Ren kärlek

Pepino och jag

Han kom för en månad sedan. Pepino. Det var en stor omställning för honom och han har gjort sitt bästa för att ställa om. Han är bånglig, glad, så otroligt kärleksfull, lugn men med massor av power. Han är allt det jag sökt i en häst och även om vägen dit jag vill inte är spikrak så går den precis med rätt typ av utmaning för mej. Precis som med Pluto tränar jag väldigt mycket artighet. Man frågar först och gör sedan. Vill man klia med sitt stora huvud mot en människa som måste man fråga och vill man gå ut ur boxen frågar man först. Jag har gått från att ha kedja på honom till att kasta ett grimskaft runt halsen när jag ska leda honom. Alla dagar fungerar det inte, men i början gick han knappt en meter utan att köra ner huvudet för att beta gräs, så jag ser stora framsteg. Jag rider honom på gräsbanan och jag löstränar honom utan att behöva trilskas lika mycket som i början om vi ska jobba eller äta. Han älskar att löshoppa och vi tränar en hel del förtroendeövningar. Sakta börjar vi 
hitta varandra och jag kan idag säga att det ser ut som att Pepino är lycklig igen. Han går i en enorm hage med hästkompisar som tycker om honom och han tränas tre till fyra dagar i veckan. Inte för mycket, men med lite mer belastning från vecka till vecka. Jag älskar hans stora läppar och den sametslena pälsen. Manen har börjat växa och blir längre och längre och magen börjar bli mindre. Jag kan stå hur länge som helst med ansiktet mot hans stora kropp och armarna runt hans hals eller mage. Han tycker om att bli kliad på mulen och han älskar godiset jag köpt i form av pellets som smakar äpple och kanel. Han älskar helt enkelt att äta. Ibland får jag känslan av att han tänker på sitt gamla hem och jag har frågat honom om han längtar tillbaka. Numera säger han nej, men han tänker ändå ibland på de som fanns i hans liv förut.

Zeus diggar sin nya lekkamrat.

 Pepino och Zeus har hittat varandra. De busar, biter, jagar och kramas. 

Lilla N vid grinden med Pepino.
Hon har lett ut honom efter träning.

Mina barn älskar också att hålla på med Pepino. Även om han med sina stora hovar inte ens märker när han ställer sej på deras små fötter. Han är ingen godmodig kille, för det finns mycket vilja och det finns malla i honom och det uppskattar jag så mycket. Men ändå är han så otroligt snäll. Varje gång mina fingrar känner längs hans grova kropp förundras jag över hur skön han är att ta på. Hur mjuk manen är, hur försiktig han är med sina läppar och hur gott han luktar. Att sitta på Pepino är en upplevelse. Hans trav är så fantastiskt skön. Jag föredrar 

Han står i Geishas box när vi är inne.

att sitta i traven, för det är så bekvämt och galoppen var skön och gungande. Vi tar det fortfarande långsamt. Vi lär känna varandra. Han står i Geishas box när han är i stallet. Jag tror hon hade tyckt om Pepino. Det jag känner för honom är ren kärlek. Min tur, min lycka, den svarta Gurkan!

Har så lite att säga

Mina händer har tystnat. Mina läppar står still. Jag har inget att säga mer. Säkerligen är det över 25 inlägg jag påbörjat men jag raderade dem alla. Orkar inte berätta, vill inte berätta. Har inget att säga. Det blir tyst när jag sätter mej framför skärmen. Dagarna går på här hemma. Vi är upptagna men inte stressade. Men när jag tar mej tiden att sätta mej vid datorn stirrar jag tomt. Vad finns det att säga? Jag är jag och jag är inte så intressant.
 Jag kramar mina barn, går ut med mina hundar. Jag leker med mina ankor och höns och jag borstar på hästarna i stallet. Jag skjutsar mina barn till träningarna och jag valarbetar på torgen. Jag kysser min make och jag dammsuger vårt golv. Jag träffade Jonna och Edith en gång. De kom hit. Varje dag jobbar jag mina timmar på skolan och när jag kommer hem sitter jag med näsan i mina pluggböcker. Allt jag gör tycker jag är kul, men sjukdomen ligger och lurar. Den bråkar med mej och jag försöker ignorera den. Blundar. Vänder bort huvudet. Men den äter upp mej sakta, sakta. Framför mina ögon åldras min älskade son flera år varje dag. Vår tid är nu räknad, men jag skjuter de tankarna åt sidan. Jag ska njuta av varje sekund vi kan få. Han ligger vid mina fötter när jag pluggar. Han står vid min sida när jag lagar mat och han går ett steg bakom mej när vi promenerar. 

Bobbo med hönsen och vita Smulan och vitsvarta Kakan
hemma på gräsmattan.

Ibland gör han ett ryck och försöker fånga ankorna när de flyger. Kakan har slutat bry sej om det. Ibland kan jag tro att hon gillar när han kommer efter hennes stjärtfjädrar. Så länge de är på marken gör han ingenting. Livet är det som passerar under vardagarna. Det är läsestunden med dottern, det allvarliga samtalet med sonen, skratten med barnen och kärleken med maken. Livet i cyberrymden har minimerats. Jag tycker det är jobbigt att öppna mejlboxen. Får nästan panik på alla sms. Snart stänger jag av allt. Kopplar ner, kopplar av. Men inte än. Jag bara tystnar lite. Sparar energi. Den tryter, försvinner sakta. Rinner genom fingrarna, sakta, sakta. Men jag lever varje stund. Kramar ut lyckan ur varje droppe. Lever till fullo, vibrerande, lycklig och hela tiden.

Pepino och Stora N i hagen.

Fri i stallet

När jag svänger in till stallet så känner jag hur bröstet lättar upp. Jag känner mej en aning gladare. Och det är så varje gång. När hästarna kommer emot mej för att hälsa och klia så känner jag på fullaste allvar en frihetskänsla som jag har svårt att hitta någonannanstans. Ändå är det inte bara guldregn i stallet. Jag gjorde ett misslyckat försök att rida Pepino. Det gick inte alls. Han var mer jumpig än en arab och sadeln åkte runt magen. Jag ramlade aldrig av. Så är han väldigt snäll, men jag behöver draghjälp ut, det är att som är säkert. Att synka tiden med de andra är allt annat än enkelt. Så istället blir det timslånga promenader och en del markträning på gräsbanan. Han har blivit ca 5cm smalare på de här tre veckorna och han har bondat alldeles utmärkt med killarna i hagen. Nu har han nästan svårt att slita sej ifrån dem. Jag älskar hans stora läppar och när han kråmar sej blir han galet snygg. Jag behöver stallet. Men jag önskar att jag hade mer tid till att gå kurser och sånt med hästarna. Jag är anmäld till en kurs. Jag är också sugen på att lära mej att köra häst på riktigt. Men det får bli till nästa år. Jag beställde båge och pilar för ett tag sedan. Nu ska jag bara betala så kommer de. Jag tänkte testa beridet bågskytte, precis som de andra i stallet. Men nu händer inte så mycket. Kanske borde jag vara tacksam för allt som är på gång. Istället önskar jag att jag gjorde allt nu. Varje dag sitter jag en stund i hagen och ser hur hästarna i galopp återförenas efter att jag tagit av grimman. Jag sitter på den lilla bergknallen och ser ut över flocken och sjön. Mina händer luktar häst och är lite sträva av dammet från hästarnas mörka kroppar. Jag känner ett stygn av sorg när jag ser att Pepino inte är riktigt tillfreds med sitt nya hem. Han är inte hemma än. Även om han trivs är han inte fridfull. Jag känner sån glädje över Zeus som med sån pondus och välvilja försöker leka herre över ängarna, och blir lättåthutad av lilla, lilla gammelMårten. I vårt stall lever hästarna riktiga hästliv. De har oändliga hagar, bra bete, naturligt vatten, de lever i flock och de får utföra sina naturliga beteenden samtidigt som de ständigt är omhändertagna av oss människor. Jag drar alltid lite på att sätta mej i bilen för att åka hem. Kroppen är lagom trött. Sinnet hade velat att det varat lite länge. Jag älskar att vara i stallet, jag har blivit upp över öronen förälskad i Pepino. Önskar jag kunde ta med honom hem. I helgen ska jag ägna flera timmar i stallet. Utan stress. Längtar redan.

