Jag är ledsen

Ibland rämnar fasaden. Putsen, murbruket, stommen och våningarna. Hissen är trasig och jag orkar liksom inte mer. Jag är så trött på den här kampen jag för mot min egen kropp. Jag blir ledsen varje gång hon sviker mej, och jag blir förbannad varje gång jag sviker henne. I min vardag fokuserar jag så hårt på allt det som är bra, jag lägger ner energi att se det positiva. Jag fejkar för att lura mej själv, men vissa dagar så rämmar allt.

Perioder under året låtsas jag inte om det, lever inte med det, får livet att se normalt ut. Och jag får det att fungera, vissa perioder är varje timme en kamp. Varje steg en utmaning, varje timme en kamp.

Ibland avundas jag dem som råkar ut för nåt, en sjukdom, en olycka, en dramatisk händelse. Jag avundas inte dem som får bestående men, utan dem som får gå igenom en tuff period och sen kan återvända till livet. De kämpar, gråter, sörjer, överlever och kan leva. Jag kämpar hela tiden men kommer ingenstans. Kampen tar aldrig slut. Orken gör det. Det finns ingen ände. Inget slut. Ska det vara så här?

Ibland undrar jag vad som hände med den starka, smidiga 30-års kroppen jag var så säker på att jag skulle ha. Ska det verkligen göra ont att sova? Ska det göra ont att vakna? Ska det vara omöjligt att springa en km, träna i två timmar, leka i tre timmar med barnen? Är det meningen att man varje dag måste prioritera vad som ska göras, för att kroppen strejkar om man gör två saker. Nej jag pratar inte om tidsbristen, alla måsten, utan bara om energin. Om orken. Jag talar om muskler, senor, leder, jag pratar celler, hormoner och organ.

Jag tittar mej i spegeln och hatar det jag ser. Jag tittar på mej genom andras ögon och blir förskräckt. Jag försöker sminka över sanningen, vill ställa frågor och få svar som jag tillrättalagt. Vill inte ha sanningarna.

Jag skulle vilja sova om natten, vakna på morgonen, kliva ur sängen utan att halta, utan att sätta mej i massagestolen för att kunna räta på mej. Jag skulle vilja orka ta en promenad på morgonen, åka till skolan, plugga, ta en promenad på lunchen, hämta barnen, göra aktivitet, fixa hemma, busa med ungarna, träna eller göra något utmanande, duscha och gå och lägga mej och sova. Jag skulle vilja ha ett vanligt liv där smärtan var mindre, skadorna färre och en kropp som lyssnade på signaler som alla andras kroppar.

Jag är ful, jag är fet, jag är halt jag är lytt. Jag är skadad, jag är trött.

Men i det här lyckas jag föra runt en vardag med glada och ibland trevliga barn. Jag tränar ibland, har aktiviteter med ungarna fyra dagar i veckan. Jag har vänner som är roliga, intressen som är givande, Jag bor i ett fint hus med en karl som duger och jag får skratta varje dag. Varje dag.

Men ibland gråter jag också. När huset rämmar, hissen slutar funka och jag inte orkar ljuga mer för mej själv.

Fikadax!

Sonen har tjatat ett par dagar om att han vill fika. Han har ett sötbegär just nu som inte riktigt liknar honom. Men så gav jag efter idag när han simmat så bra. Så de dukade upp med sin egen servis och det bjöds på bullar och kakor. De är helt bedårande och mammahjärtat klapprar så lyckligt. Själv ska jag snart träna och knaprar på ett äpple!

VÅREN ÄR HÄR!!!!

Kall, men nu är snön borta från vår tomt. Jipiiii! Och vi har fått tussilago på gräsmattan! Nu börjar äventyret!

I mitt huvud just nu

Ohh, jag är hungrig nu. Kanske frukost vore på sin plats? Biblioteket sen?

Frukost definitivt. Vad vill jag ha på mitt eget bakade bröd? Smör såklart, men ost?kaviar? kalkon? hmmmm. Ska det bli yougurt, O´boy, mjölk till? Inte O´boy i allafall. Känner att börja veckan med choklad inte känns riktigt ok.

Oh, jag har ju glömt sätta på mej stegräknaren. Äh, jag skiter i den den här veckan. Ska jag vara hemma med sjuka barn kommer jag inte ut på några längre sträckor ändå. Då blir jag bara deprimerad. Nu luktar det bajs. Vilken tur att jag inte hunnit ta av blöjan på Lilla N än. Det är väl bara att skrida till handling.

Jag är uttråkad redan och det är bara måndag.

Det går över, bit i hop och spela memory med dina barn istället så glömmer du att vara uttråkad.

Det är ju sant. Och träna ikväll. Biblioteket på fm. Det blir nog en bra dag idag, tror jag.

Bajset.....!!!!!

Host host

Igår skrek min äldsta dotter i timmar för att hon hade så ont. Efter sömnen dock vaknade hon och var pigg. Nu, idag verkar hon må helt bra. Däremot hostar och hostar Lilla N. Och hon hostar upp slem och snor. Medan hon sov en timme upphörde hostningarna men borsett från det så har hon konstant hostat sen elva i förmiddags. Det är snart sex timmar. Trots mediciner

För mej är det flash backs sen både Lilla och Stora N var små. Då kunde de hosta veckor i sträck, och då menar jag i sträck. En hostning var fjärde, femte sekund som aldrig upphörde. Jag hade hoppats att det skulle vara över. Att av det var intet mer. Men jag verkar ha haft fel. Jag lider med min lilla snoriga, hostiga tjej och hoppas att allt är lite bättre i morgon.

Söndags lat

Schhhhh.....Klockan är halv tolv.

Vi har inte borstat tänderna än....

Frukosten har precis plockats undan.

Barnen bygger med lego nu. Så vi struntar i tänderna en stund till.

Vi har i allafall fått på oss kläder....

Lazy sunday som min pappa brukar säga.

Det var länge sedan vi var så här oborstade. Hi hi

Gay kväll

Sambon ringde och asgarvade. Efter en kvart fick jag ur honom att han och herr Altun inte vågat ringa hem och säga att de blir sena, eller väldigt sena och att broder Altun, kock, ska bjuda dem på mat.

