Sova soffan

Bara så att alla ska lida lite med mej. Jag har sovit på soffan med tre barn (två mestadels under natten) hela denna veckan. Om Marcelo har mage att klaga nu så ska han få min tunga nedstucken i halsen!

Jag är kissnödig.

Valborg = sommar?

Nu är det sommar nu är det sol......nahe, regn var det ja. Jaha.........regn. Nåväl vad är väl en bal på slottet? Sommaren är överskattad...........(snyft)

Nej nej nej

Usch, fi. Ångest. Bläääää. Vill inte se. Vill inte höra. Aaaaaaahaaahhhh.....BINGO. Struts varning. Vill stoppa huvudet i sanden. Ser jag det inte finns det inte. La lala lala lallaaaalalaaaa!

Tutan och klicker.

Nu har vi påhälsning hela helgen av barnens kusin Rut. Hon fick ju benet avsparkat av en häst för över ett halv år sedan och har fortfarande stora problem med sitt ben, trots ett antal operationer. Detta har gjort att hon tappat massor av kondis, och jag märkte av det genast idag! På eftermiddagen tog jag ut Rut och bobbo på en liten tränings ajour på altan. Rut, Tutan som hon kallas hemma hos oss, har aldrig prövat på klicker. Så då klickade jag snabbt in henne. Det tog ca 1 min för henne att fatta galoppen. Sedan började jag klicka beteenden. Då blev det lite svårare men oj som hon kämpade. Jag varvade henne och Bobbos träning som blev lite kaos artad eftersom ingen av dem är vana att vänta på sin tur. Så det slutade med att jag hade två hundar runt benen som krockade med varandra. En kvart senare var Tutan helt slut. Då gick hon och lade sej. När jag försiktigt smög mej på med kameran så lade hon sej lite mer damlikt, istället för som en utslagen boxare. Men visst är hon söt när hon är trött.

Jag har glömt bort att hundar kan bli sådär trötta när de inte är vana att tänka på det sättet man ber dem. Klickerträning är ett super enkelt sätt att träna slut på sin hund mentalt på ganska kort tid. Att träna klicker i fem minuter och vila är ett effektivt sätt att hålla uppe motivationen som dessutom jobba på samspelet mellan sej.

Bobbo är van att klickertränas. vi använder det varje gång vi tränar freestyle. Idag blev han dock frustrerad och kastade sej ut på gräsmattan och rullade på sin boll frenetiskt i fem minuter. Då vet man att hjärnan blivit överhettad, och det är bara att låta den vila ett tag. Det roliga var att han två gånger nu har kommit fram till mej och sagt att det är dags att träna freestyle. Och jag har svarat med att gå ut och träna. Det är så häftigt att förstå varandra.

Klicker är ett litet instrument man använder i sin träning när hunden gör rätt. Ett klick

betyder godis eller leksak = belöning varje gång. Detta motiverar de flesta hundarna till max och man kan forma hundens inlärning till millimeter noggranhet, om man nu är en duktig klickare. Jag brukar min klicker med kärlek och det gäller att hitta en man tycker om. I handeln finns det dyra och ibland billiga klickers. På nätet är det lättare att hitta billiga. Nu är det ett par år sedan jag köpte mina (bara en finns kvar för de försvinner ungefär som strumpor) och jag gav 25 bagis tror jag. En fingervisning för er som vill testa på!

En familj

Igår blev han till slut en hel hand fyllen, min son, min Stora N. Fem år. Han fick dekorera tårtan ihop med sin syster och välja vad han ville göra under dagen. Så det blev Busfabrik med familjen och McDonalds med pappa. Nu är inte våra familjer jätte stora. Marcelo har en bror och jag har inga syskon. Han har en kusin och en moster som tillhör den innersta familjen, två som alltid är med, stöttar och hjälper till. Jag har en pappa och hans fru, och de var inte närvarande igår. Så antalet personer är inte så många, dessutom tränade Stora N;s kusiner till nio i går kväll så de kom inte heller. Men jag tänkte på det när jag stod och höll på med det sista till maten och två personer var försenade och spanskan flödade i huset. Det är just det här som många ser på TV, på film och som många uttrycker att de skulle vilja vara en del av. Att de skulle vilja vara med. Och jag lever mitt uppe i det. Och blir lite lätt stressad..... Då var jag tvungen att lé för mej själv och ta ett djupt andetag. Jag behöver inte fixa allt själv. Bredvid mej hade jag min svärmor som snodde ihop en chilensk musselröra. Jag har en svärfar och en sambo som fixade med stolar. Juan-Carlos lekte med barnen och tía (moster på spanska) hjälpte Lilla N med att tvätta händerna. Det var rörigt, stökigt, bullrigt och massor av glada utrop som -Oh que lindo! Musiken, den spanska såklart, strömmade ur högtalarna och mitt i allt stod jag och skar grönsaker.

Det är det här jag ger mina barn. Det här är min gåva till dem. En familj full med liv och rörelse. En familj som älskar dem och är stolta över dem. En familj som bara vill dem väl och älskar att umgås med dem. Jag såg till att välja en far till mina barn som uppfyller det som jag vill att mina barn ska få och få uppleva. Eftersom jag inte kan producera det helt själv med min bakgrund. Och trots att Marcelo och jag har varit tillsammans i snart hundra år , och att den chilenska familjen är nästan lika mycket min, så är det inte min familj. Inte mina uppväxt år, inte mina bundsförvanter. Marcelo blir arg när jag säger så, men han har heller aldrig varit helt själv.

Det var hans föräldrar som öppnade upp sitt hem när jag flydde hemifrån vid 16 års ålder. Till och från har vi delat lägenhet med hans mamma och pappa i kortare perioder. Marcelos bror och kusiner med sambosar har gett mej stunder av galet mycket skratt och deras barn har gett mej galet mycket glädje genom åren. Men min känsla har alltid varit att jag står lite, lite utanför. Så behöver aldrig mina barn känna. För det första är de alltid tre. De har alltid kamrater att var med, men så är den chilenska familjen lika mycket deras som de är Marcelos familj. De är

självklara i min barns liv. Aldrig kommer mina barn att vara ensamma. De kommer alltid att ha ett sammanhang, en grupptillhörighet och vara älskade av många. Kanske är det den bästa födelsedagspresenten till dem alla tre?

Annars är StarWars gubbarna och boken en stor favorit bland presenterna =0)

För fem år sedan

För fem år sedan låg jag på sjukhuset med värkar. Min mage var stor mitt blodtryck låg på 195/120. I vanliga fall 80/60. Mitt ansikte var brunfläckigt och jag var fortfarande ensam. Jag låg där i sjukhussängen och undrade hur mitt barn skulle se ut. Jag undrade om det var en pojke eller en flicka. Jag var sängbunden och fick på nåder gå på toaletten. Inte visste jag att jag dagen efter skulle bli mamma, men jag förstod att det var på gång för läkarna var jätte oroliga för min havandeskapsförgiftning och de hade satt igång värkarna med mediciner. Alla i min omgivning var oroligare för mej än vad jag var. Jag tog det mesta med ro. För fem år sedan hade jag bara Bobbo. Och det var honom jag längtade mej grön efter. Snart fyller han år min älskade son. Snart har jag haft äran att vara hans mamma i fem hela år. Vart har tiden tagit vägen? Och samtidigt; Har inte han alltid funnits?

Stökigt

Mitt hem är inte så fint. Det är rätt stökigt faktiskt. Hmmm, undra om det blir mer städat för att jag sitter vid bloggen med ryggen vänd mot skiten istället för att ta hand om det?

