Fix

Uj uj vilken helg! Nu är i allafall datorn inkopplad (bredvid sängen) 2kalas avklarade, jag har blivit gudmor, huset har skalats ur, fläkten installerats. Det är damm, damm, damm överallt! Vi har träffat Ulrik Munter, köpt ny TV och haft en fotosession med mina tjejer!


Mer om allt senare. För jisses vad trött jag är!

Tung dag

Det har varit en tung dag idag. Egentligen vet jag inte varför. Det började bra, jag var utsövd kom pigg till jobbet men sen blev det väldigt, väldigt tungt. Och jag vet inte varför. Det var inga jobbiga lektioner. Inga bråk, inga taskiga kollegor. Allt var liksom bra. Men jag blev tung i kroppen, en aning stressad och sen gick det utför.  Jag som inte kan rita satt och klottrade på dagordningen under halva kommunfullmäktigemötet. Det brukar jag inte göra. Istället gillar jag att vara där. Det är en rätt trevlig tillställning. Men idag - seg- jag. Nu är klockan över 22.00. I morgon klockan 7 ringer det på dörren. Tills dess måste jag få bort datorn och trasslet med sladdar bakom TV:n. Lite missnöjd är jag att Marcelo och Patte inte har läst det under de timmar de varit hemma.....men de sover nu så jag har ingen att gnälla på..... Nej bäst att ta itu med eländet. I morgon rivs halva innanmätet på huset upp. Och jag behöver sova!

I dag satt vi på altanen. Vi munhöggs. Mobbade varandra. Ju längre in i attackerna vi kom, destå mer lös våra ögon. Vi garvade åt hans skinn som lossnar på fötterna, åt min annalkande mustasch, vi letade pormaskar och kallade varandra för lata. Solen sken. Jag sa att han var tjock. Han sa att det var mitt fel eftersom han åt min mat. Jag ville dra i hans vita strån i skägget, han skyllde på att det var jag som gjorde honom gråhårig. Han hintade om giftemål, jag kontrade med att jag skulle svara nej. Så kramades vi. Vi pussades. Barnen och kompisar lekte inne i vardagsrummet. Det var ganska tyst. Hundarna låg och lapade sol på altanen. Vi njöt av värmen. Han gnällde över att jag var blek, jag kontrade att jag snart skulle vara brunare än honom. Då log han brett och smackade gillande. Vi pratade midsommar, jag anklagade honom för att vara mer påstridig än mej, han protesterade högljudd. Sedan satt vi länge och tittade förnöjt på varandra. Vi har saknat det här båda två. Ingen av oss ville bryta stunden. Det var mysigt. Mysigt och kärleksfullt. Intimt.


Vårt förhållande är så puttinuttigt mestadels av tiden. Vi rings vid flera gånger om dagen och berättar hur mycket vi saknar varandra. Vi pratar mer om sånt att vi ibland glömmer att meddela varandra om logistiken i FAMILJEN AB. Men vad spelar det för roll? Vi har det bra, jag och han. Om vi då missar att meddela varandra om att den andre ska jobba i helgen eller att jag blir hemma när jag borde åka så spelar det inte så stor roll. Vi karmas och pussas. Så just de här stunderna där vi mobbar varandra, spelar lite coola är rätt sköna. Och visst kanske man kan förfasas över våra ord. Men ljuset i hans ögon när han ser på mej förtar udden. Kärleken som strömmar från hans beröring får orden att låta som kärlekshyllningar. Jag är lyckligt lottad som får vara med en man som får mej att känna mej speciell och utvald. Jag är lyckligt lottad som blir älskad och omhändertagen av en man som jag älskar tillbaka mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Lyckad träning

Idag gick träningen så där himmelens bra!  (förutom en fläskläpp jag fick av Pluto när han skulle pussas). I dag rullade allt bara på. Pluto var uppspelt och tyckte allt var roligt. Han gjorde sitt bästa och då kommer vi så långt. Vi körde igenom vårt klass 2nummer, vi körde igenom nästan hela lydnads 1:an och jag tränade sug på hinder i agility.  Han flämtade när vi var klara. Mungiporna var uppdragna i han karakteristiska grin och han hade slutat galoppera och travade istället. När vi kom hem slängde han sej i sin säng och rörde inte en fena förens klockan 2 på natten. Även då såg han han ut att le.


Jag tycker det är så underbart med Pluto, han kan vara sofffpotatis, men har heller inga problem att träna 1½timme. Han tycker om sin säng men hänger utan bekymmer på när långpromenader i väntar, oavsett väder. Och visst händer det att träning går åt skogen, men alltsom oftast gör han sitt bästa, ger allt i allting. Han kastar sej orädd ut i alla moment och ger sej inte förens han verkligen försökt lista ut vad som förväntas av honom. Sköter jag mina kort rätt kommer vi ha chans att gå lite långt han och jag. Men det ligger på mej att jag tränar rätt!



