En tittande man.

En man satt och tittade på mej när jag satt på fiket. Han stirrade kanske inte, men tittade väldigt intensivt. Han såg att jag såg på honom, ändå flyttade han inte sin blick. Den var och förblev på mitt ansikte. Hans blick var inte granskande, bara väldigt påtaglig.
 Ändå tog jag inte illa upp. Jag hade suttit med samma blick bara någon timme tidigare på ett annat ställe. Jag kände igen blicken och jag var lika oförmögen då som han var nu, att flytta blicken. Pluggblicken. Den uppstår när man går igenom alla saker i huvudet som man ska komma ihåg till tentan, seminariet, provet. Man förstår att man stirrar på någon men man ser dem inte riktigt. Samtidigt kan man inte flytta blicken för då störs tankegångarna och flowet man är inne i försvinner. Så man stirrar på. Och han stirrade på. När jag reste mej och lämnade fiket för att ta mej till tentalokalen stirrade han vidare på samma fläck där mitt ansikte nyss varit medan läpparna då och då svagt rörde sej som om han pratade och blocket låg slappt i knät och de uppslagna böckerna på soffan bredvid honom. En vanlig dag på universitetet.....

Plugg-hem

Köksbordet fullt med läxor

Märks det att vi är ett pluggande hem? Det är uppslagna böcker och stenciler över hela köksbordet och vid datorn. Sonen gör sina läxor, jag tentapluggar till flera tentor. Det är knappt lönt att plocka bort grejerna för de åker fram lika snabbt igen. 

Även vid datorn är det febrilt pluggande.

Varje ledig stund ägnas åt studier. Tyvärr  går det ut över städningen.... och hundarna. Efter sista tentan så lovar jag att ta i tu med allt igen. I ett par veckor iallafall, sedan börjar nästa kurs, med nästa tentor.

Galen!

Nu skulle jag vilja skriva ett roligt inlägg om hur jag tränat Bobbo i att... ja någonting och att Plutos rehab går bättre. Jag önskar att jag hade ett liv just nu. Men nej, jag har varken tränat Bobbo eller lyckats med rehaben på Pluto. Jag tränar inte, har inte sex, leker inte, umgås inte. Jag är bara ett moln uppfyllt av tentaplugg och ångest. Det finns inte mycket annat. Bara det. När folk frågar hur jag mår kan jag knappt svara, jag mumlar något ohörbart om om sonidos fricativos innan jag inser att någon pratat med mej och de får upprepa vad de frågat. Men jag kan inte svara om jag mår bra eller inte. Jag har inte känt efter, däremot maler det i huvudet att bokstaven G är oral, fricativo, interdental y sordo. P däremot är oral, labial, oclusivo och sordo. Ordet Indio är diptongo creciente men inte ett hiato eftersom stavelsens betoning inte delar de två sista vokalerna. Däremot är creo hiato eftersom e och o ligger i två olika stavelser. U stavas med w och y med i men däremot kan LL uttalas med Y i vissa delar och det kallas yeismo. Ja, det är sånt som går runt i min hjärna hela tiden. Bobbo upplyser mej att jag är en dålig matte, gärna flera gånger om dagen. Jag känner mej usel. Jag kan inte komma ihåg att jag slitit så här hårt för så lite förut. Det värsta är att jag har känslan över att jag inte kommer fixa tentan. Trots att jag i stort sett lever med med grammatikböckerna under armen hela tiden. Och jag fasar för nästa tenta. FASAR!!!!! Jag har alltid tyckt att pluggandet är roligt. Men det här är inte ens lite kul. Inte ens pyttelite. Jag har lust att kasta allt åt skogen, skita i det, skrika och gå med skygglappar resten av livet. Vissa perioder under magisterarbetet var ganska tufft. Men inget av det kan mätas med det här. Och jag blir så rasande att alla andra verkar tycka att det är okey. Varför tycker inte jag att det är okey? Jag flyttar till Spanien ett år och kommer tillbaka när jag kan språket tusen gånger bättre än vad jag kan nu. Jag blir galen!

Tisdags tankar

Det är så mycket i plugg i min hjärna nuför tiden. Jag står i olika dilemman, olika saker drar i mej och jag vet inte vad jag ska välja, så under tiden rasar livet på. Jag behövde en tankepaus idag kände jag, så därför varken pluggar jag eller umgås med barnen. De glor på TV, jag letade rätt på en app som gör att jag kan göra tecknad film och testade den på sonens lego. Filmen blev 11sekunder, bilden skakig men det gick och jag kunde lägga över den på facebook. Med lite mer tid kanske vi kan göra lite mer riktigt film under året.