-Vilka machomän vi är, frustade han i telefonen.

Sen kom frågan om det var ok om han hade gay kväll ihop med grabbarna........ hur ska jag tyda det? Sist de tre lekte kom Marcelo hem med en videoinspelning på när en av bröderna kom åkandes på sin stora racingmotorcykel inne i hallen och vardagsrummet.....

....ja jag säger då det. Vuxna män är bara stora småpojkar när det kommer till leksaker. Hoppas bara de stannar vid dessa leksaker ikväll.

Lördags hänt.

I morse var det dags för min prinsessa att dansa igen efter flera veckors uppehåll. Då fick vi beskedet att ungsorken ska ha stor uppvisning i en stor hall i staden i början på maj. Så helt plötsligt har jag två barn som uppträtt i några av stans största arenor inom loppet av ett halvår.

Jag kan knappt fatta att jag är mamma än.... hur gick det här till?

När vi kom hem bröt feber och förkylningar ut ordentligt på båda tjejerna så vi blir väl hemma en vecka eller så igen..... inte gilla. Hatar när mina små är sjuka, och speciellt samtidigt när de slåss för att få ensam ligga i mammas knä. Men lite alvedon har fått min prinsessa att sluta skrika av smärta, så det är ju alltid nåt.

När vi kom hem så upptäckte jag till min stora glädje att snövallen utanför dötten börjar bli ett minneblott.

En liten snöfläck det är allt som finns kvar. Så nu håller vi tummarna att vår tomt är snöfri innan söndag kväll!!!! Då kan vi snacka vår! Fåglar, värme, solsken, hela kittet är på väg!

Specilellt nu när mina videkissar börjar slå ut. Jag

tror det lättar nu. Det finns så mycket att fröjdas över!

Middagsbjudning

Så var det vår tur att bli nattgäster och försökta frakta tre sovande barn från radhusvillan som försett oss med årets första grillade och för oss den första pannacottan vi någonsin smakat, under kvällen. Som alltid hade vi jätte trevligt med familjen Altun och Marcelo sa mätt, nöjd och trött när vi satt i bilen på väg hem att han tyckte det var så skönt att umgås med dem (han hade somnat i soffan efter maten och snarkade så sött med huvudet nästan i Metins knä...) eftersom man kunde vara sej själv och att det inte var så knussligt. Jag håller fullständigt med. Det enda vi tillhandahöll till maten var lite mjölkfri glass till Lilla N, som numera är laktosintolerant, och några sjukbaciller. För idag har jag två väldigt sjuka tjejer.

Radhuset tillhandahåller smådjur av sorten som av fadern här i huset inte tillåter, så Mittimellan N var överförtjust att få hålla i både tre snälla marsvin och en liten, rapp hamster. Mamma hjärtat klapprar även det över de söta små djuren och jag tycker nog att i allafall vår mellandotter borde få en liten söt råtta att vårda här hemma. Vi får väl se vad bedjande ögon och lite mys kan åstadkomma i framtiden.....

Recept!

Jag är så arg!!!! Så arg, förbannad, irriterad!

Min medicin är slut sen tre veckor tillbaka. Levaxin mot min struma, som gör att jag ökar i vikt och blir oliiiiiiiiidligt trött. Det är ett hormon som kroppen inte fixar att producera i rätt mängd på egen hand.Flera gånger har jag ringt om nytt recept. Alltid fått löftet att det finns på apoteket efter klockan fem. INTE EN ENDA GÅNG HAR DET FUNNITS NÅT RECEPT!!!!!!!

Skit läkare, skit vårdcentral, skit sköterskor!

Inte som jag tänkt, men bra ändå

Så har jag varit lite effektiv idag med. Trots att det inte blev så mycket med storstädning och träning, eftersom jag somnade efter att ha hämtat barnen så får man var glad för det lilla. Pyrit, min 23:åriga vattensköldpadda fick det iallafall rent i sitt akvarium. Tre tvättmaskiner är tvättade och torkade. Jag har bakat bröd, förlåt, vi har bakat bröd, lagat mat, plockat rent i alla synliga rum, dvs inte vårt sovrum eller tvättstugan.....som alltid kommer sist. Och sen var det dags att söva de två barnen som fortfarande var vakna. Bobbo får inte sova i sängen. Men han frågade om lov och Stora N sa förtjust ja. Så tillsammans låg bröderna och mös en bra stund. Båda somnade, men såklart följde Bobbo med ut som min skugga han är när jag gick. Men bilden i sej gör mej ändå glad i själen. Det är nåt visst med barn och djur....

Vad väntar jag på?

Nu har jag fått träningsförbud, gåförbud och blivit ordinerad vila och på sin höjd sim- och cykelträning.....ehhh not in this lifetime!

Jag har hund. Då går man. Jag har stegräknare. Då går man! Jag har precis börjat träna och jag älskar det. Då fortsätter man. Jag är fet. Då fortsätter man garanterat!

Men det där med cykel låter lockande, simnig med, i sommar, ta ett par längder morgon och kväll tillsammans med Bobbo. Det var höjden av lycka förra sommaren.

Jag tänkte för mej själv; va faan väntar du på? Bättre tider? De kommer aldrig! Så nu, som vanligt, får jag väl ta itu med det jag inte gillar själv helt enkelt. Så jag har ringt efter hjälp, får se när jag får den. Jag har beslutat mej att ta till metoder jag gjort två gånger tidigare, och har fått hjälp av, även om jag inte riktigt velat se det då. Jag måste satsa på mej själv. Gå ur mina ramar. Korsa gränsen, göra det jobbiga och sluta vara lat. Samtidigt som jag följer min sanna natur. Viktigt, annars blir det krasch.

Så idag har jag, sista anmälningsdagen, sökt fristående kurser till i höst. Ringt efter hjälp. Bestämt mej.

Min 30-års kris är officiellt på besök!

Vuxenprat

I går öppnades dörren.

Igår pratade vi om det på lika villkor.

Inget bestämdes. Men kanske har de första stegen tagna? Dörren är inte låst längre iallafall.

Jag har lärt mej. Han har det inte. Men han är ju karl!

Kanske kommer det bli en förändring i vårt förhållande?