Om jag lovar att inte titta, kan inte mina hustomtar komma och städa då?

Återresan till de levande

Usch vilken dag det var igår! Så dålig jag blev. De där max antalet på 8 tabletter panodil överskred jag med råge bara för att överleva. Inte en enda promenad blev det igår. Kom upp i bara 1500 steg. Det var till och från bilen typ. Jag var mer levande än död igår.När vi kom hem på eftermiddagen så slog jag ihop som ett korthus på soffan och vaknade egentligen inte förens vid halv tre i morse. Då var det akut att få ut linserna ur ögonen och Lilla N var vaken och hoppade bredvid mej i soffan. Bobbo var både hungrig och kissnödig så han fick sin kvällsmat och kvälls kiss då. Jag har fortfarande samma kläder på mej, men jag mår mycket bättre. Jag har börjat återresan till de levande, även om jag långifrån mår bra.Nu på morgonen har jag dessutom lyckats skriva ner den observations studie som jag måste ha med mej till skolan idag. I går var det en pina att sitta på en stol. Jag grät nästan för att kläderna gjorde så ont mot huden och varenda led värkte som om de var utsatta för tortyr. Bläää. Får bara hoppas att jag orkar med denna dag. Det är ju nån som fyller år i morgon så det finns ju lite att fixa tills dess. Dessutom är det skola nästa hela dagen. Även om jag känner av leder och rygg fortfarande så gör inte huden lika ont, och det är en STOOOR lättnad. Nu är det 45 min kvar innan klockan ringer för att det är dags att vakna så jag ska väl lägga mej ner och vila en liten stund, nu när Lilla N äntligen somnade här i mitt knä. Det kommer bli en tuff dag för både henne och mej idag.

Drunknings tillbud

Jag har en vän som har en vän som jag aldrig har träffat. Men jag tänker på henne. Idag är hon uppe på sjukan och övervakar sin treåriga son som legat minst fem minuter under vattnet i en avstängd, inhägnad pool. Troligtvis kommer han att överleva, frågan är bara om han fått hjärnskador. Prognosen på så små barn är väl ganska hög, men man vet ju inte. Han ligger nedsövd för andra dygnet och kämpar mot dubbelsidig lunginflamation i respirator.

Som mamma blir jag jätte berörd. Som medmäniska hugger det i bröstet. På ett ögonblick kan allt förändras. Nu hände denna olycka inte medan modern hade barnen, men jag vet inte vilket som är värst. Att vara ansvarig för olyckan själv eller att nån annan man litar på är ansvarig.

Min treåriga dotter är i samma ålder och jag tittade länge på mina barn igår kväll och bad till Gud att det aldrig kommer ske en allvarlig olycka med mina juveler. För hur ska man överleva? Det kändes ändå så nära. Trots att jag aldrig träffat pojken eller hans mamma.

Jag skickar tankar och håller tummarna för familjen.

Brevet på posten

Som alltid när jag har bestämt mej så kommer en sjukdom som ett brev på posten. Så nu är jag mer halvdöd än levande. Men jag försöker hålla det i schack med panodil. Det funkar inte riktigt. Men för att komma tillbaka till hälsa kan jag inte tvinga kroppen till saker som är skadliga. Det betyder att jag inte ska träna i kväll. Men annars är det bara att kämpa på. Lite ynkligt dock.

NU blir det andra bullar!

Jag tycker om tanken att se mej själv springandes med svetten drypande nedför pannan i ett alltmer rasande tempo. Gärna i snygga löparkläder. Jag tycker om att känna den salta smaken av slit, känna hur andetagen blir allt jobbigare. Jag gillar verkligen det. Men jag hatar att springa! Det är bara det som är fel med bilden! Jag tycker för sjutton det är jobbigt att gå den sträckan jag inbillar mej att jag ska springa!

Jag tycker om när träning gör ont. Bara det gör ont på rätt sätt. Det ska svida i musklerna, lungorna ska värka. Det är liksom inte lika skönt när hälarna känns som de blir spetsade på vassa sylar eller att man springer med ett brutet ben. Förtjusningen avslås då liksom.

Jag gav ett löfte till mina barn idag. Jag ska göra allt i min makt för att hålla det. Jag lovar även mej själv (fast det är det enklaste löftet att bryta) för att jag verkligen vill det här.

JAG SKA KOMMA TILLBAKA TILL EN ANVÄNDBAR KROPP IGEN! JAG SKA!

För tillfället betyder det totalt godis förbud. Det betyder ingen skräpmat, inga genvägar, inga trötta kvällar, inget tränings fusk. Första anhalten är 10kg. Hur jag ska komma dit på ren råvilja vet jag inte. Men det ska jag! Alla stenar ska vändas på, alla legala knep är tillåtna. Jag ska med blod svett och tårar gå ner mina första tio kg. Sen ska jag ta mej an de nästkommande 20 kg. Men jag börjar med tio. Sen ska jag fira. Sen ska jag berömma mej själv, tills dess ska piskan vina i luften, straffen vara omöjliga att bära. Jag ska vara obeveklig. Hitta strategier där jag är bäst och oövervinnlig!

Fast jag var det en gång, oövervinnlig! Jag ska bli det igen! Jag ska faktiskt hitta en sporre, en belöning som jag absolut vill ha. Tror jag har en på lut.

Jag ska vara i bättre form om två år än jag var när jag var 28! Shit vad tufft det kommer att bli. Ingen förstår vilken softpotatis jag har blivit. Jag tror få vet hur ont jag har i min kropp. Många vet att jag kämpat förr och misslyckats för att kroppen inte fungerar som andra kroppar. Men det ska jag vinna över denna gång. Denna gång ska jag inte gå på önskan. Jag ska gå på ren jävlar anama, ren vilja och den estniska tjurigheten.

SKÅL TA MEJ FAAN!

Söndag igen

Det är väldigt skönt att ha barn över tre år. Så smidigt allt går. Vad lätt allting är! Igår fick jag den första lilla aha upplevelsen om det när Åsa, min bästa vän fick kånka runt på bäbis N som inte kan gå och heller inte borde krypa runt i leran i skogen. Då var jag så tacksam över att den tiden är över och förbi. Hur gulligt det än är med bäbisjoller och kvällsamningar. I dag lämnades Lilla N hemma medan jag och de två stora farit runt hela dagen på skojsigheter. Vi var i kyrkan och tittade på när min guddotter T sjöng. Vi tände ljus, la kollekt och sjöng med i sångerna från kören. Sedan åkte vi till bruksan och lämnade pengar och klappade på en papillon när det var agility tävlingar på klubben. Vi hämtade Jonna och åkte tillsammans snabblunchade innan jag mina två N och guddotter T åkte för att skratta åt Tobbe Trollkarl.

Allt gick så smidigt och lätt utan en min älskade, galna, virriga och bestämda Lilla N. Vilket gör att jag älskar henne mer. Ömmar mer men också att jag kan förstå mitt dåliga humör ibland.

Nu har jag varit ute och tränat Bobbo så nu ligger han och flåsar bredvid mej när jag sitter vid datorn. Två av mina N är arga på varandra och Marcelo gulle ponken glor på TV i bara kalsonger. Precis som vanligt! Härligt!

Pengar, bye bye

Idag STRÅLAR solen och jag ska göra av med massor av pengar. Visserligen är det värt varenda öre, men det svider ändock i plånboken. Men först ska vi äta frukost. En tjockis som jag måste hålla rätt på prioriteringarna!