Jag fick tillbaka kritiken för min muntliga tenta idag. Han tyckte jag pratade bra men att jag behöver uttala v lite mer som b i bland...... tror nog det var spanjorskan som sagt det. Jag gillar inte B. Jag funderar på att söka någon kurs via Erasmus och komma ner till Spanien och jobba. Jag behöver resa runt lite i Spanien och jag behöver prata språket där språket talas. Englandsresan gjorde en hel del för mitt engelska uttal... och då är jag rätt säker på engelska. 

Jag har nog beslutat mej att vänta med hästen som ligger framför näsan. Eller hästarna en svart/vit skäck och hennes brun/vita skäckfölunge. Tycker jättesynd om ägarna, men jag vågar inte ta risken med vår ekonomi. Visserligen har jag fått lite drygt 700kr i lönelyft, men lärarlönerna är usla ändå! När vi gjort klart övervåningen så ligger vi i ett annat läge. Jag har familj att tänka på.

Tanken på getter och höns har jag däremot inte slagit ur hågen. Efter jul ska jag på besök och se hur jag kan tjäna pengar på dem. En rolig extrainkoms, dessutom har John, kocken, lovat att hjälpa mej med recept på en god getost. Så nästa höst kanske jag har min första egengjorda getosten på försäljning! Gulp, betyder det att jag måste bli egenföretagare?

Hela dagen har jag haft huvudvärken från underjorden. Hela dagen har jag varit på kurs. Det var inte riktigt roligt att nästan falla omkull hela tiden, fast vi satt. Kände mej rätt groggy. Men klippandet gick okey. Ungarna älskar filmen! Nu har jag nästa film att planera in till tisdag nästa vecka. Den här gången med eleverna. Då ska den vara färdiginspelad. Det betyder att jag har fredagen på mej att filma. Hoppas det går bra! För filmandet är ju så himelens skojsigt! Jag vill mer, jag vill mer!

Filmning

Jag går kurs, Kurs i att filma och redigera med elever. Vad det ska sluta med är väl att film ska in i undervisningen mer, trots att vi inte har någon teknik i skolan. I dag är andra tillfället. Sist gjorde vi en film i lera, i söndags ägnade jag mej åt att göra min grabbar till filmstjärnor. Eftersom sonen är med kommer jag inte lägga upp filmen här, men jag är himla spänd på att att se hur den blir när jag klippt ihop den. 
Storyn i korta drag handlar om att Stora N leker i skogen, halkar nedför ett berg och kommer inte upp, Bobbo kommer, hämtar ett rep och räddar Stora N. Filmen blir ca fem minuter lång. Jag tycker att det är himla sköj att pilla lite med film igen. Jag saknar film- och fotolivet en del. Men jag hinner inte. Jag hinner ingenting. Därför tänker jag att jag ska tillåta den delen blomstra lite inom jobbet. Och vem vet, kanske jag kan börja klippa ihop lite lerfilmer i kortfilmsformat och lägga ut på nätet. Man vet ju aldrig. Om tiden finns... om ca fem år eller så......?

Kul är jobbigt

Det finns så mycket som är kul i tanken.... men som mest är jobbigt i praktiken. Att gå på konsert till exempel. Askul i tanken, vilken grej, men ganska jobbigt företag att ta sej för och dessutom tycker jag oftast att bara en av sju konserter var värda mödan. Så jag är inte superupphetsad över konserter. Det är ganska kul att gå ut.... eller? Nja, jag vet inte jag tycker all denna möda och så blir det lite blasé, förfesterna däremot brukar vara kul! Jag är nog inte så lättroad längre. Men i år ville jag fira min fördelsedag, och det blev ju perfekt efter att jag lyft på locket om min nya titel, som jag fortfarande är megastolt över. 

Annelie, Anna och Jonna . my team mates!

