Det gör så ont

Jag  vet att det blir väldigt mycket hästinlägg just nu. Men det beror ju på att jag tillbringar väldigt mycket tid i stallet. Ridningen och stallsysslorna är ju min träningsform ihop med cyklandet. När sommarlovet startade var ryggen så paj att det tog mej en timme av stretching varje morgon för att jag skulle kunna röra mej ordentligt. Nu har jag både cyklat och ridit flera gånger i veckan och ryggen påminner mej ibland att den inte mår bra men det är mycket bättre. Istället har jag nu muskelinflammationer och kramper i muskler. Visserligen är det " bra" smärta men jag måste säga att jag är evinnerligt trött på att ha ont. Varje dag runt fem-sex hugget behöver jag lägga mej ner och vila alternativt sova för att kroppen behöver vila. Bara ligga och låta muskler och ligament återhämta sej. Den delen tycker jag är fanatiskt tråkig. Att jag som är under 40år hela tiden behöver planera för att ha en fungerande kropp. Just därför blir det många hästinlägg, för i stallet mår jag bra både kroppsligt och mentalt.

Första gången jag rider ut med ett av mina barn.
Lilla N rider på Bella.

 I stallet hänger jag ju inte heller bara ensam utan alla barnen är involverade på ett eller annat sätt. Idag red jag och Lilla N ut tillsammans, bara hon och jag. Jag red på Pepino och hon på Bella. Det är första gången jag rider ut tillsammans med något av mina barn. Jag kommer ihåg när de var små och jag kunde längta efter tiden vi kunde cykla och rida tillsammans. Nu är jag där och jag tycker det är en välsignelse att få den här tiden tillsammans. Lilla N är ganska rädd för ridning. Hon har inte balansen i trav eller lärt sej att hantera galopp.  Hon vill mycket men får ofta panik på hästryggen. Därför var det med stor skepsis som just hon fick följa med på en lång skrittur idag. Men det gick hur bra som helst. Ömsom regnande det ömsom var det superhett i solen. Pepino var lite ömfotad efter att hovslagaren var där i tisdags men han var pigg och öronen spetsade framåt, förutom när jag flipprade med kameran för då undrade han nyfiket vad jag gjorde däruppe på hästryggen.

Jag sitter på Pepino och Lilla N och Bella
kommer bakom. Mor/dotter aktivitet!

 Bella är ju världens bästa ponny när det kommer till ridningen så hon skrittade på i sin egna takt, travade ikapp Pepino ett par gånger och skötte sej exemplariskt. Jag är glad att jag får dessa stunder med mina barn, med hästarna. Jag tror att ungarna kommer blicka tillbaka på detta när de blir större med mycket kärlek och värme. För vi har kul ihop. Det är
iallafall det jag försöker trösta mej med när jag senare under dagen behöver vila min kropp och blir en tråkig mamma som inte aktiverar dem så mycket.

Njuter av mina elever

Satt just och tittade på filmer som mina sjuor gjort på spanska. Jag vet att jag inte ska jobba på min semester men jag satt och väntade lite och klickade då in mej filmerna som jag inte hunnit titta på. Åh vad jag skrattade av stolthet och glädje! Vilka elever jag har!  Jag blir så glad. 

Inte så att jag längtar efter att få börja jobba igen, semestern har ju knappt börjat, men jag har inget emot att gå tillbaka till jobbet i höst!

Pengarna rullar ut....

Jag känner lite ångest varje gång det är dags att betala räkningar. Visst är det jätteskönt att jag har ett jobb och att Marcelo har ett jobb så att kontot fylls på varje månad. Men så fort pengarna kommer in är det ju dags att punga ut med dem igen på räkningar och lån på hus. Jag önskar att vi vore ekonomiskt oberoende. Så himla skönt det skulle vara. Vi har pengar så att vi klarar oss men både Marcelo och jag kommer från ganska fattiga förhållanden och det sitter faktiskt i ännu. Men trots att vi har pengar så badar vi inte i dem. Vi får snåla en del och det som oftast stryker på foten är resor. Resor vi vill göra men som är så fantastiskt dyra att jag inte har hjärta att betala för dem. Jag var ute nu under kvällen för att se om det fanns några sistaminuten resor. Men för hela familjen blev det närmare 30 000kr. Jag lägger inte 30 000kr för att tillbringa några dagar vid en vacker strand. Jag vägrar! Men lite semester ska vi ha så det blir nog bra tillslut. Först börjar vi med att fira hemma i sängen och botar sjukan som bryter ut i min kropp. Sen får vi planera vidare. Men först betala alla räkningar...

Drömmen slog in!

