Syskonens uteritt

Sist mellersta dottern var med i stallet var det kallt. Hon hatar kyla. Hon försökte stå ut, men det gick sisådär. Efter det har hon vägrat. Det gick så långt att hon deklarerade för någon vecka sedan att hon inte gillar hästar längre. Kvar i minnet var den kalla dagen. Men lillasyster lockade med små killingar och igår hade hon inget val, det var dags att följa med ut igen. Efter att ha klappat någon minut på killingarna var det dags att ta in hästarna. Alla tre barnen skulle få rida ut i dagsljus. Det var länge sedan!

Bella först med Mårten och Carina efter. Att rida ut tillsammans
alla syskonen var det första gången de gjorde.

 Stora N fick som vanligt rida på Carina, Lilla N fick rida på superpigga Mårten och Mittimellan N fick testa Bella för första gången. Jag kan inte påstå att mina barn kan rida. Därför hade jag grimskaft till de två små, men ganska snabbt kunde jag hänga dem runt halsen på hästarna och de red själva. Så lyckliga de var! Hästarna på gården är verkligen supersnälla. En liten incident hände. Carina fick snöstyltor under ena hoven och kunde knappt gå. Då fick jag stanna henne och försöka ta bort den. Mårten kände att han var lite långt bakom och började trava i kapp samtidigt som Lilla N:s mössa åkte nerför ögonen. Hon blev livrädd. Annars är hon rätt bra på att trava nuförtiden. Precis innan hade hon fixat det helt själv när jag höll i Carina och sprang först, då kom de små efter och det gick jättebra. Men med mössan för ögonen blev hon jättearg och ledsen. Men förutom den lilla händelsen gick det oerhört bra att rida ut med tre hästar och tre ovana ryttare. Mittimellan N deklarerade superstolt att hon älskar hästar igen - när hon inte fryser!

Vardagsinlägg

Jag började morgonen med att faktiskt känna mej lite utvilad. Vaknade så där härligt morgonpömsig. För att vakna till öppnade jag facebook på mobilen. Inläggen haglade in om det dåliga vädret. Inte kände jag någon stress att gå upp och ta reda på om de hade rätt... Det var så skönt där i sängen med de fluffiga täckena, hela sängen för mej själv. Marcelo jobbar och barnen satt i soffan och glodde på barnprogram. När jag väl klev upp hade jag inte mycket kvar av gårdagens svårmod. Kände mej pigg och hyggligt glad. Kanske inte pigg á la springa en mil, men pigg nog att ta itu med det jag skjutit upp hela veckan. 

Betalat räkningar

Så nu på förmiddagen har jag betalat alla räkningar, jag har gjort frukost och två timmar har jag lagt på Miljöpartiets valmanifest. 

MP:s valmanifest på nätet.

Det är så himla bra att vi har möjlighet att göra det via nätet. Mestadels tycker jag om allt Miljöpartiet står för så arbetet är inte alltför betungande. Men det ska göras. I maj åker jag ner till kongressen för att rösta igenom förslagen. 

Frukost

Jag älskar verkligen purjolök. Till frukost blev det hembakat bröd med Philadelfiaost och purjolök på. MUMS! Det är så vansinnigt gott. Man blir på bra humör av det. Testa vettja! Nu står en promenad med hundarna på programmet sedan blir det stallet och efter det ICA MAXI i Norrköping. Jag kan inte nog berömma den butiken! Mycket ekologiskt, svenska råvaror med jämförbara priser som utländskt kött och besprutade frukt och de gör det enkelt att välja rätt. Inget som står undangömt. De är verkligen en förebild för alla andra affärer. Visst dumt att åka till en annan kommun att handla, men eftersom maten dessutom är fräsch där föredrar jag det. Sedan är det plugg som gäller hela kvällen. Har inte öppnat böckerna alls de två senaste veckorna. På måndag ska jag vara klar med nästa läxa så jag har lite bråttom kan man ju säga. Shit det är bara tre dagar kvar tills jag börjar jobba igen. Nästa vecka är så fullpackad med utbildningar, plugg och jobb att dagarna inte räcker till. Ett abrupt uppvaknaden efter en hel vecka i dvala. Ser framemot det med skräckblandad förtjusning.

Skogen som träningsplats

Jag har haft en riktig skitdag idag. Drömt mardrömmar i natt, vaknade tidigt. Var helt tung i bröstet och bara grät och grät. Sedan fortsatte hela dagen i samma mönster. Ingen energi, håglös, gråtfärdig, tung, lustlös. Började leta sadel till Geisha på nätet. Men klockan tickade på och hundarna behövde motioneras. Så vi begav oss ut i skogen. 

Är det inte min tur snart?

Som jag mår bra av skogen! Som jag mår bra av djuren! Jag älskar att arbeta tillsammans mot ett mål. Idag tränade vi verkligen sök på riktigt. Tre figuranter och fyra sökslag varje gång. Pluto var lite för ivrig. Lite orutinerad men han löste det varje gång. Bobbo som en klocka. Mina superkompisar. Mina bästa killar. Jag älskar dem så gränslöst mycket. 

Pluto letar först med syn, sen hörseln innan
han kopplar på näsan. Här stannar han upp och lyssnar
innan han hittade figuranten med näsan efter några minuter.

