Trött men äter god mat

Nu börjar livet spinna på lite för fort. Jag vill inte hamna i stress-läge igen. Men jag har mycket runt mej som jag skjuter upp. Så nu kommer jag säga nej, nej och åter nej till mycket. Jag klarar inte av att fullfölja alla åtaganden. Helgen ska jag använda till att beta av alla "måsten" som får mej att må dåligt. 


I dag blev det ingen kurs, den var inställd pga spöregn, och jag kände en suck av lättnad när jag hörde det. ILLA! Jag som älskar att gå kurs med Pluto. Det blev heller ingen längre promenad, eller någon träning. När maten var uppäten och undanplockad var klockan över åtta och det var mörkt ute, och barnen väldigt trötta. Så idag struntar jag i alla måsten!!!!!! Så fort pottsorkarna har somnat i sina sängar ska jag gå och sova själv. Jag behöver mer sömn om nätterna. Roligt är det dock fortfarande att få nya recept att laga mat till varje dag. Det är som att öppna en pralin varje dag. Gott är det också. Hittintills har dessa funderinagr kommit:

Varför har jag inte ätit mer selleri i mitt liv?

Vad faan är quinoa? Innehåller det gluten?

Inte visste jag att sesamolja var en sån delikatess!

Äggmaka med kalkon och tomat vilken super kombo!

Jag är lyrisk, och de nya recepten får mej att känna mej lycklig. Jag har ett riktigt bra liv! Det är kul just nu! Tänk vad lite mat kan sätta guld på tillvaron!

Förbannad jävla hundträning

Efter incidenten med maten i magen, kräkas, vara super svullen, svårt att röra sej och vara fullständigt olycklig har nu Pluto kommit igen och var slank, fin, rörlig och villig igen. Så under kvällskvisten började vi träna. Under de kommande månaden har vi ett par starter. Det är debut i lydnads ettan, han ska göra sin sista tävling i freestyle klass 1 och debutera i klass2. Jag tror även att det var i maj han skulle starta i agility. Med andra ord har vi en del att träna. Bobbo ska debutera i klass2 i freestyle och htm så han behöver också tränas.

Så jag tränade.


 När jag kom in var det en intressant diskussion om Ceasar Millan på FB. Ni vet killen som har smala koppel runt hundens hals och får dem att sluta bitas när alla andra gått bet. Jag gillar killen och kunde inte låta bli att lägga mej i. Tilläggas bör att den som startade tråden är en av Sveriges bättre instruktörer, så hon vet vad hon pratar om, dessutom är hon en underbar människa. Och allt hon gjorde var att lägga in om en artikel skriven om Millan. Så ingen skuld på henne. Men inlägget var en av många som jag stött på av "hundkännare", tränare, experter och annat som fullständigt sågar Millan. Jag vet inte vad andra ser som jag inte ser. När jag titatr på programmet, och när jag var i Globen och såg på honom så hör jag:

Motionera din hund. Älska din hund genom att ge den vad HUNDEN behöver, inte vad DU behöver för att trösta dej. Motionera igen. Var tydlig, rak och konsekvent med dina regler. Sluta behandla hunden som om den vore en kelgris. Beröm hunden när den gör rätt, men mata inte på hundens rädslor genom att berömma när hunden gör fel. Hunden har du skaffat och det är ditt ansvar att se till att den får vad den behöver. Och du, motionera en gång till. Slå inte din hund. Slit inte hunden i nacken dag ut och dag in, lär den gå ordentligt i koppel istället. Lär din hund att acceptera omgivningen, det är inte ok att göra utfall. Men slå inte din hund. Klappa om den, kramas, lek tillsammans och det vore toppen om du orkar träna hunden så den får ett jobb.


Sen kan jag tycka att alla de metoder som används i programmet inte är ok. Han använde elhalsband tre gånger för att lära en hund att akta sej för giftormar. De ägare som har tackel, rekommenderas att byta halsband, men han tvingar dem inte. Sen ogillar jag löpbandet han visar för de som inte orkar promenera sina hundar ordentligt. Men jag vet inte om det är så skadligt. Han sätter upp halsbandet högt upp i nacken där de är känsliga ( för övrigt ett råd jag har fått av Anders Hallgren till min förra hund) precis som de gör på många utställningshundar här i vårt land. Det finns säkert fler som jag inte kommer på nu. Men han gör mycket bra också. Som att springa in med hunden som var livrädd för blanka golv. Men springa gick bra och tills slut även att gå in. Tollaren som var rädd för att simma höll han i tills hunden simmade lugnare i hans famn. Han drog aldrig ut hunden i vattnet utan väntade ut hunden och blockerade den från att gå tillbaka när han väl gått en bit. På ett par minuter simmade hunden glatt runt i poolen själv, gick upp på land och hoppade i självmant. En aggressiv hund stoppa han in i flock med massor av hundar och hunden blev så chockad av alla hundar att den satte svansen mellan benen och slutade attackera. Han har i många program tagit med ägarna till lydnadskurser, agility, vallning och sökkurser för att få dem att få upp ögonen för att man kan göra saker med sin hund, förutom att låta dem springa på tomten.

