Funderingar om livets stora och små ting. Mycket barn, mycket häst och en del hund. Träning, vikt, sjukdomar orättvisor. Lite politik och en del jobb. Kärlek, vänskap, konflikter och lycka det är vad den här bloggen handlar om.
I dag började fotbolls träningen för mej. Tyvärr sök inte så många upp. Så vad hände? Jo vi tränade ihop med 97-orna. De är fjorton år. Vet ni hur mycket mer en fjortonårig vältränad kille på 37kg orkar till skillnad från en snart 35årig mamma med mer övervikt än vad de väger? Kul var det. Men jobbigt. Fast jag känner hur musklerna får jobba. Hur kroppen kommer till användning, precis vad den är skapt till att göra. Så det var underbart också. Nu efter maten, när kvällen kommit så börjar höfterna värka, benen gör ont och musklerna drar ihop sej. Jag har strechat men behöver nog göra det igen. Annars kommer träningsvärken i övermorgon vara vidrig! Nästa onsdag kör vi igen. Men närmast på tränings schemat står personalträning på jobbet på fredag. Yes!
Jag är svart och vit. Högt eller lågt. Tyst eller högljudd. I tonåren var bergen mycket högre och dalarna avgrunds djupa. I dag, med åldern, är jag lite mer grå här och där. Topparna fortsatt höga men inte oöverkomliga och dalarna är inte lika skrämmande. Skillnaden åren gör på mej är att det naggar lite av kanterna. Spetsarna blir lite mjukare. Jag lite lugnare. Men den största förändringen som jag har svårt att acceptera är att förändringarna pendlar fortare. På en dag kan jag gå från energiknippe till en blöt fläck. När energin tar slut så tar det tvär stopp. Jag tappar humöret, orken,lusten. Jag blir tillfälligt deprimerad. Det är inte så att jag blir arg, bara oändligt ledsen. Oftast sker det här på kvällen. Precis innan barnen ska somna. Just när maten ska plockas undan, och hemmet få en upprensning. Jag tar slut. Vill gråta. Blir deppig. Vill lägga mej ner och gråta, slippa allt ansvar, slippa allt, bara släppa allting och gå och sova. Som den mamma jag är så klarar jag inte av det. Kan inte säga till ungarna att gå och lägga sej själv, utan jag tvingar mej igenom stunden. Den jobbiga timmen, tills huset tystnar och stunden är min. Då kan jag släppa på känslan och bara vara. Just när den här jobbiga känslan överväldigar mej får jag panik. Undrar vad det är som är fel. Hur kan jag vara så ledsen? Min sista livkrok hugger tag i förnuftet. Jag får tala mej själv till rätta. Jag kan mej själv, vet vad jag går igenom. Jag vet att det tar slut, även om det inte känns så just då. Då blir jag lugn. Vet att jag inte håller på att bli galen. Känslan skrämmer mej, men den är inte farlig. I dag började jag rensa avloppet medan hopplösheten blommade upp i mitt bröst. Så nu kan jag tvätta igen. Huset fick sej en omgång, nu kommer det inte vara super jobbigt att städa i helgen. Jag försökte döva min känsla med sysslor. Arbeta mej igenom tröttheten. Och det gick. Nu mår jag bättre igen.
Att vara så mellan himmel och jord är ett fantastiskt sätt att leva på. Det är sällan tråkigt i livet. Och sedan jag lärde mej kontrollera mina djupa dalar har livet blivit så himla mycket bättre. Varje dag stannar jag upp och förundras över hur fantastiskt livet är. Vilken tur jag har och hur vacker världen är. Jag sluter ögonen och andas in. Känner dofterna och påminner mej själv om att njuta av det här. En gång var jag i helvetet. Jag har varit på botten. I det svartaste svarta. Själv upplever jag inte att jag fått en andra chans. Enligt mitt synsätt har jag kämpat mej upp och skapat ett liv som är drägligt och kul. Visst har jag fått en del gratis, men livet har gett mej ordentliga käftsmällar. Därför räds jag allting som inte är bra för mej. Allt som inte skänker mej lycka. Jag håller mej borta från allting som skulle kunna innebära en risk. Det betyder att bergen blivit lite lägre, men inte lika låga som många andras jag känner. Pendlingarna kan vara svåra att leva med i bland. Men det är jag. Och är det någonting jag lärt mej det senaste året, den hårda vägen, är att det alltid kommer finnas människor som vill ändra på mej. Och hur mycket jag än försöker anpassa mej kommer det aldrig bli nog. Felen finns och jag får leva med dem. De som uppskattar mej, kan också leva med mina fel. Oavsett om jag skrattar eller gråter.
