Och jag betar av...

Jag kom ut med hundar och barn på promenad idag. Jag cyklade snabbare än vad jag någonsin gjort de 7.5 km runt vår by och grannbyn. Den kalla luften bränner i lungorna och jag känner mej fortfarande skönt påverkad. Jag har lagat mat och umgåtts med min bästa vän. Jag har lämnat in allt arbete på SOL-uppgiften som ingår i mitt arbete. När jag tryckte på knappen "skicka" och fick iväg den andra delen var det som om jag fick lättare att andas igen.  En sten föll verkligen av! Gahhh vad skönt. Nu ska jag laga middag och sedan blir det spanska-tenta-plugg. Jisses vad nervös jag är för den. När han sa vad vi skulle kunna förstod jag knappt ett ord av vad han sa. Det är en fonem tenta. Vi ska kunna skriva i fonemskrift, tyda fonemskrift samt kunna förklara ord som fonem, morfem och en helsikes massa andra ord jag aldrig hört talas om. Tror jag missat läsa något kompendium! Jag förstår dem på svenska, men de spanska motsvarigheterna har jag inte. Och hittar dem inte. Så nu blir det att plöja igenom de ca 1000 sidor med kurslitteratur tills jag hittar rätt. Marcelo är ju inte till hjälp när det gäller sånt här. Men jag har fem dagar att lära mej. Och jag börjar efter maten. I dag blir det kyckling förresten.

Till salu just nu. Är så grymt sugen på häst... tror jag....

2-årig tinker hingst i Danmark

5-årig nordsvensk flicka i Umeå

Nordsvensk valack på 20 år

Ett avelssto till salu - nordsvensk

Tinker valack 18år

Och alla inom min budget.... och med det lynne och behov som jag söker. SUCK!

Baksidan av min energi

Några av mina fina, bästa vänner, här på bröllopet.

Jag har världens bästa vänner. Just nu har jag inte så mycket kontakt med dem, jag orkar helt enkelt inte. Energinivåerna är på RED-ALERT, och jag måste mäkta med att existera bara. Men häromdagen ringde en av mina bästa vänner. Hon är så klok, så icke-dömande. Hon får mej alltid att landa i mjuk bomull. Istället för att dra valsen om att jag har för mycket omkring mej, att jag måste dra ner på saker och berätta för mej att jag är galen så sa hon istället,

  -Men Åza, det är det här som är baksidan av att vilja ha mycket omkring sej. Du mår inte bra av att ha för lite att göra, men då kommer bakslagen ibland, och det måste man acceptera.

Hon har så grymt rätt. Jag mår pissdåligt av att ha för lite omkring mej 8 månader om året. Men så någon månad på hösten och  någon månad eller två på våren faller jag igenom och blir trött. När jag blir trött blir jag ledsen. Men det var som vi konstaterade, min normala lycko-nivå ligger nog väldigt högt jämfört med många andras. Jag är grymt nöjd och glad över mitt liv. Men ibland kommer bakslagen. Nu är jag i ett. Och det måste man väl acceptera.....

För att inte dra ut på tröttheten och för att försöka få bort den där kalla, gastkramande handen som håller ett benhårt tag om mitt hjärta försöker jag lyda mina råd. Sova. Plugga. Äta. Motionera. I dag sov jag fyra timmar på dagen. Vi satte på Croodarna och jag fick sova på soffan omringad av mina mätta barn som sedan stötte lite på mej så jag kunde streama filmen Röjar-Ralf innan jag sov vidare. Mina barn är helt underbara att vara hemma med! Efter filmen lagade jag mat, spelade spel med barnen och sedan satte jag mej och pluggade. Tyvärr inte till tentan. Istället gjorde jag den SOL-uppgift jag skulle ha lämnat in i början på förra veckan. Del ett klar, i morgon gör jag del två. När jag satte mej här vid datorn kände jag plötsligt att lungorna slutade fungera. Det var som om de drog ihop sej. Inte så att jag fick andnöd, mer som en hjärtattack var på intågande. Jag inser såklart att det bara är smygångest som försöker äta mej. Men fenomenet var rätt intressant att studera på sej själv. Visst var det lockande att inte skriva klart texten och återgå till det sköna stadiet av att vila. Men jag vet att det skulle bara vara en temporär lösning. För att komma ur den här gyttjepölen behöver jag vila OCH beta av min uppgifter. Så jag svalde och andades tungt och började beta. Efter ett tag glömde jag bort känslan, men den finns kvar där när jag stannar upp. I morgon ska jag tenta-plugga och göra klart del 2 i SOL-uppgiften. Jag motionerade duktigt i fyra timmar i söndags, så det är väl hög tid att ta en tur i morgon igen. Två vilodagar max, annars blir jag lat och orkeslös. Just nu känns en vecka alldeles för kort tid att hinna vila upp sej på. Baksidan av att gilla för många saker. Återhämtningen blir så viktig! Jag har bokat upp en helg nu, när jag ska fira min födelsedag. Men annars ska kalendern clearas. Jag ska fortsätta vila, sova och plugga tills jag är mej själv igen.

