Tidigt en lördag

Morgonens väckningssignal:
  AHHHHHHHHHH!!!! Miin titta!!!! Min tiitta! Ahhhhhhhh! Buhhhhh! Min titta! Min DRICKA! AhhhhhhhhAHHHHHH!
Lilla N hittar inte drickan hon somnade ifrån igår. Så var den sovmorgonen förstörd och jag kravlar upp strax innan sju.....

Foto Stora N

Min son har alltid gillat att fota. Inte älskar han det, men han tycker om att ta bilder med kameran. Det värsta är när han får tag i den ensam, då blir det superkassa bilder på en halvfot, nåns hår, en bild på Tv:n och så vidare. Men ska han fotografera någonting speciellt. Så misslyckas han på de mest strålande sätt. Redan som tvååring har han lyckats få till häftiga bilder med olika effekter. I dag ville han så gärna fota sitt lego han kämpat med att bygga. Så med systemkameran i högsta hugg blev det en del vanliga bilder men också den här; Annorlunda, och inte dåligt för en nybakad sexåring!

Kalas för en 6-åring

Frukostbrickan för en sexåring

Sång väckte en redan vaken grabb

En stor dag idag. Stora N blev sex år. Med sång, ljus, presenter och glass väckte vi en låtsas sovande liten grabb på sängen. Han var överlycklig. Trots att det inte låg nån riddare med häst i presentkartongen så var han oerhört nöjd med sin presenter. Efter dagis så fortsatte firandet med legobygge ( en av morgonens gåvor), familje kalas, tacos, sång, tårta mer presenter och fotbollsspelande. Han var så nöjd när han somnade i sin säng. Han känner sej stor, sa han. I går kväll sa vi farväl till femåringen, i dag hälsade vi sexåringen välkommen. Sista året på förskolan. Snart börjar skolan. Nya kompisar, nytt liv. 

Tårta med 6 ljus

Han ser fram emot så mycket. Det var riktigt stort för honom att fylla sex. Och dagen till ära så blev allt så bra som han önskade! HURRA!

Farmor Nora förbereder tacos

Familjen äter på altan

Legobygget pågick hela eftermiddagen. Som han älskar att bygga.
Kanske han är en blivande ingenjör?

Min son

I dag fyller min son sex år. Det är så länge sedan han låg i min famn och fräste genom näsan för att han ville ha mat. Varje gång. Samma fräsning. Med sina lite sneda ögon tittade han rakt in i mina och djupt in i mitt hjärta och sedan dess har jag varit kär i honom. Den känslan han gav mej som ett litet knyte har jag inte känt sedan dess. Inte med mina döttrar, inte med min sambo, kanske en aning med Bobbo när han bestämde att han skulle bli min vid någon veckans ålder. Men Stora N han var speciell. Mitt första barn. Min mirakelbäbis. 


Nu är han ingen bäbis längre. Han är stora killen. Lång, kraftigt byggd, stark, smart, förstående och omtänksam. Lite klumpig, känslig och väldigt tjurig men med en förmåga att resonera och argumentera som får mej att spricka av stolthet. En gång sa jag till Andreas, mina barns kusin, att jag önskar att min son skulle bli som han. En lugn, fartfylld, trygg och snäll kille. Det har Stora N blivit. Han är allt jag har drömt om. Sex år har han funnits i mitt liv. Det är lång tid men ändå bara ett ögonblick. Att hans dag blev lyckad idag var viktig för mej. Att han får känna kärlek från många människor och veta att han är viktig. Visst var han jätte glad för sina presenter, men höjden av lycka var när han fick spela fotboll med farmor, sina kusiner, sin gudfar, pappa och systrar. Alla var här för hans skull. De som ringde ville prata med honom, finnas där för Stora N, visa sin uppskattning att han finns. Även om jag på skämt brukar säga att det är en ära för alla som får ha Stora N i sitt liv så ligger det faktiskt en stor sanning bakom de orden. Han är speciell. Alla ser det inte. Han är som sin far, lite i skuggan, vill inte skina starkast bland alla, men han är unik. Han har så mycket att ge. Min fantastiska son. Mitt mirakel. Vårt mirakel. Jag tror han kommer göra skillnad. Han kommer göra någonting bra när han blir stor. Det finns där i honom. I det tysta. Det är ett privilegium att få vara hans mamma. Och jag tackar moder Jord, ödet, Gud och änglarna varje dag för att jag får vara med honom varje dag. Sex år. Sex hela år. Fantastiskt. Han gör mej bättre. Han gör mej hel.

