Träna valp

Medan middagen puttrade på spisen gjorde jag ett försök att träna lydnad med Pluto. Han sätter sej gärna snett, så då använde jag köksskåpen som hjälp. Han var jätteduktig. Men det är dags att träna lite mer på förtroende tror jag. Sen tratten kom på så har han börjat tveka lite. Så det blir högprioritering nu ett par dagar framöver. Ligg, sitt, tass och tunnel mellan mina ben var några andra moment vi körde innan hundarna fick ett varsitt ben att tugga på. Jag måste leta rätt på min klicker igen. För den var riktigt effektiv på min underbara, busiga valp. Spännande att tänka att vi ska tävla i sommar nångång. Om vi kommit så långt vill säga. Men vi siktar på det!

Fot. total fokus på handen, lite fel. Avhjälpt med klicker

Godag, godag!

Ligg. Han har ett snyggt läggande o rätt fokus

Bobbo njuter av benet och skiter i träning.

Äntligen ben! Bra avslutning på träningen.

Dagens Pluto

Japp, nu har han varit i farten igen. Med tratt på huvudet så lyckas han ändå hitta på hyss. Funderar på att döpa om honom till Emil. Klart är i allafall att jag måste fundera ut nåt vettigt så att det tar slut snart. Och nej, jag slår inte min hund till lydnad, så det förslaget försvan! Med träning kan jag nog åstadkomma det mesta. Problemet är att han är en ängel när jag är hemma... Synen som mötte oss i går när vi kom hem från affären var inte rolig. Marcelo hade druckit hemmagjort bubbelvatten och lagt julmustsmak i. Flaskan stod kvar på golvet när han lämnade huset. Flaskan var en sil när vi kom hem. Över hela golvet låg det julmust-vatten plus i stora luftmadrassen. Undra om den går att tvätta? Så barnen blev parkerade i hallen medan jag skurade golv. I vardagsrummet. I köket. I hallen! Välkommen hem liksom!

Synen som mötte mej när vi kom hem. INTE ROLIGT!

Skrivar hundar

Vid mina fötter, denna syn.

Efter gårdagens urladdning var det dags igen att återgå till arbetet. Datorn är mitt främsta verktyg och här sitter jag måååånga timmar. Till sällskap har jag mina två superkillar som bara väntar på att få komma ut, men som nöjer sej med att vila medan mamma jobbar. De har vant sej vid att vara skrivar hundar. Det värmer mitt hjärta när de kurar ihop bredvid varandra. Precis som jag gläds åt när mina barn skrattar tillsammans. Visst är de för goa. Mina vakthundar.

Häromdagen Pluto

Nya dagar, nya upptåg. I måndags ( jag vet ligger lite efter med blogandet) var det dags för nästa veterinär kontakt. Då min lilla goding ätit upp soppåsen. Eller inte själva påsen utan delar av innehållet medan jag hjälpte Lilla N på toaletten. Gissa vad som låg i? KYCKLING BEN! Så klart. Vi hade ätit kycklingben, ni vet de där som bedstår av ett ben och lite kött på som man håller i handen. Barnen älskar dem och många ben blev det. Pluto älskar dem också. Tydligen. Långt bak i mitt huvud visste jag att det fanns nåt att göra. Men kom inte på vad. Men det var de så snälla och upplyste mej om när jag ringde. SPARRIS. Så straffet för lille Plutoman blev ännu mera mat.... hmm rimmar illa. Men han åt med väldigt god aptit och de verkar ha gjort susen. För än så länge inga diaréer. Inget blod i avföringen. Så jag håller tummarna att det gick vägen.














I går var det dags igen. Med tratt hittade han en bajspåse jag glömt kasta. Den låg i korgen i vagnen. Med en liten klutt Bobboskit i. I går var påsen ett minne blott och avföring var insmetat på hela Pluto. Så det blev duschen. Tur att han är smidig att bada. Så nu luktar han gott, är julbadad men med bajs och kyckling i magen. 

Herre jösses. Hur ska detta sluta?

Minuskonto

Hur kan pengarna på kontot sjunka bort så snabbt?
 I dag stod det -13.50 på utdraget. Så det var bara att åka hem och fylla på det. För idag gott folk ska jag luncha. Jag-äta-på dagen! Det har inte hänt de senaste två veckorna! Dessutom har jag lämnat tillbaka massor av försenade böcker. Bördan blir lättare och lättare för varje dag!

Skilsmässa

Det är väldigt få program jag följer på TV. Jon, Kate plus 8 var ett program jag såg lite sporadiskt under ett tag för länge sedan. Det var ett föräldrarpar som först fått tvillingar och ville ha en bäbis till. Och fick sex. Jag följde med deras resa från att barnen var runt två till strax efter de fyllt tre år. Sen har jag sett nåt avsnitt och upptäckt att de blivit fyra. Jag gillar showen. Ungarna är härligt vilda. föräldrarna inte tillrättalagda. De bråkar, förlorar humöret, skrattar och kämpar med vardagen. Helt fantastiskt att de lyckas hålla ihop familjen och inte drunknar!