Jag tycker debatten runt honom är alldeles för ensidig. Man behöver inte köpa allt han säger för att gilla helheten. Det andra tycks höra  är
Elhalsband, dominans, kuva hunden, slit nacken i två delar med tunt koppel.
Än så länge har jag dock inte sett någon, eller hört, ge alternativ till det Millan gör. Skulle avra kul att se hur "andra" sidan skulle hantera dessa hundar och framför hundägarna. Som instruktör har man ju träffat på de som gör som de vill, utan att lyckas och utan att ta till sej det man säger. Så det är inte lätt alla gånger.

I dag misslyckades jag med träningen. Pluto gick halvtaskigt, men han försökte och vi kom fram till lösningar, även om det brukar gå bättre. Bobbo blev jag vansinnig på. Han kunde inte det lätta kommandot "framför" som han kunnat i tre års tid. Det slutade med att jag kallade honom dum och avbröt träningen. Jag var för frustrerad för att fortsätta. Jag slog inte, jag skrek inte, jag avbröt och morrade fula ord. Sen kom jag in till diskussionen om Millan. Själv kände jag mej som en dålig matte idag. Vi hundägare gör inte alltid rätt. Även om vi skulle önska det.

Gårdagens Pluto

 

Har ni saknat knasigheterna Pluto hittar på? Nåväl nu kommer det en liten uppdatering i ämnet. Han är ju inte lite galen min virrpanna.

Magen brukar bukta innåt här. Men inte nu. Svullen och full.

 I går kom jag hem och hittade locket på fodertunnan i  vardagsrummet. Fodertunnan som är instängd i tvättstugan. Något som var fullt var Plutos mage. Fullproppad med mat. Han vaggade fram som en överdräktig gris. Man såg verkligen hur han led av sin super uppspända buk. Jag övervägde stort att åka till veterinär. Men ajg avstod efter stoora betänkligheter. I natt bajsade han inne. I dag på eftermiddagen har han kräkts flera gånger. Osmält mat och slem i stora högar. Nu undrar han varför han inte får mat för..... ja, jag undrar???

Min tunna till hund, otymplig och illamående.

Magen är mindre spänd och han har börjat röra mera på sej. Men magen är fortfarande full. Den står ut... Jaa, Pluto, Pluto.

Pratade jobb med Jonna

  I dag pratade jag jobb med Jonna. Jonna är bäst! Hon är på ett jobb hon inte trivs. Hon vill byta. Jag har min dröm hon har sin dröm. Undra om vi skulle kunna förverkliga våra drömmar ihop? Hitta ett koncept som fungerar. Jag är ju på ett jobb jag trivs. Vill gärna stanna kvar, men man vet ju aldrig. Jonna ska få bäbis snart och efter det har jag jobbat ett tag och sedan nåt år till, sen skulle det vara häftigt att förverkliga det vi vill göra. 

 Som person har jag ju svårt att driva igenom saker. Jag behöver en sol som lyser, själv är jag en måne, klarar mej inte utan andras lyskraft. Men när den finns där så kan jag uträtta massor. Jag behöver en sol. Jag behöver en utmaning på rimlig nivå. Jag behöver känna mej kompetent. Jag drömmer om en arbetsplats där hundar och djur har en naturlig plats, där boxningssäcken hänger som en vän i förbifarten, en arbetsplats där mina och kollegornas barn kan komma och mysa efter skolan, i soffan, framför datorn, ett skrivbord med tid för läxorna. Jag vill ha en arbetsplats där polisen tar en fika, där psykologen har en soffa, där skolgrupperna är små, anpassade efter att väcka lusten till lärandet, där åldrarna på barnen inte spelar någon roll utan hur du lär dej är det som får styra. Jag ser framför mej lokaler där föräldrar är välkomna och ger oss tackkort för att vi gjort ett bra jobb och för att vi verkligen har det, där politiker poserar inför tidningarna och berättar om framgångssagor. 

Jag drömmer om ett arbete där knogar slåss blodiga, där tårarna rinner, där barnen hulkar av gråt, en arbetsplats där eleverna kan sova och framförallt känna sej trygga. Idag kändes inte den verkligheten så långt bort. 

Men i ärligheten är det en lång väg att gå, och om sanningen ska fram tror jag inte att jag kommer hamna på den arbetsplatsen. Men drömma är rätt skönt!

Håret

Solen tittar fram, det är oerhört varmt ute.Tyvärr har nattsömnen störts av en skrikande son som haft megaont i örat, så han och jag har sovit bort hela förmiddagen. Han är inne på sin tredje omgång alvedon och sover fortfarande med feber i soffan. Jag har äntligen vaknat och känner inte att jag är i koma. Tjejerna har varit ute en stund, bytt kläder tre gånger, lagt pussel och pysslar nu i sitt rum, med glitterlim (gulp vågar inte gå in och se hur det ser ut), fjädrar, lim, papper, piprensare och annat. De har till sin stora lycka fått fri 

tillgång till den ena pyssellådan. Jag själv välkomnar solen och värmen med att bleka håret.

Min toning i okt. Jag var jättenöjd.