Jag såg hur träden vajade lite sakta i vinden. Det var varmt, jag var lite lätt svettig efter promenaden. Fåglarna sjöng. Då kände jag hur ögonen fylldes av tårar. Två tunga ramlade ner över min kind. Sedan torkade jag ögonen och log samtidigt. Det här hade jag drömt om sedan jag var åtta år. Trettio år senare så sker det! Här satt jag på ryggen, på min häst, ensam på en väg i skogen. 
Jag red ut på min egna häst för första gången helt själv! Det var så stort. Just den stunden, när Pepino med spetsade öron framåt, med bra kliv i stegen, glad ihågen bar mej framåt. Han var redo för äventyr. Men jag höll mej till planen. Det var svårt att hålla sej till planen, men så gick allt precis så perfekt som jag hade önskat mej!
Pepino har inte velat rida ut själv. Så jag körde ut kärringpallen i skogen, sedan gick jag dit med honom, hoppade upp och red hem. Allt gick perfekt!

Herr P - Pepino - min svarta gurka.

När jag började med hästar så var det mammas idé. Jag fortsatte rida för att min bästa vän Johanna gjorde det. Själv var jag inte så imponerad av att som den minsta tjejen få den minsta hästen, Pysen, som dessutom var stallets avkastar-kung. Men jag fortsatte och när jag tvivlade så blev jag inkörd i arabhästvärlden och fick Jazz och Gandos i mitt liv. Sedan rullade det på. När jag var åtta år så började jag drömma om en egen häst och den största längtan var att få rida ut själv på min egna häst i skogen och höra fåglarna sjunga, träden vaja och känna solens strålar värma min hud. Igår hände det. Det där jag drömt om så länge. Drömmen jag faktiskt hade slutat tro på! Tårarna på min kind var av glädje. Jag är så oerhört tacksam för min svarta, fina häst. Min dröm, min verklighet.

Mula på kommando

Idag körde vi trick på gräsbanan. Herr P var på direkt och yogan gick otroligt bra idag. Spansk skritt gick ganska hyfsat, men det som var mest intressant var att han vägrade lämna min sida, han ville bara mer och mer och mer. Just det som jag hade hoppats på skulle hända. 

Yoga - jag behöver hjälpa honom att lyfta bakbenet än så länge.
Målet att få honom att stoppa in huvudet under bakbenet själv.

Stora N började mer snurra runt med Lilla Shouni.
Hon fattade väldigt snabbt!

Stora N var också med ut idag. Han fick ta Shouni och började träna henne. Hon var inte alls med på noterna, men när hon insåg att det var godis med i leken ville hon också vara med hela tiden. Att beta var inte alls intressant! Stora N är inte en hästperson. Men han kan hantera Shouni och han tyckte det var kul att träna henne. I helgen ska han få lära sej att bli lite kusk. Så får vi se om vi inte kan bli en hästfamilj tillslut iallafall!

Pepino kan nu sitt första trick utantill. Han har lärt sej att snurra på kommando! Duktig pålle!

Nu snurrar han runt själv! Första tricket satt!

Sommarlovet har börjat!

Nu har semestern börjat. Vi har hunnit med att cykla, rida, klippa gräsmattan, simmat ( inte jag men barnen), springa och börjat rensa övervåningen på grejer, grejer, grejer. 

Tipptopp och Kringlan har fått fyra ägg från fyra olika
hönor först var det bara Tipptopp som ruvade men
 nu ligger de tillsammans. om en månad får vi
 se om det blir kycklingar eller inte.

I går tog vi hem ägg från stallet. Förhoppningsvis är det befruktade och nu ligger systrarna höna på äggen så får vi se om det blir kycklingar om någon månad. Det vore ju fantastiskt kul i sånna fall! Bobbo får lite löpträning varje morgon när barnen tar med honom på en springtur, annars har han haft det ganska lugnt på semestern. Han harklar sej lite och hostar så jag har höjt kortisonet igen. Förut fick han två gånger i veckan, nu får han varje dag igen. Vi har kommit in i en rutin här hemma där vi plockar undan våra saker efter frukost, middag och till kvällen. Det betyder att det inte är katastrofområde här hemma än, trots att vi varit hemma en halv vecka tillsammans. De äldsta två har hunnit med sitt första läger den här sommaren. Vetenskapsläger i dagarna tre och Lilla N har börjat på simskola. Det känns skönt att få sova länge på mornarna men ryggvärken håller på att göra mej galen! Det går ganska bra så länge jag håller igång. Bäst mår jag ute i stallet. Problemen uppstår på morgonen och efter varje gång jag suttit ner. Vi har planer för sommaren, men inget är ordentligt spikat. Skrämmande och skönt samtidigt. Framförallt vill jag bara njuta och ha det bra. Vila upp mej och få bort all stress!