Så tog jag lunch härom veckan och då fick jag beskedet. Barnen är numera fem år gamla och Jon och Kate ska separera. Jag vet inte varför det blev så chockerande. Det kändes i hela magen. Det var som om ett par kompisar skulle skiljas. Jag vet inte varför jag identifierat mitt och Marcelos förhållande med dem, men flera gånger har jag tänkt att kan de hålla ihop så kan vi. Men nu kan inte de det. Kan vi det då? I dag såg jag sista avsnittet. Sen har jag googlat lite. Tydligen skiljde de sej i december förra året och Kate försöker göra en Kate plus 8 nu, men Jon har kopplat in advokater. Visst kan man diskutera huruvida man ska utsätta barnen för det här. Men jag tror i ärlighetens namn att det är via TV programmet som de har fått en bra barndom. TLC ser till att de kommer ut på utflykter och att de får vara med om roliga saker, de betalar så familjen med Kate som har varit hemma med alla barn, ändå haft mer än bara Jons lön att leva på. Företag och privatpersoner har ställt upp med saker och hjälp som de inte skulle ha fått om de varit en kämpande anonym familj med åtta små barn. Och som Kate säger i programmet. Alla minnen som finns filmade, de är ovärderliga.


Marcelo och jag kämpar inte alls med vardagen som de gör. Inte ens i närheten. Men vi har också lite av det där att han jobbar jämt, kommer hem är trött, jag fixar allt här hemma och vi försöker få allt att gå ihop på nåt sätt utan att dränkas i räkningar, krav och måsten. Det börjar slita på Marcelo och periodvis har det varit slitigt för mej med att vara ensam med allt här hemma. Många anser oss som det där paret som alltid kommer att hänga ihop. Och jag hoppas verkligen att det blir så. Men det kommer inte gratis. Det är nåt man måste jobba på. Och vi jobbar på det. Fast precis som Jon helt plötsligt kände att det är inte så här jag vill leva, är jag rädd att Marcelo ska komma hem och säga samma sak. Det var inte så här jag såg mitt liv. För det kan hända. Det är en verklighet som vi som par måste förhålla oss till. Och även om det nog finns några olyckskorpar där ute som kraxar av lycka om vi skulle misslyckas tror jag nog att de flesta vill se att vi klarar av det här. Precis som jag helt förundrat undrade hur Jon och Kate klarade av att hålla förhållandet vid liv med sex 2åringar! Potträningen var ett enorm arbete bara det!


Nu sörjer jag deras skilsmässa en aning. Hoppas att de hittar tillbaka till varandra och kramar gubben extra hårt när han kommer inatt.

Ett svårt beslut

Idag ställdes jag inför ett dilemma. Ett svårt beslut och jag visste inte vad jag skulle göra. Allt kom liksom på sin spets. Och jag fick välja. Tack och lov har jag kloka människor omkring mej som stöttar mitt beslut. Jag behövde bekräftelse på att jag tänkte rätt. Jonna blev min livlina i den akuta situationen. En kvinna med stil och intelligens, sånt diggar jag. Sen stöttade Marcelo mej och det känns också bra. Han är ju min livspartner. Och även om jag gör det här ensam, så gör vi det tillsammans. Jag ska inte lämna in min uppsats på torsdag. Jag väntar. Jag kommer inte få min lärarexamen i januari. Istället får jag vänta någon månad. För jag kommer gå upp med uppsatsen i slutet av februari. Ett nederlag. Men jag tror att det kan bli en högvinst. För det jag lämnar ifrån mej är också det som jag kommer söka doktorand tjänster och forskartjänster på när jag så småningom behagar. Det jag lämnar ifrån mej på torsdag är forcerat och inte tillräckligt bra. Jo bra nog att bli godkänd men det saknas några stäpp för att ha den sista höjningen. Och nu får jag tiden. Den dyrbara tiden. Den som kan sätta lim på pusselbitarna, som min handledare beskrev. Och nu börjar det kännas bra. Jag vill någonting med den här uppsatsen. Den ska publiceras. Finnas därute för alltid. Klart jag vill släppa iväg något jag är stolt över. Inte något som jag lyckats få ihop.


För att fira de här extra veckorna gick jag hem och plockade i ordning på disken och tvätten och alla papper! Alla dessa papper! Sen ska jag fira med att sova i natt. I sängen. Och lägga mej skapligt. Kanske en kopp té och knäckesmörgås också innan sängdags. Jag misslyckades, och 1000kg har lyft från mina axlar. Nu kan jag göra om och göra rätt!

Jag tar en tankepaus. Funderar på att sova nån timme och sen fortsätta skriva. Det var faktiskt en bra idé!
ZNARK

v 12

Uppsvullen och illamående

Eländes veckan. Jävla skit vecka rent sagt. Jag har inte varit mej själv. Inte någonstans. Det har känts som att leva i ett vakum, ändå ser jag på bloggen att jag faktiskt gjort annat än att sitta framför datorn och skrivit. Det är positivt och negativt att ha guldfisk minne. Just nu dåligt. Känns som jag blir äten levande innifrån. Och när jag känner så här så tar jag ut stressen och frustrationen på mina matvanor. Med andra ord jag har ätit urkasst den här veckan. Det började med att jag glömde äta lunch nästan varje dag, vilket resulterat i att jag "slängt i mej nåt på vägen" hela tiden. Framåt mitten av veckan blev detta "något" alltmer onyttigt. När jag väl lagade mat så blev det snabbmat som pomme och kyckling, korvstroganoff osv. Tyvärr verkar det inte finnas nåt ljus i eländet under veckan som kommer heller. Stressen finns kvar men jag ska försöka äta lite bättre. Nåja, jag har nog ökat i vikt en aning. Om inte annat är jag mer uppsvullen i hela kroppen. Men vad sjutton nån vecka får man väl slarva tänker jag. Bara jag förbättrar mej sedan. Och det ska jag göra.