Vörda mej, beundra mej annars är jag skabbig

Jag skriver det här inlägget i affekt. Jag är upprörd eftersom jag är sårad. Jag är arg för att jag är ledsen. Jag är ledsen eftersom jag upplever att jag inte har den harmoni jag hela tiden eftersträvar. Med andra ord; jag och min man är inte på samma sida av staketet. Vi är inte osams, men jag tycker inte han behandlar mej med den dyrkan och vördnad som jag  förtjänar. 

Det kanske inte låter så farligt men det är i de här stunderna jag inser hur lite det krävs för att jag skulle lämna ett förhållande. Nu är jag på inget vis intresserad av att lämna Marcelo, men om jag inte träffat honom utan träffat en man som inte beundrar och respekterar min person.......... jag hade bytt män rätt ofta tror jag. Undra hur jag hade funkat i andra förhållanden? Om den jag var tillsammans med inte alls var som Marcelo är? Han har iallafall det sunda förnuftet att  var på rätt sätt majoriteten av veckans dagar.
Jag och Marcelo har varit lite aviga i två dagar. I mitt tycke är det en dag för mycket. Skärp till dej och börja vara som vanligt vill jag skrika. Älska mej och avguda mej. Han undrar lite surigt om han inte har någon rätt att klaga. Jo men klaga då, men var som vanligt sen! muttrar jag. Om  lite drygt en vecka firar vi 23år tillsammans. Det är inte ofta det är avigt mellan oss. Men jag uppskattar inte när det blir det. Ännu mer sällan grälar vi, men det gör mej sjuk i flera dagar. Jag är nog oerhört känslig för stämning mellan oss. Klart han får vara sur eller kräva mycket egentid eller att han får distansera sej lite genom att låsa in sej. Vi är två ensamvargar, vi behöver mycket tid i eget sällskap. Men det här, att lägga skulden på den andra när det är något inom en själv som skaver, det har jag väldigt svårt för. Två dagar är på tok för mycket.  Jag hatar känslan av misslyckande. Och det är precis den känslan jag får nu. Jag älskar känslan av nyförälskelse och kärlek. Den har jag oftast. Men inte nu. Nu känner jag mej undanskuffad, oviktig och skabbig. Jag brukar inte kunna leva i den känslan särskilt ofta. I morgon är en annan dag. Då har vi möjligheten att hitta tillbaka till det normala vi. Inte detta halta, lytta vi. Men jag misstänker att jag får dra mitt strå till stacken.....

Inte lätt att registrera sej!

Jösses vad dagarna springer iväg. Jag startar klockan 6 på morgonen och det är fullfart fram till strax efter tio på kvällen. Idag tog jag tag i eländet att registrera mej på kursen jag ska gå på. Vilket omständligt arbete! Först skulle jag gå från universitetets sida till en id-sida. Där var jag tvungen att fylla i alla uppgifter och sedan logga in på en ny sida där jag var tvungen att skaffa mejladress och registrera mej via bankid för att få ett lösenord till id-sidan. Sedan fattade jag inte vad jag skulle ha id-sidan till för att kunna logga in på universitetet. I nästan två timmar höll jag på innan jag tillslut lyckades! TVÅ TIMMAR! Vad är det för fel på mejladress, lösenord och användarnamn? Helt sinnessjukt. Jag vidhåller än att Linköpingsuniversitet och Campus Norrköping är det bästa universiteten. Bra upplägg och lätt att logga in. Men nu är det gjort och i morgon får jag tillgång till de uppgifter jag behöver. Jag känner skräckblandad förtjusning. Kul och intressant, men kommer jag hinna? Det går fort och det är mycket att plugga. Jag ska gå in i dvala och pluggbubbla. Då kan jag inte hålla låda så mycket som jag gör nu. Det blir plugg varje dag! Bäst jag sm'älter den tanken för nästa vecka startar det!

Törstig

Det är kväll, jag är törstig. I morgon börjar alla mina barn i skolan igen. Maken ska jobba. Jag ska till läkaren. Sonen har gråtit halva kvällen, dottern började sympatigråta. Jag är verkligen törstig. Vi firade av sommarlovets sista dag med glass, Stor glass, supergod glass på känd glassrestaurang. Maken snarkar nu sittandes i soffan med sonen i knät. Jag är vaken. Döttrarna sussar gott i sina sängar, hamstrarna äter och hundarna vilar. Ensam vaken. Och väldigt törstig, och mätt. Nästan lite illamående. Träningsvärken är helt otrolig. Det värker ta mej sjutton överallt. Men i morgon ska jag röra på mej då kanske lite lossnar. Jag vet inte om jag ska väcka mannen och gå och lägga oss eller låta honom sova i soffan. Vet inte om jag själv vill somna så jag vaknar till den nya veckan. Jag trivdes den här veckan. Det var en bra vecka. Vill jag verkligen ha en ny? Jag har bloggat lite politik. Det blir en del tänkande kring det nu. Valet närmar sej. Samtidigt ska jag undervisa i politik och vara neutral. Jag är oerhört mån om att försöka vara neutral, men självklart kommer jag misslyckas. Så fort du har en åsikt kan du inte förhålla dej till den utan att visa det. Men målet är att eleverna inte ska veta vilket parti jag röstar på eller företräder när de går till valurnorna fredagen den 12 september. Jag ska upp tidigt i morgon. Jag ska orka med en morgonpromenad före frukost. Sedan ska jag följa mina tre barn till skolan. Hand i hand ska jag gå med Lilla N in i klassrummet. Hon har redan förutspått att skolan kommer bli katastrof. Jag ska ha möte med frita om Lilla N. Undra ved de vill. Sen ska jag ha möte med Lilla N;s lärare. Jag tycker verkligen inte om henne. Verkligen inte. Behöver jag vara professionell i det? Eller kan jag få vara en känslosamma förälder? Nej för dotterns skull är jag leende och tyst. Jag ska möta Mittimellan N;s nya lärare. Åh vad jag hoppas att hon kan rädda min dotter. Hon som flera gånger vägrat gå till skolan, snälla säg att den nya fröken ser henne! Sean är jag med sonen en stund. Jag har fått brev hur allt ska gå till, men jag har ingen aning, har glömt det jag läst. kanske bäst att leta rätt på lapparna igen? Nej nu måste jag verkligen dricka. Bäst att sluta skriva. Behöver sömnen. Ska bara leta rätt på lapparna först. Godnatt!

