Livet upp och ner

Min dator har gått sönder.
 Min Ipad är försvunnen.
Jag ligger efter i skolan.
Jag har varit sjuk i ett par veckor.
Vår värmepump strular.
Lilla N har problem med maten - alltså även humöret.
Jag har lite för lite fritid.
Vi fattar inte hur vi ska koppla in fiberslangen i huset.
Pluto är halt. Han är är farligt halt. Korsbandet. 
Hans skada ligger som en blöt filt över familjen. Svårt att andas.

Bobbo mår faktiskt bra.
Jag får uppleva massor av nya saker - intensivt just nu.
Min man får inte nog av mej.
Mina barn vill hänga med sin ocoola morsa.
Jag bor på i en magnifik liten by, precis där jag vill vara.
Jag är älskad.
Jag älskar.
Jag har ett suveränt jobb.
Jag har en intressant bisyssla.
Jag har fantastisk fritid när den väl uppstår.

Livet är rätt bra ändå!

Lite dåligt hästsamvete

Nu för tiden har hästarna blivit en del av vardagen. Fast jag har mindre tid än någonsin lyckas jag åka ut runt fem dagar i veckan för att borsta, kramas och träna lite. För ett år sedan satt jag frustrerad och arg och undrade hur jag någonsin skulle kunna börja med häst igen. Det var inte någon plan att hamna där jag är idag, som alltid när det gäller mej har jag en önskan och så händer det bara. Utan att jag riktigt planerar det. Jag fattade beslutet att det var bäst för mej att ha häst i livet, både fysiskt och psykiskt. Då trodde jag stenhårt på det och så blev det min verklighet. Nu när den mörka hösten sätter käppar i hjulen för ordentlig träning, det är mörkt och extremt halt på ridbanan så känner jag att jag inte riktig presterar på den nivå jag skulle vilja. Men jag får leva med det. Hästarna får ha sin viloperiod nu och så kör vi på destå mer i sommar! 

Alltsom oftast får jag in något som mest liknar en grå häst på kvällarna. Jösses vad han älskar att rulla sej i lera! Nu när jag inte mått bra i två veckor har jag inte riktigt orkat träna ordentligt och det gör att jag har ett enormt dåligt samvete. Då försöker jag tänka att jag ska bli frisk och sedan kan allt bli som vanligt igen. För huvudvärken, yrseln och illmåendet gör mej så arg, så Pepino och jag kommunicerar inte heller lika bra. Förlåt, jag kommunicerar inte lika bra. Då blir träningen heller inte lika rolig som för två veckor sedan. Även om han fortfarande ger mej så mycket glädje och lättnad är jag fortfarande irriterad när jag åker från stallet. Men när han kommer fram till mej i hagen med sina stora läppar och snälla ögon, då smälter jag som rinnande honung. Trots att leran hänger i i stora sjåk över hela honom. Vi har det bra, han och jag. Han älskar lösdriften, han har hästkompisar och vi får testa nya saker. 

Jag rider på ridskolan, här hoppar jag med Zack

Jag rider fortfarande på ridskola. Inte varje vecka, för det hinner jag inte. Jag älskar att ridskolan jag är på nu. Allt är så naturligt där och trevliga människor. Dessutom stannar jag inte upp i ridningen nu när det är svårt att rida på banan hemma i stallet. Jag får tips och idéer på hur jag kan jobba med Pepino och hur jag kan instruera ungarna när de rider. Dyrt men absolut värt pengarna säger jag! Den här terminen har varit riktigt jobbig med allt plugg. Även när jag inte sitter med näsan i böckerna hänger det över mej hela tiden.Nu längtar jag till att all stress runt mej ska minska. Jag längtar tillbaka till livet och när jag aktivt kan planera min tid igen. Då ska jag gå kurs igen. Jag har tiden att njuta av de bra sakerna runt mej och jag kan bli jag igen. 

Min födelsedag

Jag har fyllt år. Jag har börjat mitt 38-åriga liv med att inte alls må bra. Illamående, yrsel och ett allmänt tillstånd av bläää, skulle jag vilja beskriva det. Födelsedagen innehöll dock alla de små moment i vardagen som jag faktiskt älskar. Familj, jobb, politik och stallet. Jag fick en del fina presenter men den som jag blev mest förvånad och gladast över var sonens. Han skrev en låt till mej. Han har knappt lärt sej spela gitarr men han satte sej ner och knåpade ihop en melodi för att försöka beskriva hur viktig jag är för honom. Några ord hade han inte hunnit få till än men vad gör väl det? Kunde inte låta bli att lägga ut den här på bloggen. Stoltaste mamman i världen, det är jag det!

