är det en dag för mycket. Skärp till dej och börja vara som vanligt vill jag skrika. Älska mej och avguda mej. Han undrar lite surigt om han inte har någon rätt att klaga. Jo men klaga då, men var som vanligt sen! muttrar jag. Om  lite drygt en vecka firar vi 23år tillsammans. Det är inte ofta det är avigt mellan oss. Men jag uppskattar inte när det blir det. Ännu mer sällan grälar vi, men det gör mej sjuk i flera dagar. Jag är nog oerhört känslig för stämning mellan oss. Klart han får vara sur eller kräva mycket egentid eller att han får distansera sej lite genom att låsa in sej. Vi är två ensamvargar, vi behöver mycket tid i eget sällskap. Men det här, att lägga skulden på den andra när det är något inom en själv som skaver, det har jag väldigt svårt för. Två dagar är på tok för mycket.  Jag hatar känslan av misslyckande. Och det är precis den känslan jag får nu. Jag älskar känslan av nyförälskelse och kärlek. Den har jag oftast. Men inte nu. Nu känner jag mej undanskuffad, oviktig och skabbig. Jag brukar inte kunna leva i den känslan särskilt ofta. I morgon är en annan dag. Då har vi möjligheten att hitta tillbaka till det normala vi. Inte detta halta, lytta vi. Men jag misstänker att jag får dra mitt strå till stacken.....

Inte lätt att registrera sej!

Jösses vad dagarna springer iväg. Jag startar klockan 6 på morgonen och det är fullfart fram till strax efter tio på kvällen. Idag tog jag tag i eländet att registrera mej på kursen jag ska gå på. Vilket omständligt arbete! Först skulle jag gå från universitetets sida till en id-sida. Där var jag tvungen att fylla i alla uppgifter och sedan logga in på en ny sida där jag var tvungen att skaffa mejladress och registrera mej via bankid för att få ett lösenord till id-sidan. Sedan fattade jag inte vad jag skulle ha id-sidan till för att kunna logga in på universitetet. I nästan två timmar höll jag på innan jag tillslut lyckades! TVÅ TIMMAR! Vad är det för fel på mejladress, lösenord och användarnamn? Helt sinnessjukt. Jag vidhåller än att Linköpingsuniversitet och Campus Norrköping är det bästa universiteten. Bra upplägg och lätt att logga in. Men nu är det gjort och i morgon får jag tillgång till de uppgifter jag behöver. Jag känner skräckblandad förtjusning. Kul och intressant, men kommer jag hinna? Det går fort och det är mycket att plugga. Jag ska gå in i dvala och pluggbubbla. Då kan jag inte hålla låda så mycket som jag gör nu. Det blir plugg varje dag! Bäst jag sm'älter den tanken för nästa vecka startar det!

Törstig

Det är kväll, jag är törstig. I morgon börjar alla mina barn i skolan igen. Maken ska jobba. Jag ska till läkaren. Sonen har gråtit halva kvällen, dottern började sympatigråta. Jag är verkligen törstig. Vi firade av sommarlovets sista dag med glass, Stor glass, supergod glass på känd glassrestaurang. Maken snarkar nu sittandes i soffan med sonen i knät. Jag är vaken. Döttrarna sussar gott i sina sängar, hamstrarna äter och hundarna vilar. Ensam vaken. Och väldigt törstig, och mätt. Nästan lite illamående. Träningsvärken är helt otrolig. Det värker ta mej sjutton överallt. Men i morgon ska jag röra på mej då kanske lite lossnar. Jag vet inte om jag ska väcka mannen och gå och lägga oss eller låta honom sova i soffan. Vet inte om jag själv vill somna så jag vaknar till den nya veckan. Jag trivdes den här veckan. Det var en bra vecka. Vill jag verkligen ha en ny? Jag har bloggat lite politik. Det blir en del tänkande kring det nu. Valet närmar sej. Samtidigt ska jag undervisa i politik och vara neutral. Jag är oerhört mån om att försöka vara neutral, men självklart kommer jag misslyckas. Så fort du har en åsikt kan du inte förhålla dej till den utan att visa det. Men målet är att eleverna inte ska veta vilket parti jag röstar på eller företräder när de går till valurnorna fredagen den 12 september. Jag ska upp tidigt i morgon. Jag ska orka med en morgonpromenad före frukost. Sedan ska jag följa mina tre barn till skolan. Hand i hand ska jag gå med Lilla N in i klassrummet. Hon har redan förutspått att skolan kommer bli katastrof. Jag ska ha möte med frita om Lilla N. Undra ved de vill. Sen ska jag ha möte med Lilla N;s lärare. Jag tycker verkligen inte om henne. Verkligen inte. Behöver jag vara professionell i det? Eller kan jag få vara en känslosamma förälder? Nej för dotterns skull är jag leende och tyst. Jag ska möta Mittimellan N;s nya lärare. Åh vad jag hoppas att hon kan rädda min dotter. Hon som flera gånger vägrat gå till skolan, snälla säg att den nya fröken ser henne! Sean är jag med sonen en stund. Jag har fått brev hur allt ska gå till, men jag har ingen aning, har glömt det jag läst. kanske bäst att leta rätt på lapparna igen? Nej nu måste jag verkligen dricka. Bäst att sluta skriva. Behöver sömnen. Ska bara leta rätt på lapparna först. Godnatt!