En skillnad så stor, milsvidd, revolutionerande, för att var oss. Men ändå så litet att vardagen knappt kommer att skilja sej.

Han är ju borta jämt ändå. Vad skulle det bli för skillnad liksom?

Vi pratade inte öppet om det. Vi luftade det lite, kände på varandras reaktioner. Vi tassade runt lite och kände om vi kan ta samtalet på riktigt.

Än är vi inte redo. Inte där än.

Först måste jag sätta mej ner och fundera på om det är det här jag verkligen vill. Måste fundera hur framtiden ska se ut. För honom, för mej, för barnen.

Vi är många i familjen. Alla blir ju berörda. Jag vet att Stora N inte vill. Han är rädd för det. De andra förstår nog inte riktigt. Kanske inte han heller.

Men först måste vi vuxna prata. Vi måste bestämma oss. Det kan ta länge. För jag tror inte vi är riktigt redo än. Vi har inte kommit dit.....än.

Botten notering

När gårdagen var avklarad plockade jag av mej min stegräknare och höll på att tappa den! 3000 steg. Thats it! Visst hade glömt sätta på mej den under förmiddagen men nog har traskandet på Maxi och allt annat gående resulterat i mer än 3000 steg. Bara nu på morgonen har jag gått nästan 2000 under morgonbestyren! Nej, den måste ha hamnat lite fel så att den inte räknat ordentligt. Men eftersom jag måste slå förra veckans antal steg får jag ligga i lite idag. Men det ska väl gå bra, jag ska ju storstäda huset!

Kvällsbestyr

Nu är det dags att kasta in två av barnen i duschen. Efter fotbollen så rann svetten i pannan på Stora N som glänser över de flesta i sitt lag, trots att han är yngre än dem.

Det är konstigt det där med drömmar man har för sina barn. Vad vill jag att mina småttingar ska växa upp med? Klart jag vill låta dem bli bäst på någonting, om de själva vill de. Men när ska man börja lyssna på deras drömmar? Hur hittar man balansen. Stora N drömmer en fotbolls karriär, Mittimellan N om att bli mamma.

Nu är de så små så jag behöver inte säga varken bu eller bä. Men i vårt stilla sinne har både jag och Marcelo ställt in oss på att ha vår son hemma under många år framöver och en dotter som flyr från oss ganska snabbt. Vi har pratat om vi är beredda att lämna landet om någon av ungarna får erbjudande i tidiga åldrar....men hallå, hur stora är chansen????? Väx upp, håll dej till verkligheten.

Men nog blir mamma stolt när sonen är bättre än andra. Visst gläds jag åt drivkraften som dottern visar upp och nog hoppas jag på en lite större framtid för alla tre, än att bara gå och slava på ett halvtrist jobb, ha ett halvtrist förhållande och leva ett händelselöst liv. Klart att jag önskar dem mer än jag fick. Men vad det är....det får de välja själva......kanske....

Avcheckning att-göra-listan

Handlat - klart

Gaventa- klart

Skor - klart

Äta - klart

Promenad - blir i kväll. Jag är för mätt.

Litteratur - nu kanske eller en annan dag

Läsa - definitivt i morgon

Dagens bus.....jag har ätit kaka..... jag kommer aldrig upp i 10 000 steg idag.......det skiter jag i! Hi hi.

Ämne till uppsats - klart, men inte hur, vilken vinkling mm

Jag är så bra, så bra........ försöker jag intala mej.

I dag eller imorgon?

Onsdag. Fem timmar att sysselsätta innan barnen ska hämtas.

Behöver fylla i pm:et med Gaventas maktterorier.

Behöver läsa om kvalitativa intervju tekniker.

Behöver beställa böcker till mina kurser.

Behöver läsa biologin kapitlen till min extra kurs.

Behöver handla. Akut.

Behöver fixa nya inneskor till Stora N till fotbollen ikväll. De andra är TVÅ nummer för små. På bara ett par veckor!!!!

Behöver gå ut och gå med Bobbo.

Behöver bestämma mej för vad min D-uppsats ska handla om..........

Så planen är att köra Gaventa, promenad, handla, köpa skor, äta, hämta barn.

Sen sjunga med ungarna i kören, äta, fotboll, hem och laga mat. Hmmm, undra om jag hinner med allt det där......

Resten får jag ta i morgon. En annan dag, tomorrow.....det är så jag!

Jag lovar

Jag vill lova mej själv någonting. Men vad?

Jag vill ha en förändring. Är fruktansvärt trött på att ha det så här. Är fruktansvärt trött på mej själv.

Frågar mej själv varför jag inte ställer upp på mej? Varför ska jag svikas för?

Jag är viktigast. Har jag glömt det?

Jag vill lova mej någonting som jag kan hålla. Rita upp en plan som går att följa. Jag vill få till en förändring som jag suktar efter. Jag är trött, men inte tillräckligt trött.

När kommer vändpunkten? När bestämmer jag mej? Ska det vara så här föresten av mitt liv. Blev det inte mer än så?

Ok jag lovar att kolla igenom mina alternativ. Jag lovar att fundera på saken.

Vad det nu är värt.....

Komplettering

Nu är jag arg! Jag har fått tillbaka mitt uppsats pm som jag redan fått en komplettering på. Hon gnäller över samma sak igen fast att jag har ändrat varje lite specifik sak hon ville ändra på. Det var teoridelen som skulle krympas för att jag hade tagit med icke-relevant forskning, eller rättare sagt böckerna var inte tillräckligt vetenskapliga. Så då gör jag det och lägger till en avhandling från en av Sveriges största inom området. Nu fick jag tillbaka att hon saknar teoriavsnittet! Hallå det är tre forskningsstudier som är med, där jag presentera metod, syfte och vad de kommer fram till.

Dessutom gnäller hon på maktperspektivet. Hon sa åt mej att dra med vilken makt skolan har, så då gör jag det och benar ut maktperspektivet i tre grupper. Nu kom svaret, titta vilken kritik du fick förra gången och gör som jag säger.....ehhh, det var ju just det jag gjorde?????? eller?

Jag blir så trött!

Nu ska jag till skolan och lämna in mitt paper om en text som jag fattat ingenting av.