De flesta kunde inte komma men vad gjorde väl det när de som kom också drog med sej mys, skönkänsla, skratt och glädje? Jag och Marcelo, sonen och vännerna möttes upp för att tävla i en trekamp i biljard, minigolf och bowling. Jag drack cider, Marcelo såg till att killarna vann biljarden medan Jonna och Anna räddade upp minigolfen, så 1-1 innan vi gick in på bowlingbanan. Vi kämpade ända tills sista svettdroppen men det var lite oklart vem som vann. 
Tillslut visade det sej att trots Marcelos 5 strikar på slutet så vann vi tjejer och fick ta hem bucklan. Vi firade med plankstek och Marcelo gav mej min första tequila sen julfesten förra året. Jag hade det riktigt, himla supermega trevligt! Lagom med bestyr innan, massor av skratt och hemma i soffan mätt och belåten vid tio på kvällen. Jag fick blodad tand och minns med välbehag när vi en gång i tiden träffades regelbundet och försökte lära oss biljard. Det blev nästan ett löfte att vi ska ses igen och göra om det. Realistiskt insåg vi att innan jul hinns det inte med, men fler såna här träffar blir det sen! Det var något som var roligare i praktiken än vad tanken hade trott!

Jag och min make, tröttnar aldrig på att säga det!

Filosofi magister Åza

Jag fyllde år i måndags. Pappa ringde. Vi samtalade. Kort. Men det var ett samtal. Jag älskar att samtala, inte bara prata utan samtala. Han sa nåt som fick mej att börja fundera. Och jag funderade högt. Jag kommer inte ihåg frågan. Men jag kommer ihåg hans trygga röst. Och jag kommer ihåg mina tankar. Jag kommer ihåg mina slutsatser. Det var skönt. Det var skönt att sätta ord på det som gör ont och det som är skönt. Jag kom fram till att jag är oerhört besviken på mej själv. Jag gillar inte alla felaktiga val och alla omvägar jag har behövt att gå. Jag har känt mej misslyckad i hela mitt liv. Alltid för krånglig, för snirklig liksom. Men nu har jag blivit ett år äldre. Vad är skillnaden att vara 37år?

Vid 37års ålder är jag gift, har tre barn, är behörig lärare, har fast jobb, bil, villa och vovve. Det är inte helt fel. Kanske heller inte så imponerande i mina kretsar, men min sfär är inte hela världen. Jag växte upp i en hyreslägenhet, utan bil, i ett ensamstående hushåll där semester innebar att vi åkte till ortens badplats. När jag blev äldre byttes det mot en bostadsrätt, våld och droger. Och så fick jag åka båt med pappa. Nu åker vi på semseter till olika städer, olika länder och olika platser varje år. Inget imponerande i mina kretsar. Men min sfär är inte hela världen.  I vissas världar har jag ett liv att avundas. Jag behöver påminnas om det ibland. När jag fortsätter jakten på mer guld. Av mina prestationer är jag nog mest nöjd över att jag fått en titel. Precis som Bobbo. Filosofi magister Åza Diaz Mägi, gift och tre barn i villa. Det kändes skönt att skriva. 
Fil. mag Åza Diaz Mägi. Jag blir lite imponerad själv. Jag har presterat något. Jag är gift. Jag har mina barn. Jag har mina hundar. Jag bor i min villa. Jag är politiker och jag är pedagog. Jag är filosofi magister. Det är faktiskt något jag är stolt över. I min värld är det något att vara stolt över. Jag är riktigt glad att jag lyckades.

Stress

Jag är inte stressad, jag är inte stressad, jag ÄR STRESSAD!!!! Kroppen berättar för mej att stressnivån ligger lite farligt högt, men jösses vad svårt det är att "fixa" det på en gång.  I går lördag sov jag halva dagen. Det är ju ett tecken på att allt inte är som det ska. Det rasar hud från hårbotten och huden i ansiktet peelas av under natten. Jag vaknar med stora röda märken där yttersta hudlagren bara försvunnit. Jag ser tecknen och jag försöker med allt vad tygen håller att ändra. Men det funkar inte. Så är jag inne i ekorrehjulet igen, alla lösningar innebär FLER saker att göra, men det är ju inte det jag behöver. Jag behöver harmoni. Så blir jag frustrerad över att jag inte har samma sköna avslappnade inställning jag har haft. Det handlar om attityd. Men varför hittar jag inte rätt attityd? Lusten till allt har börjat försvinna. jag har inte lust att gå ut med hundarna, men när jag gör det är det superskönt. jag har inte lust att träna, men när jag gör det är jag mycket gladare. Jag har inte ork att hänga med kompisarna, och det gör jag inte heller. Men nu är det en strålande söndagsmorgon, sista dagen som 36-åring. Nu ska jag faktiskt ta tag i kragen, äta frukost och gå en runda med hundarna. Sedan ska jag sätta mej och plugga. Jag tror den största stressen ligger där. Fick meddelandet häromdagen. En tenta klarad, en tenta missad, en tenta om två veckor och en tenta... ja när är den? Måste kolla upp det nu. Oj vad stressen gick i taket på en gång. GAHHHHH!!!!

