Vecka 5

Så har ännu en vecka passerat. Viktmässigt har det väl inte hänt allt för mycket och man kan konstatera att efter en månad är viktminskningen katastrofalt liten. MEN: det är en minskning! Det har liksom inte varit så förut för mej, så trots att tålamod inte är min stora dygd så försöker jag glädjas åt minustecknena på vågen istället för att se vad den aktuella vikten faktiskt är. På så sätt lurar jag mej själv en smula och blir inte lika besviken. Nåväl denna vecka har jag inte gått upp iallafall!

Resultat vecka 5; -0,5kg och -2cm

Jag har med andra ord gått ner samma den här veckan som jag gick upp förra. +-0 skulle man kunna säga. Nu kämpar jag vidare!

Kväll

Klockan har passerat tio på kvällen och Lilla N har fortfarande inte somnat. Själv hade jag gått och lagt mej om det inte vore för att en auktion som jag har högsta budet på tar slut om 35minuter. Jag blir pank på det här.... Nåväl, den här saken vill jag ha så jag hoppas jag vinner. Kanske skulle jag hoppa in i duschen ett tag och skölja bort alla jord rester efter att ha slitit ogräs på vår blivande gräsmatta i över två timmar. Mina fötter är svarta.

Jag ser fram emot i morgon och hoppas på en varm och solig dag. Då kan vi gå ner till sjön och bada en stund på eftermiddagen. Hoppas mitt griniga humör letar sej bort i mina drömmar och lämnar mej ifred i morgon. Det är inte lätt att vara en dam med humör!

Mimmimus

Mitt första köp på Tradera. En klocka som jag kan ha när jag börjar jobba som lärare eftersom just klockor alltid är mitt problem. Vem har sagt att man inte kan shoppa till sej glädje?

Varning för fula ord.

Jag är så förgrömmat arg. Förbannad, ledsen, irriterad, ilsken, arg, arg. arg. arg, arg, ARG!

Jävla skit piss, faan helvetes jävla skits faans helvetes piss,piss,piss,pisss.

BAJS!

Inte ert fel, mitt fel.

Jag har precis fått be mina barn om ursäkt. Jag är grinig, irriterad, tråkig och orättvis. Jag vet om det. Men jag försökte förklara för dem att det inte är deras fel, utan beror på stressen jag upplever runt skolan och att jag har så djävelusiskt ont i min kropp, och att jag aldrig får sova.

Jag har lovat bot och bättring efter att vi ätit glass på smultronstället och sommarlovet tar vid.

Jag fick en kram av dem.

Nu har jag dåligt samvete.

Agility action

Jag och Bobbo har gått agility kurs. Det var så himla nyttigt! Shit vilken skillnad det gör både i praktiken och för motivationen! Så nu har jag prelimenär bokat tävling på onsdag. Här ska vi ut på banorna och visa upp vilken strålande hund jag har. Annika, instruktören rosade min underbara tollare och jag blev stolt som en tupp. Sen fick inte jag samma prisningar, men det får man väl ta, jag är ju inte riktigt lika stilig eller smidig som honom.

I huvudsak kan man väl säga att vi fick träna på att röra på fläsket. Att sluta vara lat och att lita på att hunden säger till när vi gör fel, genom att riva eller springa förbi hindret. Inte alltid sej själv man vill skylla på när hunden för trehundra tolfte gången inte gör som man säger. (Eller det är kanske just det som han gör) Jag fick även ett nytt tänk hur jag korrigerar när det blir fel, så att inte Bobbo blir ledsen för den uteblivna belöningen. Helt underbart. Nu känns det som om vi är redo att inta Sverige......

.......eller just det, min kropp gör inte som jag vill, mitt huvud ligger två steg efter samt att det gör ONT, aj, aj aj i hälar, rygg och rumpa. SMÄRTA! Kanske vi får ta Sverige med storm när min form är bättre.....

Annika Aller vår instruktör var jätte bra

Lördag redan???

Oj oj oj vad dagarna har gått fort. Eftersom det inte blivit några inlägg sen i torsdags så förstår ni nog att jag haft häcken full. Idag är jag så slut att jag funderar på att lägga in mej på spa en weekend utan man och barn. Bara jag och Bobbo, för att äta frukt-frukostar, gå i en lummig park och lyssna på fåglarna, bli serverad en god lunch, paketeras ner i ett lerbad, få massage för ömmande muskler, sova, vila, sitta på altanen och samtala med en annan totalt utsliten människa och få sova med Bobbo i sängen. Tänk att få titta på TV i fred. Utan störningar från sängen och bara få somna och vakna som man vill. Ska ta en titt om det är en möjlighet faktiskt. Dock för en billig penning, då ekonomin är botten.

Tradera

Efter viss övertalning letade jag in mej på Traderas hemsida. Har inte riktigt fattat grejen men man måste ju kolla.

Jag har lagt bud på en kamera....

Biten, tror jag. Vart ska detta sluta?

Natt problem

Jag har stora problem med att få mina tjejer att somna. Timme efter timme ligger de vakna och busar upp varandra. Själv blir jag helt slut av att bar lyssna på dem. Någon gång måste det här ta slut. Det måste det. I tonåren verkar de sova mest hela tiden. Varför kan de inte ta några av de timmarna nu?

SLUTA NU!

(jag hör hur de ligger och skrattar och busar med varandra, då kan de garanterat inte somna....)

Feber

-Sherlock Holmes feber, hör jag hojtandes i sovrummet.

-Va?

-Sherlock Holmesfeber!