Jag har varit blond så länge jag kan minnas. Från att ha varit vitblond som liten har det sakta mörknat till gyllenblond och sedan har det blivit lite tråkigare och tråkigare färg. Men jag har ändå varit ljus. Jag identifierar mej själv som blond. Men så efter barnens födelse har jag fått jätte tråkigt hår. Det blir fett på ett par timmar, jag tappar hår, det är livlöst och mega trist. Så i sju år har jag fått hjälpt på kvalitéen lite med toningar och bleka slinger. Det är liksom det enda som hjälpt. I oktober gjorde jag återigen en toning i en ganska snygg rödbrunfärg. Och i den trivdes jag jättebra. Men det var en toning och efter en massa tvättar var färgen bara mörk. Men mina blonda tussar kom aldrig tillbaka! Utväxten var till och med mörkare än det jag färgat!!!! Som en desperat har jag hängt mej kvar i en livlina att det ska bli ljusare, men det har inte blivit det. Nu fem månader senare var utväxten jättestor och inte ett blont hårstrå! Inte ens det jag har tonat har blivit ljusare. Det var en toning, det ska tvättas bort, jag var blond innan!!!!!!
HJÄLP!!!!!!!!!!

Det är väl så här jag brukar se ut i skallen,
nån halvblond variant med ljus utväxt.

Så här tråkig mörk
har jag varit sen jan.

Så nu slänger jag i en blekningsprocess i skallen. Jag sitter här och väntar spänt på att få gå in i duschen för att se resultatet. När solen kommer vill jag bli mej själv igen, och jag är blond. Jag kommer fortsätta hävda att jag är blond - egentligen. Och medan jag sitter här och väntar undrar jag hur resultatet kommer se ut, eftersom håret inte längre är naturligt ljust. Kommer jag bli gul och se ut som en vandrande fågelskrämma? Eller kommer färgen ta fläckvis och jag se ut som en sämre variant av gammal pensionär med schakbräde i skalle?
Vi får se, nu är det dags för att hoppa in i duschen. Håll tummarna!

Svullen-normalt?

Femårssprutan...... Man ser märket efter
plåstret.

Röd, svullen och ont. Ska det vara så här?

 Det ringde från dagis igen idag. Mittimellan N dålig igen! I går åkte vi hem med feber och jag lämnade lektionen till en vikarie. Men under kvällen mådde hon bra igen. Femårssprutan lämnade en rodnad, ont i armen och feber. Helt normalt, kanske? Nåväl, idag, efter bara tre timmar på dagis var det dags igen. Hon grät och hade ont i örat(???). Jag chansade och åkte och hämtade henne, gav henne Alvedon och åkte tillbaka till jobbet. 

På jobbet väntade lektioner i spanska och engelska.
Mittimellan N tyckte mitt jobb var toppen!

Där satt vi tillsammans i soffan och myste till tabletten började värka ordentligt. Och värken i örat försvann. Sedan var hon med mej på en lektion på eftermiddagen, pigg och glad. Niorna satt mest och log mot henne. Men visst hade hon en lugnande verkan på gruppen! Nu på kvällen gnällde hon igen på armen. Den är helt röd och svullen. Plåstret vi satte på i sympati i går kväll har lämnat märken på armen, för att den svullnat så mycket. Är det verkligen normalt????

Supermorsan

Piffig morsa...ehh nej inte i detta hus!

 Bakar bröd, gör en chokladkaka och lagar mat sedan jag har fått gå hem och vabba.  Akvariet rengjort, grovstädat huset och kramats med barnen har jag sysslat med de senaste timmarna, det är ju nästan som om jag skulle framstå som en sån där supermorsa. En sån där som man läser om som fixar allt med piffat hår och snygga kläder samtidigt som de engagerar sej i välgörenhet och allsköns andra aktiviteter. Men som den fina fasaden skulle krackelera i detta hus! Fina kläder och piffigt hår existerar inte på den här mamman. 

Trazan funkar än! TV är ett bra hjälpmedel.

Och det där med bakandet..... det gör jag själv medan jag sysselsatt barnen med Trazan och Barnarne. That´s right. TV:n är barnvakt i dag medan jag fixar. Trots att jag borde sitta och gulla med mitt febriga barn... men nej jag gör annat. Vilken supermorsa....not! Då och då dyker ett barn upp i köket med en önskan att få hjälpa till. Resolut kör jag ut dem med en puss på pannan och löfte om "nästa gång". Men jag skulle ju kunnat blogga om hur bra och duktig jag är eftersom jag är så engagerad, mulitaskande och väldoftande. I stället tar jag min hund och åker och tränar i samma ögonblick Marcelo dyker in näsan i huset. Hundträning är också viktigt!!!!!

Måndagskåseri

När jag var liten fick jag ibland hänga på till Palace för att äta kycklingklubba i korg tillsammans med pomme, när mamma och hennes vänner ville ta en öl eller fem. Idag var jag på Harry´s med mina ungar. Men inte i syfte att ta en öl eller två ( bläää, vad äckligt!). Istället var det barnen som var bjudna på galej av deras kompis Leo. Så för dagen öppnade Harry´s portarna för ett helt gäng galna sjuåringar och några mindre syskon som fick röjaloss på dansgolvet. Det bjöds på brottning, hjulningar, jaga-lekar, slita-armen-ur-led-aktiviteter och tillslut var det svettiga men lyckliga barn som troppade ur utestället vid sju tiden. Jag roade mej med att umgås med Violetta, Maria och Sussie. Och det som slog mej när jag satt där och pratade var att jag faktiskt saknade dem i mitt liv. Jag har riktigt roligt med dem! Varför prioriterar jag inte dem mer? Jag blev lite arg på mej själv. Jag vill ju mer! Lite löst pratade vi om grillkvällar i sommar, en tjejkväll och fika med barn.  Vi har alla barn i samma åldrar så varför får vi inte ihop det? Det är så dumt. Men när jag åkte därifrån bestämde jag med mej själv att faktiskt fixa en date i en inte alltför låg framtid. Speciellt med Violetta. Fina, fina Violetta. Jag har så många fina människor runt mej i världen, varför hänger jag då upp så mycket tankar på två som inte vill mej väl? Fokusera om, fokusera rätt skulle jag vilja säga till mej själv. 