Kär igen!

När jag var yngre blev jag så kär. Det var inte ögonblicklig kärlek men det var den sorten som varar hela livet. Den där som man jämför alla andra med. Han hette Gandos och han stal mitt hjärta. I början av -90-talet försvann han bort från mitt liv, eftersom det inte var jag som ägde honom. Sedan dess har jag blivit förälskad men ingen har stått sej så som Gandos gjorde. Det var något speciellt med honom. 

Pussgurkan och jag

Nu har Pepino kommit in mitt liv. Förra fredagen kom han till stallet och innan dess fick jag tillfället att möta honom hos den förra ägaren. Pepino har utan tvekan Gandos egenskaperna. Han har något som redan nu fångat mitt hjärta, även om han är så långt ifrån en arabhäst som man kan komma. Men hans läppar är så mjuka och han gillar att pussas, nästan lika mycket som jag gör. Igår stod vi och kramades i hagen en jätte lång stund. De flesta hästar jag träffat de senaste åren, förutom araberna, har blivit uttråkade och velat göra något annat. 

Även lilla Mårten skyddar åringen Zeus.

Pepino kom för en vecka sedan och även om det inte varit bråk i hagen har killarna skyddat sin fölunge Zeus mot Pepino. Rickie har jagat Pepino så några kilon har han nog tappat. 

Zeus och Pepino

Zeus däremot har varit väldigt intresserad av den stora svarta hästen. Dag för dag har Gurkan kommit allt närmare flocken och igår stod Rickie bara någon meter ifrån mej och Pepino när jag borstade på honom i hagen. Träningsvärken efter ridningen gjorde att jag avstod från att göra något speciellt, vi bara hängde ihop. Det var så himla mysigt! Under veckan har han varit en aningen stressad och uppe i varv. Inte konstigt efter att ha bytt miljö på det sättet. Men jag har mest markarbetat honom och låtit honom acklimatiserat sej. Han är lite 

Pepino på promenad

tjock, behöver banta, precis som jag men när han blåser upp sej och dansar bredvid mej kan jag inte låta bli att tycka att han är hejdundrande snygg. Han är snäll men lite bufflig. Jag har blivit över öronen förälskad i denna häst! Trodde inte det skulle hända igen, men det gjorde det! Jag önskar bara att han kunde få en riktig hästkompis i hagen. På måndag kommer Ameli tillbaka och då ska de åka och titta på Erling, en nordsvensk. Om det passar kommer han till stallet och då blir de jämt antal grabbar i killhagen. Två nykomlingar, kanske då att alla hittar sin plats i den växande flocken?

Ridningens smärtfulla värld

Sist jag red så blev jag avkastad och bröt handen. Smärtan i handen har varit vidrig under den här tiden. Det har gjort att jag haft svårt att rida igen. Men visst har jag skrittat lite och tagit ett par travsteg vid ett par tillfällen. Det som hänt när jag inte ridit är att ryggen har blivit väldigt mycket sämre. Lite panikartat har jag konstaterat att jagmåste rida igen. Ridningen är min rehabilitering! Geisha försvann iväg, kom tillbaka och lämnade oss. Jag hade ingen häst att rida på och det stressade mej en aning. Så kom han ju förra veckan, Pepino, den svarta gurkan.

Första gången jag red på Pepino innan han kom till oss.

 Han är fullt ridbar och återigen har jag en häst att träna min rygg på. Sedan han kom har han varit en aning stressad och jag har valt att vänta tills han anpassat sej lite till den nya miljön. Som det ser ut nu rider jag och Elin ut på Pepino och Salle på fredag. Första gången. Det ser jag verkligen framemot. Men augusti har ju kommit, skolan sätter fart snart och med det alla aktiviteter. I går var det dags att börja på ridskolan igen. Där har jag inte ridit sen slutet av mars. Jag vet inte varför jag var så nervös, men det kändes lite oroväckande. Kanske för att jag senast red en unghäst som inte alls klickade med mej. I går fick jag Candy och vi red ett otroligt roligt pass. Men man kan ju säga så här..... det är inte bara ryggen som lagt ner sej under de senaste fyra månaderna.... alla muskler i hela kroppen var helt ostyriga. Att galoppera kändes som ett maratonpass, jag blev helt färdig! Traven är den bästa gångarten för mej, gärna rida-lätt.

Här red jag Candy i mars i år

 Men jösses vad det kändes! När jag skulle hoppa av höll benet inte på att ta sej över ryggen på stackars Candy och jag vågade inte hoppa av för jag var osäker om benen skulle bära mej, så istället hasade jag ner tills jag tryggt kunde falla den sista decimetern. Benen höll. Det var ont men skönt. Men sen fortsatte ont, ont, ont. Jag strechade hemma men sen somnade jag i sängen och kroppen var helt färdig. Barnen började bli hungriga men jag kunde inte röra mej! Nästan en timme tog det innan jag kom ur sängen. Sedan gick det ganska bra. Lite överkänslig och öm. Sömnen jag fått var... obeskrivbar. Kan inte komma ihåg när det var så skönt att sova sist! Nu på morgonen har jag träningsvärken från helvetet och det sitter som ett band av smärta och orörlighet runt höfterna och svanken..... härligt att rida? Vad tänkte jag med? Jag vet att det kommer bli så här ett par gånger. Jag kommer lida järnet ett par veckor, men belöningen är en starkare rygg och att vardagliga saker som att sätta sej i bilen, resa sej från sängen, sitta på en stol inte längre blir ett projekt. Jag läste igenom gamla inlägg från i höstas och mindes då hur livet såg ut innan ridningen. Det var inget liv. Det var bara ont, mer eller mindre på ett dåligt sätt. Nu gör det ont men det gör mej starkare. Jag kommer pipa och jag tycker just nu väldigt synd om mej själv, men det är träningsvärk. Det är EN låsning i ryggen som orsakar detta. Bara jag tar mej tid att gå på behandling blir det bättre. Och med ridning flera gånger i veckan kommer snart kroppen vara starkare och mer funktionell. Att rida gör ont. Men att inte irda gör farligt ont!

Ny läkare, nytt försök

Mina tankar är röriga och en aning ostrukturerade. Jag kommer inte ihåg saker jag borde. Jag har ökat ett kilo i vikt i år och just nu har jag en låsning i ryggen och den gör så att nerverna löper amok och jag är hyper, och jag menar HYPER känsla för beröring. Jag har alltså ont i hela kroppen hela tiden. Jag kan dämpa det med värktabletter. Men inte få bort det. På måndag gör jag ett nytt ryck. Ny läkare, nya utredningar, nya möjligheter. Denna värld jag lever i av att ständigt kastas mellan att blotta sej, visa upp alla fulheter jag har för att sedan bli ignorerad eller bli klappad lite på huvudet och inte tagen på allvar. Det är så jävla jobbigt. Jag fasar för måndag. Jag längtar efter måndag. På det stora hela har jag ett bra liv, men när hälsan sviker är det så..... begränsande. Jag blir lite tjurig när jag har ont. Jag är väldigt fokuserad att klara av saker vilket gör att jag ignorerar andra runt mej. Jag glömmer, det mesta. Jag kommer inte vidare liksom. Men det är bara jag som är ansvarig för mitt liv och jag måste fortsätta leta efter svaren. Måste fortsätta leta efter hälsan. Men ibland måste man få krypa ihop och vila mellan dusterna. Jag hade så stora förhoppningar inför läkarbesöket i april. Men där hände INGENTING. Jag har inte ens fått provsvaren. Rädd, tveksam, hoppfull och blottad känner jag mej. Konstigt att de kan forska på stamceller, isolera dna-strukturer, genmanipulera men inte ge mej hjälp när jag har vanlig förekommande sjukdomar!