I dag fick jag träffa mina blivande kursare på höstens nybörjaragility. Roligast var att en portugisisk vattenhund ska var med på kursen. En granne väckte nyfiken för rasen för några år sedan, och nu får jag chansen att lära känna en. Underbart. Tyvärr var det en ung tjej med en blandras/ staffe som inte kunde hålla sin hund lös bland andra, så hon kommer inte att gå kursen. Annars hade det varit kul att ha en sån ras med oss. Vi behöver fler trevliga staffar på tävlingsplan! Utöver det var det två samojeder, två jack russells, en dvärg schnauser ( Neli kanske ska du komma ner och kolla på en träning he he) och en gammal elev kommer med sin tik. Vilket är lite kul, eftersom jag såg henne två dagar efter att Ellen var och hämtade den lilla urgulliga vappisen.
Men roligast på bruksan idag var ändå de två underbara valparna som kom ner. Lilla svarta Grappa och den väldigt nya (hämtad idag) lilla Ella. Jag hoppas kunna ta kort på dem ganska snart. För sötare individer får man leta efter! Till och med så att jag blev sugen på båda raserna......nej inga fler hundar i huset.
På torsdag drar vi igång. Då ska mattar, hussar och hundar drillas över hinder, genom tunnlar och över balansbommar. Det bästa med det är att Ann ska hjälpa till. Så nu har jag världens bästa anledning att bjuda hit henne så att vi kan planera kursen tillsammans!
I går var det omväxlande väder, minst sagt. Strålande sol blandades med hård blåst och regn. Men vi gick ner till sjön när himmlen sprack upp. Och så tog vi kanske sommarens sista dopp i sjön. Eller jag badade bara fötterna. Men både hundar och barn kastade sej livligt ut i det kalla vattnet. Vi fick en underbar stund vid vattnet. Återigen undrar jag vad det är jag gjort som haft sån tur som bor som jag gör. Livet är underbart nere vid vattenbrynet. Pluto plaskade runt. Han har verkligen lärt sej simma det här året. Man skulle kunna tro att han är en apportör! Bobbo njöt av att få simma igen efter ett par veckor utan vatten. Han har ju en päls som står emot kylan, så han kan simma rätt långt in på hösten,
Pluto där emot som inte har nån päls kommer nog få hoppa i plurret ett par gånger till innan hans säsong är slut. Sjön var lika glittrande vacker som vanligt.
Gula löv i
vägkanten.
Men hösten har börjat göra intrång... gula löv kantade vägen upp till huset igen.
I dag var det dags att ombesikta bilen. Så förutom att jobba, hämta tjejerna så skulle jag hinna ner till besiktningen, hämta Stora N, laga mat och åka till bruksan innan klockan var halv sju. Men jag hann! Fast jag blev inte alltför glad när jag kom till besiktningen och inchecknings datorn meddelade att de inte kunde ta emot mej idag. Marcelo tillbringade större delen av gårdagen till att mecka med bilden så att den skulle vara klar idag. Och då firade vi hans födelsedag med hans familj på söndagen.
Äpplekaka på altanen. MUMS
Men mellan maten och fikat (jag bakade äpplekaka för första gången!) så sprang han till garaget och filade med med mina spindelleder, lampor mm. I regnet stod jag och undrade vad jag skulle göra nu, när besiktningen vägrade ta emot mej. Och jag beslutade mej för att gå in. Och det gjorde jag. Inte behövde jag vifta med mina ögonfransar speciellt mycket innan de gick med på att ta emot mej på en gång. Och bilen gick igenom. Jag tackade hundra gånger, för jag vet att ett av felen inte blivit åtgärdat eftersom delarna inte kommit. Nu rullar min vit/rostiga pärla igen. Ett år till innan det är dags för den nya besiktningen.
Att anmäla Pluto till en freestyletävling nu var mest på skämt. Han kan ingenting. Jag har tränat lite för lite för att sätta ett helt program och Pluto behöver belöningar hela tiden. Men jag ville se hur han fixar en tävlingsplats, störningar och att behöva prestera under press. Sen var jag även nyfiken på att se hur han reagerar på min nervositet. Så med ett program i lugnt tempo under en minut tänkte jag bara prova. Jag hade verkligen inga förväntningar på resultat. Vid ett tillfälle tänkte jag att kanske, kanske han kunde få bra poäng OM han presterade bra. Men utformningen av programmet är inte det bästa. Den är rätt ensidig faktiskt, och de poängen är lika viktiga som hur han utför rörelserna. Så den tanken slängde jag ifrån mej och lade fokus på att ta reda på hur han skulle fixa hela tävlings situationen.