Konversation med min kropp

Jag och min kropp.

Mörkret börjar lägga sej. Barnen ligger i sina sängar och lyssnar på sagor från min Iphone. Marcelo tränar. Mot alla odds har jag lyckats plocka undan så att huset ser någerlunda välstädat ut. Egentligen borde jag torka alla skåp och dörrar, dammsuga och torka golv. Och skura toaletten såklart. Evighetsgörat när man har tre små barn som går på toa själva. Men ryggen och nacken säger ifrån. Och jag tänker lyssna på min kropp. Det har liksom med mina nya plan för mina kommande tio år att göra. Jag ska bli riktigt duktig på att lyssna till mina behov och försöka samköra dem med mina måsten och mina lustar. Så jag har satt mej ner och nu tar jag det lugnt. Förut idag skällde min kropp på mej. Riktigt ordentligt. Först började den muttra, sedan tala lite mer högljudd. Men jag bad henne att ha lite tålamod. Och det hade hon. Ända tills vi kom hem. Då började hon tjattra som en ilsken apa. Mina argument om att bara en liten stund till ville hon inte alls lyssna på, så då fick jag ge upp. Jag gjorde som hon sa. Även om hon blev nöjd för stunden muttrar hon fortfarande lite åt mej att jag borde ha uppmärksammat hennes behov lite fortare. Det är en rätt trevlig dialog vi har, min kropp och jag. Om jag är tokig? Galen? Kanske.

Jag ska städa nu. BLÄÄÄÄ!

Träna hund

Jag tror jag har blivit så bra att jag kan ta en sväng till bruxa och träna igen. Sist ledde det till den värsta smärtnatten i mitt liv så jag har dragit mej lite. Men nu känns det som om en kväll på brux skulle kunna vara en idé. Testa lite agility, träna lite lydnad. Jag har satt igång här hemma med båda hundarna. På Bobbo märks det inte alls att han är över 8 år. Han är pigg, på hugget och jätte taggad. Men jag har kört ganska lugna pass med honom för att inte ge honom alltför tuff träningsvärk. Freestyle har ju den effekten. Pluto har jag testat både i lydnad och freestyle. Det går sisådär. En tur till Yvonne och en titt på tävlingskalendern känns som nästa steg....

Tillbaka på jobbet

Det känns faktiskt ganska konstigt att vara en person som längtar till jobbet. De sista två dagarna på lovet har jag börjat längta tillbaka till mitt arbete. Visst har det varit underbart att vara ledig och få vara 24 timmar om dygnet med barnen. Men de facto är att jag njuter av att gå till jobbet. Och visst borde jag väl känna så eftersom jag är så ny? Men på nåt sätt är det lite skamligt att längta efter sitt arbete. Nu är jag här dock. Hela dagen har jag vikarierat för olika lärare, så min tisdag som annars är ganska lugn har varit heltäckt av lektioner. Jag har trivts som fisken i vatten. I morgon har jag möte med rektorn, så får vi se hur vilka chanser jag har att få stanna kvar.

Påskupproret 2011

På Tyska torget i Norrköping var det ett påskuppror mot utförsäkringarna för de sjuka. Ett helgalet system där sjuka står på bar backe och cancer patienter måste avbryta behandlingen eftersom de ska ut i arbetslivet. Barn och hundar var med. Det var ganska mycket folk som hade samlats. Framme vid mikrofonen stod ett antal personer och berättade sina historier, några sånger sjöngs och några arga, väldigt bestämda damer gick runt, runt torget med plakat. Jag och Anna var där med ungarna. Barnen var uttråkade på en halv sekund. Vi stod lite vid sidan av så att de kunde leka och springa av sej det värsta buset. Snyggaste Michis med nya glasögon kom fram och pratade en stund och även hennes mindre roade bror socialiserade en stund.  Jag hade trott att glasskisosken skulle vara öppen på torget så att barnen skulle kunna övertalas att vara med en stund. Men nej, ett par stolar hade de ställt fram men inget mer. Efter 40 minuter hade alla barnen gråtit för att de slagit sej. De hade alla fått skäll för att de kastat sten, dragit i buskar och försvunnit i väg för långt. Så vi tog en paus i upproret och gick till en liten affär och köpte svalkande glass i värmen. Sedan satte vi oss i parken och lät barnen springa av sej det värsta springet innan vi återvände till torget. 