Svammelinlägg

Jag brukar alltid mjukstarta när jag börjar jobba. Och egentligen gör jag väl det i år med. Men ändå är jag helt trött. Ont i kroppen har jag. Nerverna löper amok vilket gör att det skickar smärtsignaler överalltifrån. Pluto är ...... inte halt men han har ont i bakvagnen. Han lekte med boll förra veckan, det var inget bra. Bobbo mår bättre nu när det inte är så varmt och Lilla N har fått borrelia. Märks det att jag är trött och lite deppig? Alltid när jag är trött. Mu ska jag skriva en artikel till en tidning. Fick reda på det idag, deadline kl 12.00 i morgon. Bästa att sätta fart. Favvisprogrammet The Ride börjar snart. Tejenis

Svart gurka

Vi välkomnar Pepino till stallet. Nya starhästen! Det svarta underverket. Pepino betyder gurka på spanska och han är en riktig pussgurka!

Alla borde ha en anka

Marabou och jag

Jag är van att vara ute. På jobbet är jag inne, inne, inne och lite mer inne. Idag var det fantastiskt att få komma hem och kramas lite med Kakan, hänga lite i hönsgården, städa ur den, kramas lite med Marabou och busa med hundarna. Att få komma hem och vara med djuren en stund, det förändrar allt. Precis allt. Det påverkar sinnesstämning, lyckan, lugnet, återhämtning. Jag är så kär i mina djur. 

Jag och älskade Pluto

Jag är så glad att jag har dem. Att bränna ut sej när man har medicinen på gården, det är inte så troligt. Det är vad jag fokuserar på eftersom jag vet att hösten kommer bli stressig.

Min Kakan. Hon är så sjukt fin!

Bästa Bobbo och jag

Men en timme i med djuren förändrar verkligen mitt måeende. De är så gosiga!

Tillsamans!

Sommarlovet är definitivt slut

Jag har börjat jobba igen och med det så börjar barnen på frita. Jag har tre fritabarn nu. Och det känns inte ens märkligt. Det är bara skönt att ha lämnat förskolans värld. In i skolan med full kraft. Min minsta har tagit steget in och jag är absolut ingen småbarnsförälder längre. Min lilla, blonda tjej har blivit stor. Ruskigt, härligt, skrämmande, underbart. Att vara förälder till Lilla N är en resa som förändrar. Hon är galet skön att få hänga med. Och jag hoppas det kommer gå bra. Hon är så skör och stark samtidigt. De två stora har haft hemska tider sitt första år i skolan och sedan har det blivit bättre. Jag hoppas att vi kan hoppa över "hemska" med mitt tredje barn. Men det är inte lätt att komma ny och inte känna någon till en främmande skola.

Jag är tillbaka på min skola. Jag är tillbaka på jobbet och jag älskar det! Nya kollegor, gamla kollegor. Min arbetsplats, mina gem, pennor, min dator, mitt klassrum, mina planeringar......! Jag ÄLSKAR mitt jobb. Nästa vecka kommer eleverna. Nu fokuserar jag på att göra en bra start för dem och det pågår ett febrilt flyttningsarbet. Utanför fönstret ser vi hur de river delar av skolbyggnaden med skopa. Om några månader är det vår tur att flytta ut. Skolan byggs om och vi ska ha undervisning i baracker. Funkar det med. Jag är så glad att jag har ett jobb. Ett jobb som jag trivs med och som är utvecklande. Nu är jag mitt andra år på samma skola. Det är annorlunda att komma tillbaka till en arbetsplats man känner till. Mina hundår som tillfälle vikarie är över. Jag har gjort min del. Nu kan jag arbeta på i lugn takt. Göra ett bra jobb och ha långsiktigplanering. Så otroligt skönt. Det är värt att fira! Skål till mej själv! I morgon ska jag upp igen, lämna mina barn på samma ställe och åka till min välkända arbetsplats. Ibland behövs det inte mer för att det ska kännas skönt i bröstet!

Geisha, ännu en annorlunda ängel.

I januari träffades vi, Geisha och jag.

Det känns som hon var vägen tillbaka. Hon var porten som öppnades, ljuset i tunneln. Hon var ängeln jag behövde. Geisha finns inte mer. Inte här. Hon på de evigt gröna ängarna och tuggar i sej massor av mumsig mat. Så mycket har hänt sedan jag den där snålkalla vinterdagen i januari när jag träffade henne för första gången. Hon var språngbrädan jag behövde och det var så skönt att stå där på kvällarna och borsta på henne. Bara hon och jag. Vi pratade inte samma språk men vi försökte kommunicera. Sedan hon försvann har det varit lite motigt att åka till stallet. Först när hon lånades ut och sedan var det en chock att få se henne tillbaka.  Det klack till i bröstet på ett sätt jag inte räknat med. 

Geisha ihop med tjejerna i hagen de sista dagarna i livet.

Sedan var hon så kort tid med oss innan beslutet att låta henne somna in kom. Jag var inte beredd. Inte med. Det hände så fort allt och jag försökte bara ta in all information innan det var över. Nu är det ett tag sedan och jag har varit rätt arg. Arg och besviken. Frustrerad. Geisha var inte drömhästen. Men jag tror hon och jag var menade att hitta varandra, om än för en kort stund. Hon satte mej på rätt väg. Visade möjligheten, väckte lågan.  Tack Geisha. Sov gott

Geisha i somamrskrud under skuggande trädet i hop med kompisen Zerra och åringen Bambina

Hon var pigg och glad att rida när hon var på humör min fina tjej.

Cykla med förnuft och Pluto

Är det nåt vi inte kan klaga på så är det värmen de senaste 1½månaden. Men den ihållanden värmen har också gjort att jag inte kunnat träna eller motionera hundarna som vanligt. Bobbo har det riktigt jobbigt och hyperventilerar nästan, även nattetid. Pluto klarar sej bättre. Det enda som funkat att göra är att simma. Kanske hade jag kunnat gå lite med Pluto i skogen och köra lite sök, men jag har inte gjort det. De sista dagarna har det varit molnigt men lika vansinnigt hett. Men idag! Idag lättade det lite och termometern visar bara 27,5 grader i skuggan. Jag kände direkt på morgonen att idag var det cykelväder - och Pluto skulle med. Sen blev jag klubbad och var tvungen att vila. Men sen stack vi ut.

Vi cyklar i varierande terräng. Med pauser.