Bobbo anmälde jag till tävlingen med ganska gott självförtroende och tänkte att jag skulle få så pass höga poäng så att vi kunde ta vårt andra och tredje diplompoäng i freestyle och att Bobbo skulle erövra en titel. Dessutom var det en HTM-klass så där skulle vi ta vårt andra diplompoäng. Jag åkte till Karlstad för Bobbos skull. Ja, eller mest för min skull såklart!
Plutos debut var långt mycket bättre än vad jag förväntat mej. Han var med, kunde fokusera och presterade precis vad man kunde förvänta sej. Innan allt kom igång var jag lagom road över att ha startnummer ett i Plutos första tävling! Men det gick ju bra och jag var jätte nöjd över min valpiga vovve!
Bobbo hade startnummer 15. Även om min hejjarklack gav mej applåder när programmet var slut var jag jätte missnöjd. Bobbo presterade inte alls vad jag hade önskat! Om det berodde på mej och min nervositet, som ändå var under schakt, vet jag inte, men det gick inte alls bra. Han var inte alls med mej, och visste helt plötsligt inte hur man gör när man snurrar. Men det gick inte så katastrof så att jag var helt under isen.
Döm min förvåning när Pluto slog Bobbo i första klassen! Jag fick massor av beröm för Plutos program, det var originellt med roliga varianter av rörelser och Pluto hade utfört allting bra. Härligt flyt, gulligt program, härlig utstrålning, var några av domarkommentarerna! Så Pluto fick uppflyttningspoäng. Han får nu starta i klass 2. Trots att han ingenting kan! Bobbo däremot hade för många missar. Den mest svidande kritiken var dock att ... föraren tar bort fokus från hunden.... Det var samma som en domare i Linköping gett kritik för. Vi fick också beröm för många saker, men poängen räckte inte till diplompoäng. Jag var helt stum. Jag var så besviken. Pluto slog Bobbo i sin första tävling! Och det lyfte min otroligt besvikna känsla. Men jag hann knappt andas ut innan de meddelade att HTM-klassen skulle börja.
Jag hade inte hunnit sminka av mej, inte gått banan. Jag fick panik. Det var meningen att det skulle vara paus och två klasser före mej. Men alla de hade strukit sej, så nu var det min klass igen! Snabbt som attan bytte jag om, gick igenom programmet på plan två gånger innan jag rusade ut och börja värma Bobbo. Åza startade med Ice och jag tittade litegrann. Sedan var det vi. Jag gick ut, klappade igång publiken och så var vi igång. Efter första rörelsen hade jag ingen aning om var jag skulle. Vilka rörelser jag skulle göra eller hur långt det var kvar i musiken. Med viss desperation improviserade jag så gått jag kunde. Den snabba farten tog ut sin rätt, kroppen svarade inte på när jag krävde mer av mej själv så jag rörde mej för långsamt. Bobbo märkte av mina svårigheter och började tveka i rörelserna. Då släppte jag allt. Det var skit samma. Vi körde bara på. På någerlunda rätt ställe hamnade vi i slutpositionen och jag kunde belöna min hund. Jag var helt slut. Kunde knappt andas och undrade varför jag var så slut! Domarna däremot tyckte att vårt program var Kul =0)(fatta att domaren gjorde en smily), ett härligt program med många tempoväxlingar. Så de gav poäng nog för mitt andra diplompoäng! Dessutom vann vi klassen. Äntligen var vi på banan igen. Om åskan började under programmet vet jag inte, men sen vällde den in över oss och tävlingen fick ta ett stopp.
På eftermiddagen var det dags för mina hundar att starta i freestyle igen. Nu fick Bobbo startnummer ett och Pluto 16. Under pausen diskuterade jag med mina medtävlanden vad jag borde ändra på så att jag inte tog fokus från Bobbo. Så med en kvart kvar innan startsignal ändrade jag mitt program, gick in, fick med mej Bobbo på ett härligt sätt och vann äntligen mina efterlängtade poäng. Jag var super nöjd!
Pluto var lite mer disträ den här gången men skötte sej jättebra. Så ingenting förberedde mej på den chock jag fick när en av domarna diskade oss. På prisutdelningen stod jag och tittade misstroget på domarpoängen, noll, 0.... jag fattade ingenting. Det var den danska domaren som gett poängen på "utförande". Annars hade jag skapliga poäng, den andra domaren gav mej 7.8....... Jag tog ett snack med den danska domaren. Hon hade bedömt att mina vantar på planen var en leksak. Pluto hade nafsat efter dem, väldigt lite, men ändå nafsat mot vantarna vid två korta tillfällen. alltså var vantarna en belöning. Jag köper vad hon säger, även om jag inte håller med. Och jag har lärt mej en läxa. En nyttig sådan.