Morgonrutin

Morgonpromenad med dogsen. Mysigt värre!

Besten är lös!

Jag har släppt ut odjuret! Jisses! Jag pratar om Pluto. Två träningspass har det blivit. Häromdagen körde jag platsliggning med stora störningar ( jag tränade och belönade Bobbo med att kasta boll), lite inkallning och lite ingångar. Pluto har blivit som tokig sen vi satte igång. Han är som en exploderande bomb. Alltså hela tiden, inte bara när vi tränar, utan så fort vi rör oss! I dag kastade han sej ut i sjön!!! I becksvart mörker, iskallt. Nej ite tänka,  ut skulle han, sen for han ut på bryggan och höll på att halka i vattnet tre gånger. Till slut fick jag ryta i på skarpen, mina händer var fullt upptagna att hålla båten stadig medan Stora N öste ut allt regnvatten. Vi vill inte behöva kasta oss i plurret igen och rädda drunknad båt. Det är kallt i vattnet nu! Tjejerna var på stranden med Pluto. 
Efter ett tag släppte de honom lös och han var helt galen! När vi ska gå ut på promenader studsar han upp och ner som en tecknad seriefigur med samma namn. Jag tror ni förstår hur det ser ut då. Upp och ner, upp och ner. Han kastar sej in genom dörren, kastar sej ut, trängs med Bobbo, jag får hjärtat i halsgropen varje gång, för jag vet att dörrar är en farozon för bråk. Men Pluto är mest bara glad, glad och upphetsad. Jag ser framemot att träna i dagsljus, lite rutan, lite dirrigeringar. Vi har kommit igång, lite smått, några övningar va tredje dag eller så. Mer än inget. Kul att ha hund igen. Kul att träffa mej igen. Hej, hej!

Min Bobbo

I lördags cyklade jag med min hund. Han blev helt vild när han insåg att jag plockade fram tvåhjulingen. Jag tror nog han älskar våra cykelturer lika mycket som jag! Det blev inte så långt, men jag såg till att bli trött och få både flåsintervaller och några muskelintervaller under de dryga 6 km som vi var ute. Bobbo kan ju inte springa fullt ös hela tiden, därför blir det en hel del planerande runt de cykelturer han är med i. Om drygt en månad fyller han 11år. Still going strong. Och det är jag så glad för. Han har passerat medelåldern för en tollare och än är han vaken, alert, stark i kroppen, ser bra, hör bra.... han är en skön pensionär helt enkelt. Visst ser jag lite kräppor ibland, och varje gång han ligger för stilla på golvet snörper hjärtat till. Hans dagar är räknade, men hur många de är vet vi inte. Kanske löper vi runt i spåret även om två år, kanske simmar jag med honom sista gången i sommar. Men hur som helst så fortsätter vi att njuta av varandra, vi fortsätter vara aktiva och varje upptåg med min äldsta son skapar fina minnen jag kan bevara livet ut. Som jag älskar den hunden!