En del höjer ögonbrynen åt mej och tycker inte jag är klok som cyklar med Pluto. Eller att jag motionerar med Bobbo. När jag cyklar med hundarna och barnen är inte Pluto kopplad. Han väljer alltså helt och hållet vilket tempo han vill hålla. Just första halv kilometern brukar jag få dämpa honom men sedan faller han in i en behaglig trav som han håller, ibland går han in i galopp. Även om jag släpper på bromsgreppet i någon nerförsbacke så håller Pluto kvar i sin takt. Han vet att jag väntar på honom i slutet av backen. Vi stannar flera gånger och jag vattnar honom med vattenflaska. Det har tagit en stund innan vi fått fix på hur man dricker i en sån, men det är löst nu. Pluto tycker det är jobbigt med för många vilopauser och fortsätter gärna förbi oss om vi stannar och väntar in honom. Så suckar han om han måste stanna med oss. Han gillar bättre att hålla sin trav och jämt tempo än start och stopp. Jag stannar ändå, måste ju kolla statsusläge på min kompis! I dag cyklade vi 4,5km på 48 minuter. De finns alltså de som går fortare! Förra månaden cyklade jag och Bobbo samma sträcka på 21 minuter, dock så var det inte lika varmt då såklart. Jag anpassar farten och och pauser efter dagsform. Med det vill jag ha sagt att jag inte utsätter mina djur för några plågsamma träningspass. Det som är bra med cyklingen är att min kropp håller längre och jag får inte lika ont som när jag går. Bobbo vågar jag inte cykla med när han mår som han gör nu, men hundar är skapta att trava framåt så Pluto får motionera i naturlig gång, bara att den är rakt framåt nu, tillskillnad när vi går då han springer en bit framåt, en bit åt sidan, tillbaka till mej osv. Pluto har sina skador inne i kroppen. Det jag funnit ut är att han blir sämre av vila och mår mycket bättre på lugn och rak belastning, dvs promenader, springturer, simning mm men blir ganska snabbt öm i kroppen vid tvära kast, snabba belöningar, bus, lek och även lydnadsträning. Veterinären har poängterat flera gånger att det bästa för 

Vattnet ser väldigt grönt ut, men det är kamerans fel.
Den har tagit färg av boll o grönskan.  Egentligen
är vattnet mer brunt.

Pluto är att ha en stor muskelmassa, att han måste tränas regelbundet, gärna i oregelbunden terräng som skog osv, gärna spår, sök eller liknande och joggingturer. Jag gör mitt bästa för att göra hans liv så bra som möjligt. Jag försöker med de förutsättningar vi har i vår lytta familj att skapa livsglädje och meningsfulla uppgifter. Nu under sommaren har jag varit sämre på den andra saken, och Plutos ledsna ögon talar sitt tydliga språk. Han vill göra något vettigt, inte bara motionera. Jag lovar att hitta en menigsfull uppgift åt honom. Efter nyår när jag förhoppningsvis ( I wish) är klar med pluggandet så ska vi gå kurs igen. I vad spelar inte så stor roll, men viltspår och K9 är jag lite nyfiken på. Fram tills dess ska vi göra stallhund av honom, bibehålla musklerna han har och kanske bygga lite mer. Vi kommer vara mer i skogen när höstluften kommer som en räddare men skönare luft och vi kan träna lite sök och parkour. Så länge Pluto visar att han vill och orkar kommer jag fortsätta cykla med honom. Min filosofi är att jag har hellre en hund som dör ung men fått leva livet än en som blir 14år och har haft tråkigt hela tiden. Pluto kommer aldrig bli 14 år. Kanske blir han bara 10år men under tiden ska han få uppleva saker, känna sej meningsfull och så nöjd jag kan göra honom. Tre personer hade tillit nog att lämna över honom i min vård, Tina Krulle, Eva Münter och polisen. En krokig bana går vi och många gånger har jag trott att vi skulle behöva ge upp. Men jag går på känslan. Jag hoppas att alla de som tvivlar på mej ändå kan se att jag inte bara gör saker utan tanke.Hitintills har knutarna lösts upp och vi kan fortsätta njuta av varandra. 

Pluto vilar efter cykelturen. Han somnade som en liten stock. Träning i kroppen känns skönt!

Förändringar utan mål

Det känns som jag sitter mitt i en bryttid. Att jag just nu håller på att förändra saker i mitt liv. Och det är egentligen inte ett beslut jag tagit, eller kanske är det just det? Jag beslutade mej för att göra som jag vill. Och nu sker förändringar i våra liv. Men det är inte så att jag går efter en plan för att nå något mål. Att följa planer har alltid varit raka vägen till undergången för mej. Jag går på känslan. Det har funkat för mej när jag gör nåt på kul, när jag följer impulser. Därför har aldrig livsplaner, bantningsplaner, karriärsplaner eller några som helst andra planer fungerat. När jag go with the flow så gungar livet på i behaglig flum-ride stil (åkattraktion på Lisseberg) men när jag bestämmer mej för att lyckas med nåt och sätter alla kort på att klara något, då misslyckas jag jämt. Faktiskt alltid! Jag är egentligen inte någon som läser livstilstidningar, men ibland kommer man ändå över artiklar om hur framgångsrika människor lyckats. Alla mässar om samma sak, en plan, tydligt slutmål och många delmål på vägen och framförallt belöningar vid delmålen. Jag når inte ens första delmålet, så jag får inga belöningar. Genom åren har jag lovat mej allt från smycken, resor,spa..... men inte kommit iväg på en enda sak, eller köpt ett enda belöningssmycke. Min personlighet funkar inte med planer, tydliga mål och belöningar. Jag är för impulsiv och trivs inte bra med ramar, förbud och raka motorvägar genom livet. Jag älskar att stanna till och göra ett vårskrik i skogsgläntan eller sitta och stirra på solnedgången på stigen som ledde bort från mitt mål. Jag har märkt att jag når mina drömmar när jag just är spontan, lyssnar på känslan och slutar ta stöd i andras tyckande och farhågor. 

För mej var det en dröm bortom alla mål att få sitta i ett hus, i en liten by, nära badvatten med tre underbara barn, i ett trivsamt äktenskap med två hundar, djur, fast jobb med resor inbokade i en nära framtid, när jag för bara tiotal år sedan satt hungrig, utan pengar på en läkarklinik i Stockholm, med en pojkvän i en annan stad som inte ville gifta sej, skaffa barn eller bo på landet. Jag var sjuk, trasig, utblottad men aldrig ensam. Därifrån har vi följt impulserna, gjort det som känns rätt i stunden och dragit oss upp till medelklass och skapat helt andra förutsättningar för oss och för våra barn. Det är jag stolt över. Men det finns något som jag inte fått med på köpet och det är vikten och det är hälsan. Min väg mot mitt drömliv fortsätter, men gå ner i vikt gör jag inte och jag fortsätter vara sjuk och skadad i olika former. Nu försöker jag räkna ut hur mina nyvunna insikter om att go with the flow kan uppfylla mina drömmer om att minska ansenligt i vikt och bli friskare. 

Bobbo till doktorn igen

I väntan på veterinären

Idag åkte jag in med Bobbo till veterinären igen. Knölen i rumpan försvann med penicillin men återkom i helgen, blödande och större. Han har slutat med de konstiga snarkningarna men han har nåt som slår när han andas. 