Kom inte den filmen ut för länge sedan tänkte jag och undrade varför Marcelo gastade om Sherlock Holmes.

-Vad sa du?

-Schar lé kahan

-Lakan?

-Nej Shar lé kahn.

-Vad pratar du om?

-Hellas dotter har fått Shar lé kahn feber.

Jag smakade på ordet och brast ut i asgarv. Jag skrattade så tårarna sprutade. Sharlakans feber!

Nu ett par dagar senare tittar vi på varandra och mumlar Shar lé kahn och skrattar tillsammans. Jag älskar min ytlänning, min svenska chilenare, min kille, min kärlek. Efter 18 ½ år tillsammans förvånar han mej än. Han får mej att skratta och ger mej sann, äkta kärlek och glädje.

Älskar min Marcelo.

Sommaren som inte kom

Vad hände med sommarvärmen? Solen? Bada i sjön?

Det enda som tyder på att vi är i den varma årstiden är att träden är gröna.

Snart är det midsommar. Bara en månad kvar, sen vänder det och blir mörkare igen. Vintern kommer snart tillbaka. Jaha....öken.

Jag behöver semester.

Frisk

Jag fick ett samtal från en läkare idag. Hon sa att jag var frisk.

Jaha?

Så bra?

Min struma som jag inte ätit medicin för under evigheters evigheter (typ 2 månader) har försvunnit.

Jaha?

Så nu kan jag återgå till vanligt liv och slippa äta hormonpiller.

Ehhhh?

För säkerhetsskull ska jag ta prover igen om sex månader.

???

Klick. (telefonluren i öret)

Så var det med den saken. Ska jag skratta eller gråta? Så bra att jag är frisk. Varför känner jag mej inte frisk då? Vad är felet med min kropp nu? Jag är trött och fet och kan inte göra så mycket åt det. Men proverna är bra så då är allt ok.

Så bra då eller nåt.

Vågar inte erkänna

Jag har en ny passion. Som en drog får den mej att lägga andra saker på hyllan för att jag ska få mer av den. En hemlighet jag knappt vågar yppa. Den får mitt blod att brinna. den ger mej skuldkänslor. Men vad kan jag göra? Jag är betagen, förförd. Vill bara mer. Jag smiter runt, fixar till mej lite tid, en gång till, bara en gång till blir många gånger. Jag ska sluta. Inte nu, sen. Jag gillar min passion, men jag törs inte erkänna den. Inte än. Skam. Jag borde lägga av. Eller i allafall sluta låta den uppta så mycket av min hjärnverksamhet. Men jag kan inte. Kan inte...

Skönhet på ytan, nog så viktig.

Jag gillar att titta på vackra saker. Att var omgiven av vackra människor är fantastiskt. Helt enkelt så älskar jag skönhet. Inte alltid det som traditionellt uppfattas som skönhet, men det som är vackert i mina ögon. Därför har jag svårt att handla i fula affärer, läser inte tidningar med tråkig layout, orkar inte och vägrar läsa barnböcker med fula bilder. Jag mådde psykiskt dåligt när vi möblerade om i vårt hus och resultatet, om än tillfälligt var katastrofalt. Det blev bättre när jag fick göra om, men jag gillar fortfarande inte resultatet och spenderar helst lite tid med att se in i mitt vardagsrum.

Jag blir lycklig av att titta på månen med fina molnformationer. Jag älskar bilden av sjö och hav. Och idag slog det mej att jag njuter att att titta på mina barn. Verkligen njuter. Inte bara för att

de är mina fantastiska, smarta, vältänkta och väldigt busiga ungar, utan för att de är vackra, snygga, söta, beskriv hur ni vill, de är ögongodis. De ser väldigt bra ut. På tre olika vis. Jag njuter av att följa deras fina ansiktsdrag med blicken. Mina ögon smeker deras skepnad och silhuett. De är så fina att jag ibland undrar var sjutton de kommer ifrån. Hur kunde de få allt? Av mej och Marcelo, vilken kombination, och så skapade vi tre fantastiskt utseendemässigt fina barn. Realistiskt så vet jag att dragen kommer ändras och de kommer att bli sexårs fula och tonårs fula. Näsorna blir för stora, händerna växer till dasslock och håret risigt. Men kanske, när de vuxit klart och hittat sina bestående drag så kanske, kanske de kommer att ha en chans att se bra ut. På riktigt. För nu, idag, och igår och i morgon så har de alla förutsättningar. De är riktigt, riktigt fina mina ungar.

Inre stress

Jag kan tro knappt att det är sant. Hjärtat bultar fortfarande i stress-takt. Andningen vill inte gå ner i magen. Lätta, stressade andetag, rynkade ögonbryn, det har varit min vardag så länge nu ( i ett par veckor) att jag har svårt att hitta ansiktsdragens normala plats på skallen. Kroppen och hjärtat har inte hunnit reagera på att det värsta över. Ljuset i tunneln börjar närma sej. Bara jag skriver orden så tumlar allt jag måste göra upp i huvudet, andningen blir stötvis, ögonbrynens rynkor fördjupas. Stress. Inre stress.

Jag har aldrig hanterat stress så bra. Därför bestämde jag mej för många år sedan att sluta stressa. Det är faktiskt ett val man kan göra. Så jag slutade med det. Inte den här vardagsstressen som är positiv. Den som ger kickar, utan den negativa, den som förgör. Jag trodde att jag var proffs på att ha mycket att göra men inte stressa. För det är en skillnad. Sen kom mitt mellanbarn och den inre stressen blev fruktansvärd. Den var hemsk att hantera, Har aldrig varit med om nåt liknande. Jag tog till alla knep jag kunde för att reducera den, kasta bort den, för vad hade jag att stressa mot? Tillslut, efter fruktansvärt hårt arbete, självransakan och lite hjälp av hokus-pokus datorer så försvann den, och jag trodde att jag hade vunnit.