Energi på Blocket

På Blocket tycks man kunna köpa det mesta, men när jag slog på ork och energi fick jag upp det här. Inte riktigt vad jag tänkt mej....

Idag 12:48

Kaffepaket Nespresso + kapslar och låda OBS

1 400:-

Husgeråd & Vitvaror, Stockholm

Idag 12:47

HaloSaver ECO - ersätter glödlampor

19:-

FMöbler & Heminredning, Stockholm

Idag 12:34

Fönster13/15

1 500:-

Bygg & Trädgård, Gävleborg

Idag 12:25

Elinchrom RX300 blixt & paraplypaket +Xtillbh

10 000:-

Ljud & Bild, Stockholm

Frustrerad

I dag börjar mitt lov. Höstlov! I dag börjar arbetet. Mitt lov kommer bestå i arbete, arbete, arbete. Först är det ett arbete jag måste göra för en kurs vi går på jobbet - SOL- om språk i skolan. Det skulle ha varit klart förra veckan. Jag måste göra det nu. Sedan har jag två tentor nästa vecka som jag måste hårdplugga till. Utöver det har jag en hel del rättningsjobb att göra. Prov och läxor som eleverna bör få tillbaka snarast. De närmaste fem dagarna lär jag vara väldigt busy! Men för att jag ska må bra ska jag försöka ta tillvara på dagsljuset. Kanske sitta i sofforna på altanen och plugga lite? Jag ska ut och cykla och jag ska ut i skogen med Bobbo. Jag känner att jag behöver hitta mej själv igen. Jag är borttappad. Allt jag brinner för känns som en varm glöd. Jag har varit så ledsen, men nu har det gått över till uppgivenhet. Jag tror det beror på att Pluto inte blev bra efter operationen. Men jag kan inte säga att det är därför jag känner mej så...... ointresserad av allt. I går när jag knarkade Hastnet.com så frågade jag mej själv om jag verkligen, verkligen skulle orka med att ha häst... Komma hem i mörker, ut och rida i mörker, kallt, halt... mat som måste lagas, läxor som ska göras... Jag började också ifrågasätta det nya jag har börjat planera. Skulle jag verkligen vilja lägga till saker på min arbetsbörda? Ha mer att ta hand om? Varje dag, om jag så har feber eller inte, om jag så behöver sova eller vila pga tröttheten som titt som tätt väller över över mej. Ändå måste jag. Vill jag det? Det skulle innebära att jag drar ner på mitt lärarjobb. Det som jag kämpat i så många år att nå. Och nu när jag jobbar 100% så trivs jag så bra med det! Vad vill jag egentligen. Vad är det jag söker? Varför söker jag alltid? Ibland tycks jag stå så mycket närmare min far än vad det ser ut i första anblicken. Det här ständiga letandet efter nåt annat. Längtan efter något mer. Rädslan att stagnera. Suktan efter äventyret. Våran längtan och våra äventyr ser olika ut, men det är samma ekorrehjul vi fastnar i.

När jag är klar med kurserna på universitetet om ca 1- 1½år så ska jag inte plugga en enda kurs till. I allafall inte på ett bra tag! Jag måste hitta mindre arbetsbörda. Måste förändra att jag hamnar i de här situationerna när jag känner mej orkeslös, tröstlös och värdelös. Nu när jag känner efter så är det kanske kämpandet för hälsa som tar så mycket kraft ifrån mej. Jag vaknar med enorma smärtor som oftast går över efter en kvart när jag rör på mej. Jag kämpar med maten, men det visar ingenting, jag tränar även om jag är trött och ständigt förhåller jag mej till hur mycket jag behöver bygga upp och hur mycket det är som bryter ner. Det är ryggen och fötterna som är värst. Magen svullnar och irriterar varje dag, så jag måste alltid vara ett steg före, vad ska jag balanser upp och varför, varför blir jag inte bra? Att säga att jag inte gör framsteg är en lögn. Men jag skulle så gärna vilja förlora kilon, jag tror min kropp skulle må bra av det. Allt skulle inte vara en kamp hela tiden! Om jag inte går ner allt så 20-30kg skulle vara kanoners! Men det spelar ingen roll hur mycket jag kämpar, viktmässigt är det 1-2kg som är  skillnaden på vågen, ibland upp, ibland ner. Så ryggen fortsätter att bli dålig, fötterna fortsätter att värka och armarna fortsätter att domna och magen fortsätter att svullna och jag blir trött. Nu beror väl inte allt det där på min vikt, men jag tror det förvärras över att jag väger så mycket. Det sliter på kroppen!