Jag är så stolt över dem. Jag mår så bra när jag umgås med mina fyrbenta. Ganska snabbt så försvann gråtklumpen och även om jag inte hittade tillbaka till energin och glädjen så var det mycket bättre efter våra två timmar i skogen. Det var så fint idag. Även om vi alla blev dyngsura så var det en vacker trollskogsmiljö vi tränade i. Och hundarna var glada. Nu ligger de trötta i varsin bädd och sover. Det känns bra i mammahjärtat!

Konstigt läkarbesök

En gång träffade jag en läkare som hette Vera Störgren. Hon såg ut som sitt namn. Jag undrade hur hon skulle kunna hjälpa mej. Hon blev min hjälte sen. Läkaren jag träffade idag hette Dan tror jag. Helt normalt namn... men..... helt normal???? Nja? Han blundade när han pratade. Han hade de mest konstigaste teorierna och var.... lustig. Han ansåg att motion var helt onödigt. - Ät en sockerbit och spring en mil, kroppen är ju bra konstigt konstruerad, sa han. Så motionen kunde jag strunta i, det är väl kanske bra för systemet och ha lite muskler men annars är det inget bra med motion...... tror jag har en kompis eller två som skulle älska hans kommentar. Nåväl han har beställt röntgen till nacke och rygg. Han gav mej någon medicin till öron och till eksemet i hårbotten. Sedan hade han den mest lustigaste teorin jag hört när det gällde att få mej att minska i vikt. Han erkände själv att det var så konstigt att dietisterna blev arga när han sa det. Men tydligen har det snappats upp på Sahlgrenska eller Karolinska sjukhuset och en studie har påbörjats. Teorin hade han fått från sin fru. Låter inte vettigt men jag ska prova. Eftersom min kropp är lika galen som hans teori så är det väl bara att prova. Jag börjar på måndag. Måste införskaffa en våg. Att ha med. Alltid. All mat ska nämligen vägas. Hela tallriken upp på vågen. Spelar ingen roll vad det är för mat. Allt ska vägas och sedan ska jag äta mindre mat i vikt. Jag som hatar allt sånt. Men jag ska ge det en chans. För som han sa 
- Det finns ingen som kan hjälpa dej med det. Sedan kliade han sej i huvudet och sprang ut och slog på nätet om mina konstiga menstruationer. Kom tillbaka och sa att han behövde tänka. För vem skulle han skicka mej till - Det gäller ju att hitta nån som är intresserad, annars händer ändå inget. Sedan försvann han. Kanske kommer också han bli min hjälte? Just nu känns allt bara konstigt.

Inte frisk

I morgon ska jag till läkaren. Jag är lite nervös. Mest för att inte bli tagen på allvar.  Jag är rädd för att han ska säga som de flesta andra att allt ser bra ut och inte kunna komma med svar. Ta några prover till och sen händer ingenting. Jag har fajtats med sjukvården förr. Jag tycker inte om att beskriva alla mina tillkortakommanden. Jag ser hellre allt jag faktiskt fixar att göra. Men jag kan mindre och mindre. Snart kan jag ingenting. Och dit vill jag inte, till Landet Ingenting. Tanken är att jag ska kunna vara i stallet, kunna ta mina cykelturer, starta ett cykellopp detta år, kunna träna mina hundar och jag drömmer också om att tävla Pluto igen. Men det beror mer på honom än på mej. Jag kommer aldrig ta mej till ett SM med honom, men jag drömmer om att finnas med i startlistan och göra en bra tävling. Jag drömmer om att orka vara jag igen. 

Jag cyklade innan snön kom tillbaka. Delvis för att jag saknat att cykla, men mest för att jag visste att priset för att gå en längre promenad med hundarna skulle vara för högt. Jag skulle ha för ont. Så jag cyklade långsamt med båda hundarna lösa. De bestämde takten, eller Pluto bestämde takten. Det tog en evighet. I början ville han springa brevid cykeln, men sen drog han på när det gick för långsamt, men jag fortsatte ta det lugnt. Efter 1.5km började han sacka efter. Men steget var kvikt och piggt. Han haltade ingenting och vi gick på en del ställen, cyklade på en del. Det blev ingen träning för mej, bara lite uppåt puls i några få backar. Men jag hade heller inte onaturligt ont efter vår tur. Det har gått två dagar efter vår cykelfärd. Snön har kommit tillbaka. Pluto är stel 
när han legat ner, haltar av gammal vana. Men så fort han gått ett par steg eller när vi rör på oss försvinner hältan och steget är lite längre. Klart han fått träningsvärk. Kanske känner han av skadan. Men hundarna var glada efteråt. Pluto behöver träna upp sina muskler och bara jag inte förivrar mej och belastar honom hårt för snabbt nu så tror jag att han kommer bli bättre. Så har det varit hela den här rehabresan. Träna-halt-bättre. Träna- halt-bakslag-bättre. Men jag tycker det är hemskt att jag måste överväga hur jag ska träna mina hundar för att kroppen inte räcker till. Att det gör ont på onaturliga ställen- rumpan, korsryggen, axlarna, handlederna, hälarna. Sedan kommer huvudvärken. I morgon ska jag gå till doktorn och säga att jag är för sjuk för att vara frisk, men jag är för frisk för att bli klassad som sjuk.
Gör nåt åt det. Gör mej frisk nog att vara frisk!