Resultat v 12;


cm; 0


promenad; 4½ h


träning; 0


Styrka; 45 min


Utmaning; Äta vegetariskt under två hela dagar. KLARAT: Det blev pasta med grön pastasås en dag och blomkål och broccolipaj den andra dagen. Ost och smör på smörgåsarna, lite yoghurt, keso och té under de vegetariska dagarna.


summa cm; -7cm på fyra veckor


Den kommande veckan ska bli bättre. Jag mår uppenbart dåligt av att inte äta ordentligt.

Lost

Så här ser jag ut numera. Stint
stirrandes på skärmen.

Det känns som jag lever i en bubbla. Det finns ingen verklighet. Bara datorn, barnskratt, kalla bilar och snö, snö, snö. Jag äter inte ordentligt/ vettigt, träffar ingen, samtalar aldrig. Jo jag pratar, men jag märker knappt vad ämnet är. Jag hör barnen och försöker utesluta deras röster så jag kan koncentrera mig på det jag skriver på datorn. Jag känner inte stressen men märker att jag är det för jag kan inte vara lugn, snäll och samlad. Jag blir lätt irriterad, märker knappt när Marcelo kommer hem eller när han går. Jag har börjat oroa mej på riktigt att inte hinna klart med uppsatsen till torsdag fm. Det känns omöjligt just nu. I morgon måste jag bestämma mej om jag kan gå upp eller inte. På tisdag har jag sista handledarmötet. Sen är det kört. Sen är jag ensam. På torsdag skickar jag in mitt skötebarn. På eftermiddagen ska jag ta igen en hel termin i spansk kultur. Sen är det 5 uppsatser att granska.  Och jag ska få veta vem som ska opponera på mej och vem jag ska opponera på. Jag tror jag får Magnus uppsats och jag tror att killen från Göteborg, som jag för allt smör i Småland inte kommer ihåg vad han heter nu kommer såga min skrift. Nu ska jag sätta mej framför TV;n en stund och se om barnen vill gosa med sin mamma. Det är inte så troligt. Just nu skrattar de så hela bygden kan höra medan de leker "Vem är rädd för Svarteman?"

Fotokurs

I dag smet jag iväg en sväng på fotokurs. Inget avancerat men jag lärde mej en del nya finesser på min kamera, som blixtkompensation och hur man billigt bygger en egen ringblixt. Vi visade upp vår läxa. Mina bilder var inga höjdare, lite snabbt tagna igår men det är ändå så skönt att andas in fotokemikalier, prata ISO, bländare och kompositioner med människor som faktiskt gillar foto. Det var länge sedan. Kameran bråkar fortfarande en del, men det mesta tycks ha rätt ut sej. Kanske jag kan lära mej gilla den tillslut. Jag gillade i allafall priset på nya objektiv till den. Nästa tillfälle blir det studiofotografering. Och det ser jag fram emot. Jag vill nämligen hemskt gärna låna studion sen och fota hundarna och barnen.

Kastrerad

Nu har de tagits ut. Pungkulorna på Pluto. Om två veckor förväntas testostronet ha sjunkit så pass mycket att man kan förvänta sej ett resultat. SPÄNNANDE! Att ha tratt är det äckligaste i hela världen och de fe första nätterna har varit tuffa för den lilla valpen. När struten satt på huvudet rörde han inte en fena. Bara satt. Helt stilla. Mest är han utan, men idag har han börjat slicka på såret så då har tratten varit på lite till längre. Och det var en TRAUMATISK upplevelse. Speciellt när han sprang ut med den, krockade med en snödriva och hade sönder kanten på plasten. Då kröp han in. Men nu verkar han tuffat till sej lite och börja förstå att parera för saken som sticker ut från hans huvud.

Min studieplats

Så här ser det ut närmare halv fyra på morgonen när jag sitter med min uppsats. Hundarna troget vid min sida, papper, böcker, nån témugg och dunkelt ljus. På stolen sitter jag och försöker skriva smarta saker. Det går inget bra. Jag har fastnat. Har en tanke som jag tappar hela tiden i översvämningen av allt material. Och så söker jag rätt på nya teorier som jag fastnar i och så tappar jag fokus för det jag inte kom ihåg vad jag skulle skriva om. Det kanske inte är min grej att forska. Jag är inte tillräckligt kunnig. Inte smart nog. Behöver mer tid. Men också sömn.

Tröttmössa

Klockan är snart halv tre, becksvart natt, och jag orkar inte längre. I morgon ska jag skicka in en del. Jag tror jag struntar i det. Jag hinner inte. Hur ska jag hinna? Tack och lov har Marcelos föräldrar lovat ta barnen i helgen så att jag får någonting gjort. Jag vet att det blir bra, bara jag får ihop den röda tråden. Bara jag förstår vad det är jag ska skriva. Jag sitter som en pappegoja; VAD är det jag kommit fram till?  Vilka TEMAN genererar en ny teoribildning i min analys? Vad kretsar resultaten runt? Ok då vet jag navet. Vad gör jag med det svaret då?


WHAAAAAA! Jag behöver en Anita sittandes bredvid mej på söndag som kan rätta alla tankefel. Jag skulle behöva den närmaste veckan vara ensam i en stuga och bara skriva, äta, gå ut och gå och skriva, och skriva och skriva. Men i morgon är jag hemma med sjuka barn! Jippi????