När är det sommarlov?

After work-out

Jag är så trött. Jag har så ont. Aj aj aj aj aj aj aj aja... Jag kommer från en träning som manglat mej totalt idag. Varenda muskel gör ont. Mina hälar tar död på mej, mitt skenben känns som om den är av. Det är så JÄVLA SKÖÖNT!

Baby - en vägkorsning

I går kom hon i mitt liv och försvann. Idag kom hon igen. En urgullig byracka som fanns sej till rätta i vårt hem på väldigt kort tid. Jag hittade henne på vägen utanför vårt hus och nästan omedelbart blev jag kär i henne. Tyvärr saknade nog någon ängslig ägare henne så efter nästan två timmar begav vi oss ut och letade efter hennes hem. Då hade vi redan pratat med polisen och skrivit lappar att sätta upp på anslagstavlan. Jag hade börjat drömma om en valp mellan den absolut bedårande lilla trasselsudden och bästigaste Bobbo.

På vägen mot nästa lilla by stannade jag all människor jag kunde hitta för att se om någon kände igen denna timida lilla älsklingen. Men alla var lika frågande som jag. I mitt stilla sinne såg jag mej ett par dagar med den grå lilla darlingen i vårt hem. Jag såg barnen

reaktioner när de skulle få se henne efter dagis, jag avbokade träningen i huvudet. Och så ringde telefonen. Det var tikens husse. Han mötte upp mej och Baby, den 3-åriga vägkorsningen var borta.

Jag saknar henne redan. Det var länge sedan jag blev så kär. Hon var omöjlig att fotografera och blev inte bra på ett enda kort. Men jag tror hon är en sådan hund. En man måste få träffa i verkligheten för att få känna av den sköna energi hon hade. Bobbo levde upp, jag levde upp och jag tror hon skulle trivas i vår familj.

Hoppas hon rymmer hit flera gånger!

Räddad!

Efter många timmars slit av underbara kompisar till Marcelo så fick de upp våra vita båt tillslut. Den hade gått under vatten helt fullständigt men ändå lyckade de rädda vår senaste dyrgrip. Nu står hon tryggt på vår parkering och behöver en ordentlig uppfräschning innan hon får närkontakt av sjön igen. Konstigt nog satt flytvästar rep och annat kvar i båten, trots att hon varit komplett dränkt. Så en annan solig dag tar jag och barnen skrubb, vatten och såpa och gnuggar rent skönheten och torrlägger henne helt inuti. Så får familjen tillsammans döpa henne i cider. Har ni förslag på namn? PS det är sjön ni ser som ett grått fält bakom grenarna bakom båten.

Idag åkte stora studsmattan fram, utemöblerna och sommar leksakerna likaså. Jag har räddat tavlor, en del kläder, cyklar och lilla trehjulsmotorcykeln från vårt raserade förråd. Tomten har fått en lätt uppstädning och nu väntar vi bara på att snöhögen utanför ytterdörren ska försvinna så är det vår på riktigt!

Just det, var bara tvungen att säga att jag är vidrigt choklad sugen!!!!!

Söndags sol

Så var det ny morgon med sol och nyduschad hund, till både Bobbos och Lilla N;s stora förskräckelse. Bobbo har inte fått haft närkontakt på en vecka för att han stinker så dant, så nu rådde jag bot på det en söndagmorgon vid åtta. Han gillar inte att duscha. Lilla N som är rädd för hundar (ja, inte Bobbo förståss) fick panik när den främmande hunden kom farande från badrummet, genom hallen och ut genom ytterdörren. Hon skrek som en stucken gris och frågade förtvivlat; Bobbo stans?(Var är Bobbo nånstans, för er som inte riktigt förstår bäbisspråk) Nu vägrar hon komma i närheten av honom och tror inte på mej när jag säger att det är Bobbo som står i hallen...

Nåväl Marcelo höll på hela kvällen för att leta fram grejer till att försöka rädda vår båt i eftermiddag efter jobbet. Så vid två tiden kommer räddningspatrullen

med många starka karlar som ska lyfta den vatten fyllda båten samtidigt som en pump ska pumpa ur båten. Hur de ska kunna göra det från bryggan är en gåta för mej, men ingen av dem är födda med tummen i handen så det fixar de säkert. Så här såg båten ut i julas när vi köpte den. All snösmältning ovanpå båten orsakade sjunkningen i går eftermiddag. Isen är fortfarande isig, med en vak lämpligen runt just vår båt, så klart!

Själv ska jag ägna förmiddagen åt att städa och försöka få fram Stora N.s cykel från det rasade förrådet. Klart ungen ska cykla! Själv drömmer jag om en cykel och när jag köpt nya kameran, betalat mina semestrar, grässmattan och nya sommardäck till bilen så ska jag köpa en.

Kvällsrapport

Klockan är nio och jag vill gå och lägga mej. Medan jag skriver detta gör Lilla N samma fingerrörelser som jag brevid tangentbordet, hon är ursöt.

Vår båt håller på att sjunker och Marcelo håller på att koka över. Själv är jag totalt slut vad det gäller ork, lust eller humör, så sängen nästa.

Jag är trött nu.

Nu har jag sprungit på stan med mina hulliganer. De var osams som bara den och Lilla N gallskrek när hon blev nertvingad i vagnen. Men ibland är hon säkrare där än att springa runt i rulltrappor. Små barn kommer bort väldigt, väldigt lätt och med tre att hålla reda på är hon den som minst kommer när man ropar, och så göms hon bäst eftersom hon är så lite. Dock var hon översvallande förtjust när jag gav med mej och köpte en rosa jacka till henne. Annars var det till sonen dagens pengar gick till. Fem år och storlek 128. Ska det vara så? Nyss hade han 116! Det blev vantar till all småttingar, för de försvinner ju jämt, jacka, byxor och nya tröjor till Stora N. Men jag tror att byxor kan var för små. Men det gör inget, då ger jag bort dem i present. Så måste jag ju köpa nya till Stora N då.

Funderar på att sno till mej en dag och utnyttja present korten jag fått till att köpa kläder till mej själv någon dag.

Nu är jag sugen på godis. Ska jag ha mens snart igen? Det var ju nyss.