Ett samtal och en kopp thé

En kopp thé, ett samtal i det lilla huset
med den vita soffan.

Ett samtal, en kopp thé, en vänlig blick och lite lugn, det kan vara rena himmelriket ibland. Jag smet hem till Jonna häromdagen. Den vita soffan i det lilla huset med de stora thémuggarna. En vän som lyssnar, en vän som ger. Inget lullull, inga tycka-synd-om-blickar, bara jag-är-här. Vad skönt det är. Jag behövde komma ifrån. Jag är helt slut. Prata en stund, men inte älta. 

Molly ville sitta i knät.

En kall hundnos i ansiktet, skogen och lugnet. Jag är så oerhört tacksam för de vänner jag har. Idag kom Kristin. Och alla barnen. Bullrigt, vänligt, livfullt, trygghet. Jag behöver olika saker olika dagar och jag får det jag behöver av mina vänner. Vissa dagar undrar jag hur jag ska stå ut. Vissa dagar undrar jag över hur jag så snabbt som möjligt ska ta mej på fast mark igen. Men dagarna pickar på. Igår fick jag ta timme för timme. Inte se delar av dagen utan bara nuet. Jag vill göra bra. Fixa. Laga. Mina barn är mitt liv. Min man är mitt syre. Just nu stryper ni syret och förstör mitt liv. Jag vill att den här erfarenheten ska vara över. Jag vill titta tillbaka i backspegeln och kunna säga vad lärdomen har varit. För snälla säg att vi lär oss nåt av det här!

OS, trygghet och döden

Pappa, mommi och jag 5 månader före hon dog.

När jag var liten älskade jag att titta på OS. Om det är något som jag ska peka ut som de lyckligaste stunderna som liten var det just när vi satt hemma hos mommi och ocki med mamma och tittade på OS och Finnkampen. Jag var så trygg. Jag kände mej så säker och omhuldad av en hel familj. Den där känslan kan jag sakna ibland. Inte säkerheten och omhuldandet, utan den där känslan man får när man hejar på sport. Vi följde Stenmark, Gunde Svan, Torgny Mogren och de andra. Nerven, hoppet, glädjen och jublandet när vi tog medalj. I år har jag inte alls följt OS. Jag satt på hästryggen när resten av världen följde vårt svenska damstafettlag ta guld i Sotji. När Kalla och Hellner tog silver arbetade jag och följde inte alls med att medaljerna började rulla in, och egentligen brydde jag mej inte så mycket. Idag däremot fick jag tillbaka den där känslan. Herrarnas stafett följdes av mej och ungarna. Lilla N ligger feberhög och kräkandes på soffan, så det blev inget av det vi hade tänkt oss idag. Jag fattade ett beslut att jag skulle se på OS idag. Stafetten blev första anhalten. Spännande var det inte, Sverige var så överlägsna, men kul var det. Sedan glodde vi på curling, men det svenska damlaget har inte vunnit mitt hjärta. Jag saknar Annikas lag. Dem gillade jag och de spelade bra. Det här laget känns inte lika taktiska och spännande. Lite skridskor blev det, men jag somnade. Men idag fick jag den där nerven, den där flashbacken från barndomen. Det var ganska skönt. Ett avbräck i vardagen. Idag har jag inte tänkt så mycket. Inte känt efter. Idag har jag legat på soffan och healat mej själv. Börjat laga allt det trasiga. 
När jag var liten var jag så trasig. OS hjälpte mej att läka då, och idag hade det lite samma effekt. Jag saknade mommi jättemycket idag. De döda glömmer man inte. Hon finns med mej nästan varje dag. Men det gör inte ont att hon inte är med. Dessutom skulle hon idag varit över 100 år. Antagligen hade hon bara varit gammal och ofräsch. Inte som den mommi jag kommer ihåg henne. Hon dog samma år som ocki, som Zello, som Camilla, som Robban. Det var ett tufft år. 

Jag och Marcelo firar första julen ihop

Samma år som jag flyttade hemifrån första gången, samma år jag träffade Marcelo. En av mina största rädslor handlar om döden. Och det kom efter det året. Efter döden är allt för sent. Man kan inte säga förlåt, inte ställa frågan man undrar över, man kan inte fixa det som är trasigt och den som finns kvar står här ensam kvar med all sorg, maktlöshet och saknad. Samtidigt ser jag döden som en befriare, för den som är sjuk och inte orkar mera, som hos tía Chela. 

Tía Chela och Marcelo när hon var frisk.

Barnen pratar ofta om henne. Frågar vilken stjärna som är hennes när vi tittar på himlen. Som så det ofta är, så är det Lilla N som  börjar prata om henne. Barnen saknar henne. Mittimellan N är den som oftast drar upp Janne. Då blir hon ledsen. Vi pratar också om döden när det gäller Bobbo och Pluto. Den dagen kommer allt närmare. Den är fortfarande långt borta - hoppas jag- men vi pratar om att Bobbo inte kommer finnas när Stora N flyttar hemifrån eller att Pluto nog inte kommer bli så gammal. Jag vet inte hur länge vi kan räkna med honom, men 11 år tror jag inte han blir, inte med tanke på hur sliten hans hela kropp är. Om en månad blir han fyra. Det är svårt att föreställa sej vårt hem utan de hundar vi har nu. Kan knappt tänka hur ett liv utan Bobbo ser ut. Kan inte tänka ett liv utan Marcelo och längre än så går aldrig mina tankar.