Inte rädd för mörker

Att vara lycklig är ett val. Tycker jag. Jag som har privilegiet att själv kunna välja. Nu tror ju jag att de allra flesta har samma lycka att de kan välja. I allafall här i Sverige. Men det finns de som inte har den valmöjligheten. Ibland tänker jag på dem. Hur är det att inte vara lycklig? Att inte ha makt att ändra sin situation? Jag har varit på helvetets botten. Det var hemskt. Men jag hade fötter under marken och visste att nu kunde det inte bli värre. Det fanns en trygghet där. Och en valmöjlighet. Jag valde att börja klättra ur helvetesbrunnen. Det var nästan jobbigare. Ingen fast mark där under fötterna, och inget ljus ovanför huvudet som skvallrade om alternativet. I dag, många, många år senare kommer jag inte ihåg hur gammal jag var, vilken situation jag befann mej i när jag beslutade att jag skulle välja livet och lyckan. Att nog fick vara nog. Jag kommer däremot ihåg tillbakavägen. Den var oändlig. Flera år lång. Och när jag trodde att jag var framme så hade jag fel. Idag kommer jag inte ens ihåg den där känslan ordentligt. För jag förlät och gick vidare. Hemligheten med förlåtelse är att det inte är den som gjort något illa som tjänar på det. Det är bara en själv. När jag förlät blev jag fri. När jag blev fri hade jag ett val. När jag hade val fick jag tillbaka min makt. Med makt kunde jag forma mitt liv. Jag var gammal när jag fick tillbaka mitt liv. Sex år av mörker tog minst tolv år att sudda ut. Ärren smärtar inte längre. 

Nu min sista dag som 37-åring inser jag att prövningarna jag fick vara med om som ung är ingenting mot de som kan drabba mej som äldre. Jag insåg nyss att makten börjar glida ur mina händer och med dem också möjligheten att välja. Jag hör djävulen ropa på mej från brunnen. Långt därborta. Så mycket ont kan hända utan att jag kan välja bort det. För nu är inte min lycka bara min ensak. Nu är min lycka tätt, tätt förknippad med mina barn, min man och mina djur. Ibland glömmer jag bort hur liten jag är utan dem. För jag känner mej stor och stark. Jag är stor och stark. Jag är kapabel. Men det krävs inte mycket för att slå undan fötterna för mej. Ett hjärtskärande gråt, ett misstag en felbedömning. Jag kommer inte ihåg hur det är att vara i helvetesbrunnen, men jag kommer ihåg tillräckligt mycket för att aldrig vilja trilla i igen. Därför väljer jag lyckan, därför väljer jag att inte blunda när jag hör det svaga ekot. Jag vet att när valmöjligheterna är begränsade är varje val så oändligt mycket viktigare. Jag fyller 38 år i morgon. Jag har gjort val för att ösa in på lyckokontot. Men det gör inte att jag tvekar inför det mörka. Den starkaste vågar gråta och visa sej svag. I min förtvivlan över mina tillkortakommanden är jag stolt över kvinnan jag blivit.

Vi gör det här

Jag var fem timmar i stallet idag. Hjälpte till att bärga lite hö, longerade en bråkande Pepino, smörjde sadlar och träns. Kom inte hem på glatt humör. Istället kom jag hem med en en vansinnig lust att få vara själv. Ville inte umgås med någon. Ville låsa in mej i min kokong och stänga ute alla ljud.  Hela veckan har jag varit yrslig, haft migränhuvudvärk och en diffus känsla i kroppen. . Jag ville inte laga mat, jag ville inte ta ansvar. Så barnen fick städa sitt rum så de kunde titta på TV sen. Och  så smög jag in i mitt rum och lade mej på sängen. I mörkret. Ensam. Jag njöt. Samtidigt visste jag att det bara var en liten stund, för sedan väntade matlagning, nattläggning, disk, hundar och plugg. När jag låg där i sängen beslutade jag nästan att skita i dagens universitets uppgift. Vad spelar det för roll, det funkar ju iallafall inte! Jag blev arg. Uppgiften är gjord. Behövde justeras lite men jag ville inte. Vägrar. Marcelo kom hem. Barnen ordnade spa. Jag vägrade delta. Jag låg i min säng. Sedan lagade jag mat. Barnen ville ha lite mammatid och de fick det. Marcelo fick mej att börja le igen. Han sa kloka ord och somnade. Jag gav hundarna lite rastning och nattade barnen. Och till slut justerade jag skoluppgiften och skickade iväg den. Men de där två timmarna i sängen, helt själv de var så välbehövliga. Under några minuter tänkte jag att problemet med en stor familj är att man aldrig kan vara riktigt ensam. Jag har ju så stort behov av det. Nu tänker jag istället, det bästa med en stor familj är att det alltid finns någon som knuffar upp dej ur dina mentala svackor. Att kramas och skratta med min familj var precis vad jag behövde idag. De kom in i min ensamhet med värme, kärlek och ljus. de påminde mej om att jag inte behöver bära allt själv utan vi gör det här tillsammans.