Nu är den här igen. Inte riktigt lika stark, inte lika förödande, men den hälsar på, och vill liksom inte åka hem igen. Som en oinbjuden gäst. Jag börjar komma i fas igen. Har lyckats lämna in den tunga uppsatsen, sammanställningen av alla vetenskapliga artiklar, kunskapstesterna och diskussionsinläggen är klara, liksom beteendestudien på dohlhundar. Jag har hunnit med förra kursens kompletteringar (4ggr!!!!!!) och jag har fem sidor skrivna på mitt nya pm. Bara tio sidor kvar. Dessutom en straffuppgift och en uppgift jag gjort redan men som slarvats bort. Och jag vet inte var jag har sparat den så det är bara att göra om. Dock har pappret på vad jag ska göra försvunnit, så det måste jag lösa. Tre uppgifter, en och en halv vecka. Det ska jag väl fixa. Så varför kan inte stressen åka hem nu?

Det spelar ingen roll hur mycket man jobbar med sej själv, periodvis faller man in i gamla invanda mönster och det är bara att börja om från början. Det här året har visat mej det flera gånger om, och snart kanske jag har lärt mej läxan....

Vecka 4

Ännu en vecka har gått. Har varit en tung, tung vecka där jag känt mej totalt sönderstressad och samtidigt försökt att skjuta stressen ifrån mej. Jag har inte rört på mej, inte ätit som jag ska, absolut inte sovit och dessutom haft nån variant av mens. Så veckan som gått var inget vidare. Resultaten på vågen har också visat att veckan varit blä. Trots det är jag nöjd bara över att det inte blev värre. Bara kommande vecka visar samma trend som förut, nu när motionen blir mer och ätandet bättre så är jag nöjd. För min största rädsla är ju att jag inte har med upp och nedgång med vikten att göra. Nåväl, idag måndag, med stegräknaren på höften och en bestämd vilja att sova bättre denna vecka!

Resultat vecka 4: + 0,5kg och + 1cm

En riktigt bra dag.

Jag har haft en underbar dag idag!

Helt fantastisk.

Vi har varit ute och jobbat på tomten, tränat lite freestyle, lekt med barnen.

Jag har sovit middag, tagit en sväng ner till sjön och badat fötterna med barnen och hela härliga Bobbo. Vi har tuggat i oss tacos och njutit av värmen. Vi har planterat blommor och prydnadsgräs, dansat runt vårt första egen planterade sälg och har haft pick-nick på vår nyklippta gräsmatta.

En riktigt, riktigt mysig dag!

Hårfin

Det är inte bara tomten som behöver ansas på den här adressen. Även invånarna på den. Idag gjorde han slag i saken, efter veckor av tjat. Marcelo tog fram rakapparaten och drog av barret på vår gemensamma son. Sonen blev ett halv kilo lättare och stolt som en tupp. Återigen är han min snygga, snygga son!

Jag valde att göra slag i saken efter veckor av "inte tid" och har nu dragit i en blekning av min utväxt på över en decimeter. Sen jag fick barn är min naturliga

hårkvalité skit. Det tar bara en timme efter dusch så är håret flottigt om jag inte har en toning eller bleker det. Så nu så gjorde jag slag i saken. Så kommer vi två hårfina till konfirmationen i morgon.

Resten av kvällen ska tillbringas med att plugga!

Fel dag

I två dagar har jag varit ute på fel dag. Blandar ihop aktiviteter och har planerat hela helgen efter att det är söndag idag. Det betyder mys med ungarna eftersom Marcelo ska jobba. Konfirmation och slippa allt jobb här hemma. Men det är ju bara lördag, upptäckte jag när vi satt och åt frukost, för att hinna i tid. Helt plötsligt sprack all planering. Vad skulle jag göra idag? Egentligen tävlat i agility, men jag struntade idet eftersom jag tränat för lite. Nästa helg blir det en hel kurs med agility. Kanske en sväng till bruksan och träna inte vore helt fel..... Nåväl jag ringde Frida för att dubbelkolla vilken kyrka som ligger var inför i morgon, tänkte att att hon är lite upptagen med bestyr under morgondagen. Så nu ska jag vänta ur magvärken och att det blir lite varmare ute, så tänkte jag börja plantera lite och rensa ogräs. Gudarna ska veta att det finns 100 saker att göra på tomten! Så denna dag går också att fylla. För att inte säga uppsatsen som skulle ha blivit inlämnad i torsdags, den ska väl bli klar någon gång....

Jag har ont i magen!

Nu blir jag förbannad!

Jag blir så förbannad! Riktig jävla upprörd! Läste det här på aftonbladet.se:

Flickorna lekte utanför när grannens 17-åriga dotter gick förbi med en irländsk terrier.

Han tyckte inte om barn.

– De frågade om de fick klappa hunden men min svägerska varnade och sa att den inte var pålitlig, säger mamma Jane, 31.

”Skrek och sprang”

Hon stod bara tio meter bort men hann aldrig ingripa.

– Eftersom jag är gravid så springer jag inte så fort.

– Olivia sprang mot hunden, stannade till och tog ett steg framåt. Det sa bara smack. Den högg på en gång, säger Jane som väntar sitt tredje barn i september.

Såret under Olivias haka blödde kraftigt.