KALAS!

Idag var det dags för sonen 5-års kalas med alla sina vänner. Vi var ute i skogen och tackade vår lyckliga sol för att den lös så fint på oss nästan hela tiden. Eftersom vi var på kottebanan fanns det massor för ungarna att hitta på och förutom ett par ledsna miner när det var någon som ramlade på berget och slog sej så var det idel glada miner. Och min son, som han strålade. Han var så lycklig att jag nästan är beredd att göra samma sak varje vecka för att fortsätta se lyckan lysa i hans ögon. Dagis kompisar och andra vänner samsades fint och föräldrarna roade sej med sina barn och varandra, drack kaffe och hjälpte till med att sleva upp ketchup på korvarna och saft i glasen.

Det här kalaset har jag drömt om att anordna för honom sen han föddes. Redan tidigt började jag planera allt det som jag tycker är kul med barn. Kalas är en sån grej. Att få grilla korv, leka lekar och rasa runt i naturen det var liksom sinnesbilden av vad jag vill ge mina barn. Att få vara ute i den friska luften, lapa lite sol och röra på hela kroppen. Det är lite för mej det som ger livet en bättre och lyckligare mening. Det är dock först nu som han varit stor nog att njuta av det lika mycket som jag. För trots att vi kånkade mat, stolar,

koppar, dryck, tårtor, skedar, tipspromenadlappar och allt annat bråte in i skogen och tillbaka till bilarna så var det här det smidigaste kalaset vi haft. Allt var super soft och den där överväldigande tröttheten som brukar komma mot slutet kom aldrig. När duggregnet började göra sej påmint så flydde vi alla lite hals över huvud. Tur var väl det för när vi kom hem kom hagelregnet som en ilsken getingsvärm.

Stora N hade öppnat alla presenter i skogen men nu fick han chansen att leka med dem. Jag kan bara säga att tack alla för de super bästigaste leksakerna och kläderna! Perfekt i storlek, ålder och sonen älskar dem alla. Sedan är väl, just nu, Star Wars figurena från hans gudmor Frida och lego brandbilen de som han vägrat släppa ifrån sej, inte ens när han somnade i bilen på väg för att hämta lillasyster som varit hos Marcelos föräldrar. På frågan vad som varit bäst är svaret; Allt!

Hund träning

Jag kände efter att ha sett Maggans program att vad sjuttsingen, det där kan vi en del av och det andra får vi väl lära oss. Så vi tog en träningtur ute på verandan Bobbo och jag. Hans svans snurrade lika fort som Trubbels. Nu gör vi ju inga program än. Vi har fullt sjå med att lära in nya konster.

Idag var det dags att lära sej hur han ska förstå hur att han ska krypa under mej när jag gör en armhävning. Lite svettigt men det var bara början idag.Vi börjar även få koll på momentet framför, när han ställer sej ansikte mot ansikte mot mej. Han vill gärna sätta sej efter alla år med lydnadsträning, men idag stod han till slut. Nu klarar han även att boxas med två tass-tag, bom,bom så kanske möjligtvis vi kan sätta ihop ett program om en månad eller så. Klart att han kan en hel del annat med som spela död, gå slalom mellan benen, stå på bakbenen sitta fint, snurra, rulla, backa osv. Men det är så skönt att hitta lite inspiration och lust igen!

Snart är det Bobbo och jag!

Maggan & Trubbel, Freestyle SM 2010 from Margareta Löfgren on Vimeo.

Det här är min nya kompis Maggan och hennes program i freestyle med tollaren Trubbel. Vad jag vill visa med det här är just hur underbart det är att få jobba ihop med hund. Titta svansen! Titta på glädjen! Även om allt inte går perfekt, så är det inte just det, som jag anser, är det viktiga utan just den uppenbara glädjen mellan hund och förare. Att få jobba tillsammans. Alla kan, oavsett storlek på ras eller skicklighet på förare. Just detta par är duktiga och jag hoppas hon vill hjälpa mej att få ett program till mej och Bobbo. Jag njuter. Jag glädjs!

Vaken!

Jag kan inte sova. Klockan är nu visserligen snart halv fem på morgonen men jag har varit vaken sen tre. Och Lilla N somnade vid kvart över tolv, själv slocknade jag på soffan strax efter men väcktes av två små barn vid tre hugget. Jag kommer vara jätte trött sen. Nån sa att det skulle bli fint väder idag. Hoppas det, då ska jag ut en sväng i skogen med mina sönder och hämta kraft.

Snart börjar TV-programmen, då har jag nåt att göra eftersom jag inte kan läsa då mina händer är totalt bortdomnade och värker för mycket för att jag ska kunna hålla en bok. Jag har försökt. Det lyckades inte.

Jag får bädda i soffan så när Stora N vaknar ligger vi och myser och tittar på barnprogrammen som jag sedan kan somna till, och han känner att jag ändå finns där med honom.

Bara ett par dagar till sen är min fyraåring förbytt mot en femåring. Känns konstigt. Har inte han alltid funnits? När blev han så här stor?

Kreativa barn

Jag var och handlade med min kusin idag. Det var en upplevelse.

I vanliga fall går jag i min bubbla med mina barn. Jag tjatar på dem om vad de får och inte får göra. Vissa gånger är det gap och skrik på nån av tjejerna, ibland går allt jätte smidigt. Lite som det är barn liksom. Idag blev jag medveten om vår enhet där vi strosade fram mellan kött- och fruktdiskarna. Jag på nåt sätt försökte se min lilla familj ur min kusins ögon. Inte så att jag försökte sätta på en ettikett och bestämma mej för hur hon upplevde oss, utan jag bara fick andra tolkningsvärden för hur det kan upplevas när barnen N med mor kommer stormandes in i en mataffär.

Lilla N skrek och var allmänt sur. Absolut inte på sitt värsta humör. Långt ifrån, men gapig nog. Mittimellan N var rastlös. Det betyder att det blir mycket bus. Glada bus, men ändå knäck i öronen och totalt omedveten om vad man säger åt henne. Barnen var ständigt i vägen för alla kunder. De flesta ler men inte alla. Lilla N skrek och sura, men eftersom jag inte kan påverka det så mycket så handlar jag vidare utan att bekymra mej alltför mycket. Klart man blir en aningen stressad, men det hjälper ju inte så jag försöker låta bli. Samtidigt försökte jag komma ihåg alla saker som behövs till kalaset i helgen, där fick jag hjärnsläpp och fick springa fram och tillbaka i affären på jakt efter allt som jag glömt. Turen slutade med att Lilla N var superarg för att hon inte fick en glass när syskonen fick det, men regeln gäller att man måste sköta sej för att få en glass på slutet och då får man ta att man får en arg liten själ på halsen. Det får man leva med. Hon slocknade ganska snart i bilen.

Helheten; En familj med noll koll på jävliga ungarna som sprang överallt och skrek som stuckna grisar. En mardröm för vanliga kunder

Eller

En familj som höll kvar lugnet trots att den minsta tydligen inte var på humör idag, men de stora var trevliga, glada och hjälpsamma som letade varor och var en ganska trevlig enhet.....

Hos läkaren senare under dagen fick de stora barnen stränga order av sin mamma att sitta tysta, stilla och orörliga på en varsin stol. Mellan dottern försökte viskande få lov att lägga pussel. Jag sa nej. Herr läkare plockade fram pussel......ingen bra idé. Jag undrade tyst om han visste vad han skulle locka fram. Tysta, orörliga barn gör inte så mycket. Barn som får göra nåt stannar sällan vid det. Det blir alltid mer. Vi kan väl säga att besöket slutade med högljudda lekar, slagsmål, och många olika färger på golvet där främst mellan barnet glatt färglagt mer än bara pappret med kritorna hon fått av doktorn.