Nu är kvällen här och jag ska försöka att inte stressa över att jag har en muntlig examination i morgon som jag inte ens börjat förbereda, att jag har tre måsten som jag skjutit upp i en månad och nu börjar bli akut att åtgärda. Att jag lovat att träna rutan med Pluto till onsdag, och inte har testat det en enda gång, vilket jag måste erkänna för instruktören om två dagar, och att jag ligger efter med tre kapitel i på universitet, när ska jag ah tid att fixa det? I stället ska jag kolla vad Kvällsöppet tänkte banka på oss om hundars uppfostran innan jag läser klart boken om Natascha som blev kidnappad som 10-åring och lyckades rymma 8 år senare i Österrike. Och så ska jag ligga en stund och vara glad över att jag haft en riktigt, riktigt trevlig dag!

Semester

   

Vi är panka. No money. Kontona ekar tomma. Så vad gör man då i sommar? Tanken var en tripp till Holland. En resa till Barcelona och en tjejtur till Estland. Blir nog inget med det. Ho ho ho ho---ho ho ho ho... ja det ekar.... pengarna räcker inte. Trappen ska på plats, avloppet betalas, jord lassas hit, det ska fixas en fasad på garaget och gärna lite el och väggar på övervåningen...... Så semestern ser lite..... mindre påkostad ut.

Vår sjö går inte av för hackor på sommaren!

 Tur att vi bor så bra som vi gör! Med sjön runt knuten, skogen tvärs över vägen och en stor egen tomt där vi kan njuta av sommarvärmen tillsammans och kosta på oss hur många besök i 

Djurparken är nära

djurparken som helst! Många helger kommer vi såklart åka runt och tävla i Stockholmstrakten, runt om i Östergötland och här hemma på hemmaplan. Jag har just nu börjat föra in allt i almanackan för att inte dubbelboka mej eller nån annan i familjen. Och lite semester blir det för oss.


 Vi kommer fara runt på olika evenemang, temaparker och bo i lite olika städer under vår resa. Men det blir en svensk sommar i år. För ungarna spelar det ju inte så stor roll. De tycker om att ha roligt och det brukar ju vi ha i vår familj. Än så länge har de mest sett Öland, Västervik, Stockholm, Halmstad och kommunerna runt där vi bor,  i vårt avlånga land.Vi ska ändra lite på det i år, vigda vyerna lite. Det ska bli roligt, men det jag ser mest framemot är att Marcelo ska ta en längre semester i år än vad han gjort på massor av år. Vi ska tillbringa flera veckor i sträck med varandra. Varje dag tillsammans. Det ser jag fram emot!

Drömmar om musik

 -Mamma, jag vill spela fiol och sjunga, säger äldsta dottern om sitt blivande karriärsval.

-Och jag vill spela trummor, säger yngsta dottern.

Inne i mitt huvud ser jag många år av oljud i vår lugna miljö där dunka-dunka i otakt ackompanjeras av gnisslanade fiolljud.

-Åh vad roligt, det är klart ni ska, säger jag och ler konstlat.

I fredags fick jag turen att vara med mina tjejer på jobbet (läs dagis). Där var det melodifestival och nu fick flickorna chansen att leva ut sina drömmar om att stå på scenen. Stora tjejen var bakgrunds dansare till Sean Banan, sjöng Loreens låt och spelade gitarr och sjöng till Top Cat´s. Lilla tjejen nöjde sej med att spela gitarr. Och visst var det kul att se hur de spexade på scen, även om Mittimellan N  kom igång ordentligt efter sitt första nummer. Hon var dessutom så avancerad att hon valt olika kläder till olika framträdande ( vilket i sej skapade viss osämja på morgonen när hon skulle ha gula trekvarts byxor på sej under en svinkall morgon). Så för en dag fick de leva ut sina rockstjärnedrömmar, mina underbara töser.

Gravida Milla o Jossan rockar loss

Andra som också tydligt drömmer tillbaka till en förlorad möjlighet till stjärnstatus och ett liv på scenen var personalen. De två gravida brudarna rockade fetast!!!! De gav järnet, satte egen prägel på texterna och dansade så scengolvet gungade. Frågan var om det inte var morgonens bästa nummer! Dead by April fick också var med på ett hörn. Och tjejerna skapade stor uppmärksamhet från barnen när de kom svartsminkade med mörka kläder. Jag skrattade så tårarna rann. De var helt 

underbara!

 

Mina flickor tittar på de olika numren tillsammans med
sina kamrater.