Alla lösningar jag har innebär mer jobb. Tro nu inte att jag förväntar mej att allt ska ske gratis. Jag vet mer än väl att det är jobb som ger resultat. Men lösningen för att jag ska vara gladare är mer motion, mer promenader, mer träningar, mer djur, mer jobb. För att gå ner i vikt innebär det mer träning, mer motion, hårdare pass, mer jobb. För att jag ska klara universitetskurserna så krävs det mer plugg, mer koncentration, hårdare jobb. För att vara en bättre mamma kräver det mer närvaro, mer samvaro, flera mamma-barn aktiviteter, men jobb. Mer jobb, mer jobb, mer jobb. Ändå VET jag att det är inte mer jobb jag behöver i mitt liv. Jag behöver mer harmoni, mer vila, mer slötid.  Det går inte ihop! Samtidigt undrar jag vad är skillnaden? Skillnaden mellan nu och när jag känner total lycka och harmoni. Jag gör samma jobb, samma övningar och möter samma personer. Skillnaden ligger i hur jag tacklar och bemöter min vardag. Skillnaden ligger i hur jag hanterar mina önskningar och övningar. Varför kan jag inte hantera dagens nu så som jag gjorde för ett tag sedan. Det var mycket roligare då!

Onsdagswalk

Onsdagar är den dag jag utan tvekan har som mest att göra. Jag har ingen rast, ingen ro. Onsdagen är den dag som Pluto tycker är absolut roligast. Då åker vi nämligen in till stan och promenerar längs med ån och kanalen. De tidigare veckorna har jag kunnat njuta av den vackra miljön, men jag upptäckte i onsdags att det var helt mörkt. Vad fort det har gått!  Onsdagar är den dag då Pluto får gå lös i ett par minuter på promenaden innan han kopplas. 
Det är nog därför han älskar den promenaden allra mest. Jag kanske resonerar galet, men han har haft koppeltvång så länge, och får inte gå så lång tid, han tränas väldigt lite, han har alltså inte det roligaste livet just nu, och så har det varit sen han blev skadad för ett halvår sedan. Veterinären bedömde ju att han skulle vara återställd till oktober, han är på steg två i rehabiliteringen.... för att orka med så måste han och jag få ett litet anderum! Och det får vi under några minuter på onsdagarna. Han älskar att springa runt och nosa på alla dofterna, kissmarkera var han vill och göra en rusch eller två. 

Bobbo dyker ner till vattnet längs med kanalen

Bobbo får gå lös hela tiden, och även han älskar vår lilla sväng. Han går ner till vattnet och dricker, tittar en stund på ankorna som misstänksamt flyttar sej lite när han kommer farande, han nosar upp spår på en och annan hare men mest följer han spåren efter andra hundar som går före eller bakspårar hundar som har som passerar oss. Vår lilla gemensamma sväng inne i stan erbjuder lite gatulysen och det är en välkomnande skillnad mot det totala beckmörker som är i vår by. Jag tror inte människor som bor i stan inser hur svart svart är.  När jag går med hundarna här hemma och månen inte lyser så kan jag ana Plutos rygg som går vid min sida, men jag kan inte se hela honom. Så gatulysena i stan på onsdagarna är en skön ljusglimt i våra liv.

Cykelentusiaster

Det finns de som är värre än mej. Cykling i becksvart mörker utan gatulysen längs kanalen. Det var säkert över 30stycken entusiaster som kom farande. Att vara så engagerad har jag en bit till...

Cyklister med pannlampa i full fart på andra sidan kanalen.

En blöt dag.