Föräldrarna vill att andra hundägare ska dra lärdom av det som drabbade deras Olivia.

– Om något händer så går det så väldigt snabbt. Därför ska hunden ha munkorg om den inte går att lita på. (tycker mamman)

Är det nån mer än jag som reagerar? Är det nån mer än jag som känner ;HÅLL ERA

UNGAR BORTA FRÅN MIN HUND!!!!! Sätt sele på ungarna om ni inte kan få dem

att låta bli att springa fram till andras hundar. Det var väl ingen som bad den

stackars tvååringen att klappa hunden? Varför ska hundarna ha munkorg på sej

under promenader om de möjligtvis ska bli oprovocerat blir attackerade av någon?

Lär era barn från början istället att inte gå fram till andras hundar!!!! Barn kan man

resonera med, det går inte med djur. Om föräldrar visste vad hundarna får stå ut

med bara för att "barn inte förstår bättre", nahe, men lär ungarna från början då!

Jag blir så förbannad! Det är alltid hundarnas fel. Alltid. Men föräldrar lyssna på

mej , som är förälder, hundägare och har genom alla år blivit attackerad av

närgångna ungar. Hundar är rovdjur, alla gillar inte barn och de reagerar instinktivt.

Mina hundar har aldrig gjort något, trots att barn kommit fram och slagit dem med

leksaker i huvudet. Främmande ungar mitt i min promenad. HORRIBELT!!!!!!

Däremot bet min förra hund, Axton en kille som gjorde ett utfall, kastade sej över

med överkroppen och skällde mot min svarta best. Han blev biten i axeln. Inte

huggen, bara biten. Killen höll på att pinka på sej. Jag berömde min hund.

Hunden i artikeln är avlivad. Jag tycker fruktansvärt synd om barnet. Jag lider med

föräldrarna, för det måste ha varit ren och skär skräck. Men snälla, snälla, lär

någonting av det här. Skyll inte bara på hunden. Ta en titt på vad ni har lärt era

barn också. En del av felet ligger även där!

Mobbning och skola

Jag får många frågor som är skolrelaterade, eftersom jag pluggar till lärare. Oftast handlar de om stödinsatser eller kränkande behandling. Det bästa rådet jag kan ge er föräldrar är att låna läroplanen från skola, som är en liten oansenlig broschyr, där ALLT står att läsa. Vilka mål skolan har, vilka skyldigheter och vad de ska sträva efter. Väldigt lite står det om elevernas skyldigheter, de har mest rättigheter. Men för alla er som frågat om mobbning och skolan kommer här ett litet utdrag som ni kan ha med er. Är frågorna fler så hör av er igen!

Skolans skyldighet

Rektorn är skyldig att se till att agera om det förekommer mobbning på skolan. Skollagen är tydlig med att alla former av kränkande behandling ska motverkas. Varje år ska skolan se över sina mobbningsplaner, de ska kartlägga kränkande handlingar på skolan och de ska motverka mobbning innan den uppstår. Om skolan får reda på att en elev känner sig kränkt så måste skolan utreda och sätta in åtgärder. Enstaka punktinsatser är inte tillräkligt för att få mobbningen att upphöra, utan skolan har ansvar för att se till att arbeta med frågan tills att mobbningen har slutat. Det är väldigt ovanlig att mobbaren blir avstängd från skolan, men offret ska skyddas mot att bli kränkt igen. Föräldrar ska kontaktas och om en plan behöver sättas upp ska den göras i samråd med vårdnadshavare och de inblandade eleverna. Det är alltid rektorns ansvar att mobbningen ska upphöra[1]. Däremot är det oftast lärarna som gör arbetet i praktiken.

---

[1] Skolverket, På tal om mobbnig – och det som görs, s41

Jobbiga barn i affären

-Jävla unge, muttrade min kusin om en lila-klädd flicka när vi var och handlade.

Jag hade haft mina turer med samma tjej i gångarna i affärerna. För en gång skull skötte sej mina tre barn exemplariskt. Det är inte ofta, men det händer. Idag var en sån dag. Allt gick lätt och smidigt. Och fort!

Mamman med den jävla ungen hade inte en sådan dag. Jag funderade mycket runt min kusins kommentar. För även om jag förstod vad hon menade,barnet var en smula enerverande, lite gapig och bossig sådär, så blev min reaktion; stackars mamma. Jag såg den där smått frånvarande blicken, det där stela ansiktsuttrycket som svarar fast att hon desperat försöker hitta tanken varför hon stod vid den hylla hon stod. Vad var det som saknades, samtidigt som hennes dotter körde full-fart-medvetslös. Mamman försökte svara, utan att riktigt lyssna, liksom i vetskap att enda räddningen var att bli klar så att de kunde lämna affären. Jag har varit där så många gånger. Då har andra kunder muttrat över min förgrömade ungar. Men om sanningen ska fram så har reaktionerna som jag mött mest varit av medlidande i de lägena. Men en å annan har säkert svurit tyst och knutit näven i fickan. Det är intressant att se hur folk reagerar på andras barn och sedan applicera det på sej själv. Man får en vidare syn på världen då. min bubbla krockar med andras världar då och då, även om jag i just det läget inte orkar bry mej för att mitt enda fokus är att bli klar så att jag kan lämna affären, med ett stelt, frånvarande uttryck i ansiktet.

22 timmar kvar.