På kvällen kom jag hem med två trötta hundar, tre stycken diplompoäng och två placeringar. Det är faktiskt inget att vara missnöjd över!
Jag hämtade Frida tidigt i går på morgonen och vi kuskade västerut i Marcelos bil mot Karlstad. Perfekt att tillbringa 3½timme ihop med sin bästa kompis på väg till en rolig tävling med sina älskade hundar! Uppladdningen var med andra ord optimal! Vi var nummer två på plats i Karlstad. Inga funktionärer, inga rep, inget sekretariat, ingenting som vittnade om att en tävling som skulle äga rum, förutom en liten skylt där det stod Karlstad Brukshundklubb. Tävlingen var förlagd på ett naturbruksgymnasium och denna helg var en stor happening med massor av utställare, kaninhoppning, kavallettiuppvisning, utställning, traktoråkning medmera. Dit vi blev anvisade fanns dock bara ett litet tält.Och skylten. Tillslut fick jag tag på en funktionär, de hade inte börjat fixa än och det var bara en halvtimme kvar tills musiken skulle lämnas in! Så jag och Frida började packa ur bilen, fällde upp tältet och parkerade bilen. Banan var inlagd på en gräsmatta med en skolbyggnad åt tre håll. Det gjorde att störningarna från hundarna kom från bara ett håll där människor strömmade till, stannade och tittade innan de gick vidare och tittade på andra saker på den stora marknaden. Vi som hade hundar höll mest till på ena kortsidan, med en husvägg i sidan. Och jag var glad att jag beslutade sätta upp tältet trots den blå himlen och sköna solen.
Sandra hade två jättefina program
med sina hundar. Så vann hon
2 klasser oxå... GRATTIS!
För någon timme in i tävlingen kom regnet, sedan sprack himlen upp och gassande sol brände stekhett på oss innan åskan och hällregnet vräkte sej över oss. Mitt lilla utställningstält fick genast besök av flera andra tävlande och det blev ganska trångt där inne med massor av väskor och skor från alla människor, två till tre hundar och sex vuxna. Men jisses vad skoj vi hade. Sandra var där. Sandra som var en av de som tog hand om Pluto när han var vappis och precis kommit till hundcentret, två störtsköna människor, Anna och Sabina, med retrivers (såklart), var med och höjde stämningen i tältet och Åza sökte också skydd inne i mitt lilla blå tält. Stämningen var på topp men vädret botten! Frida blev utsedd till första filmfotograf och duktig var hon på det också, så tack snälla vännen för att du filmade!
Det var rätt många som strök sej på listan, tur var väl det, för det blev många uppehåll i
Åzas Kenzie var med och kollade
tävlingen medan regnet vräkte ner som mest och när blixtrarna dånade över himmelen. Som grädde på moset så startade Pluto som nummer ett i sin debuttävling. Bobbo hade startnummer 15. Under eftermiddagen var Bobbo nummer ett och Pluto nummer 13. Jag var lagom road, kan jag säga. Men startnummer ett visade sej ju vara tur numret under dagen. Det var en hel del roliga ekipage som tävlade under dagen. Självklart var det en tollare som var allra bäst! Men domarna var väldigt snåla med poängen tycker jag, för alla deltagare, så på så sätt var det rättvist, men det var på gränsen hela tiden om det skulle bli diplom och uppflyttningspoäng.
När jag och Frida tillslut packade ihop allting och kunde ratta hemåt igen var jag nöjd med tävlingsdagen. Visst var jag besviken på två missade diplompoäng men jag kom ju ändå hem med en uppflyttad hund till, Pluto. Bobbo har ju dessutom nu samlat mer diplompoäng i två grenar så det måste jag var nöjd över! Och jag får titta på det som gick bra istället för att fokusera på det dåliga. Pluto höll ihop, Bobbo presterade trots hetta och åska och domaren från Danmark lärde mej en väldigt nyttig läxa när hon diskade Pluto. I oktober är det ny tävling, inomhus i Linköping. Då får vi se om hundarna kan prestera under de omständigheterna!