Men så tänker jag till. Det är bara en uppsats. Barnen är viktigare. Att vara mamma är bra mycket roligare än att ha ett VG på uppsatsen. Jag är inte nöjd med ett G, men just nu verkar det nästan orimligt att ens få det. Så här nattetid, när jag suttit med uppsatsen ett tag så blir jag stressad. Men på dagen när jag kramas med barnen då känner jag verkligen att det är de som betyder nåt. Det är de som är viktiga.


Så nu vaknade Lilla N!

Läskigt!

Att titta på film kan vara riktigt läskigt. Det tycker i allafall Mittimellan N. Speciellt när brossan gillar farligare filmer än vad hon själv är stor nog att se. Så först satt hon och gömde sej under filten i soffa. Sen sa jag åt henne att hålla för öronen i stället, ett gammalt beprövat knep. Och det funkade! Bäst var trots allt att sitta i mitt knä och hålla för öronen. Samtidigt som hon var rädd lös ögonen av förtjusning och efter att filmen var slut ville hon genast se den igen. Vi får väl kolla i Tv-tablån när den går igen. Filmen; Jurasik Park. En modig men ändå lite rädd prinsessa.

Iskall walk

Pluto blev lämnad till veterinären i morse, då jag försov mej igen ( tredje gången denna vecka, som bara är tre dagar gammal...). Det var hjärtskärande att lämna över honom och gå! Det kändes som ett....svek. Inte att han skulle kastreras utan att han inte skulle vara med mej. Som han tjöt älsklingen. Det var ju bara tre dagar sedan han var där senast, svansen låg klistrad mellan bakbenen och han såg så ynklig och mager ut stackarn. Ändå kunde jag förnöjt konstatera att han ökat nästan ett kilo, trots att han var fastande, sen i måndags. Men personalen på mottagningen var helt fantastiska. Så jag kände mej trygg ändå, bara lite hjärtskärad.



I stället för Pluto fick jag med mej Tutan på promenad idag. Hon kom igår och ska vara hos oss medan Lillmatte tävlar i STORA SM i simning i helgen. Vi är så stolta så över vår duktiga lilla tös som fortfarande går i högstadiet. Om Ahlshammar kommer till start så tävlar de mot varandra..... det säger en del. Nåväl slut med skryt (för det är ju inte jag som ligger o nöter i bassängen två gånger om dagen sex dagar i veckan). Min uppgift är att ta hand om hunden. Och det gör jag så gärna. Så Bobbo, Rut och jag tog en promenad i kylan. Jag insåg inte förens efter tio minuter hur kallt det faktiskt var, när jag höll på att förfrysa öronen. Jag hade glömt mössa! Efter tjugo minuter var jag gråtfärdig och trodde öronen skulle falla av. Då kom jag på att jag hade en sjal som halsduk nånstans därinne bland alla kläder. Så den drog jag runt huvudet och då kändes livet genast mycket bättre. Flera gånger önskade jag att jag haft stora kameran med mej, för landskapet var bedårande vackert, nu blev bilderna så dassiga eftersom den lilla kameran inte kompenserar för att allt är vitt. Men vitt var det. Överallt. Rut njöt av att springa lös och körde huvudet genom snön flera gånger. Mitt älsklingsträd stod i sin vita prakt helt för sig själv och nån dag ska jag fota den ordentligt. Jag är barnsligt förtjust i björkar. Vet inte varför men tycker de är så vackra. 

































Trots långkalsonger, varma vantar, extra tröja, vinterjacka och sjal runt skallen så blev jag iskall om låren. Rut hoppade periodvis på tre ben när hon försökte värma en tass genom att inte sätta ner den. Nån långpromenad blev det inte, det var för kallt. Dessutom ringde dagis och sa att Lilla N hade feber igen så vi skyndade på tempot för att hämta skruttungarna. Den enda som kylan inte bet på var Bobbo. Han har ett värmande hårlager som skyddar trampdynor och en päls som håller både kyla och värme på stången. Han är helt enkelt den mest perfekta hunden någonsin. Alla kategorier.Och snygg är han också! Punkt slut.


På eftermiddagen kunde vi hämta en väldigt olycklig Pluto. Varje gång han körde tratten i väggen eller nåns ben blev han helt förstörd och satte sej ner och vägrade flytta på sej. Han var sååååå olycklig. Väl hemma drog jag av tratten och han fick busa runt med de andra hundarna. Nu har vi varit ute på en kort kisspromenad och han har fått mat i magen. Att han förlorat sin manlighet idag märks inte alls. Vi får väl se hur han känner sej när tratten åker på igen vid sängdags....