 I dag under träningen upptäckte jag att det är mycket upprepningar i programmet. Det får jag försöka ändra på. Däremot fixar han allt som behövs, inklusive pussen på slutet som han varit lite för blyg för att ge förut. I lydnaden har han börjat fatta fotgåendet. Jag har börjat kunna gå längre sträckor och han stannar kvar i fot. Nu fixar han även vändningar utan att sticka i väg med rumpan, som han gjort förut. I inkallningen kan han nu sätta sej fot efter den långa transportsträckan, även om det fortfarande är lite för snett, men det kommer! I agility är han fortfarande väldig lång efter några hinder, vilket gör honom väldigt känslig för hinderavstånd. Men han har börjat söka hinder, inte bara ta det första bästa och sedan leta efter belöning. Svårast har han för däcket och slalom. Men idag nötte vi däck ganska länge. Och det går bra om han inte har för många hinder före. Tror ni det går att säga åt domarna att sätta däcket som hinder 2 i banan? Men vi fortsätter nöta. Många disk lär det bli i sommar. Men huvudsaken är att vi har roligt!


Efter en träning som den här är det fantastiskt att åka hem. Jag känner mej glad och hoppfull i hela kroppen! Bobbo däremot fick stanna hemma för att vila bakben. Han får springa lös på tomten, men annars är det total vila för honom som gäller nu till slutet av veckan. Förhoppningsvis mår han bra i benet då. Och så kan vi börja sätta programmet för hans debut i klass 2, som är betydligt mer komplicerat än Plutos.... hur sjutton ska jag komma i håg allt?

Vattenskada

I veckan kommer de och ska bryta upp nästan alla golv samt de flesta inneväggarna. Vi måste ta bort det mesta, inklusive datorn jag skriver på nu. Var ska vi göra av allt? 

Barnens rum i pågående.

Värst är ungarnas rum. Så just nu håller vi på att rensa och försöka få upp så mycket som möjligt på övervåningen. Tack för att vi har golv däruppe nu!!!! Lillfisen stör mest och gör alla galna så hon har arrests i soffan, de andra två håller precis på att ta hand om de sista sakerna på golvet. Sängarna, bokhyllan och  hyllan får vara kvar i rummet, allt annat är bortplockat. 

Leksaker som ska ges bort.

En hel del leksaker har fått gå till de sällan skådade jaktmarkerna och en hög är sparad för lilla Alma, Lina och Milou.  Barnen har själva tagit ansvar för vad som ska går vart.

Jag ser inte framemot de kommande veckorna, ändå längtar jag efter att de ska sätta fart. För i sommar vill jag ha ett helt hus igen. Inte dra ut på eländet hur länge som helst! 

Mirakelbäbis

Han ligger ihopkurad som en liten boll i pappas knä. Den långa luggen hänger ner i ögonen. Munnen trutar lite. Han andas tyst med slutna ögon. Sover tryggt. Vår lille kille, som blivit så stor. Snart 7år. Vår mirakelbäbis. Han som aldrig skulle komma. Han som inte skulle kunna bli till. I dag är han en artig, busig kille med fotboll i hela kroppen, pysslig, snäll och otroligt tjurskallig. Han har varit med en kompis på Busfabriken och McDonalds idag. Han har vänner, han är smart och framåt. Han är allt jag någonsin kunnat önska i en son. Han kommer alltid vara min lilla kille. Jag minns hans födelse och första månader så klart att jag nästan kan känna honom i min famn och känna doften av honom. I dag har vi honom för oss själva. Tjejerna sover borta. Bara jag, Stora N och Marcelo i huset. Ovanligt. Varmt. Kärleksfullt.

Tävling

Jag och Pluto for till tävlingen i Linköping. Det var inomhus sån tur var! Det var dags för Plutos sista chans i klass 1. Tanken är att vi startar i klass 2 nästa gång. Så lite nervöst var det, skulle Pluto få sitt tredje diplompoäng så att han skulle få titeln FD1?