Jag är säker på att många förskolor jobbar på jättebra med sina barn. Men jag är jätteglad att jag har den förskola jag har. Stundom har det varit rörigt, speciellt med sonen ( men säg när det inte är rörigt runt honom!) men när personalgruppen fungerar så har de bra pedagogiska lärstunder, de bjuder upp till många roliga upplevelser som barnen pratar om i flera år, de får ta del av ett stort kulturutbud med teatrar, körupplevelser i kyrkan, bio och annat. Föräldrar kommer med polisbilar och stora filmdukar och bjuder på utomhusbio på gården. Avdelningarna går ut i skogen varje vecka, går till biblioteket och tar med barnen och handlar i affären. Personalen  handskas med konflikter på ett oerhört moget och pedagogiskt sätt och uppmuntrar alltid alla ungar till att utmana sej själva. Utöver det bjuder de ofta upp till show på själva förskolan i form av olika fester med färgtema, olika landsteman och som i fredags - melodifestival. 

Pluto 2 år!

 I dag fyller min lilla kille 2år.  Det går inte säga att han är liten längre. Varken i ålder, sinne eller storlek. Shit vad stor han börjar se ut bredvid Bobbo. Annat var det för 1½år sedan när jag hämtade honom! I dag är han lite ärrad i ansiktet efter senaste slagsmålet. Efter ett hårt pass i på bruksan var han lite mör i kroppen. Mätt i magen efter alla godsaker och lycklig över sina leksaker. Jag tror han haft en bra dag. Även om vi inte har så många vänner som vi umgås med som är kompisar till just Pluto så har han fått gjort det han älskar mest. Träna, träna och varit med familjen. 





Han har utvecklats så mycket min sorgsna vän. I början fick jag alltid kommentarer om att han såg så olycklig ut, och det gjorde han. Men sakta och säkert har det där sorgsna draget minskat i hans skrynkliga ansikte. Han ser mer glad ut nu, hans svans slår oftare i överförtjusande glädje än förr och han litar så oändligt mycket mer på oss människor än vad han gjorde då. Nu har vi kommit igång och tränar lydnad för instruktör varje vecka. Vi åker iväg för att träna agility och freestylen filas det på flera gånger i veckan. Vi strövar fritt i skogen, promenerar på vägarna runt byn går en sväng i stan. Han hoppar fortfarande i väg när något oväntat händer och han vill inte gärna komma när han gjort fel. Men även det börjar bli bättre. Han klarar av större utmaningar och ger sej inte när det blir fel. Han prövar igen och igen, utan att bli ledsen. Man ser hur han tänker. Han fattar inte jätte snabbt, men han vill göra rätt och hans energi sinar inte. 


Jag tycker att det är jätte jobbigt att grabbarna inte kommer överens. Men jag ångrar inte att jag tog mej ann Pluto. Han är precis så som jag vill att en hund ska vara: snäll, energifull, rolig att träna, en bra kamrat, han har humor, är komisk. 

Så grattis Pluto på din 2års dag. Jag är stolt att vara din matte. Och jag ser framemot att utvecklas ihop med dej!

Tack för...

Tack för att jag har full tvättkorg jämt och ständigt - det betyder att jag bor med en familj. 

Tack för att jag hittar legobitar i soffan, små strumpor i köket och dockor i sängen - det betyder att jag har fått mina efterlängtade barn.

Tack för att klockan ringer på morgonen - det betyder att jag har ett jobb att gå till.

Tack för jag har svårt att sova på nätterna för allt oljud - det betyder att Marcelo fortfarande är min, han snarkar bredvid mej

Tack för telefonen ringer när jag inte har tid - det betyder att jag har vänner som vill prata med mej.

Tack för att golven smutsas ner lika fort som jag svabbar - det betyder att mina älskade hundar har friheten att springa ut och in som de vill men väljer att stanna hos mej.

Lördag

Huset en röra. Kylskåpet ganska tomt. Kallt ute. Lekande barn pysslar på golvet. Tjock TV;n står på med Trazan och Banarne. Jag har lovat pannkakor till frukost. Sugen på agilityträning. Akvariumet är prio ett idag, måste städas. Skulle vara skönt att duscha. Orkar jag? Marcelo jobbar. Har en del måsten som hänger över mej. Ska jag göra det idag? Ingen snö. Islossning på sjön. Hostande barn. Skön känsla i kroppen, har hunnit mycket på jobbet i veckan. Mysig lördag. Jag har min familj. Har så många valmöjligheter. Är så glad att jag är jag.

Min resa till Romme

Jobbet bjöd upp mej, all personal och eleverna på skolan till Romme. När jag hörde om resan för första gången blandade jag faktiskt ihop det med Roma, som ju ligger på Gotland. Jag tänkte att vad trevligt att få åka till Gotland med alla elever. Men så var inte fallet. Istället var det skidpjäxor och after ski som väntade uppe i Borlänge. Först av allt måste jag säga att jag var djupt imponerad över hur duktiga eleverna var i backen! Några kunde inte snöra på sej pjäxorna själva när vi anlände upp vid nio på morgonen. 

Men på eftermiddagen åkte de helt själva i de stora backarna! Och för det andra nej, jag åkte inte. Jag har testat Yxbackens barnbacke, och höjden skrämde skiten ur mej! Jag och några till stod och tog hand om blessyrer, vaktade värdesaker, hejade och fotade. På torsdageftermiddagen åkte eleverna hem och vi i personalen möttes upp för mat och trevligt samkväm. Till fredagen var det flera som blev sjuka, däribland jag. Hela tiden fick jag rapporter hemifrån om magsjuka, influensa och om rymmande hundar. Jag föredrog att vara där jag var. För första gången på 100 år drack jag cider, avec efter maten och lite skumpa. Vi skrattade och hade det trevligt ända fram till söndagen. Jag mådde ännu sämre på lördagen, men middagen vi bjöds på i toppstugan var helt magnefik. Så det toppade det mesta! 