Dagarna rusar på i oroväckande högt tempo. Men nu är det slut på det. Eller, snart är det slut på det. på måndag börjar mitt schema och då jobbar jag bara de timmar jag ska jobba. Vilket betyder att jag nog, kanske kommer att hinna med att tvätta,laga mat och promenera igen. Just nu känns det som jag inte hinner nåt.I dag var en ganska soft dag på jobbet. Och det behövde jag. Vi var på en idrottsplats och hade anordnat tävlingar mellan sexor och sjuor. Vädret var perfekt och jag behövde inte flänga runt så mycket. Vi gjorde även judo debut för säsongen. Som jag svettades.... I morgon, tidigt så kommer jag hämta upp Frida och vi kör till Karlstad för att tävla Bobbo och debutera Pluto i freestyle. I går kväll var min kusin Neli här och kollade på en träning. Sedan blev hon kvar till timmen sen och samtalet som vi hade stärkte min själ massor. Älskar att samtala! Så även om livet spinner på lite för fort just nu så är det himla skoj!
Japp nu har han tagit ett år närmare att bli en 40-taggare! Under onsdagen blev min sambo 37bast. Fatta att jag kysst en 37-åring....... konstig känsla. Nåväl vi förgyllde hans morgon med skönsång(host, host) presenter och tårt-substitut - glass. (Vem fixar att äta tårta kl 6 på morgonen???) Sedan såg jag inte röken av honom och han fick fira sin dag mol allena på jobbet. Presenten var en basketkorg och en basketboll. Något han önskat sej i många år. Och nu fick han det. Visst är vi en underbar familj!!!!
Oh herregud, hur ska jag hinna med allt innan lördag natt?????
Jag chockar kroppen med att jobba mycket, åka på aktiviteter och sova för lite. Underbara Marcelo tog ut hundarna på promenad när han vaknade i förmiddags, vilket betydde att jag inte behövde ha alltför dåligt samvete när jag ägnade tiden till att träna hundarna inför lördagen istället. Jag är faktiskt väldigt trött de här dagarna. Men vet också att så fort jag kommer in i lunken kommer energin att komma tillbaka. Men det är jobbigt att börja på nytt jobb och inte veta ditten eller datten. Så mycket energi går åt att bara försöka hänga med. Vad jag nu vill få till är lite mer skogspromenader och egen träning. Nästa vecka börjar fotbollen. Jag ska försöka träna varje måndag antingen på judoklubben eller nere i stora byn. Sedan har jag passet på fredagar på jobbet. Så då är jag uppe i tre gånger i veckan. det ska jag försöka komplettera med lite styrketräning och några aerobicpass. Ska bara försöka hitta luckorna när det passar. Jag vill ligga på fyra pass i veckan, gärna fem. Sedan drar jag igång med nybörjar agilitykurs nu i september. Jag bad om att få slippa vara själv, men det tycks bli jag själv som får ro i land kursen med ett tiotal deltagare. Nåväl, med träning kommer kanske en muskelökning, kanske en viktminskning och då får jag ju mer energi. För det är inte lätt att dra omkring på alla extra kilon hela tiden. Och att inte förglömma; jag tycker ju sånt här är kul!
I dag har jag varit på mitt nya jobb, fått min arbetsplats och mina närmsta kollegor. Låter det konstigt? Det är det inte. Skolan har haft lite problem att hitta rätt folk till rätt ämne, och istället för arbetslag jobbar skolan med att ha fyra handledare i varje årskull. Dessa handledare hjälps åt med två stycken klasser, och så sitter de tillsammans i en liten "kontorsö". Alltså har jag fått mina klasser, mina handledar kollegor och då min nya arbetsplats. Dagen har gått åt till att planera upp veckan, hjälpa den nya franska fröken (vilket är samma som simläraren vi har till barnen på sommaren), bestämma vilka klassrum jag ska ha lektionerna i och fördelat arbetet i handledar gruppen. Sedan blev det raskt att hämta tjejerna, hämta Stora N på frita en mil längre bort. Hem, ut med hundarna, kolla efter present till Marcelo, äta lite. Tillsist for vi till Maxi handlade presenter och storhandlade mat. Nu har jag nyss kommit hem, serverat kvällsmat och försöker få barnen i säng. Huvudet är helt slut. risken är att jag somnar i soffan innan barnen somnat i sina sängar. Jag är trött i kroppen och det enda jag säger till barnen är; -jag är för trött, jag orkar inte.Egentligen borde jag gå ut och träna hundarna nu, men jag pallar verkligen inte. I morgon får de ett träningspass medan två av barnen spelar fotboll, det får räcka. Nu vill jag bara sträcka ut kroppen, zappa bland kanalerna och känna hur varje muskel får slappna av.