Balans mellan akademi och djur.

Nu har jag ridit sex veckor på ridskola ( dock bara fem gånger eftersom jag var sjuk förra veckan). Det finns vissa saker jag lärt mej:
- jag föredrar kallblodsliknande hästar.
- jag är inte lika höjdrädd längre - törs sitta på höga hästar.
- ryggen BLIR bättre, jag inbillar mej inte!
-jag är mycket mer harmonisk när häst finns i mitt liv igen.
- jag har aldrig trivts så bra på en ridskola som jag gör här!

Jag red Zack idag igen, jag gillar nog Zack mest. Idag tränade vi framdelsvändningar. Jag är ringrostig, får inte ihop kordinationen, jag är verkligen inte den bästa ever och jag vet om det och blir lite feg i min ridstil. Men jag tycker det är så sabla roligt och jag mår väldigt bra både själsligt och kroppsligt. 
Det där rastlösa, nästan panikartade känslan jag hade innan jul är nästan helt bortblåst. Jag börjar få en balans mellan det akademiska och djuren, precis det jag eftersträvat. Jag säger alltid att Gud hjälper den som hjälper sej själv. Jag beslutade att börja rida för att jag så desperat längtade efter hästarna. Bara någon vecka senare hittade jag Geisha och helt plötsligt fylldes livet av häst. Jag tog saken i egna händer och då kom resten av bara farten. Ett gott råd från kusin Annelie var det som gjorde att jag kollade annonsen om medryttare, och nu sitter jag här. Inte med egen häst, det har vi inte pengar eller tid till, men väl med hästar.
 Dessutom är Pluto mycket bättre. Vi var i skogen idag. Han var i stallet igår, vi har tränat en del och han är positiv och glad. Bobbo råkade hoppa över honom och de krockade men de viftade lika glatt på svansarna som vanligt. Så inte bara är jag ute med hästarna, mockar osv, jag kan äntligen börja använda min hund igen. Jag kan ta riktiga promenader och det börjar bli ljusare. I like it!

Stallet

En kväll i stallet med lilltösen. Geisha är superdunder halt. Borsta och en lätt promenad. Mårten reds av Lilla N. Hon börjar fixa typ nästan att trava. Köra ut hö till hagen och gosa med killingarna. Lilla N är så annorlunda i stallet. Så självgående och duktig. Hon växer i den miljön. Vi är många i familjen nu som älskar att vara därute. Varje vardagkväll innan vi åker ut är det samma känsla, jisses vad trött jag är, jag orkar inte, jag behöver sova. Varje gång jag åker ut, även om det bara ska vara en snabbis så har jag inte lyckats att vara klar på två timmar. Idag kom vi dit strax innan sju på kvällen och åkte hem vid tiotiden. Idag fick Pluto följa med för första gången. Eftersom Geisha har ont i benen så reagerade hon knappt när Pluto tog sej in och ut i boxen när jag skulle borsta. 

Mårten pussade (slickade) på Pluto

Mårten däremot uppskattade inte Plutos sällskap när vi var ute, men inne i stallet stod han och pussade på Pluto. Pluto skötte sej också i stallet, men att han skulle bli en stallhund av honom... låt mej betvivla. Däremot uppskattar jag det hur mycket som helst, och två av mina barn älskar stallet. Familjefest! Varje kväll när jag kommer hem från stallet längtar jag tillbaka. Lyckost mej så får jag hästar tre dagar i rad nu. Så bingen för mej så jag orkar går upp i morgon och rida! 

Geisha och Pluto

En promenad i parken

Pluto gör sej redo för en promenad i mörkret

En promenad i parken. Tyst sällskap. Pigga ögon möter mina. Förväntansfulla. Glada. Tillsammans, alltid tillsammans. Min grabbar och jag. Sida vid sida. Det arga gnager och bråkar. Pulsen ökar, men ilskan mildras. Rörelsen framåt. Samarbetet oss emellan. Det läker inte det onda, men det mildrar, som en bra värktablett. 

Hundarna är lösa. Mörkret är mörk men artificiellt ljus lyser ändå upp. En stubbe blir ett hinder att undersöka. Hoppa över, sitta på, sätta en till. Mina hundar håller mej grundad. De håller mej på rätt spår. De är så lätta, men ändå så svåra. En människa möter oss. Bobbo går närmast, Pluto går ytterst vid min vänstra sida. De tittar knappt. De vet vad som gäller. Vi är vänner. De känner mej. En runda tillsammans i en mörks park, tänk attt så lite kan göra så mycket. Jag älskar er!

Galet

Livet är galet. Totalt jäkla galet. Vad händer? varför händer det?  Jag är så arg nu. Så arg. Arg och i händerna på andra. Just nu tittar vi på varandra och konstaterar att städning inte är prio 52 ens en gång. Vi badar i kärlek. En kokong av kärlek. Nära för att inte bli tokiga. Ändå är allt så lugnt. Det går på sparlåga. Ett slag vunnet. Men kriget finns kvar. Här vinner vi inte med vapen eller strategier, vi hoppas vi vinner med vår ärlighet och sårbarhet. Gud vad jag ska sova när tid finnes. Som jag ska sova!