Nattsudderi

Lilla N ligger i sin säng och hostar och hostar. Min hals värker men jag är rätt pigg ändå. Jag har nu suttit i 2½ timme med uppsatsen. Jag var ju på handledning igår. Vet inte om jag ska mysa eller rysa. Kritiken blev att hela början är jättebra. Fantastisk, nästan klar. ( Fast det är den jag suttit med nu och behöver minst 5 timmar till för att rätta till). Men att den början kräver en fantastisk analys för annars så blir man besviken. Och så bra är inte analysen än. Tack det vet jag, den är ju knappt påbörjad! ( Den är nu på 12 sidor och inte ens hälften klar.) Och jag behöver skriva om ett par gånger innan det flyter på. Jag börjar få tidsångest! Men nu blir det inget bra. Bara sluddriga natt tankar så jag tror jag är smart om jag går och lägger mej nu. Jag har en hel dag i morgon med. Sen ska jag skicka in skiten! Blääää! Jag är nervös nu. För tiden är ett dilemma. Det är inte bara texten som ska berabetas, det är även själva resultatet. Och sen sk jag vara modig nog att slå andra forskare på fingrarna och säga att deras resultat är gamla ( de utkom 2009, 2010) och att mina begrepp och min analys visar att skolorna arbetar på ett annat sätt. Det är att sticka ut hakan, och jag gillar inte att åka på en smäll. Men det är det som ska göras. Sänd lite tankar till mej, om de är snälla, så har jag kanske mod och kraft nog i morgon, eller rättare sagt senare idag.

Gårdagens Pluto

Ser ni kulan på magen? Svårt kanske, men den
finns inte där andra dagar.

Pluto i bustagen igen

Lämnade två barn på dagis. Hem med den trejde för att förbereda handledning och spanska muntliga tentan. Det bidde inte riktigt så. Öppnade dörren, hundarna rusade ut i vild fart, jag grabbade tag i kameran. Insåg att det var dags att fota en "dagens Pluto" igen. Adventsljustaten och tomte låg på golvet istället för i fönstret. Men det var först när jag kom ut i köket jag började ana oråd. Det låg kartong på golvet. I småbitar. Sen såg jag. Dörren till tvättstugan öppen. Fodertunnan nerslagen med öppet lock. Jag kallade på hundarna. Och så rund Pluto var runt magen! Han såg ut som ett lejon som förätit sej. Revbenen sticker ju fortfarande fram men så denna boll bakom! Först kolalde jag allmäntillstånd, sen en promenad för att se om han skulle bajsa. Men allt verkade bra. Så ringde jag veterinären för säkerhetsskull. Vet ni hur svårt det är att komma fram till en djurdoktor? Alla har telefontid mellan 8-9 typ. Till slut fick jag tag på en djurskötare på Valla djurklinik. Hon ville rådfråga veterinären. Efter ett par minuter ringde de tillbaka. Rekommendationen blev att besök. Så jag lastade in en nu ganska jäst och slö Pluto i bilen och en hostig 2åring och satte fart mot vår lilla stad. Där åkte jag till den station som jag vet har öppet. Hör och häpna när de vägrade ta emot oss! - Vi tar bara besök som är tidsbokade. Jaaha men nu är det ju liksom lite akut! Men nej. Vägrade. Jag gick utan att säga hej då. Dit lär jag aldrig mer komma tillbaka! Mina pengar kommer de inte få. Och med den takt som Pluto manglar sej genom livet misstänker jag att det kan bli ett veterinärbesök eller två de kommande åren. På vinst och förlust åkte jag till distriktveterinären. Och han var inne för att äta lunch. Och han tog emot oss dessutom. En synnerligen trevlig karl! Jag ställde Pluto på vågen. Allt var otäckt och jobbigt tyckte han. 23.89 kg. För bara någon månad sen vägde han 16kg. Hmmm....hur mycket hade han fått i sej egentligen. Herr doktor oroade sej inte nämnvärt i början, för Pluto är smal. Men så klämde han på magen. Jo, hmm, det var nog bäst att få ut innehållet. En spruta i nacken och kräkskavalkaden var i gång!

Högenergi foder. Hmm, hur mycket har blivit
 ätet av två hundar? Bara en var dålig i allafall.

Först kom torra, hela kulor. Sen kom lite fuktiga kulor. Efter det en hel hög med blötta kulor. Sen kom en enorm mängd med helblött foder. Men det var inte slut än. Sen kom nåt som såg ut som två sulor på barnskor i genomskinlig, tjock plast..... vad det nu var, och sen kom det sörja. Och sen rann det bajs ur rumpan.


Han blev så mager min lille skrutt, och benen skakade. Det var knappt att han orkade hålla upp sin egen vikt. Ögonen föll i hop gång på gång och kräket fortsatte. När han var klar vägde vi honom igen. 21.26 kg. Så 2½kg mat spydde min glupske valp upp. Undra hur mycket som redan åkt ner i tarmen? Nåja som tack ska nu herr Snälla Djurdoktorn få kastrera min hund på torsdag, så blir det också klart.


På handledningen några timmar senare så berättade Anita att hennes mamma fått avliva sin hund två veckor tidigare. Orsak; ätit ur fodertunna men veterinären hade tyckt att de inte skulle komma in. Gaserna och mängden foder hade fått tarmarna att vrida sej och vovven dog.


Jag är glad över att jag tog honom till veterinären. Jag månar om mina djur och om mina barn, men jag avvaktar gärna att ta dem till läkaren. Det är lite så jag är uppfostrad. Men nu kändes det som att det inte var läge att vänta. Och med facit i hand är jag glad för mitt beslut. I dag mår Pluto bra. Han äter med samma glada aptit, han vill helst inte vara ute och är lika pigg och glad som vanligt.

Faran över - hoppas jag

Pluto verkar må bra nu. Faran över efter vetrinärbesöket. Och han är sej lik igen efter att på darriga ben och halvöppna ögon ramlat ur bilen här hemma efter besöket hos doktorn. Jag lovar att berätta mer sen. Nu MÅSTE jag gå och sova. Men först dricka.