I går rullade jag och två av barnen upp med hundarna till Södertälje för att starta Bobbo i hans tredje officiella tävling. Det regnade konstant. Turligt nog var det ett fint sommar regn, men vi var riktigt genomsura om fötterna när vi rullade hemmåt åtta timmar senare. Mina fantastiska ungar hjälpte till att resa tältet, sedan roade de sej med att leka med ungarna i granntältet, och med varandra. Stora N fick även äran att filma när jag tävlade. Första gången han höll i filmkameran, och det märktes, men han gjorde så gott han kunde och då är jag nöjd.
Själv var jag rätt mör i kroppen efter de senaste dagarnas bravader. Jag var trött efter att ha tvingats gå upp klockan halv sex så nervositeten hann likasom aldrig sätta sej i kroppen. Tur var väl det! Först ut var det agilityloppet. Domaren blåste och precis när jag skulle starta skrek tidtagaren; NEJ. Uret hade slutat fungera i vätan. Några minuters väntan blev det innan jag kunde ge Bobbo start tecknet. Tur att han är trygg!!! Trots att jag försökt trötta ut honom med en tuff uppvärmning och en hel del spingande i apporterings övningar kändes han lite rörig i hjärnan. Han flöt inte på. Så jag fick jobba en hel del med honom. Tempot var inte så högt men han tvekade över hindren, tog inte sats och kämpade på. Men jag hade satt som mål att bli felfri. En microsekund höll jag andan när han hoppade av gungbrädan lite för tidigt. Men han klarade sej. Gungbrädan är det enda hinder Bobbo är rädd för. Vi kämpade i mål och vi blev felfria. Jag blev kanon glad!
Bobbo, placering 1:a!
Sedan följde ekipage efter ekipage som diskade sej eller fick en massa fel. I slutändan var vi tre som hade klarat ett felfritt lopp. Och jag hade bäst tid! Så vi vann! Bobbo vann. Jag vann. Helt otroligt! Vi har nu tagit vår första pinne i agility. Hur skönt det känns är svårt att förklara.
Lopp nummer två var hopploppet. Jag hade startnummer 31. Redan från början var det två stycken mega snabba hundar som nollade sej. Så jag visste att någon vinst skulle det inte bli i detta lopp. Men jag satsade på att nolla oss, och sen hoppas på att det skulle räcka. Men när det började bli min tur så kände jag på Bobbo att han var med mej. Så då taggade jag upp honom, för att få upp farten. Det fick bära eller brista tänkte jag. Banan kändes kanonfin och jag visste att jag inte skulle göra några större handlingsmisstag. Vi var med, både min hund och jag! Vi startade och Bobbo flöt fram! Han ökade farten. Jag stannade på avstånd och han litade på både mej och sej själv. Det gick undan. Det kände som ett av de bästa loppen vi gjort. Allt stämde! Så kom han i full fart mot slalomen. Jag visade in honom och var beredd på att släppa. Sen känner jag, eller ser, på en microsekund att nej det här funkar inte. Och Bobbo märkte med, men farten var för hög. Han hoppade över första porten. 5 fel var ett faktum. De två sista hindren gick lika bra som de första. Vi kom i mål och jag var så ledsen att jag inte varit tydligare. Tvingat in honom i första porten. Att jag inte använt hela kroppen som stöd för min älskade vovve. Jag bara visste att vi hade fått en pinne till annars. Men efter ett par timmar är det det loppet jag bär med mej. Allt stämde så fint mellan oss. Det kändes så bra! Vilken kanonhund jag har! Och jag får se att den här tävlingen var riktigt lyckad för oss. En pinne och ett drömlopp. Det är inte illa pinkat på en förmiddag.
Jag var även tacksam för att nervositeten jag kände i Jönköping inte alls infann sej. Då var det inte kul att tävla. Allt kändes så hemskt. Men igår var det så där kul som jag brukar tycka på de inofficiella tävlingarna. Så i morse öppnade jag tävlingskalendern och anmälde mej till fler tävlingar. Jag avr på vippen att anmäla Pluto också till en agility. Men vi är inte redo, så det är bara slöseri. Däremot anmälde jag båda hundarna till lite freestyle när jag ändå höll på. Jag tycker ju att det är riktigt roligt det här!