Kär igen!

När jag var yngre blev jag så kär. Det var inte ögonblicklig kärlek men det var den sorten som varar hela livet. Den där som man jämför alla andra med. Han hette Gandos och han stal mitt hjärta. I början av -90-talet försvann han bort från mitt liv, eftersom det inte var jag som ägde honom. Sedan dess har jag blivit förälskad men ingen har stått sej så som Gandos gjorde. Det var något speciellt med honom. 

Pussgurkan och jag

Nu har Pepino kommit in mitt liv. Förra fredagen kom han till stallet och innan dess fick jag tillfället att möta honom hos den förra ägaren. Pepino har utan tvekan Gandos egenskaperna. Han har något som redan nu fångat mitt hjärta, även om han är så långt ifrån en arabhäst som man kan komma. Men hans läppar är så mjuka och han gillar att pussas, nästan lika mycket som jag gör. Igår stod vi och kramades i hagen en jätte lång stund. De flesta hästar jag träffat de senaste åren, förutom araberna, har blivit uttråkade och velat göra något annat. 

Även lilla Mårten skyddar åringen Zeus.

Pepino kom för en vecka sedan och även om det inte varit bråk i hagen har killarna skyddat sin fölunge Zeus mot Pepino. Rickie har jagat Pepino så några kilon har han nog tappat. 

Zeus och Pepino

Zeus däremot har varit väldigt intresserad av den stora svarta hästen. Dag för dag har Gurkan kommit allt närmare flocken och igår stod Rickie bara någon meter ifrån mej och Pepino när jag borstade på honom i hagen. Träningsvärken efter ridningen gjorde att jag avstod från att göra något speciellt, vi bara hängde ihop. Det var så himla mysigt! Under veckan har han varit en aningen stressad och uppe i varv. Inte konstigt efter att ha bytt miljö på det sättet. Men jag har mest markarbetat honom och låtit honom acklimatiserat sej. Han är lite 

Pepino på promenad

tjock, behöver banta, precis som jag men när han blåser upp sej och dansar bredvid mej kan jag inte låta bli att tycka att han är hejdundrande snygg. Han är snäll men lite bufflig. Jag har blivit över öronen förälskad i denna häst! Trodde inte det skulle hända igen, men det gjorde det! Jag önskar bara att han kunde få en riktig hästkompis i hagen. På måndag kommer Ameli tillbaka och då ska de åka och titta på Erling, en nordsvensk. Om det passar kommer han till stallet och då blir de jämt antal grabbar i killhagen. Två nykomlingar, kanske då att alla hittar sin plats i den växande flocken?

Ridningens smärtfulla värld

Sist jag red så blev jag avkastad och bröt handen. Smärtan i handen har varit vidrig under den här tiden. Det har gjort att jag haft svårt att rida igen. Men visst har jag skrittat lite och tagit ett par travsteg vid ett par tillfällen. Det som hänt när jag inte ridit är att ryggen har blivit väldigt mycket sämre. Lite panikartat har jag konstaterat att jagmåste rida igen. Ridningen är min rehabilitering! Geisha försvann iväg, kom tillbaka och lämnade oss. Jag hade ingen häst att rida på och det stressade mej en aning. Så kom han ju förra veckan, Pepino, den svarta gurkan.

Första gången jag red på Pepino innan han kom till oss.