Då var jag tvungen att stanna upp och tänka. Var det verkligen så här jag uppfostrade mina barn? Tillåter jag dem att fara runt som en skock apor som pillar på allt, väsnas och lämnar rum efter rum i fullständigt kaos? Men nej, jag tycker inte det. Samtidigt som jag inte heller vill vara diktatorn som påtvingar barnen en självbehärskning som inte är naturlig för dem. Bilden jag har av en trebarns mor som går med sina väluppfostrade barn på sidan av kundvagnen och som lågmält frågar om de kan få en tidning stämmer inte när alla barnen är under fem år. Kanske sen, när den minsta är fem och de andra är åtta och sex. Men nu är det inte så.

Istället för att slås ned av mitt totala misslyckande att få vår lilla enhet att leva upp till den perfekta bilden bestämde jag mej för att nej mina barn är inte så hemska. De är kreativa. De är inte bortskämda ungar som förstör och kräver. De är nyfikna, härliga ungar som har massor av energi och lust att upptäcka saker och har svårt att låta bli. För medans lekarna på golvet inne hos läkaren blev allt vildare så var det med små pusselbitar de kastade sej in i en härlig lek där skrattet bubblade, och varken han(läkaren) eller jag hörde vad vi sa till varandra. När Stora N slänger sej på golvet mittframför en annan kundvagn eller hoppar och trampar på en annan kund i affären så är det för att han i sin värld är spindelmannen som just nu flyr, eller kämpar mot en farlig skurk. Att hyllan med matvaror bara är en husväg man studsar ifrån är nåt som vi andra bara inte ser. Men han gör det. Likaså när Mittimellan N ställer sej på alla äggkartonger inne i affären och börjar dansa och sjunga, då är hon inte medveten om att scenen hon står på inte håller för sådanna eskapader. Sen ler hon förläget när jag skäller och hittar nåt annat att använda som scen istället.

Mina barn är härliga. Och jag lovar att när de här åren är förbi, när min bild av tre perfekta, lågmälda barn går in i affären och handlar utan svett och skrik, så ska jag ha full förståelse för grannkunden som har en hysteriskt gapande unge i vagnen och en vildbatting som klättrar på blandfärsen för att få se sej själv i spegeln ovanför. Då ska jag le i samförstånd och avhålla mej från irriterade kommentarer. Även om jag tycker att det är jobbigt. För jag vet hur det är. Och jag vet att det kommer att gå över.

Vilddjuret

Det är rätt intressant att i vardagen bara studera Bobbos naturliga beteenden. Som att han varje morgon går patrull runt sitt revir, vår + 4000kvm tomt. Han nosar av, pinkar in och studerar sitt habitat. Varvet runt innan han kommer in och lägger sej på tork i hallen och blir en vanlig domesticerad jycke igen.

Samma sak när det kommer andra hundar eller bilar på vägen utanför. Vi har som bekant inget staket. Antingen ligger han och spanar med hög pondus, eller så springer han längs med, oftast när det är bil, och skäller. Precis som vildhundar gör.

Han må vara min första son, mitt älskade barn, han må vara en bra familjemedlem men innerst inne är han ett djur, en hund som är programmerad till vissa saker. Ibland tror jag det är bra att vi människor verkligen inser det. Att vi behandlar dem med den respekt de förtjänar. Hundarna är värda att få utöva sina naturliga beteenden samtidigt som de är våra barn. Inte tvåbenta barn utan faktiskt våra fyrfotade.

Kalaspanik

Jag börjar få panik. Inget går som jag har tänkt mej!!!! Hallå det snöar ute!!!!!!!!!! Utropstecknen kan inte bli för många för att uttrycka min bestörtning! Om bara 2 dagar ska vi ha kalas utomhus. Dessutom hostar och snörvlar alla mina barn fortfarande. Mammaörat lyssnar på varenda liten rossling. Låter den bättre eller sämre än förut? Kan de vara ute? Är det nån lunginflammation på väg? Ska jag behöva ha 20 ungar i vårt hus och nästan 15 föräldrar? Fast det sista är inte så farligt. Alla får ta det som det är liksom. Men barnen är ju sjuka fortfarande! I värsta fall får Marcelo vara hemma med Lilla N, som är värst och så får jag och svärmor sköta skogskalaset.

Bara så att alla vet...

Min dotter är trött. Hon är hungrig och hennes mamma är supertrist, oförstående och egoistisk som inte bär henne eller sätter fram lagad mat NU!

Bara så du vet....

Jag är trött i fötterna och i ryggen. Min minsta dotter tär på mitt tålamod. Jag längtar efter ett jobb! Jag är väldans hungrig just nu, och maten är inte klar.

Bokat biljett.

Nu har jag bokat biljetterna som dels ska vara sonens födesledagspresent, men även ett litet happening för nästan hela familjen. På söndag ska vi på Tobbe trollkarl, och det tror jag passar eftersom sonen älskar trolleri. Mellan dottern skulle bara bli avis om hon inte får följa med och både far och mor vill gå. Så då är det bara Lilla N som får husera hos Marcelos föräldrar ett par timmar. Att ha henne sittandes på en föreställning som är lite längre är nog ingen hit, och det var väl trevligt vi skulle ha....

Marcelo och jag, var är vi?

Det var länge sedan Marcelo var hemma så här mycket som han är nu, ändå känns det som om vi inte har tid för varandra. Helt sjukt.Under de värsta småbarns åren ( nej de är över våra barn är faktiskt snart 5och 3 och 2 år gamla) Så var det aldrig riktigt några problem. Men nu har det börjat gå några år och det här känns inte lika bra.

Vi ligger inte sked så speciellt ofta längre och även om sexlivet fortfarande existerar rätt så väl så är det väl inte riktigt lika himlastormande och spontant som de en gång varit. Förut satt vi alltid tätt omslingrade i soffan, nu får jag lite på avstånd hålla i hans fötter medan tre barn sitter i mitt knä. Förr i tiden låg vi i timmar i sängen och jag babblade om allt mellan himmel och jord. Han lyssnade och log. Nu sover han. Jag läser.

Vi åkte ofta bil tillsammans och då höll vi alltid hand och gjorde spontana stopp mitt på vägen. Nu åker vi i varsin bil och de få gånger vi är i samma så lyssnar vi mest på våra barns röster som sjunger olika låtar i fel tonarter.

En gång i tiden kysste vi varandra 100 gånger om dagen. Nu pussas vi 10 gånger per dygn. Förr var en kram en kram och vi slösade på dem. Det fanns gott om kramar på våra konton, nu betyder en kram mest upptakten till lite vuxen mys. Och vi slösar inte på dem längre.

Det är bara några år sedan vi drömde oss bort i vilda, fantastiska dagdrömmar. Idag drömmer vi om att få sova ostört i nio timmar. Det häftigaste som kan hända!

Vi levde tillsammans, åkte motorcykel varje sommar, reste, umgicks, åt tillsammans. Vi sov ihop, ringde varandra tio gånger varje dag, vi festade i hop, gick på bio, käkade ute, besökte folk spontant eller med kort varsel. Inget var för stort (ok nu ljuger jag lite, Marcelo har alltid varit lite rädd för riktigt stora äventyr, men för de lite mindre har han aldrig bangat).