Jag vaknade i tältet i morse och ganska snart började telefonen ringa. Min älskade Pyrit har blivit lokal kändis och var med i tidningen! Han har alltså, på nåt sätt lyckats ta sej hela vägen till Söderköping. Inte en omöjlig resa eftersom vårt vatten mynnar åt det hållet, men ändå! Så när jag kom hem och himlen började släppa sin vattenmassor över oss så letade jag och Bobbo efter Pyrit inne i centrala Söderköping. Jag misstänkte att vi inte skulle hitta honom eftersom vädret var dåligt. Troligtvis gömmer han sej, eller så har strömmarna fört bort honom ännu längre.
Bobbo söker. Pluto undrar vad som
är så intressant!
Jag får leta vidare en dag med bättre väder, då han troligtvis kommer fram och solar. Men nu vet jag att han har det bra, än så länge. Och det känns skönt i hjärtat. Men såklart hoppas jag kunna fånga in honom innan hösten, så att han får en varm vinter i akvariumet.
Jag har varit på en super-mega-skoj kick-off med jobbet. Vi har paddlat och paddlat tills hela överkroppen har blivit som en seg biff. Vi slog läger på en liten udde, drack vin, cider och de andra drack även öl. Vi sjöng vid läger elden, skrattade så magmusklerna började värka, badade tillsammans och sov i hop i ett stort armé tält. Jag har sett flera av mina chefer och kollegor mer eller mindre nakna, kissat sida vid sida med några arbetskamrater och snarkat i kapp med de andra. Även om de hävdar att jag snarkade mest, (skulle jag????) I dag var jag riktig mör kroppen. Men vi hann precis komma fram till slut stoppet innan himlen öppnade sej och regnet vräkte ner. Nu kan jag namnet på alla i personalgruppen, och jag vet också att alla är väldigt mycket mer vältränade än vad jag är.
Vi paddlade på både i flod och på öppet vatten.
Kan livet vara skönare?
Solnedgången var underbar.
När jag satt där i mörkret, omgiven av ett gäng underbara
Tältet vi sov i.
människor, som jag faktiskt inte känner, och tittade in i elden medan jag lyssnade på Gusten som spelade och sjöng så underbart så kände jag att det är ju just sånt här man drömmer om att få uppleva. I kanoten var jag överlycklig för att höra vattnet skvalpa, gitarren spela, skratten eka och att få njuta av naturen tillsammans med människor som hade vett att uppskatta den storslagna upplevelsen vi var med om. Jag var riktigt, riktigt i glad där ute på udden. Även om kroppen kändes kall och mör efter att få sovit på marken i en för kall sovsäck under natten. Perfekt början på min nya arbetsplats!
I dag är nog värsta dagen. Jag hoppas det i allafall. Tredje dagen med att gå upp tidigt, fixa barnen inför frita och dagis, mej inför arbetsdagen. Frukost, promenad med hundarna och sedan många, långa timmar med möten med kollegor. Det brukar ju vända efter tredje dagen. kroppen börjar vänja sej vid tidiga mornar. I dag är det himla segt. Frågan är om jag hinner i tid.... Kroppen vaknar inte. Och nån promenad med hundarna nu på morgonen är det inte till att tala om. Får åka hem på lunchen. Ja, för nu bor jag ju så nära jobbet att det funkar. Hoppas på en bra dag idag. För alla!
Japp, i dag var det dags för att gå till jobbet. Det nya jobbet. Mitt nya jobb! Många unga människor var det. Många vältränade människor var det. Och så jag. Det var med blandade känslor jag gick hem. Kritiken var rätt hård mot skolan från vissa håll, och andra skakade av sej det och sa att jag inte skulle lyssna. Mitt egna intryck är att det är väldigt många "pigga och glada" som arbetar på skolan. Med andra ord ligger jag lite i lä jämfört med rätt många. Fast jag har blivit anställd. De gillade vem jag är och jag har inget att bevisa. Nu ska jag göra ett bra jobb. Har redan många idéer och tankar och jag tror på den här skolan. Tror på deras filosofi. För att inte tala om att det är en fröjd att gå in på skolan! Miljön är jätte fin. Människorna jag träffade var supervänliga och cheferna verkar bra. Så jag tror det blir toppen! Men jag längtar redan till den veckan när lektionerna börjar. Känner mej ivrig att sätta igång. Göra det jag trivs med. Undervisa!
Ena delen av matsalen.
Som bonus bjöd skolan på matchen mellan IFK och AIK. En trevlig tillställning som slutade med förlust för IFK. Men jag hade trevligt och det var kul att gå på fotboll igen!