 

Vi hade schlagertävling mellan rummen, och vårt rum vann ganska överlägset, men med en chef som inte vågade döma till någons favör sjabblades vår seger bort ( som var en hamburgerlunch dagen efter)......MORR! Men lunchen fick vi ändå. Tack för det Börje! Som så många gånger förr satt jag med mina kollegor och skrattade så magmusklerna värkte. Det slog mej flera gånger att jag upplever saker med mitt arbete som jag inte gjort sen jag var tonåring. Saker jag saknat att uppleva igen. Det är sån värme bland oss. Jag uppskattar det. Min resa till Romme var väldigt härlig och mysig. Dit vill jag ta min familj också. Kanske jag törs åka då, utan prestationskrav från alla duktiga, kompetenta från jobbet som står och glor. Gulp!

Buske under armen

Alla vi i personalen reagerade när vi såg den orakade armhålan i mellon i lördags. Jag tror någon fällde en kommentar, men efter det var det inte nån som sa nåt. Vad är det liksom att kommentera? Alla är vi väl dåliga på att raka oss då och då. En del väljer det medvetet, låt det stå för dem, varför bry sej liksom? Och ok om man nu tycker att de tär lite fult att se. Säg det till kompisen. Men går det inte lite för långt när det läggs ut trådar på fb om det? Hamnade på en blogg där hon visade att det tagit orimliga propotioner..... Vill man delta i sånt? Låt tjejen vara! Hon kanske är en askysst kompis, en stöttande syster och jobbar med ett yrke där hon hjälper människor. Spelar det då nån roll om hon inte rakat armhålan bara för att vårt samhälle för tillfället att vuxna kvinnor ska se ut som små bäbisar, hårlösa på så många ställen som möjligt. Är inte det tvistat så säg!

Över?

Jaha, det blev inte mer av det än så här... Inte viktig nog. Det har gått ungefär 8 månader sedan det utlovades att det skulle ringas. Inte en ton. Inte en signal. Inte viktig nog. Var allt en lögn? Tårarna falska? Jag kan inte säga annat än att min magkänsla den gången tydligen stämde, trots lovandet av annat. Klart skuld finns från mitt håll med. Men att inte vara viktig nog är tillräckligt för att inte kämpa. Vad ska man kämpa för? En vänskap där den ena inte bryr sej tillräckligt? Nej, sån är inte jag. Så tack för åren. Tack för skratten. Nu ska jag sörja ett tag. Men jag inser när dött är dött. När livet gått vidare. 

Vinnare i Crufts

Vissa förare är fenomenala. Vissa hundar helt fantastiska. Superlativen kan inte bli för många när man ser vinnaren i Englands stora freestyletävling Crufts. Vilken självständigt arbetande hund! Helt otroligt. Dit lär man ju inte komma, Men se och njuta, det kan man ju göra!

Snorig och höjdrädd

Jag är i Romme med jobbet. Hemma är Marcelo med tre sjuka barn och två spända hundar. Under första natten började jag bli förkyld och i natt har jag blivit ordentligt knockad. Det gör ont överallt snoret rinner, halsen raspar och jag tillbringar mestadels av tiden framför datorn med att jobba. Cheferna och kollegerna har snörat på sej utrustning och tillbringar timme efter timme i backarna med att åka skidor och snowboard. De tror inte riktigt på min ursäkt att jag är höjdrädd och skulle nog väldigt gärna se mej i backen. Men nej, nej. Inte jag. Inte nu.Och framförallt inte framför mina urduktiga arbetskollegor. Jag har ju jobbat bort min prestationsångest en hel del men att som stor nybörjade göra bort sej och bli en gråtande klump är inte vad jag tycker att jag ska satsa på nu i min karriär. I kväll blir det Mellokväll. Lite cider och vin. Trots rinnande näsa och värkande lekamen är det riktigt trevligt här!

Resa iväg

Nu har jag packat. Men jag är rätt säker på att jag glömt något. Det är vidrigt jobbigt att tänka på att jag i morgon åker hemifrån och sedan inte får träffa familjen på flera dagar! Aldrig har jag varit borta så här länge från mina barn. Och visst, det är på tiden. Men jag får nästan en gråtattack när jag tänker på det. I morgon åker jag till Romme med jobbet. Nästan alla elever ska med ( 8:or och 9:or har varit där under de senaste tre dagarna). Vi har studiedag på fredag och lördag och söndag ska jag loppa på hotellet och jobba i lugn och ro. Jag tror verkligen att det är jätte nyttigt att åka hemifrån och lämna Marcelo hemma med barnen under helgen utan att jag finns där. Han har heller aldrig haft hand om barnen så länge utan mej. Men det kommer bli tufft när jag tänker på dem. Jag oroar mej för hundarna också. Bobbo pratar knappt med Pluto och han är väldigt taggig mot honom. Hade han inte varit  skadad hade de rykt ihop igår igen. Jag var på toaletten när jag hörde dem. Men eftersom Bobbo inte kunde fullfölja hände ingenting förutom att de lät som monster och att Pluto sprang iväg med svansen mellan benen. Idag tog jag deras första gemensamma promenad tillsammans. Det var inte direkt positivt. Pluto försökte vara framför Bobbo hela tiden, och Bobbo var inte direkt lika ödmjuk som han varit förut. Det är små signaler som är svåra att förklara. Ingenting hände. De nosade på samma fläckar, kissade över varandras markeringar och sprang framför, bredvid och bakom varandra. 
Marcelo jobbar tyvärr kväll. Vilket betyder att hundarna kommer vara hemma med mina svärföräldrar under två dagar. Om de skulle bli slagsmål kan de inget göra. Då är det bara att vänta ut, och hoppas på att ingen ( läs Bobbo) blir allvarligt skadad. Nu tror jag inte så mycket händer eftersom Bobbo fortfarande har känningar. Han kan gå promenader, men blev helt stillastående efter att han sprungit ett par meter efter en boll. Det tog en halv minut innan han vågade röra sej igen. Men det känns ändå inte bra att lämna dem med icke hundkunniga i flera dagar. Men jag ska försöka skjuta bort alla sånna tankar. Jag ska iväg och ha riktigt trevligt. Jag ska roa mej med mina kollegor, fotografera massor och njuta av att inte ha några åtagande gentemot familjen. Jag ska slippa tvätta, laga mat och på lördag får jag sova så länge jag vill! Så det är med mixade känslor jag kommer att lämna huset i morgon!