Vi har temavecka på mitt ena jobb och där är det FN, fair trade och barnarbete som vi arbetar i huvudsak med. I dag i strilande hällregn har jag haft minröjning på schemat. Eleverna har fått försöka ta sej över minfält, röjt minor och hjälpa varandra. Eleverna blev helt blöta men det är bara en som högljudd protesterade att det var tråkigt för att det var kallt om fötterna, och en som tyst visade sitt missnöje. Övriga har faktiskt tyckt att det varit rätt skoj, trots vätan. Jag älskar ju utomhuspedagogik, och efter dagens utmaning känner jag ännu mer att jag skulle vilja pyssla mer med utomhuspedagogiken. I de klasser jag haft under dagen har jag haft elever som fungerar mindre bra i vanlig klassrumsmiljö, men i dag har det gått fläckfritt. Och det är så häftigt att vara med om. Då känner jag att jag har gjort något bra, så ikväll kan jag klappa mej på axeln och ge mej beröm. Som lärare måste man det. Vi får ganska mycket skäll från föräldrar och även kollegor för alla våra kortatillkommanden,  skulle vi inte berömma varandra och oss själva när det går bra är det himla lätt att tappa självförtroendet och snabbt gå in i väggen. Efter jobbet idag ska jag ut och cykla. Både min och sonens cykel hänger bakpå bilen. Jag kan ju inte påstå att jag är super inspirerad..... men klart jag ska cykla när jag har möjlighet. Marcelo har lite att göra idag, så jag tror knappast han går någon promenad med hundarna, vilket betyder att en promenad i regnet med dogsen i mörker är det som väntar när jag kommer hem. Gissa vem som ska ta en dusch i kväll!!!! Jag gillar regn, men med åren har jag blivit lite bekväm och som idag när jag inte har rätt kläder för regn, för det regnade inte när jag var ute med  hundarna i morse, så blir man ju lite extra känslig. Jag mår däremot väldigt bra av att var ute i friska luften , speciellt på hösten, och det har cyklingen och alla utomhuslektioner jag haft verkligen bidragit till att göra att jag känner mej bättre. Så det borde vara medicinering till alla deprimerade. Börja cykla en timme om dagen när det är ljust ute. Vilken skillnad det är för väbefinnandet!

Drömmer om startsignalen

Jag drömmer om en frisk hund. Jag drömmer om att stå på startlinjen, höra visselpipan blåsa och känna tävlingsnervositeten i det bultande hjärtat. Jag drömmer om att snegla bakåt på en ryckande ljusbrun kropp som bara väntar på att få signalen på att starta. Jag drömmer om att bli flåsig, känna andfåddheten raspa i lungorna när jag störtar framåt i banan totalt fokuserad på att få med mej den starka muskulösa kroppen bredvid mej åt det håll jag vill. 
Jag drömmer om lyckan vi känner när vi tillsammans gått i mål, nöjda över vår prestation. Jag drömmer om en tredje pinne så vi går upp en klass. Jag drömmer om en nöjd hund som somnar i sin Biabädd på kvällen, trött i både knopp och kropp.

Pluto 2år och fortfarande hel.

Känner mej stolt över vår resa. Känner mej glad över att vår familj erbjöd ett nytt hem till Pluto. Jag är stolt över att jag lyckats, med de få kunskaper jag har, att få två starka hanhundar gå från att slåss ett par gånger i veckan till att tjafsa nångång varannan månad. Jag är stolt över att jag trots tre barn, jobb och studier lyckats få upp Pluto i lydnadsklass 3, tävlat bra i nästhögsta klassen i freestyle och startat honom i agility- och hoppklass med bara något nerslag, samtidigt som jag satsade på Bobbos tävlingskarriär. Men stoltast är jag att jag kan ha honom lös överallt, att han finner sej i alla situationer även om han nervöst lagd och är väldigt lättskrämd. Jag är mest stolt över att jag har en stark hund som inte drar i kopplet och som lugnt ligger och sover på stökiga platser fulla med ljud. Jag är stolt över att han är en så trevlig hund som alla kan hålla på med, som inte hoppar när vi får besök och som blivit klok nog att skilja på hundvana och icke-hundvana människor. Han är idag en hund som går lös på tomten utan staket, som skäller när han vill komma in och på en och annan förbipasserande, men oftast är han tyst. Pluto är en allround hund som tycker det är lika kul att hänga i garaget som att söka föremål i skogen. Jag sörjer att han inte får leva ett fullvärdigt hundliv just nu. Jag sörjer varje gång han flyger upp när han tror att nåt nytt ska hända. Tyvärr min vän, du har koppeltvång och får gå max 25 minuter i maklig takt. Jag sörjer varje träningstillfälle som uteblir och jag sörjer alla sköna stunder av "han-och-jag" som uteblir eftersom vi inte kan träna tillsammans. Samtidigt får hans flaxande mungipor mej att le varje gång. Hans kropp som spritter av glädje så fort han får vara med.... det är fantastiskt.  Min underbara Pluto, så mycket glädje, så mycket sorg.

Big Ben

Big Ben

Det var nästan en religiös upplevelse att se Big Ben för första gången. Jag vet inte hur en ett torn med en klocka på kan orsaka så mycket känslor i kroppen. London har många pampiga och vackra byggnader, mycket mer än vad jag hade kunnat föreställa mej faktiskt. Big Ben stod där lysande i sin prakt i ett kvarter med ganska tråkiga och lite färglösa byggnader. Med skimrande guld och en men ändå lite anspråkslös. Stora N hade egentligen aldrig hört talas om Big Ben. Jag har pekat ut klockan i några filmer och sagt att vi ska se den när vi kommer till London. Men när han fick syn på klockan i horisonten hoppade han upp och ner och skrek i extas. 