 Han är fullt ridbar och återigen har jag en häst att träna min rygg på. Sedan han kom har han varit en aning stressad och jag har valt att vänta tills han anpassat sej lite till den nya miljön. Som det ser ut nu rider jag och Elin ut på Pepino och Salle på fredag. Första gången. Det ser jag verkligen framemot. Men augusti har ju kommit, skolan sätter fart snart och med det alla aktiviteter. I går var det dags att börja på ridskolan igen. Där har jag inte ridit sen slutet av mars. Jag vet inte varför jag var så nervös, men det kändes lite oroväckande. Kanske för att jag senast red en unghäst som inte alls klickade med mej. I går fick jag Candy och vi red ett otroligt roligt pass. Men man kan ju säga så här..... det är inte bara ryggen som lagt ner sej under de senaste fyra månaderna.... alla muskler i hela kroppen var helt ostyriga. Att galoppera kändes som ett maratonpass, jag blev helt färdig! Traven är den bästa gångarten för mej, gärna rida-lätt.

Här red jag Candy i mars i år

 Men jösses vad det kändes! När jag skulle hoppa av höll benet inte på att ta sej över ryggen på stackars Candy och jag vågade inte hoppa av för jag var osäker om benen skulle bära mej, så istället hasade jag ner tills jag tryggt kunde falla den sista decimetern. Benen höll. Det var ont men skönt. Men sen fortsatte ont, ont, ont. Jag strechade hemma men sen somnade jag i sängen och kroppen var helt färdig. Barnen började bli hungriga men jag kunde inte röra mej! Nästan en timme tog det innan jag kom ur sängen. Sedan gick det ganska bra. Lite överkänslig och öm. Sömnen jag fått var... obeskrivbar. Kan inte komma ihåg när det var så skönt att sova sist! Nu på morgonen har jag träningsvärken från helvetet och det sitter som ett band av smärta och orörlighet runt höfterna och svanken..... härligt att rida? Vad tänkte jag med? Jag vet att det kommer bli så här ett par gånger. Jag kommer lida järnet ett par veckor, men belöningen är en starkare rygg och att vardagliga saker som att sätta sej i bilen, resa sej från sängen, sitta på en stol inte längre blir ett projekt. Jag läste igenom gamla inlägg från i höstas och mindes då hur livet såg ut innan ridningen. Det var inget liv. Det var bara ont, mer eller mindre på ett dåligt sätt. Nu gör det ont men det gör mej starkare. Jag kommer pipa och jag tycker just nu väldigt synd om mej själv, men det är träningsvärk. Det är EN låsning i ryggen som orsakar detta. Bara jag tar mej tid att gå på behandling blir det bättre. Och med ridning flera gånger i veckan kommer snart kroppen vara starkare och mer funktionell. Att rida gör ont. Men att inte irda gör farligt ont!

Ny läkare, nytt försök

Mina tankar är röriga och en aning ostrukturerade. Jag kommer inte ihåg saker jag borde. Jag har ökat ett kilo i vikt i år och just nu har jag en låsning i ryggen och den gör så att nerverna löper amok och jag är hyper, och jag menar HYPER känsla för beröring. Jag har alltså ont i hela kroppen hela tiden. Jag kan dämpa det med värktabletter. Men inte få bort det. På måndag gör jag ett nytt ryck. Ny läkare, nya utredningar, nya möjligheter. Denna värld jag lever i av att ständigt kastas mellan att blotta sej, visa upp alla fulheter jag har för att sedan bli ignorerad eller bli klappad lite på huvudet och inte tagen på allvar. Det är så jävla jobbigt. Jag fasar för måndag. Jag längtar efter måndag. På det stora hela har jag ett bra liv, men när hälsan sviker är det så..... begränsande. Jag blir lite tjurig när jag har ont. Jag är väldigt fokuserad att klara av saker vilket gör att jag ignorerar andra runt mej. Jag glömmer, det mesta. Jag kommer inte vidare liksom. Men det är bara jag som är ansvarig för mitt liv och jag måste fortsätta leta efter svaren. Måste fortsätta leta efter hälsan. Men ibland måste man få krypa ihop och vila mellan dusterna. Jag hade så stora förhoppningar inför läkarbesöket i april. Men där hände INGENTING. Jag har inte ens fått provsvaren. Rädd, tveksam, hoppfull och blottad känner jag mej. Konstigt att de kan forska på stamceller, isolera dna-strukturer, genmanipulera men inte ge mej hjälp när jag har vanlig förekommande sjukdomar!