Sjuka in da house

Saftsoppa, Alvedon, papper och kräksskål, ett måste i vårt hus

Natten har tillbringats med att tvätta 4 kuddar, ett täcke, fem badhandukar, sitta med dotter i famnen, torka kräks. Lilla N är dålig. Allt hon stoppat i sej kommer ut med väldans fart. Ändå har hon maniskt druckit saftsoppa och ätit yoghurt. Efter 1½ timmas sömn var det dags att gå till jobbet. Då fick Marcelo ta över, som jobbat under natten. När jag kom hem från jobbet satt han som ett vrak i soffan. Han hade inte ens fått gå ut i köket för att hämta nåt att äta. Lilla N har hängt på honom och hade högfeber och kräktes. Mittimellan N hade varit snäll och gjort några smörgåsar så att han inte skulle hungra ihjäl. Jag och Marcelo hann titta på varandra och få en puss innan han satte sej i bilen för att åka till jobbet. Jag och Lilla N hängde i soffan, småslumrade lite i nästan två timmar. Mina andra barn var lagom roade åt det. Men sedan somnade hon och jag kunde laga mat och spela spel med de andra två. Jag till och med hann byta sängkläder i vår säng och städa ut sovrummet innan hon vaknade. Nu ligger hon med huvudvärk och feber. Min lilla underbar tjej! Hoppas hon blir frisk snart. Och framförallt hoppas ingen i resten av familjen blir smittad!

En bra söndag

Nu till lite roligare saker. Dagen har varit fantastisk! Nere vid sjön fick jag tillfälle att fota min underbara dotter vid bryggan. Vi njöt i solen. Sedan gick vi ut i skogen med Pluto. Mötet på eftermiddagen skapade hopp om bredband ut till oss under nästa år och kylskåpet blev fyllt efter en tur till Willys. Nya grannarna har börjat fixa med en parkeringsplats på tomten, så det är liv och rörelse. Det känns nästan som om våren vore här på riktigt.







Pluto fick till ett par riktigt bra sökslag. Han ger inte upp i första taget och även om hans luktsinne är av den sämre hundsorten så vet han numera vad han ska göra och gör verkligen sitt bästa. Det finns gott hopp om att han blir en bra sök hund så småningom.


Det fina vädret får mej att vara på bra humör och även om jag har en stor hormonsvängning i kroppen just nu, (jissis, vad är det som händer egentligen???) så är det rätt skoj att leva mitt liv just nu. 

På kvällen har jag börjat skicka in anmälningar till en del tävlingar. Sex stycken var öppna redan nu, och om det går som planerat startar Pluto lydnaden i maj i Norrköping och agility i Linköping eller Vadstena. Linköpingstävlingen var inte öppen för anmälan än.... Men första starten i freestyle sker redan i april i Linköping. Då kommer Bobbo gå upp i klass två och förhoppningsvis tar Pluto sitt tredje diplompoäng i ettan. Men på tävlingsbanan kan allt ske.....

Grabbarna slåss

Vet. var rakglad!!!