Vackra Ben

Vad skönt det är med barn som lever ut sina känslor. Jag hade velat göra samma sak, men som den vuxna individ jag är så höll jag mina känsloyttringar i schack. I den stunden, just där, mitt på övergångsstället så tappade jag faktiskt andan för en stund. Det var nästan så att jag fick tårar i ögonen. Big Ben, så fin!

Jag hade förmånen att se tornet från många olika håll. Vi åkte upp i London eye och fick se Ben uppifrån. Lika vacker ur alla synvinklar, nerifrån, från sidan, uppifrån, jag blev smått kär. Det var inte bara jag som kände så, det var så skönt att ordlöst dela den upplevelsen med någon annan, min son, som gärna hade stannat en stund till. Många bilder blev det 

London eye vid Themsen. Jupp då jag var däruppe!

på vår nyfunna kärlek, inte ett enda av dem gör rättvisa för hur vi upplevde tornet. Nu kanske vi är lite tokigare än de flesta andra, men jag kan inte göra annat än att säga: Åk till London och upplev Ben för er själva, de tär magiskt

London

Jag är ganska svår imponerad. Milano, inte imponerad. Visst hade vi kul, men nej, jag har efter den resan konstaterat att Italien inte är min grej. Fårup Sommarland: mycket imponerad! Halmstad, Göteborg, Gotland: kul resor men inte så imponerad direkt. Där var det mer sällskapet som var kul. Öland; inte alls min grej, även om borgen i Borgholm var ett suveränt lyckokast där vi blev djupt imponerade. Som jag skrivit förut, jag är egentligen inte så värst mycket för att göra saker som jag kan göra hemma. Och vad kan man göra i London? Resan till England handlade från början om att jag aldrig varit där. Ganska pinsamt att passerat 30 och aldrig varit i en av Europas viktigaste städer. Visst har man läst om det, sett bilder, men aldrig varit där och känt på pulsen. Jag ville dit, för att checka av listan liksom, precis som jag vill till Venedig, Barcelona, NY, Hawaii, Rom, Auswitch.  Jag, sonen och mormor åkte dit på fredags morgonen.  För första gången fick jag testa Ryan Air. Jag hade blivit varnad, hotad och fullkomligt livrädd för detta flygblag, men mormor ville verkligen åka med dem, så det gjorde vi. Förutom att det var fel färg på övre delen av stolen samt skåpen så var det helt okey. Lite högt ljud bara. Stora N var i början väldigt exalterad och tyckte att det var super coolt. Mot slutet grät han av smärta, att stiga ner med planet orsakade öronvärk av guds nåde! Stackarn! 

Något jag märkte redan första dagen är att åka buss i London passar inte en person som mej, så jag insisterade direkt att vi skulle ta tunnelbanan överallt. Min plan var inte helt genomförbar, men I LOVE  THE SUBWAY! Vi bodde i en förort längst norrut i London man kan komma, hemma hos mormors syster. 

Stora N gick helt in för sin fotografering!

Första dagen såg vi alla turistattraktioner, åt vedervärdig mat, åt fantastisk mat, gick på bio och levde London. En helt magnefik dag! Jag blev kär i stan. Dagen efter kände jag mej hemma i stan och tog bussen själv med Stora N till tunnelbanan, tog tunnelbanan in till stan, bussen till Madame Tussaud. Upptäckte att kön var tre timma, gick till Hamleys, tog tunnelbanan till Picadelly och strosade på den plats vi förälskat oss mest i. Jag kände mej hemma och samtidigt helt tagen över all vänlighet engelsmännen visade oss. Kontrasten mot Pressbyrån hemma i Sverige var helt enorm när vi kom tillbaka. Det var som att få en örfil! London imponerade på mej. Jag är glad att jag fick uppleva det med min son, jag är glad över att det var honom jag åkte dit med och inte någon av tjejerna. London passade oss. På samma sätt som Göteborg passade Lilla N och mej. I fyra dagar spenderade vi all vår tid i Englands huvudstad och det var lagom. Hemresan var lättare än dit resan. Och jag känner bara lycka i bröstet när jag tänker tillbaka på vår lilla tripp. Min första london resa, men absolut inte min sista!