Nu handlar det mest om att få ekonomin ihop, vilka byggprojekt som han ska ge sej in nästa gång. Vi ser allt som behövs göras och har vi tur får han någon vecka ledigt under sommaren, resten är jag ensam med barnen och mina egna planer. Han blir sur så fort vi gör nåt tillsammans och ogillar allt som har med barnaktiviteter att göra.

Jag tycker han är tråkig. Han tycker jag är ansvarslös. Jag tycker han har börjar bli en surgubbe, han tycker jag är en menskossa. Han är arbetaren, jag är mamman.

Vi behöver bli Åza och Marcelo igen. Vi behöver bli varandras partner, den andras livskamrat, inte arbetskamrat. I år firar vi 19 år tillsammans. I år hoppas jag att vi gör ett nytt avstamp i vårt förhållande. Jag hoppas vi hittar in en bit igen och planen är att vi ska försöka resa bort tillsammans utan barn. Lapa lite sömn, kanske sol eller i allafall egen tid på restauranger, happenings och nåt annat kul. Jag hoppas vi kan titta varandra djupt in i ögonen igen och bara njuta av att känna lukten av den andras hud.

Vi är en enhet, han och jag. Vi är två olika delar men tillsammans blir vi ett fungerande organ. Jag får honom att slappna av och njuta. Jag får honom att stanna upp och vara lycklig. Han får mej att vara trygg och lycklig. Han får mej att skratta. Han förverkligar alla mina drömmar och det jag känner när jag är i hans närhet är ren sann lycka. Han är kärlek, mina atomer brinner för honom, mina celler vibrerar och kommer till liv i hans närhet. Han förvånar mej varje vecka och nya sidor dyker upp och gör honom spännande, farlig men viktigast av allt också trygg. Han får mej att slappna av. Han är den viktigaste delen i mitt liv, även om jag ibland glömmer bort det. Och ibland glömmer han mej med. Så det kanske är i ett förhållande med många små barn. Men vi är starkare än så. Bara inte tiden får fortsätta glida på, bort från varandra. Han är värd att satsas på, men vet ni vad. Det är jag med! För jag är en sjuhelvetes bra flickvän!

Nytt försök!

Så var det kväll igen och vi ska återigen göra ett försök att få sova. Problemet är bara att jag somnade och sov en stund på eftermiddagen så nu är jag ju inte så jätte trött så att säga..... Bara trött. Men jag tänkte ta en kvällsmörgås glo lite på Inter - Barcelona matchen, kanske även NCIS innan jag stoppar ner huvudet på kudden och tar fram min braiga bok om Otori-serien. Jag är på sista boken om Takeo och Kaede. Har läst den förut och vet att han dör på slutet, men herre min skapare vad jag önskar att Lian Hern skriver ännu en fortsättning! Den är lite som sagan om isfolket fast i Japan och för vuxna.

Andra favorit författare är Isabel Allende, hon är magnifik på sagoberättande och faktiskt Minette Walters. Sen är det få författare jag följer. Läser en bra bok här och där tex Marian Keyes, Mankell, Erland Loe, som också är riktigt bra. Har någon missat hans bok Naiv. Super så skaffa den IDAG! Men jag är inte så såld på Dostorjewskij som jag skulle vilja, Hemingway har jag aldrig läst, så det är kanske dags att göra ett försök. Nån som har en riktigt bra boktips att börja läsa av honom? Jag har heller inte gett mej på milleniumserien eller Snabba cash. För tillfället blir det mest studentlitteratur med Myrdahl, Strindberg, Key, Kvale och andra roliga författare.

Nu blir det mål. Måste gå och se!

Godnatt. Håll tummarna för att jag får 5 timmars sömn!

En hel dag har gått och jag längtar mer och mer efter en cykel. Dessutom kanske, kanske jag har hittat en häst att börja rida på. Ska planera mer om det nästa vecka.

Det märks att Bobbo har börjat få upp kondis och lust igen. Han vägrar lägga sej ner och vila, utan springer runt runt och vill hitta på nåt. Det tyder ju ändå på att han kommer ut mer och tränas mer nu för tiden, men å andra sidan lider han mer nu när vi är instängda med sjuka barn.

Dilemmat som hundägare, vilka ska prioriteras, barnen, hunden eller matte?

Klart att det är olika under olika perioder. Det börjar bli vår så nu börjar träningssäsongen, skogssäsongen och det härliga hundlivet igen. Dels vill jag skaffa cykel igen eftersom jag snabbare kan komma i egen kondition, men också för att Bobbo ska tröttas ut och bygga upp tappade muskler. Eftersom tiden att tränas inte längre överstiger 4 h varje dag måste den effiktiviteras så att han fortfarande får kvalité i livet, muskler och kondis men på kortare tid. Cykling är suveränt på det sättet.

Jag och Jonna pratade sist vi var ute på bruksan och tränade att våra hundar helt har ändrat sina tränings förutsättningar jämfört med för fyra år sedan. Då kunde hennes bordercollie och min tollare tränas i timmar. Man kunde nöta samma sak flera gånger, fila och få fram rätt beteenden. Nu när båda hundarna passerat sju så har man ett par försök på sej innan de blir uttråkade. Kondisen är sämre och det där filandet är ett minne blott. På både gott och ont. Av tre timmar på bruksan så blir det 1½timmes hundprat, en halvtimmes vila och kanske en timmes effektiv träning. Inte riktigt som förr, kan man ju säga. Men det ligger en tjusning i det med. Jag vet bara inte hur jag ska komma åt det jag vill och behöver träning. Därför ska jag gå kurs! Kurs är bra!

Nu ska jag ta en huvudvärks tablett.

En sömnlös natt med en jätte ledsen liten tjej. Så har det varit i natt. Det är konstigt att hon tycks drivas av maran på nätterna och är jätte pigg under dagarna. Inatt var det örat som spökade och det lilla ansiktet förvreds i e allra sötaste grimarserna när tårarna rullade nedför de späda små kinderna och den smala lilla handen höll för örat och hon grät med ynklig röst och sa -Ont örat mamma.

Så i morse klockan kvart över sex låg jag i soffan med tre barn, en på armen, en som låg mellan benen med mina lår som kudde och en som kramade mina fötter. Tur att vi har en ganska stor soffa!

Jag vet att ungarna kommer vara hur pigga som helst idag men jag har inte hjärta, efter Lilla N:s pärs inatt, att låta dem gå på dagis. Så det betyder att jag får en hemsk straffuppgift från skolan. Men det får jag väl ta.

Idag kommer jag vara ansvarslös och lat. Redan nu har jag gett efter på att de vill äta kex. OK. Jag längtar redan efter att få sova middag! Men jag har bestämt att man får göra så som mamma ibland! Så det så!

Jag är ledsen

Ibland rämnar fasaden. Putsen, murbruket, stommen och våningarna. Hissen är trasig och jag orkar liksom inte mer. Jag är så trött på den här kampen jag för mot min egen kropp. Jag blir ledsen varje gång hon sviker mej, och jag blir förbannad varje gång jag sviker henne. I min vardag fokuserar jag så hårt på allt det som är bra, jag lägger ner energi att se det positiva. Jag fejkar för att lura mej själv, men vissa dagar så rämmar allt.

Perioder under året låtsas jag inte om det, lever inte med det, får livet att se normalt ut. Och jag får det att fungera, vissa perioder är varje timme en kamp. Varje steg en utmaning, varje timme en kamp.