Tillsammans var vi där i en kvart innan Anna tog farväl av oss. Vi blev kvar till slutet och till min stora förvåning kunde barnen vara tysta under hela den tysta minuten som hölls på maifestationen. Med tre extremt trötta barn och två varma hundar satte vi oss i bilen och åkte hem till mellanmål och en film. Att vara demonstrant kan vara tufft i den åldern.....

Att se dej

Det var kul att se dej idag. Se dej ignorera mej, ignorera mina barn. Jag var där. Ville visa stöd trots allt. Förväntar mej inga hurra rop, men jag förväntade heller inte att bli total ignorerad när vi passerade med mindre än en halvmeter. Det var skönt att se att mina egna snurriga tankar fick vatten på sin kvarn. Jag hade trott att det skulle bli annorlunda, jag blev förvånad. Först lite sårad. Sen föll pusselbitarna på plats. Många år, många droppar vatten.  Så det kan bli. Men du har dragit mej i näsan förr. Den här gången kom det bara så oväntat. Det går över. Jag antar att det kan bli så.

Pluto och Easy

Easy staffe 9 mån

Min kusin Håkan har skaffat sej en staffe. Nio månader gamla Easy for upp på borden, runt stolarna, upp på barnen och runt, runt Pluto. Min stillsamma jycke blev helt konfyst över detta energiknippe. Men när han väl fattat galoppen var han helt med på noterna. Det var kul att träffa nån med typ samma ras som vår vovve. Det är alltid roligt att jämföra. Pluto var väldigt mycket magrare och högre än Easy men annars hade de väldigt lika färg, förutom det vita i ansiktet som Pluto har men inte Easy så hade de identisk vit teckning. Efter att Lilla N och Stora N kommit Easys väg kopplade Håkan sin hund en stund och Marcelo passade på att fota dem. Det är första gången Pluto leker med nån i samma ålder som han själv. Det var riktigt kul att se.

Familjeträff

Faster Ingmarie o kusin Annelie.
Mor och dotter.

Ajje, och min pappa

Farmor, familjens urmoder

Familjen Andersson är en stor släkt. Kittet i familjen är min farmor och min faster Ingmarie och hennes dotter Annelie. Det är liksom dom som ser till att vi ses då och då. Sedan har vi kusinerna, pappa och min farbror och andra faster som alltid  kommer. Jag tillhör den gren av släkten som sporadiskt dyker upp. Jag är inte en av de som hjälper till mest. Jag figurerar i bakgrunden, men jag poppar upp med mina barn och min sambo då och då. I dag var en sån dag. Jag var där. Mina barn och Pluto med. Marcelo kom en stund efter jobbet. Farmor börjar bli gammal. I år fyller hon 84 år. Hon bor själv i ett hus med bara eldning som värmekälla. Ögonen grumlas av starr och hörseln börjar bli dålig. I dag använder hon en käpp för att i rask takt ta sej fram över den enormt stora gården hon bor på. Två gånger om året skriver hon en lista på allt det hon inte klarar av att fixa själv, Det är då alla barn och barnbarn samlas för att fixa åt familjens urmoder. Annars klara hon sej själv, utan hemtjänst och utan assistenter. På ålderns höst har hon blommat upp och vågar inta sin rättmätiga plats.

Lilla Lina, familjens senaste mirakelbarn.

Stora N målar dörren

I dag var en sån dag då alla hjälper henne att fixa. Jag hjälpte inte till. Jag går ganska rakt, ganska raskt men ryggen sviker mej än. Jag vet att det snabbt kan vända. Ett felaktig rörelse kan låsa mej i det sneda läge jag nyss kravlat mej ur. Jag är väldigt försiktig. Så jag gick mest omkring och pratade och fotograferade. Mina fastrar, dessa fantastiskt härliga och originella människor höll alla på bra humör. Kusin Totte och hans urtrevliga fru Milla var där med båda sina barn, den enormt stora Kim och Lilla Mirakel Lina som inte skulle kunna bli till. Men där mitt bland oss krävde hon sin uppmärksamhet och flirtade med oss alla. Härliga unge! Mina barn fick hjälpa till att dra ris, måla och roa de andra. Jag kunde känna en viss sorg över att mina barn inte känner den Anderssonska familjen. Att de inte vet vad alla heter. Eller hur de är släkt med varandra. De känner den chilenska delen av sin familj så mycket mer, trots att stora delar av familjen inte ens bor i närheten av oss. Men jag kan inte skylla på nån annan än mej. Det är jag som inte inkluderar dem i deras svenska, eller estniska delen av sitt arv. Men det har runnit så mycket vatten under broarna. Jag lever med mina närmaste, som ett bihang i min egen släktkrönika. I dag tittade jag på min familj med nya ögon. Känslorna var ibland så stora att de stockade sej i halsen. Orden räckte inte till. Jag visste inte hur jag skulle uttrycka dem. Annelie, Ingmarie, Peter, Totte. De är min familj. Men vad säger man? Jag saknar er? Tack för att ni finns där, trots allt? Nära men så  långt ifrån. Jag blir stum, men känner ändå.