Resor

Packad, nästan klar. En hund ivägskickad. Har bara Pluto kvar här hemma. Han är lite konfyst över att Bobbo är borta, men jag tror han trivs med att vara ensam hund. Barnen är nattade. Stora N kan inte somna. Jag har precis avslutat pannkaksstekningen. Det är mörkt och det är tyst i huset. Jag älskar den här tystnaden. Mitt rätta element. Altandörren står på glänt, regnet strilar sakta ner, ute blåser höstlöven omkring. Stilla. Frid.

Alltid när Marcelo ska resa bort kan jag inte byta sängkläder. Jag måste vänta med det tills han kan komma hem och sätta sin lukt på vår säng. I grund och botten ligger rädslan över att han inte ska komma hem, och då vill jag inte ligga på lakan där han inte varit. Nu är det jag som ska resa. Han som ska vara hemma. Undra hur han tänker? Har han några nojjor som vi inte direkt pratar om? Vi har varit tillsammans så länge, ändå upptäcker vi så många nya saker hos varandra hela tiden. Nya saker. Nya passioner, nya vanor. Det känns inte som om han och jag tillbringat 22år tillsammans. Allt känns fortfarande nytt och spännande men samtidigt så otroligt stabilt och hemtamt. Jag är nöjd över att marken inte rockar under mej när jag går, men att det väntar nåt nytt i horisonten. Jag vill ha trygghet. Jag vill ha stabilitet. Han ger mej det. Och passion. På nåt sätt ställs allt på sin spets när någon ska resa iväg. Tänk om???? Tänk om???? Nu ska jag resa bort från mina hundar, från mina barn. Det känns lika märkligt varje gång. Samtidigt är jag stolt över att jag gör det. Jag tar mej tid med varje barn, ensamtid med sin mamma. Viktigt, i min värld. Men oj så svårt avskedet är. Och saknaden när jag är borta är så stor.

I år när jag har rest en del upptäcker jag att jag blivit kräsen på resor. Jag är för snål för att åka bort och inte bli hänförd. Varför ska jag resa bort och få samma sak som jag får här hemma? Kanske är jag bortskämd med vår boplats. Äta god frukost gör jag hemma alltsom oftast. Hotellfrukost är god i tanken men i praktiken???? Nja.... slottsfrukosten i Göteborg där jag var med Jonna och våra tjejer, den blev jag hänförd över, men annars.... nej, jag äter lika gott hemma, om inte godare. Bada..... alltid kul men det gör jag varje dag på sommaren. Då ska det vara i havet på fin sandstrand, det har jag inte hemma! Nu ska jag till en storstad, där har de saker som jag inte har här hemma. Jag åker inte dit för maten, eller för badandet, jag åker dit för alla turistställen! Saker man sett på TV men aldrig på "riktigt". Så på min resa med min son förväntar jag mej att bli hänförd. Och jag förväntar mej komma hem med nya spännande äventyr i bagaget, lustiga möten och lite vackrare i själen. Då får Marcelo nya sidor att upptäcka hos mej, och så håller vi kärleken stekhet ett tag till.

Ett inlägg

Jag vet att jag skriver alltför sällan. Förr blev det flera inlägg om dagen men nu blir det några i veckan. Jag är mycket tröttare nu för tiden. Dels jobbar jag ju heltid och det tar några timmar mer varje dag, vilket gör att internet tiden är mycket mer begränsad, och dels är jag så mycket tröttare på kvällarna. Å andra sidan är jag piggare på dagarna och orkar mer utan att få dåndimpen och det är ju positivt. Sen måste jag nog säga att det är tråkigt att inte kunna uppdatera allt spännande man gör med hundarna, för det händer ju inget spännande med dem Att gå sköna promenader resulterar ju inte direkt i intressanta inlägg.... Positivt är väl att Pluto tycks palla för lite mer belastning. Utmanar lite då och då men han får tillfälligt ont men är som vanligt dagen efter. Och det känns ju som ett litet steg i träsket. Sista veckan har det varit mentalt tufft för mej och jag har gråtit flera gånger i mitt arbete att få Lilla N att acceptera att jag ska åka iväg. Hon vill ingenting, bara vara med sin mamma. På väg att vara halvhysterisk har hon nästan fått mej att avboka allting, men det är klart att jag inte kan göra. Det här är ju min och sonens resa. Han är lik viktig som henne. Men den mentala påfrestningen har gjort att den lilla ork som finns kvar har ägnats åt familjen som fått stå i skymundan för vår lilla mini älskling. Så kan det vara ibland här i livet och så är det just nu för mej.

Vår dag idag

Jag i morse, trött, trött, trött

Jag är en höstmänniska. Jag älskar hösten med dess friska luft, varma dagar, fuktigheten, och den lite svagare solen. Så då kan ni gissa att jag har trivts idag. 