Hundval

Min kusin går i längtans tider......efter hund. Själv suktar hon efter en pitbull eller rottis. Jag har egna varianter som jag tycker skulle passa henne.

När man längtar efter hund är det inte lätt att välja ras. Först ska man välja ras efter önskemål och användning. Trots sin storlek är bullmastiffen en ganska lat ras.,

En sträv hårig kanin tax är en ganska humoristisk och charmig ras. Efter vad jag förstått är den inte lika jaktpräglad som de andra taxarna, men jag kan ha fel.

En pomarian sägs vara en urbusig, lättlärd hund. En clown i familjen, men väldigt liten sådan.


Chuiauan är ju stört skön om man bar står ut med att de skakar i tid och otid.

Det här är min kusin personifierad! En klassisk bulldog. Tuff, orädd, bedårande och egensinnig!

Sista varianten för dagen, stridshunden Shar-pei. Skrynklig.

tuff, avvaktande mot främlingar men snäll och trofast.

Lycka till i valet min vän. Men välj en tik så att Bobbo och hon kan vara kompisar!

Sommarfunderingar

Nu är Ölandsresan bokad, tjejresan till Stockholm halvt om halvt bestämd när den ska bli. Det är bara arbetsdatum för sambo som måste dubbelkollas. Skogsnätterna bland vargar och älgar är ändå någerlunda tidsbestämda, iallafall vilken del av sommaren de ska bli. En helg i bortre Dyhult är spikad. Jag funderar på Astrid Lindgrens värld i början av augusti, och så har vi fri tillgång till Kolmården hela sommaren. Det är åtta veckor som ska fyllas av aktiviteter och vila. Två tävlingshelger är planerade so far och sen kanske det blir en tollarspecial i sommar med. Utöver det kommer jag anmäla mej till fler tävlingar allteftersom det lider mot tävlingsdatumen.

Det känns som vi har att göra i sommar, och att det kan bli riktigt, riktigt trevligt.

Förutom att drömma mej bort har jag också städat upp en del. Det värsta är kvar, tvättstugan, som numer är mer förråd än tvättstuga. Vilket betyder att vi inte kommer nära tvättmaskinen. Det i sin tur betyder att vi har tvätt så det skulle fylla två tvättkorgar. I morgon börjar tvättmaran. Efter att jag städat och sorterat mej fram till maskinen.

April skogen

Vi tog med oss kameran på vår skogspromenad och här bär ett axplock av bilder vad som hände och vad vi gjorde.

Stora N testar sin styrka

Stora N tar bild på

mamma

brevid myrstack

Hur känns en stam, och hur ser den ut?

Det finns mycket att undersöka.

Bara Lilla N vet

hur en bra kotte ska se ut!

Bobbo kommer tillbaka efter att ha hittat Stora N i skogen. som bevis har han brossans vante i munnen

Tråkig tomt och kalas lista

Hur kan det vara höstväder när det är vår? Märkligt.

Nu när vintern sakta tränger sej bort från vår tomt så ser man förfallet. Det ligger skrot, skräp, träd, halv trasiga Bobbo leksaker, hundbajs, lera, lera och åter lera överallt. Mitt på vår grusgång ligger en snowracer. Den får ligga kvar ett tag som påminnelse om att den för bara några veckor sedan låg uppe på en snöhög i kanten av vår skottade gågång till huset. Bara för att påminna mej om att allt blir bättre med lite tålamod. Vintern är på väg att förlora sitt grepp även om det känns lustigt att det är april och bara 5 grader varmt.

I går fick Stora N själv skriva en lista över de som han vill ska komma på hans 5 års kalas. Visst fick jag hjälpa honom att ljuda några av bokstäverna som var mitt i namnen, men jag är så stolt att han kan stava, även om han ännu inte knäckt läskoden.

Tanken är att vi ska vara utomhus. Så håll tummarna för fint väder!

Idag blir det skogen med barnen, ska även ringa grannen och se om hon vill hänga på. Jag tar med kameran så bilder kommer senare.

Älg skräck

Trollen har gått och dött. Det blir inga älvor eller stornästa knytt som hälsar på oss i sommar. Men vi sörjer inte för det. Billigare blir det och jag tar med mej tre av mina barn, lämnar Lilla N hemma och slaggar i en kolmila, badar i sjö och gör mat på öppen eld. Tanken är att Stora N och Mittimellan N ska få sina första fotolektioner, få umgås med sin syssling, jag med min kusin, tillsammans ska vi slåss mot mygg, och om kusin får bestämma även mot vänliga älgar.

Hur kan en rationell kvinna, med styrka som en skogshuggare, med en överlevnadskunskap som skulle få värsta äventyraren att bli grön av avund, hur, hur kan HON vara rädd för älgar????? Björnar, nej, vargar, inte då men älgar???? Får väl babbla bort henne på bävrar så att hon glömmer bort älgskrällerna. Dessutom kommer ju min äldsta son vara med, och han ställer älg (Bobbo alltså) så då får hon tid att springa och gömma sej.

Jag ser fram emot två nätter och tre dagar i trevligt sällskap mitt i sommaren när Marcelo ändå inte har tid för mej.

Arga lappen!

Jag bara älskar den här från www.argalappen.se! 2 april 2010 Arga Lappen önskar er alla en riktigt glad påsk! Ja, detta är en favorit i repris Cred: Påskharen Hittad: Stockholm Inlagd av Arga Lappen kl 08:48 Publicerat under Gårdslappar Lappen har 5 kommentarer Dela på Facebook

Plugga, läsa, skriva

Jag har varit jätte duktig idag när det gäller mina skrivuppgifter. Nu är det dags att lägga sej och läsa texten Programme for a sociology of sports. låter det upphetsande. Nej. Är jag mer sugen på en promenad med Bobbo? Nej. Sova? Ja. Men det är snart dags att hämta ungar så det är bara att stoppa i sej lite blodsocker höjande och sätta på sej engelska glasögonen och börja....

Det svänger fort här i livet.