Pluto väntar i bilen

Vår klass var sist den här kvällen och det var rätt skönt faktiskt. Nervositeten stegrades ju närmare vi kom vår klass. Jag tycker det är rätt skönt att titta på de andra ekipagen i klass 2 och 3 innan jag själv ska tävla. Pluto var för första gången super, dunderladdad och pigg sedan han blev sjuk. Så för att han inte skulle stressa igenom hela programmet gick jag ut i skogsdungen och körde föremålssök och markeringar med honom. Sedan körde jag ett lydnadspass och tävlingsprogrammet med honom. Efter en timme upprepade jag samma procedur. Vi har en lugn låt och han stressade som sjutton runt i alla moment. För att få ner honom tog jag in honom i caféet och matade honom. Då slog lugnet ner i honom. ÄNTLIGEN! Så var det dags för oss att gå upp på övervåningen och vänta på vår tur. Jag tog av mej skorna. Vi fick lov att gå in på banan. Pluto satte sej. Jag gick iväg, satte mej i startposition. Musiken började. Pluto kommer till mej, börjar gå i en cirkel runt - allt bra.... men så var det något som luktade! Han avbröt sin rörelse och vädrade mot väggen. Jag fick hjälpa honom runt. Andra varvet hände samma sak! Jag såg hur poängen rasade. Undrade stilla om det var kört nu. Men vi fortsatte och Pluto tog det lugnt och metodiskt, i takt med musiken. Han gick slalom, han kröp men bakkroppen åkte upp lite för mycket, ett tag var jag orolig att han skulle resa sej, men han var kvar. Så upp, jag satt, fick hans tass i handen, men han vägrade sätta sej! Så jag blundade, väste stanna och sprang. Som jag hoppades på att han skulle vara kvar. Så satte jag mej ner och öppnade famnen; startsignalen för Pluto att han ska springa till mej. Till min stora glädje såg jag hur han stod kvar och väntade på signalen! Han kom, vi var lite före i musiken, han satte sej i min famn och programmet var slut. Jag rastade av honom och när jag kom tillbaka kom flera okända personer fram och grattade; vi hade fått diplompoäng, Pluto hade erövrat sin första titel!

En halsduk blev priset

 Vi slutade på en sjätteplats. Men våra poäng räckte, och det var det som var målet för dagen. Tanken är att 1maj starta i klass 2, och då har vi gjort ett program som inte är lika simpelt och "på låtsas" som det här programmet. 
Då får vi också se om Pluto håller för lite högre krav. Det ska bli spännande. Nu är jag en stolt matte till två stycken FD1 hundar. Sen får vi se om vi satsar på att ta diplom i klass 2 eller inte. Nu ska vi njuta av framgången hitintills!

(Vi tävlade och det gick bra)

Tävla inte och tävla

Det blir ingen tävling i morgon för Bobbo. Jag testade att köra lite i förut. Innan träningen stod han på alla fyra benen, efter träning åkte baktassen upp lite igen. Det är bättre att spara på hans kropp, så vi satsar på 1maj istället! Pluto däremot verkar piggare. Och känns han ok i morgon så testar vi att åka.

Uppdatering sjukdom

Pluto är mager som en sticka. Revbenen sticker ut som om han inte hade ätit på en vecka. Han är fortfarande en aning slö. Ligger mest här hemma och lyfter knappt på huvudet när något händer. Men så fort vi går ut är det lite mer studs i stegen. På dagens korta promenad gick han faktiskt framför mej. Bara i den branta uppförsbacken sackade han efter en aning. Sedan gick det bra. Han var pigg och nyfiken, nosade och kissade på flera ställen. Han haltade ingenting. Mystiskt det där..... Jag är mest glad över att han är bättre. Även om jag oroar mej över att han fortfarande är lite slö. Men vem är inte det efter en rejäl magsjuka? Veterinären tyckte vi skulle avvakta, och han hade kanske rätt? Jag har haft mer kontakt med farbror djurdoktor fler gånger under det senaste 1½året jag haft Pluto än vad jag haft innan under de 8år jag bara hade Bobbo.


Bobbos mystiska åkomma där han lyfter på bakbenet är ömsom bättre och ömsom det samma. Han är piggare, vildare och nu händer det att han står försiktigt på benet. Springer och hoppar med det, det gör han, men inte står ordentligt. Jag ska testa att köra lite med honom i morgon. Beroende på hur han reagerar så får vi se hur det blir med tävlingen på torsdag. Kanske bättre att avvakta till 1maj?


Mina perritosar  ( små hundar) verkar må bättre, även om det inte är helt bra. Det glädjer mej. De är mina bäbisar och jag vill att de ska må bra. Jag bara önskar att jag kunde säga att de var helt återställda! Men inte idag. Kanske jag kan säga det i morgon?

Jag blir så förbannad!