Diaz vs Diaz

I kväll var det fotbolls match. Bröderna Diaz (stora) i varsitt lag med en varsin syskon Diaz (små)som kamrat. Spännande, intensivt men tyvärr lite mörkt.

Påsk i huset

Jag är egentligen en människa som älskar familjetraditioner. Men på nåt sätt har det här med påsk alltid gått mej förbi. När jag flyttade hemifrån så lovade jag mej att jag skulle bli bra på att fira påsk när jag fick barn. Det löftet har jag hållt lite sisådär. I år har det varit lite katastrof. Som sagt jag har glömt både dymmelonsdagen, fastan och påskkärringarna. I dag ville jag råda lite bot på det. Planerade jag igår.
I dag vaknade jag och hade ingen lust. Så istället för att påskpynta gick vi på krokodiljakt i skogen. Till Lilla N;s stora glädje hittade vi en krokodilbäbis som hon fick ta med sej hem. Sedan dess har hon knappt släppt sitt lilla gosedjur. Vi fick en riktigt trevlig tur i skogen, barnen, hundarna och jag. Vi stannade och lekte i vargklyftan, tränade på att hitta rätt stig, pratade, planerade och kramades. Vi var inte ute så länge, men det kändes ok ändå. Alla var vi trötta när vi kom hem. Så istället för att påskpynta satte vi oss på altanen efter lunch. Jag njöt i solen medan barnen lekte och Lilla N lärde sej cykla helt själv på storesyrrans cykel. Tur att vi har stor altan!

Men sen tog jag tag i verkligheten. Vi åkte till leksaksbutiken och köpte saker att lägga i påskäggen, både till mina barn och till min guddotter och hennes syskon. Sen råkade jag bara hitta tre par skor till mej, upsss...... Lite godis till familjen och ett alldeles eget ägg till min sköna sambo blev det med. Väl hemma kom lite påskpynt upp. Några få kycklingar, lite ris och fjädrar. Så var det påsk i huset till slut. På söndag blir det påskmiddag här hemma och i morgon familjeträff ute hos min farmor. Det blir nog bra det här året också!

Döden intill

I bland påminns man om hur tacksam man ska vara för livet. Döden kan ta oss närsom helst. Det kan gå så fort. Så plötsligt. Jonna är en kompis till mej som har en bekantskapskrets som får mej att värdesätta livet. För några år sedan förlorade hon sin bästa vän i tsunamin i Thailand. Några år tidigare dog en annan av hennes kompisar i ett terrorist attentat i en moské, när hon var på semester. Och nu har hennes fostersyster dött i branden i Paris. Inte av lågorna, utan när hon i ren panik hoppade från fönstret i ett desperat försök att rädda sej själv. 

Vi pratar ofta om döden Jonna och jag. Mina år med många dödsfall var i början på -90-talet. Det gäller att leva nu. Göra det man kan. För i morgon kan ljuset släckas. Antingen för mej eller för någon närstående. Usch det är så vidrigt. Jag hatar döden. Personligen är jag inte rädd för att dö. Men jag är inte redo än. Har så mycket mer jag vill göra. Och framför allt kan jag inte lämna mina barn! Det skulle skada dem för livet. Och det vill jag inte. De måste vara flygkunniga innan jag kan lämna in. Men min största rädsla är att det ska hända barnen någonting. Att de skulle skadas för livet eller gud förbjude det otänkbara. Min största skräck är att Marcelo ska förolyckas eller bli svårt hjärnskadad, så att mannen jag bor med inte kommer finnas kvar. Jag kan inte förstå hur jag skulle överleva en sån sak. Jag ser att andra har gjort det, men jag kan inte se hur. En bekant till mej förlorade sin 18-åriga son förra sommaren. Hennes hjärta har brustit. Läkarna har lyckats få det att slå igen, men hon är helt under isen. Jag ser mej i henne. Det skrämmer. Jag uppskattar varje stund jag får med mina närmaste. Tyvärr går det inte att förhandla med ödet men jag försöker. Och förhoppningsvis är jag en av de lyckliga som får behålla min familj intakt tills den dag jag dör 82 år gammal.