Jobbansökan

Helt otroligt. Jag har nu under kvällen/natten lyckats hitta sju jobb att söka. Så det har jag gjort. Inte ett enda i min hemkommun. Men bor man så här på landet så är pendling nästan ett måste i vilket fall som helst.  Frågan är bara åt vilket håll. Jag har varit på en anställningsintervju och fått ett tack men nej tack på ett gymnasiejobb. Så nu väntar jag svar från 11 olika jobb. Hoppas några vill ha mej. Nu är jag trött och hungrig.

v 11

Så var det dags för den nya mätningen. Jag var lite nervös faktiskt. Att vara sjuk brukar ju betyda att jag går upp i vikt.

Hoppsan nu ringde vetrinären upp. Jag måste åka direkt. Berättar mer vid senare inlägg.


Men resultat v11:


cm: -2 cm


Promenader: 3h


Styrka: 40 min


träning: 0 h


Utmaning: Misslyckad. Klarade inte 3h stavgång. Varje gång jag gick med Lilla N drog jag vagnen, svårt att få till stavarna då. Och sen jag blev riktigt dålig var jag inte ute alls, så denna vecka klarade jag inte av utmaningen.


Summa cm: - 7cm på tre veckor

1:a Advent

Vi ligger som bekant sjuka här i familjen. Sämst är Lilla N och jag börjar bli bättre. Kylskåpet ekar inte tomt men det börjar bli besvärligt att laga mat och att äta mellanmäl. Osten är slut, mjölken börjar ta slut. Leverpastejen är numera en tom kartong och äggen är uppätna. Fel yoghurt står på hyllan och ingen tröstglass finns i frysen. Värktabletterna är slut och Lilla Ns räddning flytande alvedon har drastiskt minskat. Det var dags att fylla på lagren med andra ord. Och det skulle Marcelo fixa, om det inte vore för att hundmaten är slut och att nästan alla julsaker har blivit förstörda. Jag har nog inte insett hur mycket snö det fallit de sista dagarna. Varför skulle jag? Jag har inte varit utanför dörren på två dagar. Men i morse gick inte altandörren att öppna, det borde vara en indikator på hur mycket fruset vatten det ligger därute. Hundarna började skälla och min vana trogen öppnade jag dörren. Då tjoade grannen. Hon hade fastnat i backen med sin volvo. På vägen låg 2dm snö. Inte en chans att jag kommer ut, tänkte jag. Men strax efter tolv kom plogbilen och nån timme senare satte sej barnen i bilen medan jag skottade fram vår parkering så att jag skulle kunna nå vägen med min bil. Och vi kom upp! I stan var det alldeles för bedrövligt. Tack och lov åker jag mest på de stora lederna och de är ju någerlunda plogade. 

Stora N krockade med en stolpe på mejeriavdelningen och fick en stor bula och blåmärke ovanför ögat. Lilla N;s vidriga krupphosta blev värre men bilen blev fylld med mat och några adventsstjärnor. Äventyret var så utmattande att jag inte orkade laga mat, så pizza och kebab på vägen fick bli bukfylla idag. Men nu står i allafall stakarna och stjärnorna uppe. Tomtarna är på plats. Men det saknas julgardiner i vardagsrummet, ingen julduk på köksbordet, dammsugaren står oanvänd i hallen och adventsstädet har inte blivit av. Men nu när det är kväll ute och man inte ser skiten, utan bara belysningen och myset så känns det riktigt, riktigt bra. En pepparkaka i magen och årets första julmust är prövad. Det blev en bra advent trots allt. Första ljuset tänt och snart kommer tomten!

Pluto med snö

Måste bara få lägga in en bild på Pluto som sakta men säkert börjar acceptera snön. Han är så himla härlig. Och efter förra kontroversen med Bobbo så är han så ödmjuk. Han går aldrig ut genom dörren om Bobbo inte kommit ut först. Det spelar ingen roll om Bobbo står bakom honom när jag öppnar dörren. Han låter nu Bobbos ben ligga orörda om jag säger ett litet nej. Han lägger sej mer och mer nära mej. När jag är i soffan så ligger han på golvet vid mina fötter, han kommer framåt morgonkvisten och sover bredvid mej vid sängen, förut låg han alltid i sin älskade saccosäck tills det var dags att gå upp. Han tillåter barnen att göra vad som helst med honom och han är så gudomligt härlig just nu. Konstigt egentligen för det är väl nu de ska ha lite hormonspökerier, lite frigörelse och så där. Våra svenska vargar har ju börjat lämna sin flock vid 8-9 månaders ålder. Pluto är nu 8½månad. En stor kille med stort hjärta.

Klipp, klipp

Vår lilla Blondie har lite kortare hår men oxå
lättare att borsta nu

Frukost, klippt topparna på tjejerna och klorna på hundarna. Nu är jag helt slut. Helt slut! Jag som var en aningens, aningens bättre idag. Tänkte att jag kanske möjligtvis skulle kunna dammsuga.... Ändrade planer.