Svammelinlägg

Jag brukar alltid mjukstarta när jag börjar jobba. Och egentligen gör jag väl det i år med. Men ändå är jag helt trött. Ont i kroppen har jag. Nerverna löper amok vilket gör att det skickar smärtsignaler överalltifrån. Pluto är ...... inte halt men han har ont i bakvagnen. Han lekte med boll förra veckan, det var inget bra. Bobbo mår bättre nu när det inte är så varmt och Lilla N har fått borrelia. Märks det att jag är trött och lite deppig? Alltid när jag är trött. Mu ska jag skriva en artikel till en tidning. Fick reda på det idag, deadline kl 12.00 i morgon. Bästa att sätta fart. Favvisprogrammet The Ride börjar snart. Tejenis

Svart gurka

Vi välkomnar Pepino till stallet. Nya starhästen! Det svarta underverket. Pepino betyder gurka på spanska och han är en riktig pussgurka!

Alla borde ha en anka

Marabou och jag

Jag är van att vara ute. På jobbet är jag inne, inne, inne och lite mer inne. Idag var det fantastiskt att få komma hem och kramas lite med Kakan, hänga lite i hönsgården, städa ur den, kramas lite med Marabou och busa med hundarna. Att få komma hem och vara med djuren en stund, det förändrar allt. Precis allt. Det påverkar sinnesstämning, lyckan, lugnet, återhämtning. Jag är så kär i mina djur. 

Jag och älskade Pluto

Jag är så glad att jag har dem. Att bränna ut sej när man har medicinen på gården, det är inte så troligt. Det är vad jag fokuserar på eftersom jag vet att hösten kommer bli stressig.

Min Kakan. Hon är så sjukt fin!

Bästa Bobbo och jag

Men en timme i med djuren förändrar verkligen mitt måeende. De är så gosiga!

Tillsamans!

Sommarlovet är definitivt slut

Jag har börjat jobba igen och med det så börjar barnen på frita. Jag har tre fritabarn nu. Och det känns inte ens märkligt. Det är bara skönt att ha lämnat förskolans värld. In i skolan med full kraft. Min minsta har tagit steget in och jag är absolut ingen småbarnsförälder längre. Min lilla, blonda tjej har blivit stor. Ruskigt, härligt, skrämmande, underbart. Att vara förälder till Lilla N är en resa som förändrar. Hon är galet skön att få hänga med. Och jag hoppas det kommer gå bra. Hon är så skör och stark samtidigt. De två stora har haft hemska tider sitt första år i skolan och sedan har det blivit bättre. Jag hoppas att vi kan hoppa över "hemska" med mitt tredje barn. Men det är inte lätt att komma ny och inte känna någon till en främmande skola.

Jag är tillbaka på min skola. Jag är tillbaka på jobbet och jag älskar det! Nya kollegor, gamla kollegor. Min arbetsplats, mina gem, pennor, min dator, mitt klassrum, mina planeringar......! Jag ÄLSKAR mitt jobb. Nästa vecka kommer eleverna. Nu fokuserar jag på att göra en bra start för dem och det pågår ett febrilt flyttningsarbet. Utanför fönstret ser vi hur de river delar av skolbyggnaden med skopa. Om några månader är det vår tur att flytta ut. Skolan byggs om och vi ska ha undervisning i baracker. Funkar det med. Jag är så glad att jag har ett jobb. Ett jobb som jag trivs med och som är utvecklande. Nu är jag mitt andra år på samma skola. Det är annorlunda att komma tillbaka till en arbetsplats man känner till. Mina hundår som tillfälle vikarie är över. Jag har gjort min del. Nu kan jag arbeta på i lugn takt. Göra ett bra jobb och ha långsiktigplanering. Så otroligt skönt. Det är värt att fira! Skål till mej själv! I morgon ska jag upp igen, lämna mina barn på samma ställe och åka till min välkända arbetsplats. Ibland behövs det inte mer för att det ska kännas skönt i bröstet!

Geisha, ännu en annorlunda ängel.

I januari träffades vi, Geisha och jag.

Det känns som hon var vägen tillbaka. Hon var porten som öppnades, ljuset i tunneln. Hon var ängeln jag behövde. Geisha finns inte mer. Inte här. Hon på de evigt gröna ängarna och tuggar i sej massor av mumsig mat. Så mycket har hänt sedan jag den där snålkalla vinterdagen i januari när jag träffade henne för första gången. Hon var språngbrädan jag behövde och det var så skönt att stå där på kvällarna och borsta på henne. Bara hon och jag. Vi pratade inte samma språk men vi försökte kommunicera. Sedan hon försvann har det varit lite motigt att åka till stallet. Först när hon lånades ut och sedan var det en chock att få se henne tillbaka.  Det klack till i bröstet på ett sätt jag inte räknat med. 