Sitter på hans rygg

Lilla N fotar medan jag rider

Jag sätter mej på hans rygg. Den är bred. Sadeln ligger inte perfekt. Förut fick jag ont i ljumskarna efter en kort stund, men inte nu längre. Han går med korta, långsamma steg framåt. Lite seg sådär. Lite motvilligt. Han är så ibland, precis i början. Han halkar till med en hov.  Det är halt på gräsbanan efter fyra dagars ständigt regnande. De svarta hästarna från hagen bredvid stirrar på oss. Pepino blänger åt dem. Vi värmer upp i båda varven.Sedan ovillig att trava. Tar ett par steg. Vill helst inte alls. Saktar av stannar. Jag driver på. Han travar ett par steg. Vill inte. Jag driver. Han travar långsidan ner. De svarta i hagen börjar galoppera och bocka. Pepino blåser upp sej och börjar springa. Jag saktar ner till skritt. Nu är han piggare. Han länger stegen. Nu kan vi börja jobba. Slalom i trav, volter runt tunnor, travarbete längs långsidan, skrittarbete där det är som halast. Han är så skön att sitta på. Den stora runda ryggen, det sköna travsteget. Han har börjat hjälpa till i slalomen. Vi tränar WE tillsammans. Han och jag jobbar ihop. Ryggontet som varit så fruktansvärt under hela dagen är som bortblåst. Jag glömmer min smärtande lekamen. Ridningen hjälper kroppen på så många sätt. Jag saktar av. Är nöjd. 

Mittimellan N skrittar av Pepino på gräsbanan.

Tjejerna får skritta av honom. Mittimellan N kan delvis rida honom själv. Han killas lite av hennes korta skänklar. Stannar till och börjar klia ett par gånger. Men är snäll. Alltid snäll. Åker hem, glad i kroppen. Glad i själen.

Frihetsdressyr med Jonas

Jonas Sjöström hade kurs i två dagar hos oss. Inlärning och frihetsdressyr
stod på schemat.

Jonas kom till stallet. Pragmatisk. Inte ett dugg romantisk. Inte ens lite. Här var det inte tal om att " bli ett med hästen". Nej han gick rak på sak - så här lär sej hästen, sen kan du linda in det i fluffiga energibubblor och annat hur mycket du vill, inlärning är inlärning, helt enkelt! Skön kille! Pepino var till en början mest intresserad av att beta gräs. Men allteftersom blev han mer och mer intresserad av spansk skritt, gå ut på volter, yoga och att snurra runt på kommandon. Kommande tricks är buga, visa tänderna, backa in i frontposition samt elefanten på pall momentet.

Här börjar vi träna yoga. I slutänden ska han sätta huvudet under bakbenet.

Frihetsdressyren för mej handlar om samma sak som hundträningen. Vi skapar en relation med varandra där hästen vill aktivt arbeta med mej. Jag sätter gränser där hästen får mer frihet och större fördelar av att vara väluppfostrad. Alltså lyd och få det bättre. Men jag vill göra det utan hårda metoder. Det betyder att Pepino nog antagligen aldrig kommer att kunna ridas ut i skogen utan träns och sedan lyda minsta lilla vink. Kanske kommer han heller aldrig gå prickfritt från sommarhagen till stallet, inte när det finns saftigt gräs iallafall, men han kommer att ha höga  förväntningar och vilja arbeta när han ser mej. Att ha ett djur betyder för mej att skapa relation och förtroende. Jag har aldrig varit en person som satsar allt på att bli bäst i någonting. Jag tycker det är roligare att testa olika saker och inte ha så höga krav på att allt ska vara perfekt. Det betyder dock inte att man inte ska ha höga förväntningar på just de moment som man tränar. 
 Annars kommer man inte framåt. Jag fastnar ofta på hur jag ska komma vidare. Jonas försökte hjälpa mej med det. Vi tränade mest trick, Ameli och Mårten 
tränade på att komma ut på volt, Nalle och Zeus tränade på att inte vara så bufflig och de övriga på att frustration och uppmärksamhet. 

 


Foto Ameli.

Det var fantastiskt roligt att under två dagar jobba under solen med sin häst, diskutera fram olika problemscenarion och vad som är det bästa 

Snurra runt var något både P och jag gillade!

alternativt utifrån vem man är som individ. Pepino stod och gäspade och orkade knappt fokusera under sista dagens pass. Nu när sommarlovet börjar blir det allt att träna på tricksen och verkligen sätta dem så att vi kan utvecklas vidare. Som Jonas ena häst som lärt sej att plocka upp ett spö och börja jaga honom med det. Det är bara fantasin som sätter gränser!