Jag har 22 timmar på mej att skriva en uppsats på 6000 ord samt en sammanfattning om antimobbningsarbete. Allt ska till min stora fasa var klart i morgon. I två timmar har jag letat och skrivit sammanfattningar på vetenskapliga artiklar från nätet. Jag börjar bli trött och min engelska börjar bli katastrofalt dålig. Så jag tror jag ger upp nu och satsar på att vara i tid till dagis i morgonbitti, så har jag mer tid att skriva lite utsövd. 22 timmar är lång tid. Men jag måste, måste få sova. Och innan uppsatsen måste jag plöja igenom fem olika böcker eftersom uppsatsen ska dra slutsatser från böckerna, som jag inte ens vet om jag har.

Ingen stress, ingen stress...........

AHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!

Jag är döende......

...av trötthet

...av stress

En liten gris

Jag satt inne på universitetsbiblioteket för att läsa det sista till den skrivning jag måste lämna in under dagens seminarie. Så hörde jag ett litet märkligt ljud. Lite som en bökande gris. Inne på biblioteket sitter det en massa människor som läser och knapprar på datorer. En del samtalar. Soffor och fåtöljer står utspridda och i klungor för att skapa en skön atmosfär. En oskriven regel är att man inte tittar på de andra som är där. Man kollar inte in vad de läser utan man låter varje människa få sitta i sin egna bubbla, avskärmad av osynliga personliga väggar. Därför spetsade jag öronen för att lokalisera varifrån ljudet kom. Så att när jag väl vred på huvudet och smygtittade så skulle jag inte glo på alla. Ljudet kom igen, ganska så precist bakom mej. Jag skulle just sträcka mej ifrån min hopkurna ställning när jag känner att det fladdrar till i halsen.


Ve och fasa! Det är jag som låter! Jag snarkar på ett öppet bibliotek, mitt bland flertalet andra läsare....... jag kollade mej omkring och insåg att de osynliga lagarna var underbara. Ingen tittade på mej, alla var fullt koncentrerade på sitt. Jag satt med mina osynliga personliga ramar. Klart att de hade hört. Självklart hade de tittat på mig i smyg där jag satt och snarkade med vidöppen mun. Men jag hade ingen att skämas för. Ingen som log bakom skymmande sidor. Jag satte mej tillrätta och fortsatte läsa.......sen somnade jag igen. Om jag snarkade den gången....

Boken som är ett sömnpiller

Nattvak

Jag kan inte sova och har nu suttit framför datorn i nästan två timmar för att fila på mitt pm och kommande uppsats. Jag vet ju inte riktigt vad jag vill kolla på. Vet ju bara att jag vurmar för eleverna som alla tycker är jobbiga och jag undrar hur stödundervisningen ska gå till för att ge resultat. Hur kollar man det? Vilket syfte ska man ha då?

Jag fick frågan igår kväll hur det går i skolan. Jo det går ganska bra men det är för mycket avbrott. Först var det barnen som var sjuka, och jag. Då blev det inget pluggande samt straffuppgifter som jag ännu inte riktigt tagit igen. Och nu....Vem faan firar Krisi himmelsfärd??? Varför är det en röd dag? Av vilken nytta? Den bara stör! Inte nog med det, i år var den en torsdag, så då ska fredagen vara en "klämdag" så två dagar gick bort förra veckan, sen helg och så igår, måndag har dagiset stängt för planeringsdag. Synnerligen olägligt. Allt som jag tagit igen under perioden från sjukdom känns som ogjort arbete, för nu ligger jag långt efter i läsningen. För vem klarar av att läsa om diskursanalyser, variabler, fokusgrupper och annat med en tvååring klättrandes på sig? Inte jag iallafall. Jag blir ofokuserad och får ingen ro när det ska springas på toaletten var tionde minut, läsas en saga titt som tätt eller plockas fram tuschpennor som Lilla N snor och vill springa runt med i huset ( ser framför mej hur hon ritar lila streck på tapeterna medan jag sitter med näsan i boken, Uschhh) Nej det funkar inte så, då är det bättre att jag är en aningens bättre mamma och fokuserar på barnen, är närvarande och lagar mat och städar och åker på kosafari. Men då slutar det också med att jag ligger på natten och tänker på allt som borde ha gjorts. Sen får jag myror i kroppen och går upp och filar på syfte och frågeställningar. Nu är klockan snart halv sex och jag har varit vaken sen halv tre. Nu börjar jag gäspa och om 20 minuter ringer klockan.... gissa hur trött jag kommer att vara vid fyra i em under handledningen.....Blääääääääää. Måste hitta bättre nattaktiviteter.

Kosafari

Stadsbarnen vallades ut i kohagen för att kolla in mular, öron, kalvar och horn. Vi satt på höbalar innanför galler och skämten haglade om apor i bur....

Det är första gången vi är med. En rätt trevlig tillställning, men samtidigt lite sorglig att

den behövs. Barn borde ha mer närkontakt med djur och natur varje dag. Kanske skulle stress och depressioner försvinna från samhället då?

Vecka 3

Så ställde jag mej på vågen. Jag skakade på huvudet. Nej. Jag ställde mej igen. Jo, samma resultat. Jag kan väl inte vara annat än nöjd denna vecka. Jag är inte en person som rasar tre, fyra kg varje vecka. Det tar tid, men jag går ner. Det finns inga ord som kan förklara hur den känslan är. I över tolv år har jag varit totalt oförmögen att göra någonting åt min vikt. Och så nu, helt plötsligt så händer det någonting. Fortsätter det så här så är jag nere på min graviditetsvikt om tio veckor....det säger lite hur lång väg jag har att gå. Men jag väljer att inte se det så. Jag väljer att titta på de två sista siffrorna på vågen och ser hur den sista höjs och sänks allteftersom medan de n näst sista stadigt krymper. Nu tre siffror. Helt otroligt. Jag är nöjd, jag är glad och jag tycker de kommande veckorna ser positiva ut. Just nu....