Att ha hundar med "farligt" utseende
kräver att man visar respekt mot omgivningen

Två stycken stora hundar som i flockmentalitet har flygit på ett gäng hästar och deras ryttare har skadat och nästan haft ihjäl en av ryttarna! FY FAAN! säger jag. Jag tillhör den sortens hundägare som har mina hundar lösa. Jag tillhör den sortens människor som ofta får instucken kommentarer att alla hundar borde vara kopplade. När människor som tappar kontrollen över sina hundar råkar även jag ut för spott och spe. Mina hundar har aldrig bitit någon. Mina hundar går fot bredvid mej när vi träffar andra människor. Ofta håller jag dem i halsbandet  när vi passerar för att andra ska känna sej mer trygga. En gång har Bobbo med hög svans skällande sprungit ut mot grannens hund när han var ute på tomten. Sedan fick han inte vara lös ute själv på 8månader. Efter det har det inte hänt. Jo hundarna skäller ibland när det kommer hundar, men de lämnar inte tomten. 

Vad jag förstår var det en sån jycke som
gick till attack

Att en hund skadar en annan människa är inte okey. Jag undrar verkligen vad som hände! Jag lider så oerhört med tjejen som blev attackerad. Jag är så grymt impad över den gamle mannen som räddade henne. Hundägaren, hoppas jag, tänker sej för innan han skaffar nästa hund. Det är inte bara hundrasen det hänger på. Kompisen blev attackerad av en labrador. Det handlar även om energin. Man ska inte ha en hund med massor av ennergi om man själv är en soffpotatis, eller bara aktiverar via promenader. Det räcker inte! Att se hundar som något som ska anpassa sej efterägarens liv funkar inte. Som ägare har vi ansvar att anpassa oss efter hundens liv också!

Bara så ni vet.....

.... jag ska bli gudmor!!!! Jag är asa mega stolt att få frågan. Och min blivande guddotter är ju världens sötaste unge, och det är ju inte helt fy skam!!!! För mej är det en ära att få frågan, och det är ett uppdrag jag tar på största allvar.Mina barn jublade över att de blivit gudstorasyskon Så tack snälla Frida och Jaime för att jag får bli gudmor till er fina Alma. Jag är jätte, jätte glad!

Nya recept

Dagens middag:

 Aprikos- och ostfylld kyckling med ugnspotatis, jasmin- och råris, sallad och gurka. Snabbt enkelt och smidigt. Barnen gillade dock inte aprikosen, men efter att den petats bort gick det bra att äta. Nyttigt var det också eftersom det är från den receptbank jag numera hämtar våra middagar ifrån. 


Usch och fy, snart blir det här en matblogg. Bäst jag slutar nu. Men gott var det!

Pluto är sjuk!

Pluto är sjuk.
Han grävde sej in i fodertunnan i går igen. Magen som en tunna. Öm i buken. Spydde några gånger. Bajsade några gånger. Ingen kvällsmat.

I natt har Pluto bajsat högar i hela huset. Han har kräkts och kräkts. När Stora N väckte mej vid tre i natt fyllde jag en bärkasse med bajs och spyor som han lämnat på golven i huset. Efter det fick han springa ut 4 gånger till under natten för att kräkas. I morse var han smal. I morse var han lite trött.


När jag kom hem från jobbet låg en liten slemmig uppstötning på golvet, rött som blod. Pluto var slö och jätte halt. Tog ut hundarna på en promenad. Han hängde knappt med. Två gånger stannade han och var på väg att vända hem. Men jag lockade honom att fortsätta. Han bajsade en liten rackare. Han såg mest ynklig och illa ut. Slutade inte halta. Sprang efter bollen, lite försiktigt. Lunkade tillbaka till mej. Sedan följde han mej långt bakom när vi fortsatte promenaden. Haltandes. Han ville bara hem. Hem till sin säng. Gick raka vägen dit. Lade sej. Rör inte en fena. Hängig. I morgonbittti blir det veterinären......

Nu är oturshöjden nådd

Bill och Bull har flyttat.

Nystädat akvarium. 200liter klart, porlande vatten och ett gäng simmande fiskar. Jag satt länge och tittade igår kväll. Vid ett kom jag till sängen.