En riktig skitgris!

Alltså han var så lerig när jag tog in honom. Han hade rullat sej i leran i omgångar. Det var ett av det värsta jag sett! Inte ens bilden härintill gör leran rättvisa! Leran hängde i stora koker. Han var grå, inte svart! Över hela kroppen! Egentligen ville jag ta en slang och bada honom, men med tanke på att han ska gå ute i natt och det är november så kändes inte det som en speciellt bra idé. Det blev att slita istället. Jag blev faktiskt svettig! Träningspass i överkropp! Han blev tillslut inte 100% ren, en del av leran var lite för blöt och den i manen ville jag inte bråka för mycket med, jag vill ju försöka få längre man på honom. Men han blev återigen svart tillslut! Sedan gick vi ut på stallplan och tränade lite. Han var så lyhörd och duktig, jag blir så glad åt honom. 

Han blev riktigt glad att komma ut i hagen igen, höet var serverat så han sprang i mörkret. Jag funderade rätt länge på hur sjuttsingen han kunde se i det becksvarta mörkret, men annars skulle han väl inte springa? Jag tycker det ser ut som han trivs med livet på lösdrift. Visserligen kommer han alltid fram när jag ska hämta honom, men han är alltid lika glad åt att komma ut igen. Nu hoppas jag att jag möter en renare häst i morgon.....

Bågskytte och hästar

Pepino, jag och min nya båge!

För ett tag sedan köpte jag båge och pilar, men jag har inte hunnit pröva dem. Bara att lära sej spänna bågen är ju en hel vetenskap. I helgen gjorde jag och barnen ett försök att skjuta lite båge ute i stallet. Tanken är att så småningom skjuta från hästryggen. Jag fick instruktioner och mycket tålamod från mina lärare. Barnen var snabbare på att fatta än jag. De höll också på längre, jag passade på att rida min häst ute på skyttebanan samtidigt som en tjej lärde sej skjuta från hästryggen. 
Till en början gick det bra, sedan tyckte inte Pepino att det var så bra. Han började först backa och efter ett tag stegra. Jag vet inte vad det berodde på för han var varken rädd för ljudet eller grejerna runt omkring. Kanske blev det för många intryck och för lite fokus på vad han skulle göra. Jag hoppade av och gick runt lite innan jag tog ut honom på ridbanan och longerade honom. Det var första gången jag kunde göra det med lina. Han är så stark med sitt stora huvud och min brutna hand har inte orkat hålla emot, men nu klarade jag det. Samspelet vi hade, som vi saknat de sista minuterna på hästryggen, var så exceptionellt fint. Vi pratade med varandra. han blev trött, jag begärde lite mer, förklarade varför, han accepterade och till slut sa han till att det räckte, då skrittade jag av honom i båda varven. Det är i dessa lägen som jag svävar på små moln. Det är så himla coolt det här ordlösa samspelet. Samtalet utan ljud och utan större gester. Den tysta kommunikationen. Jag älskar att umgås mer med djuren än med människor. Jag gillar människor med, men djuren kan uppfylla saker i mitt bröst som få människor kan. Det är så mycket brus bland folk. Så många onödiga ord och så lite kärlek. Jag vill uppfylla hela världen med kärlek. Kärleksfulla människor begår inte onda gärningar. De som uppfylls av kärlek blir också lyckligare. Det tror jag på. 