Bobbo ville inte i vattnet, men Pluto njöt av att
inte vara kopplad och sprang rakt ut.

Vilken dag! Vilken helg vi har haft! Jag har ju känt mej rätt sliten ett tag och jag hade tagit sikte på den här helgen för att vila upp mej och tanka energi. Planen var att umgås lite med vänner, promenera med hundarna, plantera lite på tomten, fixa, vara ute i friska luften och fånga lite sol. Och det är precis det jag har gjort! Ingen stress, bara ta allt i egen takt. Jag har varit ute så mycket jag har velat, slumrat i soffan, umgåtts med folk, och verkligen varit med både mina barn och mina hundar. Äntligen fick jag tid att klippa gräsmattan, det var välbehövligt. Sedan jag var och tittade på fåren så har en plan börjat ta form i mitt huvud ( nej jag ska inte ha några fårskallar) och idag fick jag ungarna att städa ur sin lekstuga, som ett led i mina nya tankebaner.

Lekstugan i bakgrunden och kastahögen
i sopsäcken. Bra jobbat ungar.

 Lekstugan har varit förråd till alla deras uteleksaker de senaste två åren, den har inte alls blivit utnyttjad som koja eller hus. Och jag såg varför. Ingången är så liten att de får krypa in, jag tog tag i saken och sågade upp dörren, och vilken skillnad det blev. Alla grejer där inne delades upp i två högar, en att kasta och en att spara. Spara högen lades på altanen istället. Ungarna tog tag i arbetet med hög entusiasm. Ända sedan vi strippade deras rum på alla saker så är de helt med på idén 

Stora N älskar sitt lego!

att ha så lite prylar som möjligt. Så fort vi rensar så blir de lite lättare till sinnes. Jag vet inte om det är skrämmande eller bra. Förstör jag mina barn? Samtidigt kan jag tycka att vi svämmar över i det prylsamhälle vi lever i. Hela tiden är vi på jakt efter fler saker, mer avancerade prylar, och skönheten att sitta på altan och dricka té och filosofera om livet kommer liksom lite i skymundan. I dag var en prylfri dag för oss..... eller för många av oss. Stora N tog varje chans han kunde att smita in på rummet och leka med sitt lego. Han älskar verkligen sitt lego! 

Idag skötte jag markservicen, bryggde kaffe, lagade mat och bredde mackor till grabbarna i garaget som  jobbade på att börja bygga en övervåning i garaget ( paradoxalt är det i huset vi behöver en övervåning, men lite här och lite där så blir vi nog klara här om 20år!) 
Men han har väntat min kära make, så han är verkligen värd att få ordning på garaget. De sliter än därute, trots att det är becksvart och klockan är över nio på kvällen. Tulpanlökarna vi köpte under stort övervägande förra veckan kom äntligen i jord, nu hoppas jag att jag får lite fina tulpaner i vår. Jag har saknat det varje år. Det var så fint när vi bodde i Karstorp när våren kom och påskliljor och tulpaner blommade. Isabell, trädet, vårt första egenplanterade träd, blev kortklippt och 

Våra första egna morötter.
Små men naggande goda!

morötterna jag sådde försent blev uppdragna. Jisses vad goda de var! Så men goda. Hundarna fick köra ett enklare föremålssök. En sak tappade de bort och ingen av dem hittade den. Så himla enkelt blev det inte tillslut. 
Tjejerna var med och vi tog en promenad upp på berget och sedan genom vår by. Det blev verkligen en så skön helg som jag hade hoppats på. Det kommer inte bli så många såna här helger till nu innan rusket börjar. Det har väl sin charm, men jag behöver få vara ute mycket nu och lapa natur. Jag har mått bra av att vara hemma hela helgen, att Jonna och Edith kom och hälsade på mej, att pappa kom hit, det enda jag gjort var att åka och handla. 

Senare på dagen, mycket piggare och gladare!

Nog var jag väldigt mycket piggare mot slutet av dagen jämfört med början. Ett råd jag kan rekommendera alla! Stanna hemma en helg och njut av utemiljön. Mulla ner händerna i myllan och strosa i naturen. Fantastisk energikälla!

Inte stressa

Jag, stressad? Jo, just nu!