Vatten rinner under parketten ut i
hallen

Klockan fem på morgonen vaknar jag av en vansinnig Marcelo. Kvar i akvariumet finns fiskarna och ca 20liter vatten. Resten rinner och sipprar ut över hela huset. Vardagsrummet, väggen till ungarna, ut i hallen, genom köket. Gissa vad jag gjorde kvart över fem i morse..... tömde akvarium. Sedan torka golv. 
Jag slet upp en list och stoppade en del vattenflöde under parketten mellan vardagsrummet och köket. Så ringde jag försäkringsbolaget. Deras spådom: torkfläktar i 3 veckor, bryta upp allt golv, bryta upp väggar, torka och göra om......... Ångest! Så numera har mina fiskar bytt ägare. Jag fick säga hej då till Bill och Bull, hej då till Diamant. Det är andra gången i mitt liv som jag lämnat ifrån mej djur. För herrans många år sedan lämnade jag bort mina nymfparakiter. Sedan har några djur rymt, som Pyrit och en nymfparakit. Hundarna  Frasse och Axton, sköldpaddan Snuttan, min fina, fina kanin Bubba, mitt marsvin, och Kalle, mormors undulat som jag fick ta över, alla mina råttor, de var kvar tills de dog. Nu är jag i ett hushåll med bara två hundar. Det känns konstigt. Men vi skaffar inget mer akvarium. Vi ska försöka överleva den närmaste tiden, jag mår lite illa vid tanken, men tänker samtidigt att det här är bättre, materiella saker går att ersätta. Huvudsaken är att vi har varandra. Fiskarna kommer få det utmärkt hemma hos Annelie. Marcelo blir glad över att vi inte har ett akvarium och jag och barnen får sörja tillsammans. Sedan får vi väl se hur processen med försäkringsbolag, snickare och byggfläktar kommer att gå. Förhoppningsvis har det något gott med sej....... svårt nu bara att se vad!

Osorterade tankar om nära som är borta.

I dag har jag tänkt mycket på de som försvann, de människor som valde en annan väg. Både människor jag har förlorat, som inte finns mer, och människor som en gång fanns mej nära men som jag inte delar min tid med längre.

En dag tar livet slut och jag undrar om jag innan dess kommer att återförenas med mina kusiner som en gång stod mej nära. Jag undrar om det är nödvändigt? Jag undrar om ångern kommer att slå till? Det känns nu som att återförening aldrig kommer att ske, och jag försöker förlika mej med tanken. Försöker lära mej leva med den insikten. Hur är ett liv utan dem? Jag måste hitta ett sätt. Det är nödvändigt. Och med tiden kommer det att gå. Frågan jag ställde mej idag var; vad händer om de kommer tillbaka? Vad gör jag då? Självklart går ju det inta att svara på. kanske vi hittar varandra igen när vi grånande damer på 73år och vem är jag att veta hur jag tänker då? Men jag försöker komma underfund med om det är värt att inte ha kontakt. Vad händer om en av oss dör? Kommer vi ångra oss då? Eller kommer det vara ok- jag valde det jag valde och jag håller fast vid det? 


Det har gått mer än 10år sedan som jag lämnade min mamma.  Tio år utan kontakt. Det känns inte som så många år sedan. Det har gått tre år sedan sen jag såg henne senast. Då stötte vi på varandra på en promenad. Om hon dör..... när hon dör, kanske vi inte har pratat på många, många år. Kommer jag då ångra att jag inte sökt upp henne? Att mina barn aldrig lärt känna henne? Som det känns nu är svaret ett rungande nej. Nej jag vill inte ha det där i mitt liv. Jag har gått vidare. Jag väljer mitt liv. Min familj. Men mina kusiner då? Hur är det med dem? Kommer vi inte prata mer med varandra? Aldrig sitta och fnittra bakom  varsin kopp te? Inte vända och vrida på livets komplexhet (är det ett ord?)?


Jag har vänner och bekanta som jag tappat kontakten med. Vilka kommer jag, liksom jag gjorde med Igge, ångra att jag inte tog upp kontakten med igen?


Jag oroar mej för att människor jag valt bort ska välja att prata illa om mej,illa på ett sätt jag inte förtjänar. Jag oroar mej för att de som en gång stått mej nära ska vända och vrida på saker som sagts och som gjorts och få dem att betyda någonting de aldrig har betytt. Jag kanske är lite klumpig men jag utgår alltid ifrån att inte göra någon illa. Jag har inga uppsåt att skada någon, även om så händer. I min inre röst försvara jag mej med att de som säger att jag sårar, faktiskt också sårar. De sårar med, alltså felar vi alla.  Jag vill gärna utgå ifrån att vi försöker vårt bästa att vara goda nog. Ändå oroar jag mej för att att mina handlingar och tankar ska ses från ett illa-perspektiv. Då försöker jag argumentera att det spelar ingen roll, vi har inte kontakt längre. Men oron kan jag inte slå ifrån mej. Då försöker jag döva det med att säga att JAG faktiskt inte vill vara med dem nu, för att de behandlat mej på ett mindre bra sätt. Alltså att de sårat mej. Så varför ens ha den här diskussionen? Men oron finns kvar. Och jag vet inte varför jag stannar kvar i känslan. Jag har inte varit så förut. Hur var jag förut? Kanske är det för att det inte rann ut i sanden... kanske är det för att det inte blev ett avslut... kanske är det för att jag inte förstått vad som egentligen hände? Kanske.

Ut i solen!