Pepino och jag

Pepino fyller mej med både utmaningar och kärlek och det gör att jag mitt i den storm jag lever i alltid får tid att andas och hitta harmonin. Att få in Pepino i mitt liv just nu var helt rätt. Jag tänker allt oftare på den där december kvällen för snart ett år sedan när jag beslutade mej för att börja med hästar igen. Hur rätt var inte det beslutet! Så mycket jag vunnit efter det! Alla skakade på huvudet, varnade mej, kallade mej galen..... men jag är ju van. De gör de flesta. Men jag gör som jag gör. Oftast för att det ska bli bättre, även om inte andra förstår mej. Marcelo förstår och det är det viktigaste. Hans suport och kärlek är allt jag behöver för att jag ska kunna vara en lyckligare variant av mej själv. Och trots hans aversion mot hästar stöttar han mej fullständigt. Vilken lyckost jag är!

Bobbos sjuka resa

Min fina prins

Min stora kärlek, Bobbo.
Det har varit tyst runt honom ett tag.
Jag har behövt smälta.
Behövt läka.
Då blir jag tyst.
Nu har jag varit tyst.

Det har väl inte undgått någon att Bobbo är som min son? Att beskriva känslorna för honom är lika omöjligt som att beskriva känslorna för mina barn. De är så totalt överväldigande. Så blev han sjuk. Oro förbyttes mot totalt lamslaghet. Jag fick höra att min kille var döende och när det kom ut började en del personer att nästan rakt ut kalla mej för djurplågare för att jag inte avlivade honom på studs. Men varken jag eller Bobbo var redo. Då fick jag höra att att han aldrig skulle säga till mej att han inte ville mer. Jag blir förvånad över hur djurälskare så snabbt vill dra slutsatsen att det var över bara för att det blivit ett par veckors bakslag på en gammal hund. Att avliva är att älska var devisen jag fick höra flera gånger. Ganska lite sympati fick jag faktiskt. 

Bobbo inne på röntgen en av hans värsta dagar.

Men veterinärerna stod villrådiga, den ena sa en sak, gjorde en diagnos som den andra strök och gjorde en egen som den tredje skrattade åt. Det var inte helt lätt att hänga med måste jag säga. Bobbo gick från att ha en godartad tumör i rumpan och ett litet blåsljud på hjärtat till att ha helt vätskefyllda lungor och svårt hjärtfel till att ha kollapsad lunga och tumörer i halsen till att ha bra, starkt hjärta och med litet trötta klaffar och perfekta lungor och någon typ av infektion i övre luftvägarna. Så från att ha varit dödssjuk och nära avlivning gick han till nästan helt frisk. Nu behöver han varken vätskedrivande, hjärtmedicin eller avlivas. Han blev frisk på kortisontabletter. Nu är han som ny. Pigg, glad, busig och fylld med ork. Andningen är normal och nu pågår nertrappning av kortisonet. Målet är att han ska äta en tablett varannan dag.

Känslorna hann inte med denna tågresa. Jag stod helt stum och arg i flera dagar. Jag var arg på att människor runt mej  fått mej att tvivla på min egen förmåga att fatta beslut, jag var arg på veterinärerna som kommit med så många olika besked som fick mej att förlora fotfästet. Jag var arg för att jag höll på att förlora Bobbo. Nu några dagar senare är jag bara evinnerligt tacksam. Även mot veterinärerna som gjort sitt bästa under de akuta timmarna den där fredagen när det var som värst. Han var i riktigt dåligt skick den dagen, tacksam för att de vågade vara ärliga i sina bedömningar men framförallt är jag tacksam för att Bobbo mår bättre och att vi får fortsätta leva tillsammans. Nu känns det som han skulle kunna leva ett år till eller två. Kanske han blir dålig igen om några månader eller veckor men just nu är han bra.

Bobbo och Pluto möter upp sina syskon när
de kommer hem med skolbussen.

 Den levnadsbana han får nu är mer positiv och det tackar jag alla högre makter för. Han är värd det bästa, så  lojal och underbar som han är!

Nu är det Pluto som börjat strula istället. Jag har återigen en trebent hund. Om det beror på kyla eller för lite arbete de sista två veckorna vet jag inte. Men jag får rehaba honom ett tag nu och se om det blir bättre igen. Återigen påminns jag om hur skört livet är.

Attityd förändring

Jag tog helgen off. Jag har inte lyft en enda bok, inte skrivit en rad, knappt ens tänkt på pluggandet. Istället ägnade jag helgen åt vanliga saker som att rida, träffa folk, rengöra hönshuset och titta på TV. Nu när det är måndag och jag måste götta ner mej i skolan igen läste jag igenom de förra inläggen och känner inte alls igen mej. Så farligt är det väl inte att plugga???? Det är ju till och med lite roligt! Jag kommer sitta halva natten nu för att ta igen förlorad tid, men det känns inte så farligt. Tänk vad lite normalt liv kan förändra attityden! Kanske känns det så för de senaste uppgifterna har blivit godkända och slutet närmar sej? Hur som helst är det så underbart att vara glad och plugga!