Påsk? Nu?

Jonna påminde mej om att det var påsk idag. Jag har gått här lallandes i min egna lilla värld. Njutit av solsken och ledighet. Inte en påskkärring så långt ögat kan nå. Marcelo är klar med min bil så jag och barnen åkte till mormor och hämtade alla kläder som varit lagrade sedan förra sommaren, Jag kan konstatera följande:

• Stora N hade strl 116 förra sommaren - han har vuxit 2 stl på ett år.
• Mittimellan N har stl 116 som 4-åring,
• Lilla N kan inte ha sina stl i en del kläder för att hon är så himla smal! Alltså går kläderna till spillo...

På nät sätt måste jag få tid att köpa presenter till ungarna fast att de är med, innan lördag.... Det betyder i morgon. 

Jag har inte påskpyntat, jag har inte läst bibeln eller berättat varför vi firar påsk för barnen. Jag har inte städat. Och jag har heller inte påskpysslat. Barnen fick göra lite kort till grannarna som de idag har lagt i brevlådorna. that´s it. Nada mas. Och jag tycker det är rätt skönt. Påsken kan gå mej lite förbi i år. Jag tror inte barnen tar skada av att ha ett soft år i år. Vi har haft så himla trevligt tillsammans och det är värt mest.

Tankar på kvällskvisten en dag i april

 Det finns så många olika människor här i världen. Och när man tror att man listat ut vilka kategorier som vandrar runt där ute, så motbevisas man hela tiden. Vi människor är så komplexa och annorlunda mot vad vi tror är möjligt. Jag tillhör den typen som aldrig trodde jag skulle bli lycklig. Jag trodde aldrig jagskulle kunna säga, utan tvivel,  att jag känner mej älskad. Att jag är älskad. Utan att verka rubbad så trodde jag verkligen inte att jag någonsin skulle få uppleva lycka i mitt liv utan att samtidigt ha en katastrof. Det var inte för mej. Jag var så djupt nere i brunnen att jag inte såg ljuset, men jag hade hört talas om det.


I dag lever jag ett helt annat liv. Jag är ute ur brunnen. Har till och med gått så långt från den så jag knappt skymtar den. I bland går jag ner mej i en vattenpöl och blir blöt. Det händer till och med att jag gått ut i ett kärr, men jag har lyckats ta mej upp på torra land igen. Jag har inte fastnat, inte ramlat i. Jag är uppe. Jag är fri. Det förvånar mej flera gånger i veckan. Inte minst när jag ser hur andra ser på mej. Jag ser mej genom deras ögon. Här sitter jag i ett nybyggt hus med mina tre barn, två hundar, Jag har pluggat på universitetet i sex år, har ett jobb,har haft samma förhållande med killen i mitt liv i snart 20 år. Det är inte bilden av en förlorare. Och jag chockas fortfarande över det. Jag gör faktiskt det. En gång levde jag i helvetet. Och i dag stannar jag upp flera gånger i veckan och skrattar över att jag inte är där nu. Tacksamheten väller upp i mitt bröst. Den känslan vill jag behålla hela livet. Det är häftigt att njuta av livet. Det är coolt att känna glädje över små saker.


Den eviga kärleken kanske inte finns. Men att kunna känna ren kärlek tror jag har varit min räddning. Det och att jag hittade en kille som passade mej på allra bästa sätt. Vårt förhållande har blivit kritiserat, ifrågasatt och prisad från allra första dagen. Vi är motpoler som till synes inte har så mycket gemensamt. Ändå resonerar vi lika i det mest basala frågorna. Respekt, ömhet, och förtroende. Det betyder att vi inte alltid håller med varandra men att vi respekterar hur den andra är. Det, passionen och en riktigt djup kärlek har varit limmet som hållit oss samman. Jag har aldrig känt mej ensam i vårt förhållande. Jag har aldrig känt mej överkörd. Det har hänt att jag tycker att jag är åsidosatt och att han inte alltid fattar. Men han har räddat mej, och det hoppas jag att jag alltid komemr känna lycka över. Han räddar mej varje dag!