Nyklippta klor och magen
full med leverpastej

 Jag vet inte vad som är svårast, att få en snart 4åring och en 2½åring att stå någelunda stilla vi klipp av hår eller att få Pluto att gilla att klippa klorna. När jag fick hem honom så fick jag lägga honom som en bäbis på rygg i min famn och ge godis efter varje klo. Nu får han stå eller sitta, vad han nu önskar och får en godis efter varje tass. Men oj vad han försöker att undvika! Han lägger huvudet på sne. Dessutom blundar han och spänner hela ansiktet varje gång jag klipper i en klo. Han är för söt. Svansen är mellan benen men han sitter stilla. Det värsta är baktassarna. Nu sliter han mer på de än de fram så det blir inte så mycket klipp där, men av princip och för att han ska klara av det när han blir större så får han träna på. Nu klipper inte jag varje vecka. Önskar att jag gjorde det, men jag glömmer bort. Så med tiden blir det nog bättre. Själv är jag totalt utpumpad. Så någon vänlig själ som kan svinga sitt trollspö och fixa ett städat hem och nya julsaker i en låda hem till oss så tar det tacksamt emot. 15kg hundmat skulle heller inte sitta helt fel. Det finns 10st kulor kvar efter frukosten typ....

Bobbo tar det mesta med ro. Nyklippta klor
och tasshår så är han så stilig så!

Min största skräck

Lilla N och Marcelo förra julen, min familj, de jag 
älskar mer än allt annat här på jorden.

Sen jag fick barn har jag blivit en smula gråtmild. I dag sprutade tårarna. De senaste dagarna har jag masserat Lilla N,s ben när hon gråter för att de gör så ont. Jag har hållt hennes uppsvullna buk mot mina handflator och skickat varma energier till henne. Marcelo hävdar bestämt att mina händer är läkande. Jag tvivlar starkt, men oj vad jag har önskat det de senaste dagarna. Jag önskar jag kunde sudda bort hennes smärta, ta bort det onda och låta henne blomstra som den stora humorist och glädjespridare som hon är. Så såg jag slutet på en film nu ikväll. Lilla N hade somnat bredvid mej i soffan. Alla andra ligger i sina sängar. Och flickan i filmen dör. Tårarna sprutade på mej. Ett primalskrik bubblade i magen. Smärtan brände i bröstet. Ångesten lade en tjock filt över mitt huvud och jag tänkte att bara jag ser klart det här så går det över. Jag tänkte på Kicki och det helvete hon lever i sen hon förlorade sin son för tre månader sedan. Jag överlever inte det här, tänkte jag flera gånger. Hur kan man gå vidare om man förlorar sitt barn? Hur kan hjärtat fortsätta slå? Jag har hittat till Max och Sagas mammas blogg. Deras öde har förändrat mitt liv. På många sätt. Nu satt jag där i soffan med min lilla sjuka dotter bredvid mej och skräcken för att förlora henne eller nåt av mina andra barn den blev så påtaglig. Det blev så verkligt för en kort stund. Jag visste inte var jag skulle korka upp alla rädslor. Jag vill hålla dem nära. Gärna i min famn hela tiden. Skydda dem från allt ont. Samtidigt vill jag att de ska växa upp som självständiga individer. Faror lurar i varje hörn. Det går inte tänka på dem alla. Jag skulle bli galen då. Men jag önskar så hett att jag kunde se en bild av oss alla i framtiden. En när jag som 76-årig farmor och mormor spelar schack med mina barnbarn samtidigt som Stora N och Marcelo står vid grillen och Lilla N säger åt sina söner att kolla så att jag inte fuskar. Jag önskar jag fick se Mittimellan N dansa små steg till musiken som strömmar ut från högtalarna samtidigt som plocka upp telefonen som ringer och en av mina vänner vill höra vad jag ska göra till påsk, om vi ska ta den sär bussresan eller inte. Då skulle jag få frid.

Mina älskade barn. Hur skulle jag kunna
leva utan dem?

Slippa den här rädslan jag bär med mej. Skräcken att nåt ska hända. För allt händer mej. Varför inte mej?

Världen genom fönstret

Jag stod inne i mitt ynkliga tillstånd och fotade när barnen och hundarna blev utkommenderade en stund. Bilderna är lite mörka och ofokuserade, men de är tagna med lilla digitalkameran. Den fattar inte riktigt att allt det vita ska vara vitt, så den kompenserar för mycket ljus med att bli lite mörka. Men så blir det när jag inte orkar mer. Dålig mamma och dålig matte. Tur att ungarna och hundarna hade det roligt i allafall. Nu sitter de och målar och jag ska sätta på TV;n en stund. Febern har gått över. Så det ljusnar.

Barn o hundar utkommenderade att leka i snön

Lilla N och jag inne och tittar genom fönstret vad busarna gör där ute

Pluto far som en galning genom snön.

Barnen och Pluto leker med varandra. Så kommer alla in lite lyckligare.

Ännu en sjuk dag

Jag mår inget vidare faktiskt

Fredag. Börjar med kräkningar. Av mej. Jag som aldrig kräks. Lilla N är lite piggare. Jag mår pest och pina. Ibland ska man akta sej för vad man önskar sej. Jag har ju längtat efter att få sitta och kolla på TV och göra ingenting, ganska länge nu. Det är aptrist! Känns som jag missat att vintern är här. Jag har ju varit ute och gått i snön. En stund. Men annars har jag bara sett snötäcket ökas på genom fönstret. Inga snögubbar, snöbollskrig eller pulkaåkning. Inget bus med hundarna i det pudervita täcket. Jag är inte beredd på det här. 

Vintern har kommit medan jag
 varit inne.