Det är jobbigt när ens bästa vän och sitt älskade barn är sjukt. Men Bobbo är vid gott mod. Det gör det lite lättare, samtidigt som jag undrar hur mycket han mörkar sina smärtor. Knölen i rumpan är en tumör och oftast kommer den på äldre, okastrerade hanhundar. Den är ofta hormonbetingad och därför blev Bobbo kemiskt kastrerad idag. alternativet var att kastrera honom som vanligt, men jag vågar inte. Ingelas horribla historier om  hundar som inte vaknat efter narkosen har gjort mej harig. Bobbo är trots allt 11½år med hjärtfel och vissa andningsproblem - känns inte som en kandidat att söva. Veterinären höll med mej. Vad det är som låter i bronkerna vet hon inte, det kan vara så att tumören är elakartad och metastaser spridit sej till lungor och luftrör, men sannolikheten är oerhört liten. Penicillin, kortison och vanligt liv med motion och träning är vad hon rekommenderade. Blåsljudet på hjärtat låter som det gör, men är inte jättefarligt. 

Bobbo orkar alldeles utmärkt vara med vid stranden och apportera i vatten.
Idag blev det nog ca en timmes simmande om man slår ihop simmandet under
de tre timmarna vi var nere vid sjön idag.

Bobbo kanske inte kan vara i farten på samma sätt som förut, men han är fortfarande nyfiken och vill vara med, så till den milda grad att hönan Marabou attackerade honom tre gånger på raken. Bobbo stod helt stel och stirrade på mej som om han frågade - vad ska jag göra nu? Han vågade inte röra sej. Men att studera ankorna och hönsen på nära håll är hans nya favoritintresse. Pluto flyr fältet. Kärleken till min första son är så oerhört smärtsam underbar. Känslorna liksom ligger helt blottade när det gäller honom. Han är helt underbar och så fantastiskt generös. Det är en ära att få vara mamma till honom. Inte en sekund ångrar jag att jag skaffade honom. Han kan få vara halt och lytt och halvdöv, eller trasig inuti och lite olydig - han har förtjänat att bli respekterad och vördad efter allt han har ställt upp med genom åren. Jag hoppas vi reder ut den här stormen och att jag får minst en sommar till med honom. Troget ligger han vid min sida var jag än är. Troget kommer jag följa honom så länge jag får och kan. Och under tiden ska vi ha det skitkul!

Dags att summera sommaren?

Göta Kanal!

En tur på Göta kanal. Ett besök i Göteborg. Räddningsförsök av ekorreunge.

Ett heltgäng cyklade till Söderköping.
 Det var en riktigt trevlig kväll!

Cykelfärd till Söderköping med gamla fotbollsgänget, besök och pyssel på museum, många bad i sjön. 

Att gå på museum är kul!

Simskola, crawlskola, poolparty och många grillkvällar med goda vänner.Vila, lite hästeri, återhämtning, samvaro, lite plugg. Det börjar bli dags att summera sommaren. Semestern är inne på sina sista veckor. En del äventyr är fortfarande på G men mestadels är det över. 

Poolparty!

Lite bloggande har det blivit, men solen gassar och tiden framför datorn är kort. Nu ska jag göra lunch, sedan gå ner till sjön. Hoppas din sommar är lika skön som min!

Bloss, ekorreungen vi försökte rädda. Allt såg ut att gå vägen. Men tyvärr hittade vi
honom döende en morgon och han dog i våra armar.

Äntligen fick jag åka Paddan i Göteborg. Under broarna blev det trång.
Här fick vi ligga på båtdurken för att få plats!

Crawlskola för de två äldsta barnen.
 Mamma försöker hänga på

Bra människor och de man kastar bort.

Det finns människor som man förstår ganska direkt att det här är en person jag inte får släppa. Och det finns människor som är kvar i ens liv alldeles för länge. När Marcelo lämnade mej efter den där första natten förstod jag på en gång att det var ett misstag. Jag visste att han skulle kunna förändra mitt liv, vara betydelsefull. Det tog lite drygt två veckor att få honom tillbaka och sedan dess har han varit min. Han är fortfarande för viktig för att släppa. Jag har människor i min omgivning som sitter i en annorlunda sits. Bra människor som har partners som inte alls är bra för dem. Eller vänner de borde ha släppt taget om för länge sedan. De förändrar också liv men på ett negativt sätt. Marcelo uppfyller allt jag behöver. Jag vet att både han och jag får kritik för att vi inte lever efter det jämställda förhållande som är så politiskt korrekt just nu. I går kom han hem till ett dukat bord, maten färdig. När vi ätit flyttade han från en stol till en annan. Jag plockade undan och serverade honom en kall dricka i fåtöljen på altanen. Sedan satt vi där tillsammans och jag slogs av tanken att jag trivs med att få min man att känna sej välkommen hem. Jag tycker inte att det är fel att skämma bort den man älskar och visa i handling att den är viktig, efterlängtad och älskad. Det han gjorde för mej senare på kvällen ligger eoner långt mycket bättre än vad lite bortskämd stund efter jobbet någonsin kan göra. Men utifrån är det en del som reagerar. För nu ska man hjälpas åt hela tiden. För mej handlar det aldrig om att få ut en rättvis andel ur ett förhållande, varken från sin partner eller sina vänner. För mej handlar det om huruvida man är viktig eller inte. Om den andra uppskattar och sätter värde på den man är och det man gör. Är jag viktig är du mån om att göra mej glad. Är jag inte viktig är du mån om att se till att jag gör dej glad. 

Jag har aldrig riktigt förstått varför man behåller människor i ens liv som inte gör livet bättre. Jag förstår att man behöver en period att förstå, försöka förändra, analysera och fasa ut en person, och det kan ta lång tid. Men när man vet, då är det bara dåliga ursäkter som gör att man behåller den andra i sitt liv. Men varför vill man vara med en person som inte vill vara med dej? Vänner som suger, partners som kräver och familjemedlemmar som krossar - jag anser att man mår mycket bättre utan dem.

Jag har kompisar och vänner som jag fasat ut, jag har själv blivit utkastad, jag har lämnat relationer och jag har uteslutit familjemedlemmar - och själv blivit utesluten. Det är en del av livet. Det böljar fram och tillbaka. Men i slutänden  är man bara skyldig sej själv ( och sina barn) att skapa sitt eget liv. Skapa sin egen lycka. De som finns runt mej kan vara en del av den lycka eller olycka, relationsmässigt, som jag försätter mej själv i. Det är inte kul att bryta med någon, det gör ont. Men om det gör ont att vara med någon.... vad är skillnaden?

Marcelo var en person som jag tidigt, tidigt visste att jag skulle kunna gifta mej med och skaffa barn med. Jag trodde aldrig det skulle hända, vi var för unga. Men Marcelo och hans familj har stannat kvar och de förändrade mitt liv, de ger mej hela tiden all den kärlek och omsorg och stöttning jag behöver. Jag visste att ha var en människa jag ville ha i mitt liv och han kräver inget mer av mej än att jag ska ge honom kärlek, frid och en säker famn. Resten ger jag honom för att han är viktig för mej och för att jag vill göra honom glad. Den känslan stannar kvar så länge han visar att jag är viktig och försöker göra mej glad. Och så fortsätter vår cirkel, att visa den andra hur viktig den är och försöka göra den andra glad. Lyckan, den får vi skapa själva. Man kan aldrig göra en annan människa lycklig, man ska aldrig ha det ansvaret, men man kan vara en del av det som gör någon annan lycklig. Och du Marcelo är den viktigaste komponenten i min lycka!