Bläää, äckel kryp!

I dag hade Pluto en på sej. Ett sånt där vidrigt lite djur som det inte finns någon som helst nytta med. En äckelfästing. Den hade inte satt sej, utan den kröp i huvudet på honom. Så den dog. Fästingen alltså. Men så kände jag ännu ett äckeldjur på min lilla dotter! Det var när jag tvättade håret på henne. Så satt den där i huvudet på henne. Runt det vidriga djuret var en stor svullnad. Sån tur var fick jag ett bra grepp och inget stannade kvar. Den hade inte riktigt hunnit borra ner hela sitt svarta huvud i min dotters hud. Men nu är den borta och jag har ritat en stor blå ring runt svullnaden. Så att jag kan jämföra i morgon om den har minskat eller ökat. Jag hatar dem! Det är ett djur som har ingen som helst nytta på vår jord. Ingen som helst nytta. Ingen skulle sakna dem om de dog ut!

JÄVLA SKIT, FAAN

I dag var det dags igen.  Slagsmål mellan hundarna. I dag svarade Pluto upp. Faan. Jag trodde att det var över nu. Jag fattar inte varför Bobbo måste kasta sej över Pluto hela tiden. Han gör ju ingenting! Den här gången var det Stora N;s kompis som kastade en boll så att det blev tvetydigt om vem som skulle ta den. Och hundarna bråkade tyst så jag hörde ingenting. När jag väl kom fram fick jag isär dem, men när Pluto gick iväg kastade sej Bobbo efter Pluto och han gled ur mitt grepp. Slagsmålet fortsatte. Nu under studsmattan. Tillslut kröp jag under och fick tag på Bobbo, men Pluto släppte inte, då slog jag till honom med handflatan och Pluto släppte. Jag lade Bobbo ner och platsade honom, sedan började jakten på Pluto. Han vågar ju inte komma nära mej i de här lägena. Så vi gick runt, runt på tomten innan vi fångade in honom i huset. Men han gick inte in i sovrummet så tillslut fick jag kommendera in honom där.  Pluto är oskadd, Bobbo halt och har ett skrapsår över ögat. Dessutom fick han ett litet jack efter en tand under kinden. Jag har klippt pälsen och hoppas att det inte blir infekterat.  Det är tredje gången i år. Det är som om de måste slåss en gång i månaden ungefär. JÄVLA SKIT FAAN!

Kombatanterna nu. Efter grälet.

Sorgligt

I skogen idag körde mina hundar sök med barnen. Luften var ljummen och det blåste lite svagt. Med andra ord perfekta förhållanden. Pluto sprang runt och hoppade men vill gärna hålla sej nära mej. Under söket drog Bobbo som ett streck  över terrängen. Första och andra gången. Sedan avmattades lusten. Till slut avbröt jag. Då låg han i blåbärsriset och flämtade. Han var utslagen. På hemvägen var hans tempo makligt. Nu ligger han och sover. Min galna, tokiga valp som jagade kor, busade med 

Bobbo vilar med mej medan barnen leker runt
i skogen. INTE likt men älskade vovve!

hästar vid tre månaders ålder börjar bli gammal! När Bobbo var ett år krävde han tre timmars träning om dagen för att må riktigt bra. Nu nöjer han sej med en kvart upp till en halvtimme. Jag får ont i själen. Hjärtat blöder. Jag vill inte ha det så här. Han ska vara min pigga, levnadsglada kille som jag kan hitta på vad som helst med. Min kille som alltid varit på och kastat sej in i nya utmaningar. Vad ska hända nu? Jag har förväntat mej att han ska vara pigg minst två år till. Jag räds döden. Jag är inte redo för den än. Mitt hjärta kommer gå sönder den dagen det är dags för Bobbo. Jag vet att det inte är dags nu. Men det känns som om naturen håller på att förbereder mej nu för den dagen. Jag känner mej lurad. Jag är inte redo, Inte beredd på det här. Jag tänkte leva i förnekelse ett bra tag till. Min älskade, underbar, bästa Bobbo. Min första son. Min stora, stora kärlek. Du börjar bli gammal.....