Igår skrev jag inte en rad på uppsatsen. Jag har inte städat, inte tvättat och min inre röst säger åt mej; var sjuk din dummer, sluta stressa. Det är faktiskt inte viktigt att få upp julsakerna på söndag.Vi kan lika gärna sätta upp dem på tisdag eller nån annan dag. Vad spelar det för roll om det står lite disk i diskhon? Ändå hoppas jag bli så pass fräsch idag att jag kan plocka ihop mitt hem, fixa lite mat till mina underbara barn och skriva ett par rader på uppsatsen.


Ungarna var fantastiska igår. De lekte utan att bli osams, de spelade dator ihop och busade med hundarna. Stora N är överlycklig, han får titta hur mycket han vill på TV och spela datorspel långt mycket mer än vad som är brukligt. De var inte ens särskilt hungriga, och åt samma mat flera gånger utan att knota. I de här lägena undrar jag hur jag någonsin kunnat klaga på dem? De är världens bästa! Jag fick verkligen ligga i soffan och vara dålig.

Pluto trivs bäst inne

Bobbo med snöflingor på huvudet.
Snön bekommer honom inte ett  dugg.

Bobbo har inget emot att vara ute ensam på tomten, men Pluto uppskattar inte snön. Han har börjat lära sej att han inte har nåt val. Och än har det inte hänt någon olycka här inne. Men han trivs bäst vid min sida vid soffan eller i sin säng i hallen. Bobbo kommer in med snö liggandes i hela pälsen och han är så härligt vinterfin. Jag hoppas bli bättre snart så jag kan gå ut och plåta honom i snön. Vi har så mycket snö att hundarna inte kan gå utan måste hoppa sej fram. Skulle vara kul att filma också. Det skulle vara kul att bli frisk med.

Hemma o sjuk

Kladdiga bord

Stök i soffan

Hur kommer det sej att när man är sjuk så blir hela huset liksom sjuk-stökigt? Ni vet, det ligger lite grejer överallt. Man orkar inte se skiten men man orkar heller inte plocka i ordning efter sej. Efter ett dygn hemma med tre barn, och halva det dygnet själv varit sjuk så börjar den där sjuk-stöket krypa upp ur vråna. Bänkarna är inte längre tomma, vardagsrumsbordet börjar bli kladdigt, soffan full av täcken, i fönstret ligger barnens teckningar. Det är inte helt galet än, men dagen pinnar på fort och i kväll kommer vi bo i ett hus som ser ut som skräckexemplen på TV. Utanför fortsätter snön falla. Det syns inte längre att jag skottade igår. Turligt nog gjorde jag massor av mat i går, så jag slipper nog laga mat idag. Det finns rester kvar. 

En sjuk, rastlös, trött mamma

Pluto vägrar gå ut. Jag får lyfta ut honom i snön, sen kastar hans sej på altandörrsglaset för att få komma fort in. Inte ens mat kan locka ut honom. Inte lätt att vara en veklig mördarhund. I kväll när Marcelo kommer ska jag ta en ordentlig promenad. Lilla N har blivit lite sämre sen jag drog ut dem i går. Hon klarar inte kall luft helt enkelt. Turligt nog fick de äldre barnen lite förströelse hos Stora  och Lilla A igår. Skönt att ha en suverän granne på promenad avstånd. Läste dock på facebook att A och a nu är sjuka. Hoppas de inte blev smittade av Lilla N;s baskilusker via mina än så länge friska barn. Tanken på att ligga stilla i soffan en hel dag får mina ben att krypa av rastlöshet. Att hitta på aktiviteter som att spela spel, göra hinderbana här hemma eller bygga med klossar får mitt arma huvud och bröst att vilja lägga sej ner och sova. Med andra ord en rätt gnällig dag från min sida, som kompanjeras av Lilla N som gnäller hela tiden. Inte varje minut, utan hela tiden. Det är synd om oss flickor.

Nattrapport

Så nu har jag skickat den. 
Uppsatsen. Till min handledare. Den är långt ifrån klar. Alldeles för långt ifrån med vad jag hade planerat, men så är läget just nu. Klockan närmar sej tolv på natten. Lilla N är tyst så jag ska fortsätta skriva en stund till. Vi blir hemma i morgon med. Kanske borde ringa och meddela dagis? Mår öken men är inte döende. Halsen svullnar upp mer och mer och huvudet känns luddigt. BLÄÄÄÄ för att vara sjuk.Jaa, mer uppsats skrivande nu, för det är få timmar kvar till sista inlämningsdag! 

Stopp för alla planer

Kläderna skaver på kroppen. Lite för skarp ton när jag talar. Svanken gör ont. Tydliga tecken ändå fattade jag inte vad det var med mej förens nu i eftermiddag. Jag håller på att bli sjuk. Efter maten gick jag och Lilla N för att vila en stund. Strax efter åtta nu ikväll blev vi väckta av Stora N, den enda förutom hundarna som fortfarande var vaken. Han ville mysa lite. Halsen värker, huvudet känns stoppad med bomull. Lilla N klarvaken. Vi blir hemma i morgon. Kanske hela veckan. Det brukar bli segdraget när vi mår så här. Lika bra att lägga ner allt, och göra det bästa av det. Kanske vi kan julpynta på söndag...eller inte. Jag ska göra vad jag kan med uppsatsen. På måndag ska jag på handledar möte. Sista rycket. Men jag räknar inte med några stående ovationer. Jag sa mest hänge mej åt att kurera mej.