Ser ni bocken där till höger? Det betyder att uppgiften är godkänd. Jag har några sådanna här nu
och det är jag så glad över. Men jag har några kryss också och de måste jag göra om. Men jag är glad över de uppgifter jag lyckats med!

Idag blev jag ilsken

Jag är så arg. Idag är jag riktigt arg! Det hände på vägen hem. Ilskan liksom bara rann över mej. Den kom först i en liten stril och sedan som en flod. Jag blev förbannad, men det finns ingen att ta ut ilskan på. På jobbet var jag glad, sedan blev jag trött. Sedan supertrött och så kom ilskan. Det är så mycket jag inte hinner, sånt som är viktigt att hinna, men jag har det inte i huvudet. Det bara är borta. Sen kommer påminnelser och arga mejl. Jag har glömt, inte hunnit, inte gjort. FAN! Det enda som hela tiden existerar är denna vidriga stress att få ordning på nästa uppgift, hinna jaga nästa inlämning. Är det meningen att det ska vara så här?Flera timmar försvinner på skolan när jag egentligen kunde gått ut med hundarna, varit i stallet eller vilat upp mej. Nu jaga, jaga, jaga. Och tyvärr har jag ingen att agera ut mot. Stackars barnen ska ju inte lida så där kan jag inte ta ut det och det är ju inte Marcelos fel.... men vem kan jag då skälla på? Ingen, så därför blir jag tyst. Ensamvarg. Låt mej vara! Fy vale, när jag är klar med den här terminen ska jag ta ett långt uppehåll. Klarar jag detta blir det flera års upphåll. Snälla GUD ge mej flera år. Nu tillbaka till böckerna.

Jag är här men inte här ändå.

Jag har egentligen ingenting att säga. Förutom att 2014 har varit ett vidrigt år på det personliga planet och ganska bra karriärmässigt. Nu sitter jag hemma med en kropp som värker sönder, med en hund som vi räknar timmar på för att se om kortisonet kan rädda hans vackra liv ett par veckor till. Jag vill ha en sista jul med honom. Jag vill fira hans 12-års dag. Jag vill gå några promenader till, köra en apportering eller två. Jag vill ha honom vid mina fötter när jag sitter vid datorn och jag vill ha hans vackra huvud i mitt knä när jag sitter i soffan. Men han har varit dålig de sista dagarna, riktigt dålig och vi fick akut åka upp i fredags till veterinären. Men han har svarat bra på kortisonet. Han behöver inte kämpa lika mycket för att blåsa in och ut luft. Så kanske jag kan få mina veckor, eller några månader med min älskade Bobbo. Vi har återigen haft samtal. Att han inte ska vänta på tills jag är klar. För jag är redan klar. Nu handlar det bara om honom och när han inte vill längre. Men han var inte riktigt med på noterna. Han tvekade. Han var tyst. Häromdagen hade vi så mysigt. Han fick komma upp i sängen och jag klappade på honom i två timmar. Vi gosade och njöt av att bara vara han och jag. Där i den stunden önskade jag nästan att hans hjärta skulle ge upp. Han låg så skönt i min famn, dåsade lite lätt, han var lycklig. Det hade varit en bra insomning för honom och han är värd det. Jag önskar honom inte en spruta på okänd plats, på ett hårt golv där han inte trivs.

 Hur ska jag kunna leva utan honom? Hur gör man då? Han förtjänar så mycket mer än vad han får av mej. Han förtjänar så mycket och jag är så tacksam att jag får låna honom. Jag fungerar men ändå inte. Jag vaknar, går upp, gör sysslor men jag känner mej som ett skal. Barnen gråter och frågar var jag är, maken likadant. Jag är här, men jag är inte här. Ingen förstår, men de försöker. Hur kan de förstå? Han är min grabb, min kille, mitt hjärta, min kärlek. Lilla N klappade mej på armen igår och sa - Mamma vi får vara glada nu, när vi har Bobbo här. Nu får vi vara glada, sen när han dör, då kan vi vara ledsna. Hon har rätt i det. Men jag är så orolig att någon annan ska fatta beslutet när inte jag och Bobbo är redo för det. Framförallt när inte Bobbo är redo för det. Jag vet att det kan ske när som helst. Och det får ske, bara det gör det på våra villkor. När Bobbo inte vill mer.