Träning kräves!

Förra veckan har inte varit rolig för dogsen. Jag har knappt orkat göra någonting med dem. Och det märktes på dem. De gick mej i hälarna hela tiden, de var i vägen, stod och stirrade på mej och alla andra.... de var totalt uttråkade med andra ord. Och asjobbiga. För att råda bot på det tog jag med dem på en runda i skogen. Sökträning uppåt stod på schemat. Jag vill ju att Pluto ska börja tänka rymd och inte bara fisk. Bobbo är inte helt supersäker på uppåt han heller, men visst klarar han det mesta jag utsätter honom
för. Eftersom jag fortfarande var matt blev det lätt träning för mej och lite tuffare för hundarna. Jag gömde helt enkelt saker i träden som vi gick förbi, utan att hundarna såg något. Sen fortsatte vi framåt och efter ett tag skickade jag dem några meter från stigen. Pluto arbetade superbra. Han har inte den starkaste näsan, men han ger aldrig upp. Jag älskar att arbeta den hunden! Han gick längre ut än han någonsin gjort och han kopplade jättesnabbt att han var tvungen att tänka om. Några gånger bad han om hjälp, men han fick ingen och då löste han uppgifterna på egen hand. Och han blir så lycklig när han lyckas. Gladast i hela världen. Gud vad jag hoppas att vi klarar den pärs vi går igenom och att vi får behålla honom många år till som arbetande hund!




Han är så fin min son.

Bobbo är inte inne i sin fräschaste period, men det märks inte ute i skogen. Men jag tog det ändå lugnt med honom. Han är gammal, men han har sån livsglädje och att se honom arbeta, det är ren... poesi! Han är så effektiv, kopplar direkt på sökhjärnan, kollar vind vänder nos och tar kortaste vägen. Klart får hand et jobbigt han med ibland, och just nu utmanar jag honom inte som mest. Men de övningar vi gör passar hans åldrande kropp och hans unga sinne. Jag hoppas han bara har en dålig period just nu.
Bakbenen är inte lika starka som vanligt. Han lägger sej oftare ner och är inte alls med inomhus som förut. Ute märks fortfarande ingenting. Där far han runt så inte ens Pluto orkar hänga med. Och näsan är alltid påkopplad för att hitta intressanta dofter. Idag när jag gick i det sedevanliga mörkret undrade jag hur länge jag får behålla min äldsta son. Jag bad att få minst två somrar med honom till. Somrarna gillar han mest. Få bada i sjön, jaga en katt eller två, ligga i solen och njuta av värmen, gå skogspromenader och köra apportering bland hoppande grodor. Visst gillar han alla årstider, men speciellt sommaren när han är ute 20timmar om dygnet. Idag när vi gått vår promenad släppte jag in Bobbo. Jag tränade inte honom idag. Jag vill att hans kropp ska få röra på sej men inte överansträngas nu när han är lite risig. 11år. I år blir han 12. Måtte han bli i alla fall 12 år! Min följeslagare som alltid ligger nära mej. Nu här bredvid stolen, väntandes på att vi ska gå och sova. Han är med mej på toa, i sovrummet, i vardagsrummet, i köket, han följer mej hela tiden. Mi compañero.

Pluto tränade "ut" kommandot idag igen. Eftersom det är mörkt har han lite svårt att se var grejen ligger, och då vill han gärna söka. Det kommer bli bättre när vi kör i ljus. Men jisses vad taggad han var! Och super kul. Allt är superkul om man får vara med matte, tycker Pluto. Han älskar att tränas! Vi höll faktiskt på rätt länge. Kanske straffar sej det i morgon eller så. Vi får se hur benet reagerar. Men jag som också har en taskig kropp vet att ibland behöver huvudet ha mer kul än kroppen pallar för att livet ska vara kul. Dessutom fixar han mer belastning just nu. Just nu. Min älskade lilla vän, hoppas allt blir bra!

Date with my husband

Efter att legat helt däckad i några dagar så beslutade jag att det var dags att komma ut och göra någonting. Ligga i sängen i all ära, men det skapar bara ryggproblem. Vi hoppade över all träning, ridning och allt annat och jag planerade in en date med mi marrido. Vi lämnade ungarna hos deras farmor och så åkte vi på vernissage.

Ofta så pratar vi om att gå på date, att bara vara han och jag, det händer ju alltför sällan. Planerna är då så högt ställda och vi tar in på hotell och fixar och myser. Problemet med det är att det då händer så sällan. Marcelo och jag har ofta någon slags date varje kväll, antingen i soffan eller sängen och just de vardagliga sakerna är det som håller spänningen vid liv, tror jag. Men att klä upp oss och göra något på riktigt är det sällan vi gör. Nu tog vi oss tid.

Två av Danis bilder, en av mina favoriter; Höstlandskap
men vi såg tropisk skog och båtar. Älskar båtar.

Dani, som jag jobbar med hade öppning på sin vernissage och jag gillar hans färger, men har egentligen aldrig sett hans tavlor, så jag drog med Marcelo dit. Vi hade det så kul! Vi gick där i gallerian, studerade färger, pussades, skrattade, analyserade, försökte komma bräcka
varandra och rörde vi varandra hela tiden. Han är så fin, så manlig min man. Kortare än alla andra, lite rultigare men så mycket mera man än alla andra. Jag häpnar varje gång när andra bleknar bredvid honom, och han är min! Ibland får jag verkligen nypa mej i armen för att inse att jag inte drömmer.
Han var glad, tavlorna var fina. Jag gillar båtar och jag gillar murrigt och rött, precis det som Dani använder i sina tavlor. Blir du nyfiken gå till galleria Kronan i Norrköping. Vi såg mycket båtar, och en Ulf Lundell. Kan du hitta honom?