Barnen ville inte spendera mer tid i sin muntra, pigga mammas sällskap så de valde bort mej under dagen. Då fick jag massor av "egentid". Dvs mer tid att göra många måsten som jag ännu inte hunnit med. Men först så gick jag ner till sjön med min värkande, snörvlande lekamen och hjälpte gubbarna ( förlåt Pelle, du är inte gubbe än) att röja undan sly och vass. Vi planerade att slänga på mer sand på den lilla strandremsan som är kvar och att få upp några krattar på boden så att vi kan dra ett varv när vi ändå badar. Jag pustade och tog glatt varenda liten paus till att prata som jag kunde..... orken är inte på toppen med en infektion i kroppen, det ska gudarna veta. Senaste månaderna har det varit lite livat här ute i byn. Grävmaskinerna har mullrat och det har sprängts berg för fulla muggar. I sin framfart har en ny liten gångväg byggts. Gubbarna visade var den gick. Och jippiii vad glad jag blev. Den gör att jag nu inte behöver gå samma väg två gånger. Nu kommer jag runt hela vägen. Jag ska ta med kameran och fota så småningom, när jag orkar gå så långt. 



  Väl hemma blev det lite lunch innan storstädning av huset påbörjades. Den har fortfarande inte avslutats, men lite ommöblering blev det på kuppen. När jag väl varit lite duktig satte jag mej i solen och njöt. Jag blottade mina bleka ben och vände mitt glåmiga ansikte mot solen. I nästan en halvtimme snörvlade jag ensam på min altan ackompanjerad av hundarnas snarkanden. Som jag har längtat efter solen! 
Lite mellanmål med knäcke, te och fruktsallad fick mej att piggna till så att jag kunde köra lite torrgåning av freestyle numren.Jag har satt hela Plutos klass2 program och skrivit ner de. Den känns ok. Vi ska träna några gånger innan Marcelo får se. Bobbos nummer är mycket mer komplicerat. Där glömmer jag bort mej hela tiden. Bobbo själv får inte träna. Han är ordinerad vila av veterinär. Han visar ingen smärta, men drar upp ena bakbenet så fort han står. Han går på alla fyra, men nåt är konstigt så vila får han göra. Det enda vi testade var om han kunde apportera en hatt, och det kunde 
han. Det är avslutning på programmet. Sedan jämförde jag Bobbo och Plutos anteckningar. Listan på trick som Pluto ska göra är 1/3 av det Bobbo ska göra....... i samma program. Hur blev det så? Nåväl, vi får se om det blir någon start för Bobbo på torsdag. Framtill dess ska jag torrgå programmet många gånger varje dag, så att det sitter. Förhoppningsvis har jag kunnat köra igenom hela programmet med Bobbo innan vi debuterar....

Ny design

Jag vet, det är ändrat i bloggen. Men jag är ingen data expert på nåt sätt. Jag blir utskrattad av alla som kan någonting om datorer. Det jag har märkt är att om jag byter design i bloggen så kan fler kommentera. Ibland får några problem med att skicka sina åsikter, och så vill jag ju inte ha det. Så nu testar jag igen. Sen får vi se hur länge jag har kvar den här looken. Tyck till du med....

Forttfarande förkyld

Nej, nu är jag trött på att vara sjuk! Jag snörvlar i ena sekunden, för att i nästa var helt igenbommad i näsan. Jag är matt och ögonen rinner som på en gammal tant. I dag verkar bli ett bra väder så jag har chans att sätta Bobbos program och att träna Pluto lite. Det är ju inte så roligt när man är dålig, för orken tar slut efter 5sekunder. Men vi börjar med frukost så får vi se sen.

Pluto breakar

Gahhhhhh.... jag är inlåst i ett hus fullt med hormonstinna ungar!!!!!!
Är det tre års trots, sexårs drama och pre pubertet? Hur som helst är de arga, sura, upprörda, förbannade, restsamma för att i nästa sekund förvandlas till små rara änglar som leker, skrattar och kramas. Sedan böjrar en att kommentera... som nu: Stora N har fått en jo-jo. Han försöker lära sej den i ackompanjerad av lillasyster som upprepar - Det är inte bara din jo-jo. Det är allas jo-jo. Den är inte bara din. 
Nu börjar nästa: 
-Har du stökat till här nu igen? Jag har ju sagt till att byxorna ska vara vikta på rad LILLA N det räcker nu hur många gånger ska jag säga till dej att ta kläder ordentligt? ( Mittimellan N öppnade tjejernas gemensamma garderob)
Undra hur lång tid det tar innan alla börjar igen.........Skrik, gråt, arga barn, surighet. HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄLP!

Vi kan väl säga att jag inte har lika bra kläder (skor) som mina barn. Jag blev blöt om fossingarna i går. Nu är jag sjuuuk. Stackars mej! Snörvlar och är matt. Jo, jag känner mej ynklig idag, och förbannar att vi inte kommer iväg på utflykten som vi hade tänkt oss.