Bobbo i januari i år

Pluto tränar lydnad igen

Pluto fick sitt första lydnadspass igår sen i våras när han skadade sej. Jag fick ett infall i fredags när jag såg hur pass bra han gick på sina ben. När man ser Pluto bakifrån så ser man att det opererade benet är nästan dubbelt så stort som det vänstra. Musklerna har ökat i benet, men han snedbalastar fortfarande, och ser man på hans ben tycks han ju använda det opererade benet för att avhjälpa det andra benet, som också är skadat. Just nu känns avlivning inte alls som ett alternativ. Han är pigg, glad och har massor av livsglädje. Sakta men säkert tycks han ju bli bättre. Kanske kan han användas framemot sommaren? Så jag beslutade mej för att börja träna lite, lite. I går var första passet. Vi körde positionsarbete samt apporteringen. 
Hans svaga sida har alltid varit positionen i fotgående. Små korta steg förflyttningar, hitta in med rumpan, hitta var han ska vara. Belöning. Jippiii! Belöning. Han blev helt vild av glädje, totalt euforisk. Vi körde tre apporteringar. Då blev det svårt med ingången igen. Men han höll i apporten så bra. Tuggade en gång, men annars helt stadig i munnen. Han minns och han var så glad över att bli använd igen. Vi avslutade allting med att gå in och köra dogtornadon. Han börjar tröttna på den, men godis är godis och lite med huvudbry. Trots knappt en kvarts träning så somnade han gott igår. Lite nöjdare, lite gladare. Min lilla Pluto. Och halta, det gjorde han som vanligt nu på morgonen. Varken mer eller mindre. Oren gång, samt några haltande steg när han legat en stund. Jag kände mej som hundägare igen. Jag kände igen känslan, jag kände lyckan. Bita mej i läppen att inte köra för mycket, inte köra fel. Men vi kör igen. Jihaaa!

Tentorna avklarade

Nu har jag haft två tentor på tre dagar. För första gången i hela mitt liv har jag kuggat på en tenta. Idag pratade jag med en studiekamrat som sa samma sak. Jag vet inte varför det känns som ett så stort misslyckande. Jag har klarat en hel utbildning utan en kuggad tenta. Jag har fått en titel ( jo det är klart nu men återkommer i ämnet en annan gång.) och nästan alla man pratar med har misslyckats på ett prov. Men inte jag. Eller, jo, jag med, nu. Nu läser jag visserligen till ämnen till min utbildning, och jag funderar på att skriva en uppsats på spanska - hur galen får  man bli om man inte är en språkperson?- men det är liksom själva grejen att jag inte lyckades. Det svider. Dagens tenta skulle jag bli förvånad över om jag inte klarade. Men det finns ju alltid det där lilla som kanske inte satt så bra. Jag vet inte. Idag känner jag mej ur som helst helt slut. Lilla N är sjuk, jag och Marcelo åker skytteltrafik för att slippa vabba, jag fixar med barnvakter eftersom han jobbar kväll, jag åker till Linköping, jag har idag jobbat på två skolor - det har gått i ett. I morgon ska jag ta itu med tentan som är i december. Behöver verkligen befästa mina kunskaper - om jag inte ska kugga den också. Jag kände  på lektionen idag att jag faktiskt tagit mina kunskaper till en ny nivå. Det var en rätt häftig känsla. Jag börjar fatta grejen att berika språket. Sen är jag inte där i praktiken än, men jag börjar förstå hur jag ska göra. Får se när jag kommer dit rent verbalt. Att plugga är både ashäftigt och urjobbigt. Måtte jag bara klara omtentan om tre veckor!

Familjestund borta från plugg

Stora N skickade Pluto på godissök bland ormbunkarna

Det var skönt att komma ut en stund med familjen. Luften är så klar nu på hösten och jag gillar när färgerna blir bruna och murriga. Pluto dansade fram i kopplet och han höll på att krypa ur skinnet när Bobbo fick gå sina första sökslag efter barnen. Och fast han tycker att godis är gott blev han djupt besviken när han "bara" fick söka godis. Han ville springa, sträcka ut och söka på stora avstånd. Men han tuggade i sej godbitarna och sökte frenetiskt när den första besvikelsen lagt sej. När vi gick ut var det fortfarande ljust, men vi blev borta ett tag. Bobbo fick göra ett tiotal sökslag och Plutos  två godissök tog ganska lång tid, så det var helt mörkt när vi kom ur skogen. 

Bobbo ligger och väntar på nästa sökslag. Alltid på hugget!

Det går verkligen fort nu! Lilla N:s retliga humör är som helt bortblåst och jag är lite gladare. Men nu blir det pluggstund igen så den där kalla handen klättra upp för benet just nu för att krama om bröstet i ett kallt grepp. Men tänk ändå vad lite natur kan göra för sinnet! Nej, nu blir det back-to-the-books. Mina snälla barn kollar på film och kommer vara snälla och tysta ett par timmar nu innan det är dags för oss att mysa tillsammans. Dans-stopp är beställt, så det blir party här ikväll. Synd bara att det är alkoholfritt, det hade varit så gott med en liten Amarulla. Kanske det är det jag ska testa när jag pluggar, pimpla Amarulla innan så ångesten förbytts till lite raj-raj......? Ibland kan jag tycka att mitt alkoholförbud när barnen är med är lite schitsligt. Men alkohol och mamma-barn-tid klickar inte i min värld. Alltså dricker jag inte. Jag är ju alltid med barnen.