Nu har jag ansökt

Det är en soppa - min utbildning. Allt har varit en enda soppa. Från att jag aldrig fick betyg till att vissa kurser ogiltigförklarades, och de är dem jag nu pluggar upp-igen! Sedan fick jag jobb, betyget trillade in, jag kunde ta ut min examen men strulet fortsatte. En liten, liten klausul i reglementet gjorde att jag inte kunde ansöka om lärarlegitimation. Jag undervisar för lite i mitt huvudämne och för mycket i mitt andra ämne. Nu har de äntligen ändrat den lilla kryssrutan och jag är fri att ansöka om min legitimation. Och det gjorde jag idag. Nu ska jag betala 1500kr för att de ska handlägga ärendet och jag förväntar mej en handläggningstid på 6-8månader. Vilket betyder att jag kanske kan få mitt lärarleg till sommaren. Men jag är behörig att ansöka, jag har ansökt och snart kommer det inte finnas några fler hinder för mej. Klarar jag pluggandet denna termin är jag dessutom helt, helt klar. Efter 10år på universitetet. Jag har gjort min ansökan. Precis nu. Jag är så glad. Bit för bit betar vi oss framåt. Hinder efter hinder tar vi oss över med stort tålamod och envishet. Åhh, snart får jag mitt leg och jag blir som alla andra!

Jag älskar att sitta med dem

Jag vet, det är inte superintressant att läsa om någons höns och ankor. Men jag kan inte låta bli att dela med mej av några få bilder och lite funderingar kring mitt nya fjäderfä-ägande.

Jag är så kär i de små liven! De ger mej ett stort leende på läpparna varje dag. Ankorna är fortfarande misstänksamma och tar inte mat från handen, men kycklingarna de känner sej odödliga och flyger, busar, hoppar upp på benen, äter från handen, de är helt enkelt en metafor på unga människor i 18-19-års åldern. Allt är möjligt, men mamma är väldigt bra att ha, speciellt om det händer något.
 Idag öppnade jag grinden för första gången, stora friheten hägrade. Ankorna låg så skönt i grästuva och vägrade flytta på sej, Tipptopp och Kringlan tog sej en ordentlig titt på utsidan av staketet, men inte för långt bort. Hundarna tittade intresserat på dem, men jag hoppas att de ska låta bli dem även när jag inte är närvarande. Tidsmässigt kräver de ca 30minuter om dagen. Jag plockar lite bajs i gården, städar huset varannan dag, fyller på vatten och mat, nattar dem, och väldigt mycket tid går åt att bara sitta med dem. Jag älskar att sitta med dem. Med sina små pickande huvuden, alla sina olika läten, sina busrusningar, Smulans djärvhet i att prova nya saker, Kakans härmande av allt Smulan gör. Och så den mäktigaste, drottningen över alla, Marabou. hon styr med järnhård hand, varnar vid faror och plockar åt sej alla godbitarna först. Hon säger till när vi får ta hennes ägg och hon basar över alla tvåbeningar både inne i huset och ute på gården. 
Jag ser framemot att gå in varje morgon och väcka dem, höra deras små kluckande till svar när jag säger godmorgon, se dem komma rusande mot mej när jag kommer i grinden på dagen och fnissa åt deras ovillighet att gå in på kvällen. De som inte förstår hur mycket glädje djuren kan ge, missar så mycket här i livet. Visst är det en del jobb, men det är ju jobbet som också är kul. Jag älskar mina ny djur. För de är mina. Barnen hjälper till lite, men det är jag som sköter dem, studerar dem och älskar dem. Hur kund jag tveka att skaffa dem? Visst är de underbart söta!

Sätta diagnos på sej själv

Ibland är det inte bra att ligga och och surfa runt under natten. Eller det kanske är det. Eller inte. Jag vet inte. För varje år som går så känner jag i varje cell hur hela kroppen försämras. De stora sakerna blir bättre. Smärtan är under kontroll när det gäller rygg och fötter, men inte helt bra. Men jag menar att något försämras på en annan nivå. Det är något som är fel på mej, och ingen tar mej på allvar. Så har det varit hela mitt liv. Ingen i läkarvården tar mej på allvar. De viftar bort mej som en irriterande fluga och jag känner mej så liten, så liten. 
Alltid bestämmer jag mej för att klara det själv till slut. För det är mitt liv och jag måste ju leva livet. Det är ingen annan som lider av att jag lider, det är jag. Så jag slår bort mina symptom, kämpar och
tappar orken. I går när jag surfade runt lite, mest för att ha kul, så hamnade jag på en sida där berättelserna är så snarlika mina egna. Stor trötthet, ont i leder, fötter och tappar andan väldigt fort. Huvudvärk, svårt att sortera information och en aning glömsk. Irritation, viktökning och till och med, och det här har jag ALDRIG stött på förut, ständiga menstruationer. Jag har mens hela tiden. Uppehåll någon dag och mens igen. Alla hade samma sjukdom som jag har diagnostiserats med, men som läkarna nu vägrar medicinera för att mina prover har blivit så bra, struman. Struma där man behöver en kombinations medicin, inte bara Levaxin som jag har fått ätit förut. Struma som min naprapat tjatat om att är upphovet till mina rubbningar i nacken som ger ryggproblemen. Struma som ger mej trötthet och irritation och kanske är struman även det som gör att när jag pluggar så fastnar inget. Min glömskhet, den är vidrig, jag glömmer allt och tappar tråden.  Historierna jag läste inatt....Alla delade de mitt liv, mina symptom och min förtvivlan. Och det gör mej så arg. Varför ska människor behöva lida när det finns svar? När det finns förklaringar, bara att läkarna är restriktiva och ignoranta. Det är så mycket som hade kunnat vara så mycket bättre. Provsvaren visar inte min sjukdom för att det ligger på cellnivå. Det går inte att mäta. Igår satte jag en diagnos på mej själv. Kanske är den rätt, kanske är den fel. Men nu vill jag hitta en läkare som är villig att ta mej på allvar, som lyssnar och är intresserad. På riktigt. Jag har vänt mej bort från Landstingets vårdcentral och idag ringt till en privat på orten där jag bor. Om två timmar ringer de upp och just nu ligger mitt hopp och all min sårbarhet blottlägger framför dem. Mitt blödande hjärta och all min rädsla för att bli huggen ligger i mina utsträckta händer som jag försiktig ger fram till dem. Ingen förstår hur jag kämpar varje dag. Hur mycket jag tyst lider, hur mycket jag vill skrika ut all frustration och smärta. hur mycket jag skulle vilja ge upp, ge upp. Inte ens mina närmaste orkar lyssna, orkar förstå, orkar engagera sej. Inte ens jag orkar. Mina dolda sjukdomar tar död på mej, de tar knäcken på mej och de förändrar min personlighet.