Barn upplägg

I natt har Lilla N ofrivillig sovit utan blöja. På dagis märkte de inte att hon bajsat och hon var ilsket röd och hade jätte ont. Hon skrek och kastade sej så fort man försökte torka henne. Varje gång hon kissade vrålade hon och tillslut bestämde jag mej för att hon skulle få vara helt utan blöja. Det gick bra, så vi får väl börja dagarna här hemma utan blöja och se om hon fattar grejen att kissa på toaletten. Hon diggar ju pottor, men jag har ALDRIG använt potta, har ingen lust att börja med det nu. Då måste hon ju bara lära om sej med att inte gå på potta utan toaletten. Jag har aldrig riktigt fattat det där. Vi får se hur vi gör.

Nåväl för att skona lilla rumpan och stjärten (nej vi använder inte ordet snippa i det här huset) så fick hon ha trosor igår kväll och ligga naken i sängen i natt. I morse var hon mycket bättre sån tur var! Så blöjan åkte på och hon gallskrek när hon kissade. Nu är hon på dagis med blöja, så får vi se hur dagen har gått när jag hämtar dem i eftermiddag.

Marcelo och jag har haft vår första diskussion om barnuppfostran. Vilket är chockerande, med tanke på att vi ser helt olika på hur man uppfostrar barn, och nu har vi varit föräldrar i fem år minus någon vecka. Vi är fortfarande oense om frågan. Men jag tycker det är ok att vi ser olika på just den saken. Det anser inte han. Men vi kramades hela tiden när vi diskuterade så det är ju positivt. I morse förklarade jag för barnen att pappa och jag tycker olika och att de helt enkelt får leva med våra uppfattningar. De såg lite förvirrade ut men nickade och sa att det skulle gå bra. ?????

Vi kommer ha många duster innan ungarna är utflugna. Han med sin chilenska milimeter/lydnads profil och jag med min respekt/gör vad ni vill profil.

Vilken som är bäst. Jag hejar på mej, Marcelo hejar på sej såklart. Men det spelar ingen roll. Den bästa föräldern är inte alltid den som får rätt. Så jag ser ingen prestige i att ha det på mitt sätt, jag gör som jag vill ändå. Som jag alltid gjort. Som jag alltid kommer att göra. Marcelo gör på sitt sätt, tills han förstår bättre. Nej skämt å sido, han gör bra och han gör inte mer fel

än vad jag gör, vi gör bara olika fel och olika rätt. Han ger dem saker jag aldrig skulle kunna göra. Vi kompleterar varandra på ett bra sätt tycker jag.

Far mekar hoj med sina äldsta barn.

Nåt mamma aldrig skulle göra

Mina dagar

Jag gillar det här livet. Lämna ungarna på dagis, komma hem, läsa lite, blogga lite, sitta vid datorn och skriva, ta en promenad. Plugga lite till, hämta barnen, åka på en aktivitet, komma hem, äta umgås med juvelerna, lägga dem umgås med sambon (även om han just nu är obalanserad) sova lite och gå upp på morgonen, kramas, äta och åka till dagis.

Känns lite lyx att veta att mitt liv mer eller mindre kommer se ut så här till januari!

(då räknar vi inte stress, prestationsångest, skrivkramp, feltolkningar eller mardrömmar till bilden)

Stegräknare

Jag älskar min stegräknare! Det har tagit mej några veckor att bli kompis med den. Mitt tävlingssinne har gjort att jag känner misslyckande varje dag jag inte lyckats överträffa gårdagens steg. Vissa dagar har jag till och med haft svårt att uppbåda orken att passera de rekommenderade 10.000 stegen om dagen. Men nu har jag funnit lösningen. Jag har den på mej måndag till torsdag och räknar inte längre steg per dag utan per vecka. Varje vecka har jag ökat stegen och därmed sträckan jag rör mej. Nu behöver jag inte längre tvinga mej själv till yttligare aktiviteter utan nu blir stegräknaren det den var till för från början, ett motivation att göra lite till.

Redan nu, en dag före torsdag är jag uppe i förra veckans steg. Det är glädjande. Om några veckor kommer det vara svårt att hela tiden överträffa sej, men jag gissar att jag då också är uppe i ett helt nytt tempo. Vi får se om jag använder den i sommar eller om jag slutar när semestern tar vid. Just nu älskar jag den lilla manicken som sitter på min höft och tick-tackar i takt med mina steg. Och hör och häpna, även om vikten är detsamma har midjemåttet sjunkit 4cm! Över påsk!!!!! Tack min stegräknare, tack! (Och tack min kropp som kanske, kanske, kanske börjar bli lite normalare!!!)

Vårpromenad

Tänkte att jag skulle ta årets första skogspromenad här hemma. ( Fel 1)Våren har ju ändå dykt upp här ute på landet också, för även om vi fortfarande har snö längs vägarna och på gräsmattorna börjar gräset spricka fram och vägarna är bara. Jag är ju inte dum(?) så jag förstod ju att det skulle vara rätt blött i markerna, så självklart tog jag på mej gummistövlar. (Fel 2). Jag hann backen upp från vårt hus, glad i hågen och lite vårrusig när min högra fot började värka. Gummistövlarna är inte den bästa avlastningen för mina idiotiska fötter som krånglar och krånglar hela tiden. En snabb tanke om att jag skulle vända och byta skor förkastades när jag tänkte på hur blött det skulle vara i skogen. (Fel 3) Så med ilsket värkande fot traskade, linkandes vägen fram mot trollskogen! Det var ingen behaglig upplevelse. Jag levde på att Bobbo skulle äntligen få vara i sitt rätta element och jag skulle få några tusen steg på stegräknaren.

Väl framme i skogen gjorde foten så ont att jag, efter överläggande med mej själv vilket som var bäst, valde att gå den korta rundan runt berget. Den är lite blötare, men också kortare än barnrundan, men vadå jag har ju gummistövlar på mej, så det fixar ju jag! (Fel 4)

Väldigt nöjd konstaterar jag att det är visserligen blött, men mina gummistövlar gör jobbet. Tills jag kom i snön. Fötterna blev iskalla. Det kändes som om de blev dyngsura, pga smärtan och ansträngningen var jag svettig på överkroppen men frysfärdig om fötterna. En udda upplevelse. Då brast det. Isen över vattnet. Mitt ben sjunker igenom till fotknölarna, till vaden, till överkanten av stöveln ända upp till knät. Jag står med vatten långt över vad mina stövlar klarar. Jag är blöt.