Geisha ihop med tjejerna i hagen de sista dagarna i livet.

Sedan var hon så kort tid med oss innan beslutet att låta henne somna in kom. Jag var inte beredd. Inte med. Det hände så fort allt och jag försökte bara ta in all information innan det var över. Nu är det ett tag sedan och jag har varit rätt arg. Arg och besviken. Frustrerad. Geisha var inte drömhästen. Men jag tror hon och jag var menade att hitta varandra, om än för en kort stund. Hon satte mej på rätt väg. Visade möjligheten, väckte lågan.  Tack Geisha. Sov gott

Geisha i somamrskrud under skuggande trädet i hop med kompisen Zerra och åringen Bambina

Hon var pigg och glad att rida när hon var på humör min fina tjej.

Cykla med förnuft och Pluto

Är det nåt vi inte kan klaga på så är det värmen de senaste 1½månaden. Men den ihållanden värmen har också gjort att jag inte kunnat träna eller motionera hundarna som vanligt. Bobbo har det riktigt jobbigt och hyperventilerar nästan, även nattetid. Pluto klarar sej bättre. Det enda som funkat att göra är att simma. Kanske hade jag kunnat gå lite med Pluto i skogen och köra lite sök, men jag har inte gjort det. De sista dagarna har det varit molnigt men lika vansinnigt hett. Men idag! Idag lättade det lite och termometern visar bara 27,5 grader i skuggan. Jag kände direkt på morgonen att idag var det cykelväder - och Pluto skulle med. Sen blev jag klubbad och var tvungen att vila. Men sen stack vi ut.

Vi cyklar i varierande terräng. Med pauser.

En del höjer ögonbrynen åt mej och tycker inte jag är klok som cyklar med Pluto. Eller att jag motionerar med Bobbo. När jag cyklar med hundarna och barnen är inte Pluto kopplad. Han väljer alltså helt och hållet vilket tempo han vill hålla. Just första halv kilometern brukar jag få dämpa honom men sedan faller han in i en behaglig trav som han håller, ibland går han in i galopp. Även om jag släpper på bromsgreppet i någon nerförsbacke så håller Pluto kvar i sin takt. Han vet att jag väntar på honom i slutet av backen. Vi stannar flera gånger och jag vattnar honom med vattenflaska. Det har tagit en stund innan vi fått fix på hur man dricker i en sån, men det är löst nu. Pluto tycker det är jobbigt med för många vilopauser och fortsätter gärna förbi oss om vi stannar och väntar in honom. Så suckar han om han måste stanna med oss. Han gillar bättre att hålla sin trav och jämt tempo än start och stopp. Jag stannar ändå, måste ju kolla statsusläge på min kompis! I dag cyklade vi 4,5km på 48 minuter. De finns alltså de som går fortare! Förra månaden cyklade jag och Bobbo samma sträcka på 21 minuter, dock så var det inte lika varmt då såklart. Jag anpassar farten och och pauser efter dagsform. Med det vill jag ha sagt att jag inte utsätter mina djur för några plågsamma träningspass. Det som är bra med cyklingen är att min kropp håller längre och jag får inte lika ont som när jag går. Bobbo vågar jag inte cykla med när han mår som han gör nu, men hundar är skapta att trava framåt så Pluto får motionera i naturlig gång, bara att den är rakt framåt nu, tillskillnad när vi går då han springer en bit framåt, en bit åt sidan, tillbaka till mej osv. Pluto har sina skador inne i kroppen. Det jag funnit ut är att han blir sämre av vila och mår mycket bättre på lugn och rak belastning, dvs promenader, springturer, simning mm men blir ganska snabbt öm i kroppen vid tvära kast, snabba belöningar, bus, lek och även lydnadsträning. Veterinären har poängterat flera gånger att det bästa för 

Vattnet ser väldigt grönt ut, men det är kamerans fel.
Den har tagit färg av boll o grönskan.  Egentligen
är vattnet mer brunt.