( Jag vet att det finns många som har det mycket värre än mej, och dem är det naturligtvis mycket mer synd om. Men lite kan jag väl få tycka synd om mej själv?)

En ny Kottebana

Vi hittade till den mysiga lilla skogsdungen. Vi hittade Kottebanan och ungarna roade sej kungligt. Linbana, klättring, stockar, broar....bättre än Busfabriken! Och gratis! Frisk luft, natur och jättefin omgivning. 
 Här trivdes jag. Hundarna sprang lösa. Ungarna rasade runt. En riktigt mysig stund. Älskar mina barn. Inser att den lilla har blivit stor och är mycket mer kompetent än jag vill erkänna. Nästa gång grillar vi korv. Hit vill vi mer. Rekomenderas! 

Hund kul i kottebanan

Vi var på Kottebanan. Ungarna roade sej kungligt och jag passade på att även utmana hundarna. Det blev balansgång, trappträning, tunnlar och annat. Pluto hade vingligare ben än Bobbo. 
 Så han ramlade av lite hinder och hoppade av några när han inte vågade längre. Bobbo däremot var med på allt. Så olika det kan vara! Men jag tror hundarna hade lika roligt där ute i skogen som jag och ungarna. Det var ett mysigt skogsparti som jag aldrig varit i förut. Och i början var jag orolig att jag inte skulle hitta, men tillsammans med sonen så svängde vi av på rätt väg och kunde husera i den lilla skogsbanan. Pluto behöver utmanas mer. När Bobbo var liten höll vi alltid på att åka rutschkanor, klättra i lekställningar, balansera på stockar och så. Med Pluto har det inte blivit så mycket sånt. Visst en och annan klätterställning har han fått försökt forcera men inte på samma sätt som Bobbo. Så det blir fler turer hit, och nån gång ska även jag utmanas och träna svetten ur mej på banan!


Efter Kottebanan blev det lite agilityträning. Pluto är as kass på däcket och slalom, men en riktig fena på balanshinder! Han har även börjat bli lite mer handlingsintresserad. Det måste bli lite mer agility för honom. Annars kommer det gå urkasst i sommar! Han behöver framförallt bli mer hindersäker. Bobbo fick till sin stora lycka dra två repor över agilityplan innan vi åkte hem. Det märktes att han längtat, men nu är han stel och lite obalanserad i kroppen. Stackars Bobbo, huvudet vill mycket men kroppen är inte med alla gånger....

Träning i regn

Träning i regn gick faktiskt bättre än vad jag trodde med Herr Pluto-boy. Krypet var lite sisådär och av någon anledning har han fått ett dåligt sitt-upp efter liggande.Men det kommer nog med mer träning. Enda problemet vi har med freestyle programmet är att han vill tjuvstarta. Vi får väl se hur han gör nästa vecka. I lydnaden vill han fortfarande inte gå i riktigt fin fot-position efter fem steg utan viker sej som en banan framför mina fötter så hans bakben är i höjd med min höft. Inte så snyggt..... men vi tragglar. Vi fick hur som helst till en bra träningsstund och i morgon är det dags för lydnadskurs med Ingela.


Bobbo som varit helt tilt i huvudet fokuserade och vi känslan var faktiskt att vi kanske satt början på den nya låten. Det blev ett bra flyt till låten som går ganska fort. Jag inser dock att det kommer bli ett problem när han ska gå på bakbenen, för då är han så mycket upp i varv att han bara kastar sej upp och då dunkar ner igen direkt. Nu är det bara fortsättningen som skall till......

Tanketorka

En vecka kvar till tävling och jag har inte en aning om vad jag ska göra för program!!! Jag får panik! Nu har jag testat att byta låtar igen. Ingen inspiration alls. River mitt hår och tycker programmen blir för osammanhängande. Finns inget flyt. Finns ingen röd tråd. Inte i Bobbos program i allafall! Till den förra låten hade jag en början. Sen var det totalstopp. Nu till den nya låten har jag en massa rörelser som inte är lätta att länka ihop, men bara rörelserna i sej är kanske 1minut. Låten är 2 minuter. HJÄÄÄÄLP! Och hur jag än vänder och vrider på det får jag inte till det! Det regnar kopiöst och även om jag kan gå ut och träna, för att träna i regn, så gäller det att jag har en plan. Jag har ingen plan, och planlöst tränade brukar inte ge resultat! Bobbo håller ihop för en gång skull nu när vi tränar inne. Men han är fortfarande alldeles för fokuserad på godis så han hugger mot handen hela tiden och det har han aldrig gjort förut. Så samtidigt försöker jag få bort det beteendet, vilket gör att jag är rätt hård. Det vet jag brukar straffa sej sen, när han inte vill göra någonting alls. Så det är en balansgång det där. Men eftersom han är duktig också överöser jag honom med beröm. Så jag hoppas han hittar motivationen där. 
För Plutos del är det dags att börja repa hans klass 1 nummer. Vi har mest gått igenom hans klass 2 rörelser. Men det är ju 3 veckor kvar innan det är dags för honom att debutera i klass 2. Så en repetition med hans första nummer behövs! När vi gick igenom det utan musik igår mindes han programmet och det gick faktiskt långt över förväntan. Hoppas träningen fortsätter att vara så bra tills tävlingen nästa vecka. 