Resultat vecka 3: -1.3kg -1,5cm

Michaela

För snart tolv år sedan blev jag mamma till en pytteliten vänsterfot. Foten tillhörde den mest bedårande lilla bäbis jag någonsin sett. Bäbisen fick heta Michaela och tillhör en av mina närmaste vänner. Under hennes första levnadsår fick jag dela allt från blöjbyten, sjukdomar, medicineringar, skratt, de första stegen, när hon dansade och sjöng innan hon knappt kunde prata. Jag sov hos henne, med henne, jag tog henne på promenader, matade henne och duschade den lilla underbara kroppen. Jag tog med henne ut till stallet, lät henne rida och njöt av de små händerna runt min hals när vi kramades. Jag följde henne till dagis, jag hämtade henne där. Jag visste hur hennes hylla såg ut vad hennes fröknar hette. Lilla Michaela växte upp och livet slet henne abrupt bort från mitt liv när hennes brors liv tog över hennes familj. Plötsligt tillhörde jag inte "familjen" längre. Jag hade inga blodsband och jag räknades inte. Jag var inte en av "dem". Själv stod jag i en period i livet där jag försökte adoptera en ny familj, istället för den som jag inte hade. Jag ville så förtvivlat gärna tillhöra någonstans. Nu var jag inte ens välkommen där längre. Jag blev förpassad till att var en "vän". Sårad, blödande tittade jag på barnen, som jag ansåg vara som mina syskonbarn, barnen som jag ansåg att jag hade rätten till, och tog ett tyst farväl. De försvann från min familj. Banden klipptes av. Och trots att jag sedan dess haft dem i min närhet har de aldrig mer blivit mina. Jag har ingen rätt. Och ska sanningen fram så känner jag inte deras innersta tankar längre. Jag vet inte deras hemligheter, vi delar inte längre historier eller förflutet. Jag drog mej undan, lät det ske. För vem är jag? Vad har jag för rätt? De är inte min familj. Vi kan blunda och låtsas ett tag, men sanningen biter mej i svansen. Den lilla vänsterfoten försvann och växte till sej till ett par rejäla, varma 37:or. Idag är Michaela stor. Jag har inte läst läxor ihop med henne eller varit och träffat hennes fröken. Jag vet inte hur hennes kamrater ser ut eller vad som får henne att kikna av skratt. Men nu, ett par dagar har vi haft chansen att närma oss varandra en aning. Under ett par nätter har hon sovit här, tillsammans med mina barn och hon kändes som en naturlig del i familjen med en självklar plats i barnaskaran. Jag är glad för timmarna vi fick. Glad över att få lägga mina armar runt hennes kropp, kramas och känna doften av hennes hår. I timmar har vi pratat, vi har skrattat och umgåtts. Michaela är i mina ögon fortfarande en liten tjej, min lilla vänsterfot men verkligheten har förändrats. Hon har bitar som alla barn borde ha. En självsäkerhet och ödmjukhet som bör prisas. Hon är snäll men inte mjäkig, hon är stark men ändå levande. Hon finns i min närhet i allra högsta grad och vänskapen med hennes mamma är lika stark som förut. Jag saknar dock även henne, så jag ska nog gå och ringa henne nu!

Söndagspromenad

Älskade Bobbo har inte fått så mycket motion under helgen eftersom det varit fullt med folk och väldigt mycket att göra. Så då tänkte jag att vi skulle kompensera honom med en tur i skogen med lite föremåls sök. Så vi knatade ut i skogen jag, barnen och Michaela, vår helggäst. Det blev en lång stund, över två timmar, eftersom Lilla N;s ben inte går så snabbt, eller så stadigt. Men det var mysigt trots att regnet hängde i luften. Varje liten snigel har blivit petad på med små spinkiga barn fingrar, en av Stora N;s gubbar försvan när vi mumsade på frukt på en mossig sten och Michaela fick träna hund på egen hand, och gjorde det jättebra! Först var hon lite osäker men när hon tuffat till sej lite så lyssnade Bobbo på henne och sen var det som om hon aldrig gjort något annat i sitt liv! Bobbo blev trött och själv är jag helt slut. Så det blir tidig kväll i dag.

Årets första dopp

Efter kalas och en himla massa springande i blöt jord var Bobbo super smutsig och vi tog ner honom till sjön för att skölja av pälsen. Han var glad att äntligen få hoppa i spat, och årets första dopp var avklarat klockan halv åtta på kvällen en lördag i maj.

Kalas

Så var det dags för min minsta bäbis att bli två år. TVÅ ÅR! Det känns som hon skrikigt runt i mitt liv i hundra år, men det är faktiskt bara ett år som hon varit riktigt gapig. Det är de senaste månaderna som utvecklingen hos henne satt fart ordentligt och nu känns det nästan som om jag missat hennes två levnadsår. Så är inte fallet, vi har bott, levt och sovit ihop i två år och fast att jag kan känna en viss saknad över att aldrig mer få ha en liten bäbis så känns det så himla skönt att vara där jag är just nu. Lilla N kan gå själv, hon är strax blöjfri, hon pratar och familjelivet kan vi dela allihopa nu. Hon behöver inte bara"hänga med". Hon upplever och deltar med oss.Jag tycker det är underbart. I går hade vi kalas med tårta, grillning, lekar och massor av bus. Lilla N har Stolt och glad pappa

inte så många egna kompisar. Men de andra var nöjda över sällskapet som kom. Det var både vänner och familj. Och dagen varade från klockan halv elva på fm till sju på kvällen. Dagen bjöd på årets första sommarvärme och till slut flydde vi in i skuggan i huset.