Libanesisk god mat på ett trevligt hak.

Vi slutade daten med libanesisk mat. Vi satt hur länge som helst där. Sida vid sida. Skrattandes. Inte en enda gång pratade vi om barnen. Jag vet inte ens vad vi pratade om, men vi konverserade, skrattade, pussades och njöt av stunden. Det var så enkelt. Det var så vi. Inte måste vi åka bort till spännande platser för att hitta spänningen. Vi behöver bara varandra och lite tid. Vi behöver SE varandra, det tror jag vi är duktiga på. Han ser mej och jag ser verkligen honom. Då spelar det ingen roll om vi far till Stockholm, till Halmstad, Milano eller Norrköping. Vi har spännande ändå!

 

gnällsjuk

Här kommer ett gnällinlägg. Jag varnar innan, för gnäll är inte alltid det man har lust att läsa.  Jag mår inte bra och då kommer allt i kapp mej. allt det där jag inte tar itu med. 
Jag ringde ju om läkartid för några veckor sedan och fick istället komma på provtagning och sen skulle läkaren höra av sej. Har han gjort det? Nej! Igår ringde jag upp och bad att få en tid. Och det fick jag väl efter lite om och men. Just nu kajkar kroppen ordentligt, självklart mer eftersom jag inte mår bra. Ryggen värker och jag vill inte alls, jag är så trött och matt...... huvudet är inte alls med. Händerna är svullna och domnar så jag knappt kan använda dem. Varför kan inte jag bli frisk efter ett tag som alla andra? Jag blir galen. Jag tycker jag sköter mej. Jag är duktig. BLÄÄÄÄ! Nu har jag beslutat mej att bege mej på ayurvedan igen lite mer ordentligt, som förra året. Jag mådde faktiskt bättre då. Och så länge jag inte får hjälp av de såkallade experterna är jag ju hänvisad till min gamla kunskap. Men det funkar ju inte.... så ekorrehjulet har inte stannat för mej. Men prio ett är nu att kurera mej från sjukan jag åkt på, illamående, huvudvärk, ont i kroppen och dålig i magen.....

Halvsjuk

Jag sitter på jobbet. Känner mej inte alls bra. Mår illa, ont i magen, är uppsvullen och så vansinnigt trött. Onsdagar är min värsta arbetsdag. Det går i ett hela tiden. Vill hem till sängen! Nästan så man önskar att jag fick feber, för då måste jag vara hemma, jag är döende när febern kommer. Men nu är det bara att sätta på stora leendet och prestera. Turligt har jag bara en mattelektion och en halv spanskalektion kvar för sen har jag möte från 14.20 - 17.00......... jippiiiiii(?) Tur att jag har roliga kollegor som förgyller dagarna. Men ikväll SKA jag krypa upp i sängen och sova! Nu är det dags för avfärd från mitt ena jobb till det andra. Tjingiling!

Uteritt

Idag red vi ut 1½timme. Oj vad kul jag hade. Och Geisha var på hugget. Det var så kul. Jag är så glad. Och ryggen mår MYCKET bättre! Mer av detta. Och många planer smiddes!

Vallar familjen!

Familjepromenad

Söndagen vaknade jag och var riktigt rörlig i ryggen, två tabletter sen var jag i toppform! Barnen var dåliga under natten men jag tvingade ut dem och hundarna på promenad efter frukosten. Åh vad jag hade velat skriva att vi skrattade och hade det trevligt medan hundarna skötte sej exemplariskt. Men det kan jag inte. Jag törs knappt erkänna vad som hände...... Allt började bra. Vi hade kul, ungarna lekte i snödrivorna, hundarna nosade upp spår och arbetade för sej själva. Lite pigga var de, de nästan började leka med varandra. Och det inte ofta Bobbo tar en lekinvit från Pluto! Men sen började gnället, Bobbo slutade lyssna och håll alldeles för långt avstånd från oss och Pluto.... han.......nej jag kan inte säga det...... okey.... han...... kissadepåengranne! Han nosade på skorna, sedan vände han sej och lyfte på benet. Tur i oturen missade strålen och grannen märkte inget. De andra 
grannarna vi träffade kisspinkade han inte på sån tur var! Nu på kvällen har jag tränat Pluto lite i UT-kommandot. Något som Bobbo är expert på och som jag aldrig lärt Pluto, men blir skit irriterad när han inte kan! Så nu ska det bli ändring på det! 

Lördagsträning

Oj vad mycket häst det blir nu på bloggen, ändå känns det inte som om det är hästarna som dominerar mitt liv. Igår, lördag var det dags för mej att rida på ridskola igen. Då träffade jag en kär gammal bekantskap som jag faktiskt har saknat, Dijana. Hon var sitt vanliga sköna själv. Vi pratade länge ända tills det var dags för mej att börja rida och hennes stora smittande leende lyste i ansiktet hela tiden. Jag fick testa en ny häst men redan när jag klev upp på morgonen visste jag att ridningen inte skulle bli enkel. 