Åhhh vad gör jag nu? Jag är fast. Vet inte hur jag ska komma vidare. Vet inte ens i vilken riktning jag ska gå. Jag fastnar i samma rörelser hela tiden. Repeterar samma sak. Det gör programmen tråkiga och det ger dåliga poäng. Jag behöver få alla poäng jag kan få för att kunna ta mej vidare. Det är stoooor konkurrens i klass 2, och det räcker att få under 7.5 i en kategori för att det ska bli stopp. Och alla som hejjar på mej ger beröm, men jämfört med de andra i klasserna är jag väldigt lång bak. Jag vet om det. Och jag kommer förändra det med Pluto. Bobbo kommer kravlöst få gå in och ha roligt. Men för att ha roligt krävs det att vi har ett program. Det bästa Bobbo vet är freestyle och agility, så jag vill verkligen låta honom fortsätta med det så länge som möjligt. Nej nu måste jag sätta mej ner med en plan till låten. Annars kommer jag aldrig vidare, eller så byter jag låt igen......

Förra året när vi debuterade i klass1 officiellt så var jag så
här snyg (host host) Vad blir det i år?

Träningsdröm

I fler år än vad jag kan komma ihåg har jag drömt om att få ställa upp i en triathlon. Jag hatar löpning så det är ju ett problem. Men en dag... en dag..... 

Nu på morgonen var jag ute och power-walkade med hundarna både på väg och i terräng, och där ute i skogen, bland ris och berg fick jag impulsen att börja springa!!! Jag såg framför mej att jag faktiskt skulle kunna tycka att det vore roligt. Märklig känsla. Och då kom den där gamla drömmen upp igen. Jag skulle hemskt gärna vilja förverkliga en en dag. Kanske har jag ett mål med min egen träning nu? På vägen finns det många roliga varianter på triahtlon där en simmar, en springer och en cyklar. Kanske något att lura med Andreas och Jenny med på?????

Ger resultat!

Jag är så glad. Jag är verkligen det. Min kropp svarar, jag räknar intag och utgifter. Och summan blir minus. När hände det senast? Samtidigt är jag rädd att bara för att jag berätta så kommer kroppen reagera och återgå till fel system. Under två veckor har jag arbetat med suget, lusten och resultatet är vad kanske vilken normal människa som helst skulle uppnå. Men min kropp är inte som vilken människas som helst. I 20 år har jag kämpat med sjukdomar och obalanser som andra, och knappt jag själv, kan förstå. Jag har varit tröstlös, gråtit, förbannat, pockat, lockat, bönat men inget har hjälpt. Två veckor är kort tid. Bakslagen ligger nära. Men jag har presterat mer på 2 veckor än vad jag gjort de senaste 4åren. Så jag glädjer mej. Jag hurrar. Sakta men säkert har något hänt. Jag har slutat med alla mediciner. Jag har inte hamnat i trötthetskoma. Jag är här. Jag lever. Jag lyssnar till kroppen. Och nu börjar det ge resultat på det jag drömmer mest om. Åh vad jag hoppas att det fortsätter så här!

mat

Jag håller ju på att testa massor av nya spännande recept som trillar in i inboxen. Idag blev det fiskrätt från Ghana. Oj vad god den var! Att kombon apelsin cayenpeppar, kokos, fisk och tomat kunde vara så lyckad! Marcelo tittade dock på maten och vägrade smaka den. Barnen och jag åt desstå mer!

Påskjakt

  Barnen har längtat efter denna dag. Dagen då påskjakten ska starta. Ungarna är alltid så spänna att de håller på att krypa ur skinnet. De fick gömma sej i badrummet för att inte tjuvkika var de heliga påskpåsarna gömdes ute i trädgården. Sedan var det som att släppa lös ett koppel av unghästar på grönbete. De mejade ner allt i sin väg och förjusta rop ekade över grannskapet när de åtråvärda presenterna hittades. Påsk är allt spännande!




   

Själv fick jag en påskpuss