Pluto är att ha en stor muskelmassa, att han måste tränas regelbundet, gärna i oregelbunden terräng som skog osv, gärna spår, sök eller liknande och joggingturer. Jag gör mitt bästa för att göra hans liv så bra som möjligt. Jag försöker med de förutsättningar vi har i vår lytta familj att skapa livsglädje och meningsfulla uppgifter. Nu under sommaren har jag varit sämre på den andra saken, och Plutos ledsna ögon talar sitt tydliga språk. Han vill göra något vettigt, inte bara motionera. Jag lovar att hitta en menigsfull uppgift åt honom. Efter nyår när jag förhoppningsvis ( I wish) är klar med pluggandet så ska vi gå kurs igen. I vad spelar inte så stor roll, men viltspår och K9 är jag lite nyfiken på. Fram tills dess ska vi göra stallhund av honom, bibehålla musklerna han har och kanske bygga lite mer. Vi kommer vara mer i skogen när höstluften kommer som en räddare men skönare luft och vi kan träna lite sök och parkour. Så länge Pluto visar att han vill och orkar kommer jag fortsätta cykla med honom. Min filosofi är att jag har hellre en hund som dör ung men fått leva livet än en som blir 14år och har haft tråkigt hela tiden. Pluto kommer aldrig bli 14 år. Kanske blir han bara 10år men under tiden ska han få uppleva saker, känna sej meningsfull och så nöjd jag kan göra honom. Tre personer hade tillit nog att lämna över honom i min vård, Tina Krulle, Eva Münter och polisen. En krokig bana går vi och många gånger har jag trott att vi skulle behöva ge upp. Men jag går på känslan. Jag hoppas att alla de som tvivlar på mej ändå kan se att jag inte bara gör saker utan tanke.Hitintills har knutarna lösts upp och vi kan fortsätta njuta av varandra. 

Pluto vilar efter cykelturen. Han somnade som en liten stock. Träning i kroppen känns skönt!

Förändringar utan mål

Det känns som jag sitter mitt i en bryttid. Att jag just nu håller på att förändra saker i mitt liv. Och det är egentligen inte ett beslut jag tagit, eller kanske är det just det? Jag beslutade mej för att göra som jag vill. Och nu sker förändringar i våra liv. Men det är inte så att jag går efter en plan för att nå något mål. Att följa planer har alltid varit raka vägen till undergången för mej. Jag går på känslan. Det har funkat för mej när jag gör nåt på kul, när jag följer impulser. Därför har aldrig livsplaner, bantningsplaner, karriärsplaner eller några som helst andra planer fungerat. När jag go with the flow så gungar livet på i behaglig flum-ride stil (åkattraktion på Lisseberg) men när jag bestämmer mej för att lyckas med nåt och sätter alla kort på att klara något, då misslyckas jag jämt. Faktiskt alltid! Jag är egentligen inte någon som läser livstilstidningar, men ibland kommer man ändå över artiklar om hur framgångsrika människor lyckats. Alla mässar om samma sak, en plan, tydligt slutmål och många delmål på vägen och framförallt belöningar vid delmålen. Jag når inte ens första delmålet, så jag får inga belöningar. Genom åren har jag lovat mej allt från smycken, resor,spa..... men inte kommit iväg på en enda sak, eller köpt ett enda belöningssmycke. Min personlighet funkar inte med planer, tydliga mål och belöningar. Jag är för impulsiv och trivs inte bra med ramar, förbud och raka motorvägar genom livet. Jag älskar att stanna till och göra ett vårskrik i skogsgläntan eller sitta och stirra på solnedgången på stigen som ledde bort från mitt mål. Jag har märkt att jag når mina drömmar när jag just är spontan, lyssnar på känslan och slutar ta stöd i andras tyckande och farhågor. 

För mej var det en dröm bortom alla mål att få sitta i ett hus, i en liten by, nära badvatten med tre underbara barn, i ett trivsamt äktenskap med två hundar, djur, fast jobb med resor inbokade i en nära framtid, när jag för bara tiotal år sedan satt hungrig, utan pengar på en läkarklinik i Stockholm, med en pojkvän i en annan stad som inte ville gifta sej, skaffa barn eller bo på landet. Jag var sjuk, trasig, utblottad men aldrig ensam. Därifrån har vi följt impulserna, gjort det som känns rätt i stunden och dragit oss upp till medelklass och skapat helt andra förutsättningar för oss och för våra barn. Det är jag stolt över. Men det finns något som jag inte fått med på köpet och det är vikten och det är hälsan. Min väg mot mitt drömliv fortsätter, men gå ner i vikt gör jag inte och jag fortsätter vara sjuk och skadad i olika former. Nu försöker jag räkna ut hur mina nyvunna insikter om att go with the flow kan uppfylla mina drömmer om att minska ansenligt i vikt och bli friskare.