Lekdag

Dagen flyter på bra. Ungarna leker och har buskul. Det är träning med hundar, cykling, legobygge och nu har vi precis kommit hem från skogen. Där hade vi skattjakt och körde sök med hundarna. Vi åt plättar och grabbarna sprang runt på berget och skrek att de var kungar över världen. Om inte ryggen varit så dålig hade jag jag sprungit runt med dem och utstött mitt vårskrik. Skriket som jag ännu inte släppt ur mina lungor.
Under leken uppstod lite blodvite på stackars Sebbes lillfinger. Stora N blev sur och fick en utskällning på rummet när vi kom hem av mej. Under tiden tog tjejerna hand om Sebbe. Nu sitter grabbarna hand i hand och
skrattar igen. Min bästa vän ringde förut och det var skönt att få höra hennes röst igen. Vi bestämde en date nästa vecka. Det går alldeles för långt mellan gångerna vi ses. Nu är det faktiskt två veckor sedan sist...

Dålig kompis-mamma

Jag kommer bli världens sämsta kompis-mamma. I min tankevärld så är vänner bara gott. De skrattar, hittar på bus, respekterar varandra, vill samma saker och är hela tiden snälla mot varandra. I dag har Sebbe kommit hit. Han är Stora N:s bästa kompis och ett år äldre. Det är fortfarande ganska tidig morgon. Tjejerna sover än. Grabbarna spelar Playstation. Sebbe kan mer än Stora N. Så medans de spelar dikterar Sebbe hur min son ska spela. Jag ska inte lyssna på sånt. För medan Sebbe blir frustrerad över att Stora N inte förstår så blir sonen lycklig över att han lär sej massor av nya saker. Själv vill jag bryta in och säga att man ska vara snäll mot varandra. Shit hur ska det här gå? Inte nu, inte i dag. Det kommer gå finfint. Men sen när mina barn blir äldre? Jag ser framför mej en rabbiat mamma som kör unge efter unge på dörren för att de inte är snälla mot mina små sköra blombarn! Huuu, just sån som jag inte vill vara! Hjälp hur ska mina barn överleve mej? Hur ska jag överleva deras skolålder? Med tanke på hur mina egna vänskapsrelationer ser ut så borde jag ju veta att de inte är friktionsfria. Men jag vill ju att mina barn bara ska ha det bra. ( fast egentligen inte, för blir inte människan odräglig om allt alltid bara är bra?) Det här är en roll jag får jobba hårt på. Jag börjar med att gå in och pussa på Lilla N så jag inte hör grabbarna.....

Mina barn

Stora N sladdar och njuter av att cykla.

Upp o ner för backen, om o om igen

Lilla N kämpar på.

Jag har tre barn, som alla börjar på N, här hemma med mej. De håller mej sällskap, roar mej, och påminner mej om vad som är viktigt på riktigt. Stora N tillbringar dagarna med att cykla. Upp och ner för backen. Fortare och fortare. I dag voltade han i gruset. Men det skrämde honom inte. Han fortsatte i samma vilda  fart om och om igen. Lilla N använder samma outröttliga energi till att åka på storesyrrans  sparkcykel. Turligt nog är det inte många bilar som passerar på vår väg. Det är ett par tre grannar, brevbäraren och sopbilen. Men jag törs inte låta vårt vilddjur Lilla N vara ensam på vägen, så jag sitter i en solstol, hejjar och blåser när barnen ramlar och slår sej. Mittimellan N har slagit i sin armbåge fem gånger de senaste två dagarna. I dag började det blöda. Lyckan var total. ÄNTLIGEN fick hon ett plåster!

In i ugnen

Det var MIttimellan N:s tur att baka. Och det gjorde hon för att kunna bjuda vår granne på muffins. Det bästa med baket är såklart att få slicka skålen.....

Stora o massor av bubblor
blir det med denna manick.

En lång stund blåste de såpbubblor och jagade de små runda bubblorna runt

Hoppa studsmatta är oxå kul.

hela gräsmattan. Deras bubblande skratt kittlar långt in i själen. Jag älskar verkligen mina små härliga troll! Sedan lekte de kull på berget medan jag låg i min solstol. Förutom lite fika hos grannen har jag inte lämnat tomtgränsen idag. Barnen har kunnat roat sej kungligt hela dagen med det vi har tillhands här hemma. Och det glädjer mitt mammahjärta att de har så roligt tillsammans.

Banen klättrar på berget på vår tomt.