Barnens egna bilder
medan jag red....

Ryggskrället värkte något så vidrigt. Inte blev det bättre av smärtstillande. Så jag vet inte hur mycket ridning det blev, mest åka häst..... Flera gånger ifrågasatte jag OM jag verkligen skulle rida, även under lektionen, men jag märker ju också att jag sakta men säkert blir starkare. När musklerna börjar jobba mjukas jag upp och jag blir starkare. När jag rider är det inte alltid ryggen som egentligen är värst, utan det strålar ner i benen när jag använder sätet. Det gör mej helt matt. Den stackars häst jag red och jag var helt i osynk och när lektionen var slut kunde jag visserligen röra mej, men jag var helt färdig. 

Ridbyxor och ridskor bland skridskohjälmar
och skydd, från en sport till
 en annan på en timme!

Barnen är ju alltid med när jag rider. De sitter i kaféet för att inte störa och igår smygfotade de varandra medan jag var upptagen, så nu vet jag, det är katterna de leker med när jag leker häst! Från stallet in i ishallen, konståkning står på schemat och jag försöker stretcha min stela lekamen. Ridkläder och skridskohjälmar, vi lever i olika världar vår familj, från ett område till det andra. Och det har sin charm. 

På kvällen var vi bjudna på barnkalas, men när vi kom hem lade jag mej i sängen, sedan kom jag inte upp. Hur mycket jag än försökte mjuka upp musklerna kunde jag knappt röra mej. Jag ville bara gråta. Jag skickade ett sms och senare på kvällen fick Stora N någon form av magkramper och sprang på toa. Tur kanske i oturen att vi inte kunde gå..... Jag sov och stönade ända fram till sju på söndagsmorgonen. Träna, vila, bygga, heala. Jag känner mej som en elitidrottskvinna ibland, allting kretsar kring hur jag ska hinna träna och vila så att kroppen blir  bättre. Planering, planering, planering. Men resultaten tar så oändligt lång tid på sej! Det jag tycker nu dock, är att träningsformen är så mycket roligare än vad jag tyckt på länge, länge!

Barnens stall

Stora och Lilla N fick sin tur i stallet idag. Geisha fick klara sej utan mej. Carina och Mårten är fantastiska med ungarna. Nu kratsar de hovarna utan att jag behöver hjälpa till. De red utan att jag ledde dem och de till och med travade i den yrande snön, fast då höll jag i hästarna. 
Stora N är en riktig stallkille och jag imponeras av Lilla N, som de slet idag när 8 boxar mockades, vi fyllde på vattenhinkarna och fyllde nio hönät med mumsmums. Vi borstade stallgången innan vi tog in alla tio hästarna. Stora N fick ta travarna, de är stora, men han gr det som han aldrig gjort annat. Och när lilla fölet Bambina rymde under tråden fångade Lilla N in henne med armarna runt hennes hals och ledde in henne i boxen. Klart de fortfarande gör lite fel då och då men de börjar bli riktigt duktiga i stallet. Jag älskar att vi hittat detta stall där vi kan dela vårt intresse tillsammans. Älskar att göra tillsammans med mina underbara ungar!

Det finns en anledning varför hästarna som vanligtvis går på lösdrift med en liten ligghall får komma in idag. Stackars Bettan var helt insnöad när vi hämtade in henne.
Bella med sin fölunge Bambina tyckte det var rätt skönt att komma in de med, det tyckte det skäckiga fölet Zeus också. Alla hästarna på gården är så otroligt harmoniska och snälla. Jag känner mej trygg när barnen är med och håller på med hästarna. Sen är hästar alltid stora och det kan hända saker. Men chansen är mindre här ute än på de flesta andra ställen!

Mer djur i livet nu

Dagarna som förut var fyllda av plugg och plugg och stress är numera mest fyllda av djur. När jag i december meddelade barnen att de fick dra ner på aktiviteterna för att mamma skulle orka kunde jag föga tro att antalet aktiviteter skulle öka så dramatiskt! Jag satt under förra våren och funderade på hur jag skulle kunna få in mer natur och djur i livet utan att ruinera oss. Jag ville verkligen hitta balansen och harmonin i min kropp. Så djurlös som jag varit nu har jag inte varit tidigare i livet. Det var då tankarna på getter och höns började arta sej. Nu är jag mest inne på att skaffa höns. Getter är ett jobb och så som dagarna ser ut nu har vår familj inte den tiden. För inte vill vi ge avkall på någonting! Nästa vecka drar skolan igång igen, då får vi se hur stressnivåerna balanserar sej, om de går in på rött igen eller om jag kan hitta en bra pluggrutin. 

Promenad inne i stan.

I går tog jag med mej hundarna in till stan för första gången sedan nyår. Jag gick en promenad inne i stan medan tjejerna tränade för att slippa mörkret. Jag nästan drömmer om att få gå i ljus igen! Bobbo var stissig som bara den och väntade hela tiden på att höra smällare, men det kom det ju inga. Istället blev det lite miljöträning. Bänkar, staket och stenar längs med gången, allt går att använda för att få hundarna att klura lite. Jag undrar om jag kan gå bara en vanlig promenad när jag går själv med dem? Det känns så bortkastat att INTE använda deras sinnen, lust och nyfikenhet. Att fota och träna samtidigt är inte alltid lätt så visst blir bilderna suddiga, men fokuset ligger alltid på djuren! Alltid. 