Ibland avundas jag dem som råkar ut för nåt, en sjukdom, en olycka, en dramatisk händelse. Jag avundas inte dem som får bestående men, utan dem som får gå igenom en tuff period och sen kan återvända till livet. De kämpar, gråter, sörjer, överlever och kan leva. Jag kämpar hela tiden men kommer ingenstans. Kampen tar aldrig slut. Orken gör det. Det finns ingen ände. Inget slut. Ska det vara så här?

Ibland undrar jag vad som hände med den starka, smidiga 30-års kroppen jag var så säker på att jag skulle ha. Ska det verkligen göra ont att sova? Ska det göra ont att vakna? Ska det vara omöjligt att springa en km, träna i två timmar, leka i tre timmar med barnen? Är det meningen att man varje dag måste prioritera vad som ska göras, för att kroppen strejkar om man gör två saker. Nej jag pratar inte om tidsbristen, alla måsten, utan bara om energin. Om orken. Jag talar om muskler, senor, leder, jag pratar celler, hormoner och organ.

Jag tittar mej i spegeln och hatar det jag ser. Jag tittar på mej genom andras ögon och blir förskräckt. Jag försöker sminka över sanningen, vill ställa frågor och få svar som jag tillrättalagt. Vill inte ha sanningarna.

Jag skulle vilja sova om natten, vakna på morgonen, kliva ur sängen utan att halta, utan att sätta mej i massagestolen för att kunna räta på mej. Jag skulle vilja orka ta en promenad på morgonen, åka till skolan, plugga, ta en promenad på lunchen, hämta barnen, göra aktivitet, fixa hemma, busa med ungarna, träna eller göra något utmanande, duscha och gå och lägga mej och sova. Jag skulle vilja ha ett vanligt liv där smärtan var mindre, skadorna färre och en kropp som lyssnade på signaler som alla andras kroppar.

Jag är ful, jag är fet, jag är halt jag är lytt. Jag är skadad, jag är trött.

Men i det här lyckas jag föra runt en vardag med glada och ibland trevliga barn. Jag tränar ibland, har aktiviteter med ungarna fyra dagar i veckan. Jag har vänner som är roliga, intressen som är givande, Jag bor i ett fint hus med en karl som duger och jag får skratta varje dag. Varje dag.

Men ibland gråter jag också. När huset rämmar, hissen slutar funka och jag inte orkar ljuga mer för mej själv.

Fikadax!

Sonen har tjatat ett par dagar om att han vill fika. Han har ett sötbegär just nu som inte riktigt liknar honom. Men så gav jag efter idag när han simmat så bra. Så de dukade upp med sin egen servis och det bjöds på bullar och kakor. De är helt bedårande och mammahjärtat klapprar så lyckligt. Själv ska jag snart träna och knaprar på ett äpple!

VÅREN ÄR HÄR!!!!

Kall, men nu är snön borta från vår tomt. Jipiiii! Och vi har fått tussilago på gräsmattan! Nu börjar äventyret!

I mitt huvud just nu

Ohh, jag är hungrig nu. Kanske frukost vore på sin plats? Biblioteket sen?

Frukost definitivt. Vad vill jag ha på mitt eget bakade bröd? Smör såklart, men ost?kaviar? kalkon? hmmmm. Ska det bli yougurt, O´boy, mjölk till? Inte O´boy i allafall. Känner att börja veckan med choklad inte känns riktigt ok.

Oh, jag har ju glömt sätta på mej stegräknaren. Äh, jag skiter i den den här veckan. Ska jag vara hemma med sjuka barn kommer jag inte ut på några längre sträckor ändå. Då blir jag bara deprimerad. Nu luktar det bajs. Vilken tur att jag inte hunnit ta av blöjan på Lilla N än. Det är väl bara att skrida till handling.

Jag är uttråkad redan och det är bara måndag.

Det går över, bit i hop och spela memory med dina barn istället så glömmer du att vara uttråkad.

Det är ju sant. Och träna ikväll. Biblioteket på fm. Det blir nog en bra dag idag, tror jag.

Bajset.....!!!!!

Host host

Igår skrek min äldsta dotter i timmar för att hon hade så ont. Efter sömnen dock vaknade hon och var pigg. Nu, idag verkar hon må helt bra. Däremot hostar och hostar Lilla N. Och hon hostar upp slem och snor. Medan hon sov en timme upphörde hostningarna men borsett från det så har hon konstant hostat sen elva i förmiddags. Det är snart sex timmar. Trots mediciner

För mej är det flash backs sen både Lilla och Stora N var små. Då kunde de hosta veckor i sträck, och då menar jag i sträck. En hostning var fjärde, femte sekund som aldrig upphörde. Jag hade hoppats att det skulle vara över. Att av det var intet mer. Men jag verkar ha haft fel. Jag lider med min lilla snoriga, hostiga tjej och hoppas att allt är lite bättre i morgon.

Söndags lat

Schhhhh.....Klockan är halv tolv.

Vi har inte borstat tänderna än....

Frukosten har precis plockats undan.

Barnen bygger med lego nu. Så vi struntar i tänderna en stund till.

Vi har i allafall fått på oss kläder....

Lazy sunday som min pappa brukar säga.

Det var länge sedan vi var så här oborstade. Hi hi

Gay kväll

Sambon ringde och asgarvade. Efter en kvart fick jag ur honom att han och herr Altun inte vågat ringa hem och säga att de blir sena, eller väldigt sena och att broder Altun, kock, ska bjuda dem på mat.

-Vilka machomän vi är, frustade han i telefonen.

Sen kom frågan om det var ok om han hade gay kväll ihop med grabbarna........ hur ska jag tyda det? Sist de tre lekte kom Marcelo hem med en videoinspelning på när en av bröderna kom åkandes på sin stora racingmotorcykel inne i hallen och vardagsrummet.....

....ja jag säger då det. Vuxna män är bara stora småpojkar när det kommer till leksaker. Hoppas bara de stannar vid dessa leksaker ikväll.

Lördags hänt.

I morse var det dags för min prinsessa att dansa igen efter flera veckors uppehåll. Då fick vi beskedet att ungsorken ska ha stor uppvisning i en stor hall i staden i början på maj. Så helt plötsligt har jag två barn som uppträtt i några av stans största arenor inom loppet av ett halvår.

Jag kan knappt fatta att jag är mamma än.... hur gick det här till?

När vi kom hem bröt feber och förkylningar ut ordentligt på båda tjejerna så vi blir väl hemma en vecka eller så igen..... inte gilla. Hatar när mina små är sjuka, och speciellt samtidigt när de slåss för att få ensam ligga i mammas knä. Men lite alvedon har fått min prinsessa att sluta skrika av smärta, så det är ju alltid nåt.

När vi kom hem så upptäckte jag till min stora glädje att snövallen utanför dötten börjar bli ett minneblott.

En liten snöfläck det är allt som finns kvar. Så nu håller vi tummarna att vår tomt är snöfri innan söndag kväll!!!! Då kan vi snacka vår! Fåglar, värme, solsken, hela kittet är på väg!

Specilellt nu när mina videkissar börjar slå ut. Jag

tror det lättar nu. Det finns så mycket att fröjdas över!