Svart, svart, svart. Fjädrar som lossnar, andetagen ebbar ut. Går hon att rädda eller är det försent? Jag känner mej fångad i en spiral jag inte kontrollerar. Vet inte om jag vill granska skadorna med lupp. Vill jag se vad som är fel? Går det att laga? Går det att heala? Såret så futtigt, men dödligt sårande. Känner mej vilsen. Vet inte vad som behövs. Lägger en kompress. Den färgas röd. Ögonen slutna men andas ändå. Andas ändå.
Vi satte oss i bilen vid fyra på morgonen i måndags för att hinna med färjan från Göteborg vid halv tio. Och det gjorde vi med råge. Hela resan gick bra eftersom barnen sov mestadels av tiden. Färjan var riktigt bra inrett med biljardbord, Wii, schack, Nicke Nyfiken, fiskdamm och mycket mer. Barnen kunde roa sej med andra ord. Både på dit vägen och hem igen.
Jag på en jätte god restaurang i Lökken
Kaninmatning
i slott.
Vi bilade sedan vidare till Lökken. En pärla enligt oss. Vi bodde i en stuga på en camping nära havet med bra lekplatser till barnen, mycket aktiviteter och fint boende. Sedan spenderade vi flera dagar tillsammans. Bara vi. Familjen. Allihopa. Det var underbart. Oavsett om vi var på stranden, på aktiviteter, nere i byn eller i sängen och kollade på film.
På campingen fanns det massor av skoj att göra
Lektid fanns det gott om
Barnen blev osams och vänner igen. De fick skrubbsår och bråkade med Marcelo. Vi skrattade tillsammans, spelade spel och delade varje liten minut ihop. Det var med andra ord några riktigt bra dagar vi hade. Inte en Hollywood semester, utan en äkta,
Blandade aktiviteter hann vi med.
helt vanlig tid tillsammans. När vi lämnade Danmark för att åka till Halmstad fortsatte vi ha bra väder.
Marcelo med sin gudfar.
I Halmstad fick ungarna köra dumper ( ett arbetsfordon som ser ut som en mega lastbil) och vi fick umgås med Gonzalez familjen med stora middagar, bullrigt, ljud, liv, musik, hundar, barn och bus hela tiden. Sent i går kom vi hem. Sista veckan på semestern är avklarad. I morgon börjar allvaret. Men vi har alltid vår vecka att se tillbaka till när vinterstormen viner.
Lite traktoråkning hanns det med innan barnen
rattade dumpern själva
Varje gång vi åker till Danmark kommer tankarna om vi ska flytta hit. Vi gillar landet, mentaliteten och ja, hela landet helt enkelt. Marcelo har problem att förstå vad de säger men det är det enda. Husen har fönster och dörrar som om de vore ett "Lille-putt-land". Långt ner och lite små. Till och med staketen är små. Jag går mest och suckar och förundras och säger - Här skulle jag kunna bo, eller här.... Nu tror jag inte flyttlasset någonsin kommer att gå till vårt grannland. Siktet är fortfarande inställt på Spanien om X-antal år. Lite varmare där. Och bra sandstränder där med. Men visst är Danmark en bortglömd pärla!
Vi hade en skön dag vid havet. Sandstranden är flera mil lång, och det var därför vi valde den plats vi gjorde. Solen lös och vattnet var behagligt varmt. Dock blåste det lite vilket skapade höga vågor. Tjejerna tyckte det var lite läskig, men jag och Marcelo var ute bland vågorna hur länge som helst. Stora N gjorde oss sällskap. Något som barnen inte var beredda på var hur salt vattnet smakade. Inte riktigt som vår sjö! Marcelo älskar havet och det märktes hur hela han slappnade av för varje halvtimme vid stannade kvar därute. Stressen liksom rann av honom. Förutom vattnet så erbjuder ju sanden stor möjligheter till lek. Och som vi lekte där i sanden! Att semestra vid havet är helt fantastiskt!
I dag började fotbolls träningen för mej. Tyvärr sök inte så många upp. Så vad hände? Jo vi tränade ihop med 97-orna. De är fjorton år. Vet ni hur mycket mer en fjortonårig vältränad kille på 37kg orkar till skillnad från en snart 35årig mamma med mer övervikt än vad de väger? Kul var det. Men jobbigt. Fast jag känner hur musklerna får jobba. Hur kroppen kommer till användning, precis vad den är skapt till att göra. Så det var underbart också. Nu efter maten, när kvällen kommit så börjar höfterna värka, benen gör ont och musklerna drar ihop sej. Jag har strechat men behöver nog göra det igen. Annars kommer träningsvärken i övermorgon vara vidrig! Nästa onsdag kör vi igen. Men närmast på tränings schemat står personalträning på jobbet på fredag. Yes!