Om jag varit i en svärperiod hade jag svurit nu. I stället rynkar jag ögonbrynen, kniper i hop munnen och konstaterar att hela promenaden var ett misslyckande för mej. Bobbo var fortfarande glad. Jag kravlar mej upp, lyckas med en massiv smärta i foten, dyngsura ben närma mej vägen då nästa hinder dyker upp. Den lilla snövallen mellan skogstigen och vägen. Det var inge liten vall. Ingen bärande snö heller. Så med snö upp till ljumskarna får jag paddla mej upp med armar och simrörelser med benen för att ålandes lyckas nå fast mark. Sen linkade jag hem.

Jag hörde fåglarna. Men annars var promenaden helt, helt fel. Dock lyckades jag få en lite gladare hund och nästan 4000 steg på min räknare. Det går lika bra att gå på vägen för att uppnå det.

Promenad i minnenas kvarter

När jag skulle gå till min favorit lunchresturang idag kom jag plötsligt på mej själv att vika av längs välkända kvarter. Jag har inte gått där på många, många år, om någonsin sen jag var 16 år. Mycket var sej likt, men en del har förändrats. Runt gårdarna har höga stängsel satt upp, lekplatserna har blivit dagis gårdar, resturangerna har bytt namn, husen var lite mer slitna. Men känslan var det samma.

När jag flyttade dit, in i 10:an var inte bostadsrättshuset äns färdigbyggt. Vi var en ganska ensam familj som huserade i huset. På dagarna hörde vi arbetarna borra, måla och bygga färdigt resten av alla lägenheterna. Det var när vi flyttade dit som vi skulle få en ny start. Vi skulle bli en ny familj. Min mamma, jag hennes sambo och hans två barn. Plötsligt så skulle han inte få svartsjuke attacker längre för att vi bodde i en lägenhet som min far vistats i. Med andra ord skulle han äntligen sluta slå henne. Allt skulle bli bättre.

Det blev inte så.

Jag minns att vi ungdomar klättrade på taken runt tolvan, vi hånglade vid Frälsningsarmén och slogs vid Tuppen.

Jag stod och tittade på min gamla port idag. Vågade inte riktigt gå fram. Huset mittöver där bodde min klasskamrat, Lisa. Lika trasig som jag, lika jävlig uppväxt som jag. Från hennes lägenhet fick jag fly, tretton år gammal, efter en hård kamp kom jag där ifrån med oskulden intakt, men det var nära. Drogerna flödade runt oss. Jag avstod. Det gjorde inte min mor.

Det blev inte bättre. Han slutade inte slå. Vi blev ingen familj. Det som fanns kvar var tomflaskor, pillerburkar, tårar och trasiga barn. Vi flyttade därifrån. mamma och jag. Sen kom han efter.

Idag gick jag längs gångvägarna som sett mina tårar, jag smekte husväggarna som tagit emot min ångest. Det var så länge sedan, men det var skönt att bli påmind om vart jag kommer ifrån. Jag har börjat glömma. Nya hemskare minnen har ersatt de första åren av terror. Bra minnen har börjat sudda ut de hemskare minnena. Mitt nu är fantastiskt, men för att inte må dåligt har jag börjat knuffa ut den kämpande tonåringen jag en gång var. Jag har börjat skapa nya verkligheter och då tappar jag även en del av mej, En del av min empati, en del av min förståelse.

Idag tittade jag ut över utsikten jag stirrat på varje dag från mitt fönster.Jag mindes den inte riktigt så som jag såg den idag. Men det var där i fönstret på andra våningen jag började min resa mot mitt eget liv, där våld skulle vara förbjudet, där skällsord skulle bannlysas och där drogerna skulle motas bort från dörren. Det var i det fönstret jag bestämde mej för att överleva, och göra det bra.

Jag har gjort det bra.

Aga

Jag såg en dokumentär i går som fick håret på armarna att resa sej. Det handlade om när vuxna slår barn - mest i uppfostringssyfte. Jag har vänner som erkänt att de vid något tillfälle slagit till sitt barn.

Ibland undrar jag själv hur det ser ut när jag lyfter bort mina barn i armarna när de skrikandes och slående bör avlägsnas från platsen för deras vansinnes utbrott. Det händer att jag med dånande röst ryter i åt dem när orken tryter. Det här är inget jag är stolt över. Det händer och jag gör allt i min makt att jag ska sluta.

Samtidigt tror jag inte på att bara pjåska med ungar. De behöver lära sej att respektera andra människor men framför allt sina föräldrar. Det betyder inte att man får slå dem eller slita i dem. När någon av ren frustration kanske efter veckor eller månader av terror från de små råkar slå sitt barn ska man absolut fördöma handlingen. Jag har ingen rätt att slå min sambo eller min kompis, varför skulle jag då slå ett litet barn? Men frågan är om inte förståelse och samtal kan leda till att personen som slagit får alternativ till vad den ska göra nästa gång i samma situation. Vill man ha en förändring kanske det inte duger att bara skälla ut en ångerfull mamma eller pappa.

Handlar det däremot om en förälder som slår ofta. ANMÄL! Prata med vederbörande, trösta inte, det finns inget försvar. INGET!

Det som var lite skrämmande i inslaget var att det var så många episoder där skolan, föräldrar, samhälle, domstolar och jurister ställde sej på den vuxnes sida när den slagit ett minderårigt barn. Alla vet att ungar kan vara förjävliga. Irriterande, respektlösa. Men får man slå nån då? Får snälla trevliga barn slå vuxna som är respektlösa? Skulle du under en tjurig, snäsig dag vilja få en lavett för att veta lite hut? Skulle du bli snällare då?

Skulle inte tro det.

Jag hoppas ingen av mina läsare är för att slå till en otrevlig, jobbig unge.

Personligen anser jag att man förlorat i samma sekund man måste ta till våld. Det är ju inte direkt smickrande att säga att man blev överlistad av en fyraåring, eller en tioåring.