Jag får inte erkänna att jag känner mej stressad. Då nickar folk i omgivningen på huvudet med minen "vad-var-det-jag-sa?" Alltså måste jag hela tiden hålla mej på en rimlig nivå och alltid orka allting, för annars kommer de goda tipsen, de smädande kommentarerna. -Du har för mycket runt omkring dej! är en vanlig diagnos på mej. Jaaa.... jag har mycket runt mej. Men jag är också nöjd med det. Jag är heller inte rädd att dra lite i nödbromsen när jag känner att det blir tufft. För även jag känner faktiskt så ibland. Och det kan jag känna även om det inte är för mycket runt omkring mej. Jag bara hanterar det lite olika från de flesta jag känner. Jag är väldigt stresskänslig och det märks snabbt på mej när det blir lite mycket. Då saktar jag in tempot, tar det lugnare och när stressen lagt sej kan jag vara som vanligt igen. Grejen är den att jag inte blir stressad av det vi gör, det är mina tankar som stressar mej. Just nu lider jag av stress. Jag försöker cleara kalendern. Jag försöker dra ner på allt jag ska hinna. Och jag resonerar att det jag inte hinner, det blir gjort en annan dag. Tillexempel har jag inte hunnit skriva omdömen på niorna på ena skolan på jobbet. Det var sista dagen idag. Men jag hinner skriva de sista 15 personerna i morgon. Och jag väljer att försöka se att jag faktiskt hann med 48 elever på bara några timmar. Och visst lyckas jag med det. Men så när jag sitter i bilen så kommer det upp. Whoppsss, 15 personer, måste hinna i morgon, undra om jag hinner det innan lunch, när tror jag att de börjar dra ut omdömena till eleverna, just det på fredag är det personalfesten, jag ska vara borta en hel kväll, jag har möte i kväll, Lilla N kommer aldrig gå med på att jag är borta en kväll till, jag var ju faktiskt på universitetet igår, undra om jag hinner plugga en stund ikväll, 15 personer, undra hur lång tid det kommer ta, sen har jag runt 30 personer till att skriva omdömen på, just det jag har inte rättat proven, gahhh, rätta tar så lång tid, sedan måste jag mejla föräldrarna om samtalstider, undra om Pluto är mindre halt nu i kväll än han var i morse när han vilat lite, kanske skulle jag träna lite sök med hundarna. Bara enkla sökslag vid sjön, så de får tänka lite, Lilla N kommer döda mej om jag är borta på fredag, undra hur dags mötet var ikväll, var skulle vi vara...sluta tänk nu, du blir stressad!
I verkliga livet sitter jag still och gör ingenting, men tankarna jagar upp mej. Idag valde jag att starta en lektion tio minuter för sent, jag valde att frångå planeringen för att jag behövde sitta still och glo i en vägg. Så då gjorde jag det. Lektionen blev riktigt lyckad. En elev var helt lyrisk över vad han hade lärt sej, mycket mer än vad han gör i klassrummet. Han behöver röra kroppen för att lära sej helt enkelt. Men visst hade jag kunnat startat i tid, rivit av en lektion, gjort det vi skulle ha gjort, men då hade den stressade känslan inte dämpats och jag hade varit helt slut när jag kom hem. Nu blev jag lugn och eleverna fick repetera. Och det behövde de! Jag behövde det. Så jag blir också stressad. Men det betyder inte att jag har för mycket runt mej! Det betyder att jag behöver prioritera om. Och det gör jag hela tiden!

Samtidigt har jag väldigt låg förståelse för föräldrar som blir stressade över småsaker. Elle vardagliga saker. Jag träffade en mamma som flippade ur häromdagen. -Fråga mej inte!!!! skrek hon. Okey tänkte jag. Jag har inte en aning om vad hon haft för morgonen så jag tänkte att jag vänder mej till någon annan. Då kom hennes förklaring:
-Jag har varit ensam i en vecka med barnen nu, min man har varit bortrest och det är fullständig kaos.
Jaha tänker jag, fullständigt kaos.  Har man skaffat två barn så ska man väl kunna ta hand om två barn? De har inga aktiviteter. Det är matlagning, hushållsgöra, jobb och dagis..... Jag förundras över de personer som måste ringa mamma när de har tvättstugan, för att de inte kan ta hand om sina barn samtidigt. Jag förstår mej inte på det där. Har ganska liten tolerans mot det också. Skaffa inte två barn då, skaffa en hund eller en katt? Eller stanna vid ett barn om det är så svårt att få ihop vardagen. Insikten kan ju inte hoppa på en när man har flera ungar att; oj då vad jag inte fixar att ta hand om mina barn själv för att min partner jobbar. Det måste man väl ha märkt innan? Vad skulle hända om ni separerade, eller någon av er dog? Skaffa barnflicka som skjutsa till dagis? Jag kände rätt mycket fördomar hoppa ur mej efter vårt samtal. Jag försökte lämna konversationen vid tröskeln, men jag har tagit med mej den hem i två dagar och märker att jag stör mej på den. Sen stör jag mej på att jag stör mej på vårt samtal. Jag brukar inte fördöma så lätt, varför gör jag det nu? Kanske för att jag känner mej stressad?