Jag är en stolt tre barns mor, som avgudar mina härliga barn. Igår beundrade jag min blonda tös där hon grävde med sina nya spadar, gungade och skrattade. Jag hoppas bara att minnena stannar kvar, att det är det här jag minns om två år. De här fantastiska stunderna med min minsta, yngsta och lilla,

lilla bestämda ungsork.

Bamse böckerna var något av en favorit, förutom spaden bland presenterna.

Äntligen färdig!

Jag har slitit halva dagen med att få bort datorn från hallen och att ändra akvariet utan att slita upp ännu mera hål i golvet. Jag har städat, lagat mat och varit och handlat med fyra barn, eftersom vi har barnbesök hela helgen. Nu är klockan kvart i tolv på natten och om en kvart fyller min minsta tös två år. Men nu är i allafall huset redo för kalas i morgon. Själv ät jag trött och det enda arbete som kvarstår är att tömma tvättmaskinen när den är klar samt att slå in de sista två presenterna när väl Lilla N har somnat. hujeda mej....

FULT,fult, fult!

Jag gillar inte vår nya möblering i vardagsrummet. Det är fult. Det är trångt. Men snart, väldigt snart hoppas jag, ska det bli hål i taket. När hålet är där kommer kanske trappan snart. När trappan är på plats kan vi börja lägga lite golv. Innan vi lägger klart golvet ska det dras kablar och rör. När det är fixat kan resten av golvet komma på plats. Ett golv som inte blir repat när man tittar på det, som det vi har nu. När golvet är klart kan vi börja bygga väggar. När varje rum har fått sin storlek kan vi skära upp för fönster. Då har vi både rum och ljus på vår övervåning. Då ska mamma mu tapetsera. Sedan ska det bankas på lister. Vi ska inte glömma det i detta hus, även om det är lätt. Nu kommer det vara vinter och kallt. Då ska vi flytta upp våra sängar och möblera våra nya rum. Min gissning är att vi kommer köpa TV-apparater i julklapp till varandra i år. En till TV rummet och en till sovrummet. Sen får Marcelo äntligen sitt älskade rum härnere på undervåningen, och mitt fula, övermöblerade vardagsrum kan åter bli fint igen. Hur ska jag stå ut hela sommaren!!!!!!!!

Mina små hjärtan!

Mina barn duschar tillsammans. Stora N tar plats i hela duschen så han får vara där själv men tjejerna gör det tillsammans. Men snart är det ett minne blott. Som dom bråkade i går kväll! Men jag tycker att det är så smidigt. Mindre varmvatten och schamponera två huvudenpå en gång, det är ju så lätt. Planen är att det ska bli badkar så småningom. Kanske om hundra år eller så. Men tills dess får de roa sej i duschen, och alla ungarna älskar det. Det är bara Bobbo som tycker det är pest. Mina härliga små barn. Jag älskar dem så det gör ont i kroppen. Mammalycka!

Hundinvasion

Jag har en vän som har en helkass rygg. Och nu har hon ondare än vanligt, eftersom hon är en snäll vän. Min vän är också vän till mamman som fick ligga på intensiven med sin son som legat i vattnet alldeles för länge och vaknade upp utan att kunna gå, äta eller prata ordentligt. Han mår, efter rapportering, helt bra nu. Men min vän, som har vakat på sjukhus, fixat kläder och gjort sånt som man vill göra för sina kompisar, hon mår inte bra. Hon har väldigt ont och två akuten resor senare kan hon i dagsläget prata i telefonen utan att ryggen tar stryk. Med andra ord är hon sängbunden. Att vara det med två hundar är inte alltid det lättaste, så jag i min tur försöker vara en bra vän och hjälpa henne med hundarna. Till Marcelos stora förargelse. Han HATAR djur. Han har grävt ner stridsyxan och pratar numera med hundarna, än om i morrande ordalag.

Hundarna i sej är inga större problem. Den minsta lilla vita, Emmie, är lite dålig på

kommandon som inkallning, stanna och så där elementära saker. Så det har vi börjat träna på här hemma med klicker. Det går skitbra. Nu kommer hon när jag ropar, visserligen hoppar hon fortfarande ett par gånger innan hon sätter sej, men nu sätter hon sej iallafall. Annars lever hon mest på bakbenen och tror inta att jag ser henne om hon går på alla fyra. Det gör jag. Ser henne menar jag. Schäfern Trixi har bott hos oss i omgångar. Hon börjar bli gammal. Hon lägger sej på mattan i hallen och vilar tills vi går ut. En gång har hon och Bobbo slagits sen de kom. Genast kom grannen farande i hundra blås och vrålade. Han trodde det var deras schäfer som rymt. Lättnaden i hans ansikte när det var Trixi (men han var tvungen att fråga om det var hans hund först) går inte att beskriva. Trixi slutade slåss när Emmie kom fram. Den stora schäfern sänkte rumpan, blev låg, fällde öronen bakåt och slutade på en gång. Vad Bobbo och hon bråkade

om? En leksak. Som Bobbo hade först. Så då försvarade han den. Trixi tyckte den var hennes. Så det kan bli..... Själv satt jag mest och tittade.