Men ibland, för vissa, kokar grytan över vid nåt enstaka tillfälle. Har man ångest över det, ber om ursäkt till barnet, och att det inte händer igen får man kanske se det som att man misslyckats, att man behöver nånstans att pysa och att samtala om det. Då behöver man kanske förstående medmänniskor som inte rättfärdigar men förstår det man gjort.

Krama era barn istället. De blir snällare då.

Oskulden borta

Så har jag tagit min oskuld idag. För första gången i mitt liv har jag köpt ett träd! Jag är överlycklig! En häng sälg blev det som just nu är överfull av små söta videkissar. När solen blottar sej som idag blev fingrarna gröna och två av mina barn valde att plantera blommor ihop i ett litet växthus som vi köpt för länge sedan. Min vana trogen så dör allt jag planterar, men just därför tvingade jag barnen att lägga i jord, frön och vattna. Då är det ju inte mitt fel om det går åt skogen, så att säga.....

Förhoppningsvis har jag även skottat snö för sista gången denna säsong. Jag tröttnade på att inte kunna använda altan så nästan all snö försvann i skottartagen. Men det är inte kul att ha mellan 20 och 60 cm snö på altanen i april!!!! Så onda ryggen fick lida lite och nu kan vi snart fika ute på vår uteplats. Vårkänslorna börjar komma!!!!

Mamma mu lyckas blekfis le i vårsolen. Trött, sliten men glad!

Påskägg

Vår vana trogen var det mest leksaker i påskäggen. Så först hade vi jakt på äggen i huset innan barnen fick öppna två ägg var. Lite godis, russin fanns också. Sedan kom grannen med en bauta stor godisbytta som tack för påskkortet de fått i sin brevlåda. Kanske kan Marcelo bli på lite gladare humör när han får öppna den i kväll. Under middagen med min far och hans fru var han stridslysten och högljudd. När de åkt flydde han ut i garaget. Nu har jag skickat barnen dit med en liten påse godis, en lapp från kvinnan i huset och själv tar jag chansen att blogga.

Barnen är prydda med snygga tatueringar och

de har satt klistermärken på fönsterna och vi har varit ute och njutit av det fina vädret på en koppelpromenad med Bobbo.

Hela familjen är jätte trötta och de ska bli skönt att få gå och sova inatt. Kanske även natten kan medföra lite romantik, då gårdagens försök spolierades av den desperata jakten på en kådis, som aldrig hittades. Kanske därför han är så sur?

Påsken är äntligen här.

Igår var vi ute i skogen på tipspromenad i skogen och hittade lite kycklingar och påskkärringar bland träden som frikostigt delade ut godis till alla barn. Vi var ett helt gäng, surast var sambon som sken upp först när han hittade några andra pappor att prata hoj och hus med. Av en slump träffade vi några av våra middagsgäster redan på förmiddagen bland kottar och smältande snö. Det som började som en lång väntan i en evighets kö artade sej till en riktigt trevlig förmiddag i trevligt sällskap.

Till middagen åt vi tacos tillsammans med ett helt gäng av barn och vuxna och det slutade ganska sent efter en skön kvällspromenad och en skön "skit-prat" stund i soffan på altan. I bland är det skönt att lufta ens partners dåliga sidor till en som ändå vet att man älskar den fantastiska sambo man just kritiserat. Riktigt tjej snack med skratt är rätt så befriande, och mitt dåliga humör rann ut i sanden...eller kanske inte eftersom sambon nu verkar ha fått det hugget i fötterna och är värre än en huggorm idag. Gårdagen var hur som helst riktigt, riktigt nice!

Nattgäster

Varför är det så mysigt att ha gäster på natten? Det har varit jätte trevligt idag, men nu värker ryggen och ögonen är trötta så en bättre rapport kommer i morgon, då nästa laddning av gäster väntas.

Nu har de sista precis lämnat oss i en trasig bil som tuffar hemåt i 30km/h med tre dunder trötta barn en mor med bruten rygg och en ilsken turk bakom ratten ;0). Hoppas de inte behöver stanna och skjutsa på bilen....det kan ta ände med förskräckelse!

Älskar deras familj, alla underbara barn, all humor, mys och feelgood de bjuder på.

Nu är det natt för mej med. Sov gott!

Tabletter som funkar.

Det är en fantastiskt varje gång! Som jag kan ta en värktablett. Så det gjorde jag i dag när ryggen höll på att ta kål på mej. (Efter att ha varit gravid och ammande i lite över fyra år, levt med diskbråck och migrän utan att få ta några smärtstillande så blir jag lika chockad varje gång jag kan.)Jag avstod, efter att omgivningen protesterat, från att träna.....helt fel anser jag nu när jag mår mycket bättre. Så jag har faktiskt mäktat med att städa halva huset. Jipee! Nu har klockan passerat nio och mina barn börjar bli ledsna, så om jag hinner så tar jag resten i morgon. Det är fullspäckat schema, bara roliga saker så det ser vi fram emot!

Ps: Observera sambons kommentar ; Lägg dej i soffan så dammsuger jag när jag kommer hem.

Ps2: Observera att han lovade att plocka undan och ta disken också.

Ps3: Han kom hem, satte sej vid dukat bord reste på sej och gick in och lade sej.......och somnade.

Ps4: Observera att han kommer bli skitsur nästa gång han säger att han ska göra nåt och jag svarar..-Visst.... och sen kommer jag inte säga mer och han kommer att lova att göra vad det nu är... och han kommer inte göra det. Men det är han som blir sur, inte jag.

AJ AJ AJ!

Det blir nog ingen blåkulla färd för mej ikväll. Idag knäckte jag ryggen och är nu totalt handlingsförlamad. Känns som ett diskbråck men minus 100 i smärta. Det jag är rädd för är att jag ska få den där skiten en gång till. Min kropp sviker mej gång på gång!

Så nu kan jag inte gå, bara hasa mej fram. Jag kan inte lyfta, inte bära, med andra ord knappt leva. Skit också.

Men vi har varit ute och gått påskkärring/gubbe. I barnens små väskor har det kommit godis och frukt.

Påskäggen till på lördag är fixade, nu är det bara städning. Hur jag nu ska fixa det med ryggen....

Hmmm, undrar om det är smart att träna ikväll????