Middagsbjudning

Så var det vår tur att bli nattgäster och försökta frakta tre sovande barn från radhusvillan som försett oss med årets första grillade och för oss den första pannacottan vi någonsin smakat, under kvällen. Som alltid hade vi jätte trevligt med familjen Altun och Marcelo sa mätt, nöjd och trött när vi satt i bilen på väg hem att han tyckte det var så skönt att umgås med dem (han hade somnat i soffan efter maten och snarkade så sött med huvudet nästan i Metins knä...) eftersom man kunde vara sej själv och att det inte var så knussligt. Jag håller fullständigt med. Det enda vi tillhandahöll till maten var lite mjölkfri glass till Lilla N, som numera är laktosintolerant, och några sjukbaciller. För idag har jag två väldigt sjuka tjejer.

Radhuset tillhandahåller smådjur av sorten som av fadern här i huset inte tillåter, så Mittimellan N var överförtjust att få hålla i både tre snälla marsvin och en liten, rapp hamster. Mamma hjärtat klapprar även det över de söta små djuren och jag tycker nog att i allafall vår mellandotter borde få en liten söt råtta att vårda här hemma. Vi får väl se vad bedjande ögon och lite mys kan åstadkomma i framtiden.....

Recept!

Jag är så arg!!!! Så arg, förbannad, irriterad!

Min medicin är slut sen tre veckor tillbaka. Levaxin mot min struma, som gör att jag ökar i vikt och blir oliiiiiiiiidligt trött. Det är ett hormon som kroppen inte fixar att producera i rätt mängd på egen hand.Flera gånger har jag ringt om nytt recept. Alltid fått löftet att det finns på apoteket efter klockan fem. INTE EN ENDA GÅNG HAR DET FUNNITS NÅT RECEPT!!!!!!!

Skit läkare, skit vårdcentral, skit sköterskor!

Inte som jag tänkt, men bra ändå

Så har jag varit lite effektiv idag med. Trots att det inte blev så mycket med storstädning och träning, eftersom jag somnade efter att ha hämtat barnen så får man var glad för det lilla. Pyrit, min 23:åriga vattensköldpadda fick det iallafall rent i sitt akvarium. Tre tvättmaskiner är tvättade och torkade. Jag har bakat bröd, förlåt, vi har bakat bröd, lagat mat, plockat rent i alla synliga rum, dvs inte vårt sovrum eller tvättstugan.....som alltid kommer sist. Och sen var det dags att söva de två barnen som fortfarande var vakna. Bobbo får inte sova i sängen. Men han frågade om lov och Stora N sa förtjust ja. Så tillsammans låg bröderna och mös en bra stund. Båda somnade, men såklart följde Bobbo med ut som min skugga han är när jag gick. Men bilden i sej gör mej ändå glad i själen. Det är nåt visst med barn och djur....

Vad väntar jag på?

Nu har jag fått träningsförbud, gåförbud och blivit ordinerad vila och på sin höjd sim- och cykelträning.....ehhh not in this lifetime!

Jag har hund. Då går man. Jag har stegräknare. Då går man! Jag har precis börjat träna och jag älskar det. Då fortsätter man. Jag är fet. Då fortsätter man garanterat!

Men det där med cykel låter lockande, simnig med, i sommar, ta ett par längder morgon och kväll tillsammans med Bobbo. Det var höjden av lycka förra sommaren.

Jag tänkte för mej själv; va faan väntar du på? Bättre tider? De kommer aldrig! Så nu, som vanligt, får jag väl ta itu med det jag inte gillar själv helt enkelt. Så jag har ringt efter hjälp, får se när jag får den. Jag har beslutat mej att ta till metoder jag gjort två gånger tidigare, och har fått hjälp av, även om jag inte riktigt velat se det då. Jag måste satsa på mej själv. Gå ur mina ramar. Korsa gränsen, göra det jobbiga och sluta vara lat. Samtidigt som jag följer min sanna natur. Viktigt, annars blir det krasch.

Så idag har jag, sista anmälningsdagen, sökt fristående kurser till i höst. Ringt efter hjälp. Bestämt mej.

Min 30-års kris är officiellt på besök!

Vuxenprat

I går öppnades dörren.

Igår pratade vi om det på lika villkor.

Inget bestämdes. Men kanske har de första stegen tagna? Dörren är inte låst längre iallafall.

Jag har lärt mej. Han har det inte. Men han är ju karl!

Kanske kommer det bli en förändring i vårt förhållande?

En skillnad så stor, milsvidd, revolutionerande, för att var oss. Men ändå så litet att vardagen knappt kommer att skilja sej.

Han är ju borta jämt ändå. Vad skulle det bli för skillnad liksom?

Vi pratade inte öppet om det. Vi luftade det lite, kände på varandras reaktioner. Vi tassade runt lite och kände om vi kan ta samtalet på riktigt.

Än är vi inte redo. Inte där än.

Först måste jag sätta mej ner och fundera på om det är det här jag verkligen vill. Måste fundera hur framtiden ska se ut. För honom, för mej, för barnen.

Vi är många i familjen. Alla blir ju berörda. Jag vet att Stora N inte vill. Han är rädd för det. De andra förstår nog inte riktigt. Kanske inte han heller.

Men först måste vi vuxna prata. Vi måste bestämma oss. Det kan ta länge. För jag tror inte vi är riktigt redo än. Vi har inte kommit dit.....än.

Botten notering

När gårdagen var avklarad plockade jag av mej min stegräknare och höll på att tappa den! 3000 steg. Thats it! Visst hade glömt sätta på mej den under förmiddagen men nog har traskandet på Maxi och allt annat gående resulterat i mer än 3000 steg. Bara nu på morgonen har jag gått nästan 2000 under morgonbestyren! Nej, den måste ha hamnat lite fel så att den inte räknat ordentligt. Men eftersom jag måste slå förra veckans antal steg får jag ligga i lite idag. Men det ska väl gå bra, jag ska ju storstäda huset!

Kvällsbestyr

Nu är det dags att kasta in två av barnen i duschen. Efter fotbollen så rann svetten i pannan på Stora N som glänser över de flesta i sitt lag, trots att han är yngre än dem.

Det är konstigt det där med drömmar man har för sina barn. Vad vill jag att mina småttingar ska växa upp med? Klart jag vill låta dem bli bäst på någonting, om de själva vill de. Men när ska man börja lyssna på deras drömmar? Hur hittar man balansen. Stora N drömmer en fotbolls karriär, Mittimellan N om att bli mamma.

Nu är de så små så jag behöver inte säga varken bu eller bä. Men i vårt stilla sinne har både jag och Marcelo ställt in oss på att ha vår son hemma under många år framöver och en dotter som flyr från oss ganska snabbt. Vi har pratat om vi är beredda att lämna landet om någon av ungarna får erbjudande i tidiga åldrar....men hallå, hur stora är chansen????? Väx upp, håll dej till verkligheten.

Men nog blir mamma stolt när sonen är bättre än andra. Visst gläds jag åt drivkraften som dottern visar upp och nog hoppas jag på en lite större framtid för alla tre, än att bara gå och slava på ett halvtrist jobb, ha ett halvtrist förhållande och leva ett händelselöst liv. Klart att jag önskar dem mer än jag fick. Men vad det är....det får de välja själva......kanske....

Avcheckning att-göra-listan

Handlat - klart

Gaventa- klart

Skor - klart

Äta - klart

Promenad - blir i kväll. Jag är för mätt.

Litteratur - nu kanske eller en annan dag

Läsa - definitivt i morgon

Dagens bus.....jag har ätit kaka..... jag kommer aldrig upp i 10 000 steg idag.......det skiter jag i! Hi hi.

Ämne till uppsats - klart, men inte hur, vilken vinkling mm

Jag är så bra, så bra........ försöker jag intala mej.