Dåliga nyheter först. Det blev slagsmål igen mellan grabbarna. Fast den här gången var det Marcelo som hade hand om dem. En intressant fläck. En Pluto som tränger fram för att lukta han med. En förbannad Bobbo. Och PANG. Det är just det som är så skumt mellan dem. De är såtaste vänner och sedan är det en sak som utlöser det hela och så smäller det. Marcelo kämpade länge för att sära på dem. Det är inte lätt att få bort två muskelpaket från varandra utan att själv bli biten. Vad han inte vet är att när man försöker sära på dem och drar i en hund så brukar skadorna bli rätt omfattande. Till slut lyckades han få bort dem från varandra. Han beskriver att det var en oerhört otäck upplevelse som skrämde honom. Efteråt låg han på vägen och flämtade. Kom ingenstans. Kroppen var helt slut efter att ha bråkat så med grabbarna. När han fick tag på mej såg han inget blod och hittade inga skador. Jag tog det lugnt. Men när jag kom hem på kvällen kunde Bobbo knappt gå. Det var blod mellan frambenen, örat var punkterat, Pluto haltade och hade sår i hela ansiktet. Men det var Bobbo som var mest skadad. In i duschen och klippa en del av pälsen för att kunna se skadan. Det var bara att konstatera att jag behövde en veterinär. Vi bestämde att ses på lördag morgon och det gjorde vi. Han gillade sin rakapparat väldigt mycket och när vi klev ifrån djurdoktorn ( han var suverän!!!) så såg Bobbo skabbig och kal ut. Stora sjok av pälsen är borta, så det ser ut som han varit med i värsta kriget. Skadorna i sej var inte så allvarliga. Några små bitsår på benet och öronlappen var det hål rakt igenom. Värsta skadan var mellan frambenen. Antagligen fick Pluto tag där och sedan försökte Marcelo slita bort hundarna från varandra. Två djupa märken visar skadan, men hela det rakade området är bortslitet på insidan. Veterinären tog en pinne och kunde köra igenom den runt hela det området utan att något tog emot. Dvs muskel och vävnad är slitet så det är ett glapp på insidan huden. Inga dränage behövde sättas, punkterinrings hålen sitter så pass bra att allt kan rinna ut. Skadorna lär vara läkta om två veckor, men kanske tar det hela sommaren innan pälsen kommit tillbaka? Då kommer han inte se klok ut, fast han är bra. Stackars Bobbo.


I dag gick han mycket bättre. Vi tog en kort promenad ner till sjön.  Genast började vätska och blod rinna ur såren, men det är positivt.Det blir ingen träning för honom närmsta tiden. Inga längre promenader heller. Veterinären berömde Bobbo för att han var i så fin form och för att han såg så pigg och alert ut trots sin ålder.... hmmm.... han linkade fram som jag vet inte vad. Men glad för berömmet blev jag ändå. Nu två dagar senare har öronskadan gått ihop, två små sårskorpor visar var punkteringen var. Såret på benen har också läkt och allt som finns kvar är skorpan. Pluto markerar lite i vissa lägen på ena frambenet, men inte värre än att vi kunde köra ordentligt med sökövningar i skogen idag. Bobbo vill inte umgås med Pluto. Han hälsar på honom när jag kommer hem med den ena va dem, men sen ignorerar han Pluto totalt. Pluto är försiktig med Bobbo. Han märker att han är i onåd. I bland försöker han nå fram och ta kontakt men jag vet inte vad Bobbo säger för man ser hur Plutos svans åker ner, han sänker huvudet, blir låg och vänder bort.


Med tanke på hur vassa hundars tänder är, och med  bakgrund av Marcelos beskrivning är det ett under att hundarna inte är mer skadade. Två bett och ett skrapsår är utkomsten för Bobbo. Inte mycket för ett slagsmål som håller på så länge! Vi som vuxna funderar nu mycket på hur vi ska få stopp på det här. Jag tror att vi har en plan som kan funka, men jag tror också att de kommer ryka ihop flera gånger till innan sista ordet är sagt. Allt handlar om att Pluto måste bli ännu artigare.

Små ord med stor betydelse

Idag sa jag till min pappa att jag älskar honom. Det är inte ofta jag gör det. Säger det alltså. Han sa att han älskar mej med och då hotade jag med att det var bäst för honom för att annars..... 


I dag sa jag till min sambo att jag älskar honom. Det säger jag varje dag. Vi kramades. Stod tätt ihop. Kysstes och jag sa det till honom med känsla. Hans ögon lyste upp. Jag lever för hans blick när hans tittar på mej. Jag vet att an tror på mina ord.


I dag sa jag till min dotter att jag älskar henne. Hennes små armar höll hårt om min hals och mina läppar vilade mot hennes tinning. Hennes läppar sprack upp i ett fantastiskt leende. Det spelar ingen roll hur ofta jag säger det till henne, så länge jag menar det, hon blir lika glad varje gång.


I dag har jag hört orden jag älskar dej, mer gånger än jag har fingrar. Orden är så lätta att säga, blir så gärna slentrian. Varje gång man vill säga dem är det en kamp att återerövra dem. Vinna dem tillbaka till den betydelse de från början var menade att betyda.


 Jag älskar dej.


Den finaste komplimangen man kan få.


Jag älskar dej.


Den finaste komplimangen man kan ge.

En Åza-bild

Häromdagen när vi var ute och for tog jag den här bilden. Det här är en typisk Åza-bild. Jag har ju haft svårt att hitta tillbaka till mitt bildspråk och om sanningen ska fram är jag lite för lat nu för att ta det där riktigt bra bilderna. Alla gillar inte mitt sätt att ta bilder på. Precis som jag har svårt för en viss typ av bilder. Smaken är olika och det är ju bra. Visst kan man klaga på att det är helt utfrätt i överkanten men jag tog bilden på impuls när jag hittade ett annat motiv som blev mindre lyckat. Men det kortet visar jag en annan gång. Den här bilden känner jag lite glädje över, för det känns som om jag hittade en del av mej igen. Fotograferandet har ju varit en så stor del av mitt liv under många år. Och där ligger fortfarande min passion. Jag känner pulsarna slå och hur hela jag vaknar till liv när jag tar bilder som den här. Vi satt i bilen. Jag såg en bild. Tvärnitade, lämnade barnen kvar och tog kameran i högsta hugg och ägnade fem minuter ensam vid vattnet, i solljuset med vinden i håret och sökte motiv. Och fann dem. Lycka behöver inte vara större än så!