Handlar om attityd

Jag tror det handlar om hur man kastar sej in i saker och ting. Jag är så sabla trött på att behöva återhämta mej. Jag har vilat hela semestern.  Så nu har jag fått nog. Häromdagen slog det mej att det handlar inte om VAD man gör utan HUR man gör det. Men... 

 Nu har jag gjort bort mej grundligt, tror jag. Jag ska nämligen plugga nästan 100% i höst och jobba 100%. Jag har funderat hur jag ska få den ekvationen att gå ihop. Men jag har beslutat mej för att det handlar om attityd. All in! Klart jag fixar det! Valåret tar slut i september så då kan jag bocka av alla extra åtaganden redan i början av hösten, sen är det hård träning, bra mat, planering och positiv attityd som gäller. Jag satsar på ett kort, missar jag har jag en back-up plan och kör som tusan. Inget är förlorat, inget är misslyckande. Allt jag klarar är en vinst och allt jag inte klarar är ett steg på vägen. Nu är det blod svett och glädje som gäller. Nya utmaningar, jag älskar ju utmaningar! Men jag har blivit bekväm, lat och rädd. Väldigt rädd. Jag är rädd för att få ont. Är trött på smärta och det begränsar mej. Nu har jag vilat, jag har återhämtat, nu är det dags att öka farten. Tre veckor kvar av semestern, nya handledsskydd, idag ska jag cykla runt grannbyn. Får väl ta smärtstillande om det skulle bli för jävligt. Lilla N ska med, likaså Pluto, så farten kommer inte bli jättehög, men att bromsa är det som är värst.... Bra kondis är förutsättningen för att kunna sitta still och koncentrera sej. Jag lovar högtidligt mej själv att inte bli stressad på jobbet utan ta en sak i taget, beta av bit för bit och ha en superklar planering. Redan idag ska jag börja ta itu med pluggandet. Idag börjar den nya hösten, med de nya tagen, med en fokuserad Åza som gett sej f-n på att klara det!

Barnens stall

Geisha

Geisha har kommit tillbaka. Hon är skadad, men hon är tillbaka. Det är nästan så jag inte känner igen henne nu när all vinterpäls har försvunnit ifrån henne. Men she´s back! Vi åker till stallet lite mer nu. Men när Geisha varit borta har det blivit mer fokus på barnen och deras hästeri, alltså har det blivit mer fokus på Carina och Bella. Ungarna rider bättre och bättre. De har inte hittat rida-lätt rytmen än, men de kan sitta i traven, de styr och de kan starta ochstoppa hästarna. 

Mittimellan N på lite större Carin o Lilla N på Bella

Men det är klart att de kräver en hel del från mej medan de rider. Häromdagen fick jag springa en hel del när vi var ute och red på fältet. En häst i varje hand. Och tjocka mamma sprang. Härlig syn!


Men andras hästar i all ära, jag längtar efter en egen. Vad skillnaden är att ha en egen  och låna någon annans är just att jag får bestämma. Det är upp till mej. Jag gör vad jag vill. Ingen annan kan komma och säga att bu eller bä. Vill jag träna galopp i intervaller så gör jag det, vill jag skritta runt i två timmar så gör jag det. Vill jag bara stå och kramas så gör jag det. Jag behöver rida flera dagar i veckan, det är det som är min träning, min räddning för ryggen. Alltså behöver jag en häst jag kan använda när jag vill, på det sätt som passar mej. Och jag tror jag har hittat den hästen. Jag tror jag bestämde mej idag. 

Sommar betyder bad

Sommar betyder bad. Jag som är så stor badar inte gärna bland andra människor. Men hemma i vår sjö är vi oftast ensamma. Det betyder att både jag och hundarna får långa tider i vattnet. Gärna tillsammans. 
Ungarna lär sej simma i vågorna men mest njuter vi bara. Bara njuter. Och njuter. Vattentemperaturen är behagligt kall i den heta värmen. Känslan när jag dyker ner under vattenytan, hör det dämpade ljudet under vatten- jag vet inte, det liksom väcker en njutningskänsla som nästan är övermänsklig. Det tilltalar urtidsdjuret i mej. Jag kan ligga och flyta hur länge som helst. Ligga och titta upp på den klarblå himlen, se en fågel sväva förbi, krocka med en trollslända, ett moln i ögonvrån. Jag behöver den här tiden till återhämtning. Jag behöver det stressfria, ingen press. Jag är expert på att ta det lugnt. Men jag behöver mer och mer och mer. Mer sol, mer bad, mer sommar, mer vila. 
Hela jag hungrar efter det som är just nu. Timmarna på dygnet är för få. Jag vill vila mer. När jag inte är i vattnet så sitter jag mest och tittar. Tittar på allt. Tyst. Jag gillar tystnad. Umgås inte med någon. Jo med barnen och Marcelo när han väl är hemma. Men annars är det tyst i telefonen, ingen att fika med, det är jag, djuren, vattnet, barnen, tystnaden. Det är helt underbart. Inte för att jag inte vill vara med andra människor, för titt som tätt kommer någon förbi här hemma och vill titta på ankorna eller leka med barnen eller bara hälsa på. Och det är jätte mysigt. Men jag vill inte ha pressen att behöva åka iväg och vara social. Jag vill bara vara.... hemma.  Det kommer inte bli en sommar som går till världshistorien, men det blir en sommar som jag behöver. En månad kvar av ledighet, en åter till jobb.

De är hemma nu!

Snacka om att sommaren har kommit med besked! Hela juni har det varit regn och kallt, en nu, nu är det så varmt att det knappast går att göra någonting. Det har hänt en del 

Vita Smulan och spräckliga Kakan i sitt nya hem.

här hemma i bygget. Ankorna har kommit hem. Kakan och Smulan. Vi hoppas på att de är honor. De låter, äter insikter, sniglar och är helt bedårande. Vi håller på för fullt att göra dem handtama. En liten bit i taget. Vi vill ju gosa med dem! Hönan Marabou och hennes kycklingar Kringlan och Tipptopp har också kommit hem. Varje dag får vi ett litet ljusbrunt ägg av hönan, hon brukar värpa runt två tiden på eftermiddagen. Hennes fjädrar är så mjuka och hon är nästan skönare att klappa på än hundarna. Kycklingarna är lite mer rädda av sej men de äter ur handen och ibland ställer de sej i handen. 

Kycklingen Tipptopp

Jag älskar verkligen våra nytillkomna husdjur. Det gör Pluto med, men inte på samma sätt som jag. Han skulle gärna vilja sätta tänderna i en av dem. Än så länge går de i ankgården, både för att de ska veta var hem är och för att socialisera dem med hundarna. Både vi i familjen och grannarna sitter långa stunder inne i ankgården, utanför ankgården eller på altan och tittar på ankgården..... Jag har märkt att i den hetta som översköljer oss nu så är den skönaste platsen just där vi har placerat Familjen Fjäderfä. 
Kusin T varnade mej för att hönsen kunde börja hacka på ankorna så första nätterna delade jag på dem inne i hönshuset men det fungerar så bra att det inte längre behövs. Att man kan bli så lycklig för några fåglar. Men det är helt underbart. På riktigt helt underbart!

Familjen Fjäderfä