Bobbo har inte samma utbyte av min väns hundar som han en gång hade. Trixi leker inte direkt nåt längre, medan Bobbo fortfarande är leksugen och vill springa. Emmie leker inte heller. Men han ser rätt nöjd ut när vi promenerar i koppel. Bobbo Bus och hans brudar, liksom. Den ruffiga lantpojken med de pippinetta stadsbrudarna.

Nu är min väns hundar väldigt lätta att hantera. Det är bara Lilla N som får PANIK varje gång hon ser Trixi, efter ett par luftfärder hon fått av Trixis rumpa som skickat iväg min lilla, tunna flicka ett par gånger förra året. Ändå är det så mycket lättare med sin egen hund än andras. MAn kommer in i lunk som passar den egna vardagen. Nu har jag två hundar som rätt vad det är springer ut på vägen. Det är jag ju inte van vid.

Lilla Emmie, mer en katt än hund, skulle jag vilja påstå, skulle bli en perfekt skrivarhund. Hon kurrar ihop sej vid mina fötter när jag sitter och skriver, och det är fullfart när det är dags att gå ut. För visst fuskar jag lite nu när det är koppeltvång i naturen. Bobbo har jag koll på, men damerna har jag inte riktigt det. Trots det släpper jag dem en stund i skogen där jag har vid uppsikt. Och som dom njuter. Som dom njuter!

Hundar i mitt hushåll just nu.

Bobbo vilar i gräset efter sin träning
Trixi och Emmie

Vecka två

Så var det dags att ställa sej på vågen igen. Jag visste ju att resultatet inte skulle vara lika bra som förra veckan men jag får se det som att varje minus är bättre än en nolla. Denna vecka har jag motionerat en hel del. Jag går med ständig hunger och försöker att stilla den med små-ofta måltider. Kanske har jag ätit lite för lite denna vecka. Jag brukar ju öka ganska mycket i vikt då. Helgen innehöll ju också en del alkoholfri cider = söt dryck och det ger ju inga minusresultat på vågen direkt. Nåväl med bävan ställde jag mej på eländet. Och visst blev jag oerhört besviken men ändock blir det ett minus denna vecka med. Ett litet ett men också de små minusarna räknas. I min besvikelse glömde jag dock att mäta mej.

Resultat vecka 2: - 0,3kg

Jag är så besviken att vi låter resultatet tala för sej själv så sätter vi punkt här.

Äventyr med fiskar

Jag tyckte inte våra barn skulle ha en händelselös dag till så jag drog med dem till Tropikariet tillsammans med en av Mittimellan N;s bästa vänner. Lilla N var på sitt allra mest gapigaste humör så redan innan klockan var tolv på dagen hade jag skrikigt åt henne i ren desperation, jag stod inte ut. Så hon fick stanna hemma med sin far. Och de båda njöt av att hon låg stilla och tyst (vad gör jag för fel?) tills vi kom hem. Det blev några riktigt trevliga timmar tillsammans med apor, som vi klappade på trots att man inte får, alligatorer, som Stora N trodde var statyer eftersom de var så stilla, ormar, hajar och fiskar. Höjden var rockorna och igelkottsfiskarna som både jag och

barnen med stor förtjusning försökte klappa. Jag lyckades ganska bra, men barnen blev rädda i sista sekunden. Trots det rörde de vid fiskarna ett par gånger. Deras lyckliga ansikten var fantastiska att se.

Jag älskar att dra väg barnen på oplanerade äventyr. Vad jag mer älskar är att de har vänner som älskar att följa med. Jag kan inte skryta med att var en spännande mamma, inte ens en spontan mamma. Jag är ganska förutsägbar, även om jag gör mycket med mina barn.Sista tiden har jag varit en fruktansvärt tråkig mamma, men ibland får man vara det resonerar jag. För trots allt är jag bare en kvinna (oj) och ingen superwoman. Visst skulle jag vilja vara mer spännande, lite roligare och en hel del tokigare. Men jag är som jag är och tror nog att det räcker ganska bra åt mina ungar. Vad jag tycker är viktigt i barnens liv, är inte samma saker som deras far tycker är viktigt, så därför ger vi dem olika saker här i livet. Jag står för just den här djur och natur biten. För mej är det viktigt att de får klappa på apor, träna hund, klättra över stock och sten, rida på kameler, mata fåglar, rädda daggmaskar, plocka rent i naturen, bada i våra sjöar, känna smaken av havet, lukta i ett stall och så vidare och så vidare. Eftersom inte Marcelo delar mitt djurintresse kan jag inte dra hem getter, grisar, hundar, katter, kaniner, hamstrar och hästar hur jag vill. Jag får nöja mej med en hund. Och det är ok men då får jag hitta substitut och djurparker, skogen, naturen bjuder på upplevelser de med. Många gånger i överflöd. Att åka till tropikariet bara så där är kanske inget speciellt, inget "riktigt" äventyr. Men jag anser att man kan styra det till ett. När vi stod där vid vattnet och försökte klappa på rockor och igelkottsfisken så utmanade vi varandra att stoppa händerna djupare och djupare. Vi skulle röra vid fisken, lyfta den, locka den till oss. Vi kollade när de blev matade, när de kom upp och plaskade över vattenytan. Vi studerade dem, de studerade oss. Vi stod där vid vattnet en lång stund och vi njöt av lugnet och de lite slemmiga fiskarna. Barnen som bara ett

par minuter tidigare stojjat och stimmat och sprungit runt hajarna stod stilla och var tysta, meditativa i över en halvtimme. Det var häftigt. För mej är just dessa stunder höjden av lycka i mitt föräldraskap. De där minutrarna av total hängivelse. Fantastiskt.