Parkbänkar är bra träningsredskap.

My favorit forskare Per Jensen skrev att det inte spelar någon roll hur mycket känslor vi visar för hundarna, det som knyter oss till dem är tiden vi umgås. Det var så skönt när jag läste det för jag har alltid upplevt att hundarna och jag får en bättre relation ju mer vi umgås. Inte bara är med varandra utan verkligen umgås. Det är därför träningsavbräcket nu får mej att känna mej lite längre bort från dem än vad jag har gjort. Det är så jag alltid resonerat. Heja Per att du bekräftar mina teorier! Plutos ben orkar inte med hög belastning, men han fixar en del och vi har börjat träna så smått. Bara löjliga saker än, för det är ju belöningarna han går sönder på. Men genast känns det bättre. Visst är det subjektivt, men jag är mänsklig. Allt är subjektivt! Att gå istan var vackert och annorlunda, kanske borde jag göra det lite mer.....

Mer harmonisk och nöjd.

Nu när djuren tagit sej mer plats i livet är jag mycket mer nöjd. Jag känner mej lugnare och en smula mer harmonisk. Även fast stormen drar runt vårt hus hittar vi lugnet, glädjen och en lycklig vardag. Jag vet att jag är en stor del av det. Är jag lugn är familjen lugn, hästarna och hundarna håller mej på banan. De är min ventil, min styrka, min plats. Men jag måste också erkänna att den smärta som kroppen genomlider efter varje pass faktiskt är ganska jobbig. Samtidigt vet jag att jag blir starkare. Men det gör ont, ont, ont. Så jag tar det i min takt. Fördelarna kommer alltid med några nackdelar.

Mina håriga troll

Hur kan man annat än att bli lycklig över att komma hem och få busa med dessa troll? Älskar dem sååå mycket! Det blev inge långpromenad men en hel del bus i snön hemma på tomten. Hundarna är lika glada för all tid de får med mej!

Tack Geisha

Idag var det lite motigt. Jag har en stund mellan fem och halv sju på kvällen som är riktig jobbig. Då vill jag mest sova. Jag vet att om jag är aktiv under den stunden så mår jag bättre sen och orkar mer. Men ibland är det tungt. Jag stack till jobbet strax efter sju i morse och kom hem 17.45. 

Maken och barnen möttes
av dukat bord när de kom hem.

Det är många timmar som jag är iväg. Det första jag gjorde när jag kom hem var att börja med maten. Marcelo var iväg med ungarna och jag vet hur skönt det är att komma hem och slippa laga mat. Speciellt när alla är hungriga och trötta. Medan jag höll på med maten ville jag bara gå och lägga mej. Bara få sova en stund. Men jag dukade bordet, satte på mej stallkläderna och när maten var färdig tuffade jag mot stallet. Jag vet att jag blir gladare i stallet. Jag vet att jag mår bättre av hästarna. Och det driver mej att åka dit. Jag vill dit oftare. Jag vill rida mer, jag vill utmanas mer, jag vill..... och verkligheten är att jag är mänsklig. Det är just därför Geisha passar mej. Hon behöver tränas, behöver röra på sej, få bättre kondis, men samtidigt finns inga krav att hon ska tränas så som jag är van från förr. Jag kommer ihåg när vi konditionsträna unghästarna...... upp och ner i sandtaget i stekhet sol 1½timme per häst och det var många hästar!, Longering i en timme och all denna backträning! Som jag rännt upp och nerför berg i snöstorm och hällregn med hästar som inte gått att rida. Jag är klar med det nu. Jag känner det, behöver inte göra det igen! Nuför tiden älskar jag ridningen. Jag ÄLSKAR ridningen. Visserligen skrittade jag bara ut på Geisha häromdagen, men det var 100gånger bättre än all backträning med unghästarna! Ikväll blev det ingen ridning. Det är så svart ute och snöstormen avskräckte från allt som heter att rida ut. Jag tror inte en jag hade fått med mej Geisha om jag varit  dum nog att prova! Hon hade backat in i stallet! 

Frilongering med Geisha idag

Istället longerade jag. På bara de tre gånger jag longerat henne märker jag skillnad i kondition. Hon orkar trava på mycket bättre, hon har högre fart och jag känner mej levande igen. Gud vad jag ÄLSKAR att arbeta med hästar, speciellt utan krav. Jag longerade tills Geisha signalerade att det räckte. Vi höll på närmare 20 minuter. Det var inte lång tid, det var inte timmar i longeringsvolten, så som jag har stått när jag arbetat på vissa stuterier. Här är det att känna av. Visst hade jag kunnat pressa, men det behövs inte. Ingen tvingar mej! Och just detta kravlösa känns också som en frihet. För mej är jobbet med djuren en frihet och jag vill ha mer, det blir som en drog. Men jag håller i bromsen, får inte bli för uppslukad. Det brukar sluta med ett brak. En sak i taget, babysteps. Nu är jag i stallet två ibland tre dagar i veckan plus att jag rider på ridskola en dag i veckan. 
Jag vet att imorgon kommer jag få höra att jag ser så mycket gladare ut. Tack Geisha!