Vi har kul ihop, min häst och jag!

Har vi en bra familj då?

I vår familj är vi inte så bra på att leka tillsammans. När vi umgås gör vi det under aktivitet. Jag har funderat mycket om det gör mej till en bra eller dålig förälder. Överlag har jag funderat mycket över min föräldraroll de sista veckorna. Jag tycker inte att jag är på topp just nu. När sedan barnen råkar ut för saker och man får gå bortom sin egen gräns då är det så himla svårt att veta om man gör rätt. Hur kan man veta det? Barnen säger ju såklart att de älskar oss och att vi är världens bästa föräldrar.... men det gjorde jag med i den åldern. Det är ju ingen värdemätare. Ett sätt att verkligen få nära kontakt är att ha kvalitetstid med barnen. Men vad är då det? Är det att titta barnen i ögonen och lyssna på vad de har att säga? Eller är det att spela spel med dem. Vad händer då när det uppstår konflikter kring vem som vinner och förlorar? Är det fortfarande kvalitetstid fast två gråter och en tjurar? Det var länge sedan vi spelade spel tillsammans nu. Just nu rör vi mest på oss tillsammans. 

Våra fem cyklar. Vi fem i familjen.

Hela familjen tog och cyklade tillsammans häromdagen. Vi tog en tur tillsammans i makligt tempo. Det var fint väder. För mej var det en härlig stund. Men Stora N minns turen som jobbig och smärtsam. Han slog i pungen i stången på den nya cykeln han fått av sin farbror. Kvalitetstid? Kanske för tjejerna, men inte för sonen. Trots att vi var tillsammans allesammans. 

Tömkörning av Pepino med barnen och långt upp
till höger Bobbo som är med oss i eftermiddags solen

Tjejerna och jag är mycket ute i stallet. De hjälper mej så gott de kan med Pepino. Mittimellan N har blivit riktigt duktig på att tömköra den stora svarta. Vilket orsakar avundsjuka hos lillasyster. Då fick hon testa att tömköra honom på vägen tillsammans med mej i helgen. Men då gick han lite för fort och hon tyckte det var svårt att hålla reda på tömmar och när man skulle svänga, så hon var inte superimponerad. Själv tycker jag dessa stunder, oavsett om de är lyckliga eller inte är väldigt mysiga. Men hur kommer tjejerna att minnas tillbaka på det här? Så som jag själv minns skräckfärderna i skogen med pappa för att plocka svamp? 
När sonen spelar match är hela familjen där. Pappa Marcelo är tränare, jag hejar och vrålar från publikens och tjejerna leker och handlar i kiosken. Sonen förlorar, blir superarg och har svårt att ta vare sej beröm eller kritik. Har vi det bra då som familj?

Lilla N försökte förklara på sitt allra bästa sätt hur ont det gör i henne när jag är borta. Hon satt med tårar i ögonen och förklarade hur liten och obetydlig hon känner sej när jag är iväg på möten eller jobbar över. Som vuxen tycker jag att jag inte är borta så mycket. Kanske tre, fyra kvällar i månaden. Då får hon umgås med sin älskade pappa. Men då kämpar hon med ledsenheten i bröstet och försöker återigen förklara att det inte spelar någon roll. Hon känner sej ändå liten och oviktig. Hur kan man som vuxen svara på det? Det är hennes känsla. Tycker hon att jag ger henne det hon behöver då? Är jag en bra mamma när jag trots detta fortsätter vara borta? Eller sonen som tycker han får skulden för allting och förstår inte alls varför man inte kan vråla till sina systrar att de är otrevliga och själviska allt vad han orkar tre cm från deras ansikten för att de inte städar så som han tycker att de ska städa. Inte hjälper det att skälla på honom. Inte hjälper det att förklara, resonera, vädja, hota eller att vara tyst heller. Då känner jag en lätt hjälplöshet. Alla andra familjer tycks ta sina konflikter med ro. Syskonen är alltid sams och de älskar varandra hela tiden och stöttar alltid de andra. När mittemellan dotter önskar att hon vore ensam barn, då gråter mitt hjärta. Och när sonen tittar på mej med vädjande ögon och ber att bara han och jag ska resa bort idag, nu, på en gång, då känner jag mej så misslyckad och undrar om det jag egentligen är värdig det här jobbet. Att vara mamma till mina tre juveler är ett uppdrag någon större än mej skulle ha fått. De är värda sin vikt i diamanter, jag hoppas att jag kan lära mej vårda dem på rätt sätt.

Att cykla tillsammans är ett av det bästa jag vet! Min fina familj! Är jag verkligen värdig dem?