Pluggångest

Jag mår illa. Får svårt att andas igen. Jag vill kasta saker, Får jag skrika? Tentaångesten är över mej med full kraft. Sitter ute på altan för att underlätta andningen. Spridda skurar med regn slår mot taket, tevattnet kallnar lite fortare än vanligt. Jag läser och läser och läser. Men det fastnar inte! Och hela tiden tänker jag; tänk om jag pluggar på fel saker. Tänk om det kommer pyttelite om det här och massor av nåt jag struntar i? Det här är den kursen jag fasat mest för av alla kurser jag läst. Jag har dragit på den här för jag vet att jag suger! Men nu läser jag den. Nu har jag två tentor om bara ett par dagar, ändå får tentaångesten mej att inte plugga tillräckligt. Jag sitter en stund sen måste jag släppa böckerna. Varför är jag så rädd? Jisses Christ, jag fyller 37år om ett par dagar, varför i hela världens frid är jag så rädd? Det spelar heller ingen roll hur mycket jag resonerar med mej själv. Det går inte över! Jag vill kasta böckerna, gräva ner mej. Sluta andas, ligga stilla. Om jag inte rör mej kanske ingen ser mej och då blir väl allt bra?  Jag har aldrig misslyckats på en tenta. Jag vet inte om rädslan för att kugga driver på mitt inre skenande tåg. Jag har aldrig misslyckats!  Om jag gör det nu...... så gör jag om tentan i december. What´s the deal? Problemet är nog mitt dåliga självförtroende. Om jag misslyckas nu får jag ett kvittto på att jag är så dålig som jag tror, och då kommer det vara lika svårt i december. Kuggar jag då har jag en chans till sen måste jag gå om kursen. JAG VILL INTE GÅ OM! Varför gör jag så här mot mej själ? Jag är ingen språkperson. Jag gillar inte ens språk! Jag vill dra ett täcke över mej!

Jättekul text att plugga...-inte

Det är märkligt hur känslor, irrationella känslor kan få så stor effekt på kroppen. För jag skämtar inte när jag skriver att jag får svårt att andas. Det är som ett tungt tryck över hela kroppen, magen åker hiss upp och ner och jag får den där känslan av att jag gjort något katastrofalt fel som inte kan återställas. Det liksom tickar till i mej. Kroppsliga reaktioner som stör mitt pluggande och som försätter mej i "panic-mode". Inlärning i gränsen av panikattack främjar ju inte direkt att det jag läser stannar kvar. Och även när jag kan redogöra för att avdelningar är ex avledningsmorfem som -is och funktionsmorfem som -lig, eller att spanskans betoningar är rörlig men ska avstavas på penúltima när orden slutar på vokal, n eller s, annars ligger betoningen på sista stavelsen om det inte finns ett accenttecken, som förövrigt heter tilde på spanska. Svenskans betoning däremot är mycket rörligare...... men jag vet inte reglerna för det. Jag vet bara att den är rörligare. HUR SKA JAG DÅ KUNNA JÄMGFÖRA? Dessutom ska allt redogöras på spanska. Även om jag kan det just nu, så om två timmar börjar jag röra ihop det med att bomba är oclusivo och sacaba är fricativo i bokstaven B. N;et i nada uttalas latralt medans N i antes är dential.  

Nej nu blir det lunch, sen ut med dogsen. Pluto måste aktiveras, han går och spänner på Bobbo. Någon typ av huvudträning måste han få i ösregnet som dundrar över oss nu. Annars börjar de väl bråka i kväll eller i morgon. Lilla N vill ut i skogen, så någon form av sök övning får jag göra med hundarna. Men promenaden får inte vara för lång för Plutos ben, och övningen får inte vara för svår så Pluto måste använda benet. Kanske godis sök i blåbärs riset så får Bobbo köra människosök? Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag måste fortsätta plugga sen, att jag måste face-up mot mina demoner och lära mej även vilka tonlösa fonem i spanskan som skiljer sej från de tonlösa och tonade fonemen i svenskan. SUCK! Tre dagar kvar till första tentan!