I dag eller imorgon?

Onsdag. Fem timmar att sysselsätta innan barnen ska hämtas.

Behöver fylla i pm:et med Gaventas maktterorier.

Behöver läsa om kvalitativa intervju tekniker.

Behöver beställa böcker till mina kurser.

Behöver läsa biologin kapitlen till min extra kurs.

Behöver handla. Akut.

Behöver fixa nya inneskor till Stora N till fotbollen ikväll. De andra är TVÅ nummer för små. På bara ett par veckor!!!!

Behöver gå ut och gå med Bobbo.

Behöver bestämma mej för vad min D-uppsats ska handla om..........

Så planen är att köra Gaventa, promenad, handla, köpa skor, äta, hämta barn.

Sen sjunga med ungarna i kören, äta, fotboll, hem och laga mat. Hmmm, undra om jag hinner med allt det där......

Resten får jag ta i morgon. En annan dag, tomorrow.....det är så jag!

Jag lovar

Jag vill lova mej själv någonting. Men vad?

Jag vill ha en förändring. Är fruktansvärt trött på att ha det så här. Är fruktansvärt trött på mej själv.

Frågar mej själv varför jag inte ställer upp på mej? Varför ska jag svikas för?

Jag är viktigast. Har jag glömt det?

Jag vill lova mej någonting som jag kan hålla. Rita upp en plan som går att följa. Jag vill få till en förändring som jag suktar efter. Jag är trött, men inte tillräckligt trött.

När kommer vändpunkten? När bestämmer jag mej? Ska det vara så här föresten av mitt liv. Blev det inte mer än så?

Ok jag lovar att kolla igenom mina alternativ. Jag lovar att fundera på saken.

Vad det nu är värt.....

Komplettering

Nu är jag arg! Jag har fått tillbaka mitt uppsats pm som jag redan fått en komplettering på. Hon gnäller över samma sak igen fast att jag har ändrat varje lite specifik sak hon ville ändra på. Det var teoridelen som skulle krympas för att jag hade tagit med icke-relevant forskning, eller rättare sagt böckerna var inte tillräckligt vetenskapliga. Så då gör jag det och lägger till en avhandling från en av Sveriges största inom området. Nu fick jag tillbaka att hon saknar teoriavsnittet! Hallå det är tre forskningsstudier som är med, där jag presentera metod, syfte och vad de kommer fram till.

Dessutom gnäller hon på maktperspektivet. Hon sa åt mej att dra med vilken makt skolan har, så då gör jag det och benar ut maktperspektivet i tre grupper. Nu kom svaret, titta vilken kritik du fick förra gången och gör som jag säger.....ehhh, det var ju just det jag gjorde?????? eller?

Jag blir så trött!

Nu ska jag till skolan och lämna in mitt paper om en text som jag fattat ingenting av.

När är det sommarlov?

After work-out

Jag är så trött. Jag har så ont. Aj aj aj aj aj aj aj aja... Jag kommer från en träning som manglat mej totalt idag. Varenda muskel gör ont. Mina hälar tar död på mej, mitt skenben känns som om den är av. Det är så JÄVLA SKÖÖNT!

Baby - en vägkorsning

I går kom hon i mitt liv och försvann. Idag kom hon igen. En urgullig byracka som fanns sej till rätta i vårt hem på väldigt kort tid. Jag hittade henne på vägen utanför vårt hus och nästan omedelbart blev jag kär i henne. Tyvärr saknade nog någon ängslig ägare henne så efter nästan två timmar begav vi oss ut och letade efter hennes hem. Då hade vi redan pratat med polisen och skrivit lappar att sätta upp på anslagstavlan. Jag hade börjat drömma om en valp mellan den absolut bedårande lilla trasselsudden och bästigaste Bobbo.

På vägen mot nästa lilla by stannade jag all människor jag kunde hitta för att se om någon kände igen denna timida lilla älsklingen. Men alla var lika frågande som jag. I mitt stilla sinne såg jag mej ett par dagar med den grå lilla darlingen i vårt hem. Jag såg barnen

reaktioner när de skulle få se henne efter dagis, jag avbokade träningen i huvudet. Och så ringde telefonen. Det var tikens husse. Han mötte upp mej och Baby, den 3-åriga vägkorsningen var borta.

Jag saknar henne redan. Det var länge sedan jag blev så kär. Hon var omöjlig att fotografera och blev inte bra på ett enda kort. Men jag tror hon är en sådan hund. En man måste få träffa i verkligheten för att få känna av den sköna energi hon hade. Bobbo levde upp, jag levde upp och jag tror hon skulle trivas i vår familj.

Hoppas hon rymmer hit flera gånger!

Räddad!

Efter många timmars slit av underbara kompisar till Marcelo så fick de upp våra vita båt tillslut. Den hade gått under vatten helt fullständigt men ändå lyckade de rädda vår senaste dyrgrip. Nu står hon tryggt på vår parkering och behöver en ordentlig uppfräschning innan hon får närkontakt av sjön igen. Konstigt nog satt flytvästar rep och annat kvar i båten, trots att hon varit komplett dränkt. Så en annan solig dag tar jag och barnen skrubb, vatten och såpa och gnuggar rent skönheten och torrlägger henne helt inuti. Så får familjen tillsammans döpa henne i cider. Har ni förslag på namn? PS det är sjön ni ser som ett grått fält bakom grenarna bakom båten.

Idag åkte stora studsmattan fram, utemöblerna och sommar leksakerna likaså. Jag har räddat tavlor, en del kläder, cyklar och lilla trehjulsmotorcykeln från vårt raserade förråd. Tomten har fått en lätt uppstädning och nu väntar vi bara på att snöhögen utanför ytterdörren ska försvinna så är det vår på riktigt!

Just det, var bara tvungen att säga att jag är vidrigt choklad sugen!!!!!

Söndags sol

Så var det ny morgon med sol och nyduschad hund, till både Bobbos och Lilla N;s stora förskräckelse. Bobbo har inte fått haft närkontakt på en vecka för att han stinker så dant, så nu rådde jag bot på det en söndagmorgon vid åtta. Han gillar inte att duscha. Lilla N som är rädd för hundar (ja, inte Bobbo förståss) fick panik när den främmande hunden kom farande från badrummet, genom hallen och ut genom ytterdörren. Hon skrek som en stucken gris och frågade förtvivlat; Bobbo stans?(Var är Bobbo nånstans, för er som inte riktigt förstår bäbisspråk) Nu vägrar hon komma i närheten av honom och tror inte på mej när jag säger att det är Bobbo som står i hallen...

Nåväl Marcelo höll på hela kvällen för att leta fram grejer till att försöka rädda vår båt i eftermiddag efter jobbet. Så vid två tiden kommer räddningspatrullen

med många starka karlar som ska lyfta den vatten fyllda båten samtidigt som en pump ska pumpa ur båten. Hur de ska kunna göra det från bryggan är en gåta för mej, men ingen av dem är födda med tummen i handen så det fixar de säkert. Så här såg båten ut i julas när vi köpte den. All snösmältning ovanpå båten orsakade sjunkningen i går eftermiddag. Isen är fortfarande isig, med en vak lämpligen runt just vår båt, så klart!

Själv ska jag ägna förmiddagen åt att städa och försöka få fram Stora N.s cykel från det rasade förrådet. Klart ungen ska cykla! Själv drömmer jag om en cykel och när jag köpt nya kameran, betalat mina semestrar, grässmattan och nya sommardäck till bilen så ska jag köpa en.