Bobbo till doktorn igen

I väntan på veterinären

Idag åkte jag in med Bobbo till veterinären igen. Knölen i rumpan försvann med penicillin men återkom i helgen, blödande och större. Han har slutat med de konstiga snarkningarna men han har nåt som slår när han andas. 

Det är jobbigt när ens bästa vän och sitt älskade barn är sjukt. Men Bobbo är vid gott mod. Det gör det lite lättare, samtidigt som jag undrar hur mycket han mörkar sina smärtor. Knölen i rumpan är en tumör och oftast kommer den på äldre, okastrerade hanhundar. Den är ofta hormonbetingad och därför blev Bobbo kemiskt kastrerad idag. alternativet var att kastrera honom som vanligt, men jag vågar inte. Ingelas horribla historier om  hundar som inte vaknat efter narkosen har gjort mej harig. Bobbo är trots allt 11½år med hjärtfel och vissa andningsproblem - känns inte som en kandidat att söva. Veterinären höll med mej. Vad det är som låter i bronkerna vet hon inte, det kan vara så att tumören är elakartad och metastaser spridit sej till lungor och luftrör, men sannolikheten är oerhört liten. Penicillin, kortison och vanligt liv med motion och träning är vad hon rekommenderade. Blåsljudet på hjärtat låter som det gör, men är inte jättefarligt. 

Bobbo orkar alldeles utmärkt vara med vid stranden och apportera i vatten.
Idag blev det nog ca en timmes simmande om man slår ihop simmandet under
de tre timmarna vi var nere vid sjön idag.

Bobbo kanske inte kan vara i farten på samma sätt som förut, men han är fortfarande nyfiken och vill vara med, så till den milda grad att hönan Marabou attackerade honom tre gånger på raken. Bobbo stod helt stel och stirrade på mej som om han frågade - vad ska jag göra nu? Han vågade inte röra sej. Men att studera ankorna och hönsen på nära håll är hans nya favoritintresse. Pluto flyr fältet. Kärleken till min första son är så oerhört smärtsam underbar. Känslorna liksom ligger helt blottade när det gäller honom. Han är helt underbar och så fantastiskt generös. Det är en ära att få vara mamma till honom. Inte en sekund ångrar jag att jag skaffade honom. Han kan få vara halt och lytt och halvdöv, eller trasig inuti och lite olydig - han har förtjänat att bli respekterad och vördad efter allt han har ställt upp med genom åren. Jag hoppas vi reder ut den här stormen och att jag får minst en sommar till med honom. Troget ligger han vid min sida var jag än är. Troget kommer jag följa honom så länge jag får och kan. Och under tiden ska vi ha det skitkul!

Dags att summera sommaren?

Göta Kanal!

En tur på Göta kanal. Ett besök i Göteborg. Räddningsförsök av ekorreunge.

Ett heltgäng cyklade till Söderköping.
 Det var en riktigt trevlig kväll!

Cykelfärd till Söderköping med gamla fotbollsgänget, besök och pyssel på museum, många bad i sjön. 

Att gå på museum är kul!

Simskola, crawlskola, poolparty och många grillkvällar med goda vänner.Vila, lite hästeri, återhämtning, samvaro, lite plugg. Det börjar bli dags att summera sommaren. Semestern är inne på sina sista veckor. En del äventyr är fortfarande på G men mestadels är det över. 

Poolparty!

Lite bloggande har det blivit, men solen gassar och tiden framför datorn är kort. Nu ska jag göra lunch, sedan gå ner till sjön. Hoppas din sommar är lika skön som min!

Bloss, ekorreungen vi försökte rädda. Allt såg ut att gå vägen. Men tyvärr hittade vi
honom döende en morgon och han dog i våra armar.

Äntligen fick jag åka Paddan i Göteborg. Under broarna blev det trång.
Här fick vi ligga på båtdurken för att få plats!

Crawlskola för de två äldsta barnen.
 Mamma försöker hänga på

Bra människor och de man kastar bort.

Det finns människor som man förstår ganska direkt att det här är en person jag inte får släppa. Och det finns människor som är kvar i ens liv alldeles för länge. När Marcelo lämnade mej efter den där första natten förstod jag på en gång att det var ett misstag. Jag visste att han skulle kunna förändra mitt liv, vara betydelsefull. Det tog lite drygt två veckor att få honom tillbaka och sedan dess har han varit min. Han är fortfarande för viktig för att släppa. Jag har människor i min omgivning som sitter i en annorlunda sits. Bra människor som har partners som inte alls är bra för dem. Eller vänner de borde ha släppt taget om för länge sedan. De förändrar också liv men på ett negativt sätt. Marcelo uppfyller allt jag behöver. Jag vet att både han och jag får kritik för att vi inte lever efter det jämställda förhållande som är så politiskt korrekt just nu. I går kom han hem till ett dukat bord, maten färdig. När vi ätit flyttade han från en stol till en annan. Jag plockade undan och serverade honom en kall dricka i fåtöljen på altanen. Sedan satt vi där tillsammans och jag slogs av tanken att jag trivs med att få min man att känna sej välkommen hem. Jag tycker inte att det är fel att skämma bort den man älskar och visa i handling att den är viktig, efterlängtad och älskad. Det han gjorde för mej senare på kvällen ligger eoner långt mycket bättre än vad lite bortskämd stund efter jobbet någonsin kan göra. Men utifrån är det en del som reagerar. För nu ska man hjälpas åt hela tiden. För mej handlar det aldrig om att få ut en rättvis andel ur ett förhållande, varken från sin partner eller sina vänner. För mej handlar det om huruvida man är viktig eller inte. Om den andra uppskattar och sätter värde på den man är och det man gör. Är jag viktig är du mån om att göra mej glad. Är jag inte viktig är du mån om att se till att jag gör dej glad. 

Jag har aldrig riktigt förstått varför man behåller människor i ens liv som inte gör livet bättre. Jag förstår att man behöver en period att förstå, försöka förändra, analysera och fasa ut en person, och det kan ta lång tid. Men när man vet, då är det bara dåliga ursäkter som gör att man behåller den andra i sitt liv. Men varför vill man vara med en person som inte vill vara med dej? Vänner som suger, partners som kräver och familjemedlemmar som krossar - jag anser att man mår mycket bättre utan dem.

Jag har kompisar och vänner som jag fasat ut, jag har själv blivit utkastad, jag har lämnat relationer och jag har uteslutit familjemedlemmar - och själv blivit utesluten. Det är en del av livet. Det böljar fram och tillbaka. Men i slutänden  är man bara skyldig sej själv ( och sina barn) att skapa sitt eget liv. Skapa sin egen lycka. De som finns runt mej kan vara en del av den lycka eller olycka, relationsmässigt, som jag försätter mej själv i. Det är inte kul att bryta med någon, det gör ont. Men om det gör ont att vara med någon.... vad är skillnaden?

Marcelo var en person som jag tidigt, tidigt visste att jag skulle kunna gifta mej med och skaffa barn med. Jag trodde aldrig det skulle hända, vi var för unga. Men Marcelo och hans familj har stannat kvar och de förändrade mitt liv, de ger mej hela tiden all den kärlek och omsorg och stöttning jag behöver. Jag visste att ha var en människa jag ville ha i mitt liv och han kräver inget mer av mej än att jag ska ge honom kärlek, frid och en säker famn. Resten ger jag honom för att han är viktig för mej och för att jag vill göra honom glad. Den känslan stannar kvar så länge han visar att jag är viktig och försöker göra mej glad. Och så fortsätter vår cirkel, att visa den andra hur viktig den är och försöka göra den andra glad. Lyckan, den får vi skapa själva. Man kan aldrig göra en annan människa lycklig, man ska aldrig ha det ansvaret, men man kan vara en del av det som gör någon annan lycklig. Och du Marcelo är den viktigaste komponenten i min lycka!

Nu har jag ansökt

Det är en soppa - min utbildning. Allt har varit en enda soppa. Från att jag aldrig fick betyg till att vissa kurser ogiltigförklarades, och de är dem jag nu pluggar upp-igen! Sedan fick jag jobb, betyget trillade in, jag kunde ta ut min examen men strulet fortsatte. En liten, liten klausul i reglementet gjorde att jag inte kunde ansöka om lärarlegitimation. Jag undervisar för lite i mitt huvudämne och för mycket i mitt andra ämne. Nu har de äntligen ändrat den lilla kryssrutan och jag är fri att ansöka om min legitimation. Och det gjorde jag idag. Nu ska jag betala 1500kr för att de ska handlägga ärendet och jag förväntar mej en handläggningstid på 6-8månader. Vilket betyder att jag kanske kan få mitt lärarleg till sommaren. Men jag är behörig att ansöka, jag har ansökt och snart kommer det inte finnas några fler hinder för mej. Klarar jag pluggandet denna termin är jag dessutom helt, helt klar. Efter 10år på universitetet. Jag har gjort min ansökan. Precis nu. Jag är så glad. Bit för bit betar vi oss framåt. Hinder efter hinder tar vi oss över med stort tålamod och envishet. Åhh, snart får jag mitt leg och jag blir som alla andra!

Jag älskar att sitta med dem

Jag vet, det är inte superintressant att läsa om någons höns och ankor. Men jag kan inte låta bli att dela med mej av några få bilder och lite funderingar kring mitt nya fjäderfä-ägande.

Jag är så kär i de små liven! De ger mej ett stort leende på läpparna varje dag. Ankorna är fortfarande misstänksamma och tar inte mat från handen, men kycklingarna de känner sej odödliga och flyger, busar, hoppar upp på benen, äter från handen, de är helt enkelt en metafor på unga människor i 18-19-års åldern. Allt är möjligt, men mamma är väldigt bra att ha, speciellt om det händer något.
 Idag öppnade jag grinden för första gången, stora friheten hägrade. Ankorna låg så skönt i grästuva och vägrade flytta på sej, Tipptopp och Kringlan tog sej en ordentlig titt på utsidan av staketet, men inte för långt bort. Hundarna tittade intresserat på dem, men jag hoppas att de ska låta bli dem även när jag inte är närvarande. Tidsmässigt kräver de ca 30minuter om dagen. Jag plockar lite bajs i gården, städar huset varannan dag, fyller på vatten och mat, nattar dem, och väldigt mycket tid går åt att bara sitta med dem. Jag älskar att sitta med dem. Med sina små pickande huvuden, alla sina olika läten, sina busrusningar, Smulans djärvhet i att prova nya saker, Kakans härmande av allt Smulan gör. Och så den mäktigaste, drottningen över alla, Marabou. hon styr med järnhård hand, varnar vid faror och plockar åt sej alla godbitarna först. Hon säger till när vi får ta hennes ägg och hon basar över alla tvåbeningar både inne i huset och ute på gården. 
Jag ser framemot att gå in varje morgon och väcka dem, höra deras små kluckande till svar när jag säger godmorgon, se dem komma rusande mot mej när jag kommer i grinden på dagen och fnissa åt deras ovillighet att gå in på kvällen. De som inte förstår hur mycket glädje djuren kan ge, missar så mycket här i livet. Visst är det en del jobb, men det är ju jobbet som också är kul. Jag älskar mina ny djur. För de är mina. Barnen hjälper till lite, men det är jag som sköter dem, studerar dem och älskar dem. Hur kund jag tveka att skaffa dem? Visst är de underbart söta!

Sätta diagnos på sej själv

Ibland är det inte bra att ligga och och surfa runt under natten. Eller det kanske är det. Eller inte. Jag vet inte. För varje år som går så känner jag i varje cell hur hela kroppen försämras. De stora sakerna blir bättre. Smärtan är under kontroll när det gäller rygg och fötter, men inte helt bra. Men jag menar att något försämras på en annan nivå. Det är något som är fel på mej, och ingen tar mej på allvar. Så har det varit hela mitt liv. Ingen i läkarvården tar mej på allvar. De viftar bort mej som en irriterande fluga och jag känner mej så liten, så liten. 
Alltid bestämmer jag mej för att klara det själv till slut. För det är mitt liv och jag måste ju leva livet. Det är ingen annan som lider av att jag lider, det är jag. Så jag slår bort mina symptom, kämpar och
tappar orken. I går när jag surfade runt lite, mest för att ha kul, så hamnade jag på en sida där berättelserna är så snarlika mina egna. Stor trötthet, ont i leder, fötter och tappar andan väldigt fort. Huvudvärk, svårt att sortera information och en aning glömsk. Irritation, viktökning och till och med, och det här har jag ALDRIG stött på förut, ständiga menstruationer. Jag har mens hela tiden. Uppehåll någon dag och mens igen. Alla hade samma sjukdom som jag har diagnostiserats med, men som läkarna nu vägrar medicinera för att mina prover har blivit så bra, struman. Struma där man behöver en kombinations medicin, inte bara Levaxin som jag har fått ätit förut. Struma som min naprapat tjatat om att är upphovet till mina rubbningar i nacken som ger ryggproblemen. Struma som ger mej trötthet och irritation och kanske är struman även det som gör att när jag pluggar så fastnar inget. Min glömskhet, den är vidrig, jag glömmer allt och tappar tråden.  Historierna jag läste inatt....Alla delade de mitt liv, mina symptom och min förtvivlan. Och det gör mej så arg. Varför ska människor behöva lida när det finns svar? När det finns förklaringar, bara att läkarna är restriktiva och ignoranta. Det är så mycket som hade kunnat vara så mycket bättre. Provsvaren visar inte min sjukdom för att det ligger på cellnivå. Det går inte att mäta. Igår satte jag en diagnos på mej själv. Kanske är den rätt, kanske är den fel. Men nu vill jag hitta en läkare som är villig att ta mej på allvar, som lyssnar och är intresserad. På riktigt. Jag har vänt mej bort från Landstingets vårdcentral och idag ringt till en privat på orten där jag bor. Om två timmar ringer de upp och just nu ligger mitt hopp och all min sårbarhet blottlägger framför dem. Mitt blödande hjärta och all min rädsla för att bli huggen ligger i mina utsträckta händer som jag försiktig ger fram till dem. Ingen förstår hur jag kämpar varje dag. Hur mycket jag tyst lider, hur mycket jag vill skrika ut all frustration och smärta. hur mycket jag skulle vilja ge upp, ge upp. Inte ens mina närmaste orkar lyssna, orkar förstå, orkar engagera sej. Inte ens jag orkar. Mina dolda sjukdomar tar död på mej, de tar knäcken på mej och de förändrar min personlighet.

Handlar om attityd

Jag tror det handlar om hur man kastar sej in i saker och ting. Jag är så sabla trött på att behöva återhämta mej. Jag har vilat hela semestern.  Så nu har jag fått nog. Häromdagen slog det mej att det handlar inte om VAD man gör utan HUR man gör det. Men... 

 Nu har jag gjort bort mej grundligt, tror jag. Jag ska nämligen plugga nästan 100% i höst och jobba 100%. Jag har funderat hur jag ska få den ekvationen att gå ihop. Men jag har beslutat mej för att det handlar om attityd. All in! Klart jag fixar det! Valåret tar slut i september så då kan jag bocka av alla extra åtaganden redan i början av hösten, sen är det hård träning, bra mat, planering och positiv attityd som gäller. Jag satsar på ett kort, missar jag har jag en back-up plan och kör som tusan. Inget är förlorat, inget är misslyckande. Allt jag klarar är en vinst och allt jag inte klarar är ett steg på vägen. Nu är det blod svett och glädje som gäller. Nya utmaningar, jag älskar ju utmaningar! Men jag har blivit bekväm, lat och rädd. Väldigt rädd. Jag är rädd för att få ont. Är trött på smärta och det begränsar mej. Nu har jag vilat, jag har återhämtat, nu är det dags att öka farten. Tre veckor kvar av semestern, nya handledsskydd, idag ska jag cykla runt grannbyn. Får väl ta smärtstillande om det skulle bli för jävligt. Lilla N ska med, likaså Pluto, så farten kommer inte bli jättehög, men att bromsa är det som är värst.... Bra kondis är förutsättningen för att kunna sitta still och koncentrera sej. Jag lovar högtidligt mej själv att inte bli stressad på jobbet utan ta en sak i taget, beta av bit för bit och ha en superklar planering. Redan idag ska jag börja ta itu med pluggandet. Idag börjar den nya hösten, med de nya tagen, med en fokuserad Åza som gett sej f-n på att klara det!

Barnens stall

Geisha

Geisha har kommit tillbaka. Hon är skadad, men hon är tillbaka. Det är nästan så jag inte känner igen henne nu när all vinterpäls har försvunnit ifrån henne. Men she´s back! Vi åker till stallet lite mer nu. Men när Geisha varit borta har det blivit mer fokus på barnen och deras hästeri, alltså har det blivit mer fokus på Carina och Bella. Ungarna rider bättre och bättre. De har inte hittat rida-lätt rytmen än, men de kan sitta i traven, de styr och de kan starta ochstoppa hästarna. 

Mittimellan N på lite större Carin o Lilla N på Bella

Men det är klart att de kräver en hel del från mej medan de rider. Häromdagen fick jag springa en hel del när vi var ute och red på fältet. En häst i varje hand. Och tjocka mamma sprang. Härlig syn!


Men andras hästar i all ära, jag längtar efter en egen. Vad skillnaden är att ha en egen  och låna någon annans är just att jag får bestämma. Det är upp till mej. Jag gör vad jag vill. Ingen annan kan komma och säga att bu eller bä. Vill jag träna galopp i intervaller så gör jag det, vill jag skritta runt i två timmar så gör jag det. Vill jag bara stå och kramas så gör jag det. Jag behöver rida flera dagar i veckan, det är det som är min träning, min räddning för ryggen. Alltså behöver jag en häst jag kan använda när jag vill, på det sätt som passar mej. Och jag tror jag har hittat den hästen. Jag tror jag bestämde mej idag. 

Sommar betyder bad

Sommar betyder bad. Jag som är så stor badar inte gärna bland andra människor. Men hemma i vår sjö är vi oftast ensamma. Det betyder att både jag och hundarna får långa tider i vattnet. Gärna tillsammans. 
Ungarna lär sej simma i vågorna men mest njuter vi bara. Bara njuter. Och njuter. Vattentemperaturen är behagligt kall i den heta värmen. Känslan när jag dyker ner under vattenytan, hör det dämpade ljudet under vatten- jag vet inte, det liksom väcker en njutningskänsla som nästan är övermänsklig. Det tilltalar urtidsdjuret i mej. Jag kan ligga och flyta hur länge som helst. Ligga och titta upp på den klarblå himlen, se en fågel sväva förbi, krocka med en trollslända, ett moln i ögonvrån. Jag behöver den här tiden till återhämtning. Jag behöver det stressfria, ingen press. Jag är expert på att ta det lugnt. Men jag behöver mer och mer och mer. Mer sol, mer bad, mer sommar, mer vila. 
Hela jag hungrar efter det som är just nu. Timmarna på dygnet är för få. Jag vill vila mer. När jag inte är i vattnet så sitter jag mest och tittar. Tittar på allt. Tyst. Jag gillar tystnad. Umgås inte med någon. Jo med barnen och Marcelo när han väl är hemma. Men annars är det tyst i telefonen, ingen att fika med, det är jag, djuren, vattnet, barnen, tystnaden. Det är helt underbart. Inte för att jag inte vill vara med andra människor, för titt som tätt kommer någon förbi här hemma och vill titta på ankorna eller leka med barnen eller bara hälsa på. Och det är jätte mysigt. Men jag vill inte ha pressen att behöva åka iväg och vara social. Jag vill bara vara.... hemma.  Det kommer inte bli en sommar som går till världshistorien, men det blir en sommar som jag behöver. En månad kvar av ledighet, en åter till jobb.

De är hemma nu!

Snacka om att sommaren har kommit med besked! Hela juni har det varit regn och kallt, en nu, nu är det så varmt att det knappast går att göra någonting. Det har hänt en del 

Vita Smulan och spräckliga Kakan i sitt nya hem.

här hemma i bygget. Ankorna har kommit hem. Kakan och Smulan. Vi hoppas på att de är honor. De låter, äter insikter, sniglar och är helt bedårande. Vi håller på för fullt att göra dem handtama. En liten bit i taget. Vi vill ju gosa med dem! Hönan Marabou och hennes kycklingar Kringlan och Tipptopp har också kommit hem. Varje dag får vi ett litet ljusbrunt ägg av hönan, hon brukar värpa runt två tiden på eftermiddagen. Hennes fjädrar är så mjuka och hon är nästan skönare att klappa på än hundarna. Kycklingarna är lite mer rädda av sej men de äter ur handen och ibland ställer de sej i handen. 

Kycklingen Tipptopp

Jag älskar verkligen våra nytillkomna husdjur. Det gör Pluto med, men inte på samma sätt som jag. Han skulle gärna vilja sätta tänderna i en av dem. Än så länge går de i ankgården, både för att de ska veta var hem är och för att socialisera dem med hundarna. Både vi i familjen och grannarna sitter långa stunder inne i ankgården, utanför ankgården eller på altan och tittar på ankgården..... Jag har märkt att i den hetta som översköljer oss nu så är den skönaste platsen just där vi har placerat Familjen Fjäderfä. 
Kusin T varnade mej för att hönsen kunde börja hacka på ankorna så första nätterna delade jag på dem inne i hönshuset men det fungerar så bra att det inte längre behövs. Att man kan bli så lycklig för några fåglar. Men det är helt underbart. På riktigt helt underbart